Napoleons syskon - 06

brodern, vilket denne dock avslog. Han lämnade emellertid ej tanken
att hjälpa Napoleon och gjorde därför upp en plan att resa över till
Amerika, tillsammans med Joseph söka befria Napoleon och därefter under
dennes anförarskap erövra Mexico, men alla hans planer omintetgjordes
av Napoleons död. Förtvivlad däröver kastade han sig med iver på
studier i matematik och astronomi.
År 1832 företog Lucien en resa till England, där han sammanträffade
med Joseph, och 1834 protesterade han tillsammans med denne mot
Bonaparternas landsflykt, författade och spred ett förslag till
konstitution, utgav två arbeten, som väckte uppseende: "Sanningen om de
hundra dagarna" och den enda del av hans memoarer som utkommit.
År 1836 drog sig Lucien för alltid bort från politiken. Han levde sedan
på olika orter i Italien och dog 1840 vid 65 års ålder i Canino, där
han också ligger begraven. Hans hustru överlevde honom i femton års
tid, hon dog 1855 i Sinigaglia.
Hur såg Lucien ut? En samtida har beskrivit honom på följande sätt:
"han var lång och illa växt, hade armar och ben som en spindel och ett
litet huvud, vilket allt tillsammans med hans stora kropp skulle gjort
honom olik de andra Bonaparterna, om han icke gemensamt med bröderna
ägt denna samma typ, efter vilken alla de åtta syskonen voro, så att
säga, präglade som medaljer. Han var mycket närsynt och gick vanligen
framåtlutad med huvudet på sned och blinkande med ögonen. Men plötsligt
kunde han stanna och lyfta sitt lilla fågelhuvud, och ett småleende
for över hans ansikte, så intagande, så älskvärt, att han med ens
blev nästan vacker." Napoleons mest begåvade broder ägde något, som
denne knappast själv var i besittning av, nämligen charm, och det var
denna tjuskraft, som gjorde honom älskad av kvinnorna och beundrad och
högaktad till och med av sin broders hätskaste fiender.


ELISA BACCIOCHI.

Med Lucien Bonapartes liv hör Elisas nära samman. Medan Joseph och
Napoleon ända från barndomen slöto sig till varandra, sökte och vann
Lucien vänskap och förståelse hos sin två år yngre syster Marianna
eller Elisa, som hon senare kallade sig. Denna vänskap betingades av
personlig sympati och gemensamma intressen.
När Marianna var sju år gammal, fördes hon av sin far över till
Frankrike till klosterpensionen Saint-Cyr. Hon uppfostrades således
på statens bekostnad, liksom Napoleon i Brienne. På den corsikanska
flickans stolta nacke vilade som en tung börda medvetandet om att
vara fattig. Madame Junot talar om att hennes mor engång vid ett
besök i klostret funnit Marianna upplöst i tårar men ej lyckats få
den lilla flickan att yppa vad som bekymrade henne, till dess hon
slutligen tillstått, att orsaken till hennes sorg var den, att hennes
fickpenningar ej förslagit till deltagande i en liten festlighet, som
skolans elever anordnat för att hylla en avgående lärarinna!
Marianna var som klippt och skuren för att bli en värdig produkt av
Saint-Cyrs visserligen på goda studier fotade, men formalistiska och
preciösa uppfostringsmetod, som införts av den mest pedagogiska av
fromma damer, m:me de Maintenon, och som alltjämt bibehölls. Hennes
litet strama väsen gick väl ihop med den av aristokratism fyllda luft,
som hon här inandades, hennes smak för upphöjda och vittomfattande
spörsmål med den högtravande ton, som här var rådande.
Den 7 augusti 1792 utfärdade nationalförsamlingen ett dekret, att alla
kungliga läroanstalter skulle stängas. Saint-Cyr var också bland dem.
Napoleon, som befann sig i Paris, erhöll uppdraget att avhämta Marianna
från skolan och följa henne till Ajaccio. De hade emellertid inga
penningar för hemresan, och Napoleon uppsatte nu i systerns namn en
ganska kortfattad skrivelse på icke fullt felfri franska med anhållan
om att Marianna skulle få ut den återstod av allmänna medel, som hon
hade rätt till, nämligen 532 livres. Syskonens begäran hörsammades och
resan anträddes. Napoleon var icke så litet stolt över att ha under
sitt beskydd den femtonåriga systern, som efter åtta års uppfostran
förvärvat sig ett sirligt och aristokratiskt sätt att uppträda, vilket
-- åtminstone i hans tycke -- gjorde henne till en fulländad världsdam.
Den övriga familjen tyckes ha delat hans uppfattning, ty de kallade
henne i hemmet under den första tiden efter återkomsten på skämt "la
demoiselle de Saint-Cyr". Elisa beskrives vid denna tid såsom en ganska
vacker flicka med regelbundna drag, ett litet huvud, inramat av ett
rikt mörkt hår, vackra händer och fötter, en förmån, som var gemensam
för alla systrar Bonaparte, och som de själva satte mycket värde på.
Men Elisa var ingen skönhet såsom de andra två systrarna, de alltför
stora ögonen, den skarpa hakan och det något stickande och spetsiga i
drag och uttryck, vilket vid äldre år allt mera accentuerades, verkade
störande. Dessutom var hon för att vara corsikanska ganska lång samt
kantig i sina rörelser och mager.
Sådan som Elisa var vid hemkomsten från Saint-Cyr, sådan förblev hon.
Under hela sitt liv bar hon prägeln av den skola, där alla stöptes
i samma form, och där man under fraser och avmätta later dolde så
mycket som var möjligt av sitt verkliga jag. Hon gick genom de olika
faserna av sin brokiga levnad med samma aristokratism i tänkesätt och
uppträdande, med sänkta ögonlock och en klar och ljus stämma, som var
ren och vacker, men i vilken aldrig kom ett stänk av humor. Hon behöll
alltid en passion för reglementen och principer, som ingen kunde taga
ur henne, liksom även sin övertygelse om kvinnans andliga överlägsenhet
över mannen även i de stycken man vanligen kallar manliga.
Men det var ej sådan corsikanerna ville ha kvinnan. Napoleon, som
först imponerats av systerns förnäma och stela apparition, kände sig
alltid på sätt och vis främmande för henne. Han insåg väl, att hon var
klok och intelligent, kanske förstod han även instinktivt, i vilken
grad hon besatt de karaktärs- och lynnesegenskaper, som hos honom
själv voro skarpast framträdande: härsklystnad, häftighet, självkänsla
och intellektuell överlägsenhet. Han hyste också en viss rädslans
respekt för henne. Men när han hörde henne diskutera filosofiska och
litterära teser eller då hon var djärv nog att åtminstone ännu under
hans konsulatstid lugnt våga gendriva hans åsikter, i synnerhet i
litterära och teaterfrågor, retade han sig på hennes tvärsäkerhet. Hon
kom att för honom representera en typ, som han grundligt hatade: den
lärda kvinnan, man-kvinnan, mot vilken han hyste all den aversion,
som atavismen och hans corsikanska uppfostran givit honom, och
vilken skarpare än i något annat förhållande kom till synes i den
lidelsefullhet, med vilken han förföljde en kvinna, vilken alltid stod
för honom såsom en naturens abnormitet -- madame de Staël.
Redan tidigt närmade sig Marianna Lucien. När hon kom hem till Ajaccio
stod Luciens stjärna högt, och det dröjde ej länge, innan hon blev
hans vän och medarbetare. Man kan icke utan skäl förvånas över att de
rojalistiska åsikter och den aristokratism Elisa förvärvat i Saint-Cyr
kunde förlikas med Luciens revolutionära entusiasm. Men Elisa bländades
av Luciens intelligens, av hans vältalighet och säkra uppträdande och
kände väl ock, att hon på Corsika fick vara tacksam över att hava
någon, som hon med sin förnäma uppfostran kunde umgås med. Lucien ägde
liksom hon förmågan att föra en teoretisk diskussion, och hon kände,
att han var den enda i hennes omgivning, som såg ting och förhållanden
under en bredare synvinkel. Elisa blev Luciens mest trofasta vän och
arbetskamrat under ett decennium framåt. För henne läste han upp sina
tal, innan han gick upp i talarstolen, och sina pamfletter, innan
han utgav dem. Hon blev för honom den intelligenta och förstående
lyssnerska, som varje man är i behov av, och vad som var förmer -- den
skarpa och kloka kritikern.
År 1792 i december hade Elisa en upplevelse, som något bröt av
det enformiga livet på Corsika. Dit anlände nämligen i syfte att
pacificera ön en eskader under befäl av den unge amiralen Truguet
och med konventsmedlemmen Sémonville ombord. Ingendera av dem kunde
italienska, och med undantag av öns deputerade, vilka då befunno sig
i Paris, och kanske några unga handelsresande, voro Bonaparterna de
enda, som kunde franska, och det föll sig sålunda helt naturligt, att
Lucien blev främlingarnas oumbärlige vägledare. När Sémonville från
talarstolen uttryckte sin fägnad över att befinna sig bland Frankrikes
vänner, corsikanerna, och ingen i den samlade menigheten förstod ett
ord av vad han sade, var Lucien till hands för att strax tolka hans
ord till corsikanska, och det var han, som svarade med att överbringa
en hälsning från jakobinerna på ön till jakobinernas klubb i Paris.
Bland damerna fanns ingen annan än Marianna, som talade främlingarnas
språk, och vid de festligheter, som tillställdes för fransmännen,
var hon den enda, som egentligen kunde uppskatta den hyllning, som
de galanta främlingarna ägnade corsikanskorna. Hon blev föremål för
deras uppmärksamhet, och snart hade den eleganta amiralen lidelsefullt
förälskat sig i Marianna, som även besvarade hans böjelse med hela
styrkan av sitt hetsiga temperament. Det blev till och med fråga om
giftermål. Men deras samvaro blev blott en kort kärleksidyll -- efter
tre veckors vistelse måste eskadern återvända, den unge revolutionären
drog bort på en expedition till Sardinien, och hon återsåg honom
aldrig. Marianna sörjde djupt sin första kärlek. Hennes eget liv blev
emellertid icke mindre äventyrligt än hans -- med överflyttningen till
Frankrike gick hon nya öden till mötes.
Huru de första åren i Frankrike förflöto för Elisa, är ej känt. Samtida
tala visserligen om, att även hon var med om det oerhört lättfärdiga
liv, som Pauline och Caroline i Marseille skulle hängivit sig åt, och
på grund varav de ej fingo komma med i den så kallade fina världen,
men det är knappast möjligt att den hedervärda madame Letitia så illa
tagit vara på sina döttrar, vilka liksom bröderna hade mycken respekt
för henne. Därifrån gjorde dock Elisa ett undantag; hon visade gentemot
modern både trots och hårdhet.
Att Elisa icke var nöjd med sitt liv i Marseille, visar emellertid det
äktenskap, som hon utan någon djupare böjelse år 1797 ingick. Félix
Bacciochi, den man, med vilken Elisa förenade sitt öde, var kapten vid
ett infanteriregemente och 35 år gammal. Han utmärkte sig ej genom
begåvning och ännu mindre genom militär duglighet, -- han hade behövt
femton år för att avancera till kapten. Men han var en oförarglig man
och kunde kallas en vacker karl, om man såg bort från det uttryck av
dumhet, som präglade hans regelbundna ansikte. Dessutom var han den
enda aspiranten på Elisas hand. Det sistnämnda skälet blev antagligen
avgörande för både fru Letitia och Elisa. Detta var ett tillfälle, som
ej fick försummas -- Elisa var 20 år, nära nog över giftermålsåldern!
För fru Letitia fanns dessutom en annan orsak att med välvilja upptaga
Bacciochis anbud, han var corsikan och hemma från Ajaccio, något som
hos henne alltid var en stor rekommendation. Bacciochi blev sålunda
fästman i huset -- någon hänsyn till att Napoleon hade vägrat att
erkänna honom som svåger, tog man icke -- och giftermålet ingicks
inför de civila myndigheterna i Marseille den 1 maj 1797. Om man får
tro Masson, hade de båda kontrahenterna gjort vissa retuscher i namn
och data: den 29- årige Félix Bacciochi sammanvigdes med den 19-åriga
Marianna-Elisa Bonaparte. Det var första gången namnet Elisa förekom
i ett officiellt aktstycke, -- ett namn som hade givits henne av
Lucien, som ju hade en formlig mani att döpa om folk -- han kallade
sin egen hustru Christine och Eleonore i stället för Catherine, som
hon egentligen hette, och det var även han, som för den yngsta systern
Maria-Annonziata uppfann namnet Caroline.
Vid den tid då den forna Marianna Bonaparte blev Elisa Bacciochi,
vistades Napoleon på Mombello, ett gammalt praktfullt och förnämt
italienskt slott, med stora trädgårdar och breda alléer: där höll han
för första gången hov. Här infann sig nu madame Letitia med sin dotter
Elisa, sin nya måg och sina yngre barn: det gällde att blidka Napoleon
för att förskaffa Elisa en hemgift och hennes man ett avancemang.
Efter ett första stormigt utbrott lade sig Napoleons vrede; i grunden
var det honom rätt likgiltigt med vem Elisa gifte sig -- han fann
det endast oerhört, att hans familj alltid handlade mot hans vilja,
då dess medlemmar dock voro beroende av hans givmildhet och förord.
Joséphine, som under denna vistelse i Mombello var idel älskvärdhet mot
sina reserverade svägerskor, talade också varmt till Elisas förmån,
och då Elisa själv intog en till det yttre ödmjuk hållning gentemot
Napoleon -- ett diplomatiskt uppträdande, som hon alltid praktiserade
gentemot denne -- gav Napoleon sin höga förlåtelse och sin sanktion
till giftermålet; dock begärde han i utbyte, att modern skulle ge sitt
bifall till Paulines giftermål med Emmanuel Leclerc. Enligt Napoleons
önskan ägde nu en kyrklig dubbelvigsel rum i Milano den 14 juni 1797.
De första åren av sitt äktenskap tillbragte Elisa på Corsika --
Bacciochi hade nämligen i juli 1797 blivit bataljonschef och strax
därpå utnämnts till kommendant på citadellet i Ajaccio. Det förefaller,
som hade förhållandet mellan de nygifta varit gott, åtminstone lät
Elisa aldrig någon ana motsatsen. Hon var emellertid ej hänvisad ensamt
till Bacciochis sällskap, ty på Corsika fann hon flere medlemmar
av sin familj: Joseph, som just beredde sig för avresan till Paris
och de femhundras råd, modern Letitia, som tillsammans med sin bror
Fesch, den blivande kardinalen, var sysselsatt med att så modernt och
utsökt som möjligt inreda det nyuppbyggda gamla hemmet, och Lucien med
familj. Vad Elisa saknade hos Bacciochi, det erhöll hon hos Lucien:
det intellektuella umgänget, lyftningen, entusiasmen och den nästan
passionerade vänskap, som gjorde syskonen oumbärliga för varandra --
och som ofta vantolkats -- befästes ytterligare under denna samvaro på
hemlandsön. När Lucien i sin tur lämnade Corsika, var Elisa upptagen
av helt andra omsorger, närmast tanken på det barn hon väntade -- den
lilla Napolione, som föddes i juli 1798 och dog några månader därpå.
Medan de andra syskonen samlades i Paris under Napoleons expedition
till Egypten, levde Elisa ett stilla och tillbakadraget liv i bitter
sorg över förlusten av sin son.
Det var först efter brumaire-statskuppen, sedan Bacciochi erhållit
chefskapet över ett regemente i Paris, som Elisa flyttade hit. Det
intima förhållandet till Lucien återknöts, hon var en trägen gäst
på Plessis-Chamans, en av stödjepelarna i Luciens salong och efter
Christines död den som här skötte värdinneskapet. Lucien och hon hade
gemensamma intima vänner, som de beundrade och understödde -- så
bildade de tillsammans med Fontanes en oskiljaktig trio. Den didaktiske
och korrekte Fontanes utövade på Elisa ett stort inflytande och var
under flere år hennes älskare, till stor häpnad för många, som ej kunde
förstå vad en man som Fontanes kunde finna hos denna kvinna med så
föga yttre charm. När Lucien blev sänd till Madrid, uppstod ett stort
tomrum för Elisa, så mycket mer som Bacciochi hörde till dem, som
av Napoleon utvalts att följa med honom dit. Men Elisa tröstade sig
med Fontanes och samlade den närmaste kretsen hemma hos sig vid rue
Verte, medan både hon och Fontanes livligt korresponderade med Lucien
och höllo honom au courant med allt vad som skedde: "Jag lever mycket
tillbakadraget", skriver Fontanes till Lucien, "och går bort endast
för att tala om er med den, som älskar er mer än någon annan. Tro nu
ej, att jag menar någon av de tusen Ariadner, som ni skapat genom er
frånvaro, det är mera än så: det är en kvinna med en själ och ett
snille, värdigt ert eget. Mina böcker, rue Verte och Madrid taga alla
mina tankar i anspråk. Madame Bacciochi kan säga er, huru varmt jag är
er tillgiven. Hon har haft den godheten att emellanåt taga emot mig.
Hon är lycklig, när hon får tala om sin bror."
Elisa var vid denna tid klen till hälsan och tog föga del i den mondäna
världens liv, hon gjorde blott då och då en resa till Joseph på
Mortefontaine eller till Plessis, i synnerhet då Lolotte hade ferier,
men besökte sällan Tuilerierna och Malmaison. Hon var i grunden lika
förbittrad över Luciens förvisning som han själv, liksom hon var lika
oppositionell mot Napoleon som han, men hon var en större diplomat än
Lucien och undvek alltid skickligt sådana spörsmål, som kunde väcka
Napoleons vrede. Dessutom var hon mycket upptagen av sitt förhållande
till Fontanes. Trots all okvinnlighet, som samtid och eftervärld
tillskrivit henne, hade Elisa många av de svagheter, som en gång för
alla blivit kallade de evigt kvinnliga. Hon hade lätt både till tårar
och löje, hon kunde vara både häftig och ömsint, älskade att ställa
till scener och kunde samtidigt våga det omöjliga för den hon skänkt
sin kärlek. Utan betänkande offrade hon principer, tid och krafter
för att vara Fontanes bevågen, hon skydde intet besvär och ingen
förödmjukelse för att förvärva honom och hans neokatolska vänner allt
vad de eftersträvade: platser, rikedomar, hederstecken, och hon skydde
ej ens att lägga i vågskålen sina förböner för att få emigranter
återkallade till Frankrike, sådana nämligen som voro Fontanes' vänner.
När Lucien återkom från Spanien, bodde Elisa en tid hos honom i hans
vackra palats vid Rue Saint-Dominique, där hon tog vård om hans
döttrar, och var i trots av alla hans förbindelser värdinna i hans
hem. Men då madame Jouberthou kom in i Luciens liv, var vänskapen med
systern bruten. Schismen med Lucien kom emellertid Napoleon väl till
pass, och han beviljade nu Elisa ett anslag om 60,000 livres, som sedan
höjdes till 120,000, samt diverse gratifikationer; så t.ex. bidrog
han med 100,000 livres till inköp av ett eget palats åt henne, det
praktfulla och eleganta hotel Maurepas beläget Rue de la Chaise N:o
7, mitt emot Rue de la Planche. Elisa började nu för första gången
själv hålla salong och samlade i sitt nya hem den gamla välkända
kretsen. Fontanes var alltjämt den intimaste vännen, och hon fortfor
att sörja för hans karriär: genom henne avancerade han till president
i den lagstiftande kåren, universitetskansler, hon skaffade honom
5,000 livres i extra månadsanslag och gjorde honom slutligen till
kejserlig greve. Det egendomliga är för övrigt, att han sedermera under
bourbonerna lyckades så skickligt dölja vem han hade att tacka för
denna lyckade start, att Ludvig XVIII fortsatte att göra honom till pär
av Frankrike, markis och statsminister. Genom bekantskapen med Fontanes
erhöll Elisa en ny skyddsling, Chateaubriand, som hon föreställde för
Napoleon vid en fest till dennes ära i Neuilly, där hon var bosatt på
sommaren och hösten 1803 på ett gods tillhörigt hennes syster Caroline.
Chateaubriand blev genom hennes förmedling ambassadsekreterare i Rom,
och trots hennes sjuklighet och sorgen över brytningen med Lucien
behöll hon sitt intresse för den nya skyddslingen, ordnade hans
ekonomi och ställde tillrätta för honom på hans nya plats, något som
Chateaubriand var varmt tacksam för och -- i motsats till Fontanes --
hade sin glädje i att erkänna.
Elisa skulle i modern tid ofelbart blivit kallad en kvinnosakskvinna.
Det finnes i hennes liv detaljer, som komma en att häpna över hennes
målmedvetna feminism. Hon bildade en litterär kvinnoklubb, hon ivrade
-- enligt madame Junot -- för en reformdräkt, som hon med ringa
framgång men under mycket löje sökte lancera, och hon blev under sin
mans frånvaro ej till namnet men till gagnet sekundchef för hans
regemente: hon skötte med framgång regementsexpeditionen och lade sig
även i befordringsfrågor. Det var första gången Elisa var i tillfälle
att visa sin mäktige bror, att hon var i stånd att använda de manliga
talanger hon av naturen erhållit. Hon fick snart en mera betydande
användning för sin organisatoriska förmåga och sina diplomatiska gåvor.
Medan alla Bonaparter strävade att få taga del i parislivet, hyste
Elisa intet intresse därför. Hon var alltför härsklysten för att
nöja sig med att föra spiran endast i en salong, synnerligast sedan
lederna i hennes beundrarskara glesnat i samma proportion som Fontanes'
vänskap svalnat och Elisa ägnat sina omsorger åt en ung man, f. d.
tidningsredaktör och sekreterare hos Berthier, sedermera deputeraden
François Lespérut. Elisa visste, att hon aldrig vid hovet kunde få
någon maktställning, därtill var konkurrensen för stor med Joséphine,
Julie och Hortense. Därtill kom, att det knappast var möjligt att
behålla Bacciochi i Paris. Han tog sig fatal ut var man än ställde
honom, både såsom regementschef och senator! Men borta från Paris
skulle han kanske ej väcka så mycken pinsam uppmärksamhet som här bland
alla de många övriga, framstående familjemedlemmarna. Napoleon var ej
heller missnöjd med att Elisa lämnade Paris, i grunden fruktade han
alltid från hennes sida en gryende opposition, liknande den Lucien
försökt, och han beslöt därför att skapa en avledare för hennes
oroväckande företagsamhet genom att låta henne bli härskarinna i någon
mindre stat.
År 1803 hade Murat med Frankrike förenat furstendömet Piombini i
nordvästra Italien. Det lilla landet med sina 20,000 invånare föll nu
på Elisas lott. Gåvobrevet, daterat den 28 mars 1805, fastställde,
att prinsessan Elisa erhöll Piombini, som lydde under Frankrike, att
furstendömet skulle gå i arv till den äldsta sonen i prinsessans släkt
och att prinsarna av Piombini skulle vara uteslutna från alla anspråk
på den franska tronen. Detta sistnämnda villkor visar att Napoleon
i sitt familjesystem tillämpade principer, direkt hämtade från det
förhatliga "ancien régime".
Elisa lämnade Paris den 29 germinal år XIII, visserligen ej fullt
tillfredsställd med den handfull undersåtar man givit henne, men stark
i medvetandet om att nu själv kunna forma sitt öde; och hon lyckades
även göra det.
Vid samma tid som Elisa kom till Italien, arbetade i grevskapet Lucca
corsikanen Salicetti för att förmå dess invånare att förklara sig
oberoende och begära skydd av Frankrike. Elisa skyndade sig strax
vid ankomsten till Italien att sträcka ut en lysten hand efter detta
land, som låg tätt intill hennes eget, och vilket med sina rikedomar,
sina historiska minnen och sina 130,000 invånare betydligt skulle
stärka hennes maktställning. Elisa var så upptagen av de hemliga
underhandlingar hon i detta syfte förde med Salicetti, att hon ej
ens gav sig tid att taga sitt lilla rike i besittning, hon nöjde sig
med att sända dit sin man och Lespérut med stor svit och hovstat och
stannade själv kvar först i Milano och sedan i Genua. Hon behövde ej
vänta länge. Ungefär en månad efter det hon anlänt, den 4 juni 1805,
anhöllo invånarna i Lucca hos Napoleon att få under franskt beskydd
bli regerade av en manlig medlem av det kejserliga huset och den 24
juni utnämnde Napoleon Bacciochi till prins av Lucca och Piombini
under namn av Felix I. Bacciochi tog med glädje emot den lysande
titeln -- något annat kunde han ej göra anspråk på -- och Elisa med ej
mindre tillfredsställelse regentskapet. Bacciochi ansåg sig redan ha
gjort ett storverk, då han visat sig för Piombinis trogna folk och --
måhända tyckte invånarna detsamma, de som på 200 år ej sett någon av
sina härskare! För övrigt befattade han sig varken med Luccas eller
Piombinis angelägenheter. Han figurerade vid festligheter, mottog
folkets hyllning, spelade på sin violin, skötte sina nöjen och jakter
och var till och med ibland alltför upptagen för att hinna rita sitt
namn under regeringshandlingarna. Det var Elisa, som ensam skötte
regeringen.
Såsom härskarinna över sina furstendömen var hon i sitt rätta element.
Nu först framträdde fullt hennes manliga läggning och hennes likhet
med Napoleon. Hon visade sig i besittning av sin broders rastlösa
verksamhetslust och arbetsintensitet, hon fann sin största glädje
i att göra upp projekt till nyorganiseringar eller förbättringar i
administrationen. Hon visade sig äga samma djärvhet, samma avsaknad
av skrupler, samma starka tro på eget värde och på äran -- la gloire!
Utan betänkande och utan hänsyn förde hon sin vilja igenom. Hon hade
visserligen avlagt ett heligt löfte på att hålla furstendömet Luccas
konstitution i helgd, men det hindrade henne ej att, när hon fann
den obekväm, sätta sig över densamma. Lucca fick ej ens behålla sitt
gamla vapen; såsom riksvapen införde hon ej det bacciochiska men det
bonaparteska, två bjälkar och två stjärnor på blå botten. Vid sitt hov
införde hon en etikett, som i minutiöst detaljerande ej gav efter den,
som Napoleon infört i Tuilerierna, och vilken passade väl med hennes
eget i Saint-Cyr danade väsen.
Man kan med skäl fråga om Elisa dock icke vid sin sida såsom hjälp och
stöd hade någon man, förfaren i statssaker. För sin premiärminister
hade hon visserligen förtroende men lät honom icke handla på egen hand.
Men ej heller hennes älskare hade något inflytande på hennes regering.
Den anspråkslöse Lespérut fick efter aderton månaders furstlig nåd
vika för en av hennes nya undersåtar, den oemotståndlige Bartolomeo
Cenami, som Elisa från stallmästare genom olika grader upphöjde till
generaldirektör över undervisningsväsendet, och som hon ej blott
dekorerade med hederslegionens gyllene örn och överhopade med gods
och guld utan även använde i hemliga beskickningar. Men han var blott
en vacker favorit -- makten behöll Elisa svartsjukt för sig själv.
Överhuvud var Elisa alltför härsklysten för att i sin närhet tåla
någon, som ej blint underkastade sig.
Att Elisa, trots sitt rätt hänsynslösa sätt att regera detta lilla
folk, som egentligen från början strävat efter oberoende och
självständighet, vann sina undersåtars bevågenhet, berodde i främsta
rummet på att hon från början anlade en nationell politik. Hennes
omgivning bestod huvudsakligen av medlemmar ur landets gamla familjer,
som hon visade en speciell uppmärksamhet. Av alla Napoleons syskon var
hon den som mest konsekvent fasthöll vid nationalitetsprincipen, och
hon var den enda för vilken det lyckades att genomföra den, vilket utan
tvivel berodde mest på hennes egen dristighet och uthållighet, men även
därpå, att hon ej såsom de andra syskonen ställts inför den olösbara
konflikten att samtidigt tillgodose folkens och det napoleonska
militärväldets intressen.
Naturligt var att Elisa även skulle uppehålla sina gamla intressen
och i sitt land uppmuntra konster och vetenskap. I Lucca fanns en
nära hundra år gammal akademi, I'Accademia del oscuri, berömd i hela
Italien. Den blev nu av Elisa ombildad och omdöpt till Accademia
Napoleone och snart anordnades i densamma litterära pristävlingar. Hon
inrättade två teatrar: en italiensk balett och en fransk talscen, själv
spelade hon gärna komedi vid de mindre, intimare fester, som gåvos,
och alltid i högtragiska roller. Paganini var hennes musikdirektör och
Tofanelli direktör för hennes konstakademi. För att inlära den yngre
generationen hovseder och etikett grundades en skola för pager, och för
unga flickors uppfostran ett institut i stil med Saint-Cyr.
Men Elisas intresse och verksamhet sträckte sig även till andra
områden. Hon var outtröttlig, då det gällde att uppdriva landets
industri. Med praktisk blick utnyttjade hon sina furstendömens
rikedomar, hon drev stora affärer med alun och järn, som i myckenhet
fanns i Lucca, hon införde silkesodling och lät inrätta storartade
silkes- och sammetsfabriker efter franskt mönster. Men hennes intresse
blev än större sedan hon av Napoleon genom dekretet av den 30 mars
1806 fått med sitt rike förena nya områden: Massa, Carrara och en del
av Garfagnana -- det var åter 40 à 50,000 undersåtar att härska över.
Men Napoleons nya gåva hade en vida större betydelse. Den berömda
Carraramarmorn blev i hennes hand en storartad exportartikel, men
icke såsom råvara. Elisa startade nämligen -- praktisk såsom alltid
-- en blomstrande industri av byster och statyer i alla storlekar av
Napoleon och de övriga familjemedlemmarna. Prospekt och kataloger
utsändes över hela Europa, beställningar inkommo snart i riklig mängd
och från hamnstäderna avgingo skepp, lastade med dessa tvivelaktiga
konstprodukter. Marmorindustrin blev också för Elisa personligen en