Nordmanna-Mystik: Bilder Från Nordens Forntid - 07

aldrig sett. Han väcker då sin egen döda moder ur grafven och beder
henne om goda råd. Och hon gifver honom goda trolldomsgåfvor: en häst,
som kan löpa på vattnet, en duk, som af sig själf betäckes med de
läckraste rätter, ett svärd, som glänser om natten såsom eld, och ett
skepp, som kan föra honom till kärestans land.
Därpå seglar han åstad och kommer till ett land, där han af en herde får
veta, att just där bor en jungfru, som
ligger med längtan, som brinner i hennes håg,
allt efter den svennen Sveidal, som aldrig hon såg.
Af herden underrättad om jungfruburens försåt, går han dock segrande
fram genom gulldörrarne, hvilkas lås falla i sär, då han närmar sig dem.
Han träder in på gården, där läjonet och hvitbjörnarne, som hålla vakt,
falla honom till fota, och där »linden med sina grenar hon böjer sig ned
till jord». Det visar sig, att herden talat sant, då han sagt: »Och ären
I den rätte herr Sveidal, så mågen I ock fritt gå fram». Så vinner han
jungfrun, »som länge legat i dvala».
Utan tvifvel äga vi i denna medeltidsballad ett urgammalt sagostoff,
hörande till de indogermanska folkens ursprungligaste gemensamhetstid,
en af de många sägner, som gå ut på att skildra kärlekens seger öfver
alla hinder — här dess makt att spränga både grafvens och jungfruburens
bommar, att taga hyllning af naturen och gå oskadd fram mellan vilddjur.
Det är första delen af detta uråldriga sagoämne, Groas galder behandlar,
nämligen: moderns väckande ur grafven och den hjälp, hon gifver sonen
med på färden mot hans mål — att finna den kvinna, han söker.
Det framgår strax af första galdervärsen, att modern Groa redan i lifvet
lofvat sonen hjälp, när han vill kalla på henne.
Värsen, hvilken återgifves i fri öfversättning — liksom de följande —
lyder:
»Vakna, vakna, Groa!
Vak upp, goda kvinna —
vid de dödas dörrar
jag dig väcker nu!
Mins du ej, en gång din son du sade,
att vid kumlet här han dig att söka hade?»
Hon vaknar strax vid sonens sång, och han hör ur grafkammaren hennes
röst:
»Hvilket öde drabbat
sonen min, den ende?
Till hvad ondt är boret
enda barnet mitt,
när din moder, som till mull har blifvit,
så du ropar upp igen till lifvet?»
Och sonen svarar, att den »lömska kvinna, som famnat hans fader»,
stjufmodern, »lagt på hans skuldror ett svårhandterligt öde». Hon har
häxat honom till att leta upp en ungmö, vid namn Mänglad, den
»smyckeglada», som han icke känner vägen till. Modern svarar:
»Långa färdevägar
gå till fjärran målet —
långt hos männen gånga
lidelserna ock...»
hvarpå hon förklarar, att om han blott själf bidar en lycklig utgång af
saken, skall nog nornan leda händelserna i deras rätta fåra. Men då
utbrister sonen:
»Sjung mig galdersånger,
dem, som goda äro!
Med din makt, o moder,
hjälpe du din son!
Utan dig som värn invid min sida
vandrar hjälplös jag på vägar vida.»
Då sjunger modern honom goda galdrar, nio skyddande lyckosånger, som
kunna bärga honom fram öfver alla hinder. Den första innehåller ett råd,
ärnadt att gifva den missmodige ynglingen tillförsikt till egna krafter.
»Från din skuldra skaka
allt, som skadligt trycker,
strax från dina axlar
rist det tunga hän!
Icke, son, du trösta må på andra,
ledd blott af dig själf, må fram du vandra!»
Därpå följa de andra, egentliga galdersångerna med löfte om underbar
kraft och frälsning.
Deras innehåll är detta:
»Vandrar han glädjelös sina stigar fram och ser han hån och ondt framför
sig, skola goda fylgjor ledsaga honom; brusande floder skola sänka sina
svall för honom; lurande fienders håg skall vändas till fridsamhet; är
han fjättrad, så skola länkarne kring hans lemmar springa sönder; på
hafvet skola vind och vågor lystra honom och gifva honom en fredlig
färd; i frost på de höga fjällen skall lifsvärmen icke dö i hans leder,
i töcknig natt skall icke en spökande kvinnohamn skada honom.»
Och modern slutar sina galdrar med dessa ord:
»Ingen väg du vandre,
där olyckor lura,
hinder dig ej hämme!
Här i kumlets djup
har jag stått och galdersång jag sjungit —
lyckosång har för ditt öra klungit.
Tag nu med på färden
orden från din moder,
låt, o son, dem alla
i ditt bröst få bo!
Ymnig lycka skall emot dig strömma,
om du mina ord ej går att glömma.»
En annan fornsång, sången om Fjölsvinn, som motsvarar medeltidsvisans
senare del men icke hör till ifrågavarande ämne, skildrar sedan, huru
Groas son omsider finner den ungmö, efter hvilken längtan ingifvits
honom.
I förbigående må nämnas, att Viktor Rydberg framlagt skäl för, att det
är Od, kärleksgudinnan Fröjas frälsare ur jättevåld och blifvande make,
som enligt dessa sånger letar efter henne och finner henne.
Ännu en märklig galdersång, om hvilken det uttryckligen säges, att den
verkat i samband med trolldomsrunor, må omtalas, den s. k. _Buslas bön_.
I en rätt sent författad romantisk saga vill en kvinna Busla genom
galder tvinga en konung Ring att befria två unga hjältar från det straff
för dråp, som han pålagt dem, den ene hans egen son, den andre dennes
fosterbroder.
Äfven denna galdersång är synnerligen poetisk; och sagoförfattaren låter
därtill förstå, att den utgjort ett på hans tid gammalt, vida
namnkunnigt kväde. Med visshet stammar det emellertid från hednisk tid.
Efter en inledningsstrof, hvari kungen tuktas för sitt egensinne att
vilja dräpa sin egen son, fortsätter den gamla kvinnan sången så:
»Hör Buslas bön!
Fort är den sjungen,
och vida den höres —
all världen öfver,
mäktig för alla,
som lyssna till den,
värst dock för honom,
jag vänder den mot!»
Sedan önskas allehanda olyckor öfver den gensträfvige konungen.
Återgifvet på prosa, heter det:
»Till hans skada måtte alla lyckobringande vättar i världen fara vill,
måtte alla olyckor ske, fjällen skälfva, oväder komma och världen darra.
Huggormar måtte stinga den kungens hjärta — han skall icke höra med
öronen, ur hans hufvud skola ögonen träda ut! Seglar han på sjö, skola
seglen slitas, skoten brista och rodret rämna löst! Rider han, skola
hästarne varda kollriga, och rida skall han om och om igen den samma
väg! I bädden skall han ligga som på brinnande kol. I sitt eget högsäte,
i sin egen hall skall han sitta så osäker som på ett sjudande hafs
böljor — all kärleks gamman vare honom fjärran! Allt, allt detta drabbe
mångfaldt honom, om han ej från straff friar sin son Herröd och Bose,
fosterbrodern!»
Då konungen ändock ej vill gifva efter, fortfar kvinnan att kväda den
andra tredjedelen af bönen, och, tillägger sagoförfattaren, »skyr jag
att nedskrifva den».
När konungen härefter känner sig manad att skona sonen men ej dennes
fosterbroder, förklarar kvinnan:
»Så skall jag taga ett bättre tag i dig.»
Och nu heter det, »begynner hon ett kväde, som kallas Syrpas värser och
hvari den starkaste galder ligger och som man icke töres kväda, sedan
solen gått ned.»
I sagan anföres emellertid den sista värsen, hvari kvinnan uttalar den
hotelsen, att nu »skola sex svenner komma», och »dessa», tillägger hon,
»skola bedja det värsta öfver konungens hufvud, om han ej låter _bägge_
hjältarne Herröd och Bose gå strafflösa».
Hvad hon härmed syftar, visas af en lång rad _runor_, som stå skrifna
efter kvädets sista strof. Det är sex olika runor, uppställda hvar för
sig i kolonner, sex i hvarje.
Denna magiska runskara är det, som skall bringa det att värka, som
finnes uttaladt i galdersången Buslas bön. Nu måste konungen gifva
efter, och de unge hjältarne blifva räddade.
En galdersång med runor synes alltså ha varit ansedd såsom
oemotståndlig.
Detta framgår äfven tydligt i berättelsen om den förut omtalade
isländske skoggångsmannen Grette Åsmundsson, som gjorde bönderna i
Skagafjorden så stort förfång.
För att oskadliggöra honom förmådde man en galderkunnig kvinna att på en
trästock rista runor, medan hon öfver dem frammumlade en trollsång.
Sedan kastade hon stocken i hafvet, och den dref — emot vinden — hän
till den svåråtkomliga ö, der den farlige skoggångsmannen tagit sin
tillflykt.
Så mäktiga voro sången och runorna tillsammans, att när Grette fann
stocken och ville hugga den sönder, bet icke yxan på den utan slant åt
sidan och högg i hans knä ett sår, som omsider gjorde sitt till, att han
fick döden.



Magiska operationer och säjd.

Förutom af runor och galdrar begagnade sig norboarne vid trolldom äfven
af magiska operationer och säjd.
Trollmat och trolldryck omtalas i den bekanta Völsungasagan.
Den unge Guttorm upphetsas till mordet på sin svåger Sigurd Fafnesbane
genom den allt annat än smakliga trollföda, som hans bröder lockade
honom att intaga och som bestod af stekt och ruttnad orm samt ulfvakött
och många andra förhäxade oting, nedlagda i öl.
Och Sigurds maka Gudrun glömde all förbittring och all sorg öfver hans
död genom »en svekfull dryck», som man räckte henne och som var brygd
sålunda:
»I ölet var mycket ondt samladt — blad af allsköns träd och brända
ekollon, härdens sot och offerdjurens inälfvor och kokt svinlefver; ty
detta döfvar hatet.»
Af skalden Kormaks saga få vi veta, huru en magisk operation i
värkligheten kunde taga sig ut, äfven om den förefaller oss obegriplig.
En trollkvinna hade, för att hämnas på skalden, öfvat sådan säjd, att
han och hans älskade, den sköna Stengärd, aldrig kunde få hvarandra,
eller som han själf uttrycker det i en strof:
»Häxan, den trollstarka, säjdat
bort från min lefnad all lycka:
skalden fick Stengärd ej smycka;
sällhet, som nalkats, hon häjdat.»
Stengärd äktade sedan en annan skald, Torvald Tinten, hvilket ledde till
stor oenighet mellan denne och Kormak. Slutet blef, att Kormak och en af
Torvalds bröder utmanade hvarandra till holmgång. Men innan denna hölls,
blef det sagdt skalden, att den säkert ej komme att aflöpa ärligt, ty
motståndaren skulle komma att bruka trolldomskonster, hvarför det vore
bäst, att han själf gjorde detsamma.
»Sådant behagar mig icke», svarade han visserligen, men han begaf sig
dock till spåkvinnan Tordis, som lofvade att taga sig af honom, ifall
han ville stanna i hennes hus öfver natten. Sedan berättar sagan
följande:
»Han vaknade, i det han kände en hand lätt trefva under täcket uppe vid
hans hufvud.
»Då han frågade, hvem där var, smög sig någon bort och försvann ut
igenom dörren.
»Kormak for efter och såg, att det var Tordis.
»Hon stod då på det ställe, där striden nästa dag skulle utkämpas, och
en gås stack fram under hennes kappa.
»Han sporde henne, hvad nu skulle ske.
»Hon satte gåsen ned och sade:
»Hvarför kan du då icke hålla dig lugn?»
»Då gick han in och lade sig, men han höll sig vaken för att se, hvad
hon tog sig för.
»Tre gånger kom hon tillbaka, och hvarje gång såg han hennes
ansträngningar.
»När han sista gången följde ut efter henne, såg han, att hon slaktat
två gäss och låtit blodet rinna samman i en bolle. Hon höll i den tredje
gåsen och ärnade sticka också den.
»Hvarför mödar du dig så där, kära mor?» sporde han.
»Det sannar sig, Kormak», svarade hon, »att det icke är så lätt att
gifva dig hjälp. Nu hade jag tänkt att förgöra det onda öde, som genom
trolldom är lagdt på dig och Stengärd. I haden fått hvarandra, ifall jag
kommit att sticka den tredje gåsen, utan att någon vetat om det.»
Men Kormak sade, att han ej trodde på slikt.»
Änskönt den magiska operationen här misslyckades, gifver ju skildringen
oss dock en inblick i sättet, huru en sådan försiggått i forntiden. —
Den kraftigaste arten af trolldom var _säjden_.
Hvari denna egentligen bestod, vet man icke; för sitt utöfvande kräfde
den emellertid sång och en säjdstaf, som den säjdande höll i handen,
samt en s. k. »säjdhjall», en upphöjning eller ett slags altare, hvarpå
hon eller han hade sin plats under trolldomsakten.
Oftast var det kvinnor, som sysslade med säjd. »Så mycken
oanständighet», säger Snorre i Ynglingasagan, »följer med denna
trolldomsart, att karlar anse det skamligt att öfva den — den är
häxornas idrott.» På ett annat ställe heter det, att den plägade medföra
en »stygg svaghet», hvarför det ansågs ovärdigt för män att taga någon
befattning därmed.
Häraf kan man möjligen sluta, att säjden varit förbunden med åtskilliga,
operationer och ceremonier, något, som synes framgå äfven af den
omständigheten, att förberedelserna vanligen brukade taga sin början om
aftonen, medan trolldomsaltaret först bestegs nästa dag.
Med säjd kunde de kraftigaste värkningar åstadkommas.
Vanligast var det oväder, isynnerhet hagel och storm, som därmed
väcktes.
Med säjd fick man hafsvikarne fyllda med fisk. Dagens ljus kunde ombytas
till mörker; och en trollkarl på Island fick t. o. m. jorden att öppna
sig under den förste missionären Tångbrand, så att denne var nära att
sjunka ned däri med sin häst.
Den trollkunnige Lodmund den gamle och en annan säjdkarl framkallade och
förändrade Jökul-åns lopp på Island.
Naturens lagar förändrades. Det trä, som trollpackan Turid förhäxat för
att få den fredlöse Grette dräpt, seglade, såsom vi sett, emot vinden.
Hvad man än gjorde vid det, kom det alltid tillbaka. Det liflösa värkade
sålunda mot ett bestämdt mål, såsom vore det lefvande och viljande. Det
kunde icke förstöras.
För att få utrönt, hvem som borde i en flock vara de andres anförare,
lät en säjderska ställa alla männens spjut tillsammans och förkunnade,
att den skulle vara herre, i hvars spjut det klang, hvarefter hon
ställde så till, att den mannens spjut gaf ljud ifrån sig, som hon själf
ville upphöja.
Genom säjd kunde djuren få åtminstone halft människoförstånd samt
människomål i munnen: den hund, som sattes till konung öfver Tronderna,
blef på det sättet förtrollad, att han talade och skällde ömsevis.
Människorna kunde göras »hårda» eller osynliga, men äfven allehanda
sjukdomar kunde tillfogas dem, och sinnelag kunde de bringas att skifta.
Mycket ofta säges det, att en moder kunde säjda sin son osårbar: vapen
fäste icke vid honom. —
Var alltså säjden på grund af det sätt, hvarpå den öfvades, en mindre
väl anskrifven trolldomsart, så var dock trolldomen, öfverhufvud taget,
ej ansedd såsom något ondt.
Någon söndring mellan svart och hvit magi synes icke hafva funnits i
Norden.
Trolldomen var god, om den användes för att gagna, men ond, om den
vållade skada. Det var blott resultatet, som gjorde handlingen nedrig
eller ärelös.
Detta är ett ytterligare bevis för, att man ej tänkte sig trolldomen
utförd med dämoners eller onda andars tillhjälp; utan bestod den, såsom
vi redan framhållit på tal om runor och galdrar, uteslutande i ordets
invärkan på det eller den, hvaremot den riktades.
Härigenom kan äfven det mycket märkliga fenomen förklaras, att
nordboarne alldeles icke hyste någon fruktan för trolldomen. Tvärtom
gick man den frimodigt och käckt på lifvet. Ja, äfven de värsta
trollkarlar och häxor förmådde man öfvervinna med klokhet och mod, såsom
vi snart skola se.
Allt detta skulle hafva varit otänkbart, ifall trollkarlen eller häxan
stått i förbund med andar, som varit människorna öfverlägsna, ty andarne
skulle nog hafva både varnat och värnat dem.



Trollkarlar och trollkvinnor.

Efter denna framställning af den nordiska magiens väsen och olika arter
vilja vi meddela åtskilliga ur sagorna hämtade berättelser, hvilka
belysa de trolldomsöfvandes lif och gärningar.
I spetsen för dessa små forntidsbilder sätta vi en skildring, som låter
oss se, huru trollkunnigheten ställde sig oegennyttigt i det godas
tjänst, i det den gaf sitt skydd åt de värnlösa och förföljda.

_Den trollkunnige Vifil räddar Halfdanssönerna._
Då konung Frode hade dräpt sin broder Halfdan och lagt under sig hans
rike Danmark, bragtes den senares unge söner hemligen ut till ön
Vifilsö, som var belägen ej långt ifrån kungaborgen, för att där finna
skydd hos sin faders vän, den gamle, trollkunnige Vifil.
Denne ägde stor färdighet i att sjunga trollsånger, och två hundar hade
han, som lydde namnen Hopp och Ho.
Om nätterna lät han piltarne uppehålla sig i en jordhåla, men om dagarne
dvaldes de i fria luften ute i åldringens lundar, ty ön var till hälften
bevuxen med skog.
Emellertid var kung Frode mycket missnöjd med, att de båda piltarne
undkommit. För att få dem i sitt våld och sedan bringa dem om lifvet lät
han uppsöka alla valor och alla spåmän i hela landet och lät dem
rannsaka det från den ena ändan till den andra. Ja, de genomspäjade till
och med öar och skär längst ute i hafvet; men piltarne funnos icke.
Han lät sedan hämta till sig galdermän, som med runors hjälp förmådde
utforska fördolda ting, och dessa förklarade, att brorsönerna ingalunda
fostrades å land men voro likväl ej fjärran från honom.
»Vida ikring hafva vi letat efter dem», invände han, »och minst kan man
väl vänta, att de skola vara här i närheten. Visserligen ligger ej så
långt härifrån en ö, som vi ännu ej genomsökt: men ingen bygd finnes
där; där bor blott en fattig fiskare.»
»Där skolen I dock först leta», förklarade galdermännen; »ty för våra
ögon hvilar mycket dunkel öfver denna ö. Det är oss icke lätt att klart
genomse denne gubbes hus, och frukta vi för, att han är framsynt och att
han visst icke är den, han anses vara.»
»Då skola vi genomspäja ön», utbrast Frode; »fastän det tyckes mig
besynnerligt, att en gammal fiskargubbe understår sig att, oss till
trots, gömma dessa kungasöner.»
Tidigt en morgon vaknade gubben Vifil ute på ön.
»Mycket underligt», utropade han, »är nu på färde; hit hafva stora och
mäktiga fylgjor kommit. Stån upp, Halfdans söner, Roar och Helge, och
hållen eder i mina skogar i dag!»
De lupo strax till skogs. Och det gick, som Vifil förutsett, att kung
Frodes män kommo till ön och sökte efter piltarne öfver allt, där det
föll dem in; men ingenstädes funnos de.
Och fastän fiskargubben syntes dem mycket misstänkt, lämnade de dock
till sist hans ö och anmälte för konungen, att deras letande varit
förgäfves.
»Då hafven I stöfvat uselt», sade han; »denne gamling är mäkta
trollkunnig, och därför mån I ögonblickligen fara samma väg tillbaka, så
att han icke hinner att dölja dem mera, ifall han hafver dem hos sig.»
Som de måste lyda konungen, drogo de för andra gången öfver till ön.
Då sade fiskaren Vifil till svennerna:
»Längre är det eder icke förunnadt att vara i ro — hasten till skogs
igen, så fort I det förmån!»
Och svennerna gåfvo sig i väg.
Snart kommo männen rusande upp i land. De begärde att ännu en gång få
spana där, och Vifil lät allt stå öppet för dem. Men huru de än letade,
gjorde de ingen fångst; och med oförrättadt ärende måste de återvända
till konung Frode.
»Ej skall man längre», sade han, »sköta denne gubbe lamt och mesigt.
Själf vill jag tidigt i morgon fara till ön.»
Och så begaf han sig dit.
Mycket bekymrad vaknade åldringen Vifil. Han såg, att nu måste det
handlas hastigt, och han sade till piltarne:
»Nogsamt skolen I lystra, när jag högt ropar på mina hundar Hopp och Ho,
ty detta är ett tecken till, att ofrid landat vid ön. Löpen då till eder
jordkula och gömmen eder där, ty Frode, er frände, är nu själf med om
att spana efter er. Med allsköns underfundig list sträfvar han efter
edert lif, och jag ser icke nu, hur jag skall kunna dölja er längre.»
Därpå gick gubben Vifil ned till stranden, dit konungens skepp redan
hunnit. Han låtsade sig ej se dem. Sina blickar lät han fara så hastigt
öfver all den boskap, som betade där, att de alls icke fäste sig vid den
i land stigne konungen eller hans folk.
Kung Frode befallte, att mannen skulle gripas. Så skedde, och han leddes
fram till konungen, som sade:
»Du är en slug och slipad trollkarl, du — säg mig, hvar kungasönerna äro
att finna, ty du vet det.»
»Hell eder, herre», svarade Vifil; »släppen mig genast ty äljes rifver
vargen mina får.»
Och han ropade högt:
»Hopp och Ho, hjälpen fåren, ty jag kan icke rädda dem!»
»Hvem ropar du på?» frågade konungen.
»Så heta mina hundar», sade han. »Och söken I, så mycket I orken; icke
tror jag, att I hos mig skolen hitta några kungasöner; tvärtom förundrar
det mig storligen, att I menen, det jag gömmer folk här, eder till
trots.»
»Nog är du en knipslug karl», fortsatte konungen; »men hädanefter skola
de ej kunna hålla sig i smyghålen här, om de också hittills det gjort;
och vore all rättvisa skipad, om du toges ur lifvet.»
»Slikt står i eder makt, herre», sade Vifil; »och haden I i så fall haft
något värkligt ärende hit och ej endast vändt meningslöst tillbaka.»
»Jag nännes icke att dräpa dig», återtog konungen, »fast nog är det
oklokt att icke göra det.»
Därpå drog han åter hem, och åldringen Vifil skaffade sedan svennerna
bort från ön, sedan han spått dem, att de skulle blifva fräjdade män.
* * * * *
En annan berättelse skildrar, huru den framstående isländske _skalden
Tormod Kolbrunarskald_ borta på Grönland räddas genom trolldom. Här få
vi äfven se en trollkvinna stadd i fullt »arbete».
Då Tormod hämnats sin fosterbroder Torgers död genom att på tinget å
Gardar vid Ejnarfjorden på Grönland fälla såväl hans baneman, landets
näst ypperste höfding Torgrim Ejnarsson, som dennes tre systersöner,
togs han, Tormod, hemligen emot af en man vid namn Gamle, som var en
stor jägare, och dennes hustru Grima, »en rask kvinna, duktig i mycket,
god läkekvinna samt trollkunnig».
De båda makarne bodde innerst vid Eriksfjorden uppe under jöklarne, och
»sällan kommo de till annat folk, och andra kommo icke häller till dem».
Tormod höll sig dold hos dem. Han var dömd fredlös på tinget.
Så hände det om våren, att den af honom dräpte Torgrims syster Tordis,
hvars söner han äfven fällt, våndades svårt i sömnen en natt, och man
menade, att det visst vore bäst att väcka henne, men hennes ende
kvarlefvande son Bodvar sade:
»Låt min moder hafva sin dröm; måhända något uppenbarar sig för henne,
som hon gärna vill veta.»
När hon sedan vaknade, drog hon anden tungt.
»Du hade det svårt i sömnen, moder», sade sonen; »har något visat sig
för dig i drömmen?»
»Vida omkring har jag varit i natt», svarade hon, »och nu vet jag, hvad
jag icke visste förr: Tormod, mina söners och dina bröders baneman är
ännu i lifvet — han håller till hos Grima och Gamle i Eriksfjorden. Nu
vill jag fara dit och med en smädlig död löna Tormod för all den skada,
han vållat oss. Men först skola vi draga till Torlef Leifsson, den
mäktige höfdingen på Brattalid, och bedja honom göra oss sällskap. Han
håller alltid sin hand öfver det folket där borta och skall icke tåla,
att något ondt vederfares dem.»
Sonen Bödvar var redo att genast fara med. Och midt i natten stodo de
upp, togo en skuta, som de bemannade med femton man, och rodde till
Eriksfjorden. Det var den årstid, då det är ljust om nätterna.
Samma natt, berättas det, våndades Grima svårt i sömnen. Tormod
Kolbrunarskald bad mannen Gamle väcka henne, men han svarade:
»Grima vill icke väckas, ty ofta händer det, att hon under sömnen får
veta ting, som tyckas henne viktiga.»
De talade ej mera härom, och om en stund vaknade Grima.
»Du gaf dig illa i sömnen», sade Gamle; »hvad drömde du?»
»Så mycket drömde jag», genmälte hon, »att jag vet, att Tordis från
Långonäs är stadd på färd med femton huskarlar och att hon ärnar sig
hit; ty genom trolldom har hon fått kunskap om, att Tormod, skalden, är
hos oss; och hon tänker taga honom af daga. Nu är min önskan, Gamle, att
du stannar hemma i dag och ej går ut på jakt, ty I ären alldeles icke
för många, du och Tormod, när femton man komma emot eder, hälst som han,
Tormod, är sårad och för den skull icke vapenför. Och ingen lust har jag
att sända er upp bland jöklarne; nej, hällre mån I hålla er hemma.»
Emellertid kom kvinnan Tordis till höfdingen Torkel Leifsson, som efter
åtskilliga invändningar dock till sist följde henne på eget skepp
tillsammans med tjugo man, ty han ville ej vara henne underlägsen, ifall
de skulle blifva osams.
Grima ägde en vidlyftig stol, å hvars rygg en stor bild af Tor var
utskuren. Om morgonen sade hon:
»Nu vill jag ordna arbetet i dag. Midt på stugogolfvet sätter jag min
stol, och den skall du sitta i, Tormod, när de främmande komma hit. Och
så länge Tordis är här i huset, må du ej resa dig upp ifrån den. Ja, du
må sitta kvar där, om det ock tyckes dig sällsamt, hvad här sker, ty det
skall ej gagna till något att krypa undan i vrårna, om döden ändock är
dig bestämd. Du, Gamle, skall hänga en kittel öfver elden och koka
sälkött däri. Du skall kasta allsköns sopor på elden och se till, att
det ryker duktigt. Själf skall jag sitta i dörren och spinna och taga
emot de främmande.»
De gjorde, som Grima befallte. Då höfdingen Torkel Leifssons och Tordis
skepp styrde mot land, satte Tormod Kolbrunarskald sig på stolen, Gamle
hängde upp kitteln och lade sopor på elden, så att röken rullade omkring
i huset och det blef så tjockt mörker, att man intet kunde se.
Grima satte sig vid tröskeln och spann och sjöng något, som ingen kunde
förstå.
Under tiden lade skeppen i land, och besättningen gick upp till gården.
Grima hälsade på höfdingen Torkel och bad honom stanna där, men han
svarade:
»Tordis från Långonäs är med här i följet; hon är viss på, att hennes
skoggångsman Tormod döljer sig hos dig. Nu är det vår vilje, att du
utlämnar honom, om du vet, hvar han är, ty det kan bekomma dig illa, om
du håller undan en fredlös man för Tordis och hennes son».
»Jag finner det besynnerligt», svarade Grima, »att den tanken kan falla
Tordis in, att jag gömmer en fredlös man för så mäktigt folk som de på
Långonäs, då jag sitter här med bara en enda man i huset.»
»Ja, visst är det underligt», sade Torkel, »men lika fullt skola vi nu
rannsaka gården här.»
»Det skullen I hafva fått», återtog hon, »äfven om I ej haft så mycket
folk med eder. Alltid är det mig en glädje att se dig i mitt hus, men
illa behagar mig Ejnarfjordingarnes våldsamhet och den ödeläggelse, de
tillärna mitt hus.»
»Blott jag och Tordis skola gå in och rannsaka», sade Torkel.
Därpå gingo de in i huset; men länge dröjde de ej därinne, ty husen voro
ej stora, och när de ryckte upp dörren till hvardagsstugan, var denna så
full af rök, att de intet kunde se. Sedan gingo de ut och genomletade
gården.
»Jag kunde icke rätt se, hur det stod till därinne i stugan», sade
Tordis, »för rökens skull, som var där. Nu skola vi gå dit igen och taga
bort luckorna, så att röken kan komma ut och vi kunna se oss omkring en
smula.»
Tordis och hennes son gingo hän till stugan och togo bort luckorna. När
röken drifvit bort, sågo de Grimas stol stå midt på golfvet, och bilden
af Tor med hammaren syntes på ryggstödet; men Tormod Kolbrunarskald sågo
de alls icke till.