Nordmanna-Mystik: Bilder Från Nordens Forntid - 03

icke se, hvart han tog vägen.
Strax därefter stillnade vädret.
Torsten gick hem till fadren och förtalde honom denna stora, underbara
händelse. Och genast begaf han, Tore, sig till konung Olof och bad honom
göra sig underkunnig om, hvar sonen hamnat.
Konungen lofvade att göra sitt bästa, fastän det tycktes honom ovisst,
om han kunde blifva ung Helge till någon hjälp.
Det led fram till jul nästa år; och konung Olof uppehöll sig denna
vinter på Alrekstad. Så hände det sig åttonde dag jul om kvällen, att
tre främmande män stego in i hans hall. De trädde fram till honom, där
han satt vid bordet, hälsade honom höfligt och fingo en vänlig hälsning
tillbaka.
Det var Helge, som kommit, men hans två följeslagare kände man ej.
Konung Olof sporde dem efter deras namn, och båda sade sig heta Grim.
»Vi äro sända hit till eder», sade de, »af konung Gudmund på
Gläsesvallarne. Han skickar eder sin hälsning och därtill tvänne horn.»
Konungen tog emot hornen, som voro ett par ypperliga, guldbeslagna
klenoder.
»Konung Gudmund», fortsatte de båda följeslagarne, »ber eder, herre, att
I måtten vara hans vän, och fäster han sig mera vid eder mening än vid
alla andra konungars.»
Härpå svarade konung Olof intet, utan lät han blott visa dem bort till
deras platser. Sedan lät han fylla de mottagna hornen med god dryck, och
han lät biskopen signa den.
Hornen buros bort till de båda sändemännen, på det att de först måtte
dricka ur dem; men strax märkte de, att biskopen läst öfver drycken.
De reste sig upp, och stort blef stojet i hallen.
Drycken stöpte de ur hornen ned på golfvet; ljusen släcktes, och ett
hiskligt brak hördes.
Då bad konungen Gud se i nåd till dem alla därinne, och han befallte
sina män att stå upp och häjda allt detta oväsen.
Så tändes ljusen igen, och Helge och hans båda följeslagare voro
försvunna; men man såg tre män ligga dräpta på golfvet och bredvid dem
de båda hornen.
»Ett stort under hafver timat», sade konungen, »och bäst vore, att
dylika blefve sällsynta. Konung Gudmund är mycket trollkunnig. Den man,
som kommit i hans våld, hafver råkat illa ut, och ovisst är, om något
kan göras för honom.»
Därefter lät konungen hornen tagas i förvar. Man drack ur dem och befann
sig väl däraf.
Den bärgsklyfta ofvanom Alrekstad, hvarigenom konung Gudmunds män foro
sin kos med Helge, blef kallad Grimsklyftan, och det är ej rådligt för
någon att draga där fram.
Året gick, och åter kom en åttonde dag jul.
Då konungen var med sin hird i kyrkan och där åhörde mässan, trädde med
ens tre män fram till kyrkdörren, de två ropade in:
»Här bringa vi dig Helge, konung, och den stund vet ingen, när du sedan
släpper honom ifrån dig!»
Därpå försvunno de; och den tredje mannen stod ensam kvar.
Strax kände man igen Helge, och man blef varse, att han var blind.
Konung Olof sporde honom, huru allt hängde tillsammans, hvar han vistats
denna långa tid.
Och han berättade först, hur han fann kvinnorna i skogen, och sedan, hur
de bägge Grimarne frammanat ovädret för honom och hans broder, när dessa
tänkte bärga skeppet, och hur de därefter tagit honom med sig hän till
konung Gudmund på Gläsesvallarne samt sålunda bragt honom åter till
dottern Ingeborg.
»Hur trifdes du hos Gudmund?» frågade konungen vidare.
»Förträffligt», svarade han; »ingenstädes har jag funnit mig bättre.»
Konung Olof sporde sedan om Gudmunds lefverne och hans sätt att skicka
sig samt huru stort följe han hade.
Helge berömde kung Gudmund mycket och tillade, att hans män voro så
många, att han ej förmått räkna dem.
»Hvi foren I, alla tre, så hastigt ifrån oss förra vintern?» frågade
Olof.
»För era böners skull till Gud släppte Gudmund mig ifrån sig, och han
sände de båda Grimarne med mig till eder, på det att I måtten få veta,
hvad det blifvit af mig. Men därför jagade vi den gången så hastigt bort
ifrån eder, att det var emot Grimarnes natur att dricka den dryck, I
låtit signa. De blefvo rasande, enär de sågo sig öfvervunna, och sedan
dräpte de era män. Eder visade konung Gudmund i allt fall sin aktning,
då han sände eder hornen, och var det hans tanke, att I därefter ej
skulle så ifrigt fråga efter mig.»
»Hvarför har du nu åter lämnat kung Gudmunds hof?»
»Därtill är hans dotter Ingeborg skuld; hon kunde icke hvila när mig
utan anfäktelser, när jag hvarje natt låg vaken. Och mäst därför drog
jag mina färde. Dessutom ville kung Gudmund ej trotsa eder längre,
herre, när han fick spörja, huru gärna I villen hafva mig hit. Men om
kung Gudmunds egen höghet och om allt hans storslagna väsen kan jag icke
i få ord yttra mig — lika litet som om hans stora följe.»
»Hvi är du blind?» frågade konungen.
»Jo», svarade han, »vid mitt afsked ref Ingeborg ut mina båda ögon,
förklarande, att Norges kvinnor ej längre skulle af mig hafva någon
glädje.»
Därefter sändes bud efter Helges fader, och denne tackade konungen
mycket, för det sonen återkommit ur trollens händer.
Helge stannade hos konung Olof, hvilken sedan äfven hade med sig hornen
Grim i slaget vid Svoldern.
Äfven de försvunno — liksom Hvitingarne — från skeppet Ormen långe, när
konungen sprang öfver bord; och har ingen sett dem sedan.
* * * * *
I berättelsen om

_Orvar Odds sagolika färder till Finnmarken och till det mystiska, redan
omnämda Resaland_
få vi bevittna mycken trolldom.
Vi få se det senare landets innebyggare, dess resar eller troll hålla
rådplägning utomhus eller sitta ikring sin eld hemma i klippboningen.
Om deras utseende få vi här äfven ett rätt godt besked. —
* * * * *
När den välbekante norske kämpen Orvar Odd stod i begrepp att lämna sin
fädernegård å ön Hrafnista för att tillsammans med sin broder Gudmund
draga upp till Finnmarken och därifrån vidare ut på äfventyr, vände sig
deras fader Grim till Odd och sade:
»Här ser du tre klenoder, frände, som jag vill gifva dig. Det är tre
pilar. De bära namn och heta Flög, Rämsa och Fifva. Jag tog dem en gång
från finnekonungen Guse. Af sig själfva flyga de tillbaka till strängen,
och allt, som de sändas emot, träffa de.»
Odd tog emot Gusepilarne och granskade dem. Han fann dem förträffliga,
ty spetsarne voro fästa till skaften med gyllene band.
»Många goda gåfvor har jag mottagit», sade han, »men inga, som synts mig
jämgoda med dessa. Haf stor tack, fader!»
Då bröderna kommo norr ut till Finnmarken, funno de uppe i land en mängd
jordhyddor; och dit begaf sig Gudmund en morgon med sitt folk.
De sprungo in i hyddorna och rånade kvinnorna, ty männen voro borta.
Kvinnorna blefvo utom sig af förskräckelse och ropade vildt.
När Gudmund och hans män om kvällen kommo tillbaka till skeppen, frågade
Odd:
»Hafven I varit i land i dag, Gudmund?»
»Ja», svarade denne, »och där tycktes mig vara mycket nöjsamt. I morgon
skall du göra oss följe dit.»
»Nej, det vill jag icke», svarade Odd, »ty ingen heder vinnes af att
råna kvinnor, och skola de nog vedergälla eder det omak, I dem gjort.
Strax i morgon vill jag fara härifrån.»
Efter en längre äfventyrlig färd till Bjarmaland[2], kommo de tillbaks
till Finnmarken och lade till vid samma plats, där de nyss varit.
Fotnot 2:
Landet vid södra och östra stranden af Hvita hafvet.
Som de lågo där om natten, fingo de höra ett väldigt brak, och som de
ordade om, hvad detta månde betyda, kom en ny och vida värre skräll, och
så snart denna tystnat, kom en tredje, som var ännu våldsammare.
»Hvad tror du, broder Odd», sporde Gudmund, »att detta kommer sig af?»
»Jag har hört sägas», svarade han, »att när två väder samtidigt gå i
luften och susa emot hvarandra, uppstå häftiga skrällar. Nu måste vi
rusta oss, som om svår storm vore att vänta. Det är finnarne, som rifva
sådan väderlek upp åt eder, för det I plundraden dem.»
Sedan gjorde de sig, enligt Odds föreskrifter, så segeldugliga som
möjligt.
De drogo upp sina ankare, och nästan i samma ögonblick bröt ovädret
löst.
Det var så kraftigt, att det genast dref dem bort från land, och det var
dem icke möjligt att använda roder. De kunde ej annat än länsa undan,
och alla, som kunde komma till, öste.
Så voro de i tjugo dygn oafbrutet i drift.
Till sist kallade Odd på sin broder Gudmund och bad honom kasta allt det
byte, de rånat från finnarne, öfver bord, »ty förr sluta vi icke vårt
kringtumlande», sade han.
»Men hvad gagn skola de hafva af allt det, jag kastar öfver bord?»,
invände Gudmund.
»Låt du dem sjelfva sörja för det!» sade Odd.
De togo då fram allt det byte, de tagit från finnarnes kvinnor, och vrok
det i hafvet, men så snart alla sakerna kommit öfver bord, drefvo de
först framåt längs den ena skeppssidan och sedan tillbaka längs den
andra, tills de alla samlats till ett enda bylte.
Därpå flög detta med rasande fart rakt emot ovädret och försvann ur
deras åsyn.
Samma dag detta skedde, skingrade sig dimman och sjön stillnade, och en
kort stund härefter fingo de land i sikte.
Alla undrade de, hvad detta kunde vara för land.
»Min tro är», sade Odd, »att vi kommit långt norrut, och efter allt hvad
jag hört af kunskapsrika män, håller jag för sannolikt, att detta månde
vara resarnes land. Men som vårt folk nu är svårt medtaget, återstår för
oss intet annat än att här söka hamn och hvila, hur det sedan än månde
gå.»
De närmade sig, och landet, som sträckte sig fram emot dem, syntes dem
vara ett näs eller en stor ö.
Där fanns en god hamn, hvari de förtöjde skeppen; och ofvanom den
utbredde sig en stor skog.
Sedan de slagit upp sina tält på däck, befallte Odd, att man skulle ro
längs land och utspäja trakten.
Och snart kommo männen tillbaka med den upplysningen, att man kommit
till en ansenlig ö, som var obebyggd men bjöd på mycken härlighet. I
skogarne funnos djur i mängd, och vid stranden varsnades hval, fågel och
en stor hop säl. Och det var fastland midt emot.
Odd bad sina män vara varsamma om sig.
»Hvar natt skola tolf man hålla vakt här på ön; med fiske och jakt skola
vi lifnära oss, och vi skola hålla oss så karska vi kunna.»
Och detta gjorde de.
En dag, när de vandrade in i skogen ofvanför hamnplatsen, fingo de se en
reslig björn. Odd sköt på honom och träffade honom: hvarpå han draps.
Sedan lät Odd uppstoppa huden, och djuret stöddes med spjälar, så att
det sträckte fram nosen och stod säkert baktill. Därpå lät han ställa
björnen på en klippa, som vätte inåt fastlandet, så att den blickade
ditåt.
En flat sten, hvarå eld kunde tändas, lades i dess uppspärrade mun.
Så uppehöllo Odd och hans följeslagare sig där i någon tid, och
esomoftast sågo de gestalter röra sig däruppe på fastlandet.
Många voro de ej, men så storvuxna voro de, att man förstod, att det var
resar.
Sent en afton såg man, att de samlats på ett näs å andra sidan sundet.
Då steg Odd jämte en af sina män ned i en båt och rodde tyst fram, tills
de kommit in under näset. Där höllo de inne årorna och lyssnade.
Däruppe vrålade en rese med grof röst:
»I veten, att några skäggbarn lagt till vid vår ö och att de där fälla
våra djur och göra annan fångst. Nu har jag stämt eder hit för att vi må
besluta deras död. Enär jag numera, såsom I veten, har ofrid med min
broder Bjalve, så kan jag blott egna ringa uppmärksamhet åt en sak sådan
som denna. Här sen I en gullring! Den vill jag gifva den, som rödjer
dessa skäggbarn ur vägen.»
Då såg Odd där nere ifrån båten, huru en kvinna reste sig uppe i
församlingen, ifall man nu kunde kalla henne en kvinna. Hon talade:
»Skyldiga äro vi, Bade, resars konung, att uträtta detta ditt ärende,
allra hälst som du bjuder oss en sådan lön. Denna färd skall jag fara,
om du vill.»
»Då är allt godt och väl», förklarade konungen, »ty du kommer att sköta
dig förträffligt — men sen I icke, att där sitta två skäggbarn nere i en
båt under bärget och lyssna till vårt samtal? Nu skall jag gifva dem en
sändning.»
I samma stund såg Odd en sten komma flygande rakt emot dem; och de
svängde båten som snabbast undan. Strax därefter kom en ny sten och så
åter en, som var så stor, att de häpnade och vattnet rök häftigt rundt
omkring dem.
Skyndsamt vände de om till ön, och om en stund sågo de kvinnan vada fram
genom sundet. Hon var väldig till växten och klädd i skinnkjortel.
Ohygglig var hon att se, och aldrig hade de skådat ett sådant lefvande
väsen förr. I handen hade hon en stor järnstaf.
Då gick Odd till bärget, där den uppstoppade björnen stod; han tände upp
eld i dess gapande mun och afsköt sedan en pil rakt igenom djuret och
hän emot trollkvinnan.
Denna hörde hvinet, såg pilen och tog emot den med flata handen; det
lät, som om den flugit i en sten.
»Mera torde det tarfvas», utropade hon, i det hon stirrade upp till det
skjutande odjuret på klippan.
Då tog Odd en af de förtrollade Gusepilarne och afsköt denna på samma
sätt. Kvinnan motade äfven den med handen, men den flög rätt därigenom,
in i hennes ena öga och ut i nacken och sedan tillbaka till odds
bågsträng.
»Det här var förtretligt», sade hon, »men fram skall jag icke desto
mindre».
Och Odd sköt af en ny Gusepil, som gjorde samma färd som den förra.
»Nu måste jag vända om», sade käringen; »det hade jag bort göra förr!»
Hon skyndade tillbaka, blind på båda ögonen.
»Nu lyster det mig veta», utbrast Odd, »hvar denna grufliga käring
hafver hemma; låtom oss ro efter henne fram till land igen».
Då Odd och hans följeslagare nått fastlandet, sågo de den stora kvinnan
styra sina steg upp bland fjällen.
De följde henne raskt; och snart klättrade de med kraft upp bland
klippafsatserna.
Till sist fingo de se en stor eld brinna inne i en klipphåla, och öfver
den sågo de en kittel hänga.
Elden upplyste hela hålan, men utanför var det mörkt.
Troll sutto i mängd å bänkarne längs hålans väggar; och en man, som
sannerligen icke var liten, satt i högsätet med en käring vid sin sida.
Det var en mångklok jätte. Och aldrig hade de sett sådana väsen förr.
Allt på honom var svart utom ögon och tänder, som voro hvita. Hans näsa
var ansenlig och så krokig, att den böjde sig helt nedom munnen.
Läpparne voro såsom torfremsor, skurna med skära; den nedre hängde ner
på bröstet och den öfre rullade sig samman in under näsan. Hans hår var
stort som barderna i Grönlandshvalens käft, och det höljde helt och
hållet hans bröst; och ögonen liknade två skogstjärnar.
Käringen, hans gemål, liknade honom så, som ett bär liknar det andra.
Jätten tog till orda:
»Hvar är Hårdskalle, vår tjänstekarl? Hvi sättes icke maten fram till
oss?»
»Jo, nu är jag här», svarade han; »och jag hafver bistra nyheter att
förkunna. Gneip, dottern din, har kommit hem, blind på båda ögonen; hon
är skjuten med två pilar».
»Det där hade hon kunnat vänta sig», sade den mångkloke jätten, »ty hon
ville göra det omöjliga; hon ville gifva Odd bane, honom, som ödet
tillärnat en ålder, högre än andra människors. Jag vet äfven, att finnar
sändt hit de människobarnen i akt, att vi skulle förgöra dem, men
alldenstund vi icke rå med sådant, vill jag gifva dem vind att segla
härifrån med — ej sämre än den, hvarmed finnarne drefvo dem hit till
oss. Men enär Odd skjutit dotter min med Gusepilarne, gifver jag honom
namnet Orvar Odd[3].»
Fotnot 3:
Pil-Odd.
»Ja, gif du oss vind, du allra uslaste karl!» ropade Odd därutifrån och
tog en af Gusepilarne och sände in den.
Jätten hörde hvinet och gjorde sig genast hård, men pilen flög dock in i
hans öga och for därifrån in under käringens ena arm och sedan ut under
den andra.
Hon spratt rasande upp härvid, for rakt på munskänken och slet honom i
håret; hvarpå alla trollen rusade upp från bänkraderna och klappade om
hvarandra.
Detta kunde man kalla ett sant trollkrakel.
Odd återvände sedan med sin följeslagare till kamraterna.
»Vind är oss lofvad härifrån», sade Odd, »och det är mig sagdt, att den
ej blifver svagare eller mera dräglig än den, hvarmed finnarne
förpassade oss hit. Görom oss nu redo till sådan affärd!»
De rustade sig så omsorgsfullt, de förmådde, styrde sedan ut från land,
och strax kom det vind, värre än någonsin.
Svårt vardt vädrets raseri: med storm följde både snöyra och frost, så
att hvarje störtsjö blef stående styf, sådan som den kom. Men Odd och
hans män klarade sig dock med mycken mandom.
I tjugo dygn, dag som natt, stodo de i ösrummet.
Med hjälp af sin egen mandom och af Odds öde, genom hvilket ett längre
lif var honom bestämdt, lyckades de att färdas fram öfver hafvet, så att
de omsider åter landade vid Finnmarken och togo där hamn och hvila.
Snart voro de åter hemma på ön Hrafnista. —
* * * * *
Äfven andra trollväsen än de nu nämda påträffade Nordmännen under sina
färder utomlands.
Sålunda omtalas t. ex. i Olof den heliges saga tvänne dylika, hvilka
påminna om den anglosachsiska diktningens vidunder och af den kristne
författaren betecknas såsom djäfvulens tjänstandar.
Naturligtvis öfvervinnas de af den helige konungen på ett glänsande
sätt.
* * * * *
Under sina härjningar i England företog Olof den fjortonde
landstigningen vid Kallsån.
Stundom låg i denna å ett kvinnligt sjötroll, hvilket äfven kunde vistas
ute i hafvet. Hon sjöng fagert och kunde med sin sång bringa
skeppsbesättningar i sömn; och när hon till sist kände på sig, att alla
männen insomnat, hvälfde hon om skeppet och dränkte dem.
Men voro de uppe i land, kunde det hända, att hon gaf ifrån sig ett så
högt skri, att många blefvo af skräck vansinniga och rusade tillbaks
till skeppen, som hon sedan lät gå i kvaf.
Ett annat ondt trollväsen där i trakten var en vildgalt, som »innehade
många mansåldrar»; och af hans flock man fick ej fälla någon gris. Han
var oerhördt stor och grym.
Emellertid stodo innebyggarne sig slätt i striden med konung Olof. Det
blef städse stor manspillan ibland dem, och därtill voro de utsatta för
skoningslösa pänningutprässningar.
Då beslöto de att under mycket stor offring kalla till hjälp sina båda
förtrogna, sjötrollet och galten.
»Och fastän djäfvulen visste sig vara vanmäktig i sitt motstånd emot en
så lysande Guds riddare som den helige konung Olof var, så var han dock
icke ovillig att genom dessa bägge väsen bistå de åkallande
innebyggarne. Äfvenså tyckte han sig se, att denne Olof kom att göra
honom obotlig skada genom att nedrifva hans dyrkan. För den skull lät
han denna trolldom gå af stapeln.»
Medan konung Olof och hans män lågo och väntade vind i Kallsån, hörde de
en så skön röst sjunga ur vågorna, att de aldrig hört dess make i sina
dagar. Den hade en sådan underbar klang, att inom kort föll sömnen öfver
dem alla utom konungen. De förmådde icke att hålla sig vakna.
Medan sången ljöd, satt konungen i lyftingen på sitt skepp och läste i
sin bok. Till sist såg han, hur sjötrollet höjde sig ur vattnet. Hon var
skapad på följande sätt.
Hufvudet var formadt som på en häst, med uppåtstående öron och vida
näsborrar. Hon hade stora, gröna ögon och fruktansvärdt breda käkar.
Bogar hade hon äfven som en häst och därtill händer, men baktill var hon
skapad som en orm med väldig buktning; stjärten var bred. För öfrigt var
hon luden som en säl och grå till färgen.
»Hon plägar», säger sagan, »på så sätt dränka män och skepp: med
händerna fattar hon tag i det ena skeppsbordet och böjer sedan stjärten
ned under kölen och upp på bordet å andra sidan; därefter hvälfver hon
skeppet kring, så att dess köl vänder i vädret och det sjunker i
djupet.»
Hon lyfte sig alltså upp emot konung Olofs skepp och »med bistånd af
djäfvulens kraft fick hon händerna upp på det ena skeppsbordet.»
Men när konungen det såg, grep han sitt svärd, sprang utmed däck, och
just i det ögonblick, då hon snodde stjärten upp på den andra sidan,
högg konungen händerna af henne; och hon gaf ifrån sig ett högt och
fasansfullt läte. Därpå kastade hon sig baklänges och slog därvid sönder
sina käkar, och hennes skri växte.
Då vaknade konungens män bestörta, och han bad dem skydda sig med det
heliga korsets tecken.
Och sjötrollet sjönk ned i djupet på samma ställe, där det stigit upp.
Sedan hade man icke mera något men af henne.
Därpå lät konungen bryta upp dessa hedningars offerhög. Denna kallades
så, enär man å den bragte offer till de ifrågavarande väsena. Dit bar
man äfven mycket gods, som lades i högen, innan man drog därifrån.
Där erhöll konungen en oräknelig mängd egodelar, som hans folk förde ned
till skeppen.
Sist red han själf, och han såg sig ständigt om för att om möjligt få se
något mera märkligt där i trakten. Medan hans män redo hastigt åstad,
vek han in på en upprödd plats i skogen och öfverlade där med sig själf,
om han skulle följa männen till skeppen eller icke.
Då hörde han ett väldigt brak i skogen — det kom från alla håll.
Där kom galten löpande med sin grisflock, och de fyllde helt och hållet
platsen!
Rytande kom han med gapande tryne och ondsinta later.
Han var så stor, att konung Olof ej tyckte sig hafva sett ett sådant
lefvande väsen förr, ty hans borst räckte nästan upp öfver de högsta
trädens grenar.
Konungen hoppade genast af hästen för att till fots skynda undan, men då
fortade galten sitt lopp, och snart lade han trynet och tänderna upp på
hästens sadeltäcke; men då svängde kungen sitt svärd och högg trynet af
honom.
Han föll ned i sadeln, jämrade sig ohyggligt och hastade bort, ty han
ville icke invänta det andra hugget.
Konung Olof sade sedan, att ett sådant jämmerläte hade han förut blott
hört sjötrollet upphafva, och han menade sig hafva visat sitt bästa
mandomsprof, när han högg till dessa bägge odjur.
Vildsvinsgaltens tryne och tänder tog han med sig och red sedan tillbaka
till sina män.
Detta konungens stordåd blef mycket prisadt.
* * * * *
Uppsöka vi _trollen eller jättarne hemma i de nordiska bärgen_, sådana
urkunderna teckna dem, så finna vi äfven ibland dem ett och annat väsen,
som kan likt Gudmund på Gläsesvallarne visa sig människovänligt nog. Ja,
dottern af ett sådant troll kan, liksom jarl Agdes dotter Gudrun, ingå
underlagten man och lefva med honom i lyckligt äktenskap.
För öfrigt äro dessa inhemska troll långt mindre storslagna och
vidunderliga än de främmande »ovättarne» i de fjärran belägna, mystiska
näjder, som kallades Jotunhem och Resaland.
De inhemska hålla sig ej så förnäma; de blanda sig mera med människorna,
stjäla ifrån dem, och de äro rädda och lömska.
Man ansåg dem t. o. m. kunna dömas vid människodomstol såsom vanliga
lumpna förbrytare.
* * * * *
Detta var fallet med den i grunden rätt älskvärde

_Dofrejätten i Norge._
Fylkeskonungen Halfdan den svarte kom underfund med, att mycket goda
klenoder esomoftast försvunno från hans »gullhus», det skrin, hvari de
förvarades.
Då blef konungen betänksam, ty han antog, att den tjufven skulle komma
ännu oftare; och han ställde därför med klok list så till, att enhvar,
som ginge in till skrinet för att därur taga guld, måste stanna kvar och
bida sin tid. Och som han kunde förstå, att den, som höll på med dessa
ogärningar, var både stor och stark, lät han smida sig ett både stort
och starkt fotjärn samt sno sig de säkraste länkar af bly.
När man sedan tidigt en morgon såg efter »gullhuset», inträffade det,
att man därinvid fann en ansenlig jätte.
Detta troll var både digert och högrest.
Men som icke mindre än sextio man kastade sig öfver honom, kom han till
sist i järn, och de bundo hans händer med blylänkarne.
Denna behandling tog han lugnt.
Då konung Halfdan sporde honom efter namnet, sade han sig heta Dofre,
och han hade hemma i det fjäll, som bar hans namn.
Därpå frågade kungen, om han värkligen stulit hans guld.
»Nog är det sannt», sade han och bad om nåd. Han erbjöd sig till och med
att ersätta det stulna med dess tredubbla värde.
Men konung Halfdan förklarade, att han aldrig skulle få någon nåd, utan
fjättrad skulle han invänta den stund, då ting komme att sättas och han
därå skulle dömas till den nesligaste död.
Han förbjöd strängt enhvar att bringa denne jätte någon hjälp eller
gifva honom mat. Den, som det gjorde, skulle mista intet mindre än sitt
lif.
Därpå gick konungen ifrån Dofrejätten, som satt där ensam och fjättrad
kvar.
Kort därefter kom konungens son Harald, sedermera konung Harald
hårfager, hem och fick höra hvad som timat och hvad hans fader sagt. Då
visste han, att det till intet skulle tjäna att bedja för Dofre.
Harald var då endast fem år gammal.
När han kom till kammaren, hvari Dofre satt bunden, syntes denne
nedtryckt af sorg.
»Du har det icke rätt godt», sade gossen; »vill du kanske få lifvet till
skänks af mig?»
»Med tanke på din faders ord», svarade han, »vet jag ej riktigt, om jag
kan taga emot den gåfvan och därmed kasta dig i sådan fara.»
»Hvad behöfver du sörja för det?» återtog Harald.
Han drog ett kortsvärd, som han fått som gåfva af en trollkunnig finne
och som var ett härligt vapen. Med det högg han järnet och blylänkarne
af Dofre.
När denne sålunda kom loss, tackade han gossen för lifvets gåfva; och
sedan höll han ej länge på med att binda sina skor.
»Han lade svansen på ryggen», berättas det, »och satte i väg bort, så
att man såg hvarken väder eller rök af honom.»
Strax därefter saknades Dofre, och då konungen sporde, hvem som var
skyldig till detta dåd, förklarade pilten själf, att han löst jätten. Då
vardt kung Halfdan så svårt förbittrad, att han jagade bort sonen; någon
lust att dräpa honom hade han icke.
Och han hotade att låta enhvar, som komme Harald till hjälp, få hårdt
umgälla detta.
Han bad sonen söka sin hjälp hos Dofre troll.
Därpå vankade Harald ut i mark och skog. Och han låg ute i flera nätter.
Så stod han på den sjätte dagen ensam å en öppen plats i skogen, mycket
medtagen af törst och hunger. Och han såg en stor och stark man närma
sig. Han kände igen Dofre troll.
»Nu har du det icke häller rätt godt», sade denne; »och kan man säga,
att du mäst för min skull hafver det så — vill du nu följa mig hem till
min boning?»
Den lille Harald jakade, och jätten tog honom upp i famnen och gick med
raska steg bort med honom till en bärgsklyfta.
När han trädde dit in, hukade han sig ej tillräckligt långt ned; hvadan
han kom att köra pilten, som satt på hans arm, så hårdt upp mot
hällebärget, att han föll i vanmakt.
Dofre tyckte sig hafva gjort mycket illa, ifall han dräpt gossen, och
det grep honom så djupt, att han storgrät.
Men bäst som han af smärta förvred dragen och skakade på hufvudet,
kvicknade Harald till. Då han såg upp mot Dofregubben, syntes denne
honom mycket märklig, i det han gråtande bredde ut mungiporna och
spärrade upp ögonen.
»Sant är det dock att säga, fosterfader min», sade svennen, »att ej
mången är fager, när han gråter, ty nu är du mycket ful att se, och du
är stor i ansiktet. Men var glad, ty mig fattas intet.»
Då gladdes Dofre, och han satte pilten ned i sin klippboning.
Harald stannade där i fem år, och aldrig saknade han där, hvad han
behöfde.
Ja, Dofre älskade honom så mycket, att han aldrig nändes säga honom
emot. Han gaf honom allsköns kunskaper och vande honom vid idrotter. Och
Harald växte till och vardt allt starkare.
Det är berättadt, att Dofre en dag sade till honom:
»Nu tycker jag mig hafva lönat dig rätt, för det du skänkte mig mitt