Nordmanna-Mystik: Bilder Från Nordens Forntid - 02

människoröster. Han såg en flock män, två och tjugo till antalet,
spränga fram på sina hästar.
Han förundrade sig öfver deras växt, ty så högresta män hade han aldrig
förr skådat.
Så klädde han sig, och morgonen led, tills solen stod i sydost.
Då såg han tre andra välbeväpnade män rida fram på vägen, så resliga,
att han ej häller sett deras likar förr.
Han, som red mellerst, satt i gullstickad dräkt på en hvit häst, men de
två andra redo på grå hästar och lyste i röda skarlakansdräkter.
När de voro midtför eken, höll han, den förnämste, inne sin häst och
sade:
»Det rör sig något lefvande däruppe i eken.»
Då klef Torsten ned och trädde fram till dem. Han hälsade dem, och de
slogo upp ett ljudligt skratt. Och den reslige mannen yttrade:
»Sådana gestalter få vi här sällan se — hur lyder ditt namn? Hvarifrån
är du?»
Torsten sade sitt namn och tillade, att han äfven plägade kallas den
hushöge.
»Min släkt har jag i Norge; jag är konung Olofs hirdman.»
Den reslige mannen log och sade:
»Mycket har man ljugit om den kungahirdens ansenlighet, ifall den ej kan
visa fram någon, som ter sig duktigare än du. Du tyckes mig hällre böra
heta Husbarnet.»
»Låter du något följa med som namngåfva?» inföll Torsten.
Mannen tog en guldring af sitt finger och räckte den åt honom. Den vog
tre ören.
»Hvad är ditt namn?» sporde Torsten, »af hvad stånd är du och till
hvilket land har jag kommit?»
»Gudmund heter jag», svarade han, »och jag härskar öfver det land som
kallas Gläsesvallarne; det är resarnes land. Jag är en kungason, och
mina svenner heta Fullstark och Allstark. Men såg du inga män rida här
förbi i morse?»
»Jo, två och tjugo redo här fram, och svag lät ej deras ridt.»
»Det var mina svenner», fortsatte Gudmund; »vårt naboland heter
Jotunhem, hvaröfver konung Gerröd råder, och vi äro skattskyldiga under
honom. Min fader hette Ulfluden den trygge men kallades Gudmund såsom
alla de, hvilka härska å Gläsesvallarne. En dag drog min fader till
Gerröds gårdar för att lämna skatten i hans händer, men på den färden
fick han sin bane. Nu hafver konung Gerröd sändt mig bud, att jag måtte
komma till honom och dricka min faders arföl och taga emot de
värdigheter, som denne innehaft. Dock äro vi ingalunda tillfreds med att
tjäna dessa jättar.»
»Hvarför redo era män bort?» frågade Torsten.
»En bred å skiljer vårt land från Jotunhem. Den heter Hamra och är så
strid och djup, att inga andra hästar än våra egna kunna vada öfver den.
Ditåt styrde mina svenner ridten, och skola vi träffas i afton.»
»Nöjsamt skulle det vara att draga med eder», sade Torsten, »och se,
hvad som vidare kan hända.»
»Om detta passar sig, vet jag icke», svarade Gudmund, »ty du är väl en
kristen man.»
»Nog skall jag ändock reda mig», återtog Torsten.
»Ja, något ondt vill jag ej att du skall lida för min skull», återtog
Gudmund; »men om din konung Olof vill gifva dig sin lycka med på färden,
är jag förvissad om att du kan fara den.»
»Sin lycka gifver han mig», försäkrade Torsten, hvarefter Gudmund bad
honom sitta upp bakom sig på hästen.
Sedan bar det af bort till ån. Vid dess strand stod ett hus, hvari de
bytte om kläder. De klädde både sig och hästarne.
Dessa nya kläder voro af sådan art, att vatten ej fäste på dem. Och
vattnet i ån var så kallt, att det strax gaf kallbrand, om man blott
fuktades en smula däraf.
Därpå redo de öfver ån, och hästarne vadade kraftigt fram. Men plötsligt
snafvade Gudmunds, så att vattnet stänkte upp på Torstens tå, och genast
fick den kallbrand.
När man kommit upp ur ån, högg Torsten den skadade tån af sig; och man
förundrade sig högeligen öfver hans manlighet. Och medan de fortsatte
ridten, sade han dem, att de vid framkomsten ej behöfde gömma undan
honom; »ty jag kan med trolldomsmedel ställa så till, att ingen ser
mig.»
Detta tyckte Gudmund vara en god konst.
När de kommo fram till borgen, trädde alla hans förut nämde svenner emot
honom, och då dessa fingo se Torsten den hushöge, gåfvo de upp ett
gapskratt. Då gjorde han sig osynlig med dvärgens sten, men Gudmund sade
dem, hvem han var, samt befallte dem att ej drifva något gyckel med
detta människobarn. Därefter redo de tillsammans in i borgen, där de
hörde allsköns strängaspel ljuda.
Kung Gerröd kom ut emot dem och hälsade dem vänligt, och män kommo fram,
som togo deras hästar och ledde dem till stallet.
Gudmund ledsagades till konungens sal, där det skönaste gästabud strax
tog sin början, och männen voro stojande glada.
Till sist lade konung Gerröd en purpurkappa öfver Gudmunds axlar och gaf
honom konungsnamn, grep därpå hornet och drack honom till. Gudmund tog
mot det och tackade, hvarefter han steg upp på bänken midt emot
konungens högsäte och gaf det löftet, att han ej skulle tjäna eller lyda
någon annan konung, så länge Gerröd lefde.
På en af bänkarne satt emellertid en man vid namn Jökul, som började
känna sig afundsjuk för den heder, som visades Gudmund, och han tog en
benknota och slungade den hän mot dennes flock. Det såg den osynlige
Torsten, och han grep knotan i luften och sände den tillbaks, så att den
slog på näsan en man, som hette Gust; näsbenet bräcktes, alla tänderna
röko af honom, och han föll i vanmakt.
Då vardt konung Gerröd vred, och han sporde, hvem det var, som hifvade
oxben öfver hans bord.
»Nu skall det pröfvas», ropade han, »hvem som är bäst i bollkastning.»
Han kallade till sig två män, Drött och Hösne.
»Gån och hämten hitin min guldboll», sade han.
De kommo tillbaka med ett sälhufvud, som vägde hundra pund, och
hvarifrån det glödde och gnistrade som från en ässja; och fettet
droppade ned för dess kinder som brinnande beck.
»Tagen den bollen», skrek Gerröd, »och smällen till hvarandra därmed!
Enhvar, som släpper den ur händerna, skall draga fredlös härifrån samt
vara förlustig sin egendom. Men enhvar, som ej ens djärfves att gripa
den, skall heta niding.»
Drött kastade först bollen till Gudmunds sven Fullstark, som tog emot
den med ena handen. Torsten såg emellertid, att kraft fattades honom,
hvarför han sprang in under bollen och halp honom att drifva den bort
till Agde jarls följeslagare Froste. Denne Agde jarl hade sin plats
bredvid Gudmund. Han härskade öfver häradet Grunder, som är beläget
mellan Resaland och Jotunhem. Sitt residens hade han i Gnipalund. Han
var mycket trollkunnig. Nu tog hans man Froste emot bollen med fast tag,
men så nära kom den dock hans ansikte, att kindbenet bräcktes.
Snabbt slungade han den bort till Gudmunds andre sven Allstark, som tog
emot den med båda händer, och nära var det, att han därvid segnat till
golfvet. Men Torsten sprang till och stödde honom, hvarpå han lät
sälhufvudet flyga till Agde jarl själf. Äfven han grep det med bägge
händer, men det rinnande fettet kom att droppa ned i hans skägg, så att
detta med ens stod i ljus låga.
Hastigt gjorde han sig af med tingesten, som nu flög till hans granne,
konung Gudmund, hvilken genast skickade den till konung Gerröd. Men
denne vek undan, så att den i stället träffade hans män Drött och Hösne
och gaf dem båda döden.
Sedan dansade den genom en glasglugg ut i det dike, som var gräfdt
ikring borgen. Och därifrån sprang upp flammande eld.
Då slutade man detta nöje och började dricka.
När Gudmund och hans män gingo att sofva, tackade de Torsten, för det
han gifvit sådan hjälp, att ingen olycka drabbat dem; men Torsten
genmälte, att det kraftprofvet varit tämligen lindrigt.
»Hvarmed skola vi månne i morgon förlusta oss?» sporde han.
»Brottningskamp skall konung Gerröd låta anställa», sade Gudmund; »och
hans män skola taga hämd; men vår styrka är tyvärr icke att jämföra med
deras.»
»Min konungs lycka skall stå oss bi», återtog Torsten.
Nästa morgon gick enhvar ut att roa sig, bäst han kunde, medan
matsvennerna dukade bordet.
Sedan sporde konung Gerröd, om kämparne kände lust att brottas.
Hans befallningar ville de lyda, svarades det.
Därpå klädde de af sig och togo hetsiga nappatag med hvarandra. Och
Torsten tyckte sig aldrig tillförene hafva sett sådana grepp. Allt
skalf, när de föllo i tiljorna.
Då trädde Agde jarls följeslagare Froste fram på golfvet och sade:
»Hvem ärnar gå emot mig?»
»Det blir väl någon, som det gör», utbrast Fullstark, Gudmunds man.
Strax höggo de tag i hvarandra; det vardt en häftig brottning, och
Froste var den starkaste. Han lyfte Fullstark upp på sitt bröst, i det
han böjde sig långt tillbaka: men då satte den osynlige Torsten sin fot
i hans knäveck, så att han stupade baklänges, och Fullstark föll ofvanpå
honom. Hans nacke och hans armbåge krossades. Därpå reste han sig upp
med möda och sade:
»Icke ären I ensamme om munterheten här — hvarför stinker det så ur eder
flock?»
»Ifrån munnen räknadt, har näsan ej långt att lukta», svarade Fullstark.
Sedan reste sig Jökul från bänken, och Allstark trädde fram emot honom.
I fräsande raseri drabbade de tillsammans, men Jökul hade öfvertaget.
Han ledde emellertid brottningen bort mot den bänk, där Torsten satt, så
att denne fick ett fast tag i Allstark, och Jökul sökte sedan förgäfves
att draga honom ifrån bänken. Så häftigt drog han, att han kom att stiga
med fötterna ned i salsgolfvet ända upp till anklarne.
Men då stötte Torsten den andre ifrån sig, så att Jökul föll baklänges
och fötterna gingo ur led.
Då gick Allstark hän och satte sig på bänken, men Jökul reste sig
långsamt och sade:
»Icke se vi alla dem, som sitta härinne på bänkarne.»
Kung Gerröd sporde nu sin gäst Gudmund, om ej också han ville gifva sig
i leken. Då denne sade sig ej hafva något däremot, befallte Gerröd
jarlen Agde att taga hämd för sina män.
Jarlen genmälte, att han vissligen för länge sedan upphört med all
brottning, men han ville dock lyda konungen.
Därpå togo de båda kämparne af sig kläderna, och aldrig hade Torsten
förr sett en så trollvulen buk som på jarl Agde — den var blå som stål.
Gudmund gick emot honom, och var han hvit i skinnet.
Strax ilsknade jarlen till, och han satte näfvarne så hårdt i Gudmunds
sidor, att magen buktade sig ned på benen, och bägge tumlade de vildt om
i hallen, tills de kommo hän till Torstens plats.
I detsamma kastade denne sig framför jarlens fötter, så att han snafvade
och slog näsan i golfvet. Den brast, och fyra tänder rämnade äfven.
Då jarlen reste sig upp, sade han:
»Tungt faller gammalt folk, men tyngst, när två gå emot en.»
Sedan de åter klädt sig, satte de sig alla samman med konung Gerröd till
bords, och jarl Agde och hans män ordade lifligt om, att motkämparne
begagnat sig af någon list; »ty», sade han, »jag känner alltid sådan
hetta, när jag kommer i deras flock.»
»Låtom oss bida vår tid», sade konung Gerröd; »måhända den uppenbarar
sig till sist, som kan gifva oss besked härom.»
Därpå fortsatte man att dricka; och tvänne nya horn blefvo inburna i
salen. Dessa ägdes af Agde jarl; de voro väldiga och kallades
Hvitingarne. Två alnar mätte de i höjd, och de voro gullbeslagna.
Konungen lät dessa horn gå längs hvar sin bänk. Och skulle enhvar dricka
ut dem i ett drag. Den, som ej orkade detta, hade att till munskänken
betala ett öre i silfver.
Glad drack man sedan, så länge dagen räckte, och när aftonen kom, gick
man till hvila.
Gudmund tackade då sin vän Torsten för det bistånd, han ånyo lämnat, och
på hans fråga, när ett slut kunde väntas på detta gästabud, lydde
svaret:
»I morgon skola mina män rida sin väg; och jag vet, att konungen nu
låter göra stora anstalter för morgondagen. In skall han låta bära det
väldiga horn, som kallas Grim hin gode, en ypperlig klenod, full af
trolldom och smyckad med guld. Ett manshufvud med hår och hull sitter på
dess spets, och det äger talande tunga. Det förutsäger ännu icke timade
händelser, och det vet, när ofrid kan väntas. Och varder det vår bane,
ifall konungen af Grim får veta, att en kristen man dväljes ibland oss.»
Torsten försäkrade, att Grim ej skulle komma att säga mera än hvad
konung Olof tillät.
»Men konung Gerröd tror jag vara nära döden», sade han, »och är det allt
bäst, att I hädanefter följen mina råd. I morgon ärnar jag visa upp mig
för honom.»
Detta funno de vara ett farligt tilltag.
»Nej», sade han, »Gerröd vill eder död — hvad har du mera att förkunna
om Grim hin gode?»
»Om det hornet är att berätta», svarade Gudmund, »att en medelstor man
kan stå rak under dess svängning. I mynningen är det en alen bredt; och
är den, som dricker mynningen klar, den största dryckeskämpen. Dock
förmår konungen själf tömma hela hornet i ett enda drag.»
»I morgon skall du», återtog Torsten, »fara i min skjorta, ty då mäktar
ingen olycka nå dig, skulle ock gift gömma sig i hornets dryck. Kronan
skall du taga af ditt hufvud och räcka henne till Grim hin gode. Sedan
hviske du honom i örat, att du ärnar visa honom vida större heder än
Gerröd, och därefter skall du låtsa, som om du drucke. Etter lurar i
hornet, och därför skall du låta drycken glida ned i skjortan, som du
hafver närmast dig. Då skall ingen skada ske dig, och när till sist
dryckeslaget brytes, skall du genast låta dina män rida sin kos».
Gudmund lofvade att lyda dessa råd.
»Dör konung Gerröd», sade han, »så äger jag hela Jotunhem; men får han
behålla lifvet, så varder det vår bane.»
Därpå insomnade han.
Nästa morgon voro de tidigt uppe. Konung Gerröd infann sig hos dem och
bad dem tömma en afskedsbägare.
Snart satt man åter i konungens hall och drack ur hornen Hvitingarne.
Man drack Tors och Odens skål.
Under toner från hvarjehanda strängaspel inbars därefter Grim hin gode
af tvänne män, som voro till växten något mindre än Torsten.
Alla reste sig upp och föllo på knä för Grim.
»Tag emot Grim hin gode», ropade kung Gerröd bort till Gudmund; »det är
din egen välgångsskål, du skall dricka!»
Då gick Gudmund hän till Grim, tog af sig guldkronan, satte den på hans
hufvud och hviskade honom i örat de ord, som Torsten sagt.
Sedan låtsade han dricka, och drycken lät han rinna ned i skjortan — det
fanns etter i den. Han drack Gerröd till och fäste därefter en kyss på
hornets spets, men då vred sig Grim leende ifrån honom.
Nu tog kung Gerröd emot det åter fulla hornet, och han bad Grim komma
med lycka samt kungöra, huruvida någon fara vore i annalkande; »ty
ofta», sade han, »har jag sett dig hafva bättre uppsyn».
Han tog af sig ett guldsmycke och gaf det åt den tigande Grim. Därefter
drack han jarl Agde till; och det såg ut, som om en brottsjö rullade mot
ett skär, då drycken vällde genom hans hals.
Han tömde hornet.
Då riste Grim på hufvudet och bars sedan bort till Agde jarl. Först bad
denne om miskund, men han drack dock ut hornet i tre omgångar; hvarpå
han lämnade det till munskänken.
»Så där slöas enhvar, som åldras», sade Grim.
Sedan vardt hornet åter fyldt. Och nu skulle Fullstark och Jökul tömma
det. Då den förre druckit, grep Jökul hornet, såg ned däri och tyckte
det vara tarfligt drucket. Därefter slog han till Fullstark med hornet,
men denne satte ögonblickligen sin knytnäfve i hans näsa, så att den
krossades och tänderna röko ur munnen.
Då vardt åter ett vildt oväsen. Men Gerröd befallte, att man ej finge
göra ett stort rykte af, att man skilts åt så där ovänligt; hvarpå båda
slagskämparne strax förliktes; och Grim hin gode bars ur salen.
En stund därefter kom en man gående in i hallen. Alla förundrade sig
öfver hans litenhet.
Det var Torsten den hushöge.
Han gick fram till konung Gudmund och anmälte, att hästarne voro
sadlade. Kung Gerröd sporde, hvad det där var för ett barn, och Gudmund
svarade:
»Det är en liten sven, som Oden sändt mig — en härlig klenod. Han kan
åtskilliga lekar, och finnen I honom användbar, så vill jag skänka er
honom.»
»Han ser ovanligt dugande ut», sade kung Gerröd; »och vill jag gärna se
prof på hans händighet — lek nu någon liten lek för mig!»
Då tog Torsten sin sten och knackade med stålbrodden, där det var hvitt,
och genast kom en hagelskur så strid, att ingen vågade vända ögonen emot
den, och så mycket hagel hopade sig i hallen, att det nådde folket upp
till anklarne.
Konung Gerröd skrattade godt åt denna lek.
Sedan knackade Torsten på stenen, där den var gul, och det kom solsken,
så varmt, att allt haglet smälte inom kort. Därpå fylldes salen med
ljuflig vällukt, och konung Gerröd förklarade Torsten vara en sanskyldig
konstnär.
Ännu en lek hade han kvar, sade han; den kallades svängleken.
Äfven den ville Gerröd gärna se.
Torsten ställde sig midt på hallens golf och knackade på stenen, där den
var röd, och ut slogo gnistor.
Sedan ilade han utmed bänkarne, rundt om i hallen, och gnistorna yrde
ikring med växande fart, så att alla därinne måste hålla för sina ögon.
Men kung Gerröd skrattade godt.
Och elden tog till att ökas, så att alla de andra tyckte det vara väl
starkt. Då drog Gudmund sig hastigt ur hallen, såsom Torsten redan rådt
honom.
»Viljen I hafva leken ännu ystrare?» ropade Torsten.
»Ja, låt se, sven», svarade Gerröd.
Då slog Torsten ännu hårdare på stenen, så att gnistor hveno kung Gerröd
i ögonen.
Därefter skyndade Torsten ned till dörren, vände sig där om och dref
sten och stålbrodd in i hvar sitt öga på Gerröd.
Denne segnade död ned på golfvet, och Torsten ilade ut.
Där satt Gudmund redan till häst, och Torsten bad honom genast rida i
väg; »ty här är icke platsen för försagdt folk», sade han.
De sprängde åstad fram mot ån. Stenen och stålbrodden hade redan
återkommit till Torsten, och denne berättade konung Gerröds död.
De redo sedan öfver ån och hän till det ställe i skogen, där de första
gången träffats.
»Här måste vi skiljas», sade Torsten, »ty mitt folk menar nog, att det
nu är tid för mig att vända tillbaka.»
»Nej, far hällre hem med mig», bad Gudmund, »jag skall löna dig för godt
följe.»
»En annan gång vill jag mottaga din bjudning», svarade Torsten; »men
själf skall du nu med en mäktig skara kämpar draga till Gerröds gårdar,
ty landet är i edert våld.»
»Så vill jag låta dig råda», återtog konung Gudmund; »min hälsning skall
du bringa konung Olof.»
Därpå framtog han ett gullkärl, ett silfverfat och ett tjugo alnar långt
handkläde, hvari guld var inväfdt.
Han bad Torsten lämna konungen dessa gåfvor och snart återkomma.
Sedan skildes de med mycken kärlek.
Nu fick Torsten se Agde jarl, där denne kom ridande med ursinnig hast.
Han red efter honom, och till sist närmade de sig en ansenlig gård,
hvilken tillhörde Agde.
Grindledet förde till en fruktträdgård, och där inne stod en jungfru.
Det var Agdes dotter Gudrun, högrest och skön. Hon hälsade sin fader och
sporde efter tidender.
»På tidender är det ingen brist», sade han; »konung Gerröd är död, och
hafver Gudmund svikit oss alla. Han har haft en kristen man dold i sin
flock, Torsten den hushöge, hvilken öst eld i ögonen på oss. Nu skall
jag dräpa hans män.»
Han kastade hornen Hvitingarne till marken och sprang till skogs, som om
han vore galen.
Därpå gick Torsten fram till Gudrun. Hon hälsade honom och frågade, hvad
han hette; och han sade sig heta Torsten Husbarnet, konung Olofs
hirdman.
»Stor månde den störste vara, där du är barnet», sade hon.
»Vill du fara hem med mig», sporde Torsten, »och sedan taga emot den nya
tron?»
»Från ringa glädje har jag här att skiljas», svarade hon; »ty min moder
är död; hon var dotter till Ottar jarl i Holmgård, och var hon i
skaplynnet mycket olik min fader, ty han är till sitt väsen ett troll.
Nu ser jag, att han ej har långt igen att lefva, och därför vill jag
gärna följa dig. Dock skall du lofva att åter ledsaga mig hit.»
Hon tog samman sina egodelar, och Torsten tog i förvar hornen
Hvitingarne, hvarpå de vandrade framåt genom skogen.
Där fingo de se jarl Agde fara vrålande omkring med händerna för sina
ögon.
Det hade nämligen händt sig så, att när Agde fäste sina ögon på Torstens
folk, for en sådan värk i dem, att han intet kunde se.
Just som solen höll på att gå ned, nådde Torsten och mön ned till
skeppen. Hans män voro då segelfärdiga, och de blefvo glada, när de sågo
honom.
Han steg ombord med kvinnan; de styrde till hafs och landade omsider vid
Norges kust.
Vid jultiden drog Torsten till konung Olof, som då vistades i Trondhjem,
och öfverlämnade till honom de dyrbarheter, som konung Gudmund skänkt,
samt hornen Hvitingarne och många andra klenoder.
Han förtalde konungen sina äfventyr och visade honom mön Gudrun, och
konungen tackade för gåfvorna, och alla rosade Torstens manhaftighet
samt funno hvad som händt honom mycket märkligt.
Sedan lät konungen döpa Gudrun och undervisa henne i den nya tron.
Torsten lekte där om julen sin svänglek, och alla hade stort nöje däraf.
Hvitingarne tömde man till Guds och de dödas åminnelse, och om hvarje
horn voro två man. Men det gullkärl, som Gudmund tillsändt konung Olof,
förmådde ingen dricka i botten mer än Torsten Husbarnet. Handklädet
brann icke, när man kastade det i elden — det utkom därur renare än
förr.
Sedan omtalade Torsten för konungen, att han önskade hålla bröllop med
Gudrun, och kung Olof gaf sitt samtycke. Det blef ett präktigt gille.
Första natten, när brudparet kommit i bädd och förhänget fällts ned,
brast en bräda lös i väggen. Det var Agde jarl, som kom för att dräpa
Torsten; men emot honom slog en så stark hetta, att han ej vågade sig in
i kammaren utan drog sig tillbaka.
Och i detsamma kom konung Olof och slog honom i hufvudet med en
guldsirad yxa, så att han försvann ned i jorden.
Konungen höll sedan vakt där om natten; och när morgonen grydde, voro de
bägge hornen Hvitingarne borta.
Torsten stannade öfver vintern hos konungen, och han och Gudrun höllo
mycket af hvarandra.
Om våren bad han om orlof att åter få segla österut för att där råka
konung Gudmund. Det fick han, och därtill bad kung Olof honom, att han
måtte hålla sin tro oryggligt; »följ mera din egen vilja än deras där
österut», sade han.
De skildes åt i kärlek, och alla uppstämde böner för Torsten, ty han
hade numera blifvit vänsäll.
Efter en god färd kom han till Gläsesvallarne; och Gudmund tog emot
honom med öppen famn.
»Hvad har du sport ifrån Gerröds gårdar?» frågade Torsten.
»Jag drog själf dit», svarade han; »och de lämnade strax landet i mitt
våld. Däröfver härskar nu Hedrek Ulfhamn, min son.»
»Hvar är Agde jarl?» frågade Torsten.
»Han lät resa sig en hög, så snart I farit eder väg; och in i den gick
han med stora rikedomar. Men hans män Jökul och Froste drunknade i ån
Hamra den gången de redo från konung Gerröds gästabud. Äfven öfver Agde
jarls land, häradet Grunder, härskar jag nu.»
»För mig», återtog Torsten, »ligger det stor vikt uppå, om du vill dela
med dig något af allt ditt välde, ty Gudrun synes mig böra äga arf efter
sin fader jarlen.»
»Rätt så, ifall du vill blifva min man», svarade Gudmund.
»Ja, men då får du icke lasta min tro.»
»Nej, det skall jag icke», slöt Gudmund.
Sedan begåfvo de sig tillsammans till Grunder, och Torsten lade under
sig häradet.
Han byggde sig sedan en ny gård i Gnipalund, ty Agde jarl hade gått igen
och ödelagt den gamla gården.
Torsten vardt en stor höfding, och Gudrun födde honom snart ett
svenbarn.
Emellertid vardt han ständigt oroad af den spökande jarlen. En natt fick
Torsten se, hur denne vandrade utanför gårdsledet, men han vågade sig
icke in, ty kors var satt ofvanför hvarje dörr.
Då smög Torsten sig bort till hans hög, som stod öppen. Han trädde in
och tog hornen Hvitingarne, som han såg ligga där. I detsamma återkom
jarlen, men Torsten skyndade ut förbi honom och satte kors öfver högens
öppning. Därpå slöt den sig igen, och aldrig har man sedermera sport
något om Agde jarl.
Nästa sommar vände Torsten tillbaka till Norge och hade då åter med sig
de båda hornen till konungen.
Snart fick han emellertid nytt orlof att draga österut, till sina
egendomar där; och konung Olof befallte honom åter att väl hålla sin
kristna tro.
Sedan hafva vi icke hört något berättas om Torsten.
Men när konung Olof i slaget vid Svoldern försvann från sitt skepp Ormen
långe, blefvo äfven hornen borta.
Här sluta vi berättelsen om Torsten den hushöge.
* * * * *
Konung Gudmunds tycke för människorna framträder äfven i den lilla

_Sagan om Helge Toresson._
En sommar var den norske härsesonen Helge Toresson tillsammans med sin
broder Torsten Hadd på en handelsfärd norrut i Finnmarken, där de sålde
smör och fläsk åt finnarne.
Färden gick förträffligt, och när sommarn närmade sig sitt slut, vände
de hemåt och kommo så en dag med sina skepp till det näs, som hette
Vimund och där det fanns god skog.
Här gingo de i land och togo en del masurträ.
Helge kom då att vandra något längre in i skogen än de andra. Med ens
föll ett stort mörker öfver näjden, så att han ej kunde finna vägen till
sina skepp, och han varsnade tolf kvinnor, som kommo ridande fram ur
skogen.
Alla sutto de på röda hästar och buro röda dräkter, och deras betsel och
sadlar glimmade som af guld.
En af dem var öfverlägsen i fägring, och hon, den ståtligaste,
betjänades af de andra.
De stego af hästarne och läto dem beta i gräset. Sedan slogo de upp ett
vackert tält. Det var prydt med strimmor af skiftande färg, och guld var
inväfdt däri. De snidade hufvud, som sköto upp däröfver, voro förgyllda;
äfven stången, som reste sig i dess midt, sken af guld och bar en diger
guldknapp.
När kvinnorna rest upp tältet, satte de fram bord därinne, och
hvarjehanda förtäring vankades. Till sist tvådde de sina händer, och
både vattenkannan och fatet voro af glänsande silfver.
Helge Toresson stod där strax invid och betraktade alltsamman.
Då vände sig den ståtligaste kvinnan till honom och sade:
»Kom hit, Helge, och få dig dryck och mat här hos oss.»
Han gick då till dem och fann, att drycken var fin, maten likaså, och
kärlen voro vackra.
Då borden blifvit borttagna, redde man till hvilolägren, som voro mycket
praktfullare än människors sängar.
Den fagra kvinnan sporde då Helge, om han ville hvila ensam eller
bredvid henne; han frågade, hvad hon hette.
»Jag heter Ingeborg», svarade hon, »och är dotter af konung Gudmund å
Gläsesvallarne.»
»Då vill jag ligga när dig», sade han.
I tre nätter voro de tillsammans. När de efter den sista stego upp och
klädde sig, blef det skinande klart väder, och Ingeborg yttrade:
»Nu skola vi skiljas. Här får du två skrin; det ena är fullt af silfver,
det andra af guld. Dem vill jag gifva dig, men nämn för ingen människa,
hvarifrån de stamma.»
Kvinnorna redo bort samma väg, de kommit, och Helge vände åter till sitt
skepp. Hans följeslagare hälsade honom med glädje och frågade, hvar han
dvalts så länge, men han ville icke säga dem det.
Mycket gods hade de sedan med sig hem, och ifrigt sporde man Helge,
hvarifrån allt det silfver och guld kommit, som han hade i skrinen. Men
han ville icke säga det.
Så led tiden fram till jul.
En natt blef det ett underligt svårt väder; och brodern Torsten sade
till Helge:
»Vi skola stå upp och se om vårt skepp.»
De gjorde så och funno skeppet fast vid sitt ankartåg.
Det låg där lugnt med sina drakhufvud på fram- och bakstam och med
sidorna målade fagert ofvan sjö. Till denna dess utstyrsel hade Helge
användt en del af de skatter, han fått af konung Gudmunds dotter, men
det öfriga hade han låst ned i den ena drakens hals.
Då fingo de med ens höra ett väldigt dån, och två män susade fram på
frustande hästar och togo Helge bort med sig. Men brodern Torsten kunde