Valéries duenna: En roman på g-strängen - 13
Total number of words is 4640
Total number of unique words is 1402
32.5 of words are in the 2000 most common words
41.8 of words are in the 5000 most common words
46.2 of words are in the 8000 most common words
Du milde himmel! Nej -- det var en kvinna!
-- Hvem är ni? utropade han med en ton, som darrade af sinnesrörelse.
Hvad är ni? Huru kommer ni hit?
-- Jag följde er, sade Valérie, och utan att vänta på ett ord vidare
började hon åter spela, en bön af Waldeneck, hvilken i London väkt
stormande bifall, men som icke stått på gårdagens program.
Waldeneck var som fången under en förtrollning. En person, som varit
mindre mottaglig för intryck, hade blifvit öfverväldigad af scenens och
stundens intryck, af den sällsamt vackra, lilla varelsens personlighet,
af det romantiska och ovanliga i detta möte, och då man tager en
konstnärsnaturs känslighet, entusiasm och brist på jämvikt i
betraktande, var det visst icke underligt, att Waldeneck småningom
förlorade all själfbehärskning. Det var sin egen musik han lyssnade på,
sina egna tankar, sin egen skapelse, men någonting annat blandade sig
likväl däruti. Tvärsigenom sitt temas sorg och melankoli förnam han en
ton af ännu djupare patos; en ännu mera rörande och förtviflad
bönfallan ljöd i förening med hans böner. Medan hon spelade föreföll
det honom som om hans egen och hennes själ gemensamt bedt till himmelen
-- om hvad då?
Valérie upphörde slutligen med sitt spel, lät handen, som höll stråken,
sjunka ned och blickade mästaren in i ögonen, medan ett förtrollande
leende gled öfver hennes ansikte.
-- Ni kan låta ert hjärta tala! sade hon, men jag får det att sjunga!
* * * * *
Margot vaknade icke förrän vid den vanliga tiden och hon rusade upp
alldeles förfärad öfver, att Valérie var försvunnen. Och trots alt sitt
sökande och sina ångestfulla frågor fick hon intet tillfredsställande
svar. Ingen hade sett henne, ingen kunde föreställa sig hvart hon tagit
vägen. Margot satte på sig hatten och beredde sig att gå ut och söka
henne. Hon skulle försiktigt taga reda på Waldenecks adress, ty hon
anade, att hennes skyddslings försvinnande stod i samband med honom.
Men just som hon gick tvärs öfver Nerodalen, fick hon sikte på Valérie,
som glad och strålande kom emot henne. Några steg efter henne och
likasom fången i en dröm gick den store konstnären.
-- Valérie! utropade Margot, som tvärstannade och grep tag i ryggstödet
på en bänk, som stod i närheten, ty det plötsliga omslaget i hennes
känslor kom henne att blekna och nästan bli vanmäktig.
Men Valérie var för berusad för att märka det.
-- Vi ha träffats, sade hon, och vi ha länge och väl talat med
hvarandra i skogen och vi känna hvarandra mycket väl. Ack, Margot!
_quel bonheur! quel délire!_
Margot kastade en frågande och ångestfull blick på Waldenecks ansikte
och såg där likaledes ett uttryck af lycka, af så öfversvinnelig lycka,
att man kunde kalla det yrsel. Hon drog Valérie till sig med en
moderlig åtbörd. Hon var på sin vakt, hon var beredd att kämpa för sin
skatt.
Waldeneck betraktade henne och ett vänligt leende utträngde det förra
drömmande, hänförda uttrycket. Han räkte henne handen.
-- Detta är således farfar Margot, sade han.
Han viste således alt -- deras lifs hemligheter, deras små dårskaper
och ömhetsbetygelser. Denne främling, som det ännu för par timmar sedan
tyktes vara alldeles omöjligt att träffa, tyktes således under den
korta stunden i skogen helt och hållet ha vunnit hennes förtroende.
Hvad Valérie inte alt berättat honom? På huru vänskaplig fot stod hon
icke redan med honom?
-- Han kommer med in, ropade Valérie, han vill spela med mig. Margot!
Margot, tänk dig! han och jag skola spela tillsamman. Han tycker
likasom jag, att min konst fulländar hans.
Hon talade helt öppet och ogeneradt, och Waldeneck hörde henne och
förrådde ingen öfverraskning. Han tyktes vara fullkomligt ense med
henne. Valérie drog honom in med sig och Margot, som var alldeles yr i
hufvudet af alla de känslor som stormade in på henne, gjorde intet
försök att motsätta sig henne. Och det hade ju äfven varit fruktlöst,
ty Valérie hade glidit henne ur händerna.
Huru hade alt detta gått till?
Tankarna surrade omkring i hennes hufvud. Waldeneck skulle resa med
middagståget och man måste således begagna sig af den korta
mellantiden. Frukosten stod på bordet, men ingen rörde den. Margot bad
Valérie, att hon åtminstone skulle dricka kaffe. Förgäfves! -- Själf
hade hon stuckit en brödbit i munnen, men det var svårt för henne att
få ned den. Ingen hade behof att äta. De tänkte, de kunde icke tänka på
annat än musik, musik, musik! Valérie hade spelat, såsom hon aldrig
förut i sitt lif spelat. Waldeneck hade ackompagnerat henne och båda
hade förlorat all känsla och förnimmelse för sin omgifning; Margot, som
satt tillbakalutad i sitt hörn, var till och med lika upprörd som de.
Medan hon, trots det bittra kvalet i sitt hjärta, ännu helt andlös
undrade och undrade, hade Waldeneck plötsligt rest sig och förklarade,
att det nu var tid för honom att gå. Han hade fattat Valéries båda
händer, sett henne in i ögonen och sagt:
-- Vi återse hvarandra i London!
Och Valérie hade med darrande röst utropat:
-- Au revoir.
Då han var borta, hade hon kastat sig i Margots armar med orden:
-- Är det en dröm? Är det en dröm?
XVII.
Crescendo.
Då de båda systrarnas första, häftiga sinnesrörelse lagt sig en smula,
försökte Margot locka ur Valérie hvad som tilldragit sig under det
ensamma mötet på Nerobärget.
-- Hvad vi talade om? utropade Valérie otåligt. Huru kan jag väl säga
dig det? Vi talade visst inte alls. Jag spelade och vi talade om musik.
-- Huru kom det sig då, att han genast tilltalade mig som farfar
Margot? Jag tycker han borde ha erfarit bra mycket om våra
förhållanden, då han till och med känner detta lilla, förtroliga namn.
-- Han frågade mig, svarade Valérie drömmande, om jag ensam ströfvade
genom världen -- om jag inga föräldrar hade; om jag ej hade någon, som
beskyddade mig; jag sade honom, att jag inga föräldrar hade, men väl en
liten syster, som var far och mor tillika och hvilken, trots sin
ungdom, var så förståndig, att jag kallade henne min patriark, min
farfar.
Margot satt ett ögonblick tyst, ty hon erfor åter denna besynnerliga
känsla af svartsjuka.
-- Sade du honom ingenting annat? frågade hon strax därpå.
-- Jag sade honom, att jag inte duger till någonting, svarade Valérie.
Men han påstod, att jag var ett geni -- du må tro han var förtjust i
mitt spel. Och han berättade, att han en gång för länge sedan varit så
fattig, så fattig, att han ingenting hade att äta, och han hade vandrat
en lång väg och hans skor hade varit så gamla och trasiga, att de
fallit af hans fötter. Han hade varit i någon stor stad, Wien, tror jag
-- och där hade han stått utanför en butik -- ett pianomagasin och
tittat in. Och då hade ett fruntimmer händelsevis gått förbi och frågat
hvarför han så ifrigt tittade dit in. "Emedan jag så gärna ville
spela", hade han svarat, och då hade fruntimret tagit honom vid handen
och gått in i magasinet med honom. Och då hade hon frågat ägaren, om
han tillät den fattige gossen att försöka ett af instrumenten? Och då
han rört vid tangenterna hade han alldeles glömt hvar han var och hade
spelat och spelat och varit öfverlycklig. Och då han slutligen sett upp
hade hela salen varit full af folk, som omringat honom, och somliga
hade gråtit. Detta var början till hans framgång. Där hade han funnit
vänner, som hjälpte honom, tils han var så stark, att han kunde stå
ensam.
-- Nå, nu ser du, att du i alla fall måtte ha pratat bra mycket, sade
Margot helt lugn öfver, att samtalet varit så pass förnuftigt.
Berättade han dig inte mera. Detta är ju mycket intressant.
-- Låt mig tänka efter; månne han sade någonting vidare? Nej, jag tror
inte. Han upprepade blott oupphörligt: "Spela -- spela", och jag
spelade och vi förstodo hvarandra mycket bättre genom musiken än om vi
timtal samtalat med hvarandra.
Valérie låg tillbakalutad i en låg länstol med händerna under nacken
och blicken uppåtriktad; strax därpå fortsatte hon i drömmande ton:
-- Ja, jag tror, att han måste veta, det jag älskar honom.
-- Valérie! utropade Margot och blef alldeles blek. Hon gick fram till
sin syster tilläggande: -- Jag önskar, att du icke sade någonting
dylikt, ens på skämt.
-- Det är intet skämt -- det är sanning, en välsignad och härlig
sanning. Jag älskar honom och han vet, att jag gör det -- jag hoppas
åtminstone, att han vet det. Det skulle glädja mig. Kan man väl egna en
stor man en större hyllning än att man i kärlek böjer sig för honom? --
Hon talade fullkomligt lugnt, satt fortfarande tillbakalutad i stolen,
blickade fundersamt opp i taket och dinglade med ena foten.
-- Jag vet, att du är förfärad, fortfor hon strax därpå. Men jag kan
inte hjälpa det. Du inser bestämdt, Margot, att en sådan känsla, som
denna icke kan dämmas upp af de vanliga, konventionella reglerna. Från
och med första ögonblicket jag såg Paul Waldeneck viste jag, att jag
älskade honom, och nu känner jag mig lugn vid tanken på, att han
likaledes vet det.
-- Och älskar han dig äfven? frågade Margot med halfkväfd röst.
-- Huru kan du fråga någonting sådant? Jag tror han tycker om min musik
-- men att han skulle älska mig? -- Ack du är grym, som ens kan antyda
någonting dylikt. Betänk, att jag blott är en del af hans tusental
tillbedjare; ända tils i går hade han aldrig hört talas om mig. Nej,
jag har aldrig ens i mina vildaste fantasier drömt om, att han skulle
älska mig.
-- Och du har ändå många gånger påstått, att din musik säger dig, att
han behöfver dig, att ni äro skapade för hvarandra.
-- Det var innan jag hade talat med honom, utropade Valérie
lidelsefullt. Han är en konung bland män -- och jag -- hvad är jag?
Ingenting! Ingenting! Låtom oss icke mera tala om honom.
Margots ångest och oro minskades icke efter detta samtal, ehuru det
likväl tydligt märktes, att Valéries sinnesstämning blifvit lugnare
efter sammanträffandet med den store konstnären. Hon talade icke mera
om honom, hon öfvade sig lika flitigt som förut, men hon förändrade
sitt program och spelade till Margots stora belåtenhet äfven andra än
Waldenecks kompositioner. Hon tyktes icke drömma så mycket som förut
och ehuru hennes syster mycket väl förstod, att denna yttre glädtighet
fick sin näring ur någon inre, fördold källa, fägnade hon sig likväl
däröfver. Valérie tyktes njuta af det närvarande och motse framtiden
utan fruktan och motvilja, såsom hon hittils gjort. Hon talade helt
lugnt om att återvända till London, om det lilla huset vid Pitt Street,
hvilket, enligt hvad Margot befarade, nu skulle förefalla henne
ömkligare än någonsin, och om fullföljandet af alla deras gamla planer.
Men en vacker dag fälde hon ett yttrande, som förrådde orsaken till
denna förändring.
-- Waldeneck kommer i höst till London, sade hon.
Från och med den stunden började Margots bekymrade hjärta allvarsamt
oroa sig. Waldeneck hade utan tvifvel blifvit fängslad af Valéries
skönhet och behag samt hade äfven blifvit gripen af hennes talang. Men
månne detta intryck var annat än öfvergående? Var det väl troligt, att
han under dagliga nya intryck och triumfer skulle bibehålla något minne
af denna lilla skogsnymf? Och om Valérie däremot -- om hon också påstod
motsatsen -- så hoppades hon och väntade och bygde luftslott, hvilka
otvifvelaktigt skulle störta samman och anställa stor olycka.
Hösten kom: Nerobärgets skogar visade underbara skiftningar af rödt och
guld; vinskörden var i full gång på kullarna, som systrarna kunde se
från sina fönster. Drufklasarnas antal minskades för hvarje dag och
luften fyldes af de utprässade frukternas honungssöta doft. Då Margot
såg Valéries runda kinder med den skära rodnaden, hennes strålande ögon
och spänstiga gång, tykte hon, att de äfven gjort en god skörd, att
hennes lilla syster här på denna lugna ort samlat ett stort förråd af
kraft och lefnadsmod. Hvad väntade de då på? Ack, hon, att det icke
blott var för Valéries skull hon fruktade att återvända till London.
Här, långt borta från skådeplatsen för sina dagliga sorger och
bekymmer, kunde hon bättre värja sig för tanken på sitt tomma,
förfelade lif. Hon kunde visserligen vegetera på detta sätt, men huru
skulle det gå, då hon åter var i London, gentemot de forna gåtorna,
sjuk till sinnes och utan någon, som kunde trösta och hjälpa henne. Hon
vågade icke tänka på John Croft, hvilken hon själf förvisat och
utplånat ur sitt lif; han och hon skulle aldrig återse hvarandra. Så
hade hon själf bestämt. Det var hennes eget värk, men hennes dåraktiga
hjärta blödde likväl vid tanken därpå. Nu, då hon insåg, att han tagit
hennes yttrande efter bokstafven och skulle lyda henne, föreföll det
henne som om hon ej kunde lefva utan honom.
Men för en sådan natur som Margots hade ordet "omöjligt" knappast någon
riktig betydelse. Hon viste mycket väl, att hon åter måste träda lifvet
till mötes och åter taga sin gamla pliktbörda på sig, och sålunda
vidtog hon slutligen alla förberedelser i och för afresan.
Då oktober inbröt voro de åter i sin gamla bostad vid Pitt Street och
innan en månad förflutit hade Margot återfått flere af sina forna
elever ooh åter lefvat sig in i sina plikters kretslopp. Det hade varit
svårt att säga hvilkendera af systrarna som med större oro motsåg
Waldenecks återkomst. De råkade i en andlös spänning, då en
tidningsnotis meddelade, att han inom kort skulle gifva en konsert. De
skaffade sig naturligtvis genast biljetter och båda väntade på den
stora dagen, den ena uppfyld af lycksaliga förhoppningar, den andra
full af bäfvande ångest.
Så snart programmet blef synligt studerade de båda systrarna det ifrigt
och Valérie kände jublande igen hvarje nummer. Men hennes andedräkt
stockades plötsligt och hon stirrade med vidöppna ögon på den sista
raden.
-- Ack, Margot, ser du? Hvad skall detta betyda? "Till den älskade;
Rhapsodi: Waldeneck."
Margot försökte skratta.
-- Nå, sade hon, det är ögonskenligen en af hans egna kompositioner.
Jag är öfvertygad om, att den är mycket vacker.
-- Till den älskade! upprepade Valérie. Margot, Margot, det kan jag
icke uthärda. Den älskade! Tanken på att han aldrig skulle älska mig
har aldrig gjort mig ondt och det gjorde mig också detsamma, huru många
som älskade honom. Jag är mycket belåten att vara en bland dem. Men att
han nedlåter sig till att älska en kvinna, att framdraga en ur antalet
af dem som tillbedja, och egna henne sin musik, det kan jag ej fatta.
Hvad har hon väl gjort för att förtjäna en sådan lycka? Hvarför är det
hon och icke jag? Ack, Margot, jag hatar henne! Jag kunde mörda henne!
utropade hon knytande sina små händer.
De följande dagarna förflöto långsamt och sorgligt. Valérie åt och sof
knappast och hennes anfall af svartsjuka voro tillräckligt lidelsefulla
för att oroa systern. Margot sökte förgäfves intala henne, att
Waldeneck förmodligen tilltalat en fantasibild, att han gifvit sin
rhapsodi denna titel, emedan den föreföll honom poetisk och passande
för hans tema. Valérie visade blott i vredesmod bort hvarje dylikt
påstående och Margot måste hålla sig tyst.
Såsom man väl kan tänka sig sutto de båda systrarna redan långt före
konsertens början på sina platser. Medan de väntade på Waldenecks
inträde höll Valérie blicken oafvändt fäst på de trykta orden, hvilka
icke ett ögonblick upphört att förfölja henne, sedan hon första gången
läste dem. "Till den älskade." "Till den älskade." De tyktes bränna sig
in i hennes hjärta och hjärna; till och med då en stormande applåd
förkunnade artistens inträde och hennes blick fästes på hans ansikte,
tyktes de i eldbokstäfver dansa upp och ned mellan honom och henne.
Alla människor sade, att mästaren öfverträffade sig själf, och
publikens gränslösa förtjusning vittnade äfven därom; men för Valérie
åstadkommo dessa två ord ett missljud i all denna harmoni. Hon kunde
icke njuta, hon hörde knappast, så stort var upproret i hennes inre, så
feberaktig var hennes förväntan, hennes förtviflan.
Slutligen satte Waldeneck sig för sista gången vid pianot och anslog
några inledande ackord, hvilka småningom arbetade sig fram till något,
som tyktes vara en pastorale. Valérie lyssnade. Hon hörde fåglarnas
kvitter, löfvens prasslande, den vaknande naturens drömmande rörelser
-- likasom den där morgonen, då hon ilat efter honom in i skogarna
omkring Nerobärget. En bitter, smärtsam känsla genomilade henne. Denna
morgon, hvilken hon ansåg för sin uteslutande egendom, hade denna
morgon för honom blott varit en morgon lik alla andra? Tonerna blefvo
mera svällande och starka; solen trängde in emellan de skimrande bladen
och lockade fram deras varma doft, blommorna öppnade sina kalkar och
steg genljödo på de tysta skogsvägarna. Valérie tykte sig höra
mästarens hjärtklappning i de segersälla, jublande tonerna, en
antydning om oändlig hänförelse, om ständigt växande, ständigt mera
berusande glädje; men sedan dogo dessa fulla harmonier bort och det var
endast svaga, dallrande toner, som förrådde en skälfvande väntan. Det
kom ett slags undran öfver Valérie och det föreföll henne som mästaren
själf varit gripen af undran och hela åhörareskaran väntade och undrade
äfven. Och sedan? Hvad var det? I detta sällsamma nya arbete voro
allehanda fragment af hans andra kompositioner inväfda, dessa
kompositioner, som voro så bekanta för hans åhörare. Hennes dagarnas
dag tillhörde således ändå henne; hennes skogshemlighet var icke
vanhälgad; hon lyssnade på sitt eget spel, såsom hon den där
sommarmorgonen spelat med mästaren som sin ende åhörare.
Hon greps af en nästan öfverväldigande hänförelse, ty hon förstod, att
Waldeneck i och genom musiken talade till henne, på ett härligt,
oefterhärmligt sätt, för henne återgaf trollmakten i mötet dem emellan.
Han hade således förstått alt hvad hon velat säga honom i och genom
musiken och nu svarade han henne och sade henne många saker, som hon
knappast vågat tro. Han hade stigit upp i ännu mera melodiska höjder.
Man hade aldrig ännu hört någonting dylikt. I denna nya komposition låg
det en lidelsefull trånad, en oändlig bönfallan, blandade med
bekännelsen om en gränslös glädje. "Till den älskade! -- Till den
älskade!"
Estraden försvann för Valéries blickar, mästarens gestalt blef otydlig;
musiken hördes likasom på långt afstånd. Hon hade likasom för att söka
stöd smugit sig tätt intill Margot och nu lutade hon sig tungt emot
henne. Margot såg på henne och märkte, att hon blifvit vanmäktig. Det
var omöjligt att röra sig före styckets slut och till och med då räkte
det ganska länge, innan Margot kunde föra sin syster ut i friska
luften. Under tiden kvicknade Valérie af sig själf till och kunde
slutligen stödd på systerns arm lämna salen. Men Margot drog först ett
lättnadens andetag, då de sutto i åkdonet, som förde dem hem; Valéries
ovanliga sinnesrörelse oroade henne. Hon hade varit rädd för, att
Valérie i sitt nuvarande sinnestillstånd, skulle träffa Waldeneck. Hvad
skulle hon väl säga och göra, ifall hon fick se honom?
I vagnen satt Valérie bredvid henne med vaxblekt ansikte och iskalla
händer, men hennes ögon strålade likväl af den högsta lycka. Hon sade
blott en gång:
-- Margot, du hörde ju rhapsodin: "Till den älskade. Hans älskade, det
är jag!"
Margot svarade icke. Hon viste icke hvad Valérie stödde sin
öfvertygelse på. Hon hade märkt, att systerns känslor undergått en stor
förändring, medan Waldeneck spelade rhapsodin, Hennes sinnesrörelse
hade visserligen snarare vittnat om glädje än om förtviflan, men hon
fruktade, att detta omslag i hennes stämning blott skulle vara
öfvergående och att Valérie åter skulle få lägga en sviken förhoppning
till de många andra, hon redan förut varit offer för.
Då de kommo hem försökte hon öfvertala sin syster att lägga sig; hon
kom med en kopp te åt henne och försökte lugna henne med ömma ord. Men
Valérie tänkte icke på hvila; hon svarade, att hon icke var trött, att
hon kände sig för lycklig. Hon gick af och an i rummet, såsom hon
brukade, då hon råkat i häftig sinnesrörelse. Hon låt teet stå och
kallna utan att hon smakade på det och gnolade sakta fragment ur
Waldenecks kompositioner. Hon lyssnade ifrigt så snart klockan ringde,
sedan började hon åter sin promenad. När det hördes bullret af
vagnshjul nere på gatan, skyndade hon ofta fram till fönstret och vände
sig bort med besviken min, då bullret dog bort i fjärran.
För Margot hvars nerver också voro öfverretade, blef Valéries
feberaktiga väntan rent af outhärdlig. För att gifva sina egna och
systerns tankar en annan riktning fälde hon slutligen ned gardinerna,
tände ljusen på pianot och började spela ett präludium af Chopin.
Omedvetet hade hon valt det bekanta N:o 15, om hvilket det påstås, att
den store kompositören uttänkt det för att uttrycka sin otålighet och
längtan under en stormig, regnig dag, då han förgäfves väntade sin
älskade. Hon blef snart så hänförd af styckets skönhet, att hon ej
observerade, det Valérie åter stannat midt i rummet som om hon lyssnat
på andra toner än dem hennes spel kallade till lif. Hon slog först upp
ögonen och såg på sin syster, då ett plötsligt luftdrag kom ljusen att
flamma, och som svar på det, som tydligt stod skrifvet i Valéries
ansikte, vände hon sig hastigt om på pianostolen.
Midt i den öppna dörren, omedelbart bakom henne stod Paul Waldeneck.
Hans ögon, som sågo förbi henne, sökte Valérie. Ur hans ansikte hade
hennes syster upptagit återskenet af hopp och öfversvinnelig glädje.
Han gick nu några steg närmare, sträkte ut händerna och såg fortfarande
allvarligt på Valérie.
-- Jag har låtit mitt hjärta tala, sade han; vill ni nu lära det
sjunga?
XVIII.
Sempre crescendo.
Om Valéries första sammanträffande med Waldeneck föreföll sagolikt, var
detta andra möte, enligt Margots åsikt, ännu mera drömlikt och
sällsammare. Hon förstod knappast betydelsen däraf, förrän han slöt
Valéries hand i sin, närmade sig Margot och lutade sig ned till henne
sägande:
-- _Bon-papa_ Margot, vill ni gifva mig detta barn?
Waldeneck hade talat klart och tydligt, men Margot tyktes likväl icke
förstå honom! Han, den store mästaren, kompositören, hvars rykte
genljöd öfver hela Europa -- han bad att få hennes lilla Valérie till
hustru, Valérie, detta barn, hvilket hon ansåg icke kunde stå på sina
egna fötter. Och han talade vidare om alla de underbara känslor han
erfarit, då hon på Nerobärget öfverraskade honom med sin musik; huru
det genast likt en uppenbarelse slagit honom, att detta var den
besläktade ande, hvars genius förfullkomnade hans; att deras lif voro
bestämda att uppgå i hvarandra. Sedan den där morgonen hade Valérie
aldrig varit ur hans tankar och likasom hon då talat sitt språk till
honom, hade han i dag talat sitt och blifvit förstådd likasom han då
förstod henne. Hvad behöfdes det för sådana själar som deras tid att
låta bekantskapen mogna? De hade från första ögonblicket känt och
älskat hvarandra samt längtat efter hvarandra.
Och Margot satt fortfarande tyst. Hon betraktade de båda vackra, af
lycka strålande ansiktena och teg. Sedan steg hon upp och lämnade sakta
rummet. Hennes själ sönderslets af en omätlig smärta. "De behöfva mig
icke!" hviskade hon med kalla läppar medan hon gick uppför trappan.
Fågeln hade bredt ut sina vingar och beredde sig att stiga mot höjden
för att aldrig mera återvända till det anspråkslösa boet. Det
efterlängtade ögonblicket var inne -- men huru annorlunda än hon
någonsin väntat det.
-- Han ser god ut, försökte hon lugna sitt hjärtas storm. Han har
vänliga ögon. Han blir visst god emot henne.
Och sedan hördes musik upp till hennes ensamma rum. Waldeneck och
Valérie spelade tillsamman och tonerna talade oss deras nyvunna
kärlekslycka. --
Bröllopet skulle ega rum i början af det nya året och strax därpå
skulle Waldeneck fara till Amerika för att uppfylla ett gammalt löfte.
De skulle komma tillbaka om ett halft år och Margot fick således icke
vara olycklig.
-- Farfar Margot, om vi någonsin få ett stadigvarande hem, måste du bo
hos oss, sade Valérie.
Margot smålog vemodigt.
-- Men det synes mig som ni till en början icke skulle komma att ha
något stadigvarande. Din man måste föra ett vandrarelif.
Valéries ögon strålade.
-- Tänk dig, Margot, ett vandrarelif tillsamman med honom; att alltid
få lyssna på honom, alltid vara hos honom. Han och jag genomströfvande
världen!
Margot sade ingenting, men Valérie lade märke till uttrycket i hennes
halft bortvända ansikte.
-- Du skall också följa med oss, min älskade, lilla syster, ropade hon
lindande armarna omkring hennes hals. Hvar vi än äro skall det alltid
finnas ett rum åt vår _Bon-papa_.
Margot drog sig ur hennes armar och försökte svara henne skämtsamt.
-- Nej, nej, _Bon-papa_ måste stanna hemma och arbeta, sade hon. Jag
skall bli så rik och göra mitt hem så vackert, att du skall vara helt
stolt däröfver samt komma och hälsa på mig.
-- Ja, det blir härligt, jublade Valérie. Då vi komma, skall du få höra
praktfull musik, min Margot! Vet du, Paul skrifver en serie af romanser
för fiol och piano, som vi gemensamt skola utföra! Han har redan en
färdig. Det är en dröm. Den låter så här.
Hon tog åter fram sin cremonesare och Margot måste kämpa med sitt
blödande hjärta.
En stor lycka är för det mesta själfvisk. Dessa båda konstnärer, som
aldrig voro vana att fästa afseende vid sådant, som låg utom deras
känslosfär, tänkte icke på hvilken förödelse deras giftermål skulle
åstadkomma i den lilla systerns lif, hvilket på en gång förlorade hela
sitt innehåll. Det föll dem icke in, att deras lycksalighet måste vålla
henne smärta, huru deltagande hon än var; att de planer och förslag,
hon ej hade någon del uti måste väcka en känsla af öfvergifvenhet hos
henne. Helt och hållet upptagna af hvarandra och af sin musik, märkte
de icke, huru bemödandet att till det yttre visa sig glad för hvarje
dag alt mera tärde på Margot och att hennes bemödanden att tränga de
svartsjukans kval tillbaka, som kommo öfver henne när hon såg, huru
Valérie helt och hållet uppgick i Waldeneck, nästan voro mera än hon
kunde uthärda.
Hon var naturligtvis glad öfver att se Valérie så lycklig, ty Valéries
lycka hade ju utgjort hennes lefnads mål. Så långt hon kunde tänka
tillbaka hade hennes böner och ansträngningar endast gält detta mål.
Och nu hade Valérie vunnit en vida större lycka än hon någonsin vågat
hoppas. Det blef till och med för Margots oroliga, misstänksamma ögon
uppenbart, att Waldeneck både som konstnär och människa förtjänade
Valéries kärlek. Margot gaf noga akt på honom och dag för dag växte
hennes aktning och tillgifvenhet för hennes blifvande svåger. Han var
visserligen drömmande och på sätt och vis opraktisk; en nästan barnslig
enkelhet och en underlig redlöshet hängde fortfarande kvar vid honom,
så att Margot ofta förvånade sig öfver huru han redt sig så bra i
lifvet och undrade huru det skulle gå, då hennes älskade, impulsiva,
ombytliga Valérie skulle förena sitt öde med hans? Men Waldeneck var
också varmhjärtad och ädelmodig samt ur stånd till en dålig handling,
en låg och simpel tanke. Hans kärlek till Valérie var innerlig och
hjärtlig. Den bestod profvet till och med inför Margots ransakande
ögon.
Waldeneck önskade så innerligt, att Valéries talang skulle vinna
offentligt erkännande, att han icke ville vänta tils de blifvit gifta,
utan att han vidpass en månad efter deras förlofning vidtog anordningar
i och för en konsert i S:t James Hall, där de båda skulle uppträda.
Saken gick naturligtvis lätt för sig, då han tog den om hand. Denna
gång voro all oro, alla bekymmer öfverflödiga, alt gick med den största
lätthet. Waldeneck var så angelägen om att få konserten till stånd, att
han denna gång visade sig vara både praktisk och omtänksam. Ingen annan
fick befatta sig med någonting. Det föreföll Margot alldeles
besynnerligt, att den stora tilldragelsen skulle försiggå utan att hon
deltog i förberedelserna; det var märkvärdigt och smärtsamt, att
Valérie icke mera behöfde hennes hjälp. Hon skulle uppträda offentligt
-- Hvem är ni? utropade han med en ton, som darrade af sinnesrörelse.
Hvad är ni? Huru kommer ni hit?
-- Jag följde er, sade Valérie, och utan att vänta på ett ord vidare
började hon åter spela, en bön af Waldeneck, hvilken i London väkt
stormande bifall, men som icke stått på gårdagens program.
Waldeneck var som fången under en förtrollning. En person, som varit
mindre mottaglig för intryck, hade blifvit öfverväldigad af scenens och
stundens intryck, af den sällsamt vackra, lilla varelsens personlighet,
af det romantiska och ovanliga i detta möte, och då man tager en
konstnärsnaturs känslighet, entusiasm och brist på jämvikt i
betraktande, var det visst icke underligt, att Waldeneck småningom
förlorade all själfbehärskning. Det var sin egen musik han lyssnade på,
sina egna tankar, sin egen skapelse, men någonting annat blandade sig
likväl däruti. Tvärsigenom sitt temas sorg och melankoli förnam han en
ton af ännu djupare patos; en ännu mera rörande och förtviflad
bönfallan ljöd i förening med hans böner. Medan hon spelade föreföll
det honom som om hans egen och hennes själ gemensamt bedt till himmelen
-- om hvad då?
Valérie upphörde slutligen med sitt spel, lät handen, som höll stråken,
sjunka ned och blickade mästaren in i ögonen, medan ett förtrollande
leende gled öfver hennes ansikte.
-- Ni kan låta ert hjärta tala! sade hon, men jag får det att sjunga!
* * * * *
Margot vaknade icke förrän vid den vanliga tiden och hon rusade upp
alldeles förfärad öfver, att Valérie var försvunnen. Och trots alt sitt
sökande och sina ångestfulla frågor fick hon intet tillfredsställande
svar. Ingen hade sett henne, ingen kunde föreställa sig hvart hon tagit
vägen. Margot satte på sig hatten och beredde sig att gå ut och söka
henne. Hon skulle försiktigt taga reda på Waldenecks adress, ty hon
anade, att hennes skyddslings försvinnande stod i samband med honom.
Men just som hon gick tvärs öfver Nerodalen, fick hon sikte på Valérie,
som glad och strålande kom emot henne. Några steg efter henne och
likasom fången i en dröm gick den store konstnären.
-- Valérie! utropade Margot, som tvärstannade och grep tag i ryggstödet
på en bänk, som stod i närheten, ty det plötsliga omslaget i hennes
känslor kom henne att blekna och nästan bli vanmäktig.
Men Valérie var för berusad för att märka det.
-- Vi ha träffats, sade hon, och vi ha länge och väl talat med
hvarandra i skogen och vi känna hvarandra mycket väl. Ack, Margot!
_quel bonheur! quel délire!_
Margot kastade en frågande och ångestfull blick på Waldenecks ansikte
och såg där likaledes ett uttryck af lycka, af så öfversvinnelig lycka,
att man kunde kalla det yrsel. Hon drog Valérie till sig med en
moderlig åtbörd. Hon var på sin vakt, hon var beredd att kämpa för sin
skatt.
Waldeneck betraktade henne och ett vänligt leende utträngde det förra
drömmande, hänförda uttrycket. Han räkte henne handen.
-- Detta är således farfar Margot, sade han.
Han viste således alt -- deras lifs hemligheter, deras små dårskaper
och ömhetsbetygelser. Denne främling, som det ännu för par timmar sedan
tyktes vara alldeles omöjligt att träffa, tyktes således under den
korta stunden i skogen helt och hållet ha vunnit hennes förtroende.
Hvad Valérie inte alt berättat honom? På huru vänskaplig fot stod hon
icke redan med honom?
-- Han kommer med in, ropade Valérie, han vill spela med mig. Margot!
Margot, tänk dig! han och jag skola spela tillsamman. Han tycker
likasom jag, att min konst fulländar hans.
Hon talade helt öppet och ogeneradt, och Waldeneck hörde henne och
förrådde ingen öfverraskning. Han tyktes vara fullkomligt ense med
henne. Valérie drog honom in med sig och Margot, som var alldeles yr i
hufvudet af alla de känslor som stormade in på henne, gjorde intet
försök att motsätta sig henne. Och det hade ju äfven varit fruktlöst,
ty Valérie hade glidit henne ur händerna.
Huru hade alt detta gått till?
Tankarna surrade omkring i hennes hufvud. Waldeneck skulle resa med
middagståget och man måste således begagna sig af den korta
mellantiden. Frukosten stod på bordet, men ingen rörde den. Margot bad
Valérie, att hon åtminstone skulle dricka kaffe. Förgäfves! -- Själf
hade hon stuckit en brödbit i munnen, men det var svårt för henne att
få ned den. Ingen hade behof att äta. De tänkte, de kunde icke tänka på
annat än musik, musik, musik! Valérie hade spelat, såsom hon aldrig
förut i sitt lif spelat. Waldeneck hade ackompagnerat henne och båda
hade förlorat all känsla och förnimmelse för sin omgifning; Margot, som
satt tillbakalutad i sitt hörn, var till och med lika upprörd som de.
Medan hon, trots det bittra kvalet i sitt hjärta, ännu helt andlös
undrade och undrade, hade Waldeneck plötsligt rest sig och förklarade,
att det nu var tid för honom att gå. Han hade fattat Valéries båda
händer, sett henne in i ögonen och sagt:
-- Vi återse hvarandra i London!
Och Valérie hade med darrande röst utropat:
-- Au revoir.
Då han var borta, hade hon kastat sig i Margots armar med orden:
-- Är det en dröm? Är det en dröm?
XVII.
Crescendo.
Då de båda systrarnas första, häftiga sinnesrörelse lagt sig en smula,
försökte Margot locka ur Valérie hvad som tilldragit sig under det
ensamma mötet på Nerobärget.
-- Hvad vi talade om? utropade Valérie otåligt. Huru kan jag väl säga
dig det? Vi talade visst inte alls. Jag spelade och vi talade om musik.
-- Huru kom det sig då, att han genast tilltalade mig som farfar
Margot? Jag tycker han borde ha erfarit bra mycket om våra
förhållanden, då han till och med känner detta lilla, förtroliga namn.
-- Han frågade mig, svarade Valérie drömmande, om jag ensam ströfvade
genom världen -- om jag inga föräldrar hade; om jag ej hade någon, som
beskyddade mig; jag sade honom, att jag inga föräldrar hade, men väl en
liten syster, som var far och mor tillika och hvilken, trots sin
ungdom, var så förståndig, att jag kallade henne min patriark, min
farfar.
Margot satt ett ögonblick tyst, ty hon erfor åter denna besynnerliga
känsla af svartsjuka.
-- Sade du honom ingenting annat? frågade hon strax därpå.
-- Jag sade honom, att jag inte duger till någonting, svarade Valérie.
Men han påstod, att jag var ett geni -- du må tro han var förtjust i
mitt spel. Och han berättade, att han en gång för länge sedan varit så
fattig, så fattig, att han ingenting hade att äta, och han hade vandrat
en lång väg och hans skor hade varit så gamla och trasiga, att de
fallit af hans fötter. Han hade varit i någon stor stad, Wien, tror jag
-- och där hade han stått utanför en butik -- ett pianomagasin och
tittat in. Och då hade ett fruntimmer händelsevis gått förbi och frågat
hvarför han så ifrigt tittade dit in. "Emedan jag så gärna ville
spela", hade han svarat, och då hade fruntimret tagit honom vid handen
och gått in i magasinet med honom. Och då hade hon frågat ägaren, om
han tillät den fattige gossen att försöka ett af instrumenten? Och då
han rört vid tangenterna hade han alldeles glömt hvar han var och hade
spelat och spelat och varit öfverlycklig. Och då han slutligen sett upp
hade hela salen varit full af folk, som omringat honom, och somliga
hade gråtit. Detta var början till hans framgång. Där hade han funnit
vänner, som hjälpte honom, tils han var så stark, att han kunde stå
ensam.
-- Nå, nu ser du, att du i alla fall måtte ha pratat bra mycket, sade
Margot helt lugn öfver, att samtalet varit så pass förnuftigt.
Berättade han dig inte mera. Detta är ju mycket intressant.
-- Låt mig tänka efter; månne han sade någonting vidare? Nej, jag tror
inte. Han upprepade blott oupphörligt: "Spela -- spela", och jag
spelade och vi förstodo hvarandra mycket bättre genom musiken än om vi
timtal samtalat med hvarandra.
Valérie låg tillbakalutad i en låg länstol med händerna under nacken
och blicken uppåtriktad; strax därpå fortsatte hon i drömmande ton:
-- Ja, jag tror, att han måste veta, det jag älskar honom.
-- Valérie! utropade Margot och blef alldeles blek. Hon gick fram till
sin syster tilläggande: -- Jag önskar, att du icke sade någonting
dylikt, ens på skämt.
-- Det är intet skämt -- det är sanning, en välsignad och härlig
sanning. Jag älskar honom och han vet, att jag gör det -- jag hoppas
åtminstone, att han vet det. Det skulle glädja mig. Kan man väl egna en
stor man en större hyllning än att man i kärlek böjer sig för honom? --
Hon talade fullkomligt lugnt, satt fortfarande tillbakalutad i stolen,
blickade fundersamt opp i taket och dinglade med ena foten.
-- Jag vet, att du är förfärad, fortfor hon strax därpå. Men jag kan
inte hjälpa det. Du inser bestämdt, Margot, att en sådan känsla, som
denna icke kan dämmas upp af de vanliga, konventionella reglerna. Från
och med första ögonblicket jag såg Paul Waldeneck viste jag, att jag
älskade honom, och nu känner jag mig lugn vid tanken på, att han
likaledes vet det.
-- Och älskar han dig äfven? frågade Margot med halfkväfd röst.
-- Huru kan du fråga någonting sådant? Jag tror han tycker om min musik
-- men att han skulle älska mig? -- Ack du är grym, som ens kan antyda
någonting dylikt. Betänk, att jag blott är en del af hans tusental
tillbedjare; ända tils i går hade han aldrig hört talas om mig. Nej,
jag har aldrig ens i mina vildaste fantasier drömt om, att han skulle
älska mig.
-- Och du har ändå många gånger påstått, att din musik säger dig, att
han behöfver dig, att ni äro skapade för hvarandra.
-- Det var innan jag hade talat med honom, utropade Valérie
lidelsefullt. Han är en konung bland män -- och jag -- hvad är jag?
Ingenting! Ingenting! Låtom oss icke mera tala om honom.
Margots ångest och oro minskades icke efter detta samtal, ehuru det
likväl tydligt märktes, att Valéries sinnesstämning blifvit lugnare
efter sammanträffandet med den store konstnären. Hon talade icke mera
om honom, hon öfvade sig lika flitigt som förut, men hon förändrade
sitt program och spelade till Margots stora belåtenhet äfven andra än
Waldenecks kompositioner. Hon tyktes icke drömma så mycket som förut
och ehuru hennes syster mycket väl förstod, att denna yttre glädtighet
fick sin näring ur någon inre, fördold källa, fägnade hon sig likväl
däröfver. Valérie tyktes njuta af det närvarande och motse framtiden
utan fruktan och motvilja, såsom hon hittils gjort. Hon talade helt
lugnt om att återvända till London, om det lilla huset vid Pitt Street,
hvilket, enligt hvad Margot befarade, nu skulle förefalla henne
ömkligare än någonsin, och om fullföljandet af alla deras gamla planer.
Men en vacker dag fälde hon ett yttrande, som förrådde orsaken till
denna förändring.
-- Waldeneck kommer i höst till London, sade hon.
Från och med den stunden började Margots bekymrade hjärta allvarsamt
oroa sig. Waldeneck hade utan tvifvel blifvit fängslad af Valéries
skönhet och behag samt hade äfven blifvit gripen af hennes talang. Men
månne detta intryck var annat än öfvergående? Var det väl troligt, att
han under dagliga nya intryck och triumfer skulle bibehålla något minne
af denna lilla skogsnymf? Och om Valérie däremot -- om hon också påstod
motsatsen -- så hoppades hon och väntade och bygde luftslott, hvilka
otvifvelaktigt skulle störta samman och anställa stor olycka.
Hösten kom: Nerobärgets skogar visade underbara skiftningar af rödt och
guld; vinskörden var i full gång på kullarna, som systrarna kunde se
från sina fönster. Drufklasarnas antal minskades för hvarje dag och
luften fyldes af de utprässade frukternas honungssöta doft. Då Margot
såg Valéries runda kinder med den skära rodnaden, hennes strålande ögon
och spänstiga gång, tykte hon, att de äfven gjort en god skörd, att
hennes lilla syster här på denna lugna ort samlat ett stort förråd af
kraft och lefnadsmod. Hvad väntade de då på? Ack, hon, att det icke
blott var för Valéries skull hon fruktade att återvända till London.
Här, långt borta från skådeplatsen för sina dagliga sorger och
bekymmer, kunde hon bättre värja sig för tanken på sitt tomma,
förfelade lif. Hon kunde visserligen vegetera på detta sätt, men huru
skulle det gå, då hon åter var i London, gentemot de forna gåtorna,
sjuk till sinnes och utan någon, som kunde trösta och hjälpa henne. Hon
vågade icke tänka på John Croft, hvilken hon själf förvisat och
utplånat ur sitt lif; han och hon skulle aldrig återse hvarandra. Så
hade hon själf bestämt. Det var hennes eget värk, men hennes dåraktiga
hjärta blödde likväl vid tanken därpå. Nu, då hon insåg, att han tagit
hennes yttrande efter bokstafven och skulle lyda henne, föreföll det
henne som om hon ej kunde lefva utan honom.
Men för en sådan natur som Margots hade ordet "omöjligt" knappast någon
riktig betydelse. Hon viste mycket väl, att hon åter måste träda lifvet
till mötes och åter taga sin gamla pliktbörda på sig, och sålunda
vidtog hon slutligen alla förberedelser i och för afresan.
Då oktober inbröt voro de åter i sin gamla bostad vid Pitt Street och
innan en månad förflutit hade Margot återfått flere af sina forna
elever ooh åter lefvat sig in i sina plikters kretslopp. Det hade varit
svårt att säga hvilkendera af systrarna som med större oro motsåg
Waldenecks återkomst. De råkade i en andlös spänning, då en
tidningsnotis meddelade, att han inom kort skulle gifva en konsert. De
skaffade sig naturligtvis genast biljetter och båda väntade på den
stora dagen, den ena uppfyld af lycksaliga förhoppningar, den andra
full af bäfvande ångest.
Så snart programmet blef synligt studerade de båda systrarna det ifrigt
och Valérie kände jublande igen hvarje nummer. Men hennes andedräkt
stockades plötsligt och hon stirrade med vidöppna ögon på den sista
raden.
-- Ack, Margot, ser du? Hvad skall detta betyda? "Till den älskade;
Rhapsodi: Waldeneck."
Margot försökte skratta.
-- Nå, sade hon, det är ögonskenligen en af hans egna kompositioner.
Jag är öfvertygad om, att den är mycket vacker.
-- Till den älskade! upprepade Valérie. Margot, Margot, det kan jag
icke uthärda. Den älskade! Tanken på att han aldrig skulle älska mig
har aldrig gjort mig ondt och det gjorde mig också detsamma, huru många
som älskade honom. Jag är mycket belåten att vara en bland dem. Men att
han nedlåter sig till att älska en kvinna, att framdraga en ur antalet
af dem som tillbedja, och egna henne sin musik, det kan jag ej fatta.
Hvad har hon väl gjort för att förtjäna en sådan lycka? Hvarför är det
hon och icke jag? Ack, Margot, jag hatar henne! Jag kunde mörda henne!
utropade hon knytande sina små händer.
De följande dagarna förflöto långsamt och sorgligt. Valérie åt och sof
knappast och hennes anfall af svartsjuka voro tillräckligt lidelsefulla
för att oroa systern. Margot sökte förgäfves intala henne, att
Waldeneck förmodligen tilltalat en fantasibild, att han gifvit sin
rhapsodi denna titel, emedan den föreföll honom poetisk och passande
för hans tema. Valérie visade blott i vredesmod bort hvarje dylikt
påstående och Margot måste hålla sig tyst.
Såsom man väl kan tänka sig sutto de båda systrarna redan långt före
konsertens början på sina platser. Medan de väntade på Waldenecks
inträde höll Valérie blicken oafvändt fäst på de trykta orden, hvilka
icke ett ögonblick upphört att förfölja henne, sedan hon första gången
läste dem. "Till den älskade." "Till den älskade." De tyktes bränna sig
in i hennes hjärta och hjärna; till och med då en stormande applåd
förkunnade artistens inträde och hennes blick fästes på hans ansikte,
tyktes de i eldbokstäfver dansa upp och ned mellan honom och henne.
Alla människor sade, att mästaren öfverträffade sig själf, och
publikens gränslösa förtjusning vittnade äfven därom; men för Valérie
åstadkommo dessa två ord ett missljud i all denna harmoni. Hon kunde
icke njuta, hon hörde knappast, så stort var upproret i hennes inre, så
feberaktig var hennes förväntan, hennes förtviflan.
Slutligen satte Waldeneck sig för sista gången vid pianot och anslog
några inledande ackord, hvilka småningom arbetade sig fram till något,
som tyktes vara en pastorale. Valérie lyssnade. Hon hörde fåglarnas
kvitter, löfvens prasslande, den vaknande naturens drömmande rörelser
-- likasom den där morgonen, då hon ilat efter honom in i skogarna
omkring Nerobärget. En bitter, smärtsam känsla genomilade henne. Denna
morgon, hvilken hon ansåg för sin uteslutande egendom, hade denna
morgon för honom blott varit en morgon lik alla andra? Tonerna blefvo
mera svällande och starka; solen trängde in emellan de skimrande bladen
och lockade fram deras varma doft, blommorna öppnade sina kalkar och
steg genljödo på de tysta skogsvägarna. Valérie tykte sig höra
mästarens hjärtklappning i de segersälla, jublande tonerna, en
antydning om oändlig hänförelse, om ständigt växande, ständigt mera
berusande glädje; men sedan dogo dessa fulla harmonier bort och det var
endast svaga, dallrande toner, som förrådde en skälfvande väntan. Det
kom ett slags undran öfver Valérie och det föreföll henne som mästaren
själf varit gripen af undran och hela åhörareskaran väntade och undrade
äfven. Och sedan? Hvad var det? I detta sällsamma nya arbete voro
allehanda fragment af hans andra kompositioner inväfda, dessa
kompositioner, som voro så bekanta för hans åhörare. Hennes dagarnas
dag tillhörde således ändå henne; hennes skogshemlighet var icke
vanhälgad; hon lyssnade på sitt eget spel, såsom hon den där
sommarmorgonen spelat med mästaren som sin ende åhörare.
Hon greps af en nästan öfverväldigande hänförelse, ty hon förstod, att
Waldeneck i och genom musiken talade till henne, på ett härligt,
oefterhärmligt sätt, för henne återgaf trollmakten i mötet dem emellan.
Han hade således förstått alt hvad hon velat säga honom i och genom
musiken och nu svarade han henne och sade henne många saker, som hon
knappast vågat tro. Han hade stigit upp i ännu mera melodiska höjder.
Man hade aldrig ännu hört någonting dylikt. I denna nya komposition låg
det en lidelsefull trånad, en oändlig bönfallan, blandade med
bekännelsen om en gränslös glädje. "Till den älskade! -- Till den
älskade!"
Estraden försvann för Valéries blickar, mästarens gestalt blef otydlig;
musiken hördes likasom på långt afstånd. Hon hade likasom för att söka
stöd smugit sig tätt intill Margot och nu lutade hon sig tungt emot
henne. Margot såg på henne och märkte, att hon blifvit vanmäktig. Det
var omöjligt att röra sig före styckets slut och till och med då räkte
det ganska länge, innan Margot kunde föra sin syster ut i friska
luften. Under tiden kvicknade Valérie af sig själf till och kunde
slutligen stödd på systerns arm lämna salen. Men Margot drog först ett
lättnadens andetag, då de sutto i åkdonet, som förde dem hem; Valéries
ovanliga sinnesrörelse oroade henne. Hon hade varit rädd för, att
Valérie i sitt nuvarande sinnestillstånd, skulle träffa Waldeneck. Hvad
skulle hon väl säga och göra, ifall hon fick se honom?
I vagnen satt Valérie bredvid henne med vaxblekt ansikte och iskalla
händer, men hennes ögon strålade likväl af den högsta lycka. Hon sade
blott en gång:
-- Margot, du hörde ju rhapsodin: "Till den älskade. Hans älskade, det
är jag!"
Margot svarade icke. Hon viste icke hvad Valérie stödde sin
öfvertygelse på. Hon hade märkt, att systerns känslor undergått en stor
förändring, medan Waldeneck spelade rhapsodin, Hennes sinnesrörelse
hade visserligen snarare vittnat om glädje än om förtviflan, men hon
fruktade, att detta omslag i hennes stämning blott skulle vara
öfvergående och att Valérie åter skulle få lägga en sviken förhoppning
till de många andra, hon redan förut varit offer för.
Då de kommo hem försökte hon öfvertala sin syster att lägga sig; hon
kom med en kopp te åt henne och försökte lugna henne med ömma ord. Men
Valérie tänkte icke på hvila; hon svarade, att hon icke var trött, att
hon kände sig för lycklig. Hon gick af och an i rummet, såsom hon
brukade, då hon råkat i häftig sinnesrörelse. Hon låt teet stå och
kallna utan att hon smakade på det och gnolade sakta fragment ur
Waldenecks kompositioner. Hon lyssnade ifrigt så snart klockan ringde,
sedan började hon åter sin promenad. När det hördes bullret af
vagnshjul nere på gatan, skyndade hon ofta fram till fönstret och vände
sig bort med besviken min, då bullret dog bort i fjärran.
För Margot hvars nerver också voro öfverretade, blef Valéries
feberaktiga väntan rent af outhärdlig. För att gifva sina egna och
systerns tankar en annan riktning fälde hon slutligen ned gardinerna,
tände ljusen på pianot och började spela ett präludium af Chopin.
Omedvetet hade hon valt det bekanta N:o 15, om hvilket det påstås, att
den store kompositören uttänkt det för att uttrycka sin otålighet och
längtan under en stormig, regnig dag, då han förgäfves väntade sin
älskade. Hon blef snart så hänförd af styckets skönhet, att hon ej
observerade, det Valérie åter stannat midt i rummet som om hon lyssnat
på andra toner än dem hennes spel kallade till lif. Hon slog först upp
ögonen och såg på sin syster, då ett plötsligt luftdrag kom ljusen att
flamma, och som svar på det, som tydligt stod skrifvet i Valéries
ansikte, vände hon sig hastigt om på pianostolen.
Midt i den öppna dörren, omedelbart bakom henne stod Paul Waldeneck.
Hans ögon, som sågo förbi henne, sökte Valérie. Ur hans ansikte hade
hennes syster upptagit återskenet af hopp och öfversvinnelig glädje.
Han gick nu några steg närmare, sträkte ut händerna och såg fortfarande
allvarligt på Valérie.
-- Jag har låtit mitt hjärta tala, sade han; vill ni nu lära det
sjunga?
XVIII.
Sempre crescendo.
Om Valéries första sammanträffande med Waldeneck föreföll sagolikt, var
detta andra möte, enligt Margots åsikt, ännu mera drömlikt och
sällsammare. Hon förstod knappast betydelsen däraf, förrän han slöt
Valéries hand i sin, närmade sig Margot och lutade sig ned till henne
sägande:
-- _Bon-papa_ Margot, vill ni gifva mig detta barn?
Waldeneck hade talat klart och tydligt, men Margot tyktes likväl icke
förstå honom! Han, den store mästaren, kompositören, hvars rykte
genljöd öfver hela Europa -- han bad att få hennes lilla Valérie till
hustru, Valérie, detta barn, hvilket hon ansåg icke kunde stå på sina
egna fötter. Och han talade vidare om alla de underbara känslor han
erfarit, då hon på Nerobärget öfverraskade honom med sin musik; huru
det genast likt en uppenbarelse slagit honom, att detta var den
besläktade ande, hvars genius förfullkomnade hans; att deras lif voro
bestämda att uppgå i hvarandra. Sedan den där morgonen hade Valérie
aldrig varit ur hans tankar och likasom hon då talat sitt språk till
honom, hade han i dag talat sitt och blifvit förstådd likasom han då
förstod henne. Hvad behöfdes det för sådana själar som deras tid att
låta bekantskapen mogna? De hade från första ögonblicket känt och
älskat hvarandra samt längtat efter hvarandra.
Och Margot satt fortfarande tyst. Hon betraktade de båda vackra, af
lycka strålande ansiktena och teg. Sedan steg hon upp och lämnade sakta
rummet. Hennes själ sönderslets af en omätlig smärta. "De behöfva mig
icke!" hviskade hon med kalla läppar medan hon gick uppför trappan.
Fågeln hade bredt ut sina vingar och beredde sig att stiga mot höjden
för att aldrig mera återvända till det anspråkslösa boet. Det
efterlängtade ögonblicket var inne -- men huru annorlunda än hon
någonsin väntat det.
-- Han ser god ut, försökte hon lugna sitt hjärtas storm. Han har
vänliga ögon. Han blir visst god emot henne.
Och sedan hördes musik upp till hennes ensamma rum. Waldeneck och
Valérie spelade tillsamman och tonerna talade oss deras nyvunna
kärlekslycka. --
Bröllopet skulle ega rum i början af det nya året och strax därpå
skulle Waldeneck fara till Amerika för att uppfylla ett gammalt löfte.
De skulle komma tillbaka om ett halft år och Margot fick således icke
vara olycklig.
-- Farfar Margot, om vi någonsin få ett stadigvarande hem, måste du bo
hos oss, sade Valérie.
Margot smålog vemodigt.
-- Men det synes mig som ni till en början icke skulle komma att ha
något stadigvarande. Din man måste föra ett vandrarelif.
Valéries ögon strålade.
-- Tänk dig, Margot, ett vandrarelif tillsamman med honom; att alltid
få lyssna på honom, alltid vara hos honom. Han och jag genomströfvande
världen!
Margot sade ingenting, men Valérie lade märke till uttrycket i hennes
halft bortvända ansikte.
-- Du skall också följa med oss, min älskade, lilla syster, ropade hon
lindande armarna omkring hennes hals. Hvar vi än äro skall det alltid
finnas ett rum åt vår _Bon-papa_.
Margot drog sig ur hennes armar och försökte svara henne skämtsamt.
-- Nej, nej, _Bon-papa_ måste stanna hemma och arbeta, sade hon. Jag
skall bli så rik och göra mitt hem så vackert, att du skall vara helt
stolt däröfver samt komma och hälsa på mig.
-- Ja, det blir härligt, jublade Valérie. Då vi komma, skall du få höra
praktfull musik, min Margot! Vet du, Paul skrifver en serie af romanser
för fiol och piano, som vi gemensamt skola utföra! Han har redan en
färdig. Det är en dröm. Den låter så här.
Hon tog åter fram sin cremonesare och Margot måste kämpa med sitt
blödande hjärta.
En stor lycka är för det mesta själfvisk. Dessa båda konstnärer, som
aldrig voro vana att fästa afseende vid sådant, som låg utom deras
känslosfär, tänkte icke på hvilken förödelse deras giftermål skulle
åstadkomma i den lilla systerns lif, hvilket på en gång förlorade hela
sitt innehåll. Det föll dem icke in, att deras lycksalighet måste vålla
henne smärta, huru deltagande hon än var; att de planer och förslag,
hon ej hade någon del uti måste väcka en känsla af öfvergifvenhet hos
henne. Helt och hållet upptagna af hvarandra och af sin musik, märkte
de icke, huru bemödandet att till det yttre visa sig glad för hvarje
dag alt mera tärde på Margot och att hennes bemödanden att tränga de
svartsjukans kval tillbaka, som kommo öfver henne när hon såg, huru
Valérie helt och hållet uppgick i Waldeneck, nästan voro mera än hon
kunde uthärda.
Hon var naturligtvis glad öfver att se Valérie så lycklig, ty Valéries
lycka hade ju utgjort hennes lefnads mål. Så långt hon kunde tänka
tillbaka hade hennes böner och ansträngningar endast gält detta mål.
Och nu hade Valérie vunnit en vida större lycka än hon någonsin vågat
hoppas. Det blef till och med för Margots oroliga, misstänksamma ögon
uppenbart, att Waldeneck både som konstnär och människa förtjänade
Valéries kärlek. Margot gaf noga akt på honom och dag för dag växte
hennes aktning och tillgifvenhet för hennes blifvande svåger. Han var
visserligen drömmande och på sätt och vis opraktisk; en nästan barnslig
enkelhet och en underlig redlöshet hängde fortfarande kvar vid honom,
så att Margot ofta förvånade sig öfver huru han redt sig så bra i
lifvet och undrade huru det skulle gå, då hennes älskade, impulsiva,
ombytliga Valérie skulle förena sitt öde med hans? Men Waldeneck var
också varmhjärtad och ädelmodig samt ur stånd till en dålig handling,
en låg och simpel tanke. Hans kärlek till Valérie var innerlig och
hjärtlig. Den bestod profvet till och med inför Margots ransakande
ögon.
Waldeneck önskade så innerligt, att Valéries talang skulle vinna
offentligt erkännande, att han icke ville vänta tils de blifvit gifta,
utan att han vidpass en månad efter deras förlofning vidtog anordningar
i och för en konsert i S:t James Hall, där de båda skulle uppträda.
Saken gick naturligtvis lätt för sig, då han tog den om hand. Denna
gång voro all oro, alla bekymmer öfverflödiga, alt gick med den största
lätthet. Waldeneck var så angelägen om att få konserten till stånd, att
han denna gång visade sig vara både praktisk och omtänksam. Ingen annan
fick befatta sig med någonting. Det föreföll Margot alldeles
besynnerligt, att den stora tilldragelsen skulle försiggå utan att hon
deltog i förberedelserna; det var märkvärdigt och smärtsamt, att
Valérie icke mera behöfde hennes hjälp. Hon skulle uppträda offentligt
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Valéries duenna: En roman på g-strängen - 14
- Parts
- Valéries duenna: En roman på g-strängen - 01Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4704Total number of unique words is 148729.4 of words are in the 2000 most common words39.4 of words are in the 5000 most common words44.4 of words are in the 8000 most common words
- Valéries duenna: En roman på g-strängen - 02Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4731Total number of unique words is 149330.1 of words are in the 2000 most common words39.3 of words are in the 5000 most common words44.3 of words are in the 8000 most common words
- Valéries duenna: En roman på g-strängen - 03Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4796Total number of unique words is 143131.9 of words are in the 2000 most common words41.1 of words are in the 5000 most common words45.2 of words are in the 8000 most common words
- Valéries duenna: En roman på g-strängen - 04Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4807Total number of unique words is 144729.8 of words are in the 2000 most common words40.4 of words are in the 5000 most common words45.4 of words are in the 8000 most common words
- Valéries duenna: En roman på g-strängen - 05Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4776Total number of unique words is 142832.3 of words are in the 2000 most common words41.6 of words are in the 5000 most common words46.7 of words are in the 8000 most common words
- Valéries duenna: En roman på g-strängen - 06Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4940Total number of unique words is 133031.5 of words are in the 2000 most common words40.0 of words are in the 5000 most common words44.2 of words are in the 8000 most common words
- Valéries duenna: En roman på g-strängen - 07Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4841Total number of unique words is 141831.0 of words are in the 2000 most common words41.3 of words are in the 5000 most common words45.5 of words are in the 8000 most common words
- Valéries duenna: En roman på g-strängen - 08Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4839Total number of unique words is 142630.7 of words are in the 2000 most common words40.9 of words are in the 5000 most common words45.9 of words are in the 8000 most common words
- Valéries duenna: En roman på g-strängen - 09Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4818Total number of unique words is 138632.5 of words are in the 2000 most common words41.6 of words are in the 5000 most common words46.4 of words are in the 8000 most common words
- Valéries duenna: En roman på g-strängen - 10Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4898Total number of unique words is 134933.0 of words are in the 2000 most common words42.8 of words are in the 5000 most common words46.9 of words are in the 8000 most common words
- Valéries duenna: En roman på g-strängen - 11Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4882Total number of unique words is 139234.5 of words are in the 2000 most common words43.4 of words are in the 5000 most common words47.9 of words are in the 8000 most common words
- Valéries duenna: En roman på g-strängen - 12Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4714Total number of unique words is 148531.7 of words are in the 2000 most common words41.9 of words are in the 5000 most common words46.0 of words are in the 8000 most common words
- Valéries duenna: En roman på g-strängen - 13Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4640Total number of unique words is 140232.5 of words are in the 2000 most common words41.8 of words are in the 5000 most common words46.2 of words are in the 8000 most common words
- Valéries duenna: En roman på g-strängen - 14Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.Total number of words is 4080Total number of unique words is 123734.5 of words are in the 2000 most common words44.2 of words are in the 5000 most common words48.7 of words are in the 8000 most common words