Valéries duenna: En roman på g-strängen - 05

tilltrodde hon sig icke häller nu att säga ett ord. Hon ref sitt bref i
små smulor och kastade dem i papperskorgen, sedan gick hon tvärsigenom
rummet fram till flygeln och slog sig ned vid den.
Valérie följds efter henne, men Margot låtsade icke se henne. Hon
bläddrade i sina noter och valde en svår och tämligen tråkig etyd.
-- Är du mycket ledsen? frågade Valérie efter en stund.
-- Har jag då orsak att vara glad? frågade Margot utan att vända på
huvudet.
Valérie suckade, men sedan tykte hon plötsligt få ett infall; hon
skyndade fram till skrifbordet och kom tillbaka med ett pennskaft i
munnen och ett annat i handen, hvilket hon med en högtidlig åtbörd
räkte Margot.
-- Örnvingen bjuder den stora hvite höfdingen fredspipan.
-- Ah ça, tu m'ennuies à la fin, sade Margot och reste tig otåligt. Nu
har du länge nog hållit på med den där leken och jag är dessutom icke i
stämning att kunna skratta däråt.
Valérie tog långsamt fjädrarna ur håret, lade pennskaften och bordduken
tillbaka på deras platser och satte sig i en vrå af rummet. Margot
började åter spela, men hon gjorde fel och var tankspridd. Efter en
stund gick hon fram till Valérie och slöt henne i sina armar.
-- Jag kan inte vara ledsen på dig, sade hon.
Valérie hängde sig omkring hennes hals och tårarna stego upp i ögonen
på henne.
-- Nej, du får inte vara ledsen på din stackars lilla Valérie, sade hon
ömkligt. Det är som om marken sviktade under mina fötter, då du är
ledsen på mig! Ack, du måste alltid hålla af ditt barn, till och med
när det är elakt.
-- Men det är ibland nästan för elakt, sade Margot ömt.
-- Och du ville inte låta mig spela indian, klagade Valérie. Du ville
inte skratta, du ville inte ens draga på munnen! Men nu måste jag ännu
göra en sak -- en enda -- och sedan skall jag aldrig mera vara indian.
Hon befriade sig ur systerns armar, sprang bort till kaminen och
begrafde kolskyffeln högtidligt under mattan.
-- Hvad gör du? ropade Margot.
-- Jag begrafver stridsyxan, svarade Valérie. Nu komma indianhöfdingen
och hans stora, hvita broder aldrig mera att strida.
Det talades icke vidare om Valéries bref, tils det fjorton dagar
därefter åter kom en korg från sir John. Denna gång var den helt liten
och innehöll snäppor, järpar och vipor. Sändningen var åtföljd af ett
litet bref, i hvilket sir John skref, att han hoppades fröken Kostolitz
ock hennes syster skulle finna, att han denna gång tagit hänsyn till
deras ringa aptit.
Valérie klappade händerna och dansade omkring i rummet.
-- _Tu vois, tu vois_, ropade hon. Jag gjorde rätt uti att skrifva
brefvet. Han blef inte ond, utan hade bara roligt.
-- Jag har icke ett ögonblick tviflat på, att han ej hade roligt, sade
Margot.
I medlet af november kom det ännu en korg; denna gång innehöll den
blommor, alla slags sällsynta blommor tyktes vara representerade.
Valérie var alldeles utom sig af glädje; hon fylde alla vaser och alla
glas och skrattade och sjöng därtill.
-- Rummet liknar ett feslott, utropade hon. Ack, om det ändå kom någon
främmande, om sir John själf skulle komma. Är det inte besynnerligt,
Margot, att han inte kommer till staden för att börja med sina
sånglektioner? Han sade ju, att han skulle komma snart, eller huru?
-- Ja, han sade det visst, svarade Margot, men han är troligtvis någon
annorstädes och har gudomligt roligt.
-- Nå, jag hoppas att han snart kommer, upprepade Valérie


VI.
Accelerando.

Kort före jul kom sir John. Valérie hade ofta uttalat sin förhoppning,
att han ej skulle lägga märke till den skröpliga linoleummattan i
hallen, och Margot hade sagt, att det just icke var troligt, att en ung
herre skulle observera dylikt. Men sir John hade likväl observerat det
och likaså det sällsamma virrvarret i rummet där uppe, och med ett
inre, såväl ömt som medlidsamt leende lade han också märke till
Valéries dekoreringsförsök. Madras-musslinet hade småningom blifvit
mycket slakt och mycket dammigt, de små bandrosorna hade bleknat och
några af tallrikarna hade glidit ur ståltrådskramporna. Sir John
observerade alt detta och fann det, märkvärdigt nog, mindre komiskt än
patetiskt.
Då de båda systrarna kommo in och fingo se honom stå där med ryggen mot
elden, så lång, ståtlig och vacker och med en så strålande min -- så
elegant i sin londonerdräkt -- kände de sig helt skygga och blyga. Men
han kände sig fullkomligt hemmastadd. Sedan de första hälsningarna
blifvit utbytta, ämnade han slå sig ned på den stol, som stod honom
närmast. Men Valérie rasade till med ett litet anskri.
-- Inte på den! ropade hon, vi behålla den endast som prydnad, dens ena
ben är sjukligt.
Då hon såg upp och mötte hans leende ögon, började hon skratta; Margot
kunde icke ens låta bli att instämma och så var isen bruten. Men det
var också omöjligt att förbli stel och främmande gentemot sir John.
-- John är så behaglig, hade lady Mary Bracken en gång sagt. Detta
uttryck föreföll litet underligt i afseende å den kraftfulle, unge
mannen, men det passade likväl för honom. Det låg någonting så vänligt
och vinnande i hans väsende, hans leende var så mildt och intagande,
han väkte på ett så oförklarligt sätt hos alla människor den
föreställningen, att han lifligt intresserade sig för dem och deras
angelägenheter, att de mycket snart skänkte honom sitt förtroende.
Hemligheten i denna trollmakt bestod måhända däruti, att det intresse
han visade var ärligt menadt. Sir John Croft hade utan tvifvel en hel
mängd fel; han var indolent, sorglös och måhända alt för belåten med
sig själf och med lifvet i allmänhet för att fästa sig vid dess
allvarliga sida, men han hade ett sällsynt godt hjärta. Han var uppfyld
af ett ärligt deltagande för folk, som hade sorger och bekymmer, och
skydde ingen möda, när det gälde att hjälpa dem; han satte icke i fråga
att ej uppoffra sitt eget nöje -- och ingen kunde mera än sir John,
njuta af ett sundt nöje -- då en väns intresse fordrade det. Han var
god, ädelmodig, vänlig emot alla människor och kunde ofta vara
förvånansvärdt finkänslig. Det berättades om honom, att han en gång
under en båtfärd i Cambridge energiskt yrkat på att bli landsatt,
emedan han ville förmana en kvinna, som slog sitt barn. Hans kamrater
hade skrattat åt honom och gjort narr af honom, och kvinnan hade
energiskt motsatt sig hans inblandning och sagt att barnet tillhörde
henne.
-- Då är ni inte värdig att ha ett barn, utropade den unge mentorn med
blixtrande ögon och kom sedan fram med en lång förklaring angående
moderskapets plikter och ansvar. Sedan hade han återvändt till sin båt
och sina skrattande kamrater och hade lämnat kvinnan kvar alldeles
bestört, ty hans ord hade ändå gjort intryck. Hon hade visst aldrig
väntat att få höra ett föredrag om modersplikterna af en ung jätte i
flanellkostym.
Då John Croft nu slutligen hamnat på en stol man kunde ha förtroende
till och pratade med de unga konstnärinnorna, utforskade han dem
ofrivilligt. Det var icke hans afsikt att vara nyfiken och de ämnade
icke vara för meddelsamma, men efter en timmes samtal hade han icke
desto mindre fått reda på en hel hop angående deras lif. Det var till
exempel själffallet, att han beundrade deras instrument. Valérie
upplyste honom genast om, att det tillhört deras mor.
-- Det var vår stackars mammas hemgift; flygeln och taflorna och
skrifbordet utgjorde en del af möblerna i hennes flickrum. Hennes
familj skickade dem efter henne, då min far och hon lämnade Paris.
-- Er mor var fransyska -- eller huru? frågade Croft intresserad.
-- Ja, hon var en fröken de Renaissan. Stackars mamma. Jag minnes henne
just nätt och jämt -- hon dog, då jag var åtta år gammal. Hon var så
vacker -- så vacker, men så blek -- och hennes små händer voro så hvita
och magra. Hon satt för det mesta vid elden och sydde, sydde -- och
sedan en vacker dag -- vek hon ihop sitt arbete -- jag tror det var en
af pappas rockar hon lappade -- och knäpte ihop sina händer -- så här
-- minnes du det, Margot?
Margot svarade ingenting, men Croft såg, att hennes ögon stodo fulla af
tårar.
-- Efter en stund, fortfor Valérie, steg hon upp och lämnade rummet och
därvid stödde hon sig vid alla bord och stolar hon gick förbi. Är det
inte besynnerligt? Jag kommer ihåg det så tydligt som det hade varit i
går, fastän jag icke alls kommer ihåg hennes sjukdom, som sedan följde.
-- Er syster är mycket lik den där taflan, sade Croft och kastade en
blick på porträttet, från hvilket samma patetiska ögon blickade ned;
den underbart vackra ansiktsovalen och den smidiga gestaltens graciösa
linjer voro äfven noga återgifna.
-- Ja, utropade Valérie med ett helt annat tonfall i rösten, Margot är
alldeles som mamma. Hon är alt igenom fransyska; hon önskar, att alt
skall vara _convenable_ -- icke sant, Margot? Och hon har ett så
prydligt sätt att vara! Min lilla syster, hon är aristokrat till och
med när hon torkar dammet i rummen eller lagar till en pudding. Jag
kallar henne _"Mademoiselle la Marquise"_.
Då hon torkar dammet i rummen eller lagar till en pudding. Tanken på,
att Margot gjorde dylikt, berörde sir John oangenämt. Han kastade en
snabb blick på Valérie för att se om det var hennes allvar.
-- Brukar ni också torka dammet i rummen och laga till puddingar?
frågade han med en ton, som mot hans vilja lät både uppskrämd och
förvånad.
-- Nej, hon låter mig icke utföra något arbete, fastän jag så gärna
ville det. Jag år född därtill -- jag har zigenarblod -- likasom pappa.
-- Valérie, nu pratar du riktiga dumheter, sade Margot nästan strängt.
Sir John kan omöjligt intressera sig för dessa _détails de ménage_. Som
vi blott ha en tjänarinna, är det tydligt och klart, att hon ej ensam
kan utföra alt arbetet, och det är lika öfverflödigt att tala därom
likasom att dina fingrar ej få bli hårda genom groft arbete, ty då
kunna de förlora sin smidighet.
Croft såg på Margots händer, som hopknäpta hvilade i hennes famn, de
voro också fina, smala och förnäma -- riktiga aristokrathänder. Han
tänkte med djupt medlidande på de där andra händerna, som Valérie talat
om, de små, hvita händerna, som varit så fina och genomskinliga och som
aldrig tröttnat att sy, sy, tils de slutligen måste knäppas för att
evigt hvila.
Han ville gärna veta litet mera om denna fina, späda fransyska moder,
som varit en fröken de Renaissan. Namnet föreföll honom så egendomligt
bekant -- hvar hade han hört det förut? Plötsligt kom han ihåg Valéries
skämtsamma ord -- _"Mademoiselle la Marquise"_ och då vaknade minnet
hos honom!
-- Jag har förut varit bekant med en herr de Renaissan, sade han; han
var attaché vid franska legationen i Wien -- en markis de Renaissan. --
Jag tror han hette Gilbert till förnamn. Det vore roligt att veta, om
han var en släkting till eder?
-- Det måtte ha varit en kusin till oss, sade Margot kyligt. Gilbert?
Ja, så hette min morfar. Det är troligtvis en kusin.
-- Vår mors släktingar erkänna oss icke, inföll Valérie hastigt; de
ville icke häller erkänna henne efter hennes giftermål. Ni skall
nämligen veta, att vår lilla mamma inte handlade alt för förståndigt.
Hon gjorde någonting, som hennes släkt ansåg för en stor dårskap -- hon
rymde med min far, som var hennes musiklärare. _Monsieur le Marquis de
Renaissan_ och hela hans förnäma släkt kunde naturligtvis aldrig
förlåta en dylik mesallians.
-- Valérie, sade Margot litet otåligt, kanske du nu, då monsieur är
fullkomligt au courant med vår familjehistorie, ville vara god och byta
om samtalsämne.
-- Ja, svarade Valérie helt lugnt, det skall jag göra. Nu skola vi tala
om sir John. Sir John, hvad har ni gjort hela denna länga tid?
-- Jag har skjutit, sade sir John, och jagat, tillade han hastigt.
Han ville icke, att de ännu en gång skulle tacka honom för
villebrådssändningen.
-- Skjutit och jagat, upprepade Valérie. Jag fruktar ni inte har en
allvarlig tanke i hufvudet.
-- Jag har tvärtom kommit till staden uppfyld af goda beslut, Jag
längtar, jag brinner af begär efter att få lära mig sjunga! Jag är
otålig att få börja med mina timmar. När får jag börja?
-- Margot, när får han börja? upprepade Valérie med ett lustigt
härmande af sir Johns sätt att tala. Du ser huru otålig monsieur är!
Medan han sköt sina fåglar och satte öfver sina diken och häckar brann
han i själfva värket af begär att få börja med sina solfeggier.
Sir John skrattade uppriktigt och gladt.
-- Nu är det frost, sade han; det är värkligen en lämplig tid att
börja. Man har icke så mycket förströelser.
-- Vill ni värkligen studera? frågade Margot litet tort. Ni tyckes
hittils ha lefvat mycket lycklig och nöjd utan att kunna sjunga.
Hvarför vill ni nu börja därmed?
-- Emedan det strider mot mina grundsatser att ställa mitt ljus under
ens skäppo. Jag vill lära mig sjunga -- kan ni gifva mig tre lektioner
i veckan?
-- Javisst, svarade Margot -- på för eller eftermiddagen?
-- På förmiddagen, om jag får be, sade sir John.
-- Ack ja, det är bättre på förmiddagen, så har ni edra eftermiddagar
lediga.
-- Mademoiselle, sade sir John med en min af gäckande högtidlighet, ni
envisas att misstyda mina bevekelsegrunder. Jag valde förmiddagen,
emedan jag tykte det lät mera affärsmässigt; jag skulle önska, att ni
insåg, huru energisk och ifrig jag är. Men jag vill naturligtvis icke
gå i vägen för edra andra elever. A propos har ni fått några nya elever
sedan ni var på Brackenhurst?
Tonen var så vänlig, blicken som han fäste på Margot var så full af
uppriktigt intresse och deltagande, att hon icke ens kunde finna frågan
närgången.
-- Ja, vi ha fått tre eller fyra, svarade hon leende, våra bekantskaper
ökas inte hastigt, men de ökas i alla fall.
-- Tre eller fyra, upprepade sir John halft förbittrad, och inom sig
tänkte han: hvad månne tant Mary tänka på? Jag tror hon inte
gör annat -- morgon, middag och afton -- än sysslar med sina
välgörenhetsinrättningar. -- Får jag veta namnen på dem? bad han högt.
Margot räknade upp namnen utan att finna hans envishet otreflig.
-- Inte ett, som jag känner! utropade han förargad.
-- Det är de tråkigaste barn man kan tänka sig, förklarade Valérie. Det
är en gåta för mig, huru min syster kan ha tålamod med dem. Dumma små
varelser med tjocka röda fingrar och små flätstumpar i nacken. Och för
att göra saken ännu värre ha de allesamman snufva.
-- Jag hör till min stora belåtenhet, att fröken Margot har godt
tålamod, sade sir John. Hon är så allvarlig och affärsmässig, att jag
ibland riktigt är rädd för henne. Om hon skulle förlora tålamodet med
mig, skulle jag alldeles förlora hufvudet.
Margot började skratta.
-- Ah, jag skall vara mycket tålig -- jag kommer inte att bannas på er.
Sir John reste sig för att gå.
-- Det är således afgjordt. Skola vi ha vår första timme i morgon på
förmiddagen?
-- Ja, om ni så vill, sade Margot.
Då Margot räkte sir John handen till afsked tillade hon rodnande:
-- Eftersom ni tycker, att jag är så affärsmässig, får jag ej glömma
att säga er, det jag tager en half guiné för timmen.
-- En half guiné? sade sir John och såg en smula förbluffad ut.
-- Är det för mycket? frågade Margot hastigt.
-- Nej, för all del -- han rodnade -- jag trodde, jag väntade, att det
skulle kosta en guiné i timmen. Jag tror, att det är det vanliga
priset. Då jag för många år sedan tog lektioner, betalade jag en guiné
i timmen.
I tankarna räknade han bekymmerfullt efter, huru många timmar han var
tvungen att taga och huru mycket solfeggier han nödgades öfva, innan
det lilla syskonparet fick någon materiel fördel däraf. Margot, som
gissade sig till hvad han tänkte, blef genast styf och stel i sitt
sätt.
-- Er lärare hade förmodligen redan en fast ställning och kunde till
följd däraf begära mera. Jag måste först bana mig min väg och mitt pris
är detsamma för alla mina elever.
-- Jag tycker ändå, att ni borde taga en guiné, envisades sir John.
-- Jag beklagar så mycket, sade Margot skarpt. Jag förstår mycket väl,
att det icke är den stil ni är van vid; men om ni vill bispringa en
kämpande konstnärinna, måtte ni också hålla till godo med följderna.
Hon blef blossande röd, medan hon talade. Hennes misstanke, som en
stund nedtystats af hans stämmas och hans väsendes trollmakt, vaknade
på nytt, och hon kände sig orolig och sårad. Det var blott för hennes
skull sir John tog dessa lektioner; han gjorde sig knappast mödan att
dölja detta faktum. Hans bevekelsegrund var måhända ett godmodigt
medlidande med deras fattigdom -- det var redan i och för sig
förödmjukande; men kunde det icke också ligga någonting annat i
bakgrunden, någonting, som gjorde hans protektion ännu mera
förödmjukande? Margot kände sig ett ögonblick frestad att helt och
hållet tillbakavisa hans beskydd -- att medels ett par hastiga, tomma
ord göra slut på sir Johns tillärnade musikaliska studier. Men just som
hon öppnade läpparna för att göra detta vände den unge mannen sig till
henne och räkte henne handen till afsked, och då hon mötte den öppna,
ärliga blicken ur hans blå ögon kände hon sig slagen af blygsel och
fick samvetskval.
Valérie var emellertid vid det briljantaste lynne och pladdrade muntert
om den gäst, som nyss lämnat dem.
-- Var det inte besynnerligt, att han kände vår kusin? utropade hon
plötsligt.
-- Vi talade för mycket om oss själfva, sade Margot förtretad. Det hade
varit bättre, om vi behållit vår familjehistorie för oss själfva.
-- Men du var i alla fall inte vidare ledsen öfver att jag sade honom,
det vår mor härstammade från en adlig släkt, svarade Valérie. Neka inte
till det; jag såg på dina ögon, att det fägnade dig.
Margot rodnade full af blygsel öfver denna lilla mänskliga svaghet.
-- Men nu hyser han åtminstone icke vidare några tvifvel angående vårt
lefnadssätt, sade hon. Jag fruktar han ej tror, att vi ha både kock och
hofmästare nu, sedan du skvallrat om, att jag själf brukar torka
dammet.
-- _Au fait_, sade Valérie, det hade jag inte tänkt på. Men, käraste
Margot, sedan han en gång väl sett linoleummattan i hallen, fruktar jag
han icke hängifver sig åt några vidare illusioner angående oss. Hans
sånglektion i morgon blir visst ganska rolig. Jag håller vad om, att
han har en stor, stark röst, som han icke alls kan reda sig med.
-- A propos, sade Margot mycket bestämdt, som du vet, Valérie, får du
inte vara inne i rummet. Hans timmar bli visst icke roliga. Då han
önskar, att jag skall undervisa honom, måste han också studera utan
afbrott. Du, mitt kära barn, måste af flere skäl stanna där nere eller
också uppe i vårt sofrum.
Valérie hade god lust att motsätta sig detta, men Margot var obeveklig.
-- Jag är öfver hufvud taget icke angelägen om, att han skall komma
hit, sade hon, och om du ej lyder mig härutinnan, så skrifver jag till
honom, att jag icke alls kan taga emot honom som elev.
Hon såg så beslutsam ut, att Valérie icke kunde tvifla på hennes
allvar, och hon gaf slutligen surmulet efter.
-- Sak samma, sade hon och blef efter några ögonblick åter vid godt
lynne, jag tycker, att du borde ha mig här som förkläde. Det är inte
passande för dig att helt ensam taga emot en ung herre.
-- Ett förkläde åt mig? sade Margot med ett nästan sorgset leende. _Il
s' agit bien de cela!_
Hon var tjugotvå år, men hon kände sig gammal och mycket förståndig;
hon viste huru hon skulle skydda sig, men Valérie måste hållas fjärran
från alt hvad ondt var.
Sir John uppenbarade sig punktligt klockan elfva dagen därpå. Det
visade sig att han hade en bra barytonröst, som han icke alls viste att
behandla.
-- Vi måste börja alldeles från början, sade Margot.
Sir John jakade en smula vemodigt därtill: han kände sig en smula
nervös och den unga damens allvarliga sätt att taga saken gjorde honom
äfven en smula försagd. För att bekänna sanningen tykte han det var
tråkigt att bråka och lära sig; han bemödade sig ärligt att hjälpa sina
skyddslingar samt tykte det var roligt att vara i sällskap med dem, men
han kände sig icke det minsta hänförd af att sjunga skalor och
öfningar. Men Margot var fast besluten att till fullo tillmäta honom
det, som hans pengar voro värda. Croft måste således nära nog en timme
flitigt öfva sig; af idel nervositet gjorde han visserligen gång på
gång samma fel och han väntade hela tiden, att hans beslutsamma, lilla
lärarinna skulle komma fram med någon sarkastisk anmärkning. Men Margot
var mycket tålig. Hon gjorde sig en otrolig möda att bibringa honom de
första begynnelsegrunderna och vädjade ständigt ånyo till hans
uppmärksamhet, då denna började slappas.
Det var ett mödosamt arbete, men hon var i det stora hela mindre
uttråkad än han. Då såg sir John händelsevis upp och märkte, att de
redan omtalade blå portièrerna långsamt kröpo närmare intill hvarandra.
De drogos påtagligen ihop af någon, som osynlig uppehöll sig i det
andra rummet. Denna anblick var just icke egnad att minska hans
nervositet, och då Margot föreslog, att han nu skulle försöka en helt
enkel, liten sång, hvilken hon trodde skulle ligga bra för hans röst,
förklarade han helt ödmjukt, att han trodde sig ha nog för en dag.
Margot såg på sitt ur.
-- Ni har ännu en kvart timme, sir John, sade hon. Det är alldeles
tillräckligt med tid för att försöka denna sång; Den är inte svår.
Hon började ackompagnementet och den stackars sir John plågade sig
lydigt med sången, men han trasslade jämmerligen bort sig, ty han
undrade hela tiden om Valérie stod bakom gardinen och lyssnade.
-- Ni kan bestämdt sjunga den bättre, förmanade Margot halft förtretad.
Försök en gång till och håll takten litet bättre.
Croft började ånyo, men efter några sekunder afbröt han sig skrattande.
Margot följde riktningen af hans blick; där mellan gardinerna sträktes
en liten, med gropar prydd hand fram och markerade takten med utsträkt
finger.
-- Valérie! utropade Margot förtrytsamt och reste sig från pianostolen.
Hennes syster slog portièrerna åt sidan och uppenbarade sitt leende
ansikte och sin smidiga gestalt.
-- Jag har inte brutit mitt ord, sade hon. Jag lofvade att inte komma
in i rummet och det har jag häller inte gjort -- icke sant? Men medgif,
sir John, att det går vida bättre, när jag slår takten.
-- Mycket, mycket bättre, förklarade sir John.
-- Margot är så sträng, hon påstår, att det stör, när jag kommer in.
-- Nu får du gärna komma in, timmen är slut, sade Margot. Hon lämnade
sin plats vid pianot och stannade framför sir John, synbarligen i
förväntan på, att han nu skulle taga afsked; men det ämnade han då
visst icke. Han kastade sig ned i en länstol och utstötte en lättnadens
suck.
-- Jag har ridit en skenande häst, sade han, jag har interviewat en
kabinettsminister, jag har en eller par gånger varit i öfverhängande
fara att störta ned i en afgrund, men jag tror vid min heder, att jag
ännu aldrig utstått sådana kval som nyss!
Margot satta sig skrattande.
-- Jag gissade nog, att ni ej hade riktigt klart för er hvad ni företog
er, men ingen lön utan möda. Ni måste börja från början, om ni vill nå
ett mål.
-- Åh, det gäller värkligen icke att studera begynnelsegrunderna, sade
Croft. Jag känner blott, att jag är en narr och att ni äfven anser mig
för en dylik.
-- Ni gör mig orätt, svarade Margot och såg upp med ett förtjusande
leende. Jag förmodar, att ni inte ämnar taga flere lektioner?
-- Ni måtte ha en högst ringa tanke om min viljekraft, svarade sir
John. Jag ämnar tvärtom arbeta vidare ända till det bittra slutet, ända
tils jag till och med öfvervunnit svårigheterna i _"Comme à vingt
ans"_. Jag skall underkasta mig, men det kommer att bli en hård kamp.
-- Ja, ja, ni måste lära er den! ropade Valérie klappande händerna.
Margot låter er icke lämna bort någonting, icke ens det lilla falsettot
i slutet.
Sir John drog upp ögonbrynen och suckade:
-- Nå, jag är förberedd på alt. Tycker ni inte, att mina berömvärda
afsikter förtjäna att bli belönade? Vill ni inte spela någonting för
mig, fröken Valérie?
Valérie spelade och sir John lyssnade och applåderade och han tog ej
afsked förr än Jane ringde med den lilla, spruckna klockan och sålunda
tillkännagaf, att de båda systrarnas anspråkslösa lunch var serverad.
Lektionerna fortsattes och sir John visade sig vara en läraktig och
förståndig elev; men vid timmens slut kände han sig oföränderligt
berättigad att få njuta af en liten hvilostund. Det hade varit
fullkomligt omöjligt att afhålla Valérie därifrån, och Margot försökte
det icke häller mera. Valérie vande sig till och med småningom vid att
infinna sig under själfva lektionen och som hon ej störde och hennes
närvara icke gjorde något märkbart intryck på eleven, gick Margot
slutligen in därpå. Hon erfor likväl en viss oro däröfver och de
stränga åsikter om det passande hon ärft af sin mor sårades alt en
smula af dessa små afvikelser från konvenansens regler.
Den egendomliga vänskapen mellan dessa tre växte likväl och blef
starkare dag för dag; Margot kände till och med ett tidigare intresse
för sin elev och hon ertappade sig gång på gång med, att hon
anförtrodde honom ett och annat och frågade honom till råds angående
små svårigheter. Det var omöjligt att ej hysa förtroende till en
person, som visade en ett så lifligt vänskapligt intresse -- en person,
hvars uppförande gentemot dem var lik en vänlig, äldre broders. Aldrig
gjorde han hvarken med ord eller blick någondera af flickorna sin kur.
Han försökte aldrig öfverskrida de gränser, han från början afsiktligt
tykts utstaka för sig. Han tröttnade aldrig i sina bemödanden att tjäna
dem, utan uppbjöd alt för att skaffa dem värdefullare protektion än
hans egen. Men en ung man i hans ställning kunde just icke göra mycket;
familjemödrarna brukade icke efter hans anvisning välja musiklärarinnor
åt sina döttrar.
-- Jag trodde, att ni icke alls förstod er på musik, svarade den ena
och den andra sade: "Mademoiselle Kostolitz? Hvem är mademoiselle
Kostolitz? Jag har aldrig hört talas om henne. Julia och Mary taga
timmar för Halles. Ja, jag vet, att Halles spel är kallt, men hans
teknik är fulländad."
Sir John lyckades likväl göra systrarna Kostolitz en stor tjänst.
Han öfvertalade en af sina väninnor, en dam, som var bekant för sina
obeskrifligt angenäma mottagningar, att arrangera ett _"at home"_, vid
hvilket Valérie och hennes fiol skulle utgöra den förnämsta
dragningskraften. Denna gång rönte hon fullständig framgång, det
hembars henne en ovation, som tillfredsstälde till och med henne, och
hon gjorde äfven några nya bekantskaper. De hoppades, att denna
festlighet skulle leda till andra dylika, att de skulle bli bekanta och
komma i beröring med andra konstnärer och musikälskare. Margot hade
emellertid också fått några nya elever, hvilka hon värkligen med tiden
kunde hoppas att få heder af.


VII
Scherzando.

Tiden skred framåt; julen kom och förde, med sig en sändning friska
blommor från sir John och till nyåret antogo hans _étrennes_ formen af
bonbons. Valérie skrattade och fråssade och tackade gifvaren med en så
intagande, barnslig förtjusning, att han blef helt varm om hjärtat.
En dag efter lektionens slut, då de alla tre samtalat om musik, omnämde
sir John händelsevis en framstående fiolspelare, som dagen därpå, före
sin afresa från England, skulle gifva an afskedskonsert. De båda
systrarna hade aldrig hört honom och uttalade sitt djupa beklagande.
-- Vi hörde för sent talas om konserten, sade Margot; nu skulle vi icke
få några platser mera, om vi också försökte det. Det påstås, att
människorna i timtal stå och vänta på att komma in.
-- Jag skulle gärna stå i timmar och dagar, om jag blott kunde få höra
honom, utropade Valérie och hela hennes ansikte strålade såsom alltid,
då hon talade om sin konst.
-- Du skulle förkyla dig, om vi försökte det i morgon, sade hennes
syster. Du får vänta, tils han nästa gång kommer till England.