Valéries duenna: En roman på g-strängen - 11

Total number of words is 4882
Total number of unique words is 1392
34.5 of words are in the 2000 most common words
43.4 of words are in the 5000 most common words
47.9 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.

XIV.
Andante con variazione.

Det var måhända en riktig lycka för Margot, att hennes tankar under den
närmast påföljande tiden så helt och hållet voro upptagna af Valérie.
Den sorgsenhet, som annars hade kommit öfver henne, blef därigenom till
en viss grad afledd. Valérie hade efter konserten försjunkit i den
djupaste nedslagenhet. Hon åt icke, hon sof illa, hon ville icke tala
och hon visade bort alla tröstegrunder.
-- Låt mig vara i fred, sade hon, tror du inte jag lika bra som du vet
huru sakerna stå? Denna gång kan vårt fiasko icke mera godtgöras.
Det återstod således ingenting annat för Margot än att vaka och bedja,
Och hon var mycket mild och tålig och begrafde sina egna sorgsna
tankar. Och Valérie satt hela dagen och stirrade med stora, dystra ögon
in i elden.
Men en dag, då Margot efter en tröttsam eftermiddag kom hem, fann hon
Valérie gående af och an med långa steg och med händerna i kors på
ryggen. Hennes ansikte hade ett sorgset, ja, nästan tragiskt uttryck.
-- Där är du ju! utropade hon och stannade framför Margot. Det fägnar
mig, ty jag har fattat ett beslut, som jag ville meddela dig.
Margot slog leende armen omkring den späda gestalten.
-- Hvad är det för ett viktigt beslut? frågade hon.
-- Ah, det är inte alls löjligt, skall jag säga dig! Jag tror, att jag
värkligen hittils drömt bort mitt lif. Hvad har det blifvit af alla de
planer vi uppgjorde, af alt det vi hoppades? Det är tid, att jag vaknar
upp och ser värkligheten in i ansiktet. Det är mig icke beskärdt att
röna framgång som konstnärinna; jag måste skjuta denna dröm åt sidan
likasom jag gjort med min fiol. Vet du, Margot, jag har lagt bort den.
Jag har lagt den allra underst i min stora koffert. När jag gjorde det,
föreföll det mig som om jag lagt den i en likkista. Den är död,
stendöd, och vi skola aldrig mera tala därom.
-- Söta Valérie, sade Margot med ett skratt, som slutade med en
snyftning, var inte så tragisk! Din fiol dör inte så lätt -- den kommer
ännu att lefva för dig och många andra.
-- Nej, säger jag dig, den är död och begrafven. Vi skola icke mera
tala därom. Nu ämnar jag taga lifvet från dess allvarliga sida. Hvarför
skall jag låta dig ensam arbeta för vårt uppehälle? Hädanefter skall
jag dela dina mödor och försörja mig själf.
-- Och hvad ämnar du göra, stackars liten? frågade Margot, som smålog
med ömt öfverseende, ehuru tårarna stodo i ögonen på henne.
-- Jag har tänkt öfver saken -- det finnes icke mycket, som jag kan
göra. Jag kan icke gifva undervisning, emedan jag ej har tålamod
därtill. Jag tror, att jag skulle bli galen, om jag liksom du hela
dagen nödgades bråka med dumma barn. Jag skulle slå dem på händerna,
när de spelade falskt. Och jag kan inte sy. Därför tänkte jag, att jag
skulle börja måla -- julkort, du vet, och påskkort. Det vore just en
lämplig tid nu, då påsken står för dörren.
-- Men mitt söta barn, började Margot.
Men Valérie afbröt henne:
-- Tst! låt mig tala till punkt, jag har noga öfvervägt alt.
Människorna behöfva alltid kort; julkort och påskkort till de båda
hälgerna och födelsedagskort hela året om. Nå du vet ju, huru mycket de
i butikerna taga för de målade korten: en shilling, en och en half
shilling och mera, Det måste naturligt vara någon, som målar dessa
kort, och denna någon måste ju få betalt för sin möda. Låtom oss nu
antaga, att jag målar tre kort om dagen och får en shilling i medeltal
för hvarje kort. Jag föreställer mig, att jag får nittio pence för
shillingskorten och en shilling och tre pence för de öfriga. Det vore
tre shilling om dagen -- således aderton shilling i veckan. Är det inte
bra uttänkt?
Hon smålog nu faktiskt och hennes lilla ansikte såg helt belåtet ut.
Men Margot hade mera lust att gråta än att skratta.
-- Säg, är det inte en utmärkt plan? envisades Valérie.
Margot kyste henne ömt och svarade:
-- Ja, det är en utomordentlig plan. Men den har blott en skuggsida,
mitt stackars barn, och det är, att du ej kan måla. Du har inte haft en
enda teckningslektion i hela ditt lif. Huru ämnar du då realisera din
plan?
-- Det gör då rakt ingenting, att jag ej haft några lektioner i
teckning, svarade Valérie mycket högdraget. Man behöfver inte kunna
teckna för att måla sådana här bagateller. Jag skall kopiera andra kort
och med tiden öfvar jag upp mig. Men beröfva mig nu inte modet. Huru
skall jag kunna lefva utan att göra någonting?
-- Javisst, javisst, och jag vill inte häller beröfva dig modet,
utropade Margot hastigt, ty systerns ansikte mulnade åter och
förödmjukelsens tårar stego upp i ögonen på henne. Jag undrade bara,
huru du ämnade gå tillväga; men det är förstås mycket lätt att måla
dessa kort.
-- Ja, det tycker jag också -- det kan ju hvem som hälst. Du köper mig
i morgon en liten, nätt färglåda med fina, fina penslar och litet
kalkerpapper och några kort -- jag skall börja med de billigare -- och
i morgon eftermiddag tager jag ihop med arbetet.
Hon gnuggade händerna och dansade på sitt gamla vis genom rummet. När
alt gick omkring var det ändå en sysselsättning, som förde henne på
andra tankar, tänkte Margot. Det var afgjordt bättre än att hon hela
dagen tyst och olycklig hängde på en stol, medan hennes ansikte blef
alt mindre och mindre och hennes ögon alt större och större. Hon må
gärna syssla med sina kort och färger, hon tröttnar nog snart därvid.
Men denna sysselsättning kunde ju för en tid vara bra för henne.
Dagen därpå tog Valérie således ihop med arbetet och långt fram på
eftermiddagen erbjöds Margot att skärskåda hennes pensels första
alster. Det var ett gelatinkort, hvars hörn blifvit tämligen skrynkliga
i och genom beröringen med Valéries små heta fingrar. Midt på kortet
stod ett brunt kors, eller det lutade, rättare sagdt, litet åt höger,
och en hvit dufva, hvars ena vinge petade rätt upp i luften och hvars
stjärt var mycket förkrympt, satt på den ena sidan och en stjälk med
förgät-mig-ej, som allesamman hade sex blomblad, låg på den andra.
Inunder detta hade Valérie med röda bokstäfver målat ordet "Resurgam."
-- Ser du, ser du mitt första försök! Tycker du inte det är lyckadt?
Jag har själf tänkt ut altsamman. "Resurgam" passar så bra till påsken;
jag tror det åtminstone, fastän jag inte riktigt vet hvad det betyder.
Korset är inte riktigt rakt, men det märkes väl knappast, då jag fylt
platsen på sidan om det med förgät-mig-ej. Ser du nu, Margot, du
påstod, att jag inte kunde teckna! Och nu har jag ändå tecknat
förgät-mig-ejerna alldeles ur hufvudet och bladen med! Och min dufva
sedan -- är den inte söt?
-- Ja, det är den visst; men jag förstår inte riktigt hvarför den har
ett rödt band om halsen och jag tror inte, att dufvor bruka draga ihop
stjärten på det där viset. Har du också ritat den ur hufvudet?
-- Nej, jag kopierade den efter en rödhakesångare och målade den hvit
-- Jag tykte det var ett så bra påhitt -- och hvarför kan inte en dufva
sitta stjärten i vädret, då en rödhakesångare gör det? Och jag målade
det röda bandet dit, emedan jag tykte, att det behöfdes litet färg.
Hvarför betraktar du kortet med en så komisk min?
-- Jag undrar bara, hvarför du låter den ena vingen sticka så högt upp
i luften -- borde man inte då också se den andra?
Valérie sköt häftigt ihop sina penslar och färger.
-- Ja, om du klandrar hvarenda smula, så lönar det sig naturligtvis
icke, att jag försöker. Jag trodde, att du skulle glädja dig däråt, och
jag tycker det värkligen inte är så dåligt, då man betänker, att jag
aldrig förut försökt mig på någonting dylikt.
-- Nej, min hjärteunge, jag klandrar det visst icke, utrepade Margot
ifrigt. Jag tycker du är mycket skicklig, som kan göra det så bra, och
det var dumt af mig, att jag ej förstod hvad du menade. Dufvan lutar
sig naturligtvis öfver korset ock därför är hennes vinge utbredd. Den
andra är likaledes utbredd, men den kan man ej se.
-- Du tycker inte ens om mitt röda band, mumlade Valérie, som
fortfarande var stött. Jag gjorda mig så mycken möda därmed. Jag
försökte ge den lilla knuten på ryggen formen af en riktig kärleksknut.
Hon höll på att brista i gråt. Då vågade Margot inte ens draga på
munnen, ehuru idésammanställningen föreföll henne så ytterst komisk.
Hon kyste och tröstade den lilla konstnärinnan och hade till slut den
tillfredsställelsen, att hon fullkomligt tröstad åter satte sig vid
arbetet och förkunnade, att hon kanske skulle lämna detta första kort,
som inte var riktigt lyckadt, till sex pence.
-- Stackars liten, tänkte Margot; om hon värkligen tror, att någon
människa skall köpa dessa små fasligheter, fruktar jag hon blir bra
besviken. Men kanske hon tröttnat, innan hon hunnit med så många kort,
att det lönar sig att bjuda ut dem.
Men Valérie hade med den för henne egendomliga entusiasmen kastat sig
öfver sin nya sysselsättning. Hon arbetade på detta vidunder med samma
energi, som hon eljes brukade nedlägga på sina musikstudier. Hennes
fingrar, som voro så skickliga, så fina och smidiga, då det gälde att
föra stråken, vore skickliga och tafatta som ett barns, då det blef
fråga om något annat arbete. De voro äfven nu styfva och oskickliga,
men Valérie, som var förtjust i de lysande färgerna och i sysslandet
med penslar och vatten, var mycket belåten med hvad hon åstadkom. Hon
fortfor att måla dufvor och kors och blommor -- de senare med ett
totalt förbiseende af all botanisk sanning; hon försökte måla sprängda
ägg, ur hvilka duniga kycklingar tittade, men hon måste själf tillstå,
att de misslyckades för henne. Sålunda var hon en hel vecka lycklig och
belåten. Margot blef orolig, då dagarna skredo framåt och cremonesaren
fortfarande fick ligga nedbäddad i sin svarta låda och Valérie bara
målade sina påskkort i stället för att åter egna sig åt sin musik. Hon
fruktade, att hennes fingrar skulle bli styfva. Och hon önskade, att
Valérie icke skulle försumma sitt värkliga kall för denna nyck. Och
skapade hon sig icke ånyo svikna förhoppningar: Ingen skulle någonsin
på fullt allvar kasta en blick på dessa hennes konstprodukter. Margot
kände, huru hon rodnade vid tanken på att erbjuda dem åt någon
butikinnehafvare.
Slutligen en morgon fjorton dagar före påsk förkunnade Valérie att hon
nu målat två dussin kort och föreslog, att de skulle gå till en
pappershandel vid High Street, Kensington och uppgöra affären med
butikegaren.
-- Jag tager allesamman med mig, sade hon. Det är inalles kort för
tjugofyra shilling, men som äggen och kycklingarna ej lyckats så bra
som de andra, så ämnar jag föreslå honom, att jag skall lämna honom
allesamman för ett pund.
-- Huru vore det, om vi skulle lämna ägg- och kycklingskorten hemma,
föreslog Margot rysande, då hon tänkte på dessa konstvärk?
-- Nej, det går absolut inte an! Huru kan du vara så enfaldig! Jag
lämnar ingenting hemma; tjugu är ett så dumt tal; dessutom kommer
försäljaren att anse oss för mycket ädelmodiga, då vi gifva honom de
fyra korten på köpet.
Margot hade ingenting vidare, utan begaf sig med tungt hjärta på väg.
Valérie var däremot vid det gladaste lynne, pratade muntert och gjorde
upp planer om hvad hon alt skulle använda sina inkomster till.
-- Det är riktigt förtjusande att själf förtjäna pengar, icke sant? Jag
känner mig så stolt, så stolt! Till och med du, madame Margot, behöfver
tid på dig, innan du förtjänar ett pund.
Då de kommo in i den omtalade butiken, gick Valérie genast fram till
disken och frågade med en så förnäm och viktig min efter egaren, att
denne genast skyndade till för att betjäna henne. Men då han fann, att
den förtjusande varelsen, som tilltalade honom, icke var någon förnäm
dam, utan en anspråkslös konstadept, som uppmanade honom att köpa ett
antal nästan barnsligt utförda teckningar, stod han ett ögonblick så
godt som mållös. Då Valérie, som icke det minsta blef bragt ur
fattningen genom hans tystnad, för honom förklarade sina åsikter
angående det pris, hon ämnade begära, och huldrikt tillade, att hon
denna gång skulle gifva honom några kort på köpet, skrattade han henne
midt upp i ansiktet, sköt ihop korten och räkte dem med en ironisk
bugning.
-- De äro icke fullt ut sådana, som vi bruka erbjuda våra kunder. Jag
tror, att de skulle bli bra förvånade, om vi uppmanade dem att köpa
någonting dylikt. Nej, jag tackar, madame, men vi kunna ej använda edra
kort.
Med ansiktet betäkt af en glödande rodnad rykte Margot sin syster i
armen, och, sedan Valérie stuckit korten på sig, gick hon med högburet
hufvud sin väg.
-- Det var en tarflig butik, sade hon, då de kommo ut i det fria.
Karlen var ju riktigt ohöflig. Jag tror han var förargad, för att jag
begärde mera än han ämnade gifva. Vi skola försöka på något annat
ställe.
-- Vet du, min lilla Valérie, jag tror att det är fruktlöst. De där
herrarna ha säkert sina bestämda leverantörer och vilja icke göra
affärer med några andra.
Valérie stannade och betraktade henne med en upprörd och förargad min.
-- Nu pratar du riktiga dumheter, sade hon. Om det förhölle sig
sålunda, så skulle ju ingen människa komma framåt. Alt måste ju ha en
början. Låtom oss gå till Regent- eller Oxford-Street och uppsöka några
riktigt fina butiker, där bli vi bättre bemötta än af dessa simpla
människor. Ser du, där kommer en "bus", vi skola stiga upp i den.
Margot tykte det var klokare att låta Valérie själf komma underfund med
huru fruktlösa hennes bemödanden voro än att försöka afråda henne, ty
hon viste af erfarenhet huru envis hon kunde vara och hon viste, att
vidare invändningar endast skulle reta henne utan att ändå öfvertyga
henne.
De påbörjade således en mödosam vandring, som slutade med ett
fullständigt nederlag för Valérie. Hvar och en hon bjöd ut sina
stackars kort åt skrattade ut henne eller blef förargad. På hemvägen
sade hon icke ett ord, men när de väl voro hemma bredde hon ut sina
tjugufyra kort på bordet och betraktade dem en lång stund fundersamt.
Slutligen ropade hon på Margot och bad henne likaledes betrakta dem.
-- Tycker du de äro mycket fula -- mycket illa utförda? frågade hon
sakta. Hennes glänsande ögon voro med ett forskande uttryck fästa på
Margots ansikte. Men Margot teg och sökte förgäfves efter ord, som icke
skulle vara för sårande, för nedslående. Valérie fattade henne i båda
axlarna och höll henne fast: Du måste säga sanningen, sade hon; du
måste svära att säga mig sanningen! Bah! ditt ansikte skulle förråda
dig, om du också ville dölja hvad du tänker. Margot, jag ser det på
dina ögon. Du tycker, att de där herrarna ha rätt; mina kort äro
afskyvärda och ingen människa vill köpa dem.
-- Nej, jag försäkrar dig, bedyrade Margot ifrigt, jag tycker visst
inte, att ditt arbete är dåligt. Men det är kanske icke precis sådant,
som människorna äro vana att köpa. De personer, som äro vana att måla
dylika kort, ha sitt eget sätt, du har måhända ännu icke riktigt lärt
dig metoden. Hvem vet, kanske de använda andra färger.
-- Jag ser! Jag ser! utropade Valérie med darrande läppar. Jag har
gjort mig löjlig, då jag försökte någonting, jag inte kunde. Hvarför
skall jag också försöka göra någonting? Ingenting lyckas för mig.
Hon samlade med darrande händer ihop sina kort och skyndade genom
rummet, och, innan Margot hann förekomma det, hade hon kastat dem
allesamman i elden. Sedan sjönk hon ned i en länstol och grät som om
hennes hjärta velat brista.
-- Jag har lust att också bränna upp min fiol! snyftade hon. Ack,
Margot, hvarför får jag inte dö! Jag försöker och jag hoppas, men
ingenting lyckas for mig!
-- Min hjärtunge, svarade Margot, som kastat sig på knä bredvid och
dragit ned det lilla, lockiga, bruna hufvudet mot sin axel, vi få inte
i samma andetag tala om din konst, din stora talang och dessa saker! De
ha endast varit ett tidsfördrif för dig. Om du kunnat sälja dem, hade
du varit stolt och fägnat dig däråt; men betänk blott. Om du också fått
sälja alla dina kort lika fort som du målade dem, hade de likväl aldrig
kunnat bereda dig samma glädje och stolthet som din musik.
-- Ack, min musik! Tala inte om den! Du kallar den en glädje och
stolthet? Säg hällre mitt kval och min förtviflan. Jag tror denna
längtan att få låta höra mig och medvetandet, att ingen bryr sig om
det, ännu komma att taga lifvet af mig!
-- Haf en smula tålamod, min älskling, bad Margot och torkade hennes
tårar, som så hastigt rullade utför kinderna. Du är ju ännu blott
aderton år. Var tålig och ihärdig. Framgången och ryktbarheten komma
nog i sinom tid. En gång skola vi båda skratta, då vi tänka tillbaka på
en dag sådan som denna.
Men Valérie suckade blott och Margot hade själf svårt att tro på sina
egna, om så mycken tillförsikt vittnande ord. Valérie smög sig ännu
flere dagar omkring som en liten fridlös ande och var så blek, så
nedslagen och apatisk, att Margot beslöt att till hvad pris som hälst
rycka henne upp ur detta tillstånd.
-- Vet du, Valérie, sade hon en vacker dag till henne, jag har läst en
konsertannons af en alldeles ny pianist -- Paul Waldeneck. Han har
åtminstone aldrig förut spelat i England. Han är ungrare, tror jag,
tycker du inte det vore intressant att få höra en landsman? Det påstås,
att han skall vara alldeles utmärkt. Skola vi ej gå dit?
-- Nej, jag vill inte, svarade Valérie vid dåligt humör. Jag bryr mig
icke ens mera om att höra musik.
Margot sade ingenting vidare, men då de träffades vid bordet räkte hon
systern programmet till morgondagens konsert, hvilket pryddes af
konsertgifvarens porträtt. Detta visade ett ungdomligt ansikte med
fina, regelbundna drag och stora ögon. Håret var tämligen långt och
uppstruket ur pannan.
-- Har han då hvitt hår? frågade Valérie, som med intresse betraktade
porträttet, eller ha de glömt att skugga bilden? Det är ett präktigt
hufvud, Margot, och ett vackert ansikte. Det är visst mycket smickradt,
men man ser ut som han hade gnistan inom sig. Kanske vi ändå kunde gå
och höra honom. Det vore ju helt annat, om han spelade fiol, tillade
hon suckande.
Margot och Valérie begåfvo sig således följande dag till S:t James Hall
och då de kommo närmare funno de gatan formligen blockerad af åkdon.
-- Det tyckes komma mycket folk för att höra honom, sade Valérie
fundersamt. Tänk, Margot, huru härligt det vore, om det vore jag som
spelade och denna människomassa väntade för att taga emot mig!
Margot betraktade henne medlidsamt.
-- Min älskling, var säker på, att människorna också en vacker dag
skola stå och vänta på dig. Jag är öfvertygad om, att Waldeneck ej
häller vid aderton års ålder spelade för en så stor åhörarekrets.
Hon sade likväl detta en smula modstulet, ty hon jämförde också den
lysande framgång, som ögonskenligen väntade denna artist, med det
nederlag, hennes syster lidit, och tillika med minnet af detta nederlag
vaknade äfven andra minnen, hvilka måhända icke voro så bittra, men
desto sorgligare. I och med detsamma yttrade Valérie några ord, som
berörde föremålet för hennes tankar.
-- Då jag sist var här hade jag sir John med mig. Den stackars sir
John! Jag undrar just hvar han nu är! Vi höra aldrig mera af honom!
Som de i och med detsamma kommo fram till dörren behöfde Margot icke
svara, och då de en gång väl voro inne i salen, togo Valéries tankar
genast en annan riktning.
Salen var tätt fyld; en viss, andlös förväntan höll massan så fången,
att det var så godt som tyst, ända tils den store konstnären
uppenbarade sig, och då mottogs han af en stormande applåd. Valérie
satt rak som ett ljus, hennes ögon vidgades och läpparna skildes.
-- Tycker du om hans utseende? frågade Margot leende, men Valérie höjde
fingret varnande.
-- Tst! han ämnar börja.
Men Waldeneck dröjde ännu ett ögonblick och bugade sig åt alla sidor.
Han var en lång, smärt man, som rörde sig med ett visst nonchalant
behag. Porträttet var, såsom Margot genast upptäkte, icke smickradt och
kunde naturligtvis icke återgifva den vackra, elfenbenshvita hyn, som
så egendomligt framhöll de mörka ögonen och ögonbrynen; det fina,
silkeslena håret var snöhvitt och stod i en skarp motsats till den
kraftfulla gestalten och det unga ansiktet. Konstnärens hela utseende
var så ovanligt, så pikant, att det genast fängslade åskådaren. Han såg
ut som han stigit ut ur en gammal tafla; hufvudet och ansiktsuttrycket,
ja, till och med formen på händerna voro sådana, att en konstnär från
adertonde århundradet gärna hade målat dem. Då han vände sig om och
gick fram till pianot, kastade Margot ofrivilligt en blick på honom för
att se, om inte hans vackra, hvita hår i nacken var prydt med en
stångpiska. Ögonblicket därpå bröto de första tonerna den dödstystnad,
som följt på de entusiastiska applåderna, och hela den stora
åhörarekretsen lyssnade som en enda, hänförd varelse.
Margot var i en sådan extas, att hon till och med glömde Valérie, och
hon förblef i detta rus, ända tils de underbara fingrarna sjönko ned
från tangenterna och konstnären gjorde en paus. Då såg hon på sin
syster.
-- Valérie, hviskade hon, har du någonsin hört någonting så skönt? Har
du haft en aning om, att pianot haft dylika toner? Ah, han är en stor
man, en mästare!
Valérie vinkade åt henne med handen.
-- Tala inte med mig, hviskade hon. Du stör mig. Ack, de dumma
människorna! -- hvarför sluta de icke med sina applåder, så att han kan
få fortsätta.
Hon yttrade icke ett ord vidare under de två timmar, som nu följde. Hon
tyktes endast vakna, då det applåderades och ropades _da capo_; då
klappade hon så lidelsefullt i sina små händer och stampade så
fanatiskt i golfvet, att hon blef alldeles utom sig! Den store artisten
hade tydligen förnimmelse om, att han stod i kontakt med sina åhörare,
ty ett så varmt, entusiastiskt bifall kom sällan de i London
uppträdande konstnärerna till del. Åhörarnas entusiasm fann
beredvilligt gensvar hos artisten. Han spelade och spelade åter, fastän
han till slut var så trött, att han nästan tumlade. Då han reste sig
för att tacka för det stormande bifall, som följt på det tredje
upprepandet af programmets sista nummer -- en fin och förtrollande
nocturne af hans egen komposition, stängdes pianot på impressarions
befallning, ty denne fruktade, att de omättliga åhörarna öfverhöfvan
skulle taga sin afguds krafter i anspråk. Han stod alt ännu leende och
bugande kvar, då publiken plötsligt trängde sig fram till honom.
Herrarna klättrade upp på estraden för att trycka hans händer, vackra
kvinnor med glödande kinder, på hvilka tårarna alt ännu glittrade,
lutade sig framåt och mumlade fram ord af hänförelse och beundran. Han
hade ännu aldrig upplefvat någonting dylikt här.
Margot hade icke trott, att en dylik entusiasm vore möjlig i det kalla,
känslolösa England. Hon kastade en blick på Valérie och såg till sin
förfäran, huru blek hon var. Hennes ansikte hade ett sällsamt uttryck;
hon såg nästan ut som om hon varit nära att falla i vanmakt.
-- Kom härifrån, min älskling, kom. Jag borde icke ha fört dig hit; det
är för mycket för dig. Min stackars, lilla älskling, jag borde ha tänkt
på, att anblicken af denne mans oerhörda framgång skulle påminna
dig om --
-- Ack nej, afbröt Valérie henne. Nej, det är icke detta, du förstår
det icke. Nej, för mig inte härifrån ännu -- icke så länge han är här.
Men ögonblicket därpå var Waldeneck försvunnen och publiken började
skingra sig. Margot förde bort Valérie, hvilken darrade så, att Margot,
då de kommo ut på gatan, ansåg det för klokast att taga en vagn och
fara raka vägen hem i stället för att vänta på omnibusen, deras vanliga
befordringsmedel.
Då vagnsdörren stängts efter dem och de voro på väg, vände Valérie sig
plötsligt till sin syster.
-- Ack, Margot! utropade hon, en sådan olycka! Ser du icke hvad som
händt? Jag har mött mitt öde! Jag älskar Waldeneck och han kommer
aldrig att älska mig!


XV.
Apassionata subito.

Af alla de sorger, som fallit på Margots lott, var denna måhända den
allvarligaste. Till en början hade hon försökt betrakta hela saken som
en nyck, en öfvergående inbillning, det icke var värdt att fästa så
mycket afseende vid; men Valérie var så allvarlig, så ofantligt
öfvertygad om djupet af sin passion för Waldeneck, att Margots hela
visdom kom till korta och hon viste hvad hon skulle taga sig till.
-- Jag har ju alltid sagt dig, förklarade Valérie med en allvarsam och
förtviflad min, att jag aldrig kunde älska någon, om hvilken jag ej
viste, att han var min herre och mästare -- någon, som stod öfver mig.
I samma ögonblick jag såg denne man erfor jag hans snilles makt; och då
jag hörde honom spela -- ack! Margot, Margot, hvad skall jag göra? Jag
känner, att man är den enda man jag någonsin kan älska, och du vet,
huru hopplös denna min kärlek är. Jag får aldrig lära känna honom --
fordom hade jag väl kunnat drömma om, att jag också skulle bli ryktbar
-- att han åtminstone skulle få höra mitt namn -- att vi en dag kunde
mötas som jämlikar. -- Men hvad får jag? En stackars, okänd flicka, som
icke vet hvad hon skall taga sig till med sitt lif -- som kommer att
lefva och dö obekant.
Margot försökte först att med lätt gäckeri väcka sin syster till insikt
om det dåraktiga i denna nya idé; sedan blef hon allvarsam.
-- Valérie, du är ju inte eljes så okvinnlig. Det är orätt, att du
tillåter dig att på detta sätt tänka på en man, som du blott en gång
sett och aldrig talat med. Huru kan du veta, hurudan han i själfva
värket är? Han kan vara mycket dålig; många af dessa stora konstnärer
föra ett lättsinnigt lif. Han är kanske i alla afseenden ovärdig, att
du egnar honom en tanke.
-- Bah! Ovärdig! upprepade Valérie förtretad. Hvar har du dina ögon,
Margot! -- Sedan tillade hon utan minsta konsekvens: -- Dålig eller
icke dålig, så är han mitt öde! Jag älskar honom och kommer aldrig att
älska någon annan.
-- Tyst, barn -- tyst! Jag kan inte höra på dig. Hvad kommer det åt dig
-- du, som alltid varit så fin och förnäm i dina åsikter? Jag tycker
det är förskräckligt att yppa dylika känslor -- då det absolut icke
finnes någon anledning därtill. Jag för min del förstår icke, huru en
kvinna kan älska, då hon ej först blir älskad, eller åtminstone,
förbättrade hon sig hastigt, medan hennes ansikte färgades af en
glödande rodnad, huru en flicka, om en dylik olycka händer henne, helt
lugnt kan tala därom. Jag skulle icke ens kunna tillstå det för mig
själf.
-- Du är du och jag är jag, svarade Valérie förtrytsamt. Jag skall icke
mera säga ett ord därom, eftersom denna tanke är så plågsam för dig;
jag skall behålla den för mig själf, men den kommer alltid, alltid att
vara där. Det var grymt af dig att säga, att det är okvinnligt, jag kan
inte förändra min natur. Solrosen kan inte låta bli att vända sig efter
solen. Han är min sol och mitt hjärta, och mina tankar skola följa
honom hvart han än tager vägen.
Margot suckade och vred händerna:
-- Valérie, Valérie, du vet ju, att jag vill ha ditt fulla förtroende;
om denna känsla finnes inom dig, så måste du tala med mig därom, men,
min älskling, försök att vara förnuftig. Saken är ju alldeles omöjlig,
försök därför att bekämpa den och förjaga den ur dina tankar. Tänk om
du finge höra, att Waldeneck är gift?
-- Det är han icke, afbröt Valérie henne vildt.
-- Men om han vore det? Då vore det ju din skyldighet att förjaga
hvarje tanke på honom ur ditt hjärta.
-- Om han vore det -- om han vore det! Han är det inte, säger jag och
hvad skulle det väl göra, om han också vore det. Han kommer aldrig att
få veta det och jag är icke ansvarig för mina tankar. Ack, hvad du är
förfärad! Jag skall icke mera tala med dig därom; jag skall endast
anförtro det åt min fiol. Ack, min cremonesare! -- min trogne vän, du
skall åtminstone förstå mig och ha medlidande med mig.
Hon rusade med glödande kinder ut ur rummet och kom strax därpå
tillbaka med sin fiol; sedan började hon spela. Så upprörd och orolig
Margot än var, genombäfvades hon likväl af ofrivillig beundran, då hon
lyssnade till hennes spel. Hon gick igenom den ena efter den andra
af numrorna på Waldenecka program. Då hon kom till hans egna
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Valéries duenna: En roman på g-strängen - 12
  • Parts
  • Valéries duenna: En roman på g-strängen - 01
    Total number of words is 4704
    Total number of unique words is 1487
    29.4 of words are in the 2000 most common words
    39.4 of words are in the 5000 most common words
    44.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Valéries duenna: En roman på g-strängen - 02
    Total number of words is 4731
    Total number of unique words is 1493
    30.1 of words are in the 2000 most common words
    39.3 of words are in the 5000 most common words
    44.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Valéries duenna: En roman på g-strängen - 03
    Total number of words is 4796
    Total number of unique words is 1431
    31.9 of words are in the 2000 most common words
    41.1 of words are in the 5000 most common words
    45.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Valéries duenna: En roman på g-strängen - 04
    Total number of words is 4807
    Total number of unique words is 1447
    29.8 of words are in the 2000 most common words
    40.4 of words are in the 5000 most common words
    45.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Valéries duenna: En roman på g-strängen - 05
    Total number of words is 4776
    Total number of unique words is 1428
    32.3 of words are in the 2000 most common words
    41.6 of words are in the 5000 most common words
    46.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Valéries duenna: En roman på g-strängen - 06
    Total number of words is 4940
    Total number of unique words is 1330
    31.5 of words are in the 2000 most common words
    40.0 of words are in the 5000 most common words
    44.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Valéries duenna: En roman på g-strängen - 07
    Total number of words is 4841
    Total number of unique words is 1418
    31.0 of words are in the 2000 most common words
    41.3 of words are in the 5000 most common words
    45.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Valéries duenna: En roman på g-strängen - 08
    Total number of words is 4839
    Total number of unique words is 1426
    30.7 of words are in the 2000 most common words
    40.9 of words are in the 5000 most common words
    45.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Valéries duenna: En roman på g-strängen - 09
    Total number of words is 4818
    Total number of unique words is 1386
    32.5 of words are in the 2000 most common words
    41.6 of words are in the 5000 most common words
    46.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Valéries duenna: En roman på g-strängen - 10
    Total number of words is 4898
    Total number of unique words is 1349
    33.0 of words are in the 2000 most common words
    42.8 of words are in the 5000 most common words
    46.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Valéries duenna: En roman på g-strängen - 11
    Total number of words is 4882
    Total number of unique words is 1392
    34.5 of words are in the 2000 most common words
    43.4 of words are in the 5000 most common words
    47.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Valéries duenna: En roman på g-strängen - 12
    Total number of words is 4714
    Total number of unique words is 1485
    31.7 of words are in the 2000 most common words
    41.9 of words are in the 5000 most common words
    46.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Valéries duenna: En roman på g-strängen - 13
    Total number of words is 4640
    Total number of unique words is 1402
    32.5 of words are in the 2000 most common words
    41.8 of words are in the 5000 most common words
    46.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Valéries duenna: En roman på g-strängen - 14
    Total number of words is 4080
    Total number of unique words is 1237
    34.5 of words are in the 2000 most common words
    44.2 of words are in the 5000 most common words
    48.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.