Nordmanna-Mystik: Bilder Från Nordens Forntid - 06

De buro då samman en väldig hög ved och gjorde däraf ett bål, och när
elden växte och röken hvirflade, kom fram ur en klippa den, som bodde
därinne och ej var täckelig att se, fastän blott munnen syntes.
»Mera få vi icke gjordt denna gången», sade Nordbrikt, »utan vända vi nu
om till borgen. Troligt är dock, att elden ej bekommit detta odjur väl;
hvarför han nog flyttar sina bopålar härifrån.»
Nästa natt drömde en bonde, att en man kom till honom och bad, att han
måtte få ett skepp, hvarpå han kunde forsla bort sina egodelar.
Skeppslegan skulle han lägga efter sig i farkosten.
Bonden tyckte sig låna honom denna. Och när han om morgonen vaknade,
gick han ned till sin hamnplats och såg, att hans skepp nyligen varit
användt: i förstammen stod ett ansenligt stop af guld.
Sedan hörde man aldrig, att något ondt kom ifrån denna gast. Erlends
hustru fick åter sin hälsa, och öfver Nordbrikts klokskap förvånades
alla högeligen.
* * * * *
För att få lifvet ur de mera ondsinta gengångarne måste man, såsom
framgår af berättelsen om Grettes kamp med Glåm, först hugga hufvudet af
dem, sätta detta vid bakdelen och sedan uppbränna liket samt nedgräfva
askan så långt från kreatursstigar och allfarvägar som möjligt.
Man kunde äfven strö askan ut för vinden, eller kastade man den i
hafvet, ty då, menade man, skulle den svårligen kunna samlas till kropp
igen. Eller bragte man den i ihåliga stockar, hvilka man sedan nedsänkte
i det djupaste vatten, man kunde finna.
Emellertid kunde dock, trots alla dessa försiktighetsåtgärder, olycka
infinna sig.
Då man ändtligen trodde sig ha fått bukt med den ondskefulle och
oregerlige Torolf Bögefot genom att bränna hans lik på bål och sedan ösa
askan ut i hafvet, kom han likväl att anstifta ännu mera ondt.
Där bålet hade varit, lågo nämligen kvar några stenar, och dem slickade
en ko, och denna ko födde en tjurkalf, som till sist vardt kollrig och
stångade ihjäl en af de män, som varit med om att bränna Torolfs lik.
Så svårhandterliga kunde gengångarne vara.
* * * * *
På sätt, som nu skildrats, behandlade man äfven högboarne, med hvilka
dristige män understundom vågade sig i strid för att komma i besittning
af deras i högen samlade skatter.
Således omtalas t. ex. i Romund Greipssons saga ett envig med en högbo,
hvilket i mycket liknar Grettes kamp med Glåm. Högbon framställes äfven
här såsom ett synnerligen mänskligt spöke; han t. o. m. kokar sin mat
inne i högen, under hvilken sysselsättning han blifver öfverraskad af
fredstörarne.

_Romunds envig med högbon Tråen._
Den danske kämpen Romund, som var en vacker man, den där ej kände till
fruktan, fick under en härfärd veta, att i Valland[9] fanns en stor hög,
hvari en af detta lands forne konungar dvaldes.
Fotnot 9:
Västra delen af Frankrike.
Denne, hvars namn var Tråen, hade under sin lifstid vunnit allt med
trolldom. Mycket ondt hade han gjort, och då han var så gammal, att han
ej längre kunde strida, lät han sätta sig lefvande i högen tillsammans
med mycket gods.
Då Romund kom med sitt folk seglande mot Vallands västliga kust, sågo de
högen resa sig rakt framom framstammen.
Det dröjde ej länge, innan de voro i färd med att bryta upp den. Men
först efter sex dagar fingo de den öppnad, och då sågo de, att där nere
i högens botten satt å en stol ett storväxt spöke. Det var en man, tjock
och svart i ansiktet, klädd i guld från hjässan till fotabjället, så att
det glänste rundt om honom, och han blåste på en eld, som lågade mellan
hans fötter.
Romund hissade sig på ett rep ned i högen; och snart bar han samman
stora skatter, dem han fastband vid repändan. Ett svärd fick han se, som
hängde uppe på en stolpe, och han ryckte det ned, fäste det vid sin länd
och gick sedan hän till stolen. Därå satt konung Tråen och åt ur en
kittel, som hängde öfver den stora elden emellan hans fötter.
»Nu ärnar jag», sade Romund, »lämna denna hög, eftersom ingen hindrar
mig därifrån. Men hur står det till med dig, du gamle man? Ser du icke,
att jag tagit dina skatter, medan du suttit krokig och lugn, din leda
hund? Hvad hafver flugit dig i ögonen, eftersom du bara stirrade på mig,
när jag tog ditt svärd och din halskedja och många andra af dina
klenoder?»
Konung Tråen svarade, att han blott önskade sitta i lugn på sin stol.
»Förr kunde jag slåss», sade han, »men nog hafver jag blifvit en
_alltför_ stor stympare, ifall du ensam härnere skulle få råna mig. Nu
förbjuder jag dig att roffa bort min rikedom! Må du taga dig i akt för
död man!»
»Maka du dig ner på dina ben, din rädda usling», ropade Romund; »och tag
ditt svärd tillbaka, om du har mod!»
»Det är ingen heder», genmälte konung Tråen, »att bära vapen på den
vapenlöse — må du hällre i brottning pröfva krafter med mig!»
I förtröstan på sin styrka kastade Romund svärdet, och när Tråen såg
detta, flyttade han ned den fyllda kitteln, hvarur han ätit, och blåste
förbittrad på elden.
Romund såg nu, att han bar en gullglänsande kofta; hans båda händer voro
förtorkade, och naglarne voro böjda inåt mot fingerspetsarne.
»Stig ned från stolen, din arga skalk», utbrast åter Romund, »beröfvad
allt ditt gods!»
Då sparkade kung Tråen undan kitteln och sprang ned emot Romund. Denne
samlade all sin kraft, och så häftigt nappatag togo de, att grus och
stenar hvirflade kring.
Efter en skiftande, hetsig brottning erkände Tråen sig till sist
öfvervunnen, och Romund lyckades göra sig lös från honom och få tag i
det bortkastade svärdet.
»Berätta mig nu», sade Romund, »huru många du med detta svärd besegrat i
holmgång däruppe ofvan jord!»
»Hundratjugofyra», svarade högbon, »och aldrig fick jag själf en skråma.
Med konung Sämund från Sverige täflade jag i idrotter, och hans mening
var, att jag sent skulle varda öfvermannad.»
»Ja, du hafver länge», sade Romund, »vållat människor men, och det är en
mycket god gärning att låta dig så fort som möjligt dö.»
Han högg hufvudet af konung Tråen och behandlade honom sedan, såsom
plägseden var med dräpta gengångare. Han tillredde ett bål, hvarå han
uppbrände liket.
Därefter lämnade han högen med de tagna skatterna, som han sedan delade
med sina män.
* * * * *
Vi hafva nu betraktat de väsentligaste grupperna af de öfvernaturliga
väsen, som våra hedniska förfäder trodde på.
När man undantager fylgjorna, som väl ansågos som värkliga andar, synas
de öfriga, dessa troll, jättar och gengångare, blott genom sin styrka
och sin stora trolldomskunskap hafva skilt sig från människorna.
De kunna, som sagdt, besegras med vapen, och de gifva vika för lagen.
Deras makt räcker alltså ej stort längre än vanliga dödliges.
Dämoner, sådana som Österlandet tänker sig dem, kunna de på intet sätt
kallas; de framträda blott undantagsvis, vid särskilda tillfällen, bland
människorna, och de fordrifvas hastigt igen på ett eller annat ofta
handgripligt sätt.
I följande afdelning skola vi se, att nordboarne känt och nyttjat en
mängd magiska metoder, hvilka varit i bruk under de mest olikartade
förhållanden i lifvet. Men denna trolldom står alls icke i något samband
med de nu skildrade väsena. Lika litet som dessa voro dämoner, lika
litet går den fornnordiska magien ut på att besvärja andar.



II.
DEN FORNNORDISKA MAGIEN.


Runor och galdrar.

Den förut omnämde isländske skalden och vikingen Egil Skalle-Grimsson
gästade i det tionde århundradet en bonde i Värmland. Då skalden satt
med sina män till bords, fick han se, att en kvinna låg sjuk borta på
gafvelbänken. »Hon smärtades svårt», heter det. Bonden, hennes fader,
meddelade då, att hon länge varit sjuk.
»Det är ett ihängset ondt», sade han, »ingen natt får hon sömn. Det är,
som om hon vore förhäxad.»
»Har man pröfvat något som bot för hennes sjukdom?» frågade skalden.
»Runor hafva ristats», svarade fadern, »det var en bondeson här i
närheten, som det gjorde. Men sedan vardt det vida värre. Kan du göra
något för en sådan ohälsa?»
»Måhända», svarade Egil, »blir hon icke sämre, om jag ser en smula om
henne.»
När han var mätt, gick han bort, där kvinnan låg, och talade med henne.
Han befallte sedan, att man skulle lyfta bort henne ifrån bänken. Det
gjordes. Han undersökte liggstället och fann en hvalfiskbard, på hvilken
kvinnan legat, och på den voro runor ristade. Han läste dem; och strax
tog han upp sin knif, täljde bort dem och kastade sedan de
fiskbenflisor, hvarpå de sutto, in i spiselelden. Hela hvalfiskbarden
brände han också upp. Därpå kvad han:
»Ej man runor riste,
om man ej dem reder!
Mången vådligt villad
vardt af dunkla stafvar:
tio mörka tecken
täljda skifvan gömde.
Det har kval och kvidan
kvinnan länge vållat.»
Sedan ristade han på ett nytt fiskben nya runor och lade det under
bäddens kudde, hvarå kvinnan därefter hvilade.
»Då förekom det henne», säger sagan, »som om hon vaknade upp af en sömn,
och hon sade sig vara frisk, fastän krafterna ej voro stora. Och hennes
fader och moder blefvo öfvermåttan glada, och de bjödo Egil njuta den
gästvänskap, han äskade.»
Af denna lilla berättelse framgår synnerligen tydligt de forntida
nordboarnes uppfattning af _runorna_ och den makt, som ansågs bo i dem.
Bondesonen, som måhända haft för afsikt att rista kärleksrunor på
fiskbensskifvan, hade emellertid såsom oskicklig i runkunskapen ej
ristat de för ändamålet rätta runorna. Först när den runkunnige skaldens
rätta läkedomsrunor värkat, blef hon frisk.
Detta, som för nutiden endast ter sig såsom skrock och vidskepelse, stod
för våra förfäder i det närmaste samband med hvad de höllo för lifvets
högsta visdom.
Odin själf blef _allvis_, först sedan han gjort sig runkunnig. Af honom
äro runorna uppfunna; det heter i Havamal:
»Runor skall du finna,
rätt tydda stafvar,
mycket stora stafvar,
mycket starka stafvar,
som mäktige talarn tecknat,
som rådande makter ristat
och yppersta Åsen rest.»
Runorna ansågos ej som rent yttre tecken utan såsom mystiska, med
inneboende kraft.
Då man förmådde åt ett begrepps, en saks benämning gifva en yttre form
medels vissa af dessa runor, och man med dem äfven kunde gifva uttryck
åt det man ville, att detta begrepp, denna sak skulle värka, ansåg man
sig ha så införlifvat dessa senare med sig själf, att man hade full makt
öfver dem.
När skalden Egil skar in de rätta runor, som särskildt bjödo hälsa, blef
sjukdomen vanmäktig.
Hvad man med dessa runor för öfrigt ansåg sig kunna åstadkomma, är
omtaladt i en af Eddans sånger, där valkyrjan Segerdrifva gifver Sigurd
Fafnesbane undervisning i deras bruk.
»Segerrunor du läre,
om du segra vill;
rista dem på svärdets hjalte,
några vid udden,
några vid äggen,
och nämn två gånger 'Ty'.
»Ölrunor du läre,
om en annans hustru,
som du tror, skall blifva dig trogen;
rista dem på hornet
och på handens rygg,
märk nageln din med 'Nöd'.
»Hjälprunor du läre,
om hjälpa du vill
från fostret födande kvinna;
rista dem på handlof
och rundt kring leden,
bed om dugande disers hägn!
»Lär bränningsrunor,
om bärga du vill
segelhästen på hafvet;
rista dem på stammen
och på styrbladet,
bränn in dem med eld i åran!
Hur bränning bryter
och bölja svartnar,
hinner du då hamn från hafvet.
»Stjälkrunor du läre,
om sjuka du vill bota
och kunna för sår sörja;
i barken du dem riste
rundt om stammen,
hvars löfstjälkar åt öster luta!
»Målrunor du läre,
att ingen skall mäkta
sin sorg med svek dig gälda!
Dem må du sno,
dem må du snärja,
dem alla må du samman sätta,
när mäktige män
mötas på ting
och fara att dom fälla.
»Hugrunor du läre,
om högre än andra
du vill i visdom vara!»
Det var alltså, öfverhufvud taget, i lifvets viktigare förhållanden, man
trodde sig kunna hjälpa både sig själf och andra genom att använda denna
trolldom med runor.
Det samma gäller om _galdrarne_ eller trollsångerna, hvilka likaledes
ansågos härstamma ifrån Odin.
Af den utförliga skildring, som i Havamal lämnas af dessa trollsånger,
må de mäst upplysande stroferna här meddelas. Det är Oden själf, som
talar.
»Sånger jag kan,
som ej konungen vet,
som ingen i världen vet.
Den första heter hjälp,
och hjälpa den kan
för sorg och för sot
och för smärtor alla.
»Den andra, jag sjunger,
de öfva borde,
som vilja läkare varda.
»Den tredje jag sjunger,
om mig tarfvas att få
fjättrar åt fiender mina:
äggarne deras
döfvar jag,
att hvarken slag eller slughet bita.
»Den fjärde jag sjunger,
om fängslat man har
med länkar lemmarne mina.
Då sjunger jag galdern,
att fri jag gångar,
från fötterna länkarne falla,
från händerna bort far bojan.
»Den femte jag sjunger,
om fiendespjutet
jag ser mot min fylking fara:
hur häftigt det flyger,
jag häjdar det dock,
jag binder det med min blick.
»Den sjunde jag sjunger,
om salen jag ser
brinna kring bänkade kämpar:
så bredt han ej brinner,
att ej bärga jag mäktar —
slik galder kväda jag kan.
»Den nionde jag sjunger,
om jag söker med nöd
bärga min båt på bölja:
då hämmar jag å vågen
vindens gång
och stillar den stormande sjön.
»Den tionde jag sjunger,
om jag trollkvinnor ser
lömskt genom luften fara:
strax jag det vållar,
att vilse de fara
ut ur sin hamn, ur sin håg.
»Den sextonde sjunger jag,
när älskog jag söker
och jag ungmöns vilja vill vinna.
Den hvitarmades tankar
lockar jag till mig,
att helt hon mig skänker sin håg.» —
Vi hafva härmed fått veta, hvad man menade sig kunna uträtta med dessa
magiska tecken och sånger, och skola nu se till, hvad fornkällorna kunna
lära oss om deras praktiska användning, samt hurudana dessa i Havamal
omnämda galdersånger i själfva värket varit beskaffade.
Det är tyvärr ej mycket, vi af källorna få veta om själfva bruket af
runor och galdrar.
Visserligen förekommer det ideligen tal om trolldom, men mycket sällan
säges det, _huru_ denna utöfvas, eller hvilken metod man i de särskilda
fallen använder, och ännu mera sällan lämnas någon beskrifning på
detaljerna.
Användningen af runorna ensamt, utan galdrar, är sällsynt. Ett exempel
gifves oss i den nyssnämda berättelsen om den isländske skaldens besök i
den värmländska bondstugan. Ett annat erbjudes i Fritjofs fader Torsten
Vikingssons saga, där kungadottern Oluf bringas att ändra ett en gång
fattadt beslut därigenom, att en kafle, ett runsiradt stycke trä, blir i
det afgörande ögonblicket kastadt i hennes sköte. Men om själfva
inskriften säges intet.
Troligt är emellertid, att trollrunorna endast varit de allmänna
runtecknen, framställda i synnerligen förvridna former. I en af sagorna
heter det nämligen om en trolldryck:
»Det fanns inne i hornet allsköns runor, ristade och rödfärgade, dem jag
ej tyda kunde: Haddingars lands långa ödlor, oskurna ax och många djurs
slingringar.» —
Ofta nyttjas runor däremot i förening med galdrar. Äfven härom finnes i
Egil Skalle-Grimssons saga en upplysande berättelse.
Då Egil var på ett gästabud tillsammans med konung Erik Blodyx'
trollkunniga gemål Gunhild, drack han i botten hvarenda bräddad bägare,
som bjöds honom, och han drack ur grannens äfven, samtidigt med att han
lät sina skarpa speglosor hagla öfver ställets värd, en man vid namn
Bård.
Då gick denne fram till drottningen och sade, att där var en gäst, som
skämde ut dem: han drack aldrig så, att han icke sade sig törsta.
Drottningen och Bård blandade då hemligen gift i drycken och läto den
sedan föras in. Bård signade bägaren och gaf den åt tärnan, som bar
ikring ölet.
Hon bragte Egil den och bad honom dricka.
Han tog emot hornet, men som han misstänkte dess innehåll, tog han fram
sin knif och stack sig i handen, hvarpå han ristade runor på hornet och
stänkte blod på dem. Så kvad han:
»Ristom runor på hornet,
rodne hvar staf i blodet!
mumlom kraftord, medan
munnen vid randen dröjer:
lustigt dricka vi drycken,
däjan, den glada, oss räckte;
veta vi vilja, hur ölet
värkar, som Bård oss signat.
Då han kvädit detta, brast hornet sönder, och drycken flöt ned i
golfhalmen.
Denna strof, som skalden här improviserar, visar sig alltså vara en
värkande galdersång. Dess senare hälft, som han frammumlar öfver de på
hornet ristade, blodbestänkta runorna, innehåller en indirekt uppfordran
till den misstänkta drycken att röja sin sanna natur; och denna röjes.
I dylika poetiska tilltal till de liflösa tingen, framställda, liksom om
dessa voro lefvande väsen, tyckas de gamles galdrar hafva bestått.
Detta blifver nästan med klara ord utsagdt i en annan sagoepisod.
Den store kämpen Ketil Häng hade blifvit utfordrad till holmgång af
vikingakonungen Tramar, som af Oden fått den gåfvan, att intet järn bet
på honom. Det svärdet, som Ketil nyttjade i tvekampen, bar namnet
Dragvandel. Så heter det i sagan:
»Det tillkom den, som var utmanad, att hugga först, och Ketil högg
Tramar på skuldran; men han stod lugn för hugget, ty svärdet bet icke på
honom. Dock vacklade han åt sidan, enär hugget föll tungt. Därefter högg
Ketil honom på den andra skuldran, men ännu bet svärdet icke.
Då kvad Ketil:
»Dragvandel, du slöas!
Slappande trolldom,
klinga, dig möter —
du mäktar ej bita!
Icke jag trott,
din ägg skulle stötas
från giftiga skuldror,
om ock Oden gaf giftet.»
Och han kvad åter:
»Hur är det, Dragvandel?
Hvi är slö du vorden?
Hur än jag hugger,
ej hårdt du biter;
förr du ej skälft
i sköldegny!»
Då kvad Framar:
»Skälfver nu gubbens
skägg, när svärdet
sviker den karske —
till kamp han det äggar!»
Och Ketil återtog:
»Ej törs du oss ägga;
kamptröga karlar
månde till stora
hugg mig ej mana.
Bit nu, Dragvandel,
eller du briste!
Lyckan, den goda,
lämnat oss bägge.
Dock skall en tredje
gång den ej svika.»
Om en stund fortsatte han:
»Ej fara det finnes,
förr'n Dragvandel brister!
Tre gånger det svärdet
sviker oss ej.»
»Då vände han svärdet i handen och höll dess andra ägg fram. Kung Framar
stod lugn, då svärdet träffade honom tvärs öfver skuldran. Det stannade
ej förrän vid höften, så att den ena sidan fläktes helt från kroppen. Då
dog kung Framar.»
Här uppfordrar alltså Ketil Häng med klara ord svärdet Dragvandel att
bita, och motståndaren säger också uttryckligen om honom, att han äggar
svärdet till kamp. Då nu dessa Ketils till värser formade ord värkligen
leda till det önskade resultatet, så att vapnet till sist, och det med
kraft, biter på den förtrollade motkämpen, så kunna de ej uppfattas
annat än som en galdersång.
Det synes därför höjdt öfver allt tvifvel, att galdersångerna oftast
och, så att säga, i hvardagslag varit dylika poetiska, af den
tillfälliga stämningen inspirerade upprop till de liflösa tingen.
De hafva alltså i allmänhet ej utgjorts af bestämda, en gång för alla
gifna trollformler.
Och när någon gång äfven dylika uttalas, visa till och med de sig vara
tydligen riktade mot tingen själfva.
Något hänvändande till andar eller besvärjande af sådana förekommer
icke.
När den mäktige trollkarlen Svan i Björnfjorden vill beskydda en man mot
de fiender, som söka efter honom, går han med honom utanför huset, tager
ett getskinn och viftar därmed öfver sitt hufvud, utropande:
»Varde tjocka och skrämsel och under — stora för alla dem, som efter dig
leta!»
Härigenom uppkom »en så tät och förmörkande dimma, att förföljarne i
förvirringen föllo af hästarne och famlade kring, några i en sumpmark,
andra i skogen, där de höllo på att bryta ben och armar»; hvarefter de
måste återvända hem med oförrättadt ärende.
Allt ådagalägger således, att man har tänkt sig runor och galdrar
riktade icke mot dämoner, utan mot själfva tingens natur. —
Men ej blott mot de liflösa tingen utan äfven mot de döde kunde
galdrarne vändas. Med dem kunde dessa kvädas upp ur sina grafvar, ja,
någon gång så, att de i sin ordning sjöngo galder för den väckande.
För tvänne galdersånger af detta slag vilja vi redogöra, enär de bäst
visa, hvilken underbart hög stämning och hvilket poetiskt djup sådana
sånger kunde besitta.
Den ena är den, hvarmed _sköldmön Hervar_ i Hervarsagan på Samsö manar
upp ur grafven sin fader Angantyr för att af honom erhålla svärdet
Tyrfing, som han har med sig därnere.
Denna sång låter den namnlöse skalden sköldmön kväda i den kända,
majestätiska scenen, då ute på ön, efter solens nedgång, eldar låga upp
ur högarna, i hvilka hennes fader och hans bröder jämte deras fallne män
hvila, sedan de stupat i striden mot Hjalmar den hugfulle och Orvar Odd.
»Hon ser eldarne fladdra, men framåt går hon utan att rädas. Hon trampar
flammorna, som vore de rök, till dess hon når bärsärkarnes hög.»
Först ropar hon fadern vid namn, sedan dem alla, till dess den förre
omsider öfverväldigas af galdersången och reser sig motvilligt upp ur
högen.
I skinande rustning, belyst af lågorna, sjunger sköldmön:
»Nu vakne du, Angantyr!
Härvar dig väcker,
enda dottern
af dig och Tova.
Gif mig ur högen
härliga svärdet,
som dvärgarne smidde
åt Svaverlame.
»Härvard och Rane,
Hjorvard, Angantyr!
Till er under ekarnas
rötter jag ropar,
väpnad med hjälm
och ljungande svärd,
med sköld och rustning
och skinande spjut.
»Jag menar till mörk
mull I blifvit,
I stridige söner
af starke Arngrim —
om ingen af eder,
Öfuras söner,
med mig vill tala
vid Munarvåg.»
»Härvard och Rane,
Hjorvard, Angantyr!
Må alle I hafva
en sådan håg,
som om I multnaden
därnere i myrhög,
om ej svärdet I lämnen,
som smiddes af Dvalen.
Kostliga vapen
ej vålnader gömme!»
Då hördes Angantyrs stämma ur högen:
»Hvi hör jag dig ropa,
Härvar, min dotter?
Du färdas våldsam
mot fara nu!
Yrande är du,
förutan vett
på villande väg —
du väcker de döde!»
Till sist öppna sig alla högarne, och »det var, som om de alla stode i
ljus låga». Och Angantyr ropar:
»Upp dödsporten sprungit!
Högarne öppnas,
rundt om stränderna
stråla lågor.
Hiskligt därute
är allt att se;
kan du — till skeppen
skynda dig, mö!»
Men Härvar, som fått sin galdersång att värka, släpper icke taget,
förrän svärdet räckes henne ur högen. Hon förklarar:
»Så I ej brännen
bål om natten,
att jag för edra
eldar rädes.
Ungmöns hjärta
icke skälfver,
fast spöke hon ser
stånda i dörr.»
I detta kväde framställes alltså »högboarne» som manade upp ur sin
grafslummer, helt motvilligt, genom själfva galderns makt.
Men det finnes en annan sång, en af pärlorna bland fornsånger, i hvilken
skalden skildrar, huru den döda reser sig utan vånda, ja, gärna upp ur
sin grift och därtill själf sjunger lyckobringande trollsång för den,
som väckt henne.
Denna sång heter _Groas galder_.
Den behandlar samma ämne, som ligger till grund för en af de vackraste
nordiska folkvisorna, den bekanta medeltidsballad, som i det 16:de
århundradet påträffats i Danmark och senare i Sverige, allt i flera
uppteckningar. Det är balladen om den unge Sveidal, som han kallas i den
äldsta danska uppteckningen, eller som han heter i de svenska,
Svedendal, Silfverdal.
Folkvisans innehåll är detta.
Sveidal är af sin stjufmoder förhäxad, så att han älskar den, han ännu