Nordmanna-Mystik: Bilder Från Nordens Forntid - 08

Total number of words is 4592
Total number of unique words is 1510
28.0 of words are in the 2000 most common words
37.4 of words are in the 5000 most common words
41.5 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
»Det finnes ännu hedendom kvar hos Grima», sade Tordis, när de åter
utkommit; »ty jag såg guden Tors bild på hennes stol.»
»Ja, sällan kommer jag till kyrkan», svarade hon, »för att där höra
lärda mäns predikningar, ty jag hafver lång väg dit och icke just mycket
folk här hemma, som kan se till huset. Men ofta när jag ser Tors bild,
som jag kan både bryta itu och bränna, så snart jag det vill, rinner det
mig i sinnet, huru mycket större han är, som hafver skapat jord och
himmel och alla ting, synliga och osynliga, och som gifver lif åt allt
och ingen mäktar öfvervinna.»
»Kan vara, att slikt rinner dig i sinnet», återtog Tordis, »men vore
icke din vän, höfdingen Torkel, här med så många män i sitt följe, så
skulle jag nog ha kunnat krama sanningen ur dig, ty jag är viss om, att
du vet, hvar Tormod gömmer sig.»
»Nu går det, som ordspråket säger», återtog Grima, »att ofta tager den
miste, som måste gissa sig fram, äfvensom, att den alltid af något
hägnas, hvars dödsstund ännu icke är inne. Men du kan behöfva, att goda
andar vaka öfver dig, så att djäfvulen ej får den makt med dig, som du
gärna unnar honom; ty det kan ursäktas, att man stundom gissar miste,
men icke det, att man tviflar på sanningen, då man får den i händerna.»
Därmed skildes de. Tordis och höfdingen Torkel vände åter hem, och
Tormod Kolbrunarskald var räddad. —
* * * * *
En annan af sagorna har att berätta om en _enlevering_, som man söker
företaga med tillhjälp af en trollkvinna, men hvars fullbordande hindras
af en annan trollkunnig person.
Den rike bonden Vemund på Island kom en dag till sin frände Narve och
talade om för honom, att han hade ett giftermål i tankarne, och han bad
Narve vara sin böneman.
Hallstens dotter Tora på gården Höfde var kvinnan, han ville äga.
Men Narve svarade, att den planen säkerligen icke kunde få någon
framgång, ty mön var redan en annans fästekvinna, nämligen bonden Helges
i Årskog.
»Det giftermålet likar mig ändock», förklarade Vemund; »ifall du förmår
skaffa mig henne.»
Sedan foro de, tio man i följet, bort till en kvinna vid namn Isgärd och
togo natthärbärge hos henne. Hon var en ansedd kvinna, synnerligen
trollkunnig, och det är berättadt, att hon var giljaren Vemunds väninna.
Hon gaf det rådet, att de redan nästa dag skulle rida bort till några
båtskjul, som voro resta i närheten af den åtrådda möns fädernegård
Höfde, där hennes bröllop komme att firas.
»Kanhända I i morgon», sade hon, »kunnen få eder något byte, ty då
kommer brudföljet att draga där förbi.»
Nästa dag redo de bort till båtskjulen, såsom hon tillrådt, och höllo
sig dolda där, medan gästerna samlade sig uppe i bröllopsgården.
Bland dem var en vettig och trollkunnig man vid namn Stenfinn, hvilken
var bjuden för att roa de andra.
Det är berättadt, att bruden själf satt i sin frustuga omgifven af många
andra mör, till dess tiden var inne, då kvinnorna skulle infinna sig i
bröllopshallen. Då kom en af huskarlarne för att hämta dem. Han tog
bruden Tora i hand och ledde henne öfver tröskeln, medan de andra
följde.
Men så snart de kommit ut på gården, sänkte sig öfver dem ett sådant
mörker, att de icke kunde se en hand för sig, och huskarlen fick sig i
detsamma ett hårdt slag mellan skuldrorna och ett annat i hufvudet. En
väldig stormby tog fatt i bruden, så att hon i ett enda tag for ned till
det ena båtskjulet.
Då hördes i dess dörr ett högt rop:
»Tagen nu Tora, om det är eder angeläget att få henne, såsom I hafven
sagt!»
Giljaren Vemund och hans män rusade fram. De grepo Tora, och Vemund
satte henne framför sig upp på hästen. Sedan sprungo de andra i sadeln,
och de redo bort med bruden.
Men när de nådde fram till en gård, där en bonde vid namn Gunnsten
bodde, häjdades deras ridt.
Det kom sig af den sluge Stenfinns trolldom inne i bröllopsgården;
hvarom följande förtäljes.
Brudens fader Hallsten fann alltsamman mycket betänkligt, när huskarlen
kom in och berättade för honom, hur han själf erhållit två dryga slag
och bruden blifvit bortfäjad under så svart mörker, att han alls icke
såg, hvarthän hon for.
Hallsten kunde förstå, att mörkret manats fram af trolldom, och han hade
sina skäl att antaga, att bonden Vemund hade sin hand med i detta. Och
hit och dit talade man härom i bröllopsgården.
Då fick man se den trollkunnige Stenfinn sätta sig kapprak upp och
stirra framför sig ned på jorden utan att säga ett ord.
Till sist frågade man honom, om han kände något till, hvad det blifvit
af bruden.
Han svarade, att därom ägde han godt besked, men ingenting ville han
yppa, så vida de ej först förärade honom tre mark i silfver. Strax
förklarade man, att detta vore alldeles icke för mycket begärdt, blott
den vanära kunde aftvås, som träffat huset. Och brudgummen Helge
försäkrade, att det silfver, som gafs åt Stenfinn, kom i goda händer.
Sedan han tagit emot silfret, yttrade han, att mången toge skada af sin
enfald, och vore de samt och synnerligen något klena i förståndet, när
de ej kunde begripa, hvad det blifvit af bruden.
Och nu berättade han, att den trollkunniga Isgärd kommit och svept sitt
fotskinn kring huskarlens hufvud.
»Och däraf kom mörkret och stormvinden, som föste henne ned till
båtskjulet.»
Vidare omtalade han, att kvinnoröfvaren Vemund och hans följe hållit sig
gömda där.
»Och de togo Tora», slöt han, »och redo sin väg med henne. Men nu skall
jag försinka den ridten.»
Därefter steg brudgummen Helge med nitton man till häst, och vid bonden
Gunnstens gård upphunno de Vemund.
Strax blef det strid där i backen, och tre män stupade af Vemunds följe,
två af Helges.
En af gårdens huskarlar, som befann sig ej långt från kampplatsen,
sprang skyndsamt hem och förtalde sin husbonde striden.
Denne begaf sig genast ut för att skilja de kämpande åt. Och sedan han
förklarat, att han skulle bringa rivalen Vemund hjälp, om ej Helge
ögonblickligen förfogade sig dädan med sin fästekvinna, tog denne henne
till sig, red hem och höll sitt bröllop med henne, hvarefter förlikning
åvägabragtes mellan honom och Vemund.
* * * * *
Åtskilliga andra berättelser gifva oss tillfälle att iakttaga, hurusom
de trolldomsöfvande ansågos kunna främja sina konster genom att »gå
motsols» eller genom att intaga de mäst besynnerliga kroppsställningar.
Rörelsen emot solen grundar sig utan allt tvifvel på tillbedjan af denna
himlakropp. Nästan alla folk, som bevarat sina vidskepliga
föreställningar, anse en rörelse »motsols» som olycklig eller
olycksbådande. På Orkenöarna t. ex. skulle mången sjöman än i dag tro,
att det varslade om stora faror, ifall han, i det att han stack ut med
sin båt, händelsevis kom att vrida den i ifrågavarande riktning.
Det berättas, att medan höfdingen Ingemunds båda söner voro som bäst
sysselsatta med ett öfverfall på trollkarlen Rolleif, som fällt deras
fader, fingo de se hans äfven i trolldom välförfarna moder Ljot närma
sig för att gifva sonen hjälp. Hon kom i en underlig skepnad. »Med ena
foten kastad öfver hufvudet och med detta stucket fram mellan benen»,
gick hon »motsols»; och afskyvärda voro hennes ögonkast, ty hon »förvred
ögonen på trolldomsvis».
Då dräpte bröderna skyndsamt Rolleif, innan modern hunnit fram.
»Ja, ja», sade hon; »det var dock nära, att jag fått hämnas min son — I
hafven lyckan med eder, Ingemunds söner!»
Då de frågade, huru hämden skulle ha tillgått, svarade hon, att, om de
blott icke först fått sikte på henne, skulle hon hafva vridit hela
ängden om för dem båda, så att de blifvit galna och lupit ikring som
förvildade djur.
Därefter fällde de äfven henne.
* * * * *
Särskildt oemotståndlig ansågs galdersångernas makt helt naturligt vara,
när säjdmän sjöngo dem.
Sålunda kommo en mörk natt den från Söderöarna stammande säjdmannen
Katkel, hans hustru Grima och deras söner Hallbjörn Slipstensöga och
Stigande fram till den mäktige höfdingen Rut Härjulfssons gård, och som
de menade sig hafva åtskilligt att här taga hämd för, anställde de invid
husen en stor säjd och läto sedan sina trollsånger ljuda.
De innevarande lyssnade och undrade, hvad detta sjungande betydde. Det
var fagert att höra.
Då befallte husbonden Rut, som ensam kände melodierna, att ingen finge
gå ut den natten, och alla skulle de hålla sig så vakna de kunde; då
skulle ingen skada ske.
Men icke desto mindre föll den ene efter den andre i sömn, allt medan
sjungandet därute fortfor.
Rut själf var längst vaken, men till sist somnade också han.
Emellertid fanns det en, som ej alls kunde få någon ro i sömnen. Det var
den tolfårige Kåre, husbondens vackraste son, som han därtill höll
mycket af; honom var det, trolldomen isynnerhet gällde. Till sist sprang
han upp ur sängen, blickade ut i mörkret och gick hän emot säjden.
I detsamma föll han död till jorden.
Om morgonen saknade Rut sin unge son. Han fanns liggande död ej långt
från husdörren.
* * * * *
Liksom den trollkunnige förmådde döfva den ena eller den andra stridande
partens vapen, så att dessa ej beto, och därigenom bestämma stridens
utgång, så kunde han söka nå samma syfte genom att hålla sig dold i
närheten af valplatsen och från sitt gömställe invärka på dem, han
unnade nederlag.
Kort innan en strid mellan de nyss nämde Ingemundssönerna Torsten och
Jökul samt storbonden Mår Jörundsson skulle taga sin början, drog sig
dennes gode vän, trollkarlen Torgrim Skinnhufva, tillbaka med orden:
»Nu vill jag gömma mig undan; måhända gör jag eder därmed en bättre
tjänst än om jag strider vid eder sida.»
När striden varat en stund, sade Ingemundssonen Jökul:
»I dag rosar jag ej mitt svärd Ättartungas bett.»
»Ja, det se vi allt prof på», svarade brodern Torsten, »däremot äro
många af våra egna män redan sårade.»
Jökul fortsatte emellertid att strida främst i flocken, och han högg med
kraft åt bägge sidor. Han var en öfvermåttan stark och modig man; men
alla hans hugg krossade blott — de beto ej.
»Hafver då lyckan alldeles vikit ifrån dig, Ättartunga?» utropade Jökul;
»eller hur är det, broder Torsten?»
»För mig ser det ut», svarade denne, »som om de män, jag fäller, strax
stode upp igen. Men något faller mig in: sen I någonstädes till Mårs
hjärtevän, Torgrim Skinnhufva?»
Hans folk sade sig ej kunna se honom. Då bad han brodern Jökul draga sig
ur striden för att jämte honom leta efter Torgrim, som måhända gömde sig
för dem. Under tiden finge de andra hålla uppe kampen.
Därpå började bröderna söka efter Torgrim.
»Nu ser jag honom», ropade Jökul med ens — »där skymtar den djäfvulen
fram!»
»Ja, där ligger räfven», inföll Torsten; och i detsamma sneglade han
till dem, där han låg ej långt från den förbirinnande ån.
Då bröderna foro mot honom, lopp han ned till ån. Men Jökul kom honom så
nära, att han nådde honom med sitt svärd, och han högg hela baken af
honom i det ögonblick, han störtade sig ut i vattnet.
Det ställe, där Torgrim Skinnhufva sprang i, kallades sedan Hufvohölen.
»Nu skall du bita, Ättartunga!» utbrast Jökul, och brodern menade också,
att slöheten nu var försvunnen.
Sedan återvände de till striden, och bådas klingor hade fått igen sitt
forna bett; hvarför äfven segern blef deras.
* * * * *
I en af de mystiska sagorna omtalas en trollkvinna, som, till egen
ofärd, följde sin skyddsling i drabbningarne.
Under en strid, som hölls på Vänerns is mellan de båda svenska
konungarne Halding och den danske konungen Olof, uppträdde hon jämte sin
skyddsling, den trollkunnige kämpen Helge den tappre, på svenskarnes
sida.
Hennes namn var Lara, och hon var klädd i svanhamn.
Med sådan trolldomsröst sjöng hon, att danskarne knappast förmådde värja
sig.
Men när Helge kom att under striden skifta hugg med den förut nämde
isländingen Romund Greipsson, hvars åtta bröder han fällt i flock, medan
hon sjungit, var han nog olycklig att lyfta sitt svärd så högt, att det
»sönderskar svanens ben och därpå gick ned i jorden ända till fästet».
»Nu är all min lycka faren», sade Helge den tappre; »illa är det, att
jag mister dig, Lara!»
»Ja», inföll Romund, »den största skada hafver du nu själf tillfogat
dig, då du drap din egen frilla Lara. Förvisso hafver lyckan öfvergifvit
dig.»
Och i detsamma föll kvinnan död ned, och Helge fälldes af sin
motståndare.
* * * * *
De mera ondsinta bland de trollkunniga männen och kvinnorna voro ej att
leka med, om de en gång blifvit retade. Deras hämd drabbade säkert, vare
sig den togs ut handgripligen eller med trolldomsfinter.
Två små gossar, Alf och Gunnbjörn, söner af Finnbåge den starke, roade
sig ofta med att besöka en trollkarl, som bodde i närheten af fadrens
gård. De funno stort nöje i att retas med honom.
Han hette Modskägg och var en gammal gubbe, hatad af alla för sin
ondska. Därtill troddes han kunna skifta hamn, och ofta hade Finnbåge
tänkt drifva bort honom, men det blef aldrig af.
Gossarne gjorde honom vid sina besök många elaka spratt, och alltjämt
blef han förgrymmad på dem. Till sist hotade han att prygla dem. Men ju
mera rasande han blef, desto större blef deras nöje. Och fastän deras
moder förbjöd dem denna lek, fortsatte de den dock.
När de så en dag åter sprungo till trollkarlens hus, funno de dörren
stängd.
Modskägg var emellertid hemma och höll på med att snida en stor bygel af
horn.
»Är Modskägg därinne?» ropade Alf högt; »öppna dörren!»
»Aldrig skolen I mer komma hit in», svarade han.
»Nu ärnar du ställa till något ondt», återtog Alf; »och är du den
ledaste människa på jorden, har man sagt — du kan ju skifta hamn! Du är
ett troll, fastän du synes vara en man.»
Detta blef Modskägg för drygt; han störtade ut, grep med hvar sin hand
båda svennerna och slog dem mot en stor sten, så att deras hjärnor runno
ut.
Detta fick fadern Finnbåge se, och han skyndade till stället.
Visserligen satte Modskägg sig till motvärn, och kampen blef både, het
och långvarig, men till sist fick dock Finnbåge bukt med mannen.
Han sade sedan, att han aldrig fällt en värre fiende, ty denne var både
ond och »hård under armarna». —
Två andra ynglingar fingo likaledes erfara vådan af att väcka dens
vrede, som kunde hämnas med trolldom.
Den unge Ejolf och hans fosterbroder och frände Torger hade mycket stoj
för sig hemma i stugan i Olofsdalen på Island, och de störde därvid ej
sällan en gammal, trollkunnig gumma, som satt vid sitt arbete och för
öfrigt hade sitt uppehåll där på gården. I synnerhet blef hon förtretad,
när de hade sina brottningslekar. Men ju mer uppbragt hon blef, dess mer
väsnades de.
En dag, då de brottades under högt larm och ständigt tumlade bort, där
hon satt, kommo de att rifva ned hennes arbete på golfvet; då utbrast
hon:
»I hafven endast ringa heder af att förstöra, hvad jag här arbetar, och
därmed förtörna mig, men nu skall jag spå eder något: I skolen få röna,
att hur god er vänskap i denna stund än är, skall det dock blifva en
bedröflig ända därpå.»
»Du är en dålig spåkäring, du», sade de.
»Och likväl», svarade hon, »skall det gå, såsom jag säger, I mån hafva
därom hvad mening som hälst.»
Så gingo åren, tills de båda fosterbröderna en gång under en färd från
Norge råkade för en småsaks skull i så hård tvist, att de drogo vapen
emot hvarandra; och de blefvo af sina män med möda skilda åt.
När den åldriga gumman, som de fordom bägge under sina lekar retat, kort
därefter aflidit, förde Ejolf tillsammans med sina huskarlar liket öfver
fjorden till närmaste kyrka.
Så snart den trollkunniga blifvit begrafven, började vädret blifva
dåligt. Det kom frost och snöyra, och fjorden lade sig så långt ut mot
hafvet, att de ej kunde med skepp återvända hem.
Detta gjorde, att Ejolf kom att ensam rida hem landvägen och förbi den
gård, Garpsdal, där hans förbittrade fosterbroder Torger för tillfället
uppehöll sig.
När han endast var ett kort stycke väg från denna gård, hände sig, att
de båda husbönderna där, bröderna Stenulf och Kalf, stodo utanför och
samtalade. Då fingo de se några män komma gående hän öfver slätten; och
de tyckte sig se en af dem känd kämpe jämte hans nio män, hvilka de alla
visste nyss hafva stupat i strid.
De voro ganska blodiga, och de drogo sig fram förbi gården. När de
kommit till Garpsdalsån, som rinner därinvid, försvunno de.
De båda bröderna blefvo ohyggliga till mods.
I samma stund kom boskapsvaktaren på Garpsdal ut ur fähuset och fick då
se en man närma sig på en fager häst. Han var klädd i hjälm och hade
svärd vid sidan och spjut i handen. Han såg, att det var Ejolf, och gick
in i stugan, där fosterbrodern Torger och några kvinnor befunno sig.
»Nu rider Ejolf förbi gården», sade han; »han tager sig ståtlig ut.»
Då sprang Torger upp, grep sitt spjut och lämnade rummet. Ejolf hade då
kommit in på hemmamarken; och Torger skyndade efter honom, men han
fortsatte sin ridt, ty han märkte ej, att han hade någon efter sig.
Då han kom fram till Garpdalsån, hade denna flutit öfver sina bräddar,
så att han måste söka efter ett vadställe.
Nu ropade Torger an honom och bad honom stanna, ifall han tordes.
Ejolf hörde ropet och såg sig om — det var fosterbrodern, som kom
löpande. Han sprang af hästen och for honom till mötes, och då de
möttes, jagade de spjuten genom hvarandra, så att de föllo båda på en
gång.
Då den vanmakt vikit, som kommit öfver Stenulf och Kalf efter den syn,
de haft, gingo de in i stugan.
»Hvar är Torger?» sporde de; och de fingo veta, att han tagit sitt spjut
och gått, när boskapsvaktaren bragt honom underrättelsen om Ejolf.
De skyndade ut, och när de kommo ned till ån, funno de de båda
fosterbröderna fallna, men ännu vid lif. De stannade hos dem, till dess
de dragit den sista sucken, och förde sedan deras lik till kyrkan.
Sålunda gick det i uppfyllelse, som den förtörnade, trollkunniga gumman
hade spått. —
En mycket snabb hämd tog det ofvan nämda paret Katkel och Grima jämte
deras söner på en storbonde vid namn Tord Ingunsson.
Som dennes moder hade af dem blifvit hemsökt med trolldom och plundring,
åtog han sig hennes sak och drog på sin skuta till deras gård Urd på
Skalmarnäs. Där stämde han dem alla för tjufveri och trolldom samt
kräfde skoggångsstraff öfver dem. Han stämde saken till Altinget och
gick sedan åter ombord.
Då kommo sönerna Hallbjörn Slipstensöga och Stigande hem, medan Tord
ännu ej kommit synnerligen långt ut från land.
De blefvo rasande, när de hörde, hvad som förefallit, och sade, att ännu
hade ingen vågat sig i sådan öppen fäjd med dem.
Strax reste de ett stort trolldomsaltare, hvarpå de allesamman stego upp
och sjöngo sina galdersånger.
Då utbröt ett svårt oväder, och Tord Ingunsson och hans följeslagare
kommo snart underfund med, att det var uppväckt emot dem. Skeppet drefs
väster om Skalmarnäs.
Tord visade mycken raskhet, och från land kunde man se, att han kastade
allt tungt, utom människorna, öfver bord, och man väntade, att han snart
skulle nå land, enär han redan klarat de farligaste skären.
Men då reste sig med ens ej långt från land en så väldig bölja, att
ingen kunde minnas sig ha sett dess like, och den vrok sig emot skutan,
så att denna strax vände kölen i vädret.
Tord drunknade med allt sitt folk, och skutan splittrades.
* * * * *
När man till sist fann, att sådant trolldomsfolk stiftade för mycket
ondt i bygden, begagnade man sig, märkligt nog, af samma utväg, som
påbjudes i Mose lag: man stenade dem till döds.
Sådant slut fingo omsider både Katkel, hustru Grima och sonen Stigande,
medan Hallbjörn Slipstensöga fördes långt ut i hafvet och dränktes.
Om Stigande berättas följande.
Till en början lyckades han undkomma, och han blef en af traktens
farligaste stigmän.
Så hände det sig om sommaren i Hundadalen, att boskapen vantrifdes och
gaf mindre mjölk än äljes; men man märkte, att kvinnan, som vaktade den,
i stället blef rik på dyrbarheter, och att hon ofta försvann, utan att
man visste, hvar hon uppehöll sig.
Till sist tvang husbonden henne att bekänna. Esomoftast kom en man till
henne, sade hon, en storman, skön att se. Och när sedan traktens höfding
lofvat henne pänningar, om hon kunde bringa den okände i deras händer,
förklarade hon sig villig härtill.
En dag, då hon satt bland sin boskap, kom mannen åter till henne. Hon
mottog honom väl och erbjöd sig att kamma hans hår. Så lade han sitt
hufvud i hennes sköte och insomnade snart.
Hon lät hufvudet sakta sjunka ned till marken och sprang därefter hem
och berättade, hvar han låg.
Genast begaf man sig till stället och såg, att det var Stigande.
För att hindra all värkan af hans onda ögon, tog man en säck och drog
den öfver hans hufvud. Då han i detsamma vaknade, satte han sig dock
icke till motvärn, ty här voro för många om en.
Emellertid fanns i säcken ett hål, hvarigenom Stigande kom att se ut
emot bärgsliden. Där var fagert land med frodigt gräs; men nu var det,
som om en hvirfvelvind farit hän däröfver — där grodde aldrig gräs
sedan. Och stället, säger sagan, kallas numera Bränna, det förbrända
stället.
Sådan ond makt kunde trollmäns ögon besitta.
Därefter stenades Stigande. —
* * * * *
I åtskilliga berättelser, som särskildt visa oss, huru den fornnordiska
fantasien opererade under brytningstiden mellan hedendom och kristendom,
förtäljes om dessa trollkarlars vanmakt gent emot den senare, på samma
gång däri äfven skildras, huru säkra de dock voro i sin hedendom. Med
döden för ögonen vägrade de trotsigt att antaga dopet.
Dessa berättelser äro hufvudsakligen att finna i sagor om Olof
Tryggvason.
En påskafton kom, säges det, gud Oden själf förklädd till konung Olof,
som då vistades på Ögvaldsnäs, och sökte uppehålla hans sömn med
»nöjsamma skrocksagor», på det att han, konungen, måtte kunna försofva
sig nästa morgon, då trollkarlen Övind Kälda ärnade öfverfalla och dräpa
honom. Men Odens skämtsamma försök misslyckades; ty konungen insomnade
dock till sist efter trägen anhållan därom af sin biskop.
Om påsknatten anlände emellertid till Ögvaldsnäs den ättstore och rike
säjdmannen Övind Kälda, hvars stammoder var den trollska finnkvinnan
Snöfrid, Harald Hårfagers gemål.
Han kom med ett stort långskepp, fullbesatt af säjdmän och annat
trollkunnigt folk.
Så snart de stigit i land, började de att öfva sin trolldom. Övind
frammanade en tät dimma, på det att konung Olof och hans män ej måtte
kunna se dem.
Sedan ställde de sitt tåg mot den gård, där konungen uppehöll sig, men
när de kommo i närheten af denna, gestaltade sig allt helt annorlunda än
hvad Övind Kälda tänkt sig. Ty dimman, som han framtrollat, sänkte sig
med ens tjock kring deras egna hufvud, så att de alla blefvo liksom
blinda och ej förmådde se med ögonen bättre än med nacken.
Och de gingo allesamman rundt i ring.
Då konungens vakt fick se denna okända skara röra sig på detta sätt,
inberättade de synen för konungen, så snart ottesången var slutad.
Han gick strax ut och tog flocken i betraktande; hvarpå han befallte
sina män att väpna sig och gå hän att se, hvad det var för folk, som for
så där underligt fram.
Männen kände strax igen Övind Kälda, grepo honom och allt hans följe och
ledde dem till gården, där de öfverlämnades till konungen, sedan han
hemkommit ifrån mässan.
Övind berättade allt om sin färd samt att han ärnat oförvarandes
öfverfalla konungen, medan denne låg inslumrad. Han hade velat antingen
dräpa honom eller också bränna honom inne med hela hans svit. Då utbrast
konungen:
»Sålunda hafven I själfva råkat i det giller, som I utlagt för andra.
Blindheten föll skadande öfver dig och ditt följe, och kunde man äfven
vänta, att den allsmäktige Gudens misskund och skyddet af de änglar,
hvilka han låter utgå till värn för de sina, skulle vara mäktigare än
din trolldom och det där djäfvulens förbannade sändebud Oden. Men
alldenstund du, Övind Kälda, nu tillfullo fått röna, att ditt häxeri ej
förskaffar dig själf och andra annat än ondt, så ären I, du och dina
följeslagare, helt visst hågade att för alltid öfvergifva eder
långvariga villa och omsider tro på sannan Gud».
Men Övind och alla hans kamrater sade härtill sitt bestämda nej, hvarpå
de fördes ut till ett skär, som vid flodtiden stod under vatten. Här
omkommo de alla, och skäret kallades sedan Trollkarlsskäret.
Det finnes en annan sagoepisod, som berättar, huru konung Olof får med
sin biskops hjälp ett mot honom uppväckt trolldomsväder näpst.
Förgäfves hade han med sina skepp försökt att komma in i Salftefjorden
uppe i Hålågaland. Alltjämt stod storm med drifvande sjö ut därifrån.
Denna var frammanad af fjordens störste höfding, den trollkunnige
blotmannen Röd den starke på Godöarna, hvilken konungen ärnade påtvinga
dopet och den nya tron.
Då vände kungen sig till sin biskop Sigurd med förfrågan, om han kunde
finna något råd för detta oväder.
Biskopen svarade, att han gärna skulle pröfva på, huruvida Gud ville
hjälpa honom att besegra denna djäfvulska kraft.
Därefter iklädde bispen sig sin mässkrud, trädde bort i framstammen å
konungens skepp och lät där tända vaxljus. Han bar ock rökelse dit och
läste där evangelium och många böner; hvarefter han stänkte vigvatten
kring hela skeppet och befallte, att tälten å däck skulle tagas ned och
att man sedan skulle ro in i fjorden.
Först roddes konungens eget stora skepp Tranan fram. Och de, som voro
där ombord, förnummo alls ingen vind. Det låg lugn öfver den fåra, som
skeppet plöjde i vattnet, men på bägge sidor därom rök sjön så högt upp,
att man ej kunde se fjällen å stränderna.
Biskopen lät tillropa de andra skeppen, att de skulle ro efter Tranan,
och det ena strök därpå efter det andra in i den blanka fåran.
Sådan gick färden hela den dagen och natten med, så att de kort före
dagningen kommo fram till Röd den starkes gård på Godöarna.
Den mäktige trollkarlen besegrades, och högt skriade han fram sin vägran
att tro på Krist; därtill smädade han på mångahanda sätt Gud och gick
sedan lugn till mötes sitt öde, liknande den föregåendes. —
En annan hedendomen orubbligt tillgifven säjdman var den förut omnämde
Övind Kindrifva, som dessutom gifver skäl för sin vägran att mottaga
dopet.
Sedan han tagits till fånga af konung Olofs män och blifvit förd till
denne, som då uppehöll sig i Nidaros, befallte konungen honom att anamma
dopet. Men han vägrade.
Därpå bad Olof honom med blida ord taga mot den rätta tron, och
utförligt redogjorde han för denna. Likaledes talade biskopen om den
allsvåldige Gudens härlighet och järtecken.
Men Övind Kindrifva förblef oberörd af alltsamman.
Då bjöd konungen honom ansenliga gåfvor och stora förläningar och
lofvade honom därtill sin fullkomliga vänskap, om han ville öfvergifva
hedendomen och mottaga det heliga dopet.
Men Övind svarade oaflåtligen nej.
Då hotade kungen honom med tortyr eller död. Men han vägrade igen.
Sedan inburos handfat, fyllda med glöder, och dessa sattes på
trollkarlens mage, så att den brast sönder. Då sade Övind:
»Tag af mig handfaten; jag vill säga eder några ord, innan jag dör».
Man uppfyllde hans begäran.
»Vill du nu, Övind, tro på Krist?» frågade konungen.
»Nej», svarade han, »något dop kan jag ej anamma, äfven om jag det
ville. Fader och moder min förmådde icke få barn tillsammans, förrän de
farit till trollkunniga finnar och erbjudit dem pänningar, på det att de
med sin kraft måtte gifva dem alstringsförmåga.
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Nordmanna-Mystik: Bilder Från Nordens Forntid - 09
  • Parts
  • Nordmanna-Mystik: Bilder Från Nordens Forntid - 01
    Total number of words is 4508
    Total number of unique words is 1597
    30.9 of words are in the 2000 most common words
    40.1 of words are in the 5000 most common words
    45.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Nordmanna-Mystik: Bilder Från Nordens Forntid - 02
    Total number of words is 4763
    Total number of unique words is 1366
    31.0 of words are in the 2000 most common words
    39.9 of words are in the 5000 most common words
    44.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Nordmanna-Mystik: Bilder Från Nordens Forntid - 03
    Total number of words is 4721
    Total number of unique words is 1484
    30.4 of words are in the 2000 most common words
    40.1 of words are in the 5000 most common words
    44.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Nordmanna-Mystik: Bilder Från Nordens Forntid - 04
    Total number of words is 4774
    Total number of unique words is 1524
    30.6 of words are in the 2000 most common words
    38.6 of words are in the 5000 most common words
    43.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Nordmanna-Mystik: Bilder Från Nordens Forntid - 05
    Total number of words is 4663
    Total number of unique words is 1474
    30.3 of words are in the 2000 most common words
    39.0 of words are in the 5000 most common words
    43.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Nordmanna-Mystik: Bilder Från Nordens Forntid - 06
    Total number of words is 3790
    Total number of unique words is 1480
    27.1 of words are in the 2000 most common words
    34.3 of words are in the 5000 most common words
    39.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Nordmanna-Mystik: Bilder Från Nordens Forntid - 07
    Total number of words is 4485
    Total number of unique words is 1605
    28.5 of words are in the 2000 most common words
    36.7 of words are in the 5000 most common words
    41.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Nordmanna-Mystik: Bilder Från Nordens Forntid - 08
    Total number of words is 4592
    Total number of unique words is 1510
    28.0 of words are in the 2000 most common words
    37.4 of words are in the 5000 most common words
    41.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Nordmanna-Mystik: Bilder Från Nordens Forntid - 09
    Total number of words is 4536
    Total number of unique words is 1535
    29.1 of words are in the 2000 most common words
    39.9 of words are in the 5000 most common words
    44.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Nordmanna-Mystik: Bilder Från Nordens Forntid - 10
    Total number of words is 4600
    Total number of unique words is 1524
    28.7 of words are in the 2000 most common words
    38.0 of words are in the 5000 most common words
    41.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Nordmanna-Mystik: Bilder Från Nordens Forntid - 11
    Total number of words is 4634
    Total number of unique words is 1530
    29.0 of words are in the 2000 most common words
    38.4 of words are in the 5000 most common words
    43.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Nordmanna-Mystik: Bilder Från Nordens Forntid - 12
    Total number of words is 2045
    Total number of unique words is 949
    26.6 of words are in the 2000 most common words
    34.7 of words are in the 5000 most common words
    37.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.