Nordmanna-Mystik: Bilder Från Nordens Forntid - 11

Äfven skägget, såsom det sannskyldiga tecknet på manlighet, kunde i
drömmen utmärka mannen själf.
När sålunda en isländsk höfding drömmer sig ha ett så stort skägg, att
han därmed kan täcka hela den vida Bredafjorden, menar han, att detta
med visshet tyder på, att han skall utsträcka sitt inflytande öfver hela
fjorden och de bygder, som dit höra.
Drömmar om öfversvämmande floder, slagrägn och bärgras bebåda helt
naturligt betydande katastrofer.
Till och med bestämda handlingar kunna i drömmarne finna sitt symboliska
uttryck.
Innan Torkel Surt höll på Islands Alting sitt epokgörande tal,
hvarigenom årsräkningen på ön fastställdes, drömde han, att han stod på
Lagbärget, när folket flockade sig som talrikast därikring, men det
föreföll honom, som om han ensam vore vaken, medan alla de andra där
ikring honom sofvo.
Den drömmen tydde man så, att allt folket skulle tiga, medan han talade
på Lagbärget, och när han tystnat, skulle de yttra sitt bifall.
Till hvilka underligheter denna drömsymbolik kunde utveckla sig, visar
den dröm, Jomsvikingasagans Ingeborg berättar för sin make Palne och som
tydligen innebär en uppmaning till denne att taga hämd på konung Harald
Gormsson, hvilken låtit bringa hans egen broder om lifvet.
»Jag drömde», sade hon, »att jag var här i denna gård. Jag tyckte mig
hafva uppe en lingrå väf; mycket var ej färdigt af den. Ränningen var
behängd med sina vikter; i det jag nu väfde, föll ifrån dess midt
baktill en vikt ned, och jag tog upp den. Då såg jag, att alla dessa
vikter voro manshufvud: det, som lossnat och jag upplyft, betraktade
jag. Och jag kände igen det.»
Palne sporde, hvem det hufvudet tillhört.
Hon utropade:
»Harald Gormsson!»
»Detta är bättre drömdt än odrömdt», sade han.
* * * * *
Mycket ofta framställde sig i drömmar de öfvermänskliga väsen, som
ansågos stå i nära förhållande till människolifvet. Sådana voro framför
allt spådiser och trollkvinnor samt landets, släktens eller den
enskildes skyddsandar.
I blodshämdens tid, då man ej gärna gick utom husknuten obeväpnad, enär
man dagligen kunde vänta sig ett öfverfall, måste en sådan ständigt
hotande fara helt naturligt kasta sin skugga äfven på den drömmande
själen.
Och för denna visade sig då dessa beväpnade spådiser, som gåfvo sina
löften om bistånd i förestående strider.
Ibland kallas de trollkvinnor och bebåda då krigiska sammandrabbningar
genom att i drömmen utföra hemska, mystiska handlingar. Det är mycket
blodiga syner, de framkalla. Ty sådan tiden var, sådana voro ock
drömmarne.
Innan Harald Hårdråde gjorde sitt krigståg till England, visade sig för
honom i en dröm en dylik kvinna, som i ena handen höll ett kortsvärd, i
den andra ett tråg för att däri uppsamla blod, medan en annan
uppenbarade sig, sittande på en varg med ett manslik i de bloddrypande
käftarne.
Eller såg man två blodiga kvinnor ro framåt i en blodström inne i ett
stort hus, på hvars fönster det rägnade blod.
En man vid namn Ån hade följande burleska dröm om en dylik ohygglig
spådis omedelbart före den drabbning, hvari han så illa misshandlades,
att hans inälfvor hängde ute.
»Bort till mig», berättade han, »kom en fasaväckande kvinna och ryckte
mig fram öfver sängstolpen. I ena handen hade hon en stor knif, i den
andra ett ris. Hon satte knifven för mitt bröst och ristade upp magen,
tog ut inälfvorna och satte riset dit i stället. Därpå gick hon ut.»
Men natten efter striden visade hon sig från en vida bättre sida.
Då hände sig, att den fallne Ån reste sig, fastän man trott honom vara
död. De, som vakade öfver liket, blefvo mycket förskräckta och ansågo,
att här skedde ett under. Men Ån sade till dem:
»För Guds skull rädens icke för mig, ty jag lefde och hade min sans,
till dess jag med ens föll i dvala. Då drömde jag om samma kvinna som
förr — men nu tycktes hon mig taga riset af min mage och lägga
inälfvorna dit i stället; och befann jag mig mycket väl af det bytet.»
Därpå blefvo hans sår förbundna, och allt sedan blef han kallad Ån
Rismage. —
Mera tilltalande äro skyddsandarne.
Det är en dylik, en land- eller släkt-vätt, som kommer till Olof den
helige i sömnen, då denne fortfarande håller fast vid sin kristliga
föresats att draga till Jerusalem. Härifrån afråder vätten honom med
följande ord:
»Drag hällre till dina ättjordar i Norge, ty där skall du blifva konung
till evig tid.»
Inför en man vid namn Kodran, som nyligen öfvergått till kristendomen,
stod plötsligen en natt hans hedne skyddsande med sorgmodig uppsyn.
Skälfvande som af rädsla, beklagade denne sig öfver, att Kodran låtit
tillkalla ärkebiskopen, ty han höll just då som bäst på med att
fördrifva honom från hans ärfda grund.
Det vigvatten, bispen stänkte kring, föll svidande på hans små barns
hufvud, och det gjorde honom ondt att höra deras gråt. Därpå försvann
han.
Men Kodran lät biskopen lika fullt fullborda den heliga handlingen.
Då framträdde ännu en gång den gamle skyddsanden för honom i sömnen, och
han sade med snyftande röst:
»Nu måste vi skiljas; det är ute med vår sammanlefnad och med vår
vänskap. Och härtill är allenast din feghet skulden. Nu må du se dig om
efter den, som mäktar taga dina håfvor i så sorgfällig vård, som jag det
gjort. Man kallar dig rättskaffens och trohjärtad; men mig har du nu
lönat med ondt för hvad godt jag bevisat dig.»
Därpå svarade den kristnade Kodran:
»Jag hafver ärat dig såsom en nyttig och mäktig gud, så länge jag icke
kände sanningen, men nu, då jag funnit dig skenfager och vanmäktig, är
jag i min rätt, och jag gör ingen synd, när jag öfvergifver dig och
ställer mig under den guds beskydd, som är vida mäktigare och bättre än
du.»
En person kunde t. o. m. äga såväl en skyddsande som en ond spådis,
hvilka båda bekämpade hvarandra i hans drömmar.
Den förut nämde, olycklige Gisle Sursson, som enligt sagan var en härlig
kämpe, fastän lyckan var honom föga trogen, hade två »drömkvinnor», en
god och en ond, hvilka under den långa tid, han var biltog, esomoftast
besökte honom i sömnen.
Gisle var en klok man, heter det, och han plägade drömma mycket. Han
hade alltid rediga drömmar.
En höstnatt, då den biltoge uppehöll sig dold hos sin trofasta hustru
Öd, jämrade han sig högt i sömnen. Då han vaknat, frågade hon, hvad han
drömt.
»Jag hafver», svarade han, »två drömkvinnor. Den ena vill mig väl och
gifver mig jämt lyckosamma råd, men den andra säger mig alltid sådant,
som gör mig illa till mods. Hon spår mig blott ondt.
»Men nu drömde jag, att jag kom till ett hus och att jag gick in om
dörren. Därinne kände jag igen många af mina fränder och vänner. Där
voro sju bål: somliga brunno matt, men andra lyste klara. Då trädde min
goda huldra in i salen och sade till mig, att eldarne bådade min ålders
längd, de år, som stodo mig åter. Och hon rådde mig att, så länge jag
lefde, låta hednisk sed fara, ej syssla med galder eller annan trolldom
men vara god mot döfva och halta, fattiga och hjälplösa. Längre var ej
min dröm.»
När nästa höst var inne och nätterna åter blefvo längre, infunno sig
drömmarne igen. Allt starkare kommo de då öfver honom. Det var hans onda
spådis, som nu visade sig, och synerna voro ängslande. Tidt och ofta kom
hon till honom; hon hade leda later, och alltid ville hon stänka blod
öfver honom — tvätta honom i blod.
När blott två år stodo igen af dem, som han, enligt den välvilliga
huldrans utsago, hade att lefva, visade sig denna i sin tur en
senhöstnatt för honom.
Hon red en grå häst och bjöd honom att följa med till sin boning. Det
ville han gärna. De kommo fram till ett hus, hvilket nästan var som en
hall. Hon ledde honom inom dörren, och han såg hyenden på bänkarne samt
fager bonad öfverallt. Hon bad honom stanna och göra sig glad.
»Hit skall du fara, när du är död», sade hon, »och här skall du lefva i
rikedom och salighet.»
Så gingo de år tillända, om hvilka drömmen talat.
Då kom en sommarnatt den onda huldran åter till honom, där han låg
sofvande, gömd i en jordkula.
»Nu skall jag», sade hon, »krossa allt, som hon, den goda, förespeglat
dig; och jag skall råda för, att intet af hennes löften kommer att fägna
dig.»
Sedan drömde han, att hon band på honom en blodig hufva, tvådde hans
anlete i blod och öste så mycket blod öfver honom, att det rann i röda
strömmar utefter lemmarne.
Därefter togo drömmarne till med sådan styrka, att Gisle blef så
mörkrädd, att han icke vågade vara ensam utan nödgades alltid hålla sig,
där hans hustru var.
Den sista dröm, han hade i lifvet, beskref han för henne i ett kväde så:
»Jag dig såg i sömnen
stå med pannans guldband,
våta ögon öfver
osäll, slagen make.
Handen ville hastigt
hindra sårens flöden.
Ljusa vif, du visa,
hvad månn synen bådar?»
Kort därefter blef han öfverfallen af sina fiender och dräpt i hustruns
åsyn.
Tydligen hafva dessa bägge »drömkvinnor» erhållit sina drag både från
den hedna föreställningen om valkyrjor och den kristna om änglar.
Som dödsgudinna är den ena ond; som Odins mö, hvilken leder hjältar till
Valhall, är den andra god; och när denna lofvar sin skyddsling kommande
salighet, röjer hon släktskap med den kristna skyddsängeln, medan hon,
som blott förkunnar blodig död, lätt låter förvandla sig till en ond
ängel.
* * * * *
De kristna drömmarne, sådana de bevaras i sagorna, äro helt olika de
rent hedna.
Så snart kristendomen utbildat sig till en lifsmakt i det fornnordiska
medvetandet, antaga drömmarne en annan karaktär. Det gamla
tydningssättet försvinner; djuret har ingen plats mera i den kristna
drömmen. Korsets heliga tecken och himlastegen undantränga den forna
symboliken.
Att uppenbara sig i andras drömmar är ej längre _hvarje_ människas rätt;
nej, sådant tillkommer blott dem, hvilka det förlänats nåd därtill såsom
Guds utkorade.
Före sin primsigning har konung Olof Tryggvason en »stor och mäktig»
drömsyn, hvari både himmel och helvete öppna sig för honom och hvari han
manas att anamma kristendomen.
Han såg en väldig stenpelare resa sig så högt upp i luften, som hans öga
kunde se. I stenen tycktes honom trappsteg vara inhuggna, och han gick
uppåt så långt, att han kom ofvan skyarna.
Där förnam han en doft, så ljuflig, att han aldrig känt dess like. Han
såg sig omkring, och rundt om såg han fagra näjder, däjligt blommande, i
hvilka skinande gestalter rörde sig, skrudade med hvita kläder och all
härlighet. Där var allsköns fägnad, mera än man kan förtälja.
Sedan hörde han öfver sig en stämma, som talade så:
»Hör mig, Olof, du ämne till en god man! Dina goda gärningar skola varda
många; berömligt skola de tillväxa, Gud till ära och dig själf till
heder både för stund och för framtid. Ty de förbannade afgudabelätena
hafver du aldrig vördat eller gifvit dyrkan. Därför skall ditt namn vara
vida fräjdadt i världen. Och dock fattas dig mycket, innan du är en
fullkomlig Guds tjänare, ty ännu hafver du icke det rätta förståndet
eller kunskapen om de gudomliga tingen. Och du är icke renad i det
gudomliga dopet.»
Då förskräcktes Olof, och han sporde betänksamt:
»Hvem är du, herre, att jag må tro på dig?» Och rösten svarade:
»Drag till Grekland! Där skall Herran din Guds namn varda dig bekant.
Och tror du rätt på honom, nogsamt lydande hans bud, skall du leda både
dig själf och många andra ifrån den hedna trons dunkla villostigar ut på
den heliga trons klara vägar. Ty Herren hafver korat dig till sin man,
att du måtte till honom föra mycket folk. För den skull skall en evig
salighet blifva dig beskärd — en ännu större härlighet än den, du här
skådar.»
Då han hört och sett allt detta, ärnade han stiga ned för pelaren, men i
detsamma fick han se där långt nere i djupet många fasansvärda ställen,
fulla af lågande kval, och han hörde förtviflan, skri och ömklig gråt
ifrån de själar, som där kväljdes.
Och han tyckte sig ibland dem igenkänna många af de höfdingar och
vänner, som satt sin lit till hedna gudar.
Vid hela denna syn vardt han slagen af skräck; och den grep honom så,
att, när han vaknade, hans ögon voro fulla af tårar.
Så snabbt han förmådde, styrde han sedan sin flotta till Grekland, där
»han träffade många fräjdade präster, som gjorde Herrans Jesu Kristi
namn bekant för honom; och det är sagdt, att han där vardt primsignad».
—
Det är framför allt konungarne Olof Tryggvason och Olof den helige, som
efter sin död visa sig i de kristnade nordboarnes drömmar.
Då Olof Tryggvasons högt värderade skald, Hallfred Vandrådaskald,
aflidit på färd mellan Island och Sverige, där han efter sin afhållne
konungs fall ärnat bosätta sig, blef han lagd i en kista, och bredvid
honom lades de dyrbara skänker, han fått af kungen: hans kappa, ring och
hjälm. Kistan sköts öfver bord och kom i land vid ön Helga ibland
Söderöarna. Där hittades den af abbotens svenner.
De bröto upp kistan, stulo dyrbarheterna och sänkte Hallfreds lik ned i
ett moras.
Men nästa natt drömde abboten, att konung Olof Tryggvason kom till honom
och talade vredgad:
»Du äger usla tjänstehjon. De hafva brutit sönder min skalds farkost,
stulit hans gods, bundit en sten vid hans hals och sänkt honom ned i
gyttja. Tag nu fram sanningen ur dem, eller också skall hvarjehanda
järtecken och under drabba eder.»
Konungen försvann, och abboten lät gripa svennerna, som genast bekände;
hvarför de äfven erhöllo tillgift för sitt brott. Skaldens lik
uppletades och blef på hedersamt sätt begrafvet invid kyrkan. Af ringen
blef gjord en kalk, af gudväfskappan ett altarkläde, och af hjälmen
stöptes ljusstakar. —
Bland de många drömmar, i hvilka konung Olof den helige framträder,
välja vi den, som norske konungen Sigurd Jorsalafarare drömde och som
tyddes för honom af hans broder och samregent konung Östen.
Det är berättadt, heter det, att konung Sigurd med ens tedde sig mycket
sorgbunden. Man fick ej många ord af honom, och han stannade ej länge
vid dryckeslagen. Hans rådgifvare och vänner togo detta tungt och bådo
konung Östen söka utröna, hvadan det kom sig, att alla, som numera vände
sig till honom för att få ett mål afgjordt, aldrig fingo det.
Konung Östen svarade, att det icke var lätt att utforska Sigurd, men han
lofvade att för deras ifriga böners skull göra ett försök.
En gång, när de båda bröderna sutto tillsammans, väckte Östen den
frågan, hvad det var, som vållade broderns sorgsenhet.
»Den gör, herre», sade han, »mången bedröfvad; och gärna ville vi veta,
hvad den orsakas af. Hafven I hört några viktiga tidender?»
Konung Sigurd svarade nej.
»Eller är det måhända så, broder», fortsatte Östen, »att du vill fara ur
landet för att vinna dig större välde, såsom du fordom gjort?»
Han sade, att det icke häller var så.
»Hafver någon här i landet råkat ut för din vrede?»
Han nekade.
»Så säg mig dock din sorg, broder», bad Östen.
»Det kan jag icke», genmälte han.
»Men då vill jag åtminstone veta, om du drömt något, som inger dig
bekymmer?»
Detta medgaf han.
»Säg mig, hvad du drömt?»
»Det skall jag, men på det vilkor, att du tyder mig drömmen. Väl torde
jag förstå, om du tyder den rätt.»
»På så sätt kan jag få det tvefaldt svårt», återtog kung Östen; »både är
jag utsatt för det bekymrade folkets tillopp och för din vrede, ifall
jag ej förmår gifva dig en rätt tydning. Dock vågar jag ett försök. Säg
mig drömmen!»
Då yttrade konung Sigurd:
»Jag drömde, att vi tre bröder och samkonungar, jag, du och Olof, sutto
tillsammans i ett högsäte utanför kristkyrkan norrut i köpingen. Då
trädde vår frände, den helige konung Olof, ut ur tämplet, klädd i
konungslig skrud. Han hade det skönaste ansikte och var mycket blid.
Först gick han fram till vår broder, konung Olof, fattade hans hand och
sade mildt: 'följ mig, frände!' Och jag tyckte, att broder Olof reste
sig upp och gick med honom in i kyrkan.
»En stund därefter kom helge Olof åter ut. Han gick fram till dig,
broder, och bad dig följa honom; men då syntes han ej så blid som nyss.
Sedan gingen I tillsammans in i tämplet. Då väntade jag, att han åter
skulle träda ut och komma fram till mig, men han kom icke. Och jag
öfverväldigades af stor rädsla och vanmakt. Så vaknade jag.»
Konung Östen svarade:
»Så tyder jag drömmen, herre. Högsätet, hvari vi sutto, betecknar vårt
samfälda rike. Enär du såg konung Olof först komma med blidt anlete emot
vår broder Olof, torde denne lefva en kortare tid än vi och hafva godt
att vänta efter döden, ty han är ung och vänsäll; han hafver ej mycket
försyndat sig, och den helige konungen torde bistå honom hos Gud.
»Enär han sedan, ehuru icke lika blid, trädde fram till mig, torde jag
komma att lefva några vintrar längre utan att dock varda gammal. Väl
väntar jag, att hans omsorg äfven skall hvila öfver mig; men ej skall
den hvila där med samma blomstring som öfver vår broder Olof, ty jag
hafver syndat mycket och brutit emot budorden.
»Att han ej kom ut till dig, betyder ingalunda din död. Ty det är min
tro, att du varder äldst af oss bröder och skall längst härska öfver
detta rike.
»Måhända kommer du att drabbas af något tungt lidande, eftersom du
tyckte, att vanmakt föll öfver dig.»
Då sade konung Sigurd:
»Min dröm har du väl och visligt tydt, ty sådan skall utgången
sannolikast blifva.»
Och den blef sådan äfven. —
Till och med gammaltestamentliga personligheter kunde visa sig i de
fornnordiska, kristna drömmarne.
När Sverre under sitt uppehåll i Värmland åtagit sig att vara
birkebeinarnes höfding, berättar han för dem följande dröm, med hvilken
han säkerligen sökte gifva den krona, som väntade honom i Norge, skenet
af en högre invigning.
Han drömde sig vara österut i Borg, där Römälfven faller ut i hafvet.
Där befunno sig äfven hans fiender konung Magnus och Erling jarl med
sina trupper. Det tycktes honom, som om man väsnades öfver, att en
kungason dvaldes där i staden, och allt folket var ute och letade efter
honom. Han förstod, att detta oväsen gällde honom själf.
Då smög han sig hemligen ur staden, och snart såg han framför sig Marie
kyrka. Han trädde in för att åhöra gudstjänsten, och som han stod där
och såg sig om, kom en man emot honom, tog honom i handen och sade:
»gack med mig, broder; jag hafver något att i hemlighet säga dig».
Mannen ledde honom till ett kapell, beläget norr om koret; och Sverre
beskådade noga hans utseende. Han syntes vara en mycket gammal man med
snöhvitt hår och yfvigt skägg. Han var röd i ansiktet, och håret var
kortklippt rundt om hufvudet. Han bar sida kläder och såg ganska
fruktansvärd ut.
Då började Sverre grubbla öfver, hvad denne underlige åldring egentligen
ville honom. Detta märkte denne, och han sade: »räds icke, broder, ty
Gud hafver sändt mig».
Då tyckte Sverre sig sjunka till jorden inför hans fötter och spörja:
»hvad man är du, herre, att jag med visshet må veta, att Gud hafver
sändt dig?» För andra gången bad gubben honom icke förfäras: Gud hade
sändt honom.
Men Sverre kände sig blifva ännu mera rädd.
Då tog den gamle mannen honom i handen, reste honom upp och sade för
tredje gången: »räds icke, broder!»
»Frid vare dig», tillade han, »ty jag är _Samuel_, Guds spåman; jag
hafver ett Guds ärende till dig.»
Därefter tog den gamle upp ett horn ur den skräppa, han bar om halsen,
och det syntes Sverre, som om helig salva vore i hornet. Och Samuel sade
till honom: »låt mig se dina händer!»
Sverre räckte fram sina båda händer; gubben smorde dem och talade:
»Må dina händer helgas till hat mot dina ovänner och motståndare och
till styrka åt mycket folk!»
Sedan kysste han Sverre, fattade hans högra hand och sade:
»Sök att befria dig från dina ovänners tryck, ty du skall varda en
konung!»
Och ännu en gång kysste han honom, sägande:
»Var stark och modig — Gud skall hjälpa dig».
Därefter vaknade han, och strax berättade han denna dröm för de
birkebeinare, som bodde i hans härbärge. Alla funno drömmen stor och
märklig. Han hade blifvit smord till konung såsom fordom David själf;
och allt hans följe gladdes mycket däråt.
* * * * *
När mänskliga eller öfvermänskliga väsen uppenbarat sig i dröm, ville
man gärna med bevis ådagalägga värkligheten af deras besök.
Mycket ofta hade man att berätta, att den drömda personligheten liksom
dröjt kvar, så att man fått se en skymt af honom i det ögonblick, man
vaknat.
Men äfven mera handgripliga bevis kunde lämnas. Dessa bestodo i de
skänker, som de drömmande emellanåt sade sig hafva mottagit af
drömbilderna.
Sådana skänker kunde vara svärd, hjälmar, handskar, guld och
pänningpungar.
Eller också kunde drömbilden gifva den drömmande en kroppslig
minnesbeta, som sedan ansågs allt för väl visa besökets sanning.
Sålunda tager en gammal hedning hämd på sin son, för det han öfvergått
till kristendomen, genom att uppenbara sig för honom i sömnen, beröra
hans ögon och blända dem.
En af Islands skalder, som varit otrogen mot sin käresta, ser henne en
natt förtörnad i drömmen. Sedan hon grundligt läst lagen för honom,
hugnar hon honom med den upplysningen, att han skall vakna i den värsta
ögonsjukdom; hvilket måtte väl tjäna såsom ett vittnesbörd om, att han
värkligen sett henne! Och när han vaknar, värka hans ögon svårt.
Olof den helige trycker t. o. m. ett märke i en sofvande kvinnas kropp
såsom tecken på, att han uppenbarat sig som en drömsyn.
Härom förtäljes i den lilla egendomliga berättelsen om Margret
Tråndsdotter, hvilken vi meddela i dess helhet.
* * * * *
I slutet af en sommar hände det sig, att ett stort gästabud hölls hos
den berömde ländermannen Trånd å Stockar österut i Viken.
En dag, medan detta gille varade, roade sig gästerna lekar och allsköns
skämtan uppe på några kullar, hvarifrån det var en vidsträckt utsikt. Då
det led mot aftonen, såg man ett långskepp styra mot stranden.
Det var ett skönt skepp, väl rustadt; smyckeplåtarna och flöjlarna voro
förgyllda, och sköldar lyste längs dess däck.
När skeppet nalkades, såg man, att besättningen var utsökt prydlig.
Rodret var fagert skuret och måladt. Och man undrade, hvad folk det var.
Husbonden Trånd hade en dotter, som hette Margret, sällsynt klok och
vacker, och vida kring gick ryktet om hennes skönhet.
Nästan i allt sporde Trånd henne till råds; också nu gick han till henne
och berättade nyheten om det komna långskeppet.
»Ej vänta vi konung Magnus hit just nu», sade han; »men enhvar kan se,
att förnäme män äro där med ombord.»
»Det är dock alls icke otroligt», genmälte hon, »att det kan vara konung
Magnus den gode; och skulle jag känna mig skyldig mycken tack, om hans
gång hit häjdades».
»Hvarför talar du så?» fortsatte fadern; »alla andra hafva kärlek till
honom, och här skall han väl mottagas.»
»Härför råder du själf», sade hon, »men jag behåller min tanke, att det
vore bäst, om han icke hit komme.»
Skeppet lade till vid landningsplatsen, och det hade konung Magnus den
gode ombord.
Trånd gick emot honom och hälsade honom. Han bjöd honom välkommen upp
till gården och undfägnade honom med uppriktig välvilja.
Konungen var mycket glad, och när det led ut på kvällen, trädde kvinnor
in i salen, och främst ibland dem kom Margret.
Hon gick hän till sin plats utan att gifva konung Magnus någon hälsning.
Denne sporde då Trånd, hvem hon var, den frida kvinnan. Han svarade, att
det var hans dotter.
»Och på oss vill hon icke hälsa», fortsatte konungen; »hon visar sig
storslagen, och därtill är hon en vacker kvinna — hos henne vill jag
hvila i natt!»
»Slikt höfves eder icke, herre», svarade Trånd.
Men konungen förklarade, att han önskade få sin vilja fram, och Trånd
meddelade sin dotter detta.
»Att han hafver sådant i sinne, som är mig emot, kommer mig alldeles
icke oväntadt», sade hon; »och det kännes mig tungt, att jag först måste
fatta kärlek till honom och sedan mista honom så snart.»
Dessa hennes ord framförde Trånd till konungen.
»Icke är jag känd», utbrast han, »af de fleste som en usling — hända
kan, att i detta döljer sig dock lycka för henne».
Då Trånd fann, att konungen var obeveklig, lät han ställa en kammare väl
i ordning, och där vardt konungens säng bäddad.
Sedan ledsagades Margret dit, och när hon gått till sängs, drogo sig
alla tillbaka, så att hon vardt ensam kvar, mycket sorgsen.
Kammaren hade två dörrar. Om en stund somnade hon och tyckte sig utanför
den ena dörren höra en stämma bedja två gånger, att den måtte upplåtas.
När stämman bedt ännu en gång, sprang dörren upp, och hon såg en förnämt
klädd man träda in. En sid hatt bar han på sitt hufvud, och han sporde,
om det fanns någon människa därinne. Men hon svarade intet.
Då gick han fram till bädden, tog i henne och frågade:
»Bedröfvar dig konungens tilltag?»
»Ja, sådant sker för visso icke med min vilja», sade hon.
»Då har du måhända ingenting emot», återtog han, »att jag ställer så
till, att konungen ej fullbordar detta uppsåt, som icke likar dig; men
till gengäld vill jag hafva ditt öde i mina händer.
»Detta vill jag mycket hällre», sade hon.
»Då är allt godt», förklarade han.
Han tryckte sitt finger mot hennes bröst. Så märkte han henne åt sig,
sade han, och hon kände, huru något kallt rörde vid henne.
»Så snart konung Magnus», slöt han, »kommit hit i bädden, säg honom då,
att du förut hafver här skådat hans frände, den unge, fagre Sigurd,
idrottsmannen, som ej bor långt härifrån. Låtom oss se, hvad värkan
detta gör på hans lynne, och sedan skall jag sörja för, att inga andra
åtgärder tarfvas».
Mannen försvann. Och kort derefter trädde konung Magnus in. Då han lagt
sig i bädden, vände han sig blidt emot henne, bedyrande, att han skulle
visa henne alla hedersbetygelser, om hon blott ville vara honom bevågen.
»Att häfda mig», svarade hon, »är icke lyckosamt för dig, en så fräjdad
och förträfflig höfding, ty du skall veta, att här hafva din frände
Sigurd och jag förut varit tillsammans».
Då sprang konungen upp och ropade vred:
»Då höfves det icke oss att hvila i denna bädd».
Han gick ut ur kammaren och hän till det loftrum, där Trånd låg. Han
slog på dörren, och Trånd for upp ur sängen, kom ut och såg, att konung
Magnus stod där, högligen förbittrad.
Han befallte Trånd att strax sända några män efter Sigurd, hans frände;
och han bjöd männen hälsa Sigurd, att denne skulle samma natt infinna
sig hos honom, vare sig han ville det själf eller icke.
Sändemännen kommo till Sigurd och framförde konungens hälsning lika
kärf, som den uttalats. De bådo honom göra sig i största hast resfärdig.
»Med stor hetsighet framfören I detta ärende», sade han, »och jag skall
häller icke sinka, ty jag anar, att denna färd varder god, enär jag får
träffa en så härlig frände.»
Han begaf sig åstad med männen, och när han stod inför konung Magnus,
sporde denne honom vredgad, om han och Margret haft med hvarandra ett
möte.
Gladt svarade Sigurd:
»Herre, jag hafver gästat Trånd och Margret, men många ord har jag ej
talat med henne — aldrig hafver jag hvilat när Margret.»
Då lät konungen tillkalla henne, och han frågade henne nogsamt, huru
allt tillgått. Och hon förtalde, huru hon i dröm sett den främmande
mannen träda in i kammaren, hvad han sagt henne och hur han gifvit henne
ett märke. Hon visade detta, och närmast såg det ut, som om en skinande
silfverpänning låge på hennes bröst, just där mannen tryckt sitt finger.