Nordmanna-Mystik: Bilder Från Nordens Forntid - 10

»Hvad var det för ondt, jag stötte min fot emot?» sporde Odd.
Han föste bort sanden med spjutskaftet, och alla sågo de, att där låg en
hästskalle.
Plötsligt snodde sig en orm ut därifrån. Den kastade sig öfver Odd och
högg honom i foten ofvan ankeln. Genast gaf ettret värk, och hela foten
och låret svullnade.
Detta onda angrep Odd så hårdt, att mannen måste leda honom ned till
stranden; och dit kommen, sade han:
»Nu skola några af eder fara åstad och hugga mig en likkista af sten;
men I andre skolen stanna kvar här hos mig och rista på kafle det kväde,
jag vill dikta om mitt lif och mina bedrifter.»
Så började han att kväda; och som det led med kvädet, led det med Odd.
Då han diktat det till slut, dog han. Och valans spådom var uppfylld.
Ödets vilja, som hon uttalat, hade segrat.
* * * * *
Ännu starkare framhålles i en af de isländska ättsagorna valan såsom
ödets sannfärdiga tolk.
Med kraft betonas det, att hennes förutsägelser ej kunna annat än slå
in: huru mycket människan än må söka undandraga sig deras mystiska makt,
måste hon dock till sist gå den väg, som genom dem utstakats. Ingen kan
motstå ödet, hvars bud en vala förkunnar.
Detta visas oss i berättelsen om en af Islands mera berömde nybyggare,
_höfdingen Ingemund Torstensson_.
Medan han ännu var i Norge, åhörde han i en gillesal tillsammans med
sina båda fosterbröder Grim och Romund en siande finsk vala. Då de ej
gingo fram till henne för att göra framtidsfrågor utan förblefvo
sittande på sina platser, vände hon sig till dem med orden:
»Hvarför spörja icke de unga männen där borta efter sina öden? De synas
mig dock vara de märkligaste bland eder alla härinne.»
De förklarade, att de icke brydde sig om hennes spådomsprat. Och
Ingemund tillade:
»Om mitt öde vill jag ej veta annat än att det varder kommande, och jag
tror ej, att det gömmer sig under dina tungrötter.»
»Och dock vill jag säga dig det», sade hon, »fastän du icke frågar mig:
du skall komma att bebo det land, som heter Island, hvilket ännu är
obebygdt vida omkring. Där skall du varda en fräjdad man och gammal, och
många af dina efterkommande skola likaledes bli i samma land berömda.»
»Allt det där går ju väl ihop», genmälte Ingemund gäckande, »ty jag har
fast beslutit att aldrig komma till det stället, och ej vore jag någon
god köpman, ifall jag sålde mina många och dråpliga släktjordar för att
begifva mig hän till dessa öde bygder.»
»Det skall dock ske, såsom jag säger», återtog valan, »och beviset härpå
är, att den talisman, som konung Harald Hårfager gaf dig för hjälpen i
slaget i Hafversfjorden, nu är försvunnen ur din penningpung och finnes
i den skogsbacke, hvarå du en gång skall bygga och bo. Å den talismanen
är gud Frey afbildad i silfver; och när du reser din gård, skola mina
ord sannas.»
»Vore det icke en förolämpning emot husets herre här», ropade han, »så
skulle du få spådomslönen smälld i hufvudet, men som jag icke är någon
våldsman, får du vara den förutan. I en ond timma har du hit kommit.»
»Min spådom», slöt hon, »kan du dock icke undkomma, vare sig den behagar
dig eller icke. Och därtill säger jag dig detta: ut till Island skola
äfven dina fosterbröder Grim och Romund komma, och båda skola de där bli
dugande bönder.»
Då Ingemund åter kom hem till sitt härbärge, letade han förgäfves efter
sin talisman. Den fanns icke mer i hans pänningpung: och detta tycktes
honom ej båda godt. Men husets värd bad honom vara vid godt mod och ej
taga sig det skedda så när, »ty», sade han, »det finnes många präktige
män, hvilka ej anse det som en skam att draga upp till Island, och det
har varit i ärlig mening, jag bjudit finnkvinnan hit».
»Dock är jag dig alls ingen tack skyldig härför», svarade Ingemund.
Efter någon tid frågade denne sina bägge fosterbröder, hvad de tänkte om
färden till Island.
»Till intet båtar det», sade Grim, »att brottas med sitt öde, och jag
skall nu i sommar segla ut till Island. Min broder följer, och många mer
ansenliga män än vi hafva fått lust att draga dit upp. Goda tidender har
jag erhållit om landets art: boskapen kan där gå ute om vintern och nära
sig själf; i hvarje sjö finnes fisk, och skogarne äro stora. Dessutom är
man där befriad från kungars och illgärningsmäns våld.»
»Men jag vill icke dit», förklarade Ingemund, »och alltså måste vi
skiljas, fosterbröder.»
»Det måste vi», sade Grim, »men ej skall det förekomma mig oväntadt, om
vi dock träffas därute, ty ingen kan undgå sitt öde.»
Äfvenså menade Ingemunds gamle fader på sin dödsbädd, att det ej skulle
förvåna honom, ifall sonen komme att lämna sin fädernegård.
Denne slog sig visserligen lika fullt till ro där, men, såsom han snart
nog måste erkänna för sin höge gynnare, konung Harald Hårfager, lämnade
valans spådom honom ingen ro; den rörde sig ständigt i hans sinne; och
han ville ej längre dölja för konungen, att han ämnade hämta några
trollkunniga finnar, som kunde säga honom landets beskaffenhet och det
härads utseende, där han skulle bygga sitt bo.
»Jag tänker sända dem upp till Island», sade han.
Kung Harald rådde honom härtill; »ty jag är viss om», sade han, »att du
ändock kommer att fara dit».
Han lät sedan norrifrån hämta tre finnar.
»Smör och tenn skolen I få», sade han, »om I viljen å mina vägnar
företaga en färd till Island, där uppleta min talisman och sedan
underrätta mig om landets beskaffenhet.»
De förklarade detta vara en farlig färd, men de skulle dock våga sig på
den, enär han så ifrigt önskade det.
»Stäng oss inne i ett hus», sade de, »och låt ingen där störa oss».
Det skedde, och när Ingemund efter tre dagars förlopp kom till dem,
reste de sig, svårt stönande, upp och sade:
»För oss finnar har detta varit mödosamt — ett tungt arbete hafva vi
haft. Dock återkomma vi med sådana meddelanden, att du af dem kan känna
igen landet, ifall du kommer dit. Det kostade oss stort besvär att finna
talismanen. Ja, kraftiga hafva valans ord varit, ty mycket ondt hafva vi
för deras skull måst utstå. Vi kommo i land på ett ställe, där tre
fjordar skuro in från nordost, och innanför den ena af fjordarna blänkte
stora sjöar. Därpå kommo vi ned i en djup dal, och inunder fjället i
dalen voro några skogsbackar, och invid dem öppnade sig en mindre dal,
lämplig att bebyggas — och där, i en ny skogsbacke, funno vi din
talisman. Men när vi tänkte taga den, for den öfver i en annan backe,
och allt som vi följde efter den, försvann den för oss. Alltjämt hvilade
något dunkelt öfver den. Därför måste du hämta den själf.»
Nu insåg Ingemund klart, att det till intet tjänade att spjärna emot
ödet. Också tillställde han strax därefter för sina vänner och andra
höfdingar ett präktigt gästabud, där han högtidligt meddelade sitt
beslut att ändra sin lefnadsställning och draga upp till Island — »mera
för det ödet så ville än af egen böjelse».
När han omsider kommit till den fjärran ön och där hälsats välkommen af
sina väntande fosterbröder, drog han tillsammans med dessa, med hustru,
barn och allt sitt följe norrut, tills de nådde Vatnsdalen. Där kände
han igen trakten efter finnarnes beskrifning.
Platsen för sin egen bostad valde han i en liten dal, och han lade där
grunden till en gård. Han reste ett gudahus, hundra fot långt; och då
han grof i jorden för att där resa sina högsätespelare, fann han sin
talisman, såsom det blifvit honom förespådt.
»Så är det dock sant», sade han till sist, »att det till intet gagnar
att strida emot sitt öde; och härmed skola vi vara nöjda.»
Inom kort blef Ingemund en mäktig höfding på den af honom en gång
föraktade ön. —
Bilden af en sådan forntidsvala, för hvars ords kraft t. o. m. de
trollkunnige finnarne måste enligt sägnen utstå vånda, utgör sålunda en
storslagen illustration till nordboarnes föreställningar om ett
förutbestämdt öde.


Drömmarne.


Drömmarne i allmänhet.

En mycket framstående roll spelade drömtydningen.
Det finnes knappast en saga, hvari det ej upprepade gånger berättas om
drömmar och deras tydning.
Hvad som föranledde nordmännen att tillägga drömmarne, på hvilka vi
redan sett åtskilliga prof, en mycket djup betydelse, var å den ena
sidan deras tro på ett öfver all världen härskande öde, hvars vilja
uttalades äfven i människodrömmen, å den andra deras föreställning om
det helt och hållet själfständiga lif, som själen på egen hand förmådde
föra, när kroppen låg försänkt i sömn.
Det fanns personer, som ansågos hafva erhållit en särskild gåfva att
drömma. Om en sådan kunde det heta: »att han på förhand kände ännu icke
timade ting, berodde icke minst på hans skicklighet att drömma sådant,
som kunde tydas».
»Det händer ideligen», säger en man om sin hustru, »att hon i sömnen får
veta händelser, som tyckas henne viktiga.»
Att drömmandet ansågs såsom ett bevis på själens sanna hälsa, framgår
däraf, att den, som sades vara »drömstulen» d. v. s. saknade förmågan
att drömma, gick och gällde som andligen svag. På ett dylikt fall skola
vi längre fram lämna exempel.
Denna uppfattning sammanhänger utan tvifvel med tron på själens förmåga
att sväfva fullständigt fritt omkring, medan kroppen hvilade i sömn. Och
drömmen blef sålunda betraktad som en själens vederkvickande utflykt,
hvilken denna behöfde för att kunna bibehålla sin friskhet.
Hvarje man och kvinna tyckes ha kunnat tyda drömmar. Dock finnes det en
och annan, om hvilken det säges, att han eller hon varit mera än vanligt
kunnig i tydningskonsten.
»De tydde drömmar bättre än andra människor», heter det, »och därför
sökte många råd hos dem.»
Drömtydningen synes så småningom ha utbildat sig till ett slags sport.
Sålunda berättas följande om tvänne personer, Torhadd och Sten.
Torhadd var vid mycket godt lynne och sade, att nu skulle de spela
schack.
»Ty man har sagt mig», fortsatte han, »att ingen spelar detta spel
bättre än du, och jag har äfven mitt nöje däraf.»
Sten var genast med härom. Men snart låg Torhadd under i spelet, och han
sade:
»För mycket har man ej sagt mig om din konstfärdighet; men nu sluta vi;
jag hafver en annan begäran till dig».
Sten frågade, hvad han nu ville.
»Jo, man har äfven sagt mig, att ingen förstår att bättre utlägga
drömmar än du.»
Därefter berättade Torhadd för Sten icke mindre än tolf mycket underliga
drömmar, som han haft, och Sten måste tyda dem.
Det sätt, hvarpå schackspelet här sättes vid sidan af drömtydningen,
gifver vid handen, att denna senare varit ansedd som ett slags idrott,
och det har därvid kommit an på att lämna tydning af alla, äfven de mäst
sällsamma drömmar, dem man fått sig förelagda.
Häraf kunna vi sluta oss till, att drömtydningen ej försiggått efter
bestämda regler, såsom förhållandet t. ex. varit hos kaldeerna. Den har
alltså ej haft den ringaste vetenskapliga karaktär utan endast varit ett
värk af ögonblicklig inspiration eller fyndighet.
Detta bekräftas däraf, att den, som haft drömmen, endast sällan är
tillfreds med dess tolkning utan säger rent ut, att en bättre nog kunnat
finnas. Slika uttalanden skulle ej kunnat göras, om tydningen skett
efter fastställda regler.
Hvad de i urkunderna bevarade drömmarnes _äkthet_ angår, blifver det vid
ett närmare skärskådande klart, att de allra flesta äro i sitt nuvarande
skick konstprodukter.
Deras innehåll öfverensstämmer nämligen mästadels med de senare
skildrade, förutsedda händelserna så in i de minsta detaljer, att man ej
gärna kan tänka sig dem vara i värkligheten drömda så, som de
framställas.
Sålunda drömmes det mer än en gång om vargar, hvilkas uppgifna antal
sedan visar sig på siffran motsvara det antal fiender, som företaga det
i drömmen förutspådda angreppet. Ja, förloppet och utgången af en strid
eller af andra tilldragelser finna oftast i en redan omtalad dröm sina
nästan ängsligt noggranna förebilder.
Mången dröm har under bilden af ett stamträd en helt och hållet
genealogisk karaktär och har därtill den tydliga uppgiften att
förhärliga en viss släkt.
Andra drömmar äro endast att anse som omhöljen för afsiktliga varningar
eller uppmaningar, gifna åt vederbörande af dem, som säga sig ha haft
drömmarne.
Äfven visa sig drömmar byggda uteslutande på en ordlek.
Måste vi alltså antaga, att de i _den_ gestalt, hvari de möta oss inom
den fornnordiska literaturen, merändels äro sagoförfattarens värk, så är
härmed dock ingalunda den möjligheten utesluten, att åtminstone de,
hvilkas tillkomst synes mera naturlig, kunnat i sina enklaste grunddrag
en gång värkligen ha varit drömda.
Själfva stommen kan mycket väl ursprungligen hafva rört sig i en
fornnordisk mans eller kvinnas själ, innan författaren för sin
berättelses tarf omformat och utsmyckat den.
* * * * *


Olika slag af drömmar.

Vi dröja först vid _fylgja-drömmarne_, hvilka vi på tal om fylgjorna
redan i all korthet omnämt.
I dessa drömmar uppenbara sig andra människors själar såsom
djurgestalter.
Man antog, att människosjälen förmådde i egenskap af fylgja under sömnen
lämna kroppen.
Men för att den sedan måtte kunna klart visa sig i dröm för en annan
människa, behöfde den, menade man, en ny skepnad och den klädde sig då
alltid i djurhamn.
Frågar man, hvarför fylgjan alltså syntes för den drömmande såsom ett
djur, måste man erinra sig, hvilken oerhördt stor betydelse djurvärlden
städse haft för den ännu på kulturens första stadier stående
mänskligheten.
Jakt, fiske och boskapsskötsel bragte människor och djur i ett
fiendtligt eller vänligt förhållande till hvarandra, hvilket emellertid
alltid var sådant, att människan kom i tillfälle att på det noggrannaste
iakttaga det förföljda eller det tämjda djurets natur.
Dettas oförmåga att listigt dölja eller förnuftigt behärska sina drifter
hade till följd, att dess karaktärsbild afslöjade sig för människans
blickar vida tydligare än hennes medmänniskors.
Sålunda erhöllo djurens kroppsliga och andliga egenskaper för henne ett
typiskt värde. Och när man hos en vän eller fiende iakttog liknande
egenskaper, trodde man sig ej kunna klarare beteckna dessa än genom att
jämföra dem med just de djur, som syntes så oförtydbart vara deras
lefvande inkarnationer.
Djurgestalten blef alltså den nya hamn, hvari människosjälen — fylgjan —
troddes draga ut på sina färder genom drömmarnes land.
Den fornnordiska _drömfaunan_ är synnerligen rikhaltig och är i nästan
hvarje saga företedd genom ett eller flere exempel.
Bland vilda däggdjur, i hvilkas skepnad fylgjan klädde sig, märka vi:
vargen eller ulfven, skogsbjörnen och isbjörnen, svinet och hjorten,
räfhonan, läjonet och leoparden.
Uppträdde hon som tamt däggdjur, kunde hon vara oxe, tjur, häst eller
valp.
Kom hon flygande i fågelhamn, syntes hon som örn, korp, lom, svan, hök
eller falk.
Hon kunde äfven visa sig som orm och drake. —
Se här några exempel på

_fylgjadrömmar._
Då det blef Orvar Odd en gång vägradt att göra en färd till Bjarmaland
tillsammans med sin broder Gudmund och deras frände Sigurd, lämnade han
dem i vredesmod, och de lågo sedan en hel månad med sina skepp under ön
Rafnista utan att få vind.
En natt jämrade sig Gudmund i sömnen. Man talade om, att man borde väcka
honom, men Sigurd menade, att han först borde drömma den dröm, han hade,
till slut.
När han vaknat, sporde Sigurd: »Hvad drömde du, frände? Det lät, som om
du hade det så svårt.» Och Gudmund svarade:
»Jag drömde, att vi lågo alldeles som nu här inne under ön med våra båda
skepp; och jag såg en isbjörn ligga i ring rundt om ön, och ofvan
skeppen möttes djurets hufvud och svans. Det syntes så ilsket, att jag
aldrig sett dess like förr; all raggen reste sig utefter dess rygg. Och
så tycktes det mig, som om det ville kasta sig öfver skeppen och trycka
dem i djupet.»
»Lätt är att se», sade Sigurd, att detta djur är vår frände Odds fylgja
— det är hans emot oss fiendtliga sinne. Och är det min mening, att vi
ej komma bort härifrån, ifall icke han får följa med oss».
Man kom öfverens om att erbjuda Odd ett eget skepp med full utrustning.
Därefter gaf han sig åter i följe med dem; och vinden blef förlig, så
snart seglen hissats. —
Storbonden Gisle Sursson på Island meddelar, hur han i en dröm sett den
mans fylgjor, som hemligen dräpt hans svåger Vesten. Som äfven dråparen
är hans frände, vill han emellertid ej röja honom, och han uttrycker sig
därför så:
»Jag hade mig en dröm i går natt och en i natt. Bägge skvallra om, hvem
dådet gjordes af, men ej skall jag därför säga det. I går drömde jag,
att en huggorm slingrade sig ut från en gård och stack Vesten till döds.
I natt såg jag, hur från samma gård en varg rände — äfven den bet Vesten
ihjäl. Jag har ej sagt någon dessa drömmar förr än nu, ty jag ville ej,
att de skulle tydas.»
En välbekant, vacker fylgjadröm är den, som Helga den fagras fader
Torsten Egilsson kort före hennes födelse berättar för sin gäst,
drömtydaren Bärgfinn, och hvari hela hennes lefnadssaga förebådas.
»Jag drömde», talade han, »att jag stod utanför hufvuddörren hemma på
Borg. Jag såg upp mot husen, och på takåsen satt en fin och fager
svanhona. Jag tyckte henne vara min och kände, hur hon var mig kär.
»Då såg jag en stor örn komma flygande ned från fjällen. Den kretsade
fram till gården och satte sig ned bredvid svanen. Den kluckade till
henne blidt, och hon syntes betagen däraf. Jag såg, att örnen var
svartögd och hade järnklor. Den tycktes mig vara ett ståtligt djur.
»Sedan såg jag en annan fågel nalkas söderifrån. Äfven den flög fram mot
min gård Borg, sänkte sig ned bredvid svanen och ville fjäsa för henne.
Det var också en stor örn.
»Men så snart den kommit till, begynte den andra att resa fjädrar, och
de foro ihop och spändes skarpt och länge, och jag såg dem bägge blöda.
»Deras strid lyktades så, att de segnade båda döda ned på hvar sin sida
om takåsen.
»Men svanhonan satt kvar och hukade sig sorgset ned.
»Därpå såg jag en fågel susa fram mot väster. Det var en falk. Den flög
hän till svanen och tedde sig vänligt emot henne. Sedan flögo de bägge
tillsammans bort åt samma håll. Då vaknade jag. Och har denna dröm intet
att betyda», tillade han i likhet med så många andra af forntidens
»drömmare», hvilka hälst ville betrakta en hotfull dröm såsom
betydelselös; »den torde blott båda oväder; i luften skola stormar
mötas, som komma ur de väderstreck, från hvilka jag såg fåglarne flyga.»
»Den meningen har jag icke om drömmen», sade drömtydaren Bärgfinn.
»Gör då af den, hvad du finner rimligast», svarade Torsten, »och låt mig
höra».
Bärgfinn sade:
»Fåglarne, du sett, månde vara människors fylgjor.
»Din husfru går hafvande, och hon skall föda ett däjligt och fint
möbarn, som du kommer att hålla mycket af.
»Från de väderstreck, ur hvilka du såg örnarne flyga, skola två
ansenlige män komma och fria till din dotter.
»De skola fattas af mäktig kärlek till henne och kämpa om henne, och i
den kampen skola de bägge dö.
»Därefter skall ur det väderstreck, ur hvilket falken flög, en tredje
man träda fram och bedja om hennes hand. Med honom varder hon gift.
»Nu har jag tydt din dröm, och så skall den sannas.»
Sagan, som börjar med denna dröm, redogör sedan för dess uppfyllelse.
Fylgjorna i örnhamn visa sig hafva varit de bägge skalderna Gunnlög
Ormtungas och Ramn Anundssons fylgjor. Deras kärlek till Helga den
fagra, Torstens dotter, bringar dem i kamp med hvarandra, och de falla
till sist båda i holmgång.
Lik drömmens svan, som satt ensam kvar och hukade sig sorgset ned,
sörjer Helga den fallne Gunnlög.
Då gifter hennes fader henne med den raske och rike bonden Torkel, hvars
fylgja var falken.
* * * * *
Enär den uti djurhamn framträdande fylgjan ursprungligen hör tillsammans
med den mänskliga kroppen, finnes det å andra sidan exempel på, att
denna senare kommer att i drömmarne låna ett och annat från denna hamn,
som själen sålunda tagit.
En man drömmer t. ex., att han hugger en annan »sönder i midjan», och
»det tycktes mig då», säger han, »att ett varghufvud satt på hans hals.»
När biskop Fredrik, under sitt arbete för kristendomen på Island, en
gång närmade sig Hägranäs ting, rusade hela hopen af hedna män upp emot
honom och hans följeslagare under väldiga rop. Vapnen skakades emot
sköldarne, och stenar kastades. Då sade biskop Fredrik, innan han vände
om:
»Nu går den dröm i fullbordan, som min moder i forna dagar drömde. Hon
tyckte sig se ett varghår sticka fram på mitt hufvud, och nu jagas vi
med fruktansvärdt våld undan som farliga vargar.»
* * * * *
Naturmänniskan tänker sig icke blott djurvärlden besjälad; äfven den
liflösa naturen, ja, t. o. m. konstprodukten äger för henne en själ.
»I drömlanden», heter det hos Tylor, »bygga de döde karenernas själar
upp husen med sina yxors själar och med sina knifvars själar tälja de
sitt ris. Algonkinjägarnes skuggor jaga bäfrarnes och elefanternas
själar, och på sina snöskors själar skrida de öfver snöns själ.»
Kvarlefvor af denna uppfattning af det liflösa finna vi ännu hos
nordmännen.
Ja, t. o. m. i våra dagar döljer sig en räst däraf i namnen på skepp och
lokomotiv. Enär dessa te sig för ögat, som om de rörde sig af sig
själfva, älskar människan att i dem liksom se ett lefvande väsen.
Något liknande gjorde äfven nordboarne, men de gingo längre. Svärdet,
som de buro, försvarade dem i striden; den kraft, med hvilken de förde
det, tycktes det själf besitta. Det var deras bästa och trognaste vän —
hvarför skulle de då ej tilldikta det en själ?
Ofta drömmes det om svärd. När man drömmer, att ett sådant brister,
betyder det stor olycka eller död.
En kämpe Torbjörn anar döden vid sitt uppvaknande efter en dröm, hvari
han såg sig hålla sitt goda svärd i handen; »men det sprang itu, så
snart jag därmed gaf ett hugg», sade han.
Enligt Eddan vaknar konung Atle i sömnen och säger till sin maka Gudrun:
»Nyss ur sömnen
mig nornor väckte»;
— på sin dröm han ville
tydning veta —
»Jag tyckte, att du Gudrun,
Gjukes dotter,
mig med svekfullt
svärd stack.»
Äfven den klädedräkt, hvari någon uppenbarade sig i drömmen för en
annan, kunde värka betydelsefull.
Bittra tårar gråter en af sagornas kvinnor, efter det hon i en drömsyn
sett sin broder träda henne till mötes i röd kortrock och röda strumpor,
ty hon anar hans snara, blodiga slut.
En man drömmer sig klädd i en blänkande linnerock — och inom kort flyter
han död i Isafjorden.
Föremål, hörande till klädedräkten, såsom ringar och andra dyrbarheter
kunde äfven ensamma visa sig i drömmarne och där båda framtid.
I de fyra drömmar, som Gudrun Osvifversdotter omtalar för den
drömkunnige höfdingen Gäst Oddleifsson, ser hon dylika föremål, hvilka,
enligt hans tolkning, beteckna hennes blifvande fyra män.
Redan på denna tid satte kvinnan det allra högsta pris på kostbara
kläder och smycken; och det kan därför ej förvåna oss, om det
dyrbaraste, som enligt nordmannauppfattning kunde bli hennes, nämligen
mannen, liknades vid sådana.
Gudruns drömmar äro, liksom höfdingen Gästs tydning af dem, i hög grad
karaktäristiska.
»Jag har drömt mycket i vinter», säger hon, »men i synnerhet är det fyra
drömmar, som gifvit mig åtskilligt att tänka på. Ingen har hittills tydt
dem så, som jag önskat; och de blifva väl häller aldrig tydda efter mitt
sinne.»
»Säg mig dina drömmar», sade Gäst, »måhända jag kan få ut någon mening
af dem.» Därpå berättade Gudrun:
»Mig tycktes, att jag stod vid en bäck, och jag bar min krokhufva, men
den klädde mig illa, och då kände jag lust att göra mig af med den,
fastän många afrådde mig. Men jag brydde mig ej om deras råd utan ref
hufvan af mig och slängde den ut i bäcken.
»Längre var ej den drömmen.»
Och hon fortsatte:
»Den andra drömmen begynte så, att jag tyckte mig stå vid en sjö, och på
min hand hade kommit en silfverring, som klädde mig mycket väl och som
jag höll för en stor kostbarhet. Den hoppades jag få länge behålla. Men
bäst som det var, for den af min hand och ut i sjön, och jag såg den
aldrig mera.
Detta gick mig så till sinnes, som om jag förlorat den dyraste klenod.»
»Den drömmen är ej mindre betydelsefull», förklarade Gäst.
»I min tredje dröm tyckte jag mig äga en guldring, så att min förra
förlust nu var ersatt; det förekom mig, som skulle jag få glädja mig
längre åt denna ring än åt den andra. Och dock syntes den icke kläda mig
så mycket bättre, som guld är dyrbarare än silfver. Därpå snafvade jag
och föll omkull, och som jag ville taga emot mig med handen, slog
guldringen mot en sten och sprang i två bitar, ur hvilka blod sipprade.
»Och sorgen syntes mig större än skadan.
»Då föll det mig in, att en rämna funnits på ringen, och när jag
besiktigade styckena, skönjde jag ännu flera rämnor. Men likväl förekom
det mig, som om ringen skulle hafva förblifvit hel, ifall jag blott
vårdat den bättre.»
»Dina drömmar minskas icke i växten», sade Gäst.
»Slutligen», fortsatte Gudrun Osvifversdotter, »såg jag mig i den fjärde
drömmen bära en guldhjälm, besatt med ädelstenar.
»Jag tyckte mig äga dessa klenoder, men den olägenheten fanns dock, att
hjälmen kändes väl tung, så att jag knappt förmådde bära den, och jag
lutade med hufvudet.
»Detta lade jag emellertid ej hjälmen till last, och jag tänkte ej
häller skilja mig vid den — men likväl föll den från mitt hufvud och
rullade ut i Hvamsfjorden.
»Då vaknade jag. Nu har jag sagt dig alla mina fyra drömmar.»
»Klart ser jag», svarade Gäst, »hvad dessa drömmar förebåda. Men nog
skall min tydning synas dig något enformig, ty de teckna sig för mig
alla på samma sätt.
»Fyra män skall du äga, och med den förste skall du blifva gift utan
ditt eget tycke.
»Du bar nämligen en hufvudbonad, som du tyckte kläda dig illa. Därför
kommer du att föga älska honom, och enär du tog af dig hufvan och
kastade den i vattnet, skall du komma att öfvergifva honom, ty om dem,
som ödsla bort sina egodelar, säger man, att de kasta dem i vattnet.
»I den andra drömmen ägde du en silfverring.
»Det betyder, att du skall varda gift med en annan ansenlig man, som du
skall hålla mycket af men blott besitta en kort tid. Ringen for i sjön —
det skall ej förvåna mig, om du mister den mannen genom drunkning.
»Din tredje dröm, hvari du såg en guldring på din hand, bebådar, att du
skall få dig en tredje man, som dock ej skall tyckas dig _så_ mycket
mera värd än den föregående, som guld är sällsyntare och dyrbarare än
silfver.
»Att ringen sprang sönder genom din ovårdsamhet och att du såg blod
komma ur bitarne, det betyder, att denne din husbonde skall varda dräpt,
och klart skall du sedan se de brister, som vidlådt detta giftermål.
»Hvad slutligen den fjärde drömmen vidkommer, den, hvari du bar en
guldhjälm, som var smyckad med ädelstenar och var dig för tung, så säger
den, att din fjärde man är en stor höfding, som skall förstå att härska
öfver dig. Du tyckte, att hjälmen försvann i Hvamsfjorden: i den skall
denne din make se sin sista dag. Mera vill jag icke säga om den
drömmen.»
Medan han sålunda utlade hennes lefnadssaga, satt hon blodröd i
ansiktet; och hon talade icke ett ord, förrän han slutat. Då sade hon:
»Fagrare spådomar hade du kunnat gifva mig, om jag blott gifvit dig ämne
därtill. Haf dock tack, ty du har tydt mina drömmar.» —