Nordmanna-Mystik: Bilder Från Nordens Forntid - 12

»Har det så tillgått», utbrast konung Magnus, »då hafver främlingen
varit min fader; ty detta är hans stämpel. Därför var det ock, jag blef
så häftigt upprörd i mitt sinne, och lätt är det att se, att Gud och den
helige konung Olof, min fader, ej velat, att jag skulle hvila vid denna
kvinna. Nu skall du, Sigurd, få henne till maka, ty därför nämde min
fader ditt namn, att han önskade detta. Dessutom skolen I båda, hon och
du, erhålla min vänskap.»
Så blef det äfven. Sigurd fick Margret, och konung Magnus var gäst vid
deras bröllopsgille. Hon blef en lycklig hustru, tack vare drömbilden.
* * * * *
De gåfvor, som stammade från drömbesöken, kunde äfven vara af rent
andligt slag. Ofta är det diktkonstens eller sångens gåfva, som blifver
förlänad i sömnen.
En fattig isländsk fårherde, som hette Hallbjörn Hale, brukade ofta
drifva sin hjord till en stor gräsbevuxen hög, hvarå han om nätterna
sof. I den var begrafven en berömd skald, Torlef Jarlaskald.
Tidt och ofta föll det Hallbjörn in, där han låg på högen med sin boskap
rundt omkring sig, att det skulle vara en lust att kunna göra ett
lofkväde öfver högbon, skalden, som hvilade där under honom.
Jämt kom han att uttala den önskan högt för sig själf, men därför att
han icke var skald och ej hade undfått den gåfvan, fick han alls intet
kväde fram. Han kom aldrig längre än till början, som lydde: »här ligger
en skald»; mera var det honom icke möjligt att få diktadt.
Så låg han en natt på högen och brydde förgäfves sitt hufvud med
diktförsök till högbons ära. Till sist somnade han in.
Då såg han i sömnen, huru högen öppnades, och ur den trädde en högrest
man i praktfull dräkt.
Han kom upp på högens topp till slumraren och sade:
»Här ligger du Hallbjörn Hale och längtar efter att taga i tu med
sådant, som du icke fått makt till, ty du vill sjunga mig en lofsång.
Antingen skall det nu varda så, att du genom mig undfår skaldeidrottens
gåfva — och troligast är, att detta kommer att ske — eller också, att du
för all tid hör upp med att brottas med diktförsök. Nu skall jag kväda
en visa för dig.
»Om du sedan förmår att fästa den i ditt minne och kan den, när du
vaknar, då skall du varda en _värklig_ skald, och du skall komma att
sjunga många höfdingars lof. Och skall genom denna idrott mycket annat
blifva dig förunnadt».
Sedan kvad han en visa och fortsatte, hvad Hallbjörn börjat:
»Här ligger en skald, som bland skalder
lät sången väldigast ljuda....»
»Nu skall du börja din skaldebana», tillade han, »med att, när du
vaknat, sjunga lofkvädet öfver mig, och du skall dikta det så
omsorgsfullt, som konsten bjuder, både hvad värsslag, godt ordval och
omskrifningar beträffar.»
Därpå gick han åter in i högen och stängde den till efter sig.
Hallbjörn, som vaknade, tyckte sig i detsamma se den sista skymten af
hans skuldror.
Visan, som skalden för honom kvädit, mindes han.
Och strax for han hem till bygden med all sin boskap och berättade, hvad
som händt. Sedan diktade han utan svårighet ett lofkväde öfver den
höglagde skalden.
Han begaf sig strax utomlands, kvad kväden om många höfdingar, hölls af
dem högt i ära, fick många gåfvor, så att rikedom till sist flöt till
honom i växande mängd; »och går om honom mången saga både här i landet
och utrikes», heter det.
I detta skaldegåfvans förlänande i drömmen återfinna vi ett urgammalt
indogermanskt motiv. Det tillstånd, hvari den inspirerade skalden är, då
hans själ höjer sig öfver värkligheten, har tidigt blifvit liknadt vid
människans i drömmen stegrade fantasivärksamhet; och däraf har
tvifvelsutan den tron utbildat sig, att diktarförmågan kan födas i
drömmen.
* * * * *
Begäret att få med drömmens tillhjälp se framtidens hemligheter
afslöjade måste helt naturligt drifva nordboarne att söka efterspana de
yttre omständigheter, hvarunder viktiga drömmar bäst kunde af sig
själfva uppstå eller också framkallas.
Heligheten hos det nya, det första, det oberörda och kyska ansågs
härvidlag hafva mycket att betyda.
Ofta omtalas det, att drömmen kommit till i den första morgonstunden.
Den dröm, man hade i de första vinternätterna eller under
bröllopsnatten, gällde såsom särskildt betydelsefull.
På tal om sina drömmar yttrar en person t. ex. detta:
»Vill jag veta sanningen med hänsyn till viktiga ting, så tager jag på
mig nya kläder, lägger mig i en ny bädd, som står på ett för mig nytt
ställe; men ingen bör förut där hafva sofvit, hvarken i kläderna eller i
bädden eller i huset».
I fornkällorna berättas äfven, hurusom botandet af en drömlös gosse
åstadkoms genom inflytandet från den rene och ädle konung Magnus den
gode. Sägnen härom har följande lydelse.
Det hände en rik och ansedd kvinnas son, att han miste sitt minne och
förekom nästan som vettlös.
Då infann sig modern hos konung Harald Hårdråde och bad honom om råd,
hur hon skulle förfara med det onda, hvaraf sonen led.
»Du skall uppsöka min broder konung Magnus», svarade han; »ingen man i
landet är bättre än han; därför blifver det ett huldt och hälsosamt råd,
det han kommer att lämna.»
Hon for till konung Magnus och bad om frälsande råd.
»Har du råkat kung Harald?» frågade han.
»Ja visst», svarade hon, »men han visade mig till eder.» Och hon
berättade, hvad konung Harald yttrat.
»Sök du upp honom ännu en gång», fortfor Magnus; »ingen man är klokare i
detta land än han; och han förmår, blott han det vill, säga dig, hvad du
bör göra.»
Sedan for hon för andra gången till konung Harald och nämde för honom
broderns ord.
»Nåväl», sade denne, »så skall jag gifva dig ett råd. Jag tycker mig se,
hvad det är, som vållar din son skada. Han är beröfvad all drömförmåga,
och slikt är icke hälsosamt för någon, ty det är onaturligt för
människan att aldrig drömma. Tag honom därför med dig till den kammare,
där den gode konung Magnus nyss tagit sitt bad. Låt din son där dricka
af hans handvatten och låt honom sedan åhöra mässan. Fastän sömnighet
och gäspning då ansätta honom, låt honom dock ej få somna in. Utan led
honom efter mässan dit hän, där konung Magnus hafver hvilat, och låt
honom där taga emot sömnen. Det kan väntas, att en dröm där uppenbarar
sig för honom.»
Hon följde i allo konung Haralds anvisningar, och svennen somnade till
sist. När han åter slog upp sina ögon, log han och sade:
»Nu drömde jag, moder, att de båda konungarne Magnus och Harald kommo
och talade till mig i hvar sitt öra. Konung Magnus sade: 'blif som bäst
och blidast', och konung Harald sade: 'blif som störst och
minnesgodast'!»
Och denne sven blef sedan en mäktig man, välvillig och klok. Alltså
hulpo honom de läkareråd, som konung Harald gifvit. —
En högst egendomlig föreställning var den, att om man lade sig att sofva
i en svinstia, skulle man med säkerhet få betydelsefulla drömmar.
Det var en märklig sak med konung Halfdan den svarte, Harald Hårfagers
fader, heter det: han drömde aldrig.
Denna sin egenhet anförtrodde han åt en man vid namn Torlef den vise,
och han bad denne om råd för sin drömlöshet. Då berättade Torlef, hvad
han själf plägade göra, när han sökte skaffa sig kunskap om något, som
han ville veta. Han lade sig i en svinstia och somnade in; och då
fattades det honom aldrig drömmar.
Konung Halfdan lydde rådet. Han lade sig i en svinstia, och när han
somnat, njöt han den sedan så berömda drömmen om Norges blifvande
konungar.
Han tyckte sig vara den hårfagraste människa i världen. Allt hans hår
låg i lockar. Somliga voro så sida, att de nådde till jorden; dock
öfverträffade en alla de andra i ljuslek och fägring.
Andra lockar nådde endast till midten af benet eller till knäet eller
till höften, medan andra ej nådde längre än till halsen, och andra åter
ringlade sig blott ur hufvudet som små horn.
Denna dröm berättade han för Torlef, som tydde den sålunda:
Från konung Halfdan skulle utgå en stor afkomma, hvilken skulle råda
öfver välden med mycken ära; dock skulle icke alla ättlingarne härska
med lika stor ära. Men en skulle komma af hans ätt, härligare och större
än alla de andra. Och »har man hållit för sant, att den locken
betecknade konung Olof Haraldsson, hvilken är, enligt allas mening,
genom sin helighet större än alla andra Norges konungar — mera lysande
än de i himmel och på jord».
Så högstämda kunde drömmarne vara.



Innehåll.

Sid.
Förord 1.

I.
Skyddsandar och onda väsen.
Skyddsandar 7.
Fylgjor och vättar. — Skyddsandar för den enskilde, en hel
släkt, en landsända eller ett helt land. — Tidrande
Sido-Hallssons död. — Höfdingen Torsten Ingemundssons
frändefylgja. — Förbud mot skyddsandarnes bortskrämmande. —
Uppresandet af nidstång.
Troll och jättar 15.
Olika slag af onda väsen; fullkomligt materiella; ej
uppfattade såsom dämoner eller onda andar. — Trollen eller
jättarne och resarne i egna riken »österut»; i de nordiska
ländernas klippor och bärg. — Dvärgarne.
Berättelser om färder till trollens riken »österut». —
Jotunhem. — Konung Gudmund på Gläsesvallarne. — Sagan om
Torsten den hushöge. — Sagan om Helge Toresson. — Orvar Odds
färder till Finnmarken och Resaland. — Konung Olof den helige
och vidundren i England.
Trollen hemma i de nordiska länderna. — Dofrejätten i Norge.
— Sägnen om tjuren Brandkrosse. — Strider med de inhemska
trollen. — Trollen i Hedarskog. — Trollen vid tiden för
kristendomens införande. — Konung Olof Tryggvason och de
norska trollen.
Gengångare 75.
— Olikartade motiv. — Gudrun Osvifversdotter och valan. —
Gudrun och hennes make Torkel. — Spökena på gården Lysefjord.
— Frodå-undren. — Spökena inför domstol. — Hela skaror af
gengångare.
De värkligt onda gengångarne. — Grette den starkes brottning
med spöket Glåm. — En förhäxad gengångare. — Högboarne. —
Romunds envig med högbon Tråen.
Troll, jättar och gengångare — blott genom sin större styrka
och sin trolldomskunskap skilda ifrån människorna.

II.
Den fornnordiska magien.
Runor och galdrar 105.
Egil Skalle-Grimsson och den värmländska bondedottern. —
Runorna. — Valkyrian Segerdrifvas undervisning i deras bruk.
— Galdrarne. — Egils galdersång på gästabudet hos Bård. —
Galdrarnes invärkan på de liflösa tingen. — Ketil Hängs
upprop till sitt svärd. — Svan i Björnfjorden.
Galdrar, sjungna till de döde. — Hervars sång på Samsö. —
Groas galder. — Buslas bön.
Magiska operationer och säjd 124.
Trollmat och trolldryck. — Kormak och spåkvinnan Tordis. —
Säjden. — Dess värkningar. — Ingen söndring mellan svart och
hvit magi. — Trolldomen ej utförd med dämoners eller onda
andars tillhjälp.
Trollkarlar och trollkvinnor 129.
Trollkunnigheten i det godas tjänst. — Vifil och
Halfdanssönerna. — Tormod Kolbrunarskald på Grönland. — En
enlevering. — Trolldomsfinter. — Galdersånger, sjungna af
säjdmän. — Kåres död. — Trollkarlen Torgrim Skinnhufva. —
Lara på Vänerns is. — Gubben Modskägg. — Fosterbröderna Ejolf
och Torger. — Tord Ingunssons drunkning. — Trolldomsfolkets
stenande. — Dess trohet mot hedendomen och vanmakt mot
kristendomen. — Övind Kälda. — Blotmannen Röd den starke på
Godöarna. — Övind Kindrifva.

III.
Spådomskonsten.
Framsynta män och kvinnor 159.
Spådomskonsten i förbindelse med gudarnes dyrkan. — Torolf
Mostrarskägg. — Kväll-Ulf. — De framsynta. — Nials saga. —
Olof Tryggvason och den blinde gubben på ön Moster. —
Gardakonungen Valdemars moder.
Valorna. — Valan Torborg. — Berättelsen om Norna-Gäst. —
Valans falhet för guld. — Gästabudet hos kung Frode. —
Misstro emot valorna; deras öfvermakt. — Orvar Odd och valan
Heid. — Höfdingen Ingemund Torstensson.

Drömmarne[10].
Drömmarne i allmänhet 182.
Personer med särskild drömförmåga. — Drömtydningen. —
Drömmarnes äkthet.
Olika slag af drömmar 186.
Fylgjadrömmarne. — Den fornnordiska drömfaunan. — Gudmunds
dröm. — Torsten Egilssons dröm om Helga den fagra. — Biskop
Fredrik på Hägranäs ting. — Drömmar om liflösa ting; om
svärd; om klädedräkten; om föremål, tillhörande denna. —
Gudrun Osvifversdotters fyra drömmar. — Drömmar om skägget
såsom det sannskyldiga tecknet på manlighet; om
öfversvämmande floder, slagrägn och bärgras; om bestämda
handlingar. — Drömsymbolikens underligheter.
Drömmar om spådiser och trollkvinnor; om landets, släktens
eller den enskildes skyddsandar. — Blodiga syner. — Ån
Rismages dröm. — Olof den helige och landvätten. — Kodran och
hans hedne skyddsande. — Gisle Sursson och de två
»drömkvinnorna».
De kristna drömmarne. — Olof Tryggvasons drömsyn. — Olof
Tryggvason och Olof den helige i nordboarnes drömmar. —
Abbotens dröm. — Konung Sigurd Jorsalafarares dröm. — Konung
Sverre och Samuel.
Skänker eller kroppsliga märken, gifna af drömbilderna. —
Berättelsen om Margret Tråndsdotter. — Skaldegåfvan, skänkt i
drömmen. — Fårherden Hallbjörn Hale. — De yttre
omständigheter, hvarunder viktiga drömmar bäst kunde uppstå
eller framkallas.
Fotnot 10:
Vid utarbetandet af denna afdelning har förf. tillgodogjort sig de
resultat, hvartill _W. Henzen_ kommit i sitt arbete: _Die Träume in
der altnord. Sagalitteratur_ (Leipzig 1890).


TRANSCRIBER'S NOTES

1. Replaced utsfyrsel with utstyrsel on p. 41.
2. Replaced älsta with äldsta on p. 75.
3. Replaced förförlopp with förlopp on p. 180.
4. Replaced annamma with anamma on p. 202.
5. Silently corrected typographical errors.
6. Retained anachronistic and non-standard spellings as printed.
7. Enclosed italics font in _underscores_.