Valéries duenna: En roman på g-strängen - 04

Morgonen därpå frukosterade Valérie på sitt rum; Margot tyktes vara
orolig och bekymrad, och John Croft tykte sig läsa en stum bön i hennes
ögon. Han satte sig vid frukosten bredvid henne och frågade:
-- Hvad har händt? Är er syster ännu icke vid bättre lynne?
-- Jag är riktigt orolig, sade Margot hastigt och med låg röst. Valérie
packar.
-- Packar hon? Ämnar hon då resa i dag?
-- Ja genast -- så fort frukosten är förbi.
-- Det kan hon inte, sade Croft mycket bestämdt. Teaterrepresentationen
är i afton. Hon kan inte resa innan dess.
-- Jag vet det och jag har äfven sagt henne det, svarade Margot
bedröfvad, men hon hör inte på det. Hon säger, att hon känner sig
olycklig här och att hon aldrig mera kan visa sig för dessa människor.
-- Är det inte bra oförnuftigt? frågade sir John. Min tant kommer att
bli mycket ond, om hon i sista ögonblicket förstör alla hennes planer
och hindrar styckets uppförande. Och slutligen och sist, tillade han
med växande otålighet, är det väl icke lady Marys fel, att människorna
här äro så enfaldiga.
-- Jag vet, jag vet, medgaf Margot djupt bedröfvad. Jag har sagt henne
alt hvad jag bara kunde upptänka, men hon hör inte på mig. Hon har
packat sin egen koffert och nu håller hon på med min.
Sir John rynkade ögonbrynen.
-- Jag tillstår, att jag inte begriper detta, mademoiselle. Jag vet,
att ni, då ni så vill, kan tvinga er syster att lyda; nu vill ni
påtagligen ha mig att tro, det ni ej eger någon makt öfver henne.
-- Nej; ni kan inte häller förstå det, sade Margot gråtfärdig. När
Valérie helt och hållet är sig själf, kommer jag alltid till rätta med
henne; men tid efter annan får hon ett anfall, en nyck -- huru skall
jag kalla det -- och då följer hon blott sitt eget hufvud, om jag också
säger hvad jag vill. Efteråt ångrar hon sig nog, men då är olyckan
redan skedd.
-- Och denna gång kommer olyckan att vara ganska betydande, sade Croft.
Det kommer att bli en treflig scen, då min tant får höra, att I faren
härifrån. Hon kommer naturligtvis att föra det vidare -- hon är en
mästarinna däruti -- och hennes vänner komma att göra detsamma och
tillfoga er syster mycken skada. Ni måste förmå henne att stanna.
Han var mycket allvarsam och dessutom mycket förargad. Han hade aftonen
förut mycket tänkt på de båda unga flickorna och uppgjort allehanda
planer för att hjälpa dem; men han hade framför alt räknat på lady Mary
Brackens bistånd i och för utförandet af dessa planer; och nu ville
detta dåraktiga, egensinniga, snarstuckna, lilla geni utsätta sig för
värdinnans och hennes vänners obevekliga vrede.
-- Säg er syster, att hon ej får resa, och då Margot svarade med en
lätt axelryckning, fortfor han: Vänta, jag skall själf tala med henne.
Var så god och säg henne, att jag ber att få tala några ord med henne.
Fråga henne om hon ej ett ögonblick vill komma ut på terrassen?
Då frukosten var förbi, gick Margot upp till sin syster, hvilken hon
fann kämpande med koffertremmarna. Då Margot framförde sir Johns
hälsning, upphörde Valérie ett ögonblick med sitt arbete.
-- Hvad vill han mig? frågade hon med rynkad panna.
-- Huru skall jag veta det? svarade Margot, det är visst bäst, att du
själf går och hör efter det.
-- Men jag säger på förhand, sade Valérie med en mycket beslutsam
blick, att jag inte låter öfvertala mig att stanna. Jag är fast
besluten. Gå och säg lady Mary Bracken, att vi återvända till London i
dag, ock fråga henne när något tåg går.
-- _C'est bon, c'est bon_, sade Margot lugnt. Gå du nu under tiden och
tala med sir John.
Hon satte sig på sängen medan Valérie gick ned och fastän hon låtsade
vara så likgiltig lyssnade hon likväl med största oro efter den
återvändande systerns steg. Slutligen hördes de snabba och lätta ute i
korridoren. Dörren flög upp och Valérie visade sig med ansiktet
strålande af belåtenhet.
-- Vi stanna, förkunnade hon.
Margot var nog försiktig att icke alt för tydligt visa, huru glad hon
blef.
-- Jaså, du har kommit på andra tankar? frågade hon.
-- Sir John har bragt mig på andra tankar, genmälde Valérie. Han är
mycket rolig -- sir John. Jag tycker bra mycket om honom och det är
bara därför jag stannar. Se inte så förskräkt ut, Margot lilla! Ser du,
jag är åter vid alldeles godt lynne. Jag är inte det minsta spleenig
mera. Om du nu vill vara riktigt snäll, så packar du åter upp de stora
koffertarna. Jag är så trött, så trött! Det var så ansträngande att
packa ned allting; nu kan du lilla syster i din tur packa upp dem, det
är vida lättare.
-- Ack, Valérie, Valérie, sade Margot med ett halft ömt, halft
förebrående leende, du är och förblir då alltid ett barn.
-- Och du kommer alltid att vara en riktig mormor, utropade Valérie
hoppande och dansande omkring henne. Nej, en farfar, en patriark; det
är mycket mera vördnadsbjudande -- patriarken Margot! -- _Tiens!_ Det
var en idé. Jag skall kalla dig min patriark, min _Bon-Papa_. Kommer du
ihåg, huru det är i _Le petit Chose_, där hjälten kallar sin bror "La
mère Jacques." Jag fann idén så vacker -- jag tycker så mycket om
boken, fastän du icke ville låta mig läsa den till slut, emedan du
sade, att det ej var någonting för unga flickor. Jag skall därför kalla
dig för farfar Margot. _Au revoir, Bon-Papa_. Nu går jag ned för att
repetera en gång till med sir John. Han var för lustig, då han talade
om repetitionen. Om du hört honom, hade du ej kunnat låta bli att
skratta. Han sade, att det skulle vara förbi med hans skådespelarebana,
om jag nu reste bort! Om han vore tvungen att förtjäna sitt bröd som
skådespelare, tror jag han skulle svälta ihjäl, stackars karl! Nu skall
jag gå ned till honom och lära honom att säga: "Jag älskar dig, Célia",
i en ton, som är mindre isig än i går. Du kan emellertid packa upp
koffertarna.
-- Jag kommer med, sade Margot hastigt, jag hinner nog alltid med
koffertarna. Du behöfver mig att sufflera.
-- Nej, det behöfves icke, jag kan både hans och min roll. Huru är det
nu det börjar: "Célia, från och med det första ögonblick jag såg dig
kände jag en underbar glöd väckas i mitt hjärta." Ack Margot, minnes
du, huru han sade det i går? Han hade lika gärna kunnat läsa upp två
gånger två! Men farväl nu -- nej, du behöfver inte följa med; jag tror
han är mera ogenerad, då vi äro allena. Dessutom vill jag ha
koffertarna ur vägen.
Men i stället för att packa upp koffertarna satt Margot, sedan hennes
syster gått, helt stilla och såg mycket orolig och förvirrad ut. Den
plötsliga eftergifvenhet Valérie visat gentemot sir Johns bön sedan hon
envist afslagit alla andra, oroade den lilla, ängsliga systern. Hon
erfor till och med en viss känsla af afund. Denne främling hade segrat
där hon dukat under. Och dessutom väkte Valéries strålande ansikte
hennes upprepade försäkran, att hon tykte om sir John, och hennes
antydan, att han skulle vara mera ogenerad, om de vore på tumanhand en
viss oro hos systern. Där Margot nu satt på sin säng med de fina, smala
händerna knäpta omkring knäna undrade hon, huruvida hon gjort rätt, då
hon skänkt denne man sitt förtroende. Hvad viste hon egentligen om
honom? Han var uppenbarligen vänlig och god samt bemödade sig
synbarligen att visa dem all möjlig vänlighet; men var inte detta en
främlings plötsliga deltagande redan i och för sig misstänkligt?
Margot rodnade och bet sig i läppen, då hon tänkte på det samtal, hon i
går afton haft med honom. Hon hade talat med honom om deras fattigdom
och deras strider -- hvarför hade hon varit så dåraktig? Huru kunde hon
väl tro, att en vacker, sorglös ung flanör såsom John Croft skulle bry
sig om två obekanta, fattiga små konstnärinnors bekymmer? Hennes
berättelse hade troligtvis blott väkt ett slags ytlig nyfikenhet hos
honom. Det hade roat den unge mannen att få kasta en blick i en sfär,
som var så himmelsvidt skild från hans. Ja, han hade roat sig åt dem.
Först hade han på skämt föreslagit, att han skulle lära sig spela fiol!
Fiol! Vid trettio års ålder! Detta borde ju redan ha visat henne, huru
litet allvar han hade med sig. Sedan hade han sagt, att han ville taga
sångtimmar -- för Valérie -- ja, han dref bestämdt gyckel med barnet.
Då denna tanke vaknade hos Margot, flög hon upp från sängen, och utan
att bry sig om de ouppackade koffertarna ilade hon utför trappan och ut
ur byggnaden raka vägen till den gröna terrassen, där repetitionen
försiggick i går. Då hon närmade sig hörde hon ljudet af röster -- sir
John deklamerande med vida mera kraft och energi än förut och Valérie
skrattande och kommenderande.
Då Margot uppenbarade sig i taxushäckens hvalfbåge, resta sir John sig
tämligen hastigt från sina knän, och Valérie flög från trädgårdsstolen,
där hon hittils suttit, och klappade händerna.
-- Min elev gör framsteg, ropade hon, _il avance à grand pas! Ah je
t'assure, nous avons bien travaillé_ -- icke sant, sir John? Nu borde
du höra, när han säger till Célia, att han älskar henne! Det är
någonting helt annat.
Margot kastade en frågande och orolig blick på sir John, det frapperade
henne, att han såg litet besynnerlig ut.
-- Då herr Croft nu kan sin roll, tycker jag det vore bäst, om du
återvände in. Kom ihåg, att du ännu icke träffat lady Mary Bracken och
att hon på det vänligaste gjort sig underrättad om ditt befinnande.
Valérie gjorde en liten, förtretad grimas.
-- Det är så vackert här ute, sade hon.
-- Generalrepetitionen eger snart rum.
-- _Bon_, sade Valérie, då skola vi gå till generalrepetitionen. Glöm
inte min undervisning, herr elev.
Hon skyndade ut genom häckhvalfvet och dansade framför dem utmed vägen.
Hvad hon var för ett barn! -- Hon hade icke kunnat vara mera
ointresserad, om sir John varit en fem års gosse. Han roadt henne, men
ibland kunna femåriga gossar också roa en. Men sir John? Det led intet
tvifvel, att icke Valérie också roade honom, men månne leken också var
lika harmlös och oskyldig på hans sida som på hennes?
Vid den därpå följande repetitionen märktes det tydligt, att Croft
dragit fördel af Valéries undervisning. Ingen som nu lyssnade på hans
kärleksförklaringar kunde mera tvifla på deras uppriktighet. Han föll
så naturligt som möjligt på knä och då Célia grät, torkade han med den
största ömhet hennes tårar.
Den enda, som icke fägnade sig åt air Johns utmärkta prestation, var
den stackars Margot; alla andra voro förtjusta.
-- Jag har ju alltid sagt, att min nevö är en förträflig skådespelare,
sade lady Mary, men denna gång tycker jag han öfverträffar sig själf.
Rollen passar så bra för honom. Han är ett riktigt ideal för en ung
älskare!
Pjesen hade en enorm succès. Alla platser voro upptagna, men det
strömmade ändå folk till. Till en början styrde lady Mary skådespelarne
en smula, då hon högljudt hviskande utdelade sina anvisningar:
-- Stig upp -- stig upp -- där borta finnes det ännu plats. -- Bären in
ett par bänkar. -- De personer, som befinna sig längst bort, i salen,
måste stå.
Då hon slutligen kom så långt, att hon satte sig och höll sitt program
helt stilla, gick alt bra. Applåderna voro stormande, Célia och hennes
älskare ropades in efter hvarje akt och vid pjesens slut måste de komma
in tre gånger och det var riktiga ovationer för dem.
Då sir John slutligen ledde Valérie ned från scenen, frågade han, medan
han blickade in i det strålande lilla ansiktet och ovillkorligt trykte
hennes hand:
-- Tillfredsställer denna triumf er icke? Jag tycker den borde hålla er
skadeslös för den missräkning ni nyligen led.
Hon drog genast sin hand till sig och hennes ansikte mulnade.
-- Åh, sade hon, det är någonting helt annat; detta är lek, men min
musik utgör hela mitt lif.
Skådespelarne slöto sig, klädda i sina kostymer, till det öfriga
sällskapet. Hjälten och hjältinnan sutto förstås vid supén bredvid
hvarandra; man drack deras skål och alla voro muntra och glada. Valérie
tyktes ha glömt alla sina sorger och bekymmer och var den gladaste af
alla. Hon var mera än glad, hon var riktigt uppsluppen. Hon talade om
sig själf som Célia och kallade sir John för sin _fiancé_. Margot, som
satt borta vid andra ändan af bordet, sökte förgäfves att med varnande
blickar hålla henne inom skrankorna; Valérie observerade det icke. Den
unga duennans ansikte blef helt blekt under puder och smink; hon satt
som på glödande kol.
Ingen viste bättre än hon, att barnet icke menade någonting ondt
därmed; men hvad skulle alla de andra tänka? Det var så viktigt för
Valérie i hennes ställning att vara riktigt klok och försiktig och att
ej utmana klandersjukan.
-- Vi resa då lyckligtvis i morgon, tänkte hon inom sig, medan Valérie
skrattade och pratade dumheter.
Men då sir John morgonen därpå följde henne och hennes syster ned till
vagnen, som skulle föra dem till stationen, satte Valérie skräck uti
henne, då hon plötsligt lutade sig ut genom fönstret och ropade:
-- Vår nummer är tjugoåtta, glöm inte, tjuguåtta! _Au revoir!_


V.
Giocoso.

Systrarna Kostolitz hade hyrt sig rum i ett litet, möbleradt hus vid
Pitt Street. Alla husen vid Pitt Street voro små, men detta tyktes vara
det minsta.
I förstugan var det knappast rum för två personer och trappan var så
smal, att en något korpulentare person måste gå med sidan förut uppför
densamma. Linoleummattan, som beklädde trappan och förstugan, var
alldeles upprispad på kanterna och det syntes icke mera ett spår af
mönstret. Denna linoleummatta utgjorde Valéries förtviflan.
-- Den sticker folk i ögonen, klagade hon. Hvar och en som kommer in i
huset måste genast se den. Käraste Margot, det kommer att behöfvas hela
vår trollmakt för att utplåna det intryck den framkallar.
De små rummen en trappa upp måste naturligtvis antaga något af sina
nuvarande innevånarinnors originalitet; men det allmänna intrycket var
likväl besynnerligt och fullt af motsägelser. De båda systrarna hade
några mycket värdefulla egodelar, spillror från bättre dagar. De hade
fyra eller fem värkligen goda taflor, ibland dem porträttet af en
utomordentligt vacker kvinna, hvilken man på likheten med Margot lätt
igenkände som de båda flickornas mor; sedan en härlig en
Erardflygel, som upptog största delen af det åt gatan belägna lilla
mottagningsrummet, och slutligen ett vackert Vernis-Martin-skrifbord.
Men golfvet var betäkt med en billig röd matta och de öfriga möblerna
voro af enklaste slag. Den mest komiska effekt åstadkoms likväl i och
genom Valéries dekoreringsförsök. Likasom många andra konstnärer
saknade hon, märkvärdigt nog, det, som andra människor kalla för god
smak; bara hon fick färg och omväxling frågade hon icke efter, huru
många mot hvarandra stridande föremål hon samlade ihop. Sålunda gick
hennes hjärtas önskan nu ut på att pryda den smala flygeldörren mellan
deras båda små mottagningsrum med en portière.
-- Jag måste ha en portière, Margot, sade hon, en blå plyschportière.
-- Och hvar tänker du få pengar därtill? frågade den förnuftiga Margot;
god plysch i denna bredd skulle bestämdt kosta tio shillings per yard.
Men Valérie var fullkomligt öfvertygad om, att hon skulle få billigare
tyg, och sedan hon snokat igenom en massa annonser och gjort sina
ströftåg till flere butiker, elektriserade hon sin syster en vacker dag
med tillkännagifvandet, att hon funnit just hvad de behöfde.
-- Läs! ropade hon och stack en tidning i händerna på henne. Ser du
här: Fullständiga portièrer med solida mässingsstänger och ringar,
plyschette i alla färger 7 shillings 6 pence. Hvad säger du om det --
7 shillings 6 pence komma icke att ruinera oss.
-- Till det priset kunna de icke vara bra, sade Margot. Plyschette --
hvad är plyschette?
-- Plyschette är troligtvis något slags plysch, utropade Valérie ifrig
som förut. Och hvad gör det för resten, om det är plysch eller
plyschette! Vi få vår blå portière och det är hufvudsaken.
Portièren köptes -- i förbigående sagdt, två portièrer, ty de till 7
shillings annonserade hade endast passat till en mycket smal dörr --
och Valérie klef upp på ett bord och satte själf upp den. Plyscbetten
var icke synnerligen tät och fast i väfnaden och icke häller alt för
bred -- men när man drog gardinerna väl strama togo de nästan ihop i
midten och när man sedan fäste upp dem med vackra snören och toffsar,
kunde ingen människa se, att de ej voro fodrade och att de ej gingo
ända ned till golfvet. Valérie var förtjust och rummet gjorde
påtagligen icke ett så skrikande intryck mera. Där funnos dessutom
åtskilliga arrangement i Madras-musslin och en samling glas- och
porslinspjeser, hvilka alla hade Valérie att tacka för sin härvara.
Margots smak var mycket enklare och allvarligare, men hon tillät
systern att styra och ställa huru hon behagade -- det roade och
sysselsatte henne. Hon protesterade endast, då Valérie hade lust att
framkalla några bizarra effekter i sin egen klädsel.
-- Nej, nej, sade hon då obevekligt, det är min afdelning. Du får pryda
hemmet, men jag sköter om din toilette.
Efter deras återkomst från Brackenhurst utvecklade Valérie plötsligt en
alldeles ny energi.
-- Nå, sade hon med ett illparigt leende, nu då vi gjort så många
förnäma bekantskaper och kunna vänta, att somliga personer komma och
söka upp oss, måste vi vara förberedda därpå. Margot, tapeterna äro
hopplösa. Med dem kan man absolut ingenting göra.
Det var i själfva värket ett ovanligt fult mönster af det billiga,
färglösa slaget, som är vanligt vid Pitt Street.
-- Det enda vi kunna göra, fortfor Valérie, är att gömma dem så mycket
som möjligt. Ha vi några pengar mera, Margot?
-- Ja litet, sade Margot.
-- Kom då ut med mig. Vi måste köpa litet mera Madras-musslin samt
några porslinstallrikar och japanesiska solfjädrar.
Margot suckade. Ännu mera Madras-musslin! Men om det förströdde Valérie
och drog hennes tankar från sir John, så betydde det ju ingenting, om
hon också dekorerade rummet med huru mycket tyg som hälst. Och Valérie
drog henne från den ena butiken till den andra. Hon blef genast
alldeles betagen i alt, som var uthängdt i fönstren, och sedan bittert
besviken, då hon betraktade det på närmare håll. Därpå sysslade hon
flere dagar mycket ifrigt med nål och tråd, ehuru hon faktiskt mycket
oskickligt handterade dem. Sedan släpade hon fram hammare och spikar,
och Margot måste hålla till godo med bullret och med hela det lilla
rummets omskapande. En gång hade hon likväl lust att opponera sig,
nämligen då Valérie knöt blå bandrosor öfver de krokar, taflorna hängde
på; men åsynen af hennes triumf, då hon beskådade sina händers värk,
band Margots tunga.
-- _Il me faut du joli_, sade Valérie och gick med händerna på ryggen
af och an i rummet; sedan vände hon sig plötsligt om och frågade:
-- Hvad tror du sir John kommer att säga därom, då han kommer och
hälsar på oss?
-- _Ma mignonne_, sade Margot mycket kärleksfullt, inbilla dig inte att
han kommer till oss. Mitt kära barn, ungherrarna äro sådana; de säga en
sak, men mena den icke. Han har troligtvis redan glömt, att vi alls
finnas till.
-- Men jag säger att han kommer, utropade Valérie, som icke var det
minsta orolig. Jag känner honom bättre än du. Han kommer och sjunger
sitt Do, re, mi o.s.v. Du tager din högtidligaste min på dig, men han
kommer hela tiden att hålla ögonen på mig för att se om jag skrattar.
Men veckotal förflöto och sir John kom icke; men en vacker dag kom det
en jättekorg med vildt från honom med hjärtliga hälsningar till fröken
Kostolitz. Valéries förtjusning var gränslös. Hon envisades att genast
öppna korgen och breda ut dess innehåll på golfvet.
-- Tre, fyra fasaner! ropade hon, och två harar! Nå det må jag säga!
Sir John gör ingenting till hälften. Huru tror han väl, att ett par små
människobarn som vi skola komma till rätta med alt detta? De äro
härliga! Har du någonsin i ditt lif sett så mycket vildt, Jane? frågade
hon deras tjänsteflicka, som stod bredvid och bara gapade.
-- Nej -- bara i butikerna, fröken.
Valérie skrattade och klappade händerna, sedan rykte hon ut några af
fasanernas långa stjärtfjädrar.
-- Nu får du taga bort dem allesamman; lägg dem omsorgsfullt tillbaka i
korgen och föll den inte på vägen.
Jane drog sig tillbaka och pustade och förklarade, att hon
knappast kunde lyfta korgen, och Valérie skyndade tillbaka in i
mottagningsrummet och stack fjädrarna i håret, så att de stodo på ända
där.
-- Se på mig Margot! ropade hon med ett klingande skratt. Jag är en
indianhöfding. Jag är Örnvingen! Siouxstammens höfding! _Garde a toi_
-- jag skall skalpera dig med min tomahawk.
Hon rusade fram till Margot och fäktade i luften med en pappersknif;
men Margots leende var smått förläget.
-- Det var mycket vänligt af sir John, sade hon, jag måste genast
skrifva och tacka honom.
Indianhöfdingen lade tomahawken på bordet.
-- _Pour ça non!_ Jag skall skrifva till honom. Det var till mig han
skickade villebrådet.
-- Korgen var adresserad till mademoiselle Kostolitz, svarade Margot
mildt. Jag måste påminna dig, lilla näspärla, om, att jag är fem år
äldre än du.
-- Prat, ropade Valérie ifrigt, men likaledes skrattande, jag är i
själfva värket mademoiselle Kostolitz, den stora fröken Kostolitz, som
en gång kommer att försätta hela Europa i extas! Jag säger dig, att
villebrådet är skickadt till mig -- du får hjälpa mig att äta det, men
jag ämnar tacka honom.
Margot satte sig ned och såg en smula förtretad ut. Valérie tog åter
till pappersknifven och dansade omkring henne, medan hon sjöng:
-- Jag skalperar dig -- jag skalperar dig, om du är vid dåligt lynne.
-- Men sedan lutade hon plötsligt ned sitt ansikte tätt intill systerns
och sade bedjande: -- Se icke så allvarsam ut min patriark _Bon-papa_
Margot.
Hvad återstod väl då annat än att småle och en smula gifva efter?
-- Du skall få se hvad jag skrifver för ett nätt bref till honom,
ropade Valérie medan hon triumferande slog sig ned vid skrifbordet och
började sin epistel. Ett illparigt leende lekte omkring hennes läppar
och tid efter annan brast hon ut i ett klingande skratt.
-- Valérie, hvad skrifver du? frågade Margot oroligt.
-- Jag skall nog läsa det för dig bara jag har det färdigt -- sir John
kommer alt att fägna sig åt mitt bref.
Strax därpå utbrast hon: _A la bon heur_, nu är det gjordt. Nu skall du
få höra. Hon vände sig om på stolen så att hon kom att sitta midtemot
sin syster, och började:
_"Monsieur mon fatur"_ --
-- Valérie, det kan du omöjligt ha skrifvit!
Margot hade rusat upp och gjort en häftig rörelse, som om hon ämnat
rycka papperet ur systerns hand.
-- Nej, nej, ropade Valérie, som också flög upp ooh höll brefvet högt
upp i luften. Var inte orolig, jag har skrifvit någonting mycket mera
passande -- _Monsieur le chasseur_.
Margot höjde ögon och händer mot himmeln.
-- Alt värre och värre! sade hon.
-- Nej, det är tvärtom mycket fiffigt uttänkt af mig. Du kan väl förstå
att han önskar, det vi skola beundra hans skicklighet som jägare, då
han skickar oss villebråd! Jag vill också göra det på ett fint sätt
utan att det ser ut som smicker. Nå, jag fortfar således: "Min syster
och jag blefvo lika öfverraskade som glada öfver er sändning." Nå det
är då väl _convenable_ skulle jag tro? -- _"Men, my dear sir"_ --
-- På engelska använder man icke _"my dear sir"_ gentemot vänner och
bekanta, invände Margot.
-- Sak samma, han förstår nog, att jag tänker på franska. Låt mig nu
läsa till slut: "_my dear sir_, ni måste göra er en bra underlig
föreställning om vår aptit. Huru tror ni, att vi någonsin skulle kunna
göra slut på alt det ni skickat oss? Om ni hade sett villebrådsstapeln
i vår hall och vi två små flickor där bredvid hade ni skrattat likasom
jag. Men jag försäkrar er, att vi ej beklaga oss öfver ert
utomordentliga ädelmod -- vi ämna tvärtom riktigt pläga oss. Vi skola
ha banketter af fasaner -- vi skola fråssa på hare. Jag har en alldeles
särskild plan med dessa harar; när vi ha stekt och rostat dem, när vi
förvandlat dem till frikassé och kokat soppa på dem, skola vi använda
återstoden till små pastejer. Om ni viste hvad jag är förtjust i _pâté
de lièvre!_ Jag har knappast tålamod att gå igenom de första stadierna
-- stekandet, rostandet etc. Jag längtar efter den dag då vi tillreda
de små pastejerna; det vill säga att vår kock kommer att tillreda dem,
Margot kommer att ha öfveruppsikten och jag gifver goda råd." -- Som du
ser talar jag om vår kock -- för att han skall tro, _que nous menons
grand train ici_. Han vet icke, att Jane icke allenast är _chef_, utan
också _maêtre d'hôtel, laquais_ och _femme de chambre_.
-- Valérie, huru kan du vara så barnslig! utbrast Margot nu värkligen
förargad. Sir John Croft vet mycket väl, att vi äro fattiga, det är
till och med ganska troligt -- tillade hon bittert -- att han just
därför skickat oss denna korg; han tror visst, att vi ej ha
tillräckligt att äta.
-- Hvad kommer åt dig? utropade Valérie alldeles förvånad, du är ju röd
som en tupp! Jag försäkrar dig, att sir John aldrig skulle tillåta sig
att tänka någonting så impertinent. Han skickar oss villebrådet som en
_politesse, une amabilité_ -- ett litet _souvenir. Tiens_, låt mig
sluta mitt bref.
-- Nej, ropade Margot nästan lidelsefullt; det är omöjligt, att brefvet
får afgå på det sättet, jag tillåter dig icke att afsända det.
-- Och hvarför icke, om jag får be? frågade Valérie, som nu också blef
röd. Det är ett mycket bra bref, mycket nätt skrifvet, och det kommer
att göra sir John mycken fröjd.
-- Sir John skulle troligtvis hjärtinnerligen skratta däråt, sade
Margot, men sedan bytte hon hastigt om ton: Nej, nej, min kära, lilla
syster, jag kan inte låta brefvet afgå på detta sätt. Inser du ej, att
detta bref icke är ett sådant, som en ung flicka skrifver till en ung
herre hon blott är ytligt bekant med. Tonen är icke passande, nej,
värkligen icke, Valérie. Vi få ej glömma vår ställning och sir Johns.
-- _Ta, ta, ta_, sade Valérie, _je me maque bien_ öfver sir Johns
ställning. Har han måhända mera än sexton anor? Och vår mor då?
-- Men kära barn, det är likväl ett faktum, att han är en personlighet
medan vi äro ytterst ringa och obetydliga. Men oafsedt detta vore ditt
bref likväl icke passande, det är för förtroligt, för vidlyftigt, för
naivt. Låt mig skrifva ett par rader, Valérie -- endast för att meddela
att sändningen anländt samt att tacka för den. Jag försäkrar, att det
är alldeles tillräckligt
Valérie lämnade sin plats vid skrifbordet.
-- Du är för otreflig, jag afskyr dig, sade hon kort och afmätt. Sedan
lämnade hon rummet och slog igen dörren efter sig. Margot hade snart
skrifvit sin lilla biljett, men då hon läste igenom den tykte hon den
var för stel och otreflig. Hon ref sönder den och skref en ny. Då kom
Valérie äter in och stälde sig bakom systerns stol; Margot såg sig om.
Valérie smålog och stack åter fasanfjädrarna i håret. Margot, som var
belåten öfver att åter se henne vid godt lynne, fortfor med sin
sysselsättning.
-- Är du färdig? frågade Valérie slutligen med djupt tragisk ton.
-- Ja, ändtligen, svarade Margot och såg upp! Åh, Valérie, hvad gör du?
Valérie hade svept in sig i en bordduk, hvilken hon draperat öfver
axlarna likasom indianernas filtar, och nu intog hon med pappersknifven
i handen en krigisk hållning. Då Margot såg på henne, utstötte hon ett
besynnerligt tjut och började dansa omkring i rummet.
-- Det är en krigsdans! sade hon i det hon stannade. Örnvingen är glad,
emedan hon öfverlistat den hvita höfdingen. Ja, mitt hjärta, jag
tviflar icke ett ögonblick på, att ej ditt bref är utomordentligt
_convenable_ och makalöst väl skrifvet, och du får äfven sticka det i
postlådan, om du har lust; men mitt har redan afgått.
-- Borta! ropade Margot bestört.
-- Ja! svarade Valérie och härjade åter sin segerdans. Jag förde det
själf på posten.
Margot bleknade af vrede. Hon kunde också bli ond, ehuru hon sällan
förrådde det för sin älskade, nyckfulla, lilla skyddsling; därför