Nordmanna-Mystik: Bilder Från Nordens Forntid - 09

»Finnarne förklarade sig blott på det vilkor kunna uppfylla deras
åstundan, att de med ed lofvade, att den son, som föddes, komme att ända
till sin sista dag tjäna Tor och Oden, 'förutsatt', tillade de, 'att vi
förskaffa eder ett barn, som erhåller någon högre lefnadsålder'. Mina
föräldrar gåfvo detta löfte. Sedan födde de mig och vigde mig åt Oden.
Jag uppfostrades, och så snart jag det kunde, förnyade jag deras löfte.
Allt sedan dess hafver jag med all kärlek tjänat gud Oden, och jag har
blifvit en mäktig höfding. Alltså är jag på flerfaldigt sätt gifven åt
honom, och det står ingalunda i min makt att ändra detta. Dessutom vill
jag det icke häller».
Därefter dog Övind Kindrifva, som varit en ovanligt trollkunnig man,
säger sagan.



III.
SPÅDOMSKONSTEN.


Framsynta män och kvinnor.

Nordboarnas spådomskonst framvisar äfven en mängd former. Ett par af
dessa stodo uppenbarligen i förbindelse med gudarnes dyrkan, medan de
andra synas hafva varit jämförelsevis oberoende af religionen.
Sålunda omtalas det ej sällan i sagorna, att man vid offring gick att
utfråga den eller den guden om ting, man ville veta.
Om den framstående höfdingen Torolf Mostrarskägg berättas det, att han
anställde ett stort blot, sedan han blifvit osams med norske konungen
Harald Hårfager och af denne fått befallning att antingen lämna landet
eller gifva sig i hans våld.
Vid offringen vände sig Torolf »till sin innerligt gode vän» gud Tor med
förfrågan om, hvilket beslut han skulle fatta. Och gudens utslag,
förmodligen sedt i offerdjurens inälfvor, blef, att han skulle
öfvergifva riket och draga upp till Island.
När han sedan på sitt skepp närmade sig detta lands kust, företog han en
ny handling, hvarigenom han ytterligare ville utforska gudens vilja.
Han kastade öfverbord de båda högsätespelare, som prydt hans gudahus i
Norge och hvarå Tors bild var utskuren. Och därvid gaf han det löftet,
att han skulle på Island bygga sitt bo där, hvarest dessa pelare flöto i
land.
Så snart de lämnat skeppet, drefvo de hän emot en fjord, och de »tycktes
då gunga hastigare fram än man väntat».
Guden lade med sina pelare till vid ett näs, där man sedan fann dem, och
i dess närhet reste Torolf sin gård.
Detta af nästan alla »landnamsmän» iakttagna tillvägagångssätt vid
bestämmandet af deras blifvande boningsplatser i det nya landet var
alltså af religiös natur.
Men man kunde också lämna gudarne åsido och låta död man gifva sig en
vink om, hvar det blifvande hemmet borde byggas.
När den gamle höfdingen Kväll-Ulf aflidit under färd till Island, lades
han i en kista och sköts öfver bord för att visa sonen Skalle-Grim vägen
till nytt hem; och detta restes sedermera i närheten af det ställe, där
liket landat.
* * * * *
Men mer än af gudarne och de döde kunde man af människorna själfva få
framtidsspörsmålen lösta, af dem nämligen, som man kallade framsynta och
om hvilka man trodde, att de af naturen ägde förmågan att se in i det
kommande.
Sålunda är största delen af den stora, berömda Nialssagan byggd på den
framsynte vise Nials tid efter annan meddelade spådomar och
framtidsvinkar; ja, sagan är i ej ringa grad en säkert och sakta
framskridande utläggning blott af dessa.
På samma sätt äro i de andra, _bäst_ utarbetade sagorna nästan alla
händelserna förutspådda af framsynta män och kvinnor eller också på
annat sätt förebådade.
Bland den otaliga mängd af framsynta personers spådomar, som sagorna
innehålla, men som endast sällan äga ett mera allmänt intresse, när de
lösryckas från den berättelse, hvari de utgöra ett viktigt led, välja vi
ett par exempel, hämtade från Olof Tryggvasons saga.
En gång seglade konung Olof söderut längs Sunnhördaland med sextio
långskepp, bemannade med mycket och vackert folk. Han lade med hela
hären till vid ön Moster.
Därå bodde en gammal man, numera blind. Han sades vara »mycket framsynt
och spåkunnig».
Konungen utvalde några män och gick med dem upp på ön. De trädde in i
den blinde gubbens hus, och på dennes fråga, hvilka de voro och hvart de
ämnade sig, svarade en af konungsmännen:
»Vi äro köpmän nerifrån landet, och äro ute på färd med våra varor.»
»Hvad hafven I att berätta mig», frågade gubben vidare, »om konung Olofs
eller hans mäns färder?»
De svarade, att han låg med hela sin flotta inne under ön.
Då suckade den gamle mannen högt, och han talade med ansträngning:
»Hå, hå — stor skada skall drabba oss, när vår konung drager härifrån,
ty det blifver Norges män en stor olycka att på en och samma färd mista
de fyra klenoder, som hvar i sitt slag äro de dyrbaraste i Norges rike —
så att deras likar icke förut här funnits.»
Då sporde samme man i konungens följe:
»Hvad är det för fyra klenoder, du säger vara så dyrbara?»
Och den blinde mannen återtog:
»Först nämner jag den, hvars värde faller alla lättast i ögonen och
hvarom alla klarsynte män mena ett och detsamma, när de säga, att ingen
konung i Norge varit sådan som Olof Tryggvason; och är det stor skada
att förlora en dylik höfding. Med så stor och gagnrik heder som han har
ingen tillförene här styrt allt folket. En annan klenod säger jag hans
drottning Tyre vara; om henne hör jag alla bära ett och samma
vittnesbörd: aldrig har förr i Norge lefvat en sådan kvinna, både hvad
vett och godhet beträffar. Den tredje klenoden är konung Olofs skepp,
Ormen långe, hvarom alla äfven hafva samma mening: ett sådant skepp har
ej förut blifvit i Norge bygdt. Som den fjärde klenoden räknar jag
konungens hund Vige, hvilken är till sin natur klokare och mera
värdefull än någon annan hund i riket. Nu är det att befara, att
detsamma sker, som så ofta skett: blott en kort tid njuter man och i en
fart mister man sedan just de dyrbarheter, som i sitt slag öfvergå alla
andra.»
Då vände sig konungen till sina män och sade, att man strax skulle vända
om till skeppen.
När de kommit utom dörren, yttrade den blinde:
»Sant är det dock att säga, att det är tungt att lida af ålderdom, ty
samma lott öfvergår de fleste åldringar: icke blott förslöas deras syn,
utan med blindheten förödes ock allt vettet. Jag skulle ej hafva ordat
så mycket, om jag blott vetat, hvad jag nu vet: att jag talat med konung
Olof Tryggvason själf. Och dock kan jag ej taga tillbaka, hvad jag en
gång sagt, fastän det nog är troligast, att I icke sätten lit till mitt
lösa prat — hvad likväl vore det bästa!»
Konung Olof vandrade sedan till skeppen med sina män; färden styrdes
söderut; och inom kort föll han i slaget vid Svoldern.
Drottning Tyre, som efter striden hittades, där hon låg dold under Ormen
långes däck, dog af sorg nio dagar därefter.
Skeppet själf togs i besittning af jarlen Erik Håkansson. Det gick sedan
alltjämt lutande och lydde ej styret.
Enligt somliga lät jarlen hugga ned Ormen; enligt andra lät han bränna
den.
Efter sin herres fall lade sig hunden Vige på en hög; han ville ej taga
emot någon mat utan lät den ätas af andra hundar, djur och fåglar.
»Tårarne strömmade från ögonen ned om nosen. Så begrät han sin gode
herre, till dess han dog.»
»Så sorgesamt», heter det, »förlorade norrmännen dessa fyra klenoder, de
yppersta i landet» — såsom den blinde gubben på Moster förutspått. —
Liksom konung Olofs fall förebådas i slutet af hans saga, så börjar
denna med en förutsägelse om hela hans lysande men korta bana.
Det är en framsynt kvinna, som där uttalar spådomen.
Gardakonungen Valdemars moder, heter det, var åldrig och så kraftlös,
att hon ständigt låg till sängs.
»Och dock var hon», såsom den kristne sagoförfattaren uttrycker sig,
»framsynt, ty hon var besatt af en trolldomsande såsom många andra
hedningar, om hvilka det berättas, att de kunnat förutsäga kommande,
okända ting.»
Den första julkvällen var det sed, att när konungens män tagit plats i
hallen, blef käringen, hans moder, inburen och nedsatt framför hans
högsäte.
Då förutsade hon, huruvida konungen och hans män hade någon farlig ofrid
att vänta, och äfvenså gaf hon besked om annat, hvarom hon tillspordes.
En julafton, då den gamla modern enligt vanan burits in i salen, frågade
konungen henne, om hon såge några utländske höfdingar eller härmän, som
traktade efter hans rike.
»Nej, min son», svarade hon, »hvarken ser jag någon skadlig härnad eller
annan olycka närma sig ditt rike. Men jag ser en stor och märklig syn.
»Borta i Norge föddes för icke länge sedan en konungs son, hvilken skall
fostras här i Gardariket, till dess han varder en fräjdad höfding. Ej
skall han göra ditt rike skada; förr skall han det freda och frälsa, och
på mångfaldigt vis skall han öka din ära.
»Omsider skall han återvända till sin fosterjord. Då är han i sin ålders
blomma, och han skall taga i besittning det rike, hvartill han är boren.
»Lysa skall han i stor glans och ära och varda en hjälpare för månget
folk i världens nordliga näjder. Och dock skall han blott en kort tid
vara herre öfver Norges rike.
»Bären nu bort mig», slöt hon, »alltför mycket sant hafver jag talat om
denne man.»
* * * * *
Denna siande ryska konungamoder visar sig vara andligen i släkt med det
slags kvinnor, som nordboarne benämde valor och som hade till särskildt
yrke att förutsäga »människorna deras öden, årens art och andra ting».
Det var ödet, som framför allt talade ur deras mun; det var dess vilja,
de förkunnade.
Hvad den skandinaviska Norden angår, synas valorna mycket talrikt hafva
uppträdt i Norge och på Grönland, hvartill de troligtvis kommit direkt
från Norge. På Island hafva de jämförelsevis varit mera sällsynta.
Dessa egendomliga, höga forntidsskepnader skola vi så taga i närmare
betraktande. —
I Torfinn Karlsämnes saga, hvars skådeplats är Grönland, finnes en af de
fullständigaste skildringarna af valornas operationer. Vi få här se en
vala, lifslefvande, i hennes egendomliga dräkt, med allt hennes
tillbehör.

_Valan Torborg._
På Grönland, berättar sagan, var svår tid. Blott ringa byte hade man
bragt hem från jakt- och fiskefärder; och somliga hade icke ens
återkommit till bygderna.
Då fanns där en kvinna, som hette Torborg. Hon var spåkvinna och vardt
kallad den lilla valan. Nio systrar hade hon ägt, alla spåkvinnor, men
nu var hon ensam vid lif.
Om vintrarne hade hon, liksom alla andra valor, för sed att draga
omkring på gästabud, och »i synnerhet bjödo de henne till sig, som ville
veta sitt öde eller hurudant året skulle bli».
Eftersom bonden Torkel på Härjulfsnäs var den ansenligaste mannen där i
trakten, ansåg man det tillkomma honom att skaffa besked om, när den
onda tid, som kommit på, skulle bättras. Och Torkel bjöd därför valan
Torborg till sig.
En afton infann hon sig, följd af den man, som var sänd henne till
mötes. Hon bar en blå kappa med snörband framtill, smyckad med ädla
stenar helt ned i skötet, glaspärlor om halsen och en svart
lamskinnshätta på hufvudet, fodrad med hvitt kattskinn.
I handen hade hon en staf, hvars knapp var inlagd med mässing och prydd
med stenar.
Om lifvet bar hon ett bälte, vid hvilket hängde en påse, full af fnöske
och annat elddon, och därtill en stor skinnpung, hvari de trolldomsmedel
förvarades, som hon brukade, när hon utöfvade sin konst.
På fötterna hade hon ludna kalfskinnsskor med långa remmar, å hvilkas
ändar lyste stora tennknappar. Händerna voro klädda i handskar af
kattskinn, hvita och invändigt ludna.
Då hon trädde in i salen, blef hon mottagen väl, såsom sed var att
mottaga sådana kvinnor; alla kände sig skyldiga att hälsa henne
vördsamt, och hon tog emot enhvars hälsning, allt eftersom denne
behagade henne.
Torkel bonde tog henne vid handen och förde henne hän till det altare,
man rest åt henne, och hvarå var bredt ett hyende, fyldt med hönsfjäder.
Härifrån lät han henne blicka ut öfver allt hans hus och folk; men ännu
sade hon intet.
Sedan måltidsborden blifvit framsatta, bjöds valan getmjölksgröt, och
hon fick hjärtat af alla de tillredda djuren.
Hon åt med mässingssked och knif af koppar med tvär udd och skaft af
hvalrosstand.
När aftonvarden var äten och borden tagits bort, gick Torkel bonde fram
till valan och frågade henne, hur hon tyckt det vara att se sig om där,
hur husets skick och folkets later tett sig för henne och när hon trodde
sig kunna gifva klart besked om det, som alla hälst önskade att få veta.
Hon förklarade, att hon kunde intet säga förr än nästa dag, då hon
sofvit där om natten.
När det lidit långt fram på dagen, blefvo alla de förberedelser gjorda i
salen, som hon sade vara nödvändiga för den säjds främjande, som hon
öfvat om natten.
Hon bad, att man äfven måtte skaffa henne några kvinnor, som kunde det
kväde, som hörde till säjden och som hette Vardloka.
Man sporde alla där i gården men fann ingen, som kunde det kvädet, förr
än man kom till den isländska kvinnan Gudrid, som nyligen anländt till
Grönland och blifvit upptagen i Torkels hus.
»Hvarken är jag trollkunnig», sade hon, »eller är jag spåkvinna, men min
moder Haldis på Island lärde mig ett kväde, som hon kallade Vardloka».
»Du är lycklig, som är så vis», sade bonden Torkel.
»Här företagen I något», återtog Gudrid, »som jag ej tror vara till
båtnad, ty jag är kristen.»
»Måhända», sade valan, »skulle du dock kunna vara folk till någon hjälp
här och likväl ej vara sämre för det; men jag håller mig till husbonden
Torkel för att få, hvad jag behöfver.»
Denne bad nu Gudrid ifrigt om bistånd, och till sist lofvade hon att
sjunga.
Kvinnorna slogo därpå krets om trolldomsaltaret, hvarå valan satt, och
Gudrid sjöng kvädet så fagert och väl, att ingen af dem, som stodo där
omkring henne, tyckte sig hafva hört något kväde sjunget med vackrare
röst.
Valan tackade henne för sången och sade, att nu hade många af de andar,
som velat skilja sig ifrån henne och ej längre vara henne lydiga, kommit
dit, och de hade funnit kvädet skönt att höra — så väl hade det blifvit
sjunget.
»Och nu», sade hon, »ser jag nogsamt mycket, som tillförene varit doldt
för mig och många andra. Jag kan säga dig, Torkel bonde, att denna svåra
tid ej skall räcka längre än öfver vintern; när det våras, varder året
bättre.»
Därpå vände hon sig särskildt till sin hjälparinna: »Men dig, Gudrid,
skall jag strax löna för den hjälp, du gifvit oss, ty jag ser
granneligen ditt öde. Du skall göra det ansenligaste gifte här på
Grönland, men endast en kort tid skall du njuta godt däraf, ty dina
vägar ligga ut till Island. Därute skall från dig komma en ätt, både
stor och god, och öfver din afkomma skiner så klart ljus, att jag ej
mäktar se ditåt. Hell dig, min dotter; farväl!»
Sedan gick husets folk fram till valan, den ene efter den andre, och
sporde henne om allt, som de hälst ville veta.
Svar gaf hon dem alla, och det var blott föga af hvad hon sade, som icke
slog in.
Sedan kom folk från en annan gård för att hämta henne. —
I denna skildring finnes åtskilligt af intresse. Valan brukar säjd,
hvarom förut blifvit taladt, för att främja spådomen, och denna säjd
kräfver ett särskildt mystiskt värkande kväde. Äfvenså få vi veta, att
valan för med sig en skinnpung med trollmedel, alltså ett slags
»medicinsäck»; och natten tyckes hon använda till sina operationer.
Slutligen omtalas det, att hon får sitt vetande från andarne.
Dessa andar äro tvifvelsutan af finskt ursprung. De allra flesta valor
voro finskor; och de, som ej voro det, hade säkerligen alltid gått i
lära hos finnarne, hvilkas magi till stor del, såsom förut är nämdt,
bestod i andebesvärjelser.
Sådan som denna vala här framstår, klart tecknad i de yttre dragen,
torde man hafva rätt att tänka sig enhvar af valorna i följande
sagoskildringar.
Vi anföra först den lilla fina

_Berättelsen om Norna-gäst_,
hvilken visar, att dessa kvinnor äfven plägade tillkallas vid ett barns
födelse för att förutsäga dess ålder och framtid.
Den gamle Norna-gäst kom till konung Olof Tryggvason. »Öfvar du
idrotter?» frågade denne, och Gäst svarade, att han spelade harpa och
berättade sagor, hvaraf man kunde hafva sin gamman.
Sedan han förtalt åtskilliga sagor, sade konung Olof:
»Många tidender kan du förkunna oss, om vi blott vilja tillfråga dig.»
Och därefter sporde han honom om mycket, och Gäst berättade allt, såsom
det skett. Omsider tog han så till orda:
»Hos min fader uppfostrades jag på en gård i Danmark, som heter Gröning.
Min fader ägde pänningar i mängd och bodde präktigt.
»Rundt om i landet foro då de spåkvinnor, som kallades valor och som
spådde människorna deras ålder. Man bjöd dem hem till sig och gåfvo dem
skänker vid afskedet. Så gjorde äfven min fader, och de kommo till honom
med stort följe för att spå mig mitt öde.
»När detta skulle ske, låg jag i min vagga, och öfver mig brunno tvänne
vaxljus.
»Valorna talade till mig och sade, att jag skulle varda en stor lyckans
gunstling, större än hvad mina föräldrar, fränder och andra höfdingsöner
där i landet varit; de försäkrade, att så skulle mitt lif gestalta sig.
»De voro tre till antalet, men den yngsta menade sig blifva åsidosatt af
de bägge andra, eftersom de icke alls sporde henne till råds, när det
gällde en så viktig spådom.
»Därtill kom, att några öfverdådiga sällar stötte henne ned från hennes
säte, så att hon föll till jorden. Häröfver vardt hon äfven mycket
förgrymmad.
»Högt skriade hon i vredesmod, och hon befallte de båda andra valorna
att upphöra med så goda spådomar om mig.
'Ty', sade hon, 'den svennens öde skall jag forma så, att han icke
lefver längre än detta vaxljus brinner, som är tändt öfver honom.'
»Då tog den äldsta valan ljuset, släckte det och bad min moder städse
bevara det samt ej tända det, förrän min sista lefnadsdag var inne.
»Sedan lade de två valorna den yngsta i fjättrar och förde henne bort
med sig.
»Och min fader gaf dem goda gåfvor vid afskedet.
»När jag vuxit upp till man, gaf min moder mig detta ljus att gömma och
jag bär det ännu hos mig.»
»Hvi drog du hit till oss?» frågade konungen.
»Det föll mig så in», svarade han; »jag väntade mig lycka hos eder, enär
jag hört eder rosad af goda och visa människor.»
»Vill du taga emot det heliga dopet?»
»Det vill jag, om ni det befaller!»
Därefter blef han döpt, och konungen upptog honom i sin kärlek och
gjorde honom till sin hirdman.
Norna-gäst vardt mycket gudfruktig och tog hofsederna väl i akt. Också
blef han en vänsäll man.
En dag frågade konung Olof honom:
»Huru länge skulle du vilja lefva, om du själf finge råda?»
»Blott en kort stund härefter, om Gud så vill», svarade han.
»Hvad sker månne», sporde kungen åter, »ifall du tager fram ditt
vaxljus?»
Tyst tog han fram ljuset ur sin harpa, och konungen befallte, att det
skulle tändas.
När så skett, brann det hastigt.
»Hur gammal man är du?» frågade konungen.
»Nu har jag lefvat i tre hundrade vintrar», svarade han.
»Mycket gammal är du», återtog konungen.
Gäst lade sig ned och bad om den sista smörjelsen. När han erhållit
denna, var ej mycket kvar af ljuset.
Då märkte man, att det äfven led med Norna-gäst.
Och i samma ögonblick ljuset slocknade, dog han.
Alla funno hans död märklig. —
* * * * *
Af en annan sagoepisod framgår, att valan kunde, liksom de vanliga
trollkarlarne, vara fal för guld. Hon kunde därmed lockas att häjda sitt
tal, då det yppade sig som olycksbringande. Intressant nog, tecknas här
äfven valans later, medan hon siar.
Det var gästabud hos den förr omtalade danske konungen Frode.
Dittills hade denne förgäfves sökt att få i sitt våld de bägge
brorsönerna Roar och Helge för att taga dem af daga. Emellertid hade de
lämnat sitt gömställe på Vifilsö och nu smugit sig förklädda in i
gillesalen, där deras syster Signe och svågern Sävil jarl befunno sig
bland gästerna.
Orädda sprungo de, under de antagna namnen Rane och Ham, fram och
tillbaka i hallen, där de stannade inne, trots systerns varningar.
Under det gästabudet pågick, gaf kung Frode tillkänna, att han ville
låta stor heder vederfaras enhvar, som kunde gifva honom någon
underrättelse om hans broders söner.
Äfven en vala vid namn Heid var där tillstädes som gäst, och konungen
befallte henne att försöka sin konst. Han ville veta, hvad hon kunde
hafva att säga om svennerna.
Präktiga anrättningar ställdes fram till henne, och sedan sattes hon upp
på ett högt trolldomsaltare.
Om en stund frågade konungen, hvad nytt hon blef varse.
»Ty jag kan förstå», sade han, »att nu uppenbarar sig mycket för dig;
och jag ser, att god framgång gifves dig. Svara mig, så fort du kan,
säjdkvinna!»
Hon spärrade upp munnen, gäspade, och denna sång kom henne på tungan:
»Två äro inne,
icke jag tror dem,
de, som vid elden
ytterst sitta!»
»Hvar finnas då piltarne», sporde konungen, »eller de, som dolt dem?»
Och hon återtog:
»De, som på Vifilsö
vistades länge
och hade där
hundars namn,
Hopp och Ho...»
Men i detsamma steg systern Signe upp och kastade en guldring till
henne. Glad öfver gåfvan, ville hon nu afbryta siandet.
»Hvi vardt det så?» ropade hon plötsligt; »det är ju en lögn, allt hvad
jag säger, och all min spådom förvirras nu för mig».
»Sanningen skall jag dock pina ur dig», inföll konung Frode, »om du ej
vill göra ditt bästa. Ännu begriper jag ej, hvad du säger här i denna
stora församling — men hvarför är ej Signe kvar på sin plats? Törhända
hålla vargar här rådplägning med ulfvar.»
Man sade konungen, att Signe blifvit sjuk af den rök, som steg upp från
ugnen.
Sävil jarl bad strax sin gemål att åter sitta upp på bänken och skicka
sig frimodigt.
»Ännu», sade han, »kan mycket finnas, som hjälper svennerna att behålla
lifvet, om ödet så vill.»
Därefter ansatte kungen åter valan hårdt. Han befallte henne att säga
fram sanningen, såvida hon icke ville pinas därtill.
Hon gapade stort; trolldomen föll henne mycket besvärlig, och till sist
kvad hon en visa:
»Jag ser, hvar de sitta,
Halfdans söner,
Roar och Helge,
raska båda.
Snart ifrån Frode
fjärma de lifvet,
om de ej snabbt
sändas till Hel.»
»Men det skall icke ske», tillade hon och hoppade ned från altaret.
Därpå kvad hon:
»På Rane och Ham
ögonen spela;
ädlingar ser jag
förunderligt djärfva.»
Hon for med hast ned till salens andra ända och hviskade till piltarne,
att de skulle fly.
Dessa ilade genast till skogs och undkommo.
* * * * *
Andra berättelser skildra utförligt, huru framstående män visa sin
motvilja emot valorna, sin stora misstro till deras förmåga men hurusom
de dock till sist måste erkänna denna, i det de drabbas af eller nödgas
underkasta sig just det, som blifvit dem af valorna förutsagdt såsom
ödets vilja.
En sådan man var den ofta omtalade Orvar Odd, som i sin ungdom råkade ut
för en mäktig vala med samma namn, som den sist nämda.
Liksom andra, mera betydande valor var hon, Heid, ständigt omgifven af
en särskild svit. Hon hade icke mindre än trettio personer i sitt följe:
en kör på femton svenner och femton mör, hvilkas uppgift var att sjunga
de trollsånger, som tarfvades vid säjden. Ty »ständigt skulle det
sjungas, där hon var med».
En dag var hon tillkallad af Orvars fosterfader bonden Ingjald på gården
Beruryd i Hålågaland.
Som vanligt, mottogs hon med stor högtidlighet. Ja, husbonden gick själf
emot henne med ett talrikt följe, hälsade henne och ledde henne in i
huset, där ett vackert gästabud var tillrustadt.
Sedan hon, enligt valornas ofvan omtalade sed, öfvat säjd om natten och
nästa morgon i tur och ordning förutsagt gårdens innebyggare deras öden,
»så att alla voro tillfreds», och husbonden Ingjald tackat henne för den
möda, hon gjort sig, vände hon sig till denne med frågan:
»Hafva nu allesamman, som dväljas här i huset, rådsport mig?»
»Nog tror jag, att de mangrant infunnit sig», svarade han.
»Men hvad är det då», invände hon, »som ligger under fällen därborta i
sofgemaket? Mig tyckes, som om det understundom rörde på sig.»
Det var Odd, som låg där, ty han ville ej visa sig för valan eller hafva
något med henne att skaffa.
Nu kastade han af sig fällen, satte sig upp i sängen och sade:
»Det är, såsom det synes dig — detta är en man, och därtill en, som
vill, att du genast håller din mun och ej alls pladdrar något om hans
öde, ty han tror icke, hvad du säger. I annat fall dänger jag i din näsa
den staf, jag här håller i min hand.»
»Icke bryr jag mig om ditt hot», svarade hon; »ty ditt lifs öde skall
jag lika fullt förtälja dig, och till mina ord skall du lyssna. Hvad jag
här säger dig, Odd, torde tyckas dig godt att veta. Dig är en högre
ålder bestämd än andra människor. Från land till land skall du draga
såsom den mäst fräjdade man. Ditt rykte skall flyga kring hvarje land,
dit du vänder dig. Men hur vidt det än far, skall du själf dock dö här
hemma på Beruryd. Här står hästen Faxe i stallet, grå till färgen, med
yfvig man. Hans skalle varder din bane.»
»För den spådomen», ropade Odd, »drabbe dig, käring, all olycka!»
Upp sprang han ur sängen och dref sin staf i valans näsa, så att blod
sprutade på golfvet.
Hon skrek och bad, att man måtte hämta hennes kläder.
»Jag vill bort härifrån som fortast», sade hon; »aldrig förr har jag
kommit till ett ställe, där man slagit mig».
Och harmsen bröt hon upp från gästabudet.
Kort tid därefter gick Odd tillsammans med sin fosterbroder Åsmund in i
stallet, lade betsel på hästen Faxe och ledde honom bort till en
dalkjusa, där de gräfde en så djup graf, att från dess botten var två
mans höjd.
Sedan störtade de hästen ned i grafven, välte dit de största stenar, de
tillsammans förmådde flytta, och bäddade kring hvarje sten sand och
lera. På sådant sätt reste de till sist en hög öfver hästen, och Odd
sade:
»Nu torde jag hafva tillintetgjort det öde, som valan spått mig — att
hästen Faxe skall gifva mig döden!»
Efter ett lif, rikt på underbara äfventyr och bedrifter, besökte
emellertid Orvar Odd på sin höga ålderdom åter Hålågaland. Då han kom
seglande söderut mot Beruryd, sade han:
»Så stor är min längtan att se min fosterfaders hemort, att vi måste
refva seglen och gå i land.»
Detta gjorde de, och Odd gick med sina män dit, där gården en gång
funnits; han sade dem, hvar hvarje hus stått. Nu var där blott en helt
liten gård. Han visade dem äfven, hvar han och fosterbrodern Åsmund haft
sin skottbacke och på huru långt håll de förmått skjuta.
Han följde dem till simstället och berättade, huru han och fosterbrodern
där haft sin fröjd. Å stranden, där förut fagra blommor vuxit, voro nu
höga sandbankar, som den ständiga blåsten ditfört.
»Låtom oss vandra vidare», sade Odd, »här är intet mer att stirra på».
De vände om och kommo så att taga vägen genom ett busksnår, där sand
blåst samman; och som de gingo raskt på, snafvade Odd och föll
framstupa.