Napoleons syskon - 11

stor bal voro båda plötsligt försvunna, och när man fann dem, voro
de sysselsatta med att tillsammans hoppa jämfota ner för en trappa i
palatset. Vid den fasansfulla eldsvådan hos ministern Schwarzenberg tog
Jérôme utan betänkande Catherine på sina armar, skyndade ut ur palatset
ner på gatan, där han slängde sig upp i första bästa åkardroska och
körde henne hem. Efter återkomsten från en resa i Belgien, som de
företogo tillsammans med den nya kejsarinnan, bodde Jérôme och hans
maka i Eugène Beauharnais' vackra palats vid Rue de Lille. I Jérômes
händer blev detta ett sagoslott, där borden dignade av läckerheter och
dansen tråddes under anförande av honom själv, förste dansör och kåsör,
klädd som en verklig sagans prins i vit silkesdräkt, överströdd med
brokiga ädelstenar, och med svart sammetsbarett, kantad med diamanter
och prydd med stora hängande vita plymer.
Men detta var endast en kort minut av bedräglig ro under alla de
skakningar, som Jérôme och hans konungadöme voro utsatta för. Redan
hans förhållande till Napoleon kunde aldrig bliva verkligt gott. Ty
i grunden betraktade Napoleon konungen av Westfalen endast såsom
ett slags prefekt i en fransk provins. Han utnämnde hans ministrar,
förfogade över hans trupper, kontrollerade hans finansväsende -- med
förfäran konstaterade Napoleon att av landets hela budget, 25 miljoner,
fem miljoner åtgingo för Jérôme och hans hov -- ja, tog ifrån och
lade till landområden i Jérômes rike efter gottfinnande. Av tonen i
deras brevväxling ser man, hurusom Napoleon behandlade sin broder mest
som en olydig eller förvillad son, medan Jérôme vanligen använde en
undfallande och tacksam ton, för att någongång plötsligt strama upp
sig och högdraget erbjuda sig att avstå från sin kungavärdighet. Men
vanligen uttrycker han sig på detta sätt: "Jag upprepar det, jag tager
aldrig ett steg utan förhoppningen, att Ers Majestät skall säga: aldrig
har min bror Jérôme gjort mig någon sorg." Och säkerligen menade Jérôme
det också -- åtminstone då han skrev det. Men om Jérôme ock var en föga
allvarlig regent, och de nyttiga reformer, som genomfördes i Westfalen,
helt och hållet voro Napoleons verk, så behandlade denne å andra sidan
hans rike med ytterlig hänsynslöshet, så att Jérôme i ett brev kunde
säga: "Det är genom Le Moniteur, som jag fått veta, att jag förlorat
fjärdedelen av mina stater, tredjedelen av mina inkomster och alla mina
flodmynningar, utan att det kommer ett ord från Ers Majestät för att
lugna mig eller säga: ni skall uppföra er så eller så."
Under fälttåget 1809 anförtrodde Napoleon Jérôme överbefälet över en
armékår. Napoleon hade redan misslyckats med att göra Jérôme till
amiral, och det gick nu ej heller bättre att söka göra honom till en
användbar general. Jérôme hade heller inga insikter i militäryrket,
hans sorglösa lynne gick illa ihop med disciplinens bud, och efter
det han vistats ungefär en månad på krigsskådeplatsen måste Napoleon
avsätta honom samt åt Junot anförtro ledningen av hans trupper.
Vid Napoleons förberedelser för det ryska fälttåget anhöll Jérôme
ivrigt om ett överbefäl, och han förband sig att till "la grande armée"
bidraga med två divisioner av egna trupper. I tillfredsställelsen över
Jérômes nit biföll Napoleon hans begäran. Dessutom välvde Napoleon
planen att, sedan han slagit Ryssland, återställa konungariket
Polen samt göra Jérôme till Polens konung, under förutsättning, att
denne först utmärkt sig i fälttåget. Från början av 1812 var hela
Westfalen förvandlat till ett läger. Vid fälttågets början blev Jérôme
överbefälhavare för arméns högra flygel och hade under sig Vandamme i
spetsen för westfalarna, Poniatovski för polackerna och Reynier för
sachsarna. Jérômes uppgift i fälttågsplanen var att hålla Bagration
skild från ryska arméns huvudstyrka och kringränna honom. Senast den 29
juni skulle Jérôme stått i Grodno, men i stället förspillde han sin tid
med tvister med Vandamme, som han avsatte mitt under brinnande krig. I
förbittrade brev till Jérôme gav Napoleon honom skulden för att hela
krigsplanen blivit fördärvad. Bagration lyckades också förena sig med
Barclay de Tolly, och ånyo måste Napoleon avsätta Jérôme samt på hans
plats ställa en annan -- Davoust.
Men även i sitt tillfälligt sammanbragta rike med dess tyska befolkning
hade Jérôme allvarliga konflikter att bekämpa. Verkningarna av
revolutionen, vars vågsvall lyft den bonaparteska dynastien upp till
troner och kungavärdigheter, hade behövt en viss tid för att komma till
synes hos de folk, till vilka det revolutionära Frankrike genom sina
propagandakrig velat bära sina frihets- och jämlikhetsidéer. Ett av
de första utslagen av den nationella rörelsen i Tyskland skulle komma
att rikta sig mot Jérôme. Dörnbergska resningen inträffade just vid
ett av hans regementen, och major Schill med sin friskara gjorde även
en attack på Westfalen. I ett märkligt brev av den 5 december 1811
till Napoleon skildrar Jérôme med förvånande skarpblick de sociala
förhållandena och den nationella stämningen i Tyskland. Det visar,
hur Jérôme hade öppet öga för vad som skulle kunna växa fram ur denna
folkstämning. Efter en exposé av vad han kallar "folkens olyckor"
utbrister han: "Denna bild är sann i alla dess delar. -- -- -- Jag är
ställd i mittpunkten av faran, men jag är alls icke rädd för egen del,
jag vet, att det finnes nödvändiga olyckor, som endast äro vägen till
bättre förhållanden."
År 1813 skulle också Jérôme själv få bli vittne till, huru hans
farhågor besannades, och hur hans rike störtade samman som ett korthus.
Redan före slaget vid Leipzig hade de allierade två gånger intagit
Cassel, och efter det stora folkslaget i oktober 1813 kunde Jérôme
ej längre kvarstanna i sitt rike. Han hade sänt Catherine i förväg
till Frankrike och följde själv efter, medtagande det mesta möjliga
av penningar, juveler och dyrbarheter. Den 14 november 1813 anlände
Jérôme till Paris, varefter han installerade sig på slottet Stains nära
Saint-Denis, som han köpt.
Efter Napoleons abdikation begåvo sig Jérôme och Catherine till Triest.
Konungen av Württemberg hade nu, när olyckan bröt in över Jérôme,
föreslagit sin dotter att hon skulle skiljas från sin make, mot vilken
hon hade så många välgrundade förebråelser. Men motgångarna hade
tvärtom fört makarna närmare till varandra, och med orubblig kärlek
stod Catherine på Jérômes sida. I Triest, där de fingo tillstånd att
bo, föddes deras första barn, Jérôme-Napoléon-Charles.
Under de hundra dagarna skyndade Jérôme åter till Frankrike. Även
nu erhöll han kommandot över en division, och nu förvärvade han sig
även för första gången en smula krigarära -- han utmärkte sig både
vid Charleroi och vid Waterloo. Men snart hade Napoleons stjärna
fördunklats för alltid. Efter att någon tid hava vistats i Württemberg
hos sin svärfar, fick Jérôme tillstånd att återvända till Österrike. År
1823 flyttade han med sin familj till Rom, och år 1831 till Florens,
där Catherine dog 1835.
Jérôme erhöll år 1847 Louis-Philippes tillstånd att återvända till
Frankrike, och efter februarirevolutionen trädde han till och
med i fransk tjänst, han blev nämligen utnämnd till guvernör för
Invalidhotellet. Efter statskuppen 1852 utnämndes han till president
i senaten och fick -- den enda av syskonen -- uppleva, att brorsonen
axlade kejsarmanteln med de gyllne bien och omgav sig med de kejserliga
örnarna. Han tillerkändes även av Napoleon III eventuell rätt till
tronföljden.
På sin ålderdom, som förflöt i relativ obemärkthet, ingick Jérôme nytt
gifte med markisinnan Giustina Bartolini. År 1860 slutade han sitt
växlingsrika liv och fick sitt sista vilorum i Invalidhotellet, i samma
rum, där Napoleon vilade.
Det ligger något tragiskt över Jérômes förhållande till Napoleon.
Napoleon hade skänkt honom all hans ungdoms glädje och lycka och senare
makt och rikedomar, och Jérôme skulle varit stolt över att kunna
återgälda sin bror och välgörare. I stället bidrog han genom lättsinne
och överdåd till hans fall, och bakom alla de bittra förebråelser, som
Napoleon måste göra sin yngste, älskvärde, godhjärtade broder, tycker
man sig höra ett vemodigt: "du är för liten för att förstå mig, du är
för liten för att kunna följa mig."