Nordmanna-Mystik: Bilder Från Nordens Forntid - 05

ön».
Fotnot 4:
Hebriderna.
Hon hade sitt eget sängrum innerst i stugan, och öfver sängen hade hon
engelska lakan och ett silketäcke. Likaledes hade hon ett praktdigert
sängomhänge och annat tillbehör, så kostbart, att man aldrig förr sett
något sådant.
Husfrun Turid, som var mycket ståtlysten, ville innerligt gärna äga
dessa klenoder, och en dag frågade hon Torgunna, hvad all denna
härlighet kunde vara värd, men hon fick till svar blott:
»Icke vill jag ligga i halm för din skull, hur höfvisk du än är och hur
mycket du än slår på stort.»
Det svaret gick Turid till sinnes, och aldrig talade hon sedan om att
köpa dessa dyrbarheter.
Så blef Torgunna sjuk, och när hon kände sitt slut nalkas, skiftade hon
allt sitt gods; bland annat tog hon ett strängt löfte af bonden Torodd,
att hennes säng med allt tillbehör skulle brännas; hölles icke löftet,
så skulle svår ofärd komma öfver gården.
Dagen efter hennes död lät Torodd bära all sängbonaden ut i luften. Ved
fördes samman, och ett bål restes.
Då kom husfrun Turid ut och bad honom enständigt, att han måtte skona
sådana stora kostbarheter. Förgäfves föreställde han henne, huru strängt
den döda påbjudit, att de skulle brännas. Turid slog till sist sina
armar kring hans hals och tiggde, att han ej måtte tända det bålet.
Då gaf han så till vida efter, att han endast brände upp dynorna och
kuddarne; men täcket, lakanen och sängomhänget fick hon taga med sig.
Sedan gjorde man sig redo att föra liket till biskopssätet Skålhult,
såsom Torgunna själf på sin sotsäng begärt, enär där funnos präster, som
kunde sjunga mässa öfver henne.
Man valde några pålitliga män att fara med liket; goda hästar hämtades
äfven; liket sveptes i lösa lindukar och lades i en kista; och därpå
gick färden öfver heden, tills man kom till den gård i Stafvahultstunga,
som heter Nedre näset.
Där bad likföljet om natthärbärge, men ogästvänligt vägrade dem bonden
sådant.
Som natten var inne, beslöto de dock att stanna där, ty det tycktes dem
icke rådligt att färdas öfver Hvitån i mörkret.
De spände hästarne ifrån, buro liket bort i ett uthus, gingo sedan in i
stugan, togo reskläderna af sig och tänkte stanna där öfver natten utan
mat.
Då alla lagt sig till hvila i huset, hördes ett starkt buller i
fatburen.
Man gick dit för att se, om tjufvar brutit sig in. Men i stället fick
man se en storväxt kvinna. Hon var fullständigt naken och sysslade vid
elden med matlagning, och så förskräckt blef man, att ingen vågade närma
sig henne.
När hon till sist lagat så mycket mat, hon ville, bar hon den in i
stugan, satte fram bord och gick sedan och sysslade med dukningen.
Då sade de nyss anlända männen till bonden:
»Hända kan, att innan vi skiljas, kommen I att finna, det eder
ogästvänlighet kostat eder väl mycket.»
»Gärna», svarade han, »skola vi efter detta gifva eder mat och all annan
välfägnad, som I behöfven.»
Men knappast hade han uttalat de orden, förrän hon, Torgunna, gick bort
mot dörren och försvann.
Gästerna fingo nu sina våta kläder utbytta mot andra, och de satte sig
till bords. De signade maten, och fastän Torgunna redt till den, hade de
ingen skada däraf.
De sofvo där om natten, och all möjlig gästvänskap visades dem.
Om morgonen drogo de vidare, och som ryktet om denna händelse spridt
sig, fann man det rådligast — hvar de färdades fram — att gifva dem den
förplägning, de åstundade.
Då de kommo till Skålhult, lämnade de ifrån sig de klenoder, som
Torgunna på sin sotsäng skänkt detta ställe. Glada togo prästerna emot
dem. Torgunna vardt jordad, och männen återvände hem.
Den afton de hemkommo till Frodå satt folket, såsom det plägade, kring
mateldarne i hvardagsstugan. Då fick man om en stund se en halfmåne
afteckna sig på den brädklädda väggen. Den försvann ej, så länge någon
satt kvar vid elden.
Då sporde husbonden Torodd en trollkunnig man Tore Träben, som hade sitt
underhåll där i huset, hvad det himmelstecknet kunde betyda; och Tore
svarade, att det var en Urdmåne[5], och efter den skulle människodöd
följa.
Fotnot 5:
Olycksbådande tecken; Urd var en af ödets gudinnor.
Under en hel vecka visade sig hvarje afton denna måne för folket.
Så hände det sig, att fårherden en kväll kom hem och förhöll sig mycket
tyst. När han talade, talade han endast få och vredgade ord, och man
trodde honom vara förhäxad.
Han var liksom utom sig, och han språkade med sig själf.
Sådan var han någon tid. Men när två veckor gått af vintern, gick han en
kväll efter hemkomsten strax bort till sin säng och lade sig. Nästa
morgon fann man honom död, och han begrofs invid kyrkan.
Kort därefter började det spöka starkt.
En natt hade inhysesmannen Tore Träben gått ut för att göra sitt tarf;
men när han ville åter gå in, såg han, att den nyss aflidne fårherden
ställt sig i dörren och spärrade vägen för honom.
När han då sökte springa undan, for gengångaren efter honom och kastade
honom tillbaks hän mot dörren.
Detta bekom Tore illa. Väl förmådde han att gå fram till sin sängplats,
men han hade blifvit kolsvart i ansiktet. Så sjuknade han och dog och
vardt begrafven, äfven han invid kyrkan.
Sedan visade de båda döde sig tillsammans, fårherden och Tore Träben,
och alla, som sågo dem, förskräcktes.
Därpå blef en af Torodds huskarlar sjuk och låg i tre dagar, innan han
dog, och sedan dog den ene efter den andre, tills sju voro ur lifvet. —
Det hade nu lidit fram till julfastan.
I förrådskammaren, belägen i förstugan, var torrfisk staplad ända upp
till tvärträna så tätt, att man icke kunde öppna dörren, utan man måste
med en stege taga ned fisken uppifrån.
En afton, när man satt vid måltidseldarne, hörde man, att torrfisken
därute refs ned. Man gick ut och eftersåg, men där fanns intet lefvande
väsen.
Så begaf sig Torodd bonde kort före jul med fem andra män ut till Näs
för att hämta torrfisk, och de stannade där om natten.
Och samma afton, han dragit hemifrån och man tändt eldarne och satt sig
vid dem, såg man, att ett sälhundshufvud dök upp igenom golfvet. Den af
kvinnorna, som först kom att se denna syn, tog en käpp, som låg i
dörren, och slog till hufvudet.
Men detta kom därvid högre upp, och det stirrade stort på Torgunnas
sängomhänge.
Då gick en af huskarlarne bort och dängde till det, men för hvarje slag
höjde sälen sig ännu mera, tills den visade labbarne.
Då miste karlen sin sans och föll i golfvet, och alla, som voro
tillstädes, förfärades.
Svennen Kjartan, bonden Torodds yngste son, hvilken Torgunna i lifvet
älskat högt, grep nu en stor järnslägga och dref den i sälens skalle.
Denne riste blott på hufvudet och såg sig lugnt omkring, men svennen
fortfor att slå, och vid hvarje slag sjönk till sist sälen alltmer
nedåt, som om den varit en påle, hvilken man dref i jorden.
Kjartan hörde ej upp med slagen, förrän djuret kommit så långt ned, att
golfvet slöt sig till öfver det.
Under hela vintern fick man sedan se, att alla varsel mäst skyggade för
svennen Kjartan.
Nästa morgon, när Torodd bonde och hans följeslagare brutit upp från Näs
med torrfisken, förliste de alla utanför Enne. Dit dref skeppet upp med
all lasten, men liken hittades ej.
Om någon tid inbjödo husfrun Turid och hennes son Kjartan sina grannar
till arfsgille efter husbonden. Men så snart man den första
gillesaftonen bänkat sig i salen, trädde den döde Torodd och alla hans
följeslagare drypande våta dit in. Och man gladde sig öfver att se
Torodd, ty detta hölls för att vara godt varsel. Man hade nämligen den
tron, att de, som omkommit på sjön, blifvit väl mottagna hos Ran, ifall
de sedan infunne sig vid sitt eget arfsöl.
Torodd skred med sitt följe tyst fram förbi bänkarne hän till elden.
Någon hälsning brydde han sig ej om. De satte sig ned vid elden, och
allt folket makade sig undan.
Där sutto de döde stilla, till dess elden slocknat. Då aflägsnade de
sig.
Samma syn tedde sig hvarje afton, så länge gästabudet varade; och
gästerna talade ifrigt härom, och somliga menade, att spökandet nog
skulle upphöra, när arfsgillet var öfverståndet.
Ändtligen bröt man upp, och det var sedan en dyster gård att bo uti.
Kvällen efter det gästerna farit, tändes som vanligt upp eld, men äfven
nu kom Torodd in med sitt följe — alla blänkande våta. Det var intet
godt varsel.
De satte sig vid elden och började vrida vattnet af sina kläder. Men
knappt hade de slagit sig ned, förrän den aflidne inhysingen Tore Träben
och alla hans sju följeslagare äfven inträdde, öfverösta af mull; och de
riste kläderna och kastade mull på de andre.
Och folket flyktade, som man kan tänka sig, bort från elden; och ingen
fick den kvällen ljus eller värme.
Nästa afton tände man upp eld i ett annat rum i den tanke, att de döde
ej skulle komma dit, men allt aflopp som förr: båda spökföljena infunno
sig.
Den tredje kvällen gaf Kjartan det rådet, att man skulle göra upp
långeld i salen och måltidseld i ett annat hus. Och sedan blef det så,
att spökena sutto vid långelden och husets folk vid den andra.
Detta upprepades hela julen.
Bland förrådskammarens torrfisk väsnades det emellertid allt starkare
både nätter och dagar.
När man till sist hade behof af fisken, gick en man upp på stegen, och
till sin förundran fick han öfverst uppe se en svans sticka fram, vuxen
som en svedd oxsvans och försedd blott med några få hår, liknande
sälens.
Mannen tog tag i svansen och ropade på några andre; att de skulle hjälpa
honom.
Då kommo både kvinnor och karlar springande och de drogo i svansen, men
allt som de drogo, gled han från dem, så att huden gick ur händerna på
dem, som hade hårdast tag.
Därefter tog man fram fisken, och hvarje fisk var liksom flådd; men nere
vid golfvet var hvarenda en förstörd; och dock var där intet lefvande
väsen att se.
Någon tid därefter insjuknade den döde inhysingen Tores hustru Torgrima
Galdrakind. Hon dog, och samma kväll, hon jordats, uppenbarade också hon
sig tillsammans med sin man.
Då började svår sjukdom ånyo att hemsöka gården, och numera dogo flera
kvinnor än män.
Om hösten hade gården hyst trettio hjon; af dem dogo aderton, medan fem
rymde sin kos; och i Göje månad voro blott sju kvar.
När det nu var så långt kommet med alla dessa under på Frodå, begaf
sonen Kjartan sig en dag till gården Helgafjäll för att där med sin
morbroder, den kloke höfdingen Snorre gode, samråda om, hvilka åtgärder
man borde vidtaga. Och Snorre gaf det rådet, att man skulle bränna all
Torgunnas sängbonad samt sedan åtala alla gengångarne inför en
husrätt[6]. Därtill bad han en präst, som nyss kommit till gården, att
hålla gudstjänst på Frodå, viga vatten och skrifta folket.
Fotnot 6:
Egentligen »dörrdom», husrätt, som sattes vid dörren.
Prästen jämte Snorres son Tord Köse följde Kjartan tillbaka hem till
Frodå, och ur de närmaste gårdarne däromkring uppbådade de folk att
följa sig.
Och alla infunno de sig på Frodå om aftonen före kyndelsmässan vid den
tid, då eldarne voro tända.
Husfrun Turid hade nu också fallit i samma sjukdom, hvaraf alla de andra
dött.
Först gick Kjartan in och såg, att Torodd bonde satt där som vanligt vid
elden tillsammans med de andra gengångarne. Sedan tog han ned all
Torgunnas sängbonad, gick bort med den till elden, tog där ett flammande
vedstycke och bar båda ut. All sängbonaden brände han till aska.
Därefter stämde han inhysingen Tore Träben, och Tord Köse stämde Torodd
bonde därför, att de olofvandes höllo till där i gården och beröfvade
folket hälsa och lif.
Alla, som sutto vid elden, blefvo på detta sätt stämda.
Sedan nedsattes en husrätt vid ena dörren, och målet blef handlagdt
alldeles som ett mål vid tinget.
Vittnen framfördes, målen förekommo och afdömdes.
Då domen föll öfver Tore Träben, reste denne sig borta vid elden och
sade:
»Suttit har jag, medan jag sitta fick.»
Därpå gick han ut genom den motsatta dörren.
När fårherden hörde sin dom afkunnas, stod äfven han upp.
»Hädan skall jag draga», sade han, »om det också bort ske förr.»
Då Torgrima hörde sin dom, utbrast hon:
»Här hafver jag varit, så länge jag vara kunnat.»
Sålunda blef den ene åtalad efter den andre, och så snart domen
uttalats, reste enhvar sig upp och gick ut, alltid yttrande något. Och
af deras ord erfor man, att de motvilligt bröto upp.
Till sist fick Torodd bonde sin dom, och när han hörde den, reste han
sig och sade:
»Här är ingen frid längre; låtom oss alla fly!»
Därmed gick han ut.
Sedan bar prästen vigvatten och reliker genom hela huset. Och därefter
höll han mässa med all högtidlighet.
Från den stunden upphörde spökeriet på Frodå. Ingen gengångare syntes
där mera.
* * * * *
Denna berättelse visar alltså de gamles uppfattning, att spökena kunde,
liksom trollen, låta sig åtalas inför domstol och att de fullständigt
bibehållit de lefvandes aktning för lagen. De vika platsen, emedan lagen
fordrar det. Men de göra det ogärna, ty de trifvas vid elden. De äro
alltså i hvarje afseende mänskliga.
Att gengångarnes fördrifvande medels »dörrdom» var en rent hednisk sed,
framgår af sagans egna ord, att »hedendomen dittills blott föga aftagit,
fastän man var döpt och kristen till namnet».
Också är det den hedniske höfdingen Snorre, som gifver detta råd, och
prästen synes ej spela någon roll, förrän spökena fördrifvits.
Det är högst troligt, att vi här hafva ursprunget till de märkliga
rättegångar, som man senare inom den kristna kyrkan förde mot
åkerråttor, ollonborrar och dylika skadedjur.
Egendomligt är det äfven att se, hurusom det bildar sig hela skaror af
gengångare, som hemsöka eller fördrifva de lefvande från deras boningar.
De svaga människorna gå under och måste följa dem, medan de själfva,
liksom i lifvet, fortfarande måste böja sig för de starka. För den unge,
kraftige Kjartan skyggade varslena. —
* * * * *
Men det fanns spöken, som voro till sin natur vida värre än de hittills
betraktade. Dessa voro värkligt onda väsen, hvilkas gengångarlif
uteslutande gick ut på att anställa olyckor eller att sniket bevaka
deras egna, i grafven förvarade skatter.
Sådana spöken voro antingen aflidna onda människor, som ej kunde finna
ro i grafven utan kommo ständigt tillbaka för att vålla ny ofärd, eller
voro de girigbukar, som tagit all sin rikedom med sig i grafven och där
sutto och vakade öfver den, så att den ej fördes bort af de lefvande.
Dessa kallades »högboar».
Båda dessa slag af spöken hafva det gemensamt med de förut omtalade, att
de äro så märkvärdigt liffulla: de kunna slås ihjäl ännu en gång, och
därefter är man t. o. m. nödsakad att träffa särskilda anstalter, ifall
man vill vara riktigt viss om, att man oskadliggjort dem för alltid.
Berättelser om dessa gengångare finner man ideligen i sagorna, ty
segerrika strider med dem kräfde mod och styrka, och de begagnades
därför gärna för att utsmycka de största och ståtligaste hjältarnes lif.
I synnerhet är Grette den starkes saga rik på sådana bedrifter, enär han
just ansågs som en af de käckaste män, som någonsin lefvat på ön Island.
Från denna saga kunna vi alltså taga ett exempel, som belyser hela denna
öfvertro. Vi få här tillfälle att i detalj bevittna en brottning med
gengångare.
* * * * *
På gården Torhallstad i Vatnsdalen spökade det svårt, och isynnerhet var
det boskapen, som led häraf. Bonden Torhall sökte därför att få en
herde, som kunde taga upp kampen med den person, som gick igen, och han
fick ändtligen tag i en man vid namn Glåm, som menade, att han nog
skulle våga sig på en dust med spöket.
»Sådana dumheter är jag icke rädd för», sade han; »än lustigare göra de
lifvet!»
Glåm var från Sverige. Han var en storvuxen man med underligt utseende;
han hade stora blå ögon och ulfgrått hår.
Bonden var glad öfver att få honom i sin tjänst, men de andra i gården
trifdes ej med honom. Han gick aldrig i kyrkan, sjöng aldrig och trodde
icke på Gud. Han förklarade, att den tron var mycket bättre, som folk
hade, när de kallades hedningar. Han var styfsint, omedgörlig och hatad
af alla.
Själfva julafton blef han emellertid borta; dagen efter fann man hans
lik, och klart kunde man se, att en stor kamp stått emellan honom och
den gengångare, som dräpt gårdens kreatur: från stället, där han
hittades död, och upp till bärgen öfverst i dalen syntes fotspår, så
stora som bottnen af ett större kar.
Glåm måste hafva segrat, ty det gamla spöket kom icke mera igen.
Men härigenom blef blott ondt värre, ty nu började Glåm själf att gå
igen, och han förgjorde icke blott boskap utan äfven människor.
Somliga, som sågo honom, föllo i vanmakt; andra gingo alldeles från
förståndet.
Han begynte äfven att ödelägga gården, att rifva ned husen och ställa
till mycken annan förtret.
Då den starke Grette Åsmundsson sporde detta, red han till Torhallstad
för att gifva sig i kast med gengångaren.
Husbonden tog väl emot honom men varnade honom ifrigt för en sådan
strid.
»Om du också själf slipper härifrån med lifvet, så vet jag dock med
visshet, att du kommer att mista din häst, ty ingen får behålla sin
springare orörd, som hit anländer.»
Men Grette förklarade, att det var en lätt sak att skaffa sig en ny
häst; och Torhall blef då mycket glad öfver, att han ville stanna där,
och han tog emot honom med öppna armar.
Grettes häst stängdes inne i ett starkt tillbommadt stall.
De gingo till sängs om aftonen, och hela den natten förgick, utan att
Glåm kom till gården. Då sade Torhall:
»Din ankomst har vållat en stor förändring, ty eljes plägar Glåm hvarje
natt bullra och stoja uppe på hustaken eller bräcka upp dörrarne, såsom
du själf kan se.»
Men Grette genmälte, att han beslutat att stanna äfven nästa natt. Därpå
sågo de om hästen, på hvilken intet spår af misshandel förmärktes.
Äfven detta fann bonden vara ett godt tecken.
Ej häller nästa natt syntes Glåm till, och utsikterna tycktes bonden bli
allt ljusare.
Men när man kom till stallet, hvari Grettes häst var innestängd, fann
man detta uppbrutet och hästen släpad bort till dörren. Hvartenda ben i
honom var krossadt.
Torhall berättade Grette, hvad som skett, och bad honom lämna gården,
»ty döden är dig viss, om du här inväntar Glåm».
»Skälmen vill jag åtminstone se», svarade Grette; »det är då det minsta,
jag vill hafva för min häst.»
Bonden menade, att föga var vunnet med den synen. »Dock tyckes mig
hvarje stund god, som du vill vara här», tillade han.
Nu led dagen till slut, och folket begaf sig till hvila, men Grette
ville ej taga kläderna af utan lade sig på bänken midt för bonden
Torhalls säng.
Han hade öfver sig en yllen kappa, hvars ena flik han vecklat om
fötterna, medan han dragit den andra upp öfver hufvudet, så att han
kunde se ut igenom halsöppningen. Vid bänkens ände stod en stark stolpe,
och emot den satte Grette sina fötter.
Det såg ruskigt ut i rummet efter gengångarens huserande där. Hela
ytterdörren var bruten sönder, och man hade gjort en dörr af de
sammanbundna styckena. Den ena brädväggen var både öfver och under
tvärbjälken bräckt i bitar. Alla sängarne voro flyttade från sina
platser.
Ljus brann i rummet om natten. Då denna till en tredjedel var liden,
hörde Grette, huru det dånade därute.
Någon gick uppe på taket, satte sig gränsle öfver takåsen och slog med
hälarne, så att det brakade i allt timret. Detta varade en lång stund.
Sedan gick den, som var däruppe, åter ned.
Steg närmade sig ytterdörren, och då denna öppnades, såg Grette
gengångaren sticka in hufvudet, som syntes honom fruktansvärdt tjockt
och förundransvärdt bredt i dragen.
Glåm trädde sakta in, och när han kommit inom dörren, rätade han upp
sig, så att han nådde ända upp till takresningen. Därpå gick han fram
till sofrummet, lade armarna upp på tvärbjälken och blängde in.
Husbonden Torhall gaf ej ett knyst från sig, ty han tyckte sig redan
hafva fått nog, då han hörde oväsendet därute.
Grette låg lugn och alldeles orörlig.
Glåm såg emellertid, att ett bylte låg där på bänken, och han trädde
fram och tog ett mycket hårdt tag i Grettes kappa. Denne spjärnade emot
bänkstolpen med fötterna och förblef orubbad.
För andra gången och ännu kraftigare ryckte Glåm i kappan, men den låg
orörligt kvar.
Då grep han för tredje gången tag med båda händerna så fast, att Grette
sattes upprätt på bänken, och kappan slets isönder, så att hvardera hade
sitt stycke.
Glåm betraktade det, han höll i, och undrade mycket, hvem det var, som
stretat emot så kraftigt.
I detsamma for Grette inunder hans armar, tog honom om midjan och spände
med all sin styrka armarna om hans rygg. Han tänkte få honom att ramla
baklänges, men Glåm kramade hans armar så hårdt, att han måste släppa
sitt tag, och han vek sedan tillbaka från bänk till bänk.
Bjälkarne lossnade, och allt bröts i stycken, som de törnade emot.
Då sökte Glåm att slita honom med sig ut ur huset, och Grette satte
fötterna emot, hvarhälst han det kunde. Men slutligen lyckades det
gengångaren att släpa ut honom ur sofrummet.
Nu vardt kampen ännu häftigare, ty odjuret ville hafva honom ur huset,
men för Grette stod det klart, att om det varit honom svårt att brottas
därinne, skulle det varda honom än värre därute. Och han spjärnade åter
emot af alla krafter.
Glåm fördubblade sin styrka, och när de till sist voro ända borta i
dörröppningen, drog han Grette tätt intill sig. Men när denne såg, att
motstånd ej längre lönade sig, begagnade han sig af läget, sådant det
var: han tryckte sig själf våldsamt emot gengångaren, i det han satte
fötterna mot en jordfast sten, som stod midt i dörren.
Detta hade den andre ej väntat, och han stupade baklänges ut genom
dörröppningen, så att skuldrorna stötte emot den upptill och allt
timmervirket lossnade från det frusna jordtaket.
Han föll, så lång han var, med Grette öfver sig.
Månen var uppe, och den skymdes emellanåt af drifvande skyar. Men just
som Glåm föll, lyste månskenet åter fram, och i samma stund spärrade han
upp båda ögonen; och Grette har själf sagt, att denna syn var den enda i
hans lif, som ingifvit honom skräck.
Då sveko honom krafterna, trött som han var och därtill skrämd af Glåms
hastigt rullande ögon. Han förmådde ej draga sitt kortsvärd och låg
nästan som emellan himmel och helvete.
Emellertid fanns i Glåm mera olycksbringande kraft än i andra
gengångare, ty han talade sålunda:
»Mycken möda hafver du gjort dig, Grette, att få tag i mig; och ej skall
det väcka förvåning, att du ej får något gagn af detta ditt möte med
mig. Jag kan omtala för dig, att du nu äger endast hälften af all den
styrka och mandom, som ödet tillärnat dig, ifall du icke hade träffat
mig. Väl står det icke i min makt att fråntaga dig den kraft, du redan
besitter, men det mäktar jag, att du aldrig varder starkare än du nu är,
och likväl är din styrka stor nog — det skola många få erfara. Väl
hafver du hittills gjort dig fräjdad af dina bedrifter, men hädanefter
skall du af dem endast få dråpmål och fredlöshet, och allt, hvad du dig
företager, skall bringa dig ofärd och olycka. Fredlös varder du, som
sagdt, och ständigt blir det din lott att dväljas ensam. Den
förbannelsen lägger jag äfven på dig, att du alltjämt skall se framför
dig dessa mina ögon, sådana de nu stirra, och skall för den skull
ensligheten synas dig ännu mera osäll. Allt detta skall till sist gifva
dig döden.»
Knappt hade Glåm sagt dessa ord, förrän den maktlöshet, som Grette
kände, försvann; och han drog sitt svärd, högg hufvudet af gengångaren
och satte det invid hans bakdel.
Nu kom husbonden Torhall ut. Han hade klädt sig, medan Glåm lät talet
gå, och han vågade ej träda närmare, förrän Grette svängt sitt svärd.
Torhall lofvade Gud och tackade innerligt Grette för segern öfver detta
spöke.
Sedan brände de Glåm till kallt kol. De lade hans aska i en skinnsäck,
som de gräfde ned i jorden långt borta från kreatursstigar och
allfarväg.
Torhall sände bud efter folket i de närmaste gårdarne, och han visade
och berättade för dem, huru allt hade tillgått. Alla beundrade denna
bragd, och allmän var meningen, att ingen i hela landet kunde mäta sig
med Grette Åsmundsson i styrka, tapperhet och annat, som pryder en man.
Men den förbannelse, som Glåm uttalat, gick dock i fullbordan[7].
Fotnot 7:
Sagan berättar bl. a., hurusom Grette omedelbart efter sin strid med
Glåm »märkte den stora förändringen, att han blifvit en mörkrädd man,
som ej vågade vara ensam, så snart skymningen föll på. Då visade sig
för honom allsköns vidunder; och allt sedan dess har man haft det
ordspråket, att Glåm lånar dem sina ögon eller gifver dem Glåmsyn, för
hvilka något ter sig helt annorlunda än det är».
* * * * *
I en af de sägner, som stamma från nordmännens, de s. k. väringarnes,
uppehåll i Konstantinopel, omtalas t. o. m. en _förhäxad_ gengångare,
som uppenbarar sig både såsom man och orm.
Sägnen lyder så.
En dag blef väringen Erlends hustru vansinnig, och han bad därför sin
höfding Nordbrikt[8] om ett råd, som kunde vara henne till bot, ty
Nordbrikt ansågs som en mycket vettig man.
Fotnot 8:
Konung Harald Hårdråde tog sig detta namn under sin vistelse bland
väringarne.
Han lofvade att göra, hvad han kunde, och skyndade bort till hennes
sofgemak, där han strax gaf sig i tal med henne och bad henne uppvisa
sina smycken och andra dyrbarheter. Då hon framtagit dem alla, frågade
han: »hvarifrån ha så härliga och sällsynta klenoder kommit till dig?»
Det visste hon ej.
»Jag misstänker», fortsatte han, »att de allra kostbaraste blifvit dig
gifna.»
Hon jakade.
»Hvad har du», sporde han vidare, »till gengäld gifvit den, som skänkt
dig dessa skatter?»
»Intet har jag gifvit», svarade hon.
»Detta passar sig icke», återtog han; »jag skall skänka dig ett vackert
smycke, som du må förära skatternas gifvare.»
Det var hon med om.
Nordbrikt lät strax smida ett guldkors, som han sedan lät viga.
Därpå besökte han kvinnan för andra gången och lämnade henne korset.
»Nu önskar jag», sade han, »att du noga säger mig, huru det är fatt med
dig.»
»En man, som ter sig fager för mina ögon», svarade hon, »gästar mig
hvarje natt här i min bädd. Det är han, som gifvit mig de bästa af mina
klenoder.»
»Nu handlade du väl, när du sade mig hela sanningen», återtog han; »det
kors, du här fått, skall du hafva när dig och gifva honom, så snart han
kommer».
Sedan berättade Nordbrikt allt för Erlend, hennes man. »Och skola vi
hålla vakt», sade han, »när denne man nästa gång besöker henne.»
En afton, ej lång tid därefter, sågo de en man komma gående till hennes
sofgemak. Han var både reslig och vän.
Strax steg han i bädden till henne: men hon visade honom korset och
sade:
»Jag vill icke hafva så många gåfvor af dig utan att gifva dig något
tillbaka — här skänker jag dig denna dyrbarhet!»
Men när han såg korset, blef han illa till mods och försvann. Och hon
låg ensam kvar i bädden, mycket medtagen.
Sedan höllo Nordbrikt och Erlend vakt öfver henne och hulpo henne, såsom
de bäst kunde, till krafter igen. Då sade Nordbrikt:
»Det anar mig, att denne gengångare i forna dagar varit en ond man.
Måhända har han därtill blifvit förhäxad och gjorts till en orm, eller
finnes här icke något ormbo i närheten?»
Ett sådant fanns värkligen; och Nordbrikt begaf sig med en stor skara
väringar till platsen, där det sades vara. Men där reste sig höga och
branta bärg, så att de ej kunde komma fram.