Valéries duenna: En roman på g-strängen - 09

Total number of words is 4818
Total number of unique words is 1386
32.5 of words are in the 2000 most common words
41.6 of words are in the 5000 most common words
46.4 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
besviken, ifall vi nu afstode från planen. Men är det i alla fall rätt
att uppoffra så mycket för någonting osäkert? Råder ni mig värkligen
att göra det?
-- Ja, afgjordt, svarade sir John genast. Han var själf fullt och fast
öfvertygad om Valéries framgång och han var dessutom besluten att
skydda dem för all pekuniär förlust.
-- Då anse vi saken för afgjord, svarade den unga flickan och gick fram
till pianot. Medan hon öppnade det tillade hon hastigt och allvarligt:
-- Jag är öfvertygad om, att ni ej skulle råda mig därtill, om det icke
i själfva värket vore både klokt och ej innebure någon fara.
-- Jag är alldeles säker på, att ni handlar rätt, sade Croft
beslutsamt. Han kände, att ett tungt ansvar hvilade på honom, men han
ryggade ej tillbaka därför. Han ämnade föra saken till ett lyckligt
slut. --
Sedan de första förberedelserna voro undangjorda, dagen för konserten
blifvit bestämd, sedan den annonserats och biljetterna faktiskt lämnats
till försäljning, satte han sin plan i värkställighet. Den var mycket
enkel och tillika mycket karaktäristisk för sin upphofsman. Han köpte
så många inträdeskort, som behöfdes, för att utgifterna skulle bli
betäkta; dessa biljetter delade han ut åt sina vänner och bekanta och
tillförsäkrade Valérie sålunda en ansenlig mängd eleganta, andäktiga
åhörare, hvilkas närvara skulle gifva konserten anseende och hvilkas
intresse, sedan det en gång blifvit väkt, i framtiden kunde bli af
väsentlig nytta för Valérie. Sedan utgifterna sålunda voro betäkta
måste beloppet för de öfriga biljetterna utgöra ett rent öfverskott för
de båda systrarna.
Det föll honom aldrig in, att det kunde bli någon svårighet att fylla
de platser, han så ädelmodigt köpt. Alla människor tykte mera eller
mindre om musik, alla människor voro intresserade af det, som var nytt,
och sir John viste, att alla hans bekanta tykte om honom; han var
därför öfvertygad om, att hans vänner och bekanta mangrant skulle
infinna sig, då han skickade dem fribiljetter till konserten, i
synnerhet som de för närvarande icke voro synnerligen upptagna af
sällskapliga plikter.
Han blef emellertid genast en smula afkyld af hållningen hos den första
person, han vände sig till. Det var ett fruntimmer, hvilket han alltid
ansett för sin särskilda beskyddarinna, ty han dinerade fyra, fem
gånger under säsongen i hennes hus och hon bjöd honom på alla baler hon
gaf och skickade honom kort åt hans vänner. Till tack därför dansade
han med hennes döttrar, då han infann sig vid dylika lustbarheter,
eller skref små, artiga biljetter, ifall han föredrog att gå någon
annorstädes. Alt detta hade förskaffat honom rykte att vara en
uppmärksam ung man, som i vissa afseenden blifvit en smula efter sin
tid.
Då han därför antydde för fru Marjoribanks, att han skulle skicka henne
några biljetter till fröken Kostolitz' konsert, gjorde han det snarare
med minen hos en person, som beviljar en ynnest, än hos en, som begär
en dylik. Men fru Marjoribanks rätade på sig på ett sätt, som alldeles
bragte honom ur konceptena.
-- Fröken Kostolitz, upprepade hon stelt. Får jag fråga hvem fröken
Kostolitz är?
-- Den nyaste stjärnan, genmälde sir John, blott att ingen ännu hört
henne. Men, om jag inte misstager mig, kommer hon att bli så mycket
ryktbarare efter denna konsert.
Älsta fröken Marjoribanks såg på sin mor; den andra såg på sir John och
såg sedan bort. Han började känna sig otreflig till mods. Fru
Marjoribanks lutade sig ännu mera tillbaka i sin stol och betraktade
honom en stund undan sina sänkta ögonlock. Sedan frågade hon helt
lugnt:
-- Och huru har ni varit i tillfälle att höra henne, sir John?
-- Jag blef i somras bekant med henne på Brackenhurst, svarade han och
blef ond på sig själf, emedan han kände, att han rodnade.
Fru Marjoribanks utbytte en blick med sin älsta dotter.
-- Jag trodde just, att det skulle vara hon, sade hon lugnt och vände
sig åter till honom. Ni träffar henne tämligen ofta, icke sant?
-- Hennes syster gifver mig sånglektioner, svarade Croft nästan skarpt.
-- Sånglektioner! utropade fru Marjoribanks och satte sig till rätta i
stolen; sedan började hon skratta; och hennes döttrar instämde i hennes
munterhet.
-- Nej, så komiskt! sade de.
-- När man tänker på, att ni dolt er talang för oss under alla de långa
år vi varit bekanta med er, utropade den ena.
-- Man lär sig så länge man lefver, som ni ser, svarade Croft lugnt;
hittils har jag varit den lilla fågeln, som kunde sjunga, men ej ville
det.
-- Och nu får mademoiselle -- hvad var det hon hette -- Karlowitz -- er
att sjunga, icke sant? blandade modern sig tämligen bittert i samtalet.
-- Jag hoppas, att hon med tiden skall lära mig det, svarade sir John.
När man vid mina år börjar gå i skolan, kan man ej i en handvändning
bli fullkomlig. Nu skall jag skicka er biljetterna och om några af edra
bekanta skulle ha lust att gå dit, så kan jag stå till tjänst med
flere.
-- Du milde himmel! sade fru Marjoribanks och såg mycket förvånad ut,
medan den yngsta fröken, som var känd för sin näbbighet, yttrade, att
sir John tyktes ha företaget om hand.
-- De unga damerna äro så litet kända i London, svarade han allvarsamt.
Därför ansåg jag mig böra hjälpa dem med att placera några biljetter.
-- Jag förstod, sade fru Marjoribanks långsamt och impertinent, att vi
skulle få dessa biljetter till skänks. Får jag fråga om det är er eller
fröken Karlowitz vi ha att tacka därför?
-- Då jag skänker mina vänner någonting, hyser jag för det mesta den
åsikten, att de äro mig tack skyldiga därför, svarade sir John med
bibehållet lugn, ehuru han började bli ond.
-- Så ädelmodigt af er! Och ni gör icke blott mig utan också mina
vänner detta anbud! Ni tyckes ha ett oinskränkt antal biljetter till
ert förfogande.
-- _Les amis de nos amis sont nos amis_, svarade Croft skämtsamt. Saken
är den, att jag önskade, att de rätta personerna skulle komma på denna
konsert, då det är den första -- ty ni vet ju, att så mycket beror på
en god början. Om ni nu värkligen vill vara snäll, fru Marjoribanks, så
öfvertalar ni några af edra vänner att gå dit.
-- Jag tackar för den förblommerade komplimenten. Men det är bra kallt
för att nu gå på konserter. Kommer er Mademoiselle -- hvad hon nu heter
-- att ha någon till biträde -- jag menar någon annan konstnär?
-- Mademoiselle Kostolitz ackompagneras af sin syster, som är en
utmärkt pianist.
Flickorna fnissade åter halfhögt.
-- Sir John har börjat märkvärdigt väl förstå sig på musik, sade en af
dem.
-- Jag tycker, sade fru Marjoribanks, att det är för kallt att gå på
konserter och dessutom kan ett violinföredrag bli mycket tröttande,
ifall den spelande ej är en artist af allra -- allra första rangen.
Nej, jag tackar, sir John, jag tror, att jag afstår från biljetterna;
om jag tog emot dem skulle jag troligtvis icke använda dem och då
blefve ni förargad. Det är bättre att vara uppriktig, icke sant?
Croft stannade kvar några ögonblick och talade om likgiltiga saker, för
att hans förstämning ej skulle vara alt för märkbar, och sedan tog han
afsked och gick.
Samma eftermiddag stötte sir John på en liflig, ung man bland sina
vänner, som brukade skrifva artiklar till societetstidningarna, och då
föll det honom in, att det kunde vara en stor vinst för de unga
artisterna, om han tillförsäkrade sig denna mans älskvärda bistånd. Men
innan han hunnit komma fram med ett ord, frågade den unge journalisten
honom ifrigt, huru det kom sig, att han var kvar i London.
-- Ni ämnade ju resa till Paris.
-- Till Paris? upprepade Croft. Han hade alldeles glömt den tillärnade
trippen till Paris, hvilken mötet med Margot så plötsligt gjort slut
på.
-- Javisst!
-- Ack ja, drog sir John sig till minnes. Jag ämnade fara, men --
-- Jaså, jaså, svarade vännen och betraktade honom nyfiket.
-- Hör ni, sade Croft hastigt, ni kunde just göra mig en tjänst. Ett
par damer, som jag är bekant med, gifva nästa vecka en konsert. Ni har
måhända redan läst annonserna -- mademoiselle Kostolitz' konsert i
Steinwaysalen. Vill ni inte med litet trumpetstötar förkunna saken i
edra olika tidningar och om ni sedan gick dit och skref litet om saken
vore det ännu bättre.
-- Hm, sade den unge journalisten åter. Hvem är mademoiselle Kostolitz?
Ny import?
-- Hon har redan en tid vistats i England, men det är första gången hon
uppträder offentligt. Hon är helt ung, nysa fylda aderton år -- och en
mycket vacker, fängslande varelse. Ni kommer att få en njutning, om ni
går dit.
Han hade en förnimmelse af, att han handlade ohederligt mot Margots
syster att med en främling tala om henne på detta sätt, men han var
mycket angelägen om att "vinna prässen."
-- Ni får naturligtvis fribiljetter, sade han.
-- Jag tackar, svarade den andra, som kände sig helt road af saken. Jag
skall infinna mig, ifall jag ej är upptagen på annat håll. Hon är en
väninna till er?
-- Nej, egentligen blott en bekant, hennes syster ger mig
sånglektioner. De båda damerna ha så få bekanta och därför intresserar
jag mig för dem, försöker bispringa dem.
-- Ja, ja, skrattade journalisten på ett besynnerligt satt, hvilket
syntes Sir John fullkomligt oberättigadt. Jag skall stöta i trumpeten
och komma dit, så framt jag kan.
Croft återvände till sin bostad; han kände sig missmodig och nedslagen.
Han skulle få mycket mera besvär med dessa biljetter än han någonsin
kunnat tro; han beslöt att icke mera personligen erbjuda dem åt någon.
Han skref därför på aftonen flere bref och erbjöd dem alldeles i
förbigående åt sina vänner, i det han omnämde, att han kände den unga
konstnärinnan och att det skulle fägna honom, om man behedrade
konserten med sitt besök.
Men han blef endast utsatt för nya missräkningar. Somliga af brefven
besvarades icke alls och de som mottagit de andra tyktes icke vara
belåtna. Somliga skickade biljetterna tillbaka; andra voro icke säkra
på, huruvida de skulle kunna gå; ingen människa tyktes fägna sig eller
vara vänligt stämd. Sir John kunde icke förstå det. Han beslöt att gå
till den dam, i hvars salong Valérie en gång spelat; hon viste
åtminstone hvad Valérie presterade och hon skulle kunna hjälpa honom,
Han måste ha gått dumt tillväga, eftersom alla hans försök
misslyckades. Samma morgon han fattat detta beslut fick han ett bref
från lady Mary Bracken, i hvilket hon underrättade honom om, att hon
var i staden i och för affärsangelägenheter och att hon enträget
önskade få tala med honom om en viktig och brådskande angelägenhet.
"Det är väl någonting angående distriktssystern", tänkte han otåligt,
men han kände sig likväl glad. Han skulle värfva sin tant för sina
väninnors sak, ty han började småningom känna sig allvarsamt orolig.
Tänk om han ej lyckades placera biljetterna, och Valérie, i stället för
det utvalda sällskap, han hoppats omgifva henne med, endast fann tomma
bänkar, huru skulle det då gå? Margot hade nyss alldeles förtjust talat
med honom om, huru förvånansvärdt bra biljetterna gingo åt.
-- Kan ni tänka er, att vi redan sålt mera än vi behöfva för att betala
hyran för salen, hade hon sagt. Jag var först så orolig, icke blott för
pengarnas skull, utan emedan det är så viktigt för Valérie, att denna
hennes första konsert blir väl besökt; hon skulle bli förfärligt
nedslagen, om hon såg tomma bänkar framför sig.
Det gick en kall kåre öfver ryggen på sir John, då han tänkte på dessa
ord; huru skulle det gå, om han ej lyckades fylla dessa tomma platser.
Därför andades han lättare vid underrättelsen om lady Marys Brackens
ankomst.
Men först gjorde han likväl sitt besök hon den andra damen; han väntade
stor hjälp af henne. Hon var en klok och världsvan kvinna, som viste,
huru hon skulle taga människorna. Hon var dessutom ofantligt omtykt och
hon höll mycket af sir John, hvilken hon kände från barnaåren.
Hon tog mycket hjärtligt emot honom, men då han kom fram med sina
önskningar, skrattade hon honom midt upp i ansiktet.
-- Hvad för slag! utropade hon, den där evinnerliga Kostolitz?
-- Hvad menar ni därmed? frågade sir John. Han stod med ryggen åt
kaminen och såg ned på henne med en förbittrad blick.
Hon smålog efterseende emot honom och gaf honom ett tecken att slå sig
ned på en stol bredvid henne.
-- Tag plats, min bäste John, sade hon, jag ville gärna tala med er. Ni
är precis samme Don Quixote som i forna dagar, då ni brukade ge min
guvernant en uppsträckning, när hon enligt er åsikt var orättvis emot
mig. Ni menade så väl, ni stackars, snälle gosse, men efteråt var hon
blott så mycket elakare emot mig. Förstår ni den moral, jag försöker
hänsyfta på? Ni vill hjälpa dessa täcka, små konstnärinnor, och ni
skadar dem endast. Ni gör dem löjliga.
Croft svarade icke, men hans väninna hade alt blifvit skrämd öfver
uttrycket i hans ansikte, ifall hon sett på honom. Hon viste
emellertid, att hennes yttrande icke kunde vara angenämt för honom och
sysselsatte sig därför med att betrakta de broderade tåspetsarna på
sina näpna skor.
-- Ni vet, fortfor hon i nästan smeksam ton, att ingen kan hålla sig
för skratt, när det blir fråga om er plötsliga musikentusiasm; ni har
aldrig förut velat påstå, att ni kunde skilja den ena noten från den
andra. Och jag tror ej att någon hört er röst, utom då ni deltagit i
jaktsånger. Och när ni nu vid trettiotvå års ålder börjar taga
sånglektioner, nät ni egnar er åt en ung, vacker konstnärinnas
intressen, gör er till hennes ciceron, snokar upp elever åt henne,
anhåller om inbjudningar för henne, och nu slutligen går från dörr till
dörr -- som ett slags musikalisk handelsresande -- och ber folk taga
emot konsertbiljetter -- ja, vet ni, min käre John, så är detta en
smulförrykt! Jag kan försäkra er, att jag varit på minst sex ställen
där människorna talade därom. Ni har bedrifvit affären så _gros_, att
människorna ovillkorligt måste skratta åt er. Om det vore någon annan
än ni skulle hela världen finna saken misstänklig. Och jag tror till
och med, att många göra det nu. Men de som känna er lika bra som jag --
hon blinkade vänligt åt honom -- de veta, att ni är en hederlig,
godhjärtad, samvetesgrann människa, och de skratta blott och undra hvem
denna flicka är, för hvars skull John Croft bär sig så narraktigt åt?
Hon kan icke vara någon så stor konstnärinna, annars behöfde han ej
göra så våldsamma ansträngningar för att trumma ihop en publik åt
henne. Människorna äro elaka, käre John, ty de säga detta.
Hon såg skrattande upp till honom, men skrattet dog bort på hennes
läppar, då hon varseblef det smärtsamma allvaret i hans anletsdrag. Han
kom ihåg Margots ord, som hon yttrat vid två olika tillfällen: "Ni gör
oss till föremål för åtlöje", och sedan: "Världen är en ovänlig ort,
full af kritiserande andar."
-- Ni är sårad? sade hans väninna.
-- Nej; jag tänker endast på, att det egentligen är en jämmer. Man kan
hvarken visa en smula godhet eller välvilja utan att bli ansedd endera
för en skurk eller en narr. Och jag börjar värkligen själf att tro, det
jag varit en narr.
Han yttrade de sista orden med ett sådant uttryck af pojkaktig ledsnad,
att den vackra kvinnan vid hans sida genast påminde sig lekkamraten
från barnaåren. Hon lutade sig framåt och lade lätt sin hand på hans.
-- Se inte så bekymrad ut! sade hon, utan berätta uppriktigt hela
historien för mig. Är ni kär i Valérie Kostolitz?
-- Kär i Valérie! -- Han skrattade så muntert, att hans väninna genast
blef lugnad i det afseendet; men sedan återtog han sitt allvar och
aflade en uppriktig bekännelse angående sitt förhastade råd i afseende
å konserten och sin ännu mera förhastade plan att försöka skydda dem
mot förlust.
-- Ja, det var värkligen en bra förrykt idé, sade hon skrattande. Men
oroa er inte för den skull; då de i alla fall få sina utgifter betäkta
och således icke lida någon förlust; är ju ingen olycka skedd. Om ni
vill placera edra pengar på det viset, så står det er ju fritt.
-- Men jag önskar så innerligt, att detta vågstycke kröntes med
framgång, svarade Croft helt olycklig. De ha så mycket räknat därpå
och de komma att bli bittert besvikna, ifall salen ej är full.
-- Ni kan omöjligt fylla den; det är inte värdt, att ni räknar därpå.
Jag skall göra hvad jag kan för att placera några af dessa olyckliga
biljetter, men jag kan inte lofva mycket. Då er väninnas rykte är
stadfäst, strömma åhörarna nog till; men, min käre John, jag kan
försäkra er, att ingen nu har lust att komma och jag kan ej tvinga
någon.
-- Men de hörde henne likväl med största nöje här hos er, sade han
dystert.
-- Ja, det var någonting helt annat. Om jag kunde få tag i några af de
värkligt musikaliska människor jag hade här den där aftonen, så kunde
jag måhända öfvertala dem; men de äro tunnsådda, skall jag säga er.
Hälften af alla de människor, som applådera så stormande, veta lika
mycket om musik som ni, käre John -- skulle jag ha sagt, innan jag fick
höra talas om er förborgade talang.
Hon sade det med ett så förtrollande, illparigt leende, att han ej
kunde bli ond på henne; men han gick just icke mycket tröstad därifrån.
Lady Mary utgjorde nu hans sista hopp. Han träffade henne i biblioteket
i hennes stora, trefliga hus vid Cadogan Place, ett rum, hvilket nu såg
alt annat än trefligt ut, då böckerna voro dolda af de fördragna
gardinerna och möblerna voro inhöljda i de öfverdrag, de alltid brukade
bära under egarinnans frånvara.
-- Jag sade till, att tjänarna icke behöfde taga bort alt detta,
förklarade hon, ty jag stannar endast några dagar här i och för
affärsangelägenheter. Ja, min käre John, jag har lidit stora
missräkningar. Min "Mödra-uppfostrings-förening" har icke i något
afseende motsvarat mina förhoppningar!
Sir John slog sig ned i soffan bredvid henne och hans ansikte antog ett
för tillfället passande uttryck af bekymmer.
-- Hvad säger du! Vilja mödrarna icke låta uppfostra sig? frågade han.
-- Jag vet inte huru det hänger ihop, svarade lady Mary alldeles
tröstlös, de tyckas icke mera vilja komma dit. Jag hade just inrättat
alt så trefligt, subskriptionerna voro endast formella och jag hade
till och med faststält, att alla de som önskade det kunde taga
råvarorna med sig och endast få undervisning i tillredningen. Men det
tyckes icke ha behagat dem. Och det värsta af alt är, att de, som
genomgått en kurs, icke ens använda det som de lärt sig. Jag träffade
nyligen fru Miggins just som hon serverade sin man det afskyvärdaste
kaffe -- tjokt som gröt. Helt enkelt kokadt i panna och serveradt med
bottensatsen uti; och hon hade ändå lärt sig det så bra -- att klara
det med ett ägg, då det ej finnes någon sil till hands. Men det tjänar
till ingenting att predika för dylika människor; hon sade, att hon ej
hade råd att använda något ägg och att herr Miggins tykte, att
kaffesatsen gjorde kaffet starkare.
John skrattade, men lady Mary satt mycket allvarsam. Hennes mössa hade
åkt ännu längre ned i nacken än vanligt och hon såg riktigt nedslagen
och bedröfvad ut.
-- Här sitter jag nu med den stora byggnaden, fortfor hon. Jag har en
plan, den allra förträffligaste plan, om jag blott kunde realisera den.
Jag tänkte, att jag skulle grundlägga en "Lefnadshamn för gamla,
aktningsvärda, gifta fattiga." Det skär mig alltid i hjärtat, när jag
tänker på de stackars, gamla människorna, som måste komma in på
fattighuset, sedan de lefvat ordentligt och ärbart i femtio, sextio år.
Jag har alltid tykt det vara så grymt och orättvist, att de icke skulle
ha något hem mera. Tycker du inte detsamma, John?
Tårarna stodo henne i ögonen och man kunde icke tvifla på hennes
medlidande. Han instämde varmt och hon fortfor entusiastiskt:
-- Jag tänkte, att magistratspersonerna, då de fingo reda på något
riktigt ömmande fall, helt enkelt kunde skicka dessa människor till
mig. Och småningom kunde "Hamnen" kanske ega bestånd utan understöd --
de gamla gubbarne kunde kanske karda ull och gummorna kunde sticka; men
man måste först leda alt på rätt väg. Ty, ser du, för ögonblicket har
jag inga pengar till mitt förfogande. Jag har till och med råkat i
skuld för "Mödraföreningen" och därför tänkte jag --
Hvilka lady Marys planer än voro, fick sir John ej höra dem i dag, ty
han gaf samtalet en ny vändning i det han plötsligt sade:
-- Ämnar du återigen gifva någon konsert?
Uttrycket i hans tants ansikte förändrades ögonblickligen. Hon grep
energiskt tag i sin mössa, satte den stadigt på hufvudet och tyktes
bereda sig att taga ihop med affärsangelägenheter.
-- John, sade hon allvarsamt, det påminner mig om, att jag måste tala
med dig. Det var därför jag skickade bud på dig. Det är mycket viktigt.
Jag är värkligen alldeles bestört. John, hvad har du gjort med den
lilla flolspelerskan?
-- Jag har sökt förmå folk att taga biljetter till hennes konsert,
svarade han melankoliskt och biktade det bekymmer, som i denna stund så
tungt hvilade på hans själ.
-- Och du far omkring i cab med henne likasom Nicholas Nickelby och
världsundret. Detta har alltid förefallit mig så löjligt. Kommer du
ihåg de blå benkläderna och det gröna parasollet? -- Lady Mary började
skratta, så att näsan rynkades. Ja, ja, världsundret och fröken
Snevellici. Du milde himmel, så förrykt. Men allvarsamt, John, jag tror
inte det är rätt, att du gör någonting dylikt.
-- Min bästa tant, svarade Croft leende, ehuru han var mycket bedröfvad
till sinnes, jag har en gång följt med fröken Kostolitz på en konsert,
emedan hennes syster icke kunde göra det. Jag försöker nu henne
ovetande prångla ut några biljetter åt henne, emedan de äro fattiga och
ej ha några bekanta. Hvarför kan jag slutligen och sist ej få försöka
att göra godt på mitt eget vis? Du hjälper mödrarna i din by och de
fattiga gubbarne och gummorna. Jag försöker bispringa framåtsträfvande,
unga konstnärinnor.
-- Ja, det är visserligen sant! Men, min käre gosse, du vet, att
människorna icke komma att se det från den sidan. De tro att du är --
hm ja, folket i byn skulle säga, att du "går" med fröken Kostolitz, och
som du blifvit bekant med henne hemma hos mig känner jag mig på sätt
och vis ansvarig för saken och därför skickade jag bud på dig. Det går
inte an, nej, vet du, värkligen icke. Du kan icke blanda dig i andras
angelägenheter, framför alt icke i ett par unga flickors, utan att
människorna tro, att det ligger någonting därunder. Lyd nu mitt råd och
lämna flickan åt sitt öde.
John var mycket nedstämd, men han försökte dölja det och svarade helt
lugnt:
-- Jag försäkrar dig, tant Mary, att fröken Kostolitz och jag ej göra
någonting orätt. Hör nu på mig och låtom oss ingå en öfverenskommelse.
Om du förmår tjugu personer att gå på hennes konsert, skall jag gifva
dig tjugu pund till din fattighamn. Jag skall skicka dig biljetterna,
fribiljetter förstås, så du har ingen svårighet att bli af med dem.
Vill du det?
-- Tjugu pund! John, du är värkligen ädelmodig; men så är det också en
riktig välgärning. Det är en bedröflig anblick att se dessa gamla
människor i fattighuset. Jag har ofta gråtit däröfver och gamla Betty
Slowcome sade till mig, att, fastän hon och hennes man hålla på att
svälta ihjäl, lefva de ändå hällre utan en brödbit än de gå till
fattighuset.
-- Det gör mig mycket ondt om dem, svarade sir John. Men en
öfverenskommelse är en öfverenskommelse. Du måste skaffa mig mina tjugu
personer, innan jag gifver dig dina tjugu pund; och du får naturligtvis
icke nämna ett ord om mig. Du kan ju säga, att du gör det, emedan du
intresserar dig för fröken Kostolitz. Och det kommer att förefalla helt
naturligt, eftersom hon varit hos dig på Brackenhurst. Du försöker det
ju i morgon, icke sant?
-- I morgon, sade lady Mary dröjande, i morgon hade jag för hela dagen
ämnat begifva mig till Whitechapel. Där finnes en inrättning --
-- För fan i våld med inrättningen! Tänk på mina tomma platser. Tant
lilla, du gör det ju? Du lofvar ju att samla ihop så många af dina
vänner, du blott kan?
Tanten blickade missnöjd och förvånad in i hans ifriga, upprörda
ansikte.
-- Mina fattiga förtjäna visserligen all hjälp de kunna få, sade hon
efter en paus. Då hälgar nog ändamålet medlen, men jag tycker inte om
den där historien och jag förstår dig inte, käre John. Det ligger
någonting därunder -- det är inte värdt, att du låtsas som det ej vore
fallet.
Hon lät sina skarpa ögon en sekund hvila på honom och fortfor sedan:
-- Om det inte är den ena systern, så är det den andra. Jag tror, att
det är den andra. Jag tykte mest om henne af de båda systrarna och jag
minnes, att du gjorde detsamma och det är äfven hon, som gifver
musiklektioner. Nå, hon är en liten, söt varelse och du kommer att
ångra dig, om du utsätter henne för människornas skvaller och prat. Men
gå nu, ty jag har bref att skrifva. Jag skall göra hvad jag kan för den
där tråkiga konserten -- ja, jag skall gå dit; men, om du vill följa
mitt råd, så håller du dig därifrån. Adjö nu.
-- Adjö, jag skall icke uppehålla dig längre.
Han tog reda på sin hatt och käpp med ett lugn och en långsamhet, som
stodo i den skarpaste motsats till stormen i hans inre, sedan kyste han
sin tant lätt på pannan och lämnade rummet, och lady Mary ropade efter
honom, att han själf skulle stänga ytterdörren, emedan hon hade så få
tjänare i staden. Medan han nere i hallen tände sin cigarrett, tänkte
han inom sig: Det är lätt för henne att säga: "Lämna flickan åt sitt
öde." Men frågan är just: "Kan jag det?"


XIII.
Adagio con Tenerezza.

Den ödesdigra konsertdagen uppgick kall, våt och stormig. Blåsten var
så skarp och bitande, att den tyktes uppsöka människornas mest fördolda
smygvrår för att väcka obehag hos dem. Sir John begaf sig på
eftermiddagen till Steinwaysalen vid så dåligt lynne, som en människa
med hans temperament öfver hufvud taget kan råka uti. Regnet slog in i
hans vagn tils han drog upp fönstren och då blåste vinden iskallt in
genom springorna.
Inga människor syntes till utanför dörren, men han hade med afsikt
kommit tidigt. Salen var också blott sparsamt fyld. Han satte sig på
den plats Margot valt åt honom, ty hon hade skänkt honom en biljett --
och väntade ångestfullt. Han kände sig för nervös för att fördrifva
tiden med att söka upp Margot och hennes syster. Nu önskade han
innerligt, att han aldrig gifvit sitt råd -- bördan af det ansvar, han
med så lätt hjärta åtagit sig, tyktes nu tynga ned honom ända till
jorden. Om denna konsert misslyckades, förtjänade han de förebråelser,
med hvilka Margot en gång öfverhopat honom; ja, han förtjänade nästan,
att hon helt och hållet undandrog honom sitt förtroende.
Slutligen började publiken samlas; de billigare platserna på sidorna
och längst bort i salen blefvo någorlunda väl fylda. Ah! Där kommo
fröknarna Lennox och Margaret Elkin -- de snälla varelserna! De sågo
mycket fina ut och Margaret hade en så klädande hatt på sig. De gingo
småleende igenom hela salen. Croft steg upp och gick emot dem.
-- Som du ser ha vi allesamman infunnit oss, ehuru det egentligen är en
svår dag för Margarets reumatism, men eftersom du var så angelägen
därom, käre John, tykte vi, att vi skulle våga det.
-- Mademoiselle Kostolitz erbjöd oss biljetter, inföll fröken Mary; men
vi sade, att du redan gifvit oss några, och hon blef mycket glad och --
som det föreföll mig, en smula öfverraskad.
Fru Elkin hade emellertid sett sig omkring i salen.
-- Jag kan icke upptäcka en kristen själ som jag känner, sade hon, men
det kommer väl snart mera folk. Jag hoppas det för fröken Kostolitz
skull.
-- Nå, men vi ha infunnit oss i sluten trupp, kuttrade fröken
Charlotte. Vi fyra komma att taga oss riktigt bra ut, icke sant, John?
-- Ack, jag önskar, att här vore ett dussin sådana som ni, suckade sir
John innerligt. De fyra systrarna pladdrade vidare skrattande och
smickrade, och sir John blickade tankspridt bort mot närmaste dörr. Ah!
Där kom lady Mary åtföljd af en undersätsig dam med tre döttrar, hvilka
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Valéries duenna: En roman på g-strängen - 10
  • Parts
  • Valéries duenna: En roman på g-strängen - 01
    Total number of words is 4704
    Total number of unique words is 1487
    29.4 of words are in the 2000 most common words
    39.4 of words are in the 5000 most common words
    44.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Valéries duenna: En roman på g-strängen - 02
    Total number of words is 4731
    Total number of unique words is 1493
    30.1 of words are in the 2000 most common words
    39.3 of words are in the 5000 most common words
    44.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Valéries duenna: En roman på g-strängen - 03
    Total number of words is 4796
    Total number of unique words is 1431
    31.9 of words are in the 2000 most common words
    41.1 of words are in the 5000 most common words
    45.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Valéries duenna: En roman på g-strängen - 04
    Total number of words is 4807
    Total number of unique words is 1447
    29.8 of words are in the 2000 most common words
    40.4 of words are in the 5000 most common words
    45.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Valéries duenna: En roman på g-strängen - 05
    Total number of words is 4776
    Total number of unique words is 1428
    32.3 of words are in the 2000 most common words
    41.6 of words are in the 5000 most common words
    46.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Valéries duenna: En roman på g-strängen - 06
    Total number of words is 4940
    Total number of unique words is 1330
    31.5 of words are in the 2000 most common words
    40.0 of words are in the 5000 most common words
    44.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Valéries duenna: En roman på g-strängen - 07
    Total number of words is 4841
    Total number of unique words is 1418
    31.0 of words are in the 2000 most common words
    41.3 of words are in the 5000 most common words
    45.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Valéries duenna: En roman på g-strängen - 08
    Total number of words is 4839
    Total number of unique words is 1426
    30.7 of words are in the 2000 most common words
    40.9 of words are in the 5000 most common words
    45.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Valéries duenna: En roman på g-strängen - 09
    Total number of words is 4818
    Total number of unique words is 1386
    32.5 of words are in the 2000 most common words
    41.6 of words are in the 5000 most common words
    46.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Valéries duenna: En roman på g-strängen - 10
    Total number of words is 4898
    Total number of unique words is 1349
    33.0 of words are in the 2000 most common words
    42.8 of words are in the 5000 most common words
    46.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Valéries duenna: En roman på g-strängen - 11
    Total number of words is 4882
    Total number of unique words is 1392
    34.5 of words are in the 2000 most common words
    43.4 of words are in the 5000 most common words
    47.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Valéries duenna: En roman på g-strängen - 12
    Total number of words is 4714
    Total number of unique words is 1485
    31.7 of words are in the 2000 most common words
    41.9 of words are in the 5000 most common words
    46.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Valéries duenna: En roman på g-strängen - 13
    Total number of words is 4640
    Total number of unique words is 1402
    32.5 of words are in the 2000 most common words
    41.8 of words are in the 5000 most common words
    46.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Valéries duenna: En roman på g-strängen - 14
    Total number of words is 4080
    Total number of unique words is 1237
    34.5 of words are in the 2000 most common words
    44.2 of words are in the 5000 most common words
    48.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.