Valéries duenna: En roman på g-strängen - 06

-- Till dess kunna vi vara döda, svarade Valérie i samma lidelsefullt
beklagande ton. Tänk dig, om vi måste dö utan att ha fått höra världens
störste violinist! Ty det påstås ju, att han är den störste, icke sant?
-- Vid Jupiter, svarade sir John, jag tycker ni har mera charme!
-- Åhå! utbrast Valérie, det var då en öfverdrifven kompliment! -- Men
hon kände sig icke desto mindre mycket belåten.
Vidpass klockan half två följande dag for en cab med iltågsfart genom
Pitt Street och stannade utanför n:o 28 och sir John stormade förbi den
förbluffade Jane, som brådskande uppenbarat sig vid hans stormringning,
samt rasade uppför trappan.
-- Hvar är er syster? utropade han, då han endast fann Valérie i
mottagningsrummet. Ser ni, jag har lyckats få två biljetter till
konserten. De blefvo återsända i sista ögonblicket. Men ni måste skynda
er, konserten börjar klockan tre. Det är bäst, att ni tager min cab och
begifver eder af. Hvar är er syster?
-- Ack, en sådan olycka! utbrast Valérie och blef helt blek, medan
stora tårar rullade utför hennes kinder. Margot har begifvit sig till
Wimbledon! En af hennes elever har katarr och kunde inte komma hit till
sin lektion. Ack, det är för mycket! Jag skulle gifva alt, alt, om jag
bara kunde gå på konserten.
Hon snyftade bokstafligen. Sir John var mycket bedröfvad.
-- Har ni då ingen, som ni kunde öfvertala att följa med er? frågade
han.
Valérie skakade på hufvudet.
-- Nej, nej, vi känna ingen, som jag kunde be så här i sista
ögonblicket; vi ha inga andra bekanta än våra elever och deras
anhöriga. Jag tror, att ni är vår ende, värklige vän. Ack, sir John! --
utbrast hon, gripen af en plötslig tanke -- kunde ni ej följa mig dit?
Skulle ni tycka, att det vore alt för tråkigt?
Hon vände sitt af det ljufvaste, blygaste leende upplysta och af hopp
strålande ansikte emot honom samt sträkte ofrivilligt ut händerna. Sir
John rodnade ända upp till hårfästet: vore han ej en riktig narr, om
han kunde motstå en dylik bön? Men den stackars, lilla varelsen var så
oerfaren i fråga om världens seder och bruk, att det å andra sidan
kunde vara oridderligt, om han sålunda öfverskred lagarna för det
passande.
-- Ingenting i världen skulle vara angenämare för mig, sade han
tämligen allvarsamt efter ett kort betänkande, men jag fruktar, att er
syster ej skulle gilla det.
-- Åh, hvad det beträffar, utropade Valérie belåtet, så får hon ju inte
veta det förrän vi komma tillbaka och jag bryr mig inte om hennes
förebråelser.
-- Men jag, svarade sir John, vill icke, att hon skall tro, det jag
begagnar mig af hennes frånvara för att öfvertala er att företaga
någonting som hon ej anser för _convenable_.
-- _Pour ça_, inföll Valérie, är det jag som öfvertalar er och ni vore
bra ovänlig, om ni afsloge min bön. Jag frågar inte efter _le
convenable_ jag. Bah! ni äter väl inte upp mig häller! Om ni inte
följer med mig, så går jag ensam, och jag har aldrig, aldrig i mitt lif
varit ute ensam. Jag kommer bestämdt att förvilla mig eller släpar
någon bort mig. Men jag måste få höra honom! -- Ack, jag blir tokig, då
jag tänker på, huru mycken dyrbar tid vi spilla bort. -- Vi få bestämdt
icke höra det första stycket. Nu går jag. Kommer ni med eller ej?
Af två onda ting var det säkerligen det ringare om han följde med den
lilla vilden än om han tillät henne att begifva sig af ensam. Då han
gifvit sitt löfte flög Valérie uppför trappan och kom strax därpå
tillbaka klädd i cape och hatt -- en mycket vacker, liten hatt med
koketta, rosenröda plymer.
Sir John önskade i sitt innersta hjärta, att hatten icke varit fullt ut
så i ögonen fallande och att Valérie ej varit så strålande vacker.
Då de gingo utför trappan föreslog han, att de skulle taga en fyrhjulig
vagn, men Valerie förkastade denna tanke, ty hon påstod, att de blott
skulle förlora tid därigenom och hon hoppade upp i caben, innan han
hann komma fram med någon protest.
Då de sedan åkte genom de med trä belagda gatorna och den friska vinden
blåste dem i ansiktet, försvunno sir Johns skropler helt och hållet.
Han blickade ned på det lycksaliga, lilla ansiktet vid sin sida,
lyssnade på Valéries muntra prat och öfverlämnade sig likaledes åt en
sorglös glädje.
Hvarför skulle han vara orolig och bekymrad, då han såg henne vara så
obeskrifligt lycklig. Huru kunde det väl på något sätt mera skada
Valérie, att hon satt bredvid honom i en cab eller i konsertsalen, än
hemma i det lilla förmaket vid Pitt Street? Han kände sig själf mycket
noga och viste, att han icke skulle missbruka hennes förtroende i det
han yttrade ett ord, som hennes syster ej kunnat få höra. Och det var
roligt och uppfriskande att gifva akt på den unga flickans glädje; och
när de sedan sutto i S:t James Hall, greps han ännu af helt andra
känslor. Då kände han, att det var ett företräde att få se hennes
entusiasmerade ansikte och observera, huru dess uttryck skiftade med
musikens karaktär. Tidtals tyktes hela hennes konstnärssjäl stråla ur
hennes ögon, han såg till och med huru hennes händer arbetade med, huru
fingrarna kröktes, som om de haft fiol och stråke att sköta. Och hennes
förklaringar under pauserna sedan -- hvad de voro kloka och upplysande,
hvad de voro berömmande och fria från alt hvad afund ville säga!
Sir John såg och lyssnade med städse tilltagande aktning och beundran,
det tyktes bo två själar inom Valérie, och i detta ögonblick var hon
uteslutande konstnärinna, en konstnärinna, som måhända en vacker dag
skulle öfverflyga den ryktbare artist, hon nu så andäktigt åhörde.
Men när de sedan sutto bredvid hvarandra i åkdonet, dykte den lilla
Valérie från Pitt Street åter upp.
-- Hvad vi haft för en dag -- vad vi haft för en dag! Hvad det har
varit härligt! Jag önskar blott, att det icke vore förbi. Hvad det är
roligt, att det är en sådan trängsel på gatorna, så att vi måste åka så
här långsamt -- se här är hela gatan spärrad. -- Det är förtjusande, nu
kunna vi i lugn och ro betrakta de praktfulla butikerna. Ack! ett
sådant konditori! Ser ni det -- där -- med de härliga bakelserna och
konfektaskarna i fönstret? Ser det icke inbjudande ut?
Sir John betraktade ifrågavarande butik -- det var ett kändt och
ryktbart konditori vid Oxfordstreet.
-- Jag tror, att man också får te och chocolad där, sade han. Har ni
lust att komma in och dricka en kopp chocolad och äta några af de
härliga bakelserna, ni tycker så mycket om?
-- Bakelser med rödt socker på! ropade Valérie förtjust. Känner ni till
de där små bakelserna? De äro alldeles makalösa. Tack, det vill jag
mera än gärna.
Croft gaf kusken ett tecken och caben stannade. Valérie hoppade lätt
som en älfva ned och skyndade nästan före honom in i butiken. Hon fick
genast en kopp chocolad, men det räkte en god stund, innan hon fick
rätt på de efterlängtade, med rödt socker garnerade bakelserna. Sir
John skrattade, då han såg henne gå af och an framför disken och välja
och förkasta; men slutligen gaf hon till ett litet glädjerop, då hon
upptäkte det, hon sökte efter.
-- Där äro de! -- där äro de! Ja, ni kan gifva mig tre eller fyra
stycken!
Hon kom triumferande tillbaka till Croft med en tallrik, på hvilken hon
bar den eröfrade läckerheten. Stödd på armbågen satt han och betraktade
henne leende, medan hon åt upp sina bakelser, och under denna angenäma
sysselsättning samtalade sir John och hon på ungerska; Valérie
kritiserade därvid högst frimodigt och med mycken humor de personer,
som kommo in i butiken.
-- Där kommer en stor, lång dam, utropade hon, då hon vemodigt sväljt
den sista biten kaka, och inte nöjd med att hon är så lång, bär hon
dessutom hufvudet så högt -- så högt. Och hon har så långa plymer på
hatten, som hon ville sopa taket därmed. Och näsan -- den sticker hon
då allra mest i vädret. Men vet ni det förefaller mig som jag hade sett
henne förut.
Sir John såg sig om.
-- Det är lady Rosamunda Gorst, sade han. Så otrefligt!
Lady Rosamunda gick raka vägen fram till disken, åtföljd af ett annat
fruntimmer; de bestälde sig chocolad och valde ut bakelser. Sir John
hade emellertid otåligt gifvit akt på Valérie, medan hon knäpte sina
handskar; han var obeskrifligt angelägen om, att de skulle hinna
försvinna, innan lady Rosamunda fick sikte på dem. Hon hade emellertid
länge sedan upptäkt dem och när de stego upp för att gå, vände hon sig
om och stod midt framför dem.
-- Huru står det till, sir John? sade hon. Hvad tykte ni om konserten?
Jag såg er där. -- Huru står det till med er? vände hon sig sedan med
en högdragen nickning till Valérie. Denna besvarade hennes hälsning på
samma sätt.
-- Jag tror ni inte är bekant med min väninna, fru Miller, fortfor
Rosamunda vänd till sir John. Beatrice, tillåt, att jag presenterar sir
John Croft för dig.
Efter utbytandet af de vanliga höflighetsfraserna började fru Miller
tala om konserten; hon frågade sir John om hans åsikt samt yttrade
äfven sin egen.
-- Sir Johns kritik år visst mycket värdefull, anmärkte lady Rosamunda.
Efter hvad jag hört håller ni på att utveckla er till ett musikaliskt
geni, fortfor hon vänd till honom. Jag känner mig mycket road af er
plötsliga passion för sång. Hittils har ju ingen människa haft någon
aning om, att ni alls har röst.
-- Jo, det har jag visst, genmälde sir John helt lugnt, men jag har
hittils icke haft tid att utbilda den. Nu kan jag kuttra så mildt som
en oskyldig dufva. Nej allvarsamt -- så har jag gjort stora framsteg --
icke sant, mademoiselle? -- Han vände sig afsiktligt till Valérie,
hvilken de andra damerna tyktes vilja se öfver axeln. För öfrigt tror
jag fru Miller inte är bekant med mademoiselle Kostolitz.
Fru Miller tog endast med en omärklig rörelse på ögonbrynen notis om
presentationen.
-- Mademoiselle Kostolitz' syster är nog vänlig att gifva mig
sånglektioner, fortfor sir John, och fastän ni lady Rosamunda gör narr
däraf, så ämnar jag likväl göra min lärarinna heder. En vacker dag
kommer ni att vara helt förtjust att få höra mig.
Strax därpå hade han lyckats att jämte Valérie lämna butiken utan att
ådagalägga någon opassande brådska. Han hade gjort alt hvad i hans
förmåga stod att gifva saken en harmlös prägel, men han var i själfva
värket mycket förtretad öfver sammanträffandet. Lady Rosamunda var den
sista i världen han under dessa förhållanden velat möta. Hon hade icke
ens på Brackenhurst gjort sig minsta möda att dölja sin motvilja mot
systrarna Kostolitz -- en motvilja, som troligtvis härrörde af hennes
afundsjuka öfver den uppmärksamhet, sir John visade dem. Men i dag hade
hennes sätt emot Valérie varit så oförskämdt, hennes ton, till och med
gent emot sir John, inneburit så mycken dold elakhet och hennes blickar
varit så sårande, att han icke allenast kände sig förolämpad, utan
allvarsamt orolig. Lady Rosamunda hade en skarp och elak tunga och
olyckligtvis ett stort umgänge, och dessa hennes bekanta utgjorde en del
af den krets, i hvilken sir John varit så angelägen att införa Valérie
och Margot. Man kunde icke veta hvilken tydning hon skulle gifva den
harmlösa utflykten och hvilka svåra följder den kunde ha för de unga
konstnärinnorna.
Sir John var mycket tyst under hemfärden, och Valérie pratade icke ens
så muntert som förut. Hennes anmärkningar inskränkte sig nästan
uteslutande till sarkastiska yttranden angående lady Rosamunda och
hennes väninna.
Då de närmade sig Pitt Street, kände sir John sig riktigt ängslig till
mods, nu gälde det att träda fram inför Margot, och detta var ytterst
plågsamt för honom.
Så snart caben stannade öppnades dörren och Margots gestalt aftecknade
sig mot den lilla, upplysta hallen.
-- _C'est toi!_ utropade hon. Ack, hvad jag varit orolig!
-- Huru kunde du vara orolig? frågade Valérie. Sade Jane dig icke, att
jag begifvit mig till konserten i sällskap med sir John?
Hon hoppade ur åkdonet och skyndade uppför trappan, åtföljd af sir
John.
-- Jag måste förklara för er, började han, men vid första blick på
Margots ansikte såg han att ingen förklaring skulle ega rum den dagen.
Hon gaf honom endast en vredgad och föraktfull blick samt drog sedan
Valérie in i hallen och stängde dörren. Då sir John stod ensam ute på
trappan hvisslade han sakta och sorgset för sig själf samt kastade sig
sedan upp i sin cab.
Margot tillsade emellertid Valérie att gå uppför trappan och följde
själf efter henne under en djup tystnad. Då de kommo in i förmaket,
fattade hon systern i axlarna, vred henne ett hvarf omkring och
betraktade henne dystert.
-- Valérie, sade hon, huru är det möjligt, att du kunde göra någonting
dylikt?
-- Kors, en sådan min! utbrast Valérie, du skrämmer mig! Men altsamman
är bara den dumma flickans med snufvan fel. Om du ej farit till
Wimbledon, hade du följt med mig, och då hade sir John inte alls kommit
i fråga.
Margots ansikte fick ett annat uttryck.
-- Det är sant, sade hon sakta. Jag bör aldrig lämna dig; jag vet icke
hvad som händer, då jag är borta ifrån dig. Men, Valérie, huru kunde du
på det sättet begagna dig af min frånvara, då du vet, huru orolig jag
är för dig? Men det värsta klandret träffar icke dig, utan sir John
Croft -- honom, som jag hade förtroende för och ansåg för vår vän?
-- Margot, Margot, var inte så tragisk! Hör nu på, så skall jag berätta
alt för dig.
Därpå började Valérie halft skrattande och halft gråtande och i mycket
snabt tempo beskrifva dagens händelser -- huru sir John kommit öfver
biljetterna och huru hon, då hon ej kunde få något annat sällskap, bedt
honom följa med henne. Huru vänlig han varit; huru han fört henne till
ett kafé och trakterat henne med chocolad och bakelser. Då Valérie hann
så långt, sjönk Margot ännu blekare än förut ned på en stol.
-- Ett kafé, upprepade hon. Ack, Valérie, är det väl möjligt, att du
kunde be honom föra dig in på ett kafé.
-- Nej, nej, svarade Valérie triumferande, han föreslog det själf! Jag
försäkrar dig, Margot, att han frågade om jag hade mycken lust att gå
in dit. Och vet du, fortfor hon lifligt, lady Rosamunda Gorst var där.
Du kommer ju ihåg den där stora blondinen, som var på Brackenhurst och
som vi inte kunde tåla -- hon var där i sällskap med en af sina
väninnor, en fru Miller -- ett fruntimmer med en mycket stor hatt och
en mycket stor mun. Och vet du, Margot, jag tror hon var afundsjuk, då
hon såg mig i sällskap med sir John. Hon sade: "jag såg er på
konserten" -- med en sådan min -- ja, du borde värkligen ha sett den!
Och hon ville inte tala med mig, men sir John drog mig alltid in i
samtalet. Och sedan gjorde hon på ett så obehagligt sätt narr af honom,
för att han tog sångtimmar och plötsligt ådagalade en sådan passion för
musik.
-- _Bon, il ne manquait que cela!_ sade Margot halfhögt. Hon satt med
hufvudet lutadt i handen och ansiktet till hälften bortvändt, så att
Valérie ej kunde se det:
-- Du är ju inte ledsen mera? frågade Valérie i det hon lutade sig ned
och trykte en kyss på hennes mjuka, vackra hår. Du ser ju, att alt var
helt enkelt.
-- Ack ja, alt var mycket enkelt, svarade Margot med halfkväfd röst.
Nej, nej, jag är inte ledsen på dig mera. Du är och förblir alltid ett
barn, min stackars Valérie. Du är min baby, min kära, lilla baby och
jag får aldrig lämna dig ensam, det är hela saken! Gå nu och gör dig i
ordning till middagen!
Valérie sprang uppför trappan och gnolade på en af de melodier, hon
hört på eftermiddagen. Hon var glad, att hon sluppit för så godt pris.
Margot satt emellertid orörlig och stirrade in i elden, och i hennes
ögon lyste något, som icke var återskenet af de glödande kolen.


VIII.
Molto Furioso.

Då John Croft morgonen därpå vid den vanliga tiden närmade sig Pitt
Street, kände han sig besynnerligt orolig och beklämd; men han tröstade
sig med, att Margot haft tid på sig att lugna sig. Valérie hade
troligtvis förklarat för henne huru utflykten kommit till stånd och han
tykte, att hon omöjligt längre kunde vara ond öfver en sak, som var
idel välmening å hans sida. Han hade gjort sig mycken möda för att
erhålla konsertbiljetterna, och, om Margot icke händelsevis varit
borta, hade hon varit lika glad och tacksam därför som hennes syster.
Hans samvete kände sig likväl icke fullkomligt lugnt, då han tänkte på
besöket på konditoriet, men detta oförståndiga tilltag härrörde af en
svaghet, hvilken Margot, som kände sin systers trollmakt, icke fick
döma för strängt. Han kände emellertid att han förtjänat bannor och han
beslöt att ödmjukt och ångerfullt taga emot dem, då skulle hon förlåta
honom och alt skulle bli bra igen.
Men denna lyckliga förtröstan försvann ögonblickligen, då han trädde in
i förmaket och befann sig ansikte mot ansikte med Margot, som ensam
väntade på honom. Hon stod vid kaminen, och fastän hon vände sig om, då
han kom in, gick hon hvarken emot honom eller yttrade hon ett enda ord.
Han gick hastigt genom rummet och då han kom fram till henne räkte han
henne handen. Hon tog den ej. Han såg henne in i ansiktet. Det var
mycket blekt och ögonen hade ett dystert uttryck.
-- Jag ser, att ni är ond, började han, men jag vill inte gräla med er
-- inte ens, om ni ej räcker mig handen. Seså, kom nu fram med alla de
skarpa, vredgade ord, ni föresatt er att säga mig -- jag tillstår att
jag förtjänat dem; -- men sedan måste ni bli god igen. Jag tager emot
mitt straff, men vi måste förbli vänner.
-- Vänner! upprepade Margot bittert, ni har aldrig varit vår vän, det
inser jag nu. Medan vi hyste förtroende till er -- har ni begagnat er
af vår dåraktiga blindhet och okunnighet; ni har roat er på vår
bekostnad, ni har lekt med min stackars lilla syster; i går visade ni
er i er rätta dager. Gud vet, huru mycken skada Valéries oförstånd
kommer att göra henne; men jag kan det oaktadt knappast beklaga henne
-- ty nu vet jag åtminstone hurudan ni är.
Den stackars sir John hade alldeles förlorat andan; han hade
visserligen sagt åt Margot, att hon riktigt skulle lätta sitt hjärta,
men så hårda ord som dessa hade han icke väntat. Han blef alldeles blek
och stödde sig emot kaminkransen, för ögonblicket alt för öfverraskad
för att kunna svara. Slutligen utropade han nästan skrattande:
-- Det vore bra roligt att veta hvad i all världen jag enligt er åsikt
har gjort? Er syster har väl säkerligen sagt er --
-- Att det helt och hållet var hennes fel? afbröt Margot honom med
förbittrad ironi. Ja, det sade hon mig, och jag vet mycket väl, huru
mycket af hennes historie jag bör tro. Om ni velat afhålla henne från
att gå på konserten, så vet ni mycket väl, att ni kunnat göra det. Och
var det inte ni själf, som föreslog, att ni skulle gå in på kaféet?
-- Javisst, svarade sir John, som nu värkligen skrattade. Jag har
värkligen begått denna förbrytelse. -- Och nu, min bästa mademoiselle
Margot -- fortfor han i sin vänliga, vänskapliga ton -- skola vi icke
göra denna mygga till en elefant. Jag är uppriktigt bedröfvad öfver att
jag förde henne dit, emedan jag ser, att ni är ond däröfver; men tillåt
mig att försäkra er, att det icke var någon så faslig historie. Hela
företaget var icke på långt när så opassande som ni tror. Hundratal
flickor, fina flickor, gå nu förtiden i sällskap med unga herrar på
utställningar och konserter utan att någon människa säger ett ord
därom. Ja, de åka till och med i cab och gå på konditorier!
-- Sir John, sade Margot och hennes ögon tyktes spruta eld. Jag tycker
det är alt annat än vänligt och ädelmodigt af er att tala i denna ton,
då ni tänker på vårt nuvarande förhållande till hvarandra. Ni vet
mycket väl, att, om ni också ogeneradt kan gå på en konsert tillsamman
med en ung dam, ni träffat i er tants hus eller ute i sällskapslifvet
-- ehuru jag icke ens kan gilla det -- så förhåller saken sig helt
annorlunda, då det är fråga om min syster. Hvar och en af edra vänner,
som i går sett er åka med henne eller lagt märke till er i konsertsalen
eller på kaféet, torde ha gjort mycket skarpa, ofördelaktiga
anmärkningar därom. Och lady Rosamunda Gorst har faktiskt gjort
anmärkningar, kommit fram med anspelningar -- hon kommer troligtvis att
föra det vidare, och människorna komma att tro -- komma att inbilla
sig --
-- Hvad kunna de väl tro och inbilla sig? afbröt sir John henne och
blef lika röd som han förut varit blek. Hvad kunna de väl säga, om ni
också vänder, och vrider saken huru som hälst? Den stora konstnärinnan
Valérie Kostolitz, hvars syster är nog vänlig att gifva mig
sånglektioner, har gjort mig den äran att besöka en konsert i sällskap
med mig. Nå, är det någonting farligt?
-- Vi skola icke tala vidare om den saken, sade Margot. Hvad
lektionerna angår, beklagar jag djupt, att jag var nog dåraktig att gå
in därpå. Hela denna lektionsfråga har från början till slut varit en
komedi. Ni har tagit er föregifna önskan att studera musik till
förevändning att skaffa er tillträde till vårt hus; ni har icke ens
dolt för mig, att timmarna i och för sig tråka ut er, och ni har
troligtvis tillsamman med edra vänner skämtat och gycklat däröfver.
Hela världen vet, att det blott är en förevändning -- att ni helt
enkelt blott drifver ert spel med min stackars lilla Valérie. Herre
Gud! huru kunde jag vara så blind? Jag tillät er att komma, jag
uppmuntrade er, jag -- jag själf har utsatt barnet därför! Jag, som
gjort en helig ed att alltid beskydda henne -- vaka öfver henne!
De sista orden voro så godt som oartikulerade: hon tystnade och vred
sina händer. Sir John hade till en början varit som förstenad, alt för
förvirrad af den ström af vredgade anklagelser hon slungade emot honom
och framföralt för mycket sårad däraf för att ens göra ett försök att
afbryta henne, men nu sade han mildt och bestämdt:
-- Mademoiselle, ni gör mig mycket orätt, men jag vet knappast huru jag
skall göra det klart för er, att ni gör det. Jag kan blott på mitt
hedersord försäkra er, att jag ej ledts af sådana bevekelsegrunder, som
ni påbördar mig. Jag har aldrig hyst annat än det uppriktigaste, med
beundran blandade intresse för er och er syster. Och lektionerna --
-- Lektionerna skola nu upphöra, sade Margot hastigt. Efter gårdagens
escapade skulle blotta faktum att ni kommer till oss gifva anledning
till vidare skvaller. Ah, det är mycket lätt för er, sir John, att tala
om er uppriktiga vänskap, men om ni värkligen hysts aktning för
Valérie, om ni vore en värklig vän, hade ni ej utsatt henne för edra
vänners onda tungor, hade ni undvikit att framkalla en skandal. Nej,
nej, det är bättre att alt är slut -- ni får icke mera komma hit.
Det dröjde flere ögonblick, innan Croft kunde svara: det var alt för
olika känslor, som kämpade inom honom, men vreden var den förhärskande.
Slutligen tog han likväl bort sin armbåge från kaminkransen och gick
ett steg närmare Margot; hans ansikte hade ett uttryck, hon aldrig
förut sett däruti.
-- Jag vägrar att foga mig i detta edert beslut, sade han med lugn
bestämdhet. Om min närvara är obehaglig för er, skall jag icke tränga
mig på er; men jag har ej gjort någonting, som kunnat göra mig ovärdig
er systers vänskap, och så länge hon är villig att taga emot mig, ämnar
jag också komma hit.
-- Ni ämnar komma trots alt hvad jag sagt? frågade Margot. Hon talade
helt lugnt, men också bestämdt. De båda motståndarna mätte sina
krafter.
-- Ja, jag ämnar tid efter annan komma för att hälsa på fröken Valérie
och fråga om jag på något sätt kan vara henne till tjänst. Jag låter
icke visa mig på dörren, som om jag begått någon ohederlig handling.
Jag har städse försökt vara er vän -- och hennes; jag kommer
fortfarande att vara hennes vän, så länge hon tillåter mig det. Och om
jag känner henne rätt, skjuter hon mig ej ifrån sig.
-- Sir John, sade Margot mycket allvarsamt -- nu var hon icke mera ond,
men mycket allvarsam -- ehuru jag högeligen misstagit mig angående er,
tror jag likväl icke, att ni till fullo menar hvad ni nu säger. Ni har
inte klart för er hvad följderna skulle bli. Det är nog sant, att
Valérie troligtvis fortfarande skulle taga emot er trots alt hvad jag
kunde invända däremot, men hon skall icke mera löpa någon fara, det har
jag fullt och fast beslutat. Om ni envisas att tilltvinga er inträde i
detta hus, för jag henne härifrån. Betänk er väl, innan ni drifver mig
därtill. Ack! utropade hon med växande lidelse, vi ha kämpat så tungt
-- jag måste arbeta och arbeta för att kunna skapa ens detta
anspråkslösa hem åt min syster -- jag har i hela mitt lif haft att
kämpa med så stora svårigheter -- det var ett Sisyfusarbete. Och nu --
nu, då det just lyckats oss att arbeta oss upp ur det bittra armodet,
då vi nätt och jämt äro i stånd att draga efter andan och resa på
hufvudet -- då det till och med visade sig en glimt af trefnad --
Hon tystnade. Sir John hade kunnat fråga henne hvems hjälp och bistånd
de hade att tacka för detta sakernas tillstånd, men han var för stolt
och för ädelmodig att komma fram med någonting dylikt.
-- Men det oaktadt och om det också kostar hvad det vill, fortfor
Margot, skall jag hindra, att någon leker med Valérie. Sir John, om ni
fortsätter med edra besök här, så tvingar ni mig att föra henne
härifrån. Vi måste börja lifvet på nytt på en annan ort -- vi måste
åter börja från början -- --
Sir John afbröt henne med en hastig åtbörd.
-- Det är nog, sade han. Ni hade rätt då ni sade, att jag ej förstod,
det edra åsikter i denna sak voro så orubbliga. Var inte rädd -- jag
skall aldrig mera besvära någondera af er med min närvara.
Margot var öfverraskad -- hon hade icke väntat denna plötsliga
kapitulation. Hon började på ett halft urskuldande sätt mumla några
ord. Men han afbröt henne:
-- Det är visst ingenting vidare att säga angående den saken. Adjö!
Nu räkte hon dröjande handen åt honom. Men han låtsade icke se den. Han
bugade sig och gick mot dörren -- ögonblicket därpå var han försvunnen.
Med hjärtat glödande af vrede ilade han utför trappan; han lämnade
huset och gick vidare i blind förbittring; men sedan han gått några
steg vände han sig ofrivilligt om och kastade en blick tillbaka.
Stackars, lilla, tarfliga hus! Han hade ändå tillbringat några rätt
angenäma och lyckliga stunder där. Månne det var inbillning eller såg
han värkligen en gestalt vid förmaksfönstret -- ett smalt, blekt
ansikte, som var trykt mot fönsterrutan?


IX.
Con tristezza.

Valérie hade denna förmiddag försiktigtvis hållit sig ur vägen. Margot
hade icke nämt ett ord vidare om sir John, men hennes syster hade
likväl en förnimmelse om, att samtalet skulle bli tämligen stormigt;
hon ansåg det därför för rådligast att vänta i sitt eget rum, tils
freden skulle vara sluten. När timmen var förbi, ämnade hon som vanligt
gå ned. Men huru hon än ansträngde sina öron för att uppfånga det
välkomna ljudet af sir Johns solfeggier, så var alt fruktlöst. Men
slutligen vann nyfikenheten öfverhand öfver hennes själfbehärskning,
hon skyndade ned och stannade ett ögonblick i hallen utanför förmaket.
En dödstystnad rådde inne i rummet, hon hörde icke ens någon tala där
inne. Hon öppnade dörren helt sakta och tittade in; där fans ingen
annan än Margot, som med slutna ögon låg tillbakalutad i en länstol.
Vid ljudet af dörren som öppnades satte hon sig hastigt upp. Valérie
skyndade förvånad fram till henne.
-- Hvar är sir John? frågade hon.
-- Sir John har gått, sade Margot och blef om möjligt ännu blekare än
förut.
Men Valérie var tils vidare icke benägen att taga saken allvarsamt.
-- Ni har grälat, efter hvad jag kan förstå, sade hon skrattande, och
för att straffa dig har han gått sin väg utan att taga sin lektion.
_Là, là voilà une affaire!_ I morgon kommer han tillbaka och säger, att
det gör honom ondt.
-- Nej, nej, svarade Margot stönande. Ack, Valérie, han kommer aldrig
mera tillbaka!
-- _Ah, pour ça_, det gör han nog, därtill känner jag honom för väl,
sade Valérie och skrattade fortfarande vantroget. Han må svära vid alla
sina gudar, att han ej skall göra det, så gör han det likväl. Men hvad
kunde du väl säga, eftersom han blef så ond?