Napoleons syskon - 05

erotiskt känsloliv upphöjde sin skönhet till självändamål och valde
sina beundrare främst med hänsyn till hur de klädde henne. Denna gång
nöjde hon sig med att göra Luciens glödande beundran till en visa i
hela den mondäna världen.
Också i politiken blev Lucien djärvare än förr och ställde sina
förhoppningar högre. När han tänkte tillbaka på den roll han spelat vid
brumaire-statskuppen, kunde han ej underlåta att jämföra den plats han
själv intog i samhället med Napoleons, och han kände sig förfördelad.
Den belöning, som han för sin del ansett sig ha rätt att erhålla i
utbyte mot att ha förskaffat brodern en nästan enväldig ställning såsom
förste konsul, var att få med honom dela makten med den fördelning,
att Napoleon skulle sköta de militära angelägenheterna och han de
civila. Skulle Napoleon av en oförutsedd händelse dö, ansåg han sig
självskriven såsom efterträdare.
Det var sådana tankar, som lekte Lucien i hågen, när han 1800 utgav
broschyren "En parallell mellan Cesar, Cromwell och Bonaparte." Boken
utkom visserligen anonymt men var tryckt på inrikesministeriets
bekostnad, och det var ej svårt att igenkänna författaren. Likaså
kunde man med lätthet tyda broschyrens syftemål som ett angrepp mot
Napoleon. Det gjorde även samtiden. Efter dess utkommande överhopades
polisministern Fouché med angivelsebrev mot Lucien. Fouché, som
var Luciens personliga fiende och motståndare, framställde denna
angelägenhet inför Napoleon till Luciens nackdel, och det kom till
stormiga scener mellan bröderna. Det tjänade till intet, att Lucien
angav sin beundrade vän Fontanes såsom författare till den misshagliga
skriften, Fontanes stil var alltför känd för att någon skulle kunnat
misstänka honom. Napoleon hade redan hunnit glömma brumaire och
Luciens tjänster, han såg nu blott i sin yngre bror en medtävlare
om makten, och därmed var det slut med Luciens politiska karriär.
Ministerportföljen berövades honom, och för att göra Lucien i någon mån
skadeslös erhöll han ambassadörsplatsen i Madrid -- det var nämligen på
sådana poster, som man vid denna tid kunde inhosta guld och utveckla en
kunglig ståt.
För Lucien var det en oerhörd uppoffring att lämna Paris med dess
hetsiga och pulserande liv. I det längsta försökte han förmå Napoleon
att återtaga sitt beslut, och ännu från Bordeaux, där han dröjde någon
tid, riktade han -- under förevändning att pesten härjade i Spanien
-- till Napoleon en sista begäran att få återvända. Men Napoleon var
obeveklig, och de första dagarna av december 1800 anlände Lucien till
Madrid med sina två döttrar, den yngre endast två år gammal -- själva
det faktum, att Lucien tog den lilla flickan med sig, vittnar till
fullo om den stora ömhet med vilken han alltid omfattade sina barn.
I Madrid uppträdde Lucien som grandseigneur och mecenat. Han omgav sig
med lyx och ståt och återtog samma liv, som han levat i Paris. Hans
hov fylldes av märkliga män och sköna kvinnor; han hade i sin tjänst
personer, enkom anställda för att i hela Spanien uppspåra och för hans
räkning inköpa dyrbara verk av gamla och nya mästare för att införliva
dem med hans samlingar. Han stod väl med de spanska ministrarna, och
hans sällskap var mycket eftersökt; han lyckades även göra ett så gott
intryck på Karl IV, Godoy, "fredsfursten" och drottningen, att han
av dessa behandlades såsom en vän och jämlike och när som helst hade
tillträde till hovet.
Emellertid ingick även i Luciens mission att träffa viktiga uppgörelser
mellan republiken och Spanien. Sålunda slöts den 21 mars 1801 ett
betydelsefullt fördrag, åsyftande en gemensam aktion mot Portugal,
ifall detta land icke övergav alliansen med England. Detsamma
gillades visserligen av Napoleon, men han vägrade Lucien de övliga
större penninggåvor, som vid avslutandet av dylika fördrag utdelades,
under förevändning att överenskommelsen ifråga ej hade ett fördrags
allvarliga och bindande karaktär.
Emellertid kom det verkligen till krig mellan Spanien och Portugal,
men då det senare landets regent var måg till Karl IV, fick detta krig
ingen allvarlig karaktär, och Portugal gick strax in på att sluta
fred. Lucien var också med om fredsunderhandlingarna och signerade
fredsaktstycket med ett ståtligt "Bonaparte". Napoleon vägrade dock
bestämt att ratificera detta fredsslut, emedan han ansåg att de
fördelar Spanien vunnit voro allt för obetydliga. Efter en livlig
brevväxling, mellan Napoleon, Talleyrand och Lucien, gjorde Napoleon
upp ett annat fördrag, som Lucien i sin tur vägrade erkänna. Napoleon
befallde honom helt kort att underteckna fördraget, och Lucien hade
blott att lyda. Men då Napoleon tydligt låtit honom förstå, att hans
självrådighet och egenmäktighet såsom ambassadör kunde komma att kosta
honom dyrt, föredrog Lucien att själv begära sitt avsked. Innan han
ännu erhållit detsamma, lämnade han i slutet av år 1802 Madrid och
begav sig till Paris. Han reste ingalunda tomhänt därifrån: den fattige
Lucien, för vars utkomst Napoleon så föga hade sörjt, kom tillbaka
från sin mission i Spanien såsom en mäkta rik man -- det säges, att
han samlat en förmögenhet på 50 miljoner. Den spanska konungen, som
hade funnit behag i den unge mannen med entusiasm för allt konstnärligt
och utsökt, överhopade honom med dyrbara gåvor. Utom 20 tavlor av
gamla spanska mästare skänkte han honom briljanterade pjäser till ett
värde av 200,000 livres och till avskedsgåva sitt porträtt i naturlig
storlek, infattat i en ram av diamanter och ädla stenar, vilka enbart
för sig beräknades till ett värde av fem miljoner.
Efter återkomsten till Paris var Lucien sålunda en rik man, och han
begagnade sig av sina miljoner till sitt eget och andras nöje. Den
yppigaste lyx rådde både i hans hem i Paris, Condéernas och Briennernas
gamla palats, det s. k. Hôtel Brienne, som han tidigare hyrt men nu
inköpte, och på Plessis-Chamans, för vars förskönande han gav ut
miljoner. På delta slott lät han bygga konstgjorda grottor och sjöar,
anlade storartade parker och trädgårdar -- allt i en originell stil,
som han själv föreskrivit. Här återupptogs det glada och lustiga
livet från förut. Stjärnan i Luciens salong var nu markisinnan
Santa-Cruz, född Wallenstein, en av Luciens spanska älskarinnor, som
följt honom till Paris. Både på landet och i staden voro hans rum
överfulla av konstens mästerverk, målningar, skulpturer, miniatyrer
och kuriositeter av alla slag, och Luciens största glädje var att
för sina gäster demonstrera sina skatter, som han ständigt ökade med
nyförvärv. Om man får tro Masson, så hade han agenter i hela Europa
vilka hos konsthandlare och konstkännare spårade upp det bästa, som
kunde anträffas. Hans tavelsamling var också under denna tid en av de
förnämsta i Paris. Där fanns en stor sal med gamla italienska mästare,
flere salar moderna målare och en särskild flygel för holländskt
måleri. Bland de 137 gravyrerna efter tavlorna i hans samling finner
man idel betydande namn: van Eyck, Dürer, Holbein, Rubens, van Dyck,
Rembrandt, Ribera, Velasquez, Murillo, Titian, Paolo Veronese,
Correggio, Ghirlandajo, Masaccio, Leonardo da Vinci, Michelangelo,
Andrea del Sarto, Perugini och Raphael. Skulpturen var ej på långt när
så väl företrädd, men här fann man icke desto mindre några stora namn:
Michelangelo och Donatello.
Men Luciens konstintresse och nöjen hindrade honom icke att med vakna
ögon följa politiken och söka ett tillfälle att ånyo få spela en roll.
Under den första tiden efter hans hemkomst hade Napoleon behandlat
honom mycket snävt, men han började snart ändra taktik. Han förstod,
att Lucien var en farlig person, om man icke band honom, och han
räckte ut handen till försoning. Att Lucien tog den utsträckta handen,
förklaras därmed, att han i ett samarbete med Napoleon såg den enda
vägen till en maktställning, som ej skulle stå efter broderns. Och då
han alltid tog steget fullt ut, ställde han sig också nu, liksom 1799,
helt till Napoleons förfogande. Napoleon behövde ett stöd i tribunatet,
och år 1802 blev Lucien invald i denna församling. Han understödde
här ivrigt Napoleons intressen och ställde sig sålunda fientlig mot
"ideologernas" oppositionella grupp, vilken han egentligen genom anlag
och åsikter bort tillhöra. Med alla sin revolutionära retoriks blommor
och sirater bekämpade han detta parti, och Napoleon hade till en stor
del hans vältalighet att tacka för att han, trots häftigt motstånd,
kunde driva igenom en lag, så stick i stäv mot republikanismens anda
som konkordatet, d. v. s. erkännandet av katolicismen som statsreligion
under påvens skydd. Det förefaller egendomligt att en man, som levat
så i revolutionens idévärld som Lucien, plötsligt kunde förneka ett
av dess viktigaste och för alla tider bestående resultat, skiljandet
av stat och kyrka, vilket i Frankrike var garantien för en verkligt
fri religionsutövning. Men när Lucien förde katolicismens talan, var
han kanske uppriktig, ty det förefaller som hade han icke dyrkat
allenast förnuftet och skönheten -- hans brev från denna och senare tid
präglas av en viss religiositet, och det är väl icke oriktigt, om man
antager, att författaren till "Le génie du Christianisme" härvid utövat
inflytande på sin vän och välgörare. Men när han i sitt organ "Mercure
de France" försvarar Napoleons teatercensur och i tribunatet talar för
upprättandet av hederslegionen, eller när han tar del i den statskupp,
som delar tribunatet i tre sektioner och genomför lagen angående
återväljandet av en femtedel av församlingens medlemmar, vilken gjorde
slut på den frisinnade oppositionen, har detta utan tvivel sin grund
i opportunism och ej i övertygelse. Eller var hans uppträdande i
tribunatet endast ett tecken på att han, den 26-årige ynglingen, var på
väg att bli konservativ? Det är svårt att säga. Men det förefaller dock
mera troligt, att hans revolutionära politik var tillfällig och ett
medel att komma fram.
Lucien blev för dessa tjänster av Napoleon belönad med allehanda
förmåner. Han erhöll bland annat kurfurstendömet Trier med en enorm
årsinkomst och det praktfulla slottet Soppelsdorf såsom residens och
blev dessutom medlem av hederslegionens stora råd. Men i stället
berövade Napoleon honom hans plats i tribunatet och överflyttade honom
till senaten -- en heder, som endast var skenbar, ty i själva verket
fruktade Napoleon, att Lucien skulle begagna sig av sin nyförvärvade
starka maktställning inom tribunatet till att med honom själv
konkurrera om makten. Men icke ens i senaten ansåg han sig säker på
Lucien, och han avvaktade blott ett tillfälle att få brodern avlägsnad
från Paris, i det han samtidigt gav honom en hög men beroende ställning.
Ett sådant erbjöd sig, då konungen av Etrurien i mars 1803 avled. Hans
eflerlevande änka ägde visserligen ej några yttre företräden, men i
egenskap av regentinna för sin lille son hade hon en kungakrona att
medföra som hemgift i sitt andra äktenskap. Napoleon ville gärna med
konungariket Italien förena de etruriska provinserna, men det kunde
ej ske med vapenmakt, då drottningen var en spansk infantinna och han
därigenom skulle brutit fördraget med Spanien. Denna fredliga erövring
skulle alltså ske genom Lucien, och denne blev icke så litet häpen,
då Napoleon en dag framställde för honom förslaget att gifta sig med
den lilla puckelryggiga spanska infantinnan. Lucien såg saken endast
från den humoristiska sidan och gav ett skämtsamt svar, men då detta
ingalunda tillfredsställde den högtidlige brodern, lovade han taga
saken i övervägande.
Men detta löfte var endast en fras. Ty Lucien hade ett oomkullrunkeligt
skäl att vägra taga emot det hedrande giftermålsanbudet. Han hade
nämligen just blivit en nygift lycklig äkta man. Kort förut hade
han inför magistrat och präst legaliserat sitt förhållande till en
kvinna, som redan länge hade varit hans ovigda hustru, och vilken även
fött honom en son. Lucien hade emellertid ej omtalat giftermålet för
Napoleon, då han visste att han därigenom skulle väcka den mäktige
broderns förbittring. Med den lilla värdshusflickan från Saint-Maximin
hade han kunnat gifta sig på den tiden då han var depotföreståndare i
en småstad, men nu var han furste och senator, och Napoleon ville ej
mer veta av några mesallianser i familjen!
Hon var en bildad, ståtlig kvinna, madame Alexandrine Jouberthou, född
Bleschamp. Hon hade varit gift med en börsmäklare, vilken efter att
ha blivit ruinerad övergivit henne samt rest till S:t Domingo. Lucien
råkade henne på våren 1802 och blev genast passionerat förälskad
i henne. Snart nog flyttade hon till Plessis, och kort därpå till
Paris, där hon bodde i huset bredvid Hôtel Brienne; Lucien hade
genom en underjordisk gång låtit förena hennes hus med sitt. Deras
förhållande väckte stort uppseende och gjorde, att många av de sköna
kvinnorna vid Luciens hov övergåvo hans salonger; även Elisa, som varit
medelpunkten i det liv, som levats här under nära ett år, började
draga sig tillbaka. Lucien begärde ej bättre än att strax få gifta sig
med sin väninna, men detta kunde ej ske förrän madame Jouberthou fått
kunskap om, huruvida hennes man, från vilken hon ej blivit lagligt
skild, var död eller ej. Först sedan en son blivit född, lyckades hon
erhålla bevis för att herr Jouberthou ej mera fanns i livet, och i maj
1803 blevo de vigda. Napoleon hade visserligen ej varit okunnig om
deras förhållande, men han tog det ej allvarligare än Luciens andra
förbindelser, och han trodde denne vara så pass ärelysten att han i sin
nuvarande höga ställning ej ville riskera densamma i en mesallians.
Han hade även hört talas om att Lucien fått en son men ej fäst sig vid
denna händelse -- det fanns så många oäkta Bonaparter, yttrade Jérôme
engång när Lucien fordrade fulla rättigheter för denne sin son, att det
var omöjligt att taga dem alla med i räkningen!
Luciens passion för Alexandrine Bleschamp och hans giftermål med henne
gav hela hans återstående liv dess prägel. Ty från det ögonblick
Napoleon insåg, att det var Luciens allvar att fasthålla vid sitt
äktenskap, bröts för alltid det goda förhållande mellan bröderna, som
med möda kommit till stånd. Hädanefter är Lucien det svarta fåret
i familjen och Napoleon upphör ej att trakassera honom. Han vägrar
absolut att erkänna giftermålet, han utesluter Alexandrine ostentativt
från alla tillfällen, då familjen samlas, och än värre, han gör nu
Luciens karriär i allt beroende av detta giftermål. Alla höga poster,
titlar och förmåner, som Napoleon bestämt för Lucien, erbjudas honom
nämligen med villkor, att han upplöser sitt äktenskap. Men Lucien låter
sig ej fresta, han visar sig i denna angelägenhet äga mer fasthet
än någonsin. Till varje nytt förslag från Napoleons sida svarar han
endast kort och gott, att han under inga omständigheter skall lämna
den hustru, som han själv valt, och att han föredrar att leva som
privatman, lämnande åt sina syskon att emottaga kronor och länder,
makt och ära. Men Lucien hade kanhända lättare att vara självständig
än de andra, han var den ende, som ej behövde taga emot penningar av
Napoleon, den ende i familjen vars namn ej för den årliga miljonen stod
på statens civillista!
Det var ej ringa offer Lucien bragte "la veuve Jouberthou" såsom hon
kallades i familjen. Först gällde det en eventuell tronföljd. Nästa
gång kom turen till den norditalienska kronan. I det senare fallet
hade Lucien svårt att säga nej -- hur frestande måste ej för honom
ett konungarike i Italien hava varit! Han kompromissar också så långt
han kan: han förklarar att hans hustru skall avstå från att dela hans
tron, icke önskar titulera sig kunglig höghet, utan nöjer sig med
att heta rätt och slätt madame Bonaparte. Napoleon överhopar Lucien
med förebråelser för att denne tänker endast på egna intressen. Hela
familjen övertalar honom på ett sätt, som Lucien gång på gång stämplar
såsom "scandaleux". Men Napoleon är obeveklig, och Eugène Beauharnais
blir vicekonung av Italien.
Senare kommer erbjudandet först av Portugals och strax efteråt av
Spaniens krona, det gäller samma villkor och blir samma resultat:
Lucien vägrar att lämna sin hustru, och Joseph får konungariket Spanien
-- vilket Lucien knappast avundas honom, då han ogärna velat bära den
krona, som Napoleon tvungit hans forna vän och gynnare Karl IV att
avstå.
Men i april 1804, långt före dessa underhandlingar, hade Lucien,
uttröttad av alla trakasserier, och kanske även med insikt om att
hans ställning var farlig, lämnat Paris och installerat sig i Rom.
Här förde han ett synnerligen angenämt liv i skötet av sin familj,
bland konstskatter och böcker, och det dröjde ej länge innan han också
här fann sig omgiven av vetenskapsmän och konstnärer. Han köpte sig
dessutom ett härligt lantgods nära Tusculum, där han trivdes utmärkt.
Till påven Pius VII stod han i ett gott, ja vänskapligt förhållande,
och vänskapen befästes med sedvanliga gåvor: från Luciens sida stora
penningbelopp, från påvens ej blott värdefulla konstverk utan även ett
slott i Viterbo, Canino. Pius VII visade dessutom genom att stå fadder
för Luciens barn -- en ynnest, som ej vederfors mången -- att han
erkände Luciens giftermål.
De fortgående ansträngningarna från Napoleons och familjens sida att
förinta hans äktenskap voro vid denna tid den enda skuggan i Luciens
annars så lugna och trivsamma tillvaro. Lucien skrev det ena mera
förbittrade brevet än del andra: "Ni tyckas alldeles ha glömt bort
vad heder och religion fordrar", skriver han sålunda engång till
morbrodern, kardinal Fesch. "Ha ni ej tillräckligt sunt förnuft för att
ej förväxla mig med Jérôme, och för att bespara mig edra fullkomligt
onyttiga råd? Det är bäst, att ni låter bli att skriva till mig så
länge tills hedern och religionen, som ni nu föraktar, ha skingrat er
förblindelse. Dölj åtminstone under er purpur edra känslors låghet och
gå tyst er väg, som är ingen annan än äregirighetens."
Den enda av Napoleons önskningar, som Lucien tillmötesgick, var att
sända sin äldre dotter Charlotte till Paris för att uppfostras där i
och för ett eventuellt giftermål med prinsen av Astunen, Karl IV:s av
Spanien son och spansk tronföljare.
Men det var som om Luciens framgångar, av vilket slag de än voro, ej
lämnade hans store broder nattro -- eller var det kanske förbittringen
över att ej kunna knyta vid sitt öde den mest begåvade och den mest
energiska av sina syskon -- alltnog, förföljelsen fortgick. I februari
1808 träffades Lucien av förbudet att vistas i Rom. Han bosatte sig
då på sin villa i Frascati, där han, omgiven av sin familj och sina
vänner, levde fram ytterligare två stilla år. Vilken kontrast till
brodern Joseph, som under samma tid kämpade sin hopplösa kamp i
Spanien, eller till brodern Napoleon, vars despothand kom hela Europa
att darra i sina fogar! Men icke ens under Tusculums pinjer fick
Lucien frid. Mot slutet av år 1810 kom förbud att vistas även här, och
ungefär samtidigt återsändes Charlotte, som i sina små brev hem hade
djärvts göra sig en smula lustig över familjen och därigenom väckt sin
store farbroders misshag. Lucien tog därefter sin tillflykt till den
sista fridlysta plats han hade att tillgå -- Canino. Han företog här
storartade drivhusanläggningar, och hans dagar gingo med att övervaka
arbetena i orangerierna, med att läsa och att dikta. Men ingen kunde
förvåna sig över att han ej var tillfredsställd. Han var borta från
Paris, där han hörde hemma, han levde en godsherres liv, medan hans
syskon hade furstendömen och konungariken. Med vemod och bitterhet
måste han fastslå, att han, som haft så stor del i befästandet av
Napoleons makt, för all framtid var dömd till landsflykt och därtill
skild från sin mor och sina syskon. Och allt starkare började hos honom
den tanken tränga fram att sätta ett längre avstånd mellan sig och all
den glans som rådde i Paris, därifrån kejsardömets gyllne örnar med
hotfulla vingar överskuggade konungar och folk.
Men vart taga vägen? Del fanns blott ett fritt land som icke var
fientligt -- Amerika. För honom liksom för alla andra, som upplevat
revolutionen, stod Amerika i ett fantasiens ljus som underlandet,
där individens heligaste rättigheter respekterades, och där alla som
förföljdes av våldet kunde få en tillflykt. Hit ville Lucien ställa
sin kosa. Han begärde av Napoleon pass för resan till Amerika, och
samtidigt skrev han till sin mor ett brev, som är betecknande för den
uppfattning han hade om familjens handlingssätt:
"Min största sorg", säger han, "när jag nu reser, är att lämna er,
men jag är tvungen att göra det, emedan kejsaren mot mig visar den
mest skriande orättvisa, och emedan ni själv genom att ställa er på
hans sida har, då det gäller mig, glömt vad heder och religion fordra.
När jag är borta, skall ni helt säkert bättre förstå mig, och när
sanningens timme engång kommer att slå, skall ni minnas att ni har
en son, som gärna vill återkomma till Europa i sin otacksamma och
orättvisa familjs sköte. Ja, i sanning, otacksam och orättvis. Ty också
jag har bidragit till er framgång, och om ni tänker på den 18 brumaire,
så böra Fesch, Louis och Jérôme känna tacksamhet mot Lucien. Jag
påminner eder om detta, emedan jag tycker, att ni alldeles för snabbt
glömt det, och emedan det för mig är svårt att se huru förblindade alla
äro av kejsarens storhet, så förblindade, att ni behandla mig såsom
en förlorad son. Ni borde säga honom, att jag gifte mig emedan det
var min rätt, och påminna honom om att jag gjorde det innan han var
kejsare, samt att han gör sig löjlig genom att behandla en minister och
ambassadör såsom en skolgosse. Säg honom också, att min andra hustru
liksom min första har sådana egenskaper, att dessa borde komma honom
att glömma det som han kan ha emot henne. Om min familj gjort sin plikt
och ej visat sig i stånd till så mycken låghet, vore jag längesedan
återförenad med min bror, men man har alltid haft den dåraktiga idén
att jämföra mitt äktenskap med Jérômes, och man försöker nu förlikna
min skilsmässa vid kejsarens." Efter att ha erhållit del av detta brev,
lät Napoleon sända till Lucien alla de papper, som voro nödvändiga för
hans resa. Förberedelserna voro mycket vidlyftiga. Murat sände från
Neapel ett amerikanskt fartyg vid namn Hercules, vilket skulle föra
Lucien och hans familj över Atlanten, och i ett personligt brev anhöll
Lucien hos lord Wellesley om tillstånd att få landstiga på Sardinien i
hamnen Cagliari.
Den 7 augusti 1810 gick resan av stapeln, och Lucien lämnade Europa med
sin hustru och sina många olika sorters barn, -- en flicka Anna från
Alexandrines första äktenskap, Lolotte och Lili samt de fyra barnen
av Luciens andra äktenskap, Charles-Lucien-Jules-Laurent, Letitia,
Paul-Marie och Jeanne. Efter en svår resa anlände de uttröttade till
Cagliari, glada över tanken att få vila ut efter resan. Men nu uppstodo
nya svårigheter. Lucien blev förbjuden att landstiga. Han vände sig ej
blott till de engelska myndigheterna på Cagliari utan vädjade ock till
konungen av Sardinien. Sedan Hercules flere dagar legat förankrad på
Cagliaris redd, erhöll Lucien bestämt avslag på sin begäran. Men icke
nog därmed, några dagar därpå fick han befallning att strax begiva sig
till Malta, dit han skulle eskorteras av ett engelskt fartyg. På vägen
gjorde Lucien ett försök att befria sig från eskorten, och Hercules
började i smyg ändra kurs. Företaget blev upptäckt, och från det
engelska fartyget avlossades skott mot Hercules, som nu förklarades för
fientligt fartyg. Lucien blev såsom engelsk krigsfånge förd till Malta,
där han landade den 24 augusti. Det hjälpte ej, att Lucien åberopade
sig på engelska regeringen eller vädjade till sin rang och sina titlar,
såsom krigsfånge tilläts han ej att gå ut utan bevakning, och hans hus
omgavs av en vakt på 50 man. Icke desto mindre fann han sig i sitt öde,
kanske mest därför, att hans barn trivdes så utomordentligt väl på den
vackra ön med dess härliga klimat. Lucien själv återupptog t. o. m.
här sitt forna litterära arbete, och utan större missmod beredde sig
familjen att stanna över vintern.
Men plötsligt, i slutet av oktober, erhöll Lucien sent omsider av
markisen av Wellesley svar på de skrivelser han tillställt engelska
regeringen. Denna tillät honom varken att resa till Amerika eller
stanna på Malta. I stället skulle han inskeppas på ett krigsfartyg och
föras till England, där man ville anvisa honom en stilla och avlägsen
vistelseort. Lucien var mycket upprörd över denna befallning, så mycket
mer, som hans familj ej tilläts att följa med honom på resan. Den 20
november 1810 måste han anträda resan till England, kvarlämnade på
Malta de varelser för vilkas lycka han redan offrat så mycket.
Den 28 december landade han i Plymouth. Från första stund han
trampade Englands jord vederfors honom från fiendens sida alla de
hedersbetygelser, som hans broder förvägrat honom. Han behandlades
överallt som en prins av blodet och uppvaktades både av ministrarna och
medlemmar av högadeln, som på allt sätt visade honom sin bevågenhet.
Men detta var ändå intet mot den popularitet, som han förvärvade sig
inom olika lager av det engelska folket. Man såg i honom ett offer
för Napoleons förföljelser, och vart han än kom, hälsades han med
entusiasm. Även tidningarna sysselsatte sig ingående med allt vad han
företog sig. "Lucien Bonaparte är nu i gott skydd", skriver sålunda
en engelsk tidning, "och så länge han lever skall han utgöra en
förebråelse mot sin bror. Hans öde är ett nytt exempel på den grymhet,
som brodern visat vid otaliga tillfällen, och ända till evig tid skall
man minnas att han valt vårt land att bo i, samt kunna säga vilket av
de två länderna, som behandlat honom mildare."
Den starka opinionen för Lucien undergrävde kanske ej mindre Napoleons
välde än de andra brödernas regeringssystem. Napoleon förmådde ej med
lugn bära prövningen att se Lucien hyllad av hans värsta fiende. Han
avstod visserligen på grund av moderns förböner från sin föresats att
förbjuda Lucien att någonsin mera trampa fransk jord, men han avsatte
honom från hans senatorsämbete, fråntog honom hans kurfurstendöme,
utströk hans namn från hederslegionens och Institutets rullor och
berövade Lucien sålunda ej blott hans yttre värdigheter utan ock så
gott som alla hans inkomster.
Luciens hustru och barn kommo även lyckligt över till England. Den
första tiden bodde Lucien med sin familj i Wales, men senare köpte
han sig ett lantgods, Thorngrove, helt nära London. Här idkade han
livlig författarverksamhet och utgav även en diktcykel under titeln
"Charlemagne ou I'église sauvée", vilken för övrigt ej hade något
litterärt värde. Han uppgav dock icke sina försök att få tillstånd
att återvända till Italien. Hans gamle vän Pius VII utverkade även
denna tillåtelse, och i maj 1814 återvände Lucien med sin familj till
Italien, där han under titeln prins av Canino, som han erhållit av
påven, slog sig ner på sitt slott med samma namn.
Efter Napoleons tronavsägelse började Lucien, ädelmodig till sin natur,
strax att arbeta på att återupprätta hans välde, och han deltog med
iver i förberedelserna till Napoleons uppbrott från Elba. Under de
hundra dagarna kom Lucien liksom de övriga syskonen till Paris, och
förhållandet mellan bröderna blev nu bättre än det egentligen någonsin
varit. Lucien erhöll under denna tid en diplomatisk mission i Schweiz,
som han utförde till Napoleons tillfredsställelse. Liksom Joseph gjorde
också Lucien allt sitt inflytande gällande för att förmå Napoleon att
efter Waterloo genom en kraftig aktion mot sina fiender söka tvinga dem
att till sin efterträdare antaga den unge konungen av Rom.
Efter Napoleons andra tronavsägelse hölls Lucien en tid fången i Turin,
men han erhöll återigen hjälp av Pius VII, som hos Metternich utverkade
hans frigivande i augusti 1815. Han bosatte sig nu åter i Rom, där
hans tid upptogs av lärda studier, men var under flere år strängt
övervakad av den heliga alliansen. Här föddes hans barn Pierre-Napoleon
den 12 september 1815 och Antoine (i Frascati) den 31 oktober 1816,
Alexandrine-Marie år 1818 i oktober och Constance år 1823. En son,
Louis-Lucien hade blivit född i Thorngrove i England den 4 januari 1813.
När Napoleon fördes till Sankt Helena, anhöll Lucien om att få följa
honom dit, han erbjöd sig även att dela sin återstående förmögenhet med