Napoleons syskon - 04

hastigare än andras, när han ilade ner till stranden för att hälsa
den gamle kämpen välkommen. Lucien Bonaparte talar i sina memoarer om
vilken hänförelse, som i detta ögonblick fyllde honom. Han var alltför
ung för att kunna få vara med om den officiella mottagningen, men
erhöll i stället en förmån som försatte honom i ett tillstånd av ljuv
skräck: han utsågs att i folkklubben i Ajaccio hälsa Paoli välkommen
med ett tal. Med stor humor berättar han i sina memoarer, huru han
förberedde det tal, varmed han skulle hälsa sin hjälte. "Då jag hade
misstro till de barnsliga ord jag själv kunde finna på, tog jag min
tillflykt till vårt bibliotek, och efter att ha bläddrat i flera böcker
fann jag här och där sådant som lämpade sig för min uppgift; särskilt
anlitade jag tvenne författare, Bodin och Needham, emedan jag tänkte
mig att dessa voro så pass okända, att jag ej behövde frukta för att
bli ertappad. Dessutom beslöt jag att behandla ett fosterländskt
ämne, för vilket jag ej behövde anlita främmande författare." Om
själva tillfället då han framförde sitt tal berättar han: "Jag räknade
minuterna tills seansen skulle börja. Äntligen var tiden inne. Paoli
satt i en fåtölj, prydd med lagerblad och kransar av ekblad och
placerad mitt emot estraden. Jag gjorde våld på ett ögonblicks oro,
som jag kände, och började sedan utlägga mitt långods från Needham och
Bodin med säkerhet och värme, jag minns nu endast att jag mest talade
om, huru viktigt det var, att alla nationer och folk anslöto sig till
det republikanska styrelsesättet. Då dessa fragment ur två allvarliga
publicisters arbeten av mig valts just med tanke på att de skulle passa
in på ledaren av vår första republik och dessutom voro väl hopfogade,
kunde mitt tal ej annat än väcka förvåning och beundran, i synnerhet
då det kom från en sjuttonårig talares mun. Framgången blev också
större än jag kunnat drömma om, Paoli kysste mig och kallade mig 'sin
lille Tacitus'." I själva verket väcktes Paolis intresse för den unge
mannen, och det var med gränslös tacksamhet som Lucien antog Paolis
förslag att bli hans sekreterare, en befattning, som skänkte honom
förmånen att få bo hos Paoli själv i Rostino och ständigt befinna sig
i hjältens närhet! Lucien anade icke då, att det goda förhållandet
skulle räcka endast några månader. Det dagliga umgänget med Paoli
gjorde emellertid, att Lucien hos sin idol upptäckte i hans tycke
högst bedrövliga åsikter, vilka för honom fördunklade glorian kring
frihetshjältens panna. Under vistelsen i England hade Paoli lärt att
älska detta land och dess respekt för samhällelig frihet, och på de
promenader Lucien gjorde i hans sällskap talade han ofta entusiastiskt
om England. Men denna "anglomani", som Lucien kallar hans sympati
för England, stötte honom och hans bröder för huvudet -- "vi voro
fransmän", säger han, "och vi satte vår tro till framtiden". När sedan
Paolis hat till Frankrike visade sig i öppen dag och han sökte hjälp
hos engelsmännen, beslöt det franskvänliga partiet på ön att sända
till fastlandet en hemlig deputation, vilken först i Marseille och
sedan inför jakobinklubben i Paris skulle anklaga Paoli för förräderi.
Lucien valdes att anföra deputationen, och han lyckades tillsammans
med sina vänner lämna Corsika några timmar före den övriga familjens
tvungna flykt. I Marseilles revolutionära klubb slungade nu Lucien ut
anklagelsen mot Paoli och väckte därmed ett oerhört uppseende. Men när
han i den dystra kvällen begav sig bort efter att ha hört salen fyllas
av förbannelser över den som engång hade varit hans ideal och hjälte,
kände han sig illa till mods, och han föregav ett svepskäl för att
komma undan uppdraget att i Paris upprepa anklagelsen.
Efter flyttningen till Frankrike erhöll Lucien anställning såsom
depotföreståndare i en liten stad, Saint-Maximin i södra Frankrike, med
en årlig lön om 1,200 livres. För att alls kunna komma ifråga till en
dylik befattning hade Lucien till sin ansökan fogat Josephs dopattest,
vilken gjorde honom sju år äldre. Denna metod att byta dopattester
och bättra på meritförteckningar, när det så behövdes, användes med
förkärlek av alla Bonaparter i alla livets skiften. Det berättas,
att redan Charles Bonaparte förstått sig på detta knep, och att han,
när det gällde att få in sina två söner i franska skolor, medvetet
förväxlat Josephs och Napoleons dopattester, emedan Napoleon annars
hade varit alltför ung för att få inträde i Briennes kadettkår -- men
honom kunde väl detta obetydliga bedrägeri vara förlåtet, ty han kunde
ej förutse, att hans barns födelsedata voro av någon vikt för samtid
och eftervärld!
I Saint-Maximin, en liten ort med endast 3,000 invånare, hade Lucien
tillfälle att spela en politisk roll, han blev ordförande ej blott i
den jakobinska eller, som den kallades, patriotiska klubben därstädes
utan ock i stadens välfärdsutskott, och han styrde och regerade denna
lilla ort så gott som enväldigt. Saint-Maximin omdöptes för övrigt av
Lucien till Marathon och Lucien själv kallade sig Brutus-Lucien, enligt
ett av dessa naiva bruk, som revolutionen infört. Under sin vistelse
här hade Lucien ingått ett kärleksförhållande med en ung flicka,
Christine Boyer, en enkel men god kvinna, dotter till den värdshusvärd,
hos vilken han bodde. En dag efter det Lucien i den patriotiska klubben
hållit ett entusiastiskt tal, där han prisade jämlikheten såsom det
högsta, steg Christines fader fram och yttrade, att det förundrade
honom att Lucien levde så föga efter sina egna läror: "du talar vackert
om jämlikheten, som du dyrkar, men om den är det högsta goda, varför
gifter du dig icke med min dotter?" Lucien säges då ha utfäst sig att
taga Christine till hustru, och han infriade sitt löfte den 4 maj 1794.
Det var med blandade känslor Lucien, den litterärt intresserade och
politiskt redan framstående unge mannen om 19 år, gifte sig med en ung
flicka, som icke ens kunde läsa eller skriva, men var uppoffringen än
tung, så förbittrade den dock aldrig hans förhållande till den lilla
kvinnan med de svarta ögonen och den smala pannan, vars hela väsen var
genomträngt av en ömhet, älskvärdhet och mjukhet, som gjorde henne
sympatisk för alla. Lucien var en mönstergill make och fader. Hans
uppfattning om rasen och familjen var en annan än Napoleons. Medan
brodern alltid kände sig solidarisk med sin släkt och denna blodets
röst för honom var bestämmande ej blott i privata angelägenheter utan
även i politik, kände sig Lucien aldrig starkt bunden vid mor och
syskon, utan betraktade sig främst som familjefar med plikter mot sina
barn och deras mor.
Luciens giftermål hade ägt rum i största enkelhet utan att han på
förhand underrättat någon annan än Joseph och systern Elisa om sina
planer därvidlag -- han visste, att meddelandet ej kunde väcka annat
än förbittring och att Christine ej skulle mottagas i familjen med
vänliga känslor. Men den milda och ingalunda ointelligenta, om ock
olärda Christine Boyer lyckades med tiden genom sitt sällsynt älskvärda
väsen vinna familjens och till och med Napoleons välvilja och vänskap,
om de ock alltid betraktade henne som ett allvarligt hinder för Luciens
karriär. Lucien hade med henne tvenne döttrar: Christine-Charlotte
Bonaparte, som föddes i Saint-Maximin 1795, och Christine-Egypta
Bonaparte, född den 19 oktober 1798 i Paris. De kallades i släkten Lili
och Lolotte.
Medan Joseph redan tidigt genom sitt förmögna gifte kommit till en
god ställning, levde Lucien med hustru och barn i små omständigheter
på en lägre tjänstemans anspråkslösa lön. Efter thermidor, i april
1795, erhöll han plats såsom depotföreståndare i en liten stad,
Saint-Chamans, nära Cette. Här blev han på angivelse av en ung man vid
namn Rey, som känt honom under den tid han i Saint-Maximin spelade
Brutus, angiven för att ha varit Robespierres anhängare och hölls
under sex veckors tid i hårt fängelse i Aix i Provence, hela tiden med
giljotinens bila svävande över sitt huvud. Men genom Barras' välvilliga
förmedling lyckades det Napoleon att befria honom. Efter fängelsetidens
slut levde Lucien en tid med sin hustru i Marseille, där han hade
tillfälle att följa med de stora politiska partiernas och idéernas
omvandling efter Robespierres död. Men Napoleon ville ej att hans
bröder skulle vara overksamma, så mycket mindre som han fick understöda
dem, och han förskaffade Lucien i november 1795 en utnämning till
krigskommissarie vid Rhenarmén.
På väg norrut för att tillträda sin nya befattning kom Lucien till
Paris. Det var första gången han befann sig i denna härd för allt
Frankrikes politiska och intellektuella liv, och det är förklarligt,
att han med sitt lynne och sina intressen hade svårt för att slita
sig härifrån; han säger själv i memoarerna, att intet intresserade
honom så som att bevista kamrarnas seanser, lyssna till talarna och
lära sig känna den nya konstitutionen, för vilken han var synnerligen
entusiastisk: i sin ungdomliga iver var han fast övertygad om att
systemet med två kamrar och femmannastyrelse bättre än 1791 års
konstitution skulle kunna balansera ytterlighetspartierna mot varandra
och upprätthålla en väl ordnad och bestående republik -- "när jag
lyssnade till kamrarnas seanser, säger han, fattades jag av avsmak för
min nya tjänst över vilken jag först blivit så glad. Jag hade hellre
avstått från allt annat i världen än jag velat fara långt bort från de
offentliga talarstolarna."
I februari 1796 var han dock tvungen att lämna Paris och resa till
armén i Bryssel. Liksom Joseph visade han föga intresse för sitt arbete
i arméns tjänst, och han höll ej heller länge ut därmed. Då en del av
familjens medlemmar i juni 1796 voro samlade på det italienska slottet
Mombello i närheten av Loeben, infann sig plötsligt Lucien där med sin
hustru. Napoleon, som hade varit djupt indignerad över Luciens långa
dröjsmål i Paris och allt uppslukande intresse för dagspolitiken, var
väl preparerad för att med ytterlig hänsynslöshet möta den självrådige
yngre brodern, när han nu utan att ha anhållit om permission lämnat sin
tjänst för att sammanträffa med sin familj. När Lucien och hans hustru
anlände, ville Napoleon icke tillåta dem att stanna. Förgäves försökte
de övriga syskonen medla mellan bröderna, men de ovälkomna gästerna
måste strax efter sin ankomst vända om igen. Återresan gällde dock ej
mera tjänsten, utan Marseille.
Napoleon ville emellertid ej se Lucien sysslolös utan vände sig till
Carnot för att rekommendera honom till en ny befattning, den av
krigskommissarie på Corsika, vilken han även erhöll. Fransmännen hade
vid denna tid just lyckats återtaga ön från Paoli och engelsmännen, och
nu pågick här inom förvaltningens olika grenar ett nydaningsarbete, i
spetsen för vilket ställts Joseph. Det lockande perspektiv, som dessa
stora förändringar erbjödo, försonade i någon mån Lucien med att ånyo
träda i militärtjänst och vara borta från Paris. Bröderna arbetade och
trivdes väl tillsammans och fingo även tid att vid sidan av arbetet
bedriva allehanda icke alltid så riktigt förstklassiga affärer och
spekulationer, genom vilka de snart nog skapade sig en förmögenhet. De
drogo sig ej ens för att understödja sjöröveri och kaperier, vilket
emellertid ej tycktes inverka menligt på deras anseende, eftersom
Joseph år 1797 av valkretsen Liamone invaldes i de femhundras råd.
Luciens tur skulle komma senare.
Men trots dessa framgångar var Lucien än så länge missnöjd med sin
lott: han fann det orättvist, att han, som var Joseph så oändligt
överlägsen, skulle ställas i skymundan av denne, som redan intog en
bemärkt plats inom diplomatien och nu dessutom blivit lagstiftare.
Han visste vem som var alla goda gåvors givare, och han beslöt att
närma sig Napoleon. Ett tillfälle därtill gavs då Christine år 1797
blevhavande; Lucien författade nu en skrivelse, i vilken Christine
ödmjukt och älskligt anhöll om att Napoleon ville stå fadder för
det barn hon hoppades föda. Lucien hade räknat rätt, brodern åtog
sig nådigt fadderskapet och visade Lucien sin bevågenhet genom att
förskaffa honom en inflytelserik post i Bastia med stora inkomster och
nära nog oinskränkt makt i militära angelägenheter.
Men det var ändå icke vad Lucien eftersträvat. Hans diktan och traktan
gick ut på att komma till Paris, kasta sig in i politiken och få vara
bland dem, som strävade att befästa och uppehålla den nya form för
republik, av vilken han väntat sig så mycket. Han kände inom sig,
att hans rätta plats var i det parlamentariska livet, och att endast
där kunde han icke blott själv vinna tillfredsställelse utan också
göra bruk av de gåvor, med vilka naturen utrustat honom. När år 1798
det obligatoriska genom konstitutionen föreskrivna omvalet av två
tredjedelar av den lagstiftande kåren skulle äga rum, arbetade han
ivrigt för att göra sig corsikanerna bevågen och försäkra sig om
kandidatur till de femhundras råd. Det var ej heller förgäves han
uppbjöd alla sina krafter. Han blev uppställd som kandidat och invald.
Detta skedde den 18 maj 1798, eller dagen innan Napoleon inskeppade sig
i Toulon för att företaga sin expedition till Egypten. Det fatala var
emellertid, att valet på dubbelt sätt var olagligt: dels därför att
Liamone ej detta år hade rätt att sända någon representant, dels emedan
Lucien vid denna tid var endast 24 år gammal, och det för honom hade
fordrats ett år till för att bli valbar. Hans val kasserades dock icke;
man var år 1798 ytterst mån om att stärka det republikanska elementet
inom folkrepresentationen, och Lucien med sitt föregående var ur denna
synpunkt ett så gott förvärv, att man gjorde allt för att behålla honom.
Vid början av sin parlamentariska bana var Lucien ganska försagd, och
han yttrade sig endast sällan. Men varje hans uttalande visar, att han
under hela detta år, som Napoleon var frånvarande, förblev trogen sitt
gamla republikanska ideal. Han gör sig alltid till tolk för liberala
och humana idéer, och över hans andraganden ligger något av den flykt,
som utmärkte de första vältalarna under revolutionen.
När de femhundras råd den 29 messidor år VI diskuterade förslaget om
att fastställa decadierna såsom de enda nationella och republikanska
fest- och helgdagarna, reser sig Lucien för första gången: "men vi
ha icke rätt", säger han, "att hindra vilken medborgare det vara må
att fira den helgdag, som hans kult föreskriver! Kunna vi befalla en
fri människa att arbeta den eller den dagen? Kunna vi säga till en
republikan: denna dag skall du arbeta, vilken än din trosbekännelse
må vara? Folkrepresentanter, toleransen är en syster till friheten,
förföljelsen är dotter av tyranniet; har någon av er hört talas om, att
man ens i Rom under påveväldet förbjudit en sekt, som ni väl känner
till, att arbeta på söndagen? Skola väl vi, som äro representanter för
ett fritt folk, draga gränserna för trosfriheten snävare än i Rom!" Den
16 thermidor år VI framlade Lucien själv ett förslag till understöd åt
fallna krigares änkor och barn, sedan ett förut i de femhundras råd
framställt förslag i de gamlas råd hade blivit förkastat. Han yrkar på
att republiken skall åtaga sig att understödja de faderlösa ej blott
till deras fjortonde år utan till dess de kunde välja sig ett yrke --
"då skall", säger han, "krigaren kunna lugnt sluta sina ögon utan att
vara orolig för sin sons öde; han vet, att fäderneslandet gjort denne
till sin son, och att det skall draga försorg om honom, ända tills han
i sin tur kan skriva in sig i rullorna. Den på slagfältet förblödande
krigaren skall ej längre vara bekymrad för sin familj och får ge bort
sin sista tanke till fäderneslandet med att fråga om segern blivit de
republikanska vapnen trogen."
Det var först i början av fructidor år VI, som Lucien började opponera
mot direktoriet, detta med anledning av den lättsinniga och oförnuftiga
utrikespolitik som direktoriet förde, samt dess olagliga inblandning
i de republiker som Napoleon skapat. Den största av dessa, den
cisalpinska republiken, sände en representant till Paris med klagomål
över de egenmäktiga åtgärder Frankrikes ambassadör därstädes, Trouvé,
gjorde sig skyldig till, speciellt över det olagliga införandet av en
tremannaregering i stället för det direktorium av fem personer, som
Napoleon upprättat. Då klagomålen riktades till Lucien och Joseph,
försökte Lucien förmå direktorerna att taga sig an cisalpinernas sak
och lugna de upprörda sinnena. För den skull uppsökte han direktorerna,
främst Barras, och sökte personligen övertyga dem om att något borde
göras, men följden härav blev endast, att en brytning för alltid mellan
Lucien och Barras ägde rum. Då tog Lucien ett avgörande steg: i de
femhundras råd stämplade han i ett glänsande andragande direktorerna
såsom ansvariga för de oroligheter, som ägt rum i dotterrepublikerna.
Detta angrepp på regeringen vann visserligen ej sådan anslutning, att
någon direkt aktion därmed kunnat inledas, det hade väl ej heller
Lucien åsyftat, men själv hade han med sitt uppträdande tagit bestämt
parti: efter denna dag var han en av oppositionens ledande män, och
alltmer blev det honom klart att direktorerna ej voro värdiga att föra
styret, att de begagnade sig av sin makt endast till intriger och
personlig fördel och att den statskuppspolitik, som de med förkärlek
använde, på ett farligt sätt äventyrade respekten för lagarnas helgd.
Redan före detta avgörande steg hade Lucien valts till sekreterare i
de femhundras råd, en utmärkelse, som nogsamt bevisade att han som
politisk personlighet kring sig samlat vänner och meningsfränder.
Att hans brytning med direktoriet skulle stärka hans anseende var
naturligt, då man vet, att under hela denna tid den lagstiftande
kåren stod i mer eller mindre enhällig opposition mot regeringen. Men
om ock, såsom Lucien själv säger, han ofta bekämpade ett lagförslag
endast därför, att direktorerna understödde detsamma, så finner man
dock alltid en bestämd riktlinje i hans parlamentariska strävanden,
nämligen att skydda och försvara kärnan i det republikanska samhället;
så t.ex. arbetade han i sin egenskap av medlem i pressutskottet
med kraft på att få den preventiva censur avskaffad, som hade
införts efter fructidor-statskuppen, samt för användandet av jury i
pressangelägenheter.
Det vore emellertid tämligen naivt att förutsätta, att Luciens
politiska verksamhet varit dikterad uteslutande av intresse för
republikens välfärd. Den idealitet, som engång hänfört lagstiftarne
från år 1789, och av vilken även Lucien känt en fläkt, var efter sex år
av frihet och jämlikhet tämligen förflyktigad. Efter revolutioner genom
och för folket hade kommit statskupper av djärva partigängare -- man
samlades numera kring individer och ej kring principer. Det politiska
spelet med dess blodiga risker och djärva chanser medförde, att ingen
med ärelystnad och djärvhet kunde motstå att kasta sig in i detta
stora jobberi med makten, så ej heller en man med Luciens karaktär
och förutsättningar. Utan att kunna kallas en lycksökare, hade Lucien
mycken naturlig äregirighet samt känsla av eget värde och dessutom för
sina ögon exemplet av Napoleon, som trots sina storartade talanger
och sin översvallande kraftexpansion ej föraktade ett skickligt,
manövrerande av sin lyckas skepp på de stora händelsernas hav.
Självständig och orädd i en tid, då de djärva hade något att vinna,
måste Lucien bliva sin egen lyckas smed. Och det insåg också redan hans
samtid -- i tidningarna från detta händelserika år utpekades Lucien
som en av dem, vilka ur direktoriets svaga händer ville rycka till sig
makten.
Lucien ställde sig liksom Joseph till Napoleons förfogande vid
dennes återkomst från Egypten, han icke blott förberedde statskuppen
tillsammans med sina båda bröder, jämte Talleyrand och Sieyès,
utan var också den, som genom sin rådighet och sitt lugn förde den
igenom. När Napoleon den 19 brumaire, efter att i de gamles råd ha
gjort komplett fiasko med sitt stora tal, mera lämpat för soldater
än folkrepresentanter, darrande och blek inträdde i de femhundras
improviserade sessionsrum i Saint-Clouds orangeri, och kring honom
ljödo samma rop som engång omsvärmat Robespierre den 9 thermidor:
"ställ honom utom lagen, ned med diktatorn", då var det presidenten
i församlingen, Lucien Bonaparte, som talade lugnande ord till den
upprörda församlingen och, när ljudet av hans ord drunknade i larmet,
kastade sig på en häst, red ut till trupperna, som stodo i beredskap
på slottsgården, och kallade dem till hjälp. Och när sedan mot natten
statskuppsmännen ville befästa sin vunna seger med lagparagrafer, var
det återigen Lucien, som genom sin energi lyckades samla ihop så många
folkrepresentanter, som voro av nöden för att det framlagda förslaget
till ny konstitution skulle erhålla sken av laglig giltighet.
Vandal, brumaire-statskuppens författare, har velat reducera Luciens
insats i statsvälvningen under påpekande, att trupperna i varje
fall förr eller senare skulle använts att tvinga de motsträviga
till eftergift. Detta är emellertid osäkert. De sammansvurna hade
aldrig tänkt på att använda våld, militären var endast tillkallad
såsom eventuellt skydd, och Lucien grämde sig efteråt mycket över
att statskuppen ej blev en rent parlamentarisk akt. Men Napoleon,
på vars djärva uppträdande hela kuppen var byggd, förstörde från
början situationen genom sitt tveksamma och fatala uppträdande, och
Lucien kunde taga åt sig äran att genom sin kallblodighet ha räddat
situationen.
Intressantare är frågan, huru det var möjligt för Lucien, den rättrogne
republikanen, att medverka till störtandet av den konstitution, som
han själv erkänt såsom den bästa garantien för frihetens och fredens
bevarande, Lucien, som, när Barras förvånat sig över hans förbittring i
anledning av tillsättandet av ett styrande triumvirat i den cisalpinska
republiken, hade genmält: "vem svarar för att en tremannaregering i
Italien ej kan följas av en dylik i Paris". För Luciens handlingssätt
härvidlag kunna väl flere grunder finnas, hans motvilja mot de
dåvarande direktorerna, särskilt Barras, och veneration för Sieyès, som
alltjämt för honom stod i det underbara ljus, som revolutionens första
tid gjutit kring hans torra och metafysiska hjässa, men främst ändå den
egna ärelystnaden, parad med medvetandet därom, att, ifall icke hans
bröder och han själv svingade sig upp på maktens tinnar, andra skulle
veta att göra det. Dessutom ligger det utan tvivel någon sanning i
Luciens yttrande att lika litet som 1789-års män föranledde republikens
införande, lika litet var brumairemännens statskupp anledning till
kejsardömets upprättande, och man får antaga, att Lucien menat, att
tidens krav och bärande idéer i båda fallen framkallade de yttersta
konsekvenserna.
Om Lucien efter brumaire-statskuppen hade blivit ställd på den plats,
som bäst passade hans läggning och politiska åskådning, så hade han
bort bli medlem i konsulatets andra kammare, tribunatet. Här hade han
kunnat fortsätta det slags arbete, som han begynt i de femhundras råd,
och göra sitt inflytande gällande bland de unga och liberala elementen
i denna församling. Men Luciens deltagande i statskuppen bestämde
honom för en mera inflytelserik och ansvarsfull uppgift. När den nya
ministären definitivt bildades, utsågs Lucien att vara minister för
inrikesärendena.
Att vid 25 års ålder övertaga och på egen hand sköta ett
inrikesministeriums hela invecklade maskineri var mycket begärt även av
Lucien med hans smidighet och lätthet att snabbt sätta sig in i olika
frågor, i synnerhet som svåra och krävande uppgifter väntade honom,
då under denna tid hela förvaltningen skulle omorganiseras. De flesta
initiativen togos ej heller av honom utan av Napoleon.
Men det fanns områden inom Luciens arbetssfär, för vilka han i stället
särskilt intresserade sig. Allt som rörde kulturella förhållanden,
läroanstalter och akademier, konst och vetenskap ägnade han mycken
omsorg, och genom att han för sådana ändamål anslog stora summor
av inrikesministeriets medel -- det har sagts, att han handskades
rätt lättvindigt med dessa -- blev hans ministertid i kulturellt
avseende särdeles fruktbringande. Han var något senare även med om
att återupprätta Franska akademien, Ludvig XIV:s gamla akademi, som
revolutionen slopat, och att ombilda Institutet, av vilket han själv
blev medlem. Personligt understödde han också de vetenskapsmän,
litteratörer och konstnärer, som hos honom sökte stöd och hjälp.
Han offrade mycken tid för att i audiens mottaga hela den uppgående
skriftställarvärlden, förtröttades ej av att höra dem uppläsa sina ofta
omogna och långdragna verk, kritiserade, berömde och gav goda råd.
Han skaffade även sina vänner och skyddslingar inbringande platser
och ämbeten. Bland dem som stodo honom nära voro poeten Arnault samt
författaren Fontanes, som både Lucien och hans syster Elisa dyrkade och
överhopade med välgärningar. Luciens intresse för konst och litteratur
var -- och det länder honom till heder -- verkligt oegennyttigt, han
uppmuntrade ej såsom Napoleon konstnärer, för att de med pensel och
penna skulle sjunga hans lov, utan endast för konstens egen skull utan
hänsyn till politisk eller konstnärlig trosbekännelse. Man finner också
de mest olika namn på hans understödslista; han gav sitt understöd
både åt revolutionens dityrambdiktare Béranger och åt Chateaubriand,
den nyuppvaknande katolicismens förhärligare. Luciens verksamhet som
mecenat, såsom uppmuntrare av konst och vetenskap är utan tvivel den
vackraste sidan av hans livsarbete.
Inrikesministern var även tvungen att hålla stort hus och hov, och
han trädde nu egentligen för första gången ut ur det jämförelsevis
tillbakadragna liv han hittills levat. För Christine, som älskade ett
stilla hemliv, var det en börda att representera. Emellertid voro
både hon och Lucien gästvänliga till naturen, och i sitt hem i Hôtel
Brienne, men i synnerhet på sitt lantgods Plessis-Chamans, ett slott
nära Senlis, samlade de sina intimare vänner till en krets, där man
roade sig av hjärtans lust. Med lätthet kunde denna okonstlade societet
taga upp konkurrensen med de stela hovcirklarna i Malmaison, där
Napoleon kring sig utbredde en kyla, som icke ens Joséphines naturliga
älskvärdhet förmådde upptina. I Plessis vistades Luciens vänner flera
veckor i streck, och här spelades med iver teater, både tragedier av
Racine och Corneille samt lätta farser, allt med storartad uppsättning
och med biträde av goda yrkesskådespelare, ibland t. o. m. av Talma.
Lucien och Elisa spelade gärna högtragiska och antika roller, Lucien
med rätt stor talang, Elisa skrattretande, allt enligt madame Junots
vittnesbörd. Dagarna gingo snabbt med omväxlande nöjen, såsom utfärder
till trakten omkring, teaterrepetitioner och diskussioner, ofta över
allvarliga politiska och filosofiska spörsmål. Alla voro ense om att en
älskligare värdinna än Christine och en mindre generande värd än Lucien
kunde man ej tanka sig; att den senare ibland var vid dåligt lynne och
då bröt ut mot gästerna tyckes ej ha berört dem mycket -- det var bara
en liten pikant omväxling, säger madame Junot.
I maj 1800 dog Christine. Lucien sörjde henne djupt och drog sig för en
tid bort från offentligheten. Men även de andra Bonaparterna saknade
i sin krets den lilla enkla kvinnan, som de först mött med så oblida
ögon, men som med liden vunnit dem alla med sin hjärtlighet och sitt
taktfulla väsen. Emellertid kunde Lucien ej ägna lång tid åt sina
personliga bekymmer. Efter några veckors vistelse på Plessis-Chamans
vände han åter till Paris och sitt ministerium. Den tidens människor
levde fort, och Bonaparterna voro i hög grad barn av nuet.
Det är som om med Christines död en ny period begynte i Luciens liv.
Han börjar nu på allvar deltaga i det mondäna sällskapslivet, uppträder
med mycken lyx och omger sig med en brokig massa människor, han kastar
sig in i en rad av kärleksäventyr, ofta av tvetydig art, och hans namn
nämnes ofta i den parisiska skandalkrönikan. Lucien gjorde heller intet
försök att dölja sina förbindelser. Den sentimentalitet, som låg på
bottnen av hans väsen, kom i hans förhållande till kvinnorna till synes
-- inrikesministern och politikern förvandlades till en trubadur, som
vid kvinnornas fötter lovsjöng deras skönhet och vett. En av dem, som
Lucien ivrigast uppvaktade, var madame Récamier, hon, som i saknad av