Napoleons syskon - 09

och han trädde nu i underhandling med dem, som han fann lämpliga för
ändamålet. Den första var viceguvernören i Toscana, Melzi, en klok
och framstående man, som Napoleon skattade mycket högt. Men Pauline
ville ej gå in därpå. Han vände nu sina blickar åt ett annat håll. I
Paris vistades vid denna tid en man, som väckte uppseende genom sitt
gamla namn, sitt sköna yttre och sin rikedom, det var den italienska
fursten Camillo Borghese. Han var ej framstående genom intelligens,
men han var en boren furste, och Napoleon ansåg det vara av stor vikt,
att Pauline genom detta giftermål kom in i Roms högsta aristokrati.
Efter många underhandlingar beslöt man att giftermålet skulle firas i
november 1803, men då förberedelserna för bröllopet voro avslutade,
hugnades Napoleon med underrättelsen, att Pauline och Borghese redan
två månader tidigare låtit kyrkan helga sitt förbund, och han blev
till den grad förbittrad däröver, att han ej alls infann sig till
bröllopet. Pauline var nöjd med det nya äktenskapet och sin nya
titel, ja till och med lycklig, åtminstone under de veckor då hon
var sysselsatt med att studera alla de gamla härliga konstskatterna
i det ryktbara Palazzo Borghese och lära känna Roms högsta societet.
Dessutom var hon stolt över det uppseende hon väckte vart hon än kom
och över all den hyllning man bringade hennes skönhet, som dock, enligt
madame Junot, efter vistelsen på San Domingo aldrig blev densamma som
förr. Som flicka, tillägger samma sagesman, var hon så vacker och
beundrad, att hennes kamrater i pensionen på kvällarna samlades för
att se Pauline kläda av sig och gå till sängs. Det goda förhållandet
mellan de äkta makarna räckte ej länge, och därtill var även fursten
själv skuld. Han kan helt kort karakteriseras såsom dum, fåfäng och
utlevad, en på samma gång likgiltig och svartsjuk äkta man. Pauline
började vantrivas och vinnlade sig ej mera om att visa sina älskvärda
sidor, tvärtom, hon väckte ofta förargelse genom sitt nonchalanta
uppträdande och genom att driva gäck med den stränga etikett, som
rådde inom den romerska societeten. Hon började längta tillbaka till
Paris, och upprepade gånger tiggde hon Napoleon om att få komma hem.
Men Napoleon ansåg, att var och en av hans syskon hade sin uppgift och
sina plikter och skrev till henne den 6 april 1804: "Älska er man och
hans familj, var älskvärd mot alla, rätta er efter sederna i staden
Rom och tänk allvarligt på, att om ni vid unga år börjar lyssna till
dåliga rådgivare, ni ej mera kan räkna på något stöd av mig. För övrigt
finnes här i Paris ingen som tar hand om er, och av mig kan ni räkna
på att bli mottagen endast såvitt ni kommer i er mans sällskap. Om
någon brytning uppstår mellan er och honom, så är felet ert, och då är
Frankrike stängt för er, och ni går i så fall miste om er lycka och min
vänskap."
För att i någon mån trösta Pauline sände Napoleon modern Letitia
till Rom på besök. När modern rest, kunde hon ej mera härda ut, i
synnerhet då hon fått klart för sig, att hennes man ej blott, såsom
hon uttrycker sig, "har ett adonishuvud, som är dumt och tomt", utan
i det äktenskapsdrama hon hoppats uppleva ej var annat än "en ynklig
statist". Och nu börjar den del av hennes liv, som hon ägnade åt
badresor. Hon befann sig i Plombières, då den 14 augusti 1804 hennes
enda barn med Leclerc, Dermide, dog i en häftig sjukdom i Frascati nära
Rom. Hennes sorg var mycket häftig, men gick hastigt om liksom alla
hennes känslor, och mindre än ett år därpå hade hennes liv återgått i
sina förra gängor.
I slutet av år 1805 erhöll furst Borghese en befälspost i Frankrike,
och Pauline nådde nu sitt mål att få bo i Paris. Nu är hennes tid
inne att spela en roll. För första gången börjar också hon hålla
hov och salong, och kring henne samlas allt vad den tiden ägde av
förnämt och märkvärdigt. Men Paulines umgängeskrets skiljer sig från
de övriga Bonaparternas därigenom, att den är förnämare och mindre.
Pauline var i mycket olik syskonen, hennes person bar aldrig prägeln
av uppkomlingslyxen, och hennes liv var icke braskande och bullersamt
som de andras. Hon hade en passion, som man vid denna tid mycket
litet förstod sig på, hon led av renlighetsmani. Hon yttrade själv,
att hon ville, att i hennes hem renligheten skulle vara lika stor som
elegansen; i hennes palats rådde en ordning, som föll i ögonen, och
det var alltid väl luftat och ventilerat i hennes små rum och stora
salar. Hon trivdes väl i Paris, i synnerhet sedan Napoleon givit hennes
man en chefspost i Boulogne, och hon begärde ej bättre än att få leva
på sitt vis, upptagen av att sköta sin hälsa och sina nöjen, uppfinna
toiletter och odla sin skönhet. Hennes hälsa kom med tiden att vara
den viktigaste faktorn i hennes liv, hon blev hälsopedant till det
yttersta, ständigt orolig att förkyla sig eller taga någon skada. Hon
var så rädd för drag, att var hon än befann sig och i synnerhet när
hon, vilket ofta hände, låg till sängs, lät ställa ljus i rummet för
att kontrollera, om lågorna rörde sig eller ej. Hennes ständiga resor
voro besvärliga både för dem, som utgjorde hennes sällskap, och för dem
hon besökte. Såsom ett exempel kan nämnas, att hon alltid tog mjölkbad,
vilket ofta nog kunde vara svårt att anskaffa.
Napoleon, som hyste en så varm känsla för sin lilla Paulette, att denna
till och med blivit misstydd, ansåg att han ej kunde förbigå henne,
då han delade ut länder till sina övriga syskon. Han gav henne därför
år 1805 hertigdömet Guastalla i Italien, vilket han avskilt från de
länder, Parma och Piacenza, av vilka han bildat konungariket Etrurien.
Det var ett helt litet furstendöme, endast tio kilometer i kvadrat och
bebott av 10,000 invånare. Men det var ingalunda utan värde. Det var
ett av dessa gamla italienska samhällen, som voro fulla av konstskatter
och den härligaste arkitektur, en mängd vackra palats och kyrkor, som
borde glatt varje konstvän. Men Pauline tyckte nu, att en by i Parma
ej var ett henne värdigt residens. De tider hon tillbragt i Palazzo
Borghese eller i sin villa Paulette vid Porta Pia utanför Rom hade
gjort henne trött på konstskatter och minnesmärken. Vad skulle hon
göra med det lilla riket? Titeln lockade henne ej, ty hon var verklig
prinsessa och hade ingen användning för den. Det enda, som intresserade
henne i Napoleons gåva, var de penningar hon genom den kunde skaffa
sig. Hon gjorde upp affären med Napoleon, och denne indrog Guastalla
till franska kronan mot att betala Pauline en köpeskilling av 6,000,000
livres. Pauline, som alltid behövde pengar, var nöjd med bytet och
skyndade sig att göra sig i ordning till en ny badresa med mera
bedårande toaletter än någonsin.
I Plombières råkade Pauline den man, som kanske mer än någon annan
haft makt över hennes lättrörliga hjärta och sinnen. Det var Forbin,
en ung man, som ännu ej räknade 30 vårar, av högförnäm släkt, med
ett fint rasutseende och till yrket konstnär och skriftställare.
Forbin blev redan i Plombières hennes uppvaktande kavaljer, hennes
allt i allo. Och då hon efter en tids vistelse i Paris flyttade till
slottet Saint-Leu invid Paris, som hon hyrt av sin bror Louis, blev
Forbin hennes kammartjänare och behärskade snart henne och hennes
hus. Efter en kort och häftig kärlek drog sig Forbin tillbaka -- han
var den dyrbaraste av alla de älskare, som exploaterat henne -- och i
Paulines gunst efterträddes han snart av Félix de Blangini, musiker och
chevalier, som åter slog mynt av sitt förhållande till henne genom den
skandalkrönika han senare publicerade. Under år 1812 gick det snabbt
undan med Paulines kärlekshistorier. Man har talat om den kvartett, som
under detta år kunde skryta över hennes gunst, av vilka två voro hennes
uppvaktande kavaljerer i Aix, där hon tillbragte största delen av året,
och den tredje borta i det ryska fälttåget. Den fjärde, som under
hennes liv aldrig blev känd eller ens anad, var ingen mer eller mindre
än den store skådespelaren Talma.
Sommaren 1812 vistades denne tre månader i Aix. Såsom föreläsare
för den sjuka Pauline kunde Talma utan att väcka misstankar närma
sig henne, och här upplevde nu tragöden och "amoureusen" en kort
men glödande kärlekssaga. I september begav han sig på turné till
Schweiz, och det är genom de till vår tid bevarade, ända till fyra
gånger omarbetade koncepten till de brev, han från Genève sände sin
sköna härskarinna, som man överhuvudtaget känner till förhållandet
dem emellan. I avrundade, deklamatoriska fraser betygar han sin
lidelse och saknad, men glömmer ändå i extasen varken att efterhöra
en byst av henne, som hon lovat honom, eller begära hennes förord
hos handelsministern för erhållande av en exportlicens till England.
Deras förbindelse räckte ej längre än till början av år 1813, då
Talma återvände till Paris och komedien, men de stodo i vänskapsfulla
relationer till varandra ända till kejsardömets fall. När Talma dog år
1826, var det Lafon, dåvarande sekreterare vid Théâtre-Français, som
höll griftetalet över honom: älskaren av 1802 över älskaren av 1812,
liksom det tidigare hade varit Leclerc, som från San Domingo sänt till
Frankrike underrättelsen om Frérons död -- den förste mannen om den
förste älskaren.
Året 1813 var för Pauline ett år av sjukdom och förtvivlan. Hon
tillbragte ensam med sina kammarfruar sin tid på olika orter: i Nizza,
Gréouls, Aix och Lue, och efter att ha råkat Napoleon i Lue på hans
färd till Elba, begav hon sig med ett fartyg till Saint-Raphaël, helt
nära Fréjus, där Napoleon en gång hade landat segerrik, mottagen av
hela Frankrike. Från ön Ischia hade hon över Neapel begett sig till
Elba. Där stannade hon över en natt och reste igen -- antagligen var
hon endast budbärare för någon viktig depesch. Detta var den 1 juni.
Senare, i oktober, kom hon tillbaka och stannade då på Elba, tills
Napoleon bröt upp på nytt mot Paris.
Under fyra månaders tid hade Elba en skön och mild regentinna.
Hennes härliga uppenbarelse var älskad och gärna sedd överallt.
Nu, i äventyrets och farans stund, visade hon samma sinnesstyrka,
samma lätta mod och rika hjärta, som hon engång lagt i dagen under
farsoten på San Domingo. Hennes broders olycka liksom kallade upp allt
det starkaste och friskaste i hennes natur, och hon återfick sitt
solskenslynne från Corsika och Marseille. Napoleon var tacksam och
glad och icke så litet stolt över den älskade systern. Och där hon
går fram med lätta steg, strålande vacker, vänlig och god mot alla,
för hon med sig livet och glädjen. Det är ej mera i ett krigarläger
man lever. Soldaterna bli artiga och hövliga, de vårda sig om sin
hållning och sin klädsel. Hon uppmuntrar på allt sätt Napoleon i
hans planer att återerövra Frankrike, och för att skaffa pengar till
den djärva planens förverkligande offrar hon utan tvekan alla sina
juveler, dessa smycken, som glimmat på hennes underbara toaletter,
och vilka gjort henne till den rikaste i familjen näst Lucien. Så har
hon efter måttet av sina krafter styrkt sin broder till den sista
djärva kuppen, och den 2 mars beger hon sig -- samtidigt som Napoleon
-- sjuk och trött bort från Elba, och när hon den 3 april landar i
Viareggio, är Borghese henne till mötes. Detta bevisar dock ingen
nyvaknad kärlek, ty under kejsardömets sista tid och strax efteråt gör
Borghese ansträngningar för att utverka skilsmässa på grund av Paulines
otrohet. Denna kommer emellertid ej tillstånd, men de leva sitt liv
var och en för sig, och efter Napoleons fall bosätter sig Pauline i
sitt privatpalats, Villa Paulette. Här är kallt, som i alla gamla
italienska hus, med fuktdrypande väggar och ekande stengolv, och här
begynner nu Paulines sista tid av sjukdom och lidande. Borta är redan
för henne allt som givit hennes liv innehåll och värde: hälsa, skönhet
och framgångar. Hon bryr sig ej mera om dagen och timmen som går, hon
föraktar dessa läkare, vid vilkas ordinationer hon förr krampaktigt
hakat sig fast -- hon lever ännu, men det är ett skenliv -- -- --.
Då, mitt i denna dvala, når henne ett brev från S:t Helena, skrivet
från Longwood av Montholon, som engång även varit hennes intima vän.
Det är endast få ord: "Kejsaren räknar på att Eders Kungliga Höghet
skall till inflytelserika engelsmäns kännedom låta komma sanningen om
hans sjukdom. Han kommer att dö på denna förfärliga ö utan att erhålla
ordentlig vård. Hans dödskamp är mycket smärtsam."
Då är det, som vaknade Pauline från sin indolens, och hon skriver ett
brev, i vilket hon i de mest bevekande ord hos den engelska regeringen
anhåller om att få resa till S:t Helena.
När Pauline skriver detta, har hennes store broders lik under mera än
två månaders tid redan befunnit sig i sin ensamma grav utan namn. Intet
är att göra, och Pauline glider långsamt mot döden och ensamheten. I
juni 1825 dör hon, i armarna på Borghese, som förlåtit henne och vårdat
henne under de sista dagarna, och den yngste brodern Jérôme, den ende
som kommit till hennes sista läger. På sin dödsbädd i Villa Sciarra
ligger hon stilla och underbart vacker, det är som om de spensliga
lemmarna ännu bevarat ungdomens hela fägring. Hon talar ej mer, man
väntar tyst slutet. Men plötsligt ser man, att hon vill säga något, och
någon böjer sig över henne, hon viskar fram sin sista önskan: att man
skall breda en slöja över hennes ansikte, när hon är död -- --
* * * * *
I Villa Borghese i Rom har man intill senaste tid kunnat beundra
Canovas bild av Pauline, framställande henne som den segrande Venus.
Det berättas, att det varit Pauline själv, som givit uppslaget till
detta konstverk, för vilket hon poserade i Canovas ateljé, där en kamin
nödtorftigt skyddade henne för förkylning. Det kunde tyckas oblygt,
att hon sålunda gav världen sin kropp till beskådande, men någon annan
odödlighet än minnet av hennes skönhet och den kärlek, med vilken hon
benådat några jordens män, stod henne ej till buds, och därför är det
med vördnaden för något ojämförligt och bedårande och ej endast med tom
nyfikenhet, som vandraren nalkas hennes vita marmorgestalt.


CAROLINE MURAT

Av de kvinnliga Bonaparterna var Maria-Annonciata eller Caroline mera
än de andra en typisk representant för den nya klass, som växte upp
i skuggan av Napoleons storhet. Hon var redan som ung fullt medveten
om den lyckliga ställning hon intog såsom syster till den segerrike
generalen, och då hon var äregirig till djupet av sin själ, gick hela
hennes diktan och traktan ut på att draga de flesta möjliga fördelar
av detta blodsband. Caroline var och förblev under hela sitt liv
politiker, intrigen var hennes livsluft -- för henne fanns ständigt nya
mål att sträva efter, och hon skydde inga medel att uppnå dem.
Caroline var född den 25 mars 1782. Hennes tidigare uppfostran blev
försummad, dock icke i lika hög grad som Paulines, hon tillbringade
några år i en klosterskola i Saint-Germain och erhöll därefter den
sista avpoleringen hos madame Campan. Några kunskaper i djupare mening
blevo ej resultatet av hennes skolgång, men tonen hos madame Campan
var ägnad att i stället lära Caroline något av vad hon behövde för sin
karriär: världsdamslater och lyxbegär. Även hon ansågs av sin samtid
såsom en skönhet. Hennes sällsynt bländvita hy bildade en ypperlig
kontrast mot hennes mörka bonaparteska ögon, de skarpt tecknade
ögonbrynen och de långa mörka ögonfransarna. Hennes livliga natur gav
hennes ansikte dess prägel, varje skiftning i lynne och sinnesstämning
kunde avläsas genom denna täcka spegels växlande uttryck: Caroline hade
en enastående förmåga att rodna i alla nyanser. Trots att hennes hals
och axlar, händer och fötter voro fullkomliga naturens mästerverk,
ägde hon dock ingen egentlig charm, och hennes rörelser voro icke som
Paulines harmoniska, hennes proportioner icke väl avvägda; hon hade en
alltför kort midja, vilket icke ens directoiredräkten kunde avhjälpa,
och hennes figur gjorde också ett undersätsigt och kompakt intryck.
Caroline led av ett ständigt behov att draga blickarna till sig, vilket
visade sig både i hennes uppträdande och klädsel. Hon bar i regel
mycket dyrbara, om ej alltid så särdeles smakfulla dräkter samt därtill
juveler i överflöd. Ända från flickåren var hon omsvärmad av män, vilka
för hennes egen eller hennes broders skull begärde hennes ynnest och
hand, och Caroline utdelade gärna små nådebevis, om hon ock alltid
i likhet med Elisa förlade erotiken i ett andra plan för att giva
politiken lejonparten av tid, krafter och intressen.
Napoleon beundrade Carolines medvetna och säkra uppträdande: för honom
var hon med sitt outtömliga behov av lyx och nöjen och suveräna förakt
för pengar den verkligt fulländade världsdamen. Redan tidigt närde
han planer på att söka för henne ett giftermål, som kunde tjäna hans
syften, ja, hans äregirighet sträckte sig ända därhän att söka få henne
ingift i något av de europeiska furstehusen.
Men Caroline visade sig, då det gällde att finna en make, vida mer
självständig än hennes systrar. Hon hade bestämt sig för att gifta
sig med den unge Joachim Murat, den vackraste och mest romantiske av
Napoleons adjutanter, och vilken redan länge förgäves anhållit hos
Napoleon om hennes hand. Napoleon, som fann detta giftermål alltför
anspråkslöst, hade i det längsta vägrat sitt medgivande, men Murats
trofasthet mot honom under brumaire-händelserna bevekte honom, och i
december 1799 firades Carolines och Murats bröllop.
Murats namn var omstrålat av en viss glans. Han hade under det
egyptiska fälttåget särskilt utmärkt sig i det blodiga slaget vid
Abukir, och han hade för tapperhet erhållit en hederssabel. Murat var
född soldat, djärv, tapper och uthållig, den främste, där striden
stod hetast. I de äventyrligaste lägen bevarade han en beundransvärd
rådighet och sinnesnärvaro, och dock var han alltid starkast, när det
gällde att blint gå mot fienden. Hans känsla för disciplin var starkt
utpräglad, och han ryggade aldrig tillbaka för faran eller svårigheten
i en uppgift. Denne man, som i sällskapslivet så ofta framkallade
löje och till och med klander genom sitt bryska umgängessätt, sina
gascognader och sitt grovkorniga skämt, väckte varhelst han drog fram
på slagfältet, utstyrd i en fantasiuniform och med stora vita plymer
i sin krigarhatt, vördnad och respekt -- soldaterna stannade ett
ögonblick mitt i striden för att göra honnör för honom. Murat var den
ende i Napoleons familj, som hade dennes soldatinstinkter och militära
ideal. Glad drog han ut att kämpa -- för Frankrikes ära, för Napoleons
eller sin egen allt efter som omständigheterna fogade det.
Caroline och Murat hade vissa gemensamma karaktärsdrag: äregirighet
och praktlystnad. Deras samliv, som efter en kort tid av nöjen
och festligheter utmynnade i inbördes tvistigheter och skandalösa
uppträden, hölls ihop endast av de gemensamma strävandena att komma sig
upp och spela en roll.
Därför blevo Carolines senare öden framför allt historien om Murat
och dennes dunkla, ännu outredda hållning vid ett par avgörande
ögonblick i Bonaparternas historia. Den franska Napoleon-forskningen,
som på senaste tid mycket sysselsatt sig med Murat, har bland sina
spörsmål även upptagit det, i huru hög grad Caroline inverkat på Murats
handlingssätt, när det gällde hans s. k. förräderi mot Napoleon och
hans ställning till den italienska nationalitetsrörelsen -- det har
nämligen av Murats nyligen publicerade korrespondens tydligt framgått,
att han redan under sin första vistelse i Italien 1801 hade förbindelse
med de italienska självständighetsmännen, och att han, medan han
var konung av Neapel, och ännu mera efter avfallet från Napoleon
understödde arbetet på ett enigt och odelbart Italien, självständigt
eller under franskt beskydd. Att han med dessa sina förbindelser avsåg
att själv bli härskare över Italien, bevisas nogsamt av 1815 års dystra
äventyr, då han med livet fick böta för landstigningen i sitt forna
rike.
Att Caroline genom sin energi, sina vidlyftiga och högtstående
förbindelser och även genom sina intriger i hög grad bidrog till Murats
karriär, står i öppen dag. Men hennes plats i händelsernas gång kan väl
antagas vara begränsad därtill. Ty att förutsätta, att det var hon,
som direkt inspirerade eller ledde Murats handlingssätt, är knappast
troligt -- hon ägde icke Elisas självständighet, om hon ock såsom
systern var sin make överlägsen i klokhet och kraft.
Sin första självständiga ställning erhöll Murat i Italien, där han,
efter att en tid ha kommenderat under Brunes befäl, själv erhöll
befälet över de förenade arméerna; det var den 27 juli 1801. I Italien
skapade Murat sin förmögenhet, och Caroline och han skyndade sig strax
att placera den -- år 1802 under en tre månaders permission i Paris
köpte Murat det praktfulla Hôtel Thébusson därstädes, som, när Murat i
januari 1804 blivit utnämnd till guvernör i Paris, omdöptes till Hôtel
du Gouverneur.
Denna inflytelserika plats medförde först och främst överbefälet över
trupperna i Paris. Men i makarna Murats ögon var det en anspråkslös
ställning. Elisa och hennes obetydlige make hade varit värda ett
furstendöme, alltså måste även Caroline skaffa sig och sin make ett
rike att styra över.
De närmaste åren efter denna Murats befordran använde Caroline
sålunda till att genom intriger befästa sin ställning hos Napoleon
och därigenom komma sig ytterligare fram. Hon var icke nogräknad om
medlen. Hon generade sig icke att räcka sin kejserlige broder en
hjälpande hand, då det för honom gällde att bakom ryggen på Joséphine,
som Caroline hjärtligt hatade, inleda en kärleksförbindelse med någon
av hovets damer, eller att själv kasta sig i armarna på polisministern
Fouché, marskalk Junot eller till och med Metternich, som under
åren 1806-1809 var Österrikes ambassadör i Paris, om hon därigenom
kunde skaffa sig och -- vilket kan synas som en ironi -- sin make
några fördelar. I den tysta men förbittrade strid, som hela familjen
Bonaparte allt sedan Napoleons giftermål fört mot familjen Beauharnais,
var Caroline huvudledaren. När efter kejsardömets inrättande Louis
och Joseph jämte gemåler på en middag i Saint-Cloud debuterade såsom
kejserliga prinsar och prinsessor, blev Caroline, som framför allt led
svåra kval, då hon hörde Napoleon kalla Hortense för prinsessa, så
förtvivlad, att hon brast i tårar. Hon sökte hejda sin sinnesrörelse
med att dricka flera stora glas vatten, men efter middagen ställde
hon till en stormig familjescen, vilket slutade med att hon föll ned
avsvimmad. Napoleon, som först var road av uppträdet, var emellertid
så pass känslig för tårar, vilka han jämte smink ansåg vara kvinnans
förnämsta vapen, att han omedelbart lät styra om att Elisa och Caroline
erhöllo titeln kejserliga högheter. Vid kejsarkröningen väntade
henne en ny förödmjukelse. Hon var tvungen att jämte Elisa bära upp
Joséphines släp under ceremonien i Nôtre-Dame, men försökte, enligt vad
madame de Rémusat berättar, hämnas genom att hålla så fast i släpet,
att Joséphine, som för övrigt strålade av elegans och skönhet, på
väg från altaret till tronen höll på att ej komma ur fläcken, vadan
Napoleon själv måste ingripa med några skarpa ord till sina systrar.
Caroline underblåste i samförstånd med Fouché kejsarens planer att
skilja sig från Joséphine och gifta om sig. Även Hortense förföljde
hon skoningslöst, och, skickligt användande sig av Louis' sjukliga
misstänksamhet, lyckades hon förgifta den familjelycka, som förenade
de båda makarna, åtminstone under två olika, korta perioder av deras
äktenskap, nämligen vid deras två äldsta barns födelse: båda gångerna
väckte Caroline med försåtliga ord broderns tvivel om sitt faderskap.
När år 1806 Napoleon genom det ryktbara senatsbeslutet av den 30 mars
delade ut kronor och länder åt sina syskon, fingo även Caroline och
Murat sin beskärda del nämligen hertigdömena Cleve och Berg. Till denna
gåva hade både Talleyrand och Joséphine medverkat, den senare för att
få Caroline avlägsnad från Paris. Vad åter Talleyrand beträffar, var
det beundransvärt, att Caroline, på samma gång hon var Fouchés väninna,
kunde upprätthålla förbindelsen med dennes gamle antagonist, som dock
var känd som sin tids skickligaste diplomat.
Preussen hade genom fördraget i Schönbrunn den 15 december 1805 till
Frankrike avstått hertigdömet Cleve. Dagen därpå tillbytte Napoleon
sig av samma makt ännu ett litet hertigdöme, Berg; av dessa länder
med tillhopa omkring 300,000 invånare bildade han i januari 1806
storfurstendömet Berg och Cleve. Denna förläning passade makarna
Murat särdeles väl. Till Italien ville ingen av dem såsom Napoleons
vasall, de fruktade rivaliteten med både Elisa och den hatade Eugène
Beauharnais. I Tyskland däremot hade detta företagsamma par bättre
svängrum. Samtidigt som det lilla riket låg tillräckligt nära
Frankrike, för att Caroline skulle kunna underhålla politiska och
diplomatiska förbindelser i Paris, var det dock så pass avlägset, att
hon kunde hoppas få sköta dess angelägenheter utan Napoleons ständiga
inblandning. I dekretet tillförsäkrades kejsaren tronföljden ifall
tronarvingar ej skulle finnas. Men på sådana var åtminstone tillsvidare
ingen brist, ty Caroline hade fött fyra barn tätt på varandra, två
gossar och två flickor.
Den 16 mars togo Caroline och Murat sitt furstendöme i besittning, och
den 25 gjorde Murat sitt intåg i Düsseldorf i ståtlig marskalksuniform,
prydd med alla sina ordnar. Det var med storartade hedersbetygelser de
nya undersåtarna mottogo sin furste Joachim I, prins och storamiral av
Frankrike. Från denna stund var namnet Murat bannlyst -- han var såsom
de flesta uppkomlingar mån om att lägga sin förtid bakom sig.
Men prins Joachim hade ej regerat i många veckor, innan Napoleon
fann anledning att beklaga sig över den egenmäktighet, med vilken
han började den nya äran. Den krigiske Murat ansåg nämligen, att
huvudsyftet med hans regering borde vara att utvidga sitt rike och
roffa åt sig så många nya områden som möjligt. Denna rovriddarpolitik
bragte honom i kollision med den preussiske härföraren general Blücher,
som vid gränserna av hans furstendöme bevakade Preussens intressen, men
då han hos Napoleon anhöll om hjälp för att kunna bibehålla de länder
han erövrat, svarade Napoleon honom med uppmaningen att snarast möjligt
utrymma dem och i stället ägna sin omsorg åt att upprätta ett regemente
i Wesel samt akta sig för att reta de europeiska stormakterna. "Ni
bör minnas, att varje ord ni fäller, genast blir bekant i Petersburg,
Berlin och Wien", skriver han. Men Murat brydde sig ej om svågerns
varningar, han satte sig i besittning av nya områden, och när konungen
av Preussen begärde skadestånd, hänvisade han honom till svenska
Pommern. När Rhenförbundet bildades, utvidgades Murats maktsvär även på
annat sätt: en hel del tyska furstar tvingades nämligen då att svära
honom trohetsed.
Förhållandet mellan Caroline och hennes make blev med tiden allt sämre,
och som storhertiginna vistades Caroline sällan i sitt rike, men desto
mer på badorter eller, där hon trivdes bäst, i Paris, i händelsernas
och intrigernas medelpunkt. Utan hänsyn varken för sin familj eller
sin make omgav hon sig med älskare och parasiter och väckte därigenom
pinsamt uppseende, och Murat började nu allvarligt ansatta Napoleon för
att få skilsmässa. Men Napoleon var i detta avseende lika obönhörlig
som angående Louis' äktenskap. Hans länge närda plan att själv skilja
sig från Joséphine torde bidragit till denna hans motvilja. I Paris
bodde Caroline i prakt och slöseri mestadels i Elyséepalatset, som
genom köp kommit i hennes ägo, och utövade nu, då de övriga syskonen
voro skingrade över hela Europa, ett faktiskt inflytande på sin broder,
som, om han än fruktade Carolines härsklystnad och intrigsjuka, dock
respekterade hennes företagsamhet och världsklokhet. Hennes årslånga
strävanden att förjaga Joséphine kröntes slutligen med framgång. I
december 1809 försvann Joséphine för alltid ur Napoleons familj, hon,
som i många vidskepligas ögon var underpanten på Napoleons lycka. Och
nu fick Caroline under några månader spela rollen av värdinna vid sin
broders hov, och då hon i Napoleons ögon, trots allt, framstod som
det nyskapade kejsarhusets mest representativa dam, utsåg han henne
att vara den, som på halva vägen till Wien mötte den nya kejsarinnan.