Valéries duenna: En roman på g-strängen - 12

kompositioner, inlade hon en sådan trånande lidelse i återgifvandet
däraf, att tårarna stego upp i ögonen på Margot.
-- Ack, Valérie du är en stor konstnärinna! Du är ett snille! Hvarför
kan världen icke få höra dig? Om du kunde intaga den plats, som
tillkommer dig, skulle dessa dåraktiga tankar drifvas på flykten.
-- Hör! Hör! utropade Valérie med ansiktet strålande och i högsta
spänning, hör du, var det icke så här? Ack, hvad det är härligt! Hans
fingrar voro underbara, men min cremonesare kan säga ännu mera än något
piano. Lyssna! Hör du ej, huru hans själ ropar efter någonting, som
icke är den förunnadt? Margot, han saknar också någonting. Huru stor
han än är, så är hans lif icke ännu fullständigt; han behöfver ännu
någonting -- han behöfver mig.
-- Valérie, du blir galen! snyftade Margot.
-- Nej, det är sant: min fiol har sagt mig det; du kan själf höra det.
Är hans musik inte ännu härligare, då jag spelar den? Ack, om vi kunde
spela tillsamman! Margot, Margot, om vi kunde spela tillsamman -- om vi
alltid kunde vara tillsamman! Ser du ej, huru min konst skulle
förfullkomna hans. Mitt lif skulle göra hans fullkomligt; min kärlek
skulle fylla den tomhet i hans hjärta, som hans musik klagar öfver.
Ack, Margot, Margot, hvarför kunna vi ej nå hvarandra?
Handen med stråken uti sjönk ned och hufvudet sänktes mot bröstet.
Margots förbittring hade försvunnit, hon var förfärligt orolig. Gaf
Valéries exalterade hjärna, hennes öfverspända, nervösa organisation
efter för denna häftiga sinnesrörelse, som nu följde på den långvariga
spänningen och de svikna förhoppningarna? Hvad skulle hon göra? Huru
skulle hon gå tillväga för att afvärja den hotande faran.
Efter mycket öfvertalande förmådde hon slutligen Valérie att lämna
fiolen ifrån sig och att lägga sig. Men medan hon gick af och an i
rummet, vattnade blommorna och sysslade med allehanda, som hon trodde
skulle förströ Valérie, kände hon mycket väl, att systerns stora
glödande ögon endast med en frånvarande blick följde henne och att
hennes tankar voro på helt annat håll.
I dagningen morgonen därpå vaknade Margot alldeles förskräkt, Valéries
säng var tom. Hon flög upp och rusade till dörren. Då hon öppnade den,
trängde de svaga tonerna af en fiol upp till henne från rummen på nedra
botten. Hon skyndade ned i det lilla förmaket, som såg riktigt spöklikt
ut i den grå dagern, och där fann hon Valérie, en eterisk, hvitklädd
gestalt, som spelade Waldenecks nocturne. Hon öfvertalade systern
kärleksfullt att återvända till sängen, och fastän den frysande, lilla
gestalten snart åter blef varm och försjönk i en lugn sömn, låg Margot
likväl vaken och kastade sig oroligt på sitt läger, tils dagen inbröt
och plikten åter kallade henne.
Men alt efter som tiden gick ökades Margots oro snarare än den
minskades. Valérie var visserligen icke så upprörd som i början, men
det led intet tvifvel, att hon icke helt och hållet var fången under
denna passion. Hon köpte icke allenast de stycken Waldeneck spelat på
konserten, utan alla hans kompositioner. Det var blott högst få af dem,
som voro skrifna för fiol, men hon satte dem för detta instrument i det
hon tog hans temata och omspann dem med de underbaraste fantasier. --
Margot tykte, att hon aldrig förut till fullo uppskattat den lilla
varelsens beundransvärda talang, men hon lyssnade i alla fall med
värklig hjärteångest på den sällsamma, sorgliga musiken, som hela dagen
ljöd i huset. Det föreföll henne som hon genom den hörde sin systers
hjärta klaga och längta efter någonting, som aldrig skulle komma henne
till del.
Veckorna förflöto sålunda, mars kom och gick och april kom och gick
full af spänning och hopp till och med i det dimhöljda London. Täcka
vårblommor blomstrade i skogarna och trädgårdarna, små, krusiga,
ljusgröna blad tittade ut ur knopparnas bruna höljen och himmelen
hvälfde sig blå öfver stadens rök-atmosfär; och en vacker dag lade
Valérie sig till sängs.
Hon svimmade, då hon skulle stiga upp på morgonen, och nu låg hon med
det lilla ansiktet nästan lika blekt som kudden i sin säng och alt lif
tyktes helt och hållet vara koncentreradt i de feberaktigt glänsande
ögonen.
Margot var alldeles utom sig, hon trodde, att Valérie skulle dö;
Valérie hyste själf samma åsikt och förkunnade detta faktum med
orubblig säkerhet.
-- Jag har ingenting, jag önskade lefva för, sade hon. Jag skulle gärna
dö, om inte du funnes, Margot.
Men då läkaren kom, slog han bort hvarje tanke därpå. Det var bara
nervös utmattning, den unga damen hade måhända arbetat för flitigt, hon
hade synbarligen öfverskattat sina krafter. Eller hade hon haft någon
sinnesrörelse? Hon behöfde fullkomligt lugn, fullkomlig hvila.
-- Mycket mjölk, frisk luft och luftombyte skulle göra henne godt. Hon
skulle snart bli frisk, om det vore möjligt att få henne härifrån.
Känner fröken Kostolitz till Wiesbaden? Denna ort skulle jag
rekommendera. Det är en utmärkt ort för nervösa personer och inte --
med en hastig blick omkring rummet -- inte för dyr. Vore det möjligt
att föra fröken Kostolitz till Wiesbaden?
-- Alt hvad som är nödvändigt för min systers hälsa måste bli möjligt,
svarade Margot.
-- Nå, far då redan nästa vecka till Wiesbaden, om ni kan. Vi ha nu
början af maj -- stanna, om möjligt, hela sommaren där, och då ni
kommer hem med henne är hon fullkomligt frisk. Wiesbaden är härligt vid
denna tid på året. Hyr er rum i ett hus, som ligger högt och är
omgifvet af träd, låt henne dricka så mycket mjölk hon kan och vara
mycket ute i friska luften.
Han aflägsnade sig högst belåten med det program han uppgjort och utan
någon aning om, huru svårt det var att utföra det. Då dörren stängts
efter honom rörde Valérie otåligt på sig i sängen.
-- Jag vill inte fara till Wiesbaden, sade hon, det är bestämdt ett
mycket tråkigt ställe. Jag vill mycket hällre dö och komma till
himmelen.
-- Men jag kan inte undvara dig, sade Margot samt lutade sig ned och
kyste henne, och du är icke häller mogen för himmelen. Smickra dig inte
därmed! Du är alt för stygg och elak! Petrus skulle alt slå igen porten
för dig.
Margot var så lycksalig öfver läkarens försäkran, att Valéries sjukdom
ej var farlig, att hon var färdig att skratta åt allting. Hon var icke
ens orolig vid tanken på, huru hon skulle skaffa medel till resan och
den långvariga vistelsen på en främmande ort.
-- Ja, det är godt och väl, sade Valérie, men huru skola vi komma dit
och hvad skola vi lefva af, då vi en gång äro där.
-- Oroa dig inte för den skull, svarade Margot, det blir nog någon
utväg, bara vi väl äro där.
Men då hon sedan blef ensam funderade hon närmare på saken. Hon måste
naturligtvis lämna sina lektioner i London med fara att förlora sina
elever och vid sin återkomst stå utan alla medel till sitt uppehälle.
Nåväl, hon måste riskera detta; hon hade redan en gång gjort en början,
i värsta fall måste hon börja om igen och lita på sin tur. De medel,
som stodo henne till buds, voro ytterst ringa, ifall hon ej tillgrep de
pengar, hon hade på banken. Men dem hade hon ända sedan den olyckliga
konserten ansett för John Crofts rättmätiga tillhörighet. Den summa
biljettförsäljningen inbringat hade räkt till att betäcka kostnaderna
med; men Margot hade alltid ansett dessa pengar för sir Johns
tillhörighet.
Hon ämnade återställa dem åt honom en dag, då minnet af det som
passerat dem emellan hunnit blekna en smula. Men nu i denna nöd kom hon
att tänka, att pengarna tillhörde henne och att hon kunde använda dem
såsom hon fann för godt. Sir John hade endast uttänkt sin fantastiska
plan och satt den i värkställighet för att hjälpa dem. Och huru sårad
skulle han icke bli, om han viste, att Margot, blott för att han hade
ett indirekt anspråk på dessa pengar, icke begagnade sig af dem, ehuru
hon så nödvändigt behöfde dem. Det låg ju ingenting ohederligt eller
oädelt i detta handlingssätt. Ty om hon velat hade hon ju kunnat vara
härskarinna öfver alt det, som tillhörde honom. Om han varit en smula
försiktigare i utförandet af sin plan, hade hon ju aldrig fått veta,
att han var den enda köparen till ifrågavarande biljetter. Han hade
menat så väl, han hade varit så ädelmodig; hvarför kunde hon icke
likaledes vara ädelmodig?
-- Jag skall göra det, sade Margot med glödande kinder. Ack, min vän!
Du är vänlig och god, men jag använder icke gärna de penningar, som
tillhöra dig. Men jag skall likväl besegra min stolthet och göra det.
Hon påbörjade genast ett bref till sir John. Hon kände, att hon icke
kunde taga detta steg utan att underrätta honom därom, ty hon bröt
därigenom ett beslut, som hon meddelat honom.
"Min bäste sir John," skref hon, "ni minnes väl, att jag, då vi
skildes, sade er, att jag skulle betala tillbaka de pengar, ni
gifvit ut för biljetterna. Det enda skäl hvarför jag icke genast
gjorde det var, att jag fruktade ni skull anse mig för ovänlig och
småaktig samt känna er sårad. Men jag hade städse för afsikt att
göra det och ville blott uppskjuta det, tils ni -- huru skall jag
säga -- hade glömt mig eller utan smärta kunde tänka på den episod
i ert lif, där jag spelade en roll. Jag känner er så väl, min käre
vän, att jag knappast kan tro, att det nu redan vore fallet -- men
jag hoppas och ber innerligt, att det snart måtte ske; och jag är
också fullkomligt öfvertygad om, att ni snart kommer underfund med,
att det icke var någonting så synnerligt med mig och att det blott
var er hjärtegodhet, som låg till grund för er goda tanke om mig.
Men nu måste jag underrätta er om, att jag gärna ville använda de
pengar, jag är skyldig er. Valérie är sjuk och måste resa till
utlandet. Som ni vet, kostar det alt en hop pengar och därför vill
jag taga emot er hjälp. Jag vet, att ni ej missförstår mina
bevekelsegrunder och att ni icke häller föraktar mig på grund af
detta mitt förändrade beslut. Ni känner mig tillräckligt för att
veta, att jag ej gör det gärna; men det måste ske för Valéries
skull och jag anser äfven för riktigast att underrätta er därom.
Det behöfves intet svar på detta bref. Jag ber, att ni ej besvarar
det. Det är mycket bättre för oss båda, att vi icke höra af
hvarandra, och jag hade icke häller skrifvit till er, ifall jag ej
ansett mig böra underrätta er om mitt förändrade beslut. Jag
förblir, bäste sir John, er tillgifna
Margot Kostolitz."
Hon vågade icke läsa igenom brefvet, utan afsände det så skyndsamt som
möjligt. Hon hade förbjudit sir John att svara, men hon hoppades
måhända likväl på ett svar. Under de närmast följande dagarna blef hon
alltid orolig, då hon hörde brefbärarens knackning, men det kom intet
bref och hon var nog oförnuftig att känna sig olycklig däröfver. Det
hade ändå varit vänligt, om han åtminstone med några rader gjort sig
underrättad om Valeries befinnande. Nu önskade hon, att hon ej skrifvit
så utförligt, och framföralt, att hon lämnat bort det där om, att han
troligtvis ännu icke glömt henne. Han hade naturligtvis glömt henne,
det var ju nu alldeles klart och tydligt, och hennes anhållan, att han
ej skulle besvara brefvet, var följaktligen alldeles öfverflödig. Den
lilla episoden hon häntydt på var slut och förbi, hon var helt och
hållet utstruken ur hans lif. Om han fortfarande bibehöll något minne
däraf hade det troligtvis väkt blygsel och förargelse hos honom.


XVI.
Pastorale.

Våren var redan långt framskriden, då de unga damerna anlände till
Wiesbaden. Enligt läkarens råd hyrde de sig rum i en högre belägen
stadsdel, tätt invid Nerobärgets vackra, skogbevuxna höjder, hvilka
prunkade i det nyutspruckna löfvets härliga grönska. Deras rum voro
mycket vackra och lågo på nedra botten i ett af de talrika pensionaten,
som finnas där; så litet deras förmak än var tykte de likväl
synnerligen mycket om det, ty det hade ett fönsterutsprång, från
hvilket man kunde se in i Nerodalen och upp till de skogbevuxna
höjderna; och här i detta fönsterutsprång var det nätt och jämt plats
för ett litet bord och två stolar. Där åto de sin frukost på morgonen
och matade de otaliga fåglarna, som tama och förväntansfulla fladdrade
omkring fönsterbrädet.
I rummet fans det yttermera plats för ett piano, och hvad, frågade
Valérie, kan en människa väl mera begära. Resan och ombytet hade piggat
upp henne; ibland pratade och skrattade hon likasom förut. Margot
utförde doktorns ordinationer med den punktlighet, som alltid utmärkte
henne; hon förföljde Valérie med bräddfulla bägare med mjölk och stod
med hotande och bestämd min bredvid henne, ända tils hon drack; hon
skickade henne ut i det fria; ja, en gång gick hon så långt, att hon
låste in hennes fiol, men då satte Valérie sig ned och förklarade, att
hon hvarken skulle äta, dricka, sofva eller gå ut, förrän hon fått sin
skatt tillbaka. Margot var sålunda tvungen att gifva efter, men hon
märkte till sin stora tillfredsställelse, att Valérie var lugnare än
förut, ehuru hon för det mesta spelade Waldenecks musik; hon spelade
icke mera på så oförnuftiga tider och icke mera med samma glödande
passion som förut. Margot hoppades, att hon skulle glömma, men det var
visst icke fallet. Då Valérie vandrade utmed Nerodalens grönskande
alléer eller när hon på varma dagar låg utsträkt i den mjuka mossan och
inandades lärkträdens doft och genom deras fjäderlika grönska blickade
upp till den blå himmelen eller då hon i parken lyssnade på orkestern,
stod det där ena ansiktet alltid framför henne, var hennes sinne
ständigt fånget af samma tanke. Genom den värkligt härliga musiken hon
obeskrifligt njöt af hörde hon klangen af en annan musik, lyssnade hon
till de toner, som tyktes kalla och draga hennes själ till sig.
Men den friska luften och solskenet, luftombytet och den makalösa
mjölken gjorde icke desto mindre sin skyldighet; Valéries kinder blefvo
åter runda och fingo färg, och Margot märkte tydligt, att hennes lilla
syster, trots sina drömmar och sin längtan, icke skulle dö af olycklig
kärlek.
Margot hade emellertid, såsom alltid, funnit sysselsättning; hon hade
skaffat sig några elever samt var flitig och på sätt och vis lycklig.
Hon njöt äfven af lugnet och den nya, främmande omgifningen, och
medvetandet, att Valérie snart skulle bli frisk, var redan i och för
sig en stor glädje. Hon drömde inga drömmar ens då hon hade tid att
tillsamman med Valérie sitta ute i det gröna; åtminstone inga drömmar,
som förtjänat detta namn; ty då man drömmer måste man äfven hoppas, och
intet hopp smög sig in i dessa drömmar. De rörde sig hufvudsakligast
omkring det förflutna; hon genomlefde ännu en gång ljufva ögonblick,
men hon kände, att minnet af dessa ögonblick endast gjorde henne
sorgsen, och hon önskade ibland, att hon för alltid kunnat glömma. Och
ibland, på riktigt soliga dagar, då fåglarna sjöngo och blommorna
doftade så outsägligt ljuft, undrade hon, huru det skulle kännas, om
hon finge njuta af alt detta i en viss någons närvara. Andra flickor
fingo erfara hvad en dylik lycka vill säga; det stod dem fritt att
tillstå sin kärlek och att taga emot den, som erbjöds dem. Det var ändå
bra underligt, att det kunde finnas en dylik lycka i världen. Margot
hade alltid funnit lifvet så hårdt och strängt. Alt det, som förefallit
henne angenämt, var redan i förväg nekadt henne; det, som hon längtat
efter, kunde nog tillfalla andra, men aldrig henne. Hon hade mera än
nog fått smaka lifvets sorger och bekymmer, det hade varit idel arbete
och oro; men hvad viste hon om lifvets glädje? Blott att den kunde vara
ljuf och att hon aldrig skulle få smaka den. En vacker dag skulle John
Croft träffa på en flicka, som han skulle älska likasom han älskat
henne -- ännu mera än han älskat henne. Hans tycke för henne hade
endast varit öfvergående. Hans tystnad bevisade ju redan, att han glömt
henne. Och denna kvinna, denna lyckliga kvinna skulle fritt få säga
honom, att hon besvarade hans kärlek; och de skulle gifta sig med
hvarandra och alltid vara tillsamman. De skulle tillsamman ströfva
igenom sådana skogar som dessa, och alt skulle förefalla dem ännu
skönare i och genom deras kärlek till hvarandra. Han skulle se på henne
likasom han sett på Margot, blott ännu ömmare, emedan hon, hans hustru,
likaledes vågade se honom in i ögonen, emedan hon vågade låta den
kärlek, som bodde i hennes hjärta, stråla ur sina ögon. Han skulle säga
henne de ljufva ord, Margot så ofta sett skälfva på hans läppar och
hvilka hon aldrig låtit honom uttala. Hans hustru kunde utan fruktan
och tvekan svara honom -- tillstå sin kärlek. Då kunde det alt hända,
att en snyftning arbetade sig upp i Margots strupe, hon vände sig på
den mossiga marken och gömde sitt ansikte i de korslagda armarna, så
att Valérie trodde att hon sof och icke anade, att tårarna sipprade ned
på den varma, vänliga jorden, vid hvars barm hon endast kunde hoppas
att finna lugn för sitt oroliga hjärta.
I augusti inträffade plötsligt något, som störde de båda systrarnas
fridfulla lif. Waldeneck uppenbarade sig plötsligt i Wiesbaden. En
morgon, då de promenerade på Wilhelmstrasse och beskådade de
förtrollande butikerna vid densamma, kände Margot plötsligt, att
Valérie krampaktigt grep tag i hennes arm.
-- Ser du där! utropade hon med halfkväfd röst.
Hon hade fått sikte på en stor affich. Den förkunnade, att den store
pianisten Waldeneck på sin väg till Frankfurt och Wien skulle passera
Wiesbaden och att han nästkommande onsdag skulle gifva en konsert
därstädes.
Efteråt kunde Margot omöjligt minnas huru hon fick Valérie hem och det
var ännu svårare att komma igenom dagarna ända till konsertaftonen.
Valérie yrkade förstås på att de skulle gå på konserten och taga de
bästa platserna. Det var ett af dessa tillfällen, då Margot viste, att
motsägelse icke tjänade till någonting. Aftonen kom och de gingo
tillsamman i den varma, af vällukt fylda skymningen till kursalen, som
såg helt poetisk ut i skenet från de ljusglimtar, som tittade fram
mellan träden. Då de gingo genom trädgården, uppfångade de ljudet af
springbrunnens plaskande, och en trast hvisslade ofvanom deras
hufvuden.
-- Margot, detta är älfvornas rike! hviskade Valérie. Låtom oss skynda,
prinsen väntar!
Om kursalens yttre också hade en viss poetisk anstrykning, var dess
inre däremot så mycket alldagligare. Konsertsalen var öfverfull af den
vanliga tyska affärsmässiga, kritiska och musikälskande
konsertpubliken.
Då Waldeneck trädde in, vågade Margot knappast se på sin syster, och
under hela konserten förlamades hennes intresse af hennes ångest, ehuru
Waldeneck öfverträffade sig själf och hans spel eljes nog hade hänfört
henne. Ehuru applåderna vid slutet icke voro så stormande som i London,
tyktes de likväl tillfredsställa konstnären; han kände utan tvifvel
sina åhörares temperament och viste, att deras beundran var ärligt
menad. Då han för sista gången framkallades, tackade han småleende.
-- Margot, han småler! hviskade Valérie i systerns öra. Ack, Margot,
han småler! Om han ändå ville småle emot mig!
-- Kom härifrån, Valérie, kom! utropade Margot, kastade hastigt kappan
omkring sin systers axlar, tvingade henne att resa sig och drog henne
med sig bort mot dörren. Det blef lyckligtvis i och med detsamma en
allmän rörelse, och de båda systrarna trängdes ut i den balsamiska
nattluften. Då de slutligen blifvit befriade ur trängseln, slet Valérie
sig lös från sin syster och kastade sig ned på närmaste bänk.
-- Vi skola icke ännu gå hem, sade hon. Ack, Margot, ser du de
tindrande stjärnorna på den djupblå himmelen? Känner du blommornas
ljufva doft? Ack, Margot, en sådan värld! Ack, denna musik! Jag tror,
att jag blir galen. Det är gudomligt att förlora förståndet på detta
sått. Ack, hvilken natt! Margot, Margot, hvad jag är lycklig: jag har
hört honom spela, jag har sett hans leende! Om vi stanna här, går han
kanske förbi oss.
Margot beslöt följaktligen att icke stanna där ett ögonblick längre.
Hon drog hastigt den darrande Valéries arm under sin och öfvertalade
henne att återvända hem. Valérie förblef ännu timtal i samma
lidelsefulla sinnesrörelse, men lät likväl slutligen öfvertala sig att
gå till sängs och försjönk ändtligen i en orolig slummer.
Hon vaknade tidigt på morgonen och såg sig försiktigt om efter Margot,
som orolig och bekymrad legat vaken i timtal och nu låg försänkt i en
djup sömn. Valérie steg upp och klädde sig, smög sig sakta in i rummet
näst intill och stängde dörren emellan. Fönstret i ändra ändan af
rummet stod öppet och en flod af guldskimrande ljus strömmade in. Det
var ännu så tidigt, att ingen i hela huset var vaken, ja, hela staden
-- eller åtminstone så mycket, som Valérie kunde se däraf -- tyktes
vara försänkt i sömn. Fåglarna kvittrade i de närbelägna träden och
vaknade småningom upp till dagens fröjder, men deras svaga pipande och
deras lätta vingslag gjorde blott morgonens tystnad mera märkbar.
Denna naturens yttre stillhet väkte blott ett slags lidelsefull
otålighet hos Valérie. Hon var icke lugn; blodet bultade i hennes
ådror; hon erfor en brinnande längtan efter rörelse och sysselsättning;
hon ville framföralt spela för att gifva luft åt detta sällsamma
uppror, denna alldeles oförnuftiga glädje, som sedan i går afton gripit
henne. Huru kunde den dumma, tröga världen sofva denna härliga
sommarmorgon, då blotta medvetandet om att lefva var så berusande? Huru
skulle hon ha tålamod att vänta, tils den lätjefulla staden vaknade
till sina dagliga bestyr? Margot hade förehållit henne, att hon skulle
väcka förargelse i huset, ifall hon började spela så snart lusten kom
på henne; hon påstod, att de andra hyresgästerna skulle beklaga sig,
ifal Valérie efter midnatten eller tidigt på morgonen fantiserade på
sin fiol. Valérie satte sig vid fönstret och trummade otåligt med
fingrarna på bröstvärnet. Var det icke så här Rêveri'et lät? Hon kom
ton för ton ihåg detta Rêverie, detta hans hjärtas röst. Hvarje natt
hade små fibrer af denna musik likt ett gyllene spår irrat genom hennes
oroliga drömmar. Det var hans hjärtas röst, som ropade henne. --
Plötsligt sjönk hennes hand ned i famnen; hon lutade sig ut ur fönstret
och höll andedräkten. Hör! Hvad var detta? På afstånd hörde hon ljudet
af steg -- af en mans fasta och afmätta steg.
Medan hon lyssnade, spred en mörk rodnad sig öfver hennes ansikte;
hennes hjärta började klappa så häftigt, att det nästan öfverröstade
det ljud, hon så ansträngde sig att uppfånga. Det föreföll henne som
hela världen väntat; hon väntade också, och då stegen kommo närmare,
kände hon, att det icke skulle vara förgäfves. Huru gick det till --
hvad var det, som förrådde Waldenecks annalkande för henne -- nog af,
ögonblicket därpå blef han synlig. Han gick drömmande vägen framåt och
var synbarligen lycklig öfver den frihet och säkerhet, den tidiga
morgonstunden skänkte honom. Han bar hatten i handen och hade kastat
sitt vackra hufvud en smula bakåt, och morgonvinden lekte med hans
silkeslena, snöhvita hår.
Valérie satt orörlig medan han gick förbi och följde hans gestalt med
blicken, tils den försvann bakom de träd, som kantade vägen upp till
Nerobärget. Men sedan rusade hon upp, gripen af en plötslig, vanvettig
tanke. Hon skulle följa Waldeneck in i skogen och ensam med honom i
denna tysta, grönskande värld skulle hon spela för honom.
Hon tog hastigt sin fiol ur lådan och utan att egna en tanke åt, att
hon ej hade någon hatt på sig, ilade hon med lätta steg ur rummet,
öppnade ytterdörren och trädde ut i det fria. Där skyndade hon öfver
gatan och följde Waldenecks spår. Hon upptäkte snart hans gestalt, där
han skred fram ett litet stycke före henne. Valérie saktade sina steg,
men förlorade honom ej ur sikte. Nu började han gå upp för en stigning,
som ledde rakt in i hjärtat af skogen. Valérie följde sakta efter honom
och lyfte upp sin klädning, för att dess frasande icke skulle förråda
henne. Hon hörde hans jämna, rytmiska steg, och tid efter annan knakade
någon gren, som brast under hans fot; men högre, starkare än alt detta
ljöd hennes egen hjärtklappning i hennes öron. Det föreföll henne som
han likaledes bort höra den. Hon stannade ett par gånger och trykte
handen mot bröstet likasom för att hämma hjärtats våldsamma slag. En
gång flög en talltrast öfver hennes väg och en bofink hoppade framför
henne från buske till buske; ekorrar klättrade äfven uppför lärkträden,
men det förhärskande intrycket i skogen var likväl en djup, högtidlig
tystnad. Waldenecks jämna steg tyktes harmoniera med denna tystnad och
förfullständiga den i stället för att störa den, likasom en andäktigs
vördnadsfulla steg aldrig stör tystnaden i en kyrka.
Efter en lång stund stannade Waldeneck slutligen. Den slingrande vägen
hade fört honom upp på en kulle och han hade kommit till ett ställe,
där man huggit ut träden och sålunda åstadkommit en härlig utsikt. En
landtlig bänk, som reste sig på en mossgrön platå, hade omtänksamt
blifvit placerad här för dem, som ville njuta af utsikten; efter ett
ögonblick klef han upp på platån, slog sig ned på bänken och lät sin
blick glida ut öfver dalen, som låg framför honom i alla skiftningar af
grönt, och upp till de skogbevuxna höjderna och de aflägsna, i ett
fjärrblått töcken skimrande bärgskedjorna.
Valérie hade stannat, då Waldeneck stannade. Nu samlade hon sitt mod
för att träda fram inför honom. En liten biväg grenade sig ut från den
där Waldeneck skridit fram och slingrade sig uppför kullen genom en
liten grupp af lärkträd ett stenkast ifrån det ställe, där Waldeneck
slagit sig ned. Valérie samlade ihop sin klädning i handen och smög sig
ljudlöst fram på denna väg. Hon andades friare, då hon befann sig i
skydd af lärkträden, och efter ett ögonblicks paus började hon spela.
Ingen människa har väl någonsin råkat ut för ett sällsammare äfventyr
än det, Waldeneck nu upplefde. Ingen hade väl häller likasom han efter
gårdagens ansträngningar så tidigt på morgonen begifvit sig upp i
bärgen; men konstnärer äro ju kända för, att de göra underliga saker,
och att de följa ögonblickets impuls. Morgonens skönhet hade lockat
Waldeneck ut och nu satt han och insöp denna skönhet med hela
hänförelsen hos en natur, som är mottaglig för alt skönt. Den bild, som
tedde sig för honom, var full af omväxling och skönhet; den varma,
doftfylda luften var i och för sig redan en njutning; hans tankar och
sinne voro uppfylda af rytmer och plötsligt hörde han musik -- sin egen
musik, hans "Rêverie", som med en obeskriflig tjusning spelades på
fiol. Hans första och lifligaste känsla var öfverraskning -- icke för
att han hörde musik vid denna tid och på detta ställe, utan för att
hans "Rêverie", som han skrifvit för piano, så utmärkt väl lämpade sig
för fiol. Han lyssnade alldeles förtrollad. Temats skönhet -- hans eget
tema, det, som hans hjärta och hjärna frambragt -- berusade honom nu
nästan mera än i alstringsstunden. Han hänfördes af sin egen passion,
lyftes af sin egen längtan. Tårarna stodo honom i ögonen, men han
smålog likväl, ty han fick plötsligt klart för sig, att den spelande
var mera än konstnär, att det var ett snille. Det var blott ett snille,
som kunde ådagalägga en dylik kongenialitet, en dylik uppfattning och
en sådan ovanlig styrka. Huru kom det sig, att han till och med anade
det, som Waldeneck förtegat; han uppenbarade hemligheter hvilka
mästaren själf förlorat nyckeln till. Detta hans värktyg gaf uttryck åt
känslor, han nog varit medveten om, men åt hvilka han ej förmått gifva
det rätta uttrycket.
Den sista tonen dog bort och Waldeneck rusade upp och fram till det
ställe, från hvilket musiken hörts.
En gestalt gled fram ur lärkträdens skugga. Musiken hade likaledes höjt
Valérie alldeles öfver hennes eget jag, hade sopat bort hvarje tvekan,
hvarje oro, hvarje tanke på henne själf. Hon stod nu fullkomligt synlig
med det lilla, exalterade ansiktet uppåtlyft; hennes hvita klädning
lyste i solskenet och de första solstrålarna hade lagt likasom ett
guldskimmer öfver hennes lockiga, bruna hår. Waldeneck stannade som
fastnaglad. Var det en vision? Ett barn, en älfva, en skogsande? Sedan
gick han närmare och blickade in i de af hänförelse strålande ögonen.