Valéries duenna: En roman på g-strängen - 01

VALÉRIES DUENNA
En roman på g-strängen

Af
M. E. FRANCIS [Mary Elizabeth Blundell]

Öfvers. för Hbl.


Helsingfors,
Hufvudstadsbladets Nya Tryckeri,
1901.


Innehåll.
I. Introduzione
II. Staccato.
III. Molto espressivo.
IV. Capriccioso.
V. Giocoso.
VI. Accelerando.
VII. Scherzando.
VIII. Molto Furioso.
IX. Con tristezza.
X. Allegretto ma non troppo.
XI. Mezza voce.
XII. Allegro Agitato.
XIII. Adagio con Tenerezza.
XIV. Andante con variazione.
XV. Apassionata subito.
XVI. Pastorale.
XVII. Crescendo.
XVIII. Sempre crescendo.
XIX. Finale con molto sentimento.


I.
Introduzione

-- Har ni lagt in bössfodralet?
-- Ja, sir John.
-- Och Golf-klubborna?
-- De ligga här i hörnet, sir John.
-- Bra -- gå då och skaffa biljetter.
Sturgess försvann och sir John började långsamt gå af och an på
järnvägsperrongen; han såg sig under tiden en smula otåligt omkring, ty
han hade anländt fulla tio minuter före tågets afgång. Någonting dylikt
hade sällan förut händt honom och han var naturligtvis förargad
däröfver. Han kunde icke begripa hvad som farit i Sturgess, den dumma
karlen, som vanligtvis ordnade hans afresa så noga, att han hade precis
tre minuter till sitt förfogande på bangården. En för att komma ut på
perrongen, den andra för att köpa ett par tidningar och den tredje för
att bekvämt sätta sig till rätta i hörnet af sin kupé. Men Sturgess?
Nå, ingen betjänt är värd sitt bröd, om han ej inom tre minuter kan
lämna in bagaget, lösa biljetter och vara tillstädes till affärden.
Denna tidspillan gick sir John så mycket djupare till sinnes, som han
egentligen icke försummade det minsta. Han var sedan vidpass två år
tillbaka innehafvare af sitt baroni och sina gods och till hans
besittningar hörde äfven bärgvärk. Hans vänner hade icke riktigt reda
på om man gräfde tenn, kol eller järn där. Men så viste de i stället på
pricken, huru stora hans inkomster voro, och om de också voro nog
vänliga att tre- eller fyrdubbla dem, så var det likväl klart och
tydligt för hvar och en, att John Croft var ofantligt rik.
Men det var icke hans enda företräde. Han var dessutom ung -- icke
trettiotvå år ännu -- vacker, frisk och full af uppriktigt intresse för
lifvet och sina medmänniskor.
Han hade valt den diplomatiska banan, innan hans farbrors oväntade
frånfälle befriade honom från mödan att sköta någon syssla, och som han
var en begåfvad människa och hade inflytelserika bekantskaper, så hade
han samlat allehanda intressanta erfarenheter i främmande länder.
Medan han gick af och an på Waterloostationens af människor öfverfylda
perrong, ilade hans blick snabt iakttagande från det ena ansiktet till
det andra. Tid efter annan smålog han öfver något yttrande, han hörde
bland mängden. Men plötsligt vände han sig tvärt om och stirrade efter
två gestalter, som just gått förbi honom. Det var ett par små varelser,
två täcka, mörkögda damer, som tämligen upprörda talade franska med
hvarandra. Därvid blef han i tillfälle att observera, att de båda voro
unga och vackra; den ena var i synnerhet en i ögonen fallande skönhet.
Den andra, som var belamrad med sjalar och paket, försökte just hjälpa
sin följeslagarinna att stiga upp i en tredje klassens vagn.
-- _Tiens_ -- var inte så otålig! Jag skall genast skaffa dig din
tidning.
John Croft gick vidare, ända till slutet af perrongen och vände sedan
om. Då märkte han, att den vackrare af de båda företeelserna, som så
fängslat honom, vände sitt lilla ansikte emot honom. Hvilket
förtjusande ansikte! Hvilka underbart vackra ögon! Hvilka fina drag!
Men hvad den lilla damen var ond! De fint tecknade ögonbrynen voro
dystert rynkade, läpparna voro hårdt sammanprässade och en liten,
otålig fot stampade lätt i golfvet.
-- _Ah ça_! ropade hon, kommer du då aldrig tillbaka? Skynda dig! Tåget
afgår genast.
-- _J'arrive, chérie_; jag har din aftontidning med mig åt dig.
-- Jag sade ju, att du skulle skaffa mig "Punch", svarade den
tilltalade med en befallande ton i sin klangfulla röst.
John Croft stannade några steg från denna kupé och låtsade som han ej
såg de båda unga damerna, men i själfva värket roade de honom lika
mycket som de intresserade honom.
-- Nej, Valérie, lydde det bestämda svaret, jag köper inte "Punch" åt
dig; det har jag redan sagt dig. Den kostar tre gånger så mycket som
denna tidning, som också är ganska rolig. Vi ha inga pengar att kasta
bort, glöm inte det.
-- Men jag vill inta ha din långtrådiga tidning, den innehåller
ingenting annat än smädelser och skryt, genmälde Valérie.
-- Åhå! sade den andra gäckande, och John Croft kände sig nästan också
manad att bryta en lans för sin favorittidning, men samtalet fortsattes
åter.
-- Du vet ju, att jag ville ha en illustrerad tidskrift.
-- Då skall jag byta ut denna, emot Ser-r-raps, svarade den
tillrättavisade med en så komisk tonvikt på detta ord, att Valérie
började skratta.
-- Nej, jag föredrager "Ally Slopair".
Afgångssignalen gjorde slut på samtalet och påminde äfven John Croft
om, att det var tid för honom att intaga sin plats. Men han hade
knappast hunnit sätta sig till rätta i sitt hörn, förr än någonting
hvitt fladdrade förbi hans ögon. Han blickade nyfiket ut; den föraktade
tidningen låg just på det ställe, där den vackra flickan stått.
Sir John lutade sig bekvämt tillbaka i sitt hörn, tände sin första
cigarr och tillät sina tankar att sysselsätta sig med de vackra, små
fransyskorna; de föreföllo honom åtminstone att vara fransyskor, att
döma efter deras språk och efter ett visst behag i deras åtbörder och
klädsel. Men det var likväl någonting hos dem -- hyn, ansiktsbildningen
och framför alt ögonens form, som mera vittnade om den slaviska typen.
Hvilken lefnadsställning månne de innehade? De reste på tredje klassen,
stackars varelser! Och dessutom tyktes den ena af dem inneha den
förenade rollen af tjänarinna och sällskapsdam. Han smålog, då han
tänkte på det nyss förda samtalet. Nej, de voro bestämdt i små
omständigheter; men de hade likväl någonting fint, ja förnämt i sitt
väsende. Hvad hade de för sig? Hvart begåfvo de sig? De voro bra unga
för att sålunda ensamma ströfva omkring i världen -- Valérie såg i
synnerhet ut nästan som ett barn.
Medan han sålunda grubblade och funderade, gledo timmarna framåt. Det
var egentligen ingen lång resa, men den föreföll John alltid besvärlig,
ehuru hans tant, lady Mary Bracken, som han ämnade besöka, var en
originell och intressant kvinna och hennes hus hörde till de
angenämaste man kunde tänka sig.
De hade hunnit fram till den afskyvärda lilla stationen, där han måste
byta om tåg, och Croft, Sturgess och deras tillhörigheter flyttade
öfver till ett annat tåg, då sir John, till sin stora förvåning, såg de
båda små fransyskorna likaledes styra kosan till den andra perrongen.
Och vid en liten haltpunkt, den sista före målet för sir Johns resa,
bereddes det honom en ny öfverraskning. Han såg de båda damerna bärande
på sitt resgods och synbarligen med stor hast springa utmed perrongen.
Det motsträfviga låset på den angränsande första klassens kupén ville
icke gifva efter för deras ansträngningar. Croft öppnade därför dörren
till sin kupé, dit de skyndade.
-- Stig upp Valérie, fort, fort! ropade den unga flickan, som tyktes ha
öfvertagit ledningen. Jag har bara ett ögonblick på mig att köpa
biljetterna.
Hon skyndade andlös därifrån och kom genast tillbaka med två första
klassens biljetter, som hon höll mellan sina bländande hvita tänder; ty
hon hade börsen i ena handen och med den andra försökte hon öppna
kupédörren, som en alt för nitisk bärare slagit igen.
Sir John skyndade sig att öppna och att hjälpa henne in i kupén, ty
tåget satte sig under tiden i rörelse. Hon gick igenom kupén, kastade
sig ned midt emot sin syster, kämpade efter andan och skrattade.
-- Om du hade blifvit efter, Margot, hade jag inte alls farit dit, sade
Valérie.
-- _Si, si_, svarade Margot i det hon stack biljetterna i sin
portmonnä, som slog igen med en knäpp, du hade varit tvungen att fara,
Valérie, ty annars hade vår värdinna ju icke vetat hvart vi tagit
vägen. Jag hade nog skaffat mig ett åkdon och kommit efter i rättan tid
för att kläda dig till middagen.
Valérie satt kapprak och rynkade pannan en smula; sedan lutade hon sig
framåt och började hastigt tala ett annat språk -- ett språk, som
föreföll Croft bekant. Det var ungerska. Han hade tidigare ofta hört
det. Då han varit vid engelska ambassaden i Wien hade han specielt
studerat det. Han hade således gissat rätt -- dessa flickor voro icke
af fransk härkomst. Nu, då han ånyo mönstrade dem, kunde han se, att
den ena -- hon som hette Margot -- Margot var ett bra vackert namn --
hade ett par djupblå ögon, samma blå färg han så ofta träffat på i
Österrike och hvilken lika mycket skilde sig från hans landsmaninnors
blå ögon som en safir från en förgätmigej. De långa, täta, svarta
ögonhåren gjorde, att de sågo så mörka ut under det lifliga intresse
upptäkten af flickornas nationalitet väkte hos honom, glömde han, att
han bokstafligen lyssnade, ty de främmande kände sig påtagligen
fullkomligt säkra och talade i hans närvara om saker af ytterst intim
och personlig karaktär.
-- Hör du, Margot, sade Valérie. Jag vill inte, att någon främmande
flicka skall kläda mig -- om någon sådan kommer, stänger jag min dörr
förr henne.
-- Jag hoppas att ingen kommer, ty det vore ohöfligt att afslå ett
vänligt anbud.
-- Det göres icke i vänlig afsikt. De vilja endast se hvad vi ha för
saker och huru vi äro klädda -- åh, då kommer hon att se de stoppade
ställena på min enda sidenunderkjol! Den är så lappad, så lappad --
huru tycker du väl, att jag kan låta en främmande få se den?
Vid denna vändning i samtalet fick Croft klart för sig, att det icke
var bestämdt för hans öron, och han började oroligt fundera på, om han
skulle tillstå sin kännedom om det språk, de med sådan tvärsäkerhet
begagnade sig af. Men han tvekade, ty han fruktade att göra de unga
flickorna förlägna.
-- Jag kan inte tåla de här engelsmännens nyfikenhet, fortfor Valérie;
de betrakta oss som vi hörde till en helt annan ras --, de stirra på
oss som vi vore små vilda djur; de göra oss frågor -- frågor, som vi
endast skulle göra våra intimaste bekanta! De göra anmärkningar -- bah!
Jag kan inte tåla dem!
-- Var inte så barnslig, Valérie, svarade Margot rodnande och med en
liten stolt knyck på nacken, hvilken högeligen roade Croft, där han
gömd bakom sin tidning gaf akt på henne. Du talar som vi icke vore
jämgoda med dessa människor.
-- Det anse de oss icke häller vara, inföll Valérie. Vi äro ju
artister? Få vi ej betalt för att vi komma hit? Åh, jag vet mycket väl
hvad du ämnar säga, _mademoiselle la marquise_; men söta du, här i
landet sätter man icke värde på börden, utan på penningen. Och å propos
pengar, så är det ännu ett skäl, hvarför jag är förbittrad öfver detta
företag. Det kommer att kosta oss fyra, ja tio gånger så mycket som det
inbringar oss. Kusken, som afhämtar oss från stationen, de fula, långa
betjänterna med sina puderperuker, husjungfrurna, kammarjungfrun, som
ej får kläda mig, alla -- alla dessa vänta på pengar; och, hvad vi än
gifva, komma de att tycka, att det är för litet -- ack, hvad jag
önskar, att vi ej farit dit!
Det uppstod en längre paus och sir John kastade en förstulen blick på
Margot, som satt mycket rak och hvilken han tykte var en smula blek och
såg mycket allvarsam ut.
-- Jag har noga öfvervägt det, sade hon, och jag tykte det var klokt
att fara hit, trots alla kostnader. Det är nödvändigt för dig, ser du.
Du kan aldrig vinna framgång, då du ej är bekant -- detta föreföll mig
som ett tillfälle att bli det. Nu äro vi genast framme, tillade hon
i en helt annan ton, och det vore bäst, om du bytte om handskar.
Hon öppnade sin väska och tog två par nya handskar fram därur. Sedan
började hon med största omsorg draga sina på sig och systern gjorde
likaledes. Croft lade med ett slags medlidsam munterhet märke till, att
de, som de togo af sig, voro mycket slitna och lappade. Medan Valérie
bemödade sig att knäppa till handsken omkring sin runda handled ropade
hon plötsligt:
-- Margot, Margot! mina skor -- du har inte sytt de röda rosetterna på
mina skor!
Margot upphörde med sin sysselsättning och blickade upp, synbarligen
bestört och skuldmedveten. Det är sant! Det har jag glömt!
-- Alt går då också på tok! sade Valérie tragiskt. Hvarenda en sak!
Icke ens mina små, röda rosetter, som jag så räknat på! Ack, Margot!
-- Min älskling! sade Margot nästan med tårar i ögonen, det gör mig så
ondt, att jag glömt det; men jag lofvar med all säkerhet att ännu sy
dem dit -- de äta så sent, då hinner jag det nog.
Valérie satt fortfarande surmulen, såsom Croft med växande förtrytelse
varseblef. Hon var alldeles afgjordt den yngre af dem bägge, men huru
befallande hon var emot sin syster, huru oförnuftig och bortskämd! Men
i och med detsamma lutade Margot sig framåt och klappade henne på
handen, hvarpå den unga damen förjagade surmulenheten ur sitt ansikte
och ersatte den med ett leende -- och hvilket leende! -- förtrollande,
ömt och framvisande de mest förtjusande, små gropar; sedan strålade
ögonen också till och logo så ljuft, att Croft dukade under. Hon var
bortskämd, ja, men förtrollande!
Hans funderande afbröts genom att tågets fart saktades, och strax därpå
stego alla ur. Där stod omnibusen från Brackenhurst -- och hans
reskamrater styrde värkligen, åtföljda af en bärare, kosan till
densamma. Han hörde huru Margot på sin vackra, brutna engelska sade,
att de skulle till lady Bracken. Där stod Sturgess också åter i hela
sin viktighet; han lade beslag på hela vagnen och stufvade in sin
husbondes tillhörigheter på alla de bästa platserna, synbarligen
fullkomligt omedveten om, att de båda damerna väntade på, att han
skulle aflägsna sin imponerande gestalt ur dörröppningen. En
betydelsefull beröring af sir Johns käpp, beledsagad af ett kort rop,
undanröjde hindret i en handvändning, och sedan lyfte Croft på hatten
och yttrade, att han trodde de sträfvade till samma mål för sin resa,
samt frågade om han kunde vara dem behjälplig på något vis?
-- Jag tackar så mycket, svarade Margot, men jag tror, att vi redan ha
alla våra effekter i vagnen.
Den långsamma, brutna engelska hon talade föreföll John Croft vida mera
förtjusande än något af de andra språk, som så flytande gingo öfver de
båda systrarnas läppar. Då hon såg upp lade han märke till, att hennes
ögon, ehuru de icke voro så stora och strålande som systerns, likväl
hade ett mera intagande uttryck -- _un regard voilé_, såsom hon
troligtvis själf skulle ha sagt.
Han bugade sig och höll småleende upp dörren, medan de stego upp i
vagnen; Margot tackade för uppmärksamheten med en lustig, liten
högtidlig bugning, medan Valérie med högburet hufvud och en högdragen,
missbelåten min skyndade förbi honom. Croft följde efter, tämligen
brydd huru han skulle förklara den lilla damens uppförande, och
marterade sin hjärna med att utgrunda på hvad sätt han kunnat såra
henne.
Han blef snart upplyst därom. Sedan hon slagit sig ned i åkdonets
bortersta vrå tilltalade hon åter sin syster på ungerska, medan hennes
ögon sprutade eld och hela hennes gestalt darrade af förbittring:
-- Margot, jag är färdig att dö af blygsel! Han följer med oss. Hvad
kom åt dig att stiga in just i hans kupé, då hela tåget stod till vårt
förfogande?
-- Hvarför skulle jag inte det? svarade Margot och spärrade upp ögonen.
Man kan ingenting anmärka mot den unga mannen, hvarför skulle vi då
undvika honom?
John Croft kunde blott med möda återhålla en tacksam blick. Ja, hvarför
i all världen hade den där oförnuftiga varelsen värkligen fattat en
sådan motvilja mot honom? Han var däremot fullkomligt redo att visa sig
ytterst älskvärd.
-- Och det kan du värkligen fråga? sade Valérie knytande sina små
händer. Såg han inte i London, att vi stego upp i en tredje klassens
kupé? Jag såg huru han gaf akt på oss, medan du dröjde så länge borta
för att köpa den där lilla, dumma tidningen. Hela vår plan är förfelad!
Vi hade lika gärna hela vägen kunnat fara på tredje klassen, nu kommer
han att berätta åt alla människor, att han såg, det vi på sista
stationen bytte om vagn; jag märkte, att han såg ut, då du kom med
biljetterna. Det är inte det minsta lik dig, Margot! Han är den ende på
tok som kommer hit, och då väljer du just hans kupé.
-- Kupédörren stod händelsevis öppen, min hjärtunge, svarade Margot
blidkande. Var nu inte så olycklig, jag tror bestämdt, att han icke
allt lade märke till oss fast det föreföll dig så.
-- Tala inte med mig! utropade Valérie. Han såg också, att vi bytte om
handskar; jag märkte, att han gaf akt på oss. Han smålog bakom sin
tidning.
-- Det var värkligen ett olyckligt sammanträffande, svarade Margot så
nedslaget, att Croft tykte sig vara ett riktigt odjur af falskhet och
brottslighet. Om de hade anat, att han hade reda på alla deras små
hemligheter! Att han till och med var invigd i historien om den enda
sidenunderkjolen!
Valérie kastade sig med otålig ryckning på axlarna tillbaka i sitt hörn
och för att afbryta den plågsamma tystnaden bemödade Croft sig att
börja ett samtal med den äldre systern. Hon svarade honom höfligt, men
en smula tankspridt, och det hvilade ett uttryck af oro öfver hennes
ansikte, hvilket yttermera ökade hans obehag. Om han blott kunnat säga
dem, att han icke för något pris i världen skulle förråda deras
hemligheter! Men det var förstås omöjligt.
Af Margots flyktiga svar på hans frågor erfor han likväl, att de icke
länge vistats i England, att de bodde i London, att de flyktigt kände
lady Mary Bracken och att de vid pass en vecka ämnade stanna på
Brackenhurst.
-- Min tant arrangerar ju en af sina stora välgörenhetstillställningar,
icke sant? frågade han. Man är egentligen rädd för dem. Vet ni
händelsevis hvilket af hennes företag det nu gäller att befordra? -- Är
dit mönsterhospitalet eller aftonskolan?
-- Det vet jag värkligen icke, svarade Margot småleende, ett ljuft
leende, ehuru det icke var fullt ut så förtrollande som hennes systers.
Hennes ansikte strålade icke till såsom Valéries och det visade sig
blott en liten grop i kinden; John Croft observerade dessutom, att
hennes ögon förblefvo tankfulla och sorgsna. Månne de aldrig logo?
undrade han. Hvad kunde dessa små människobarn väl vara? De kallade sig
konstnärinnor. Men det gafs så många slags konster. Månne de voro
skådespelerskor? Han sköt genast denna tanke åt sidan, fastän han
viste, att en teaterpjäs äfven stod på lady Mary Brackens program. Men
det skulle också bli en konsert, kanske de medvärkade vid den.
-- Jag tror det om onsdag också blir en konsert, sade han på måfå och
denna gång vände han sig till den yngre syster. Jag fägnar mig redan
däråt.
I stället för att svara honom rusade hon opp och slog på händerna.
-- Ack, min Cremonesare! ropade hon. Margot! Margot! Du har lämnat den
kvar i kupén! Nu återstår mig ingenting annat än att dö! -- Tårarna
stego plötsligt opp i ögonen på henne och hon vred sina händer i
förtviflan.
-- Nej, nej, den är fullkomligt i säkerhet, svarade Margot ifrigt, jag
såg, att bäraren hade den; den måste vara här.
Valérie kastade sig öfver de på motsatta sidan i vagnen upptornade
sakerna och slet den så ordentligt uppstaplade högen i sär, hvarvid hon
stjälpte omkull Crofts resväska och kastade hans "Golfklubbor" i
golfvet.
-- Hvad har händt? frågade sir John och såg sig förvånad och orolig
omkring; han hade icke till fullo förstått Valéries jämmer och klagan.
-- Min syster hittar inte sin fiol, förklarade Margot nästan lika
bestört som Valérie. Jag vet precis, att bäraren förde den hit, men
kanske den är där ute.
-- Där ute? utbrast Valérie förbittrad. Sedan fälde hon plötsligt ned
fönstret och ropade åt kusken, att han skulle stanna. Den största
förvirring rådde ett ögonblick, men sedan upptäktes skatten, som helt
lugnt var instufvad bakom kuskens ben, dit Sturgess fört den för att
det skulle bli bättre plats inne i vagnen för hans husbonde och dennes
tillhörigheter.
-- Gif mig den! ropade Valérie nästan oartikuleradt; tårarna runno
utför hennes kinder och hon var mycket blek.
Sturgess klättrade högeligen förvånad ned från sin plats och räkte en
liten, tarflig låda in genom fönstret. Sir John sände honom ett
kraftuttryck till afskedshälsning och bad sedan sina reskamrater mycket
artigt om ursäkt för sin betjänts egenmäktighet.
Margot svarade höfligt, att detta icke var någonting att be om ursäkt
för; men Valérie låtsade icke höra hvad han sade. Hon satt där och höll
den skröpliga, gamla lådan ömt sluten i sina armar samt kyste den då
och då.
Kort efter detta lilla intermezzo for vagnen in på en gård om en
träport, som var svart- och hvitmålad.
-- Som en begrafningsaffär, icke sant? sade sir John, svart och hvitt
äro våra familjefärger. Det är min tants fixa idé att med svart ock
hvitt stryka alt, som öfver hufvud taget kan målas.
Margot smålog och sir John, som gaf akt på henne, såg, att hon var blek
och att hennes händer, som hopknäpta hvilade i famnen, häftigt darrade,
troligtvis af nervositet. Han fortsatte sitt muntra prat, som icke
fordrade något svar. Under tiden foro de genom en lång allé, som på
ömse sidor var infattad af ett svart ooh hvitt stakett, sedan foro de
förbi en svart- och hvitmålad grindstuga och stannade slutligen utanför
en långstreckt byggnad, hvars svarta dörr gått miste om den andra
familjefärgen.
Croft hjälpte de båda systrarna att stiga ur vagnen och märkte därvid
medlidsamt, att den äldre darrade så häftigt, att hon knappast kunde
stå på fötterna. Valérie tyktes däremot vara fullkomligt ogenerad. Hon
höll fortfarande sin fiol i handen, ehuru en betjänt erbjöd sig att
taga den ifrån henne. De fördes in i biblioteket, där lady Mary Bracken
och hennes gäster just höllo på att dricka te.
Värdinnan var en storväxt, gammal dam med sandfärgadt hår, hvilket var
betäkt af en svart spetsmössa.
-- Jaså, du kom värkligen! ropade hon och nickade åt sig unge frände.
Sedan vände hon sig till ge båda systrarna sägande:
-- Hvarför lämnade ni inte er fiol ute i hallen?
-- Jag föredrog taga den med mig in, svarade Valérie, hvilken såg ut
som en liten älfva ibland de ståtliga kvinnorna, som mönstrade henne.
Den kunde bli illa medfaren af personer, som icke förstå att handtera
den.
-- Nå, men stäm den bara inte här i rummet, svarade lady Mary. Jag kan
omöjligt stå ut därmed! -- Sedan upmanade hon dem att taga plats. Jag
är öfvertygad om att I ären trötta och gärna viljen ha ert te.
Valérie slog sig genast ned på närmaste stol. Margot såg sig däremot
blygt omkring och som hon ej upptäkte någon ledig plats blef hon
stående bredvid sin syster.
-- Ni har ingen stol, sade värdinnan som med två koppar i handen
återvände från tebordet. Stig upp, Rosamunda, du har inte gjort någon
lång resa i dag! Gif fröken Kostolitz din stol.
Rosamunda, en smärt, blond flicka med ett vackert, men sminkadt
ansikte, rätade upp sin långa gestalt och reste sig långsamt ifrån den
ifrågavarande stolen och såg sig omkring med ett insolent och nyfiket
uttryck samt utan att afbryta det samtal, hon just förde.
Margot satte sig och sir John Croft, som just kom med kakor och
smörgåsar åt de båda systrarna, såg, huru en mörk rodnad spred sig
öfver det nyss så bleka ansiktet, medan de fina dragen antogo
ett beslutsamt uttryck. Hon hade synbarligen återvunnit sin
själfbehärskning, ty hon svarade honom helt lugnt på några höfliga ord,
han ansåg sig förpliktigad att yttra.
-- Mademoiselle, vände han sig sedan till Valérie, kan jag ej förmå er
att anförtro mig vården om er fiol, medan ni dricker ert te?
-- Jag har inte tillräckligt förtroende till er, svarade hon och slog
upp sina stora, af motsägelse fulla ögon mot honom.
-- Jag försäkrar, att jag är en mycket pålitlig person, bedyrade Croft.
Fråga min tant. Jag för till och med ibland räkenskaperna för hennes
välgörenhetstillställningar.
-- Och betäcker deficit vid årets slut? inföll Rosamunda, som därvid
helt lugnt öfver Margots hufvud såg på sir John.
Denne tog icke minsta notis om afbrottet.
-- Jag lofvar, sade han bedjande till Valérie, att jag skall handskas
med er Cremonesare som om den vore ett litet hem.
-- Om ni lofvar att hålla den lika vördnadsfullt som ni i kyrkan håller
er bönbok, så skall jag anförtro den åt er! svarade Valérie icke precis
vänligt.
-- Jag är inte säker på, om ej sir John ibland fäller sin bönbok i
kyrkan, sade lady Rosamunda vänd inåt rummet, som om hon ej vetat af
den unga konstnärinnans närvara.
I och med detsamma frasade lady Mary Bracken fram till dem.
-- Vill du bli presenterad? frågade hon sin nevö med en mycket hörbar
hviskning, och utan att afvakta hans svar fortfor hon: Sir John Croft,
miss Valérie Kostolitz -- den andra miss Kostolitz -- jag kan omöjligt
komma ihåg ert namn -- ni blir ju icke stött däröfver.
-- Vi äro redan gamla bekanta, svarade Croft glädtigt.
Detta ådrog honom en vredgad blick ur Valéries ögon. Men han tyktes
icke ha sett den, utan fortsatte helt lugnt: Vi träffades på järnvägen,
icke sant? Och vi foro tillsamman hit i omnibusen. Jag skulle tro, att
det är en tillräcklig presentation för hvem som hälst.
-- Men det är icke desto mindre ändå angenämare att veta en persons
namn, svarade Valérie och lyfte upp sin lilla haka med den djupa
gropen.
Croft hugade sig med ett förbindligt leende.
-- En presentation är afgjordt en fördel, då man ej är någon
ryktbarhet, men hela världen har naturligtvis hört talas om fröken
Kostolitz.
Det var hans afsikt att säga någonting riktigt artigt, men hans
kompliment misslyckades totalt. De båda systrarna rodnade ända upp till
hårfästet och hans tant sade tort: Prata inga dumheter. Hon har just
nyss kommit till London ooh hittils har ingen människa hört henne.
Valérie stälde tekoppen ifrån sig och sträkte befallande ut handen:
-- Min fiol, om jag får be, sade hon.
-- Gif henne den, John, gif henne den! ropade lady Mary. De vilja visst
gå och packa upp sina koffertar. Icke sant, att I viljen packa upp?
Eller skall jag skicka upp min kammarjungfru?
Croft kunde icke låta bli att tänka på samtalet i järnvägskupén, och
som han var en smula stött öfver den tillrättavisning han nyss fått,
greps han af en med elakhet blandad nyfikenhet att få se, huru hans
reskamrater skulle förhålla sig gentemot detta förslag. Men den äldre
systern afslog anbudet med allvarlig värdighet och utan minsta
förlägenhet.
-- Jag trodde nog, att ni inte önskade det, sade lady Mary. Folk tycker
inte om, när främmande tjänarinnor gräfva bland deras saker.
Anmärkningen var så egendomlig, så oförsynt, men likväl så träffande,
att Croft faktiskt kände, huru han rodnade. Och hans obehag ökades, då
han märkte, att Valéries blick med ett uttryck af vredgad förvåning
hvilade på honom.


II.
Staccato.

Kort innan det ringde till middagen trädde Croft in i förmaket och till
sin stora belåtenhet träffade han ingen annan än sin tant där.
-- Just hvad jag önskade, började han och slog sig ned bredvid henne i
soffan. Jag kom med afsikt ned så tidigt, för att jag skulle få prata
litet med dig. Jag vet, att du alltid är färdig en hel evighet före de
andra. Säg mig nu hvem de nätta, små flickorna äro och hvarför de äro
här?
-- Du menar den lilla fiolspelerskan -- hon är riktigt söt och den
andra är också en liten nätt varelse. Min gossar jag fick höra, att hon
skall spela alldeles gudomligt, den ande, förstås. Systern
ackompagnerar henne och tager vård om henne. Hon tyckes ordna alt för
henne. Hon är så att säga hofmästarinnan.