Napoleons syskon - 02

privat audiens hos Pius VI och blev erkänd av honom den 2 september.
Påven var älskvärd och sände honom bland annat vackra hästar. Den
28 september ägde den stora officiella mottagningen rum, dit Joseph
anlände med sin republikanska svit i galavagnar dragna av spannhästar
och prydda med lakejer i hattar med stora trefärgade panacher. Samma
kväll presenterades den franska diplomatiska kåren för påven; damerna
föreställdes av påvens brordotter Donna Constanza Braschi i egen
person. Några dagar senare blevo Julie och Caroline presenterade för
påven.
Det liv som nu började tilltalade både Joseph och de bonaparteska
damerna. Den ena festligheten och balen avlöste den andra och överallt
voro den franska ambassadören, hans damer och hans svit föremål
för uppmärksamhet. Omkring Julie och Caroline trängdes hela Roms
fina värld, de uppvaktades av skalder och konstnärer som sjöngo och
komponerade till deras ära, och från denna tid daterar sig de kvinnliga
Bonaparternas segertåg i världen. Joseph som hade boende i Palazzo
Corsini ej blott sin diplomatiska kår utan även en stor svit, kände
sig i sitt rätta element. Han manövrerade med lätthet de olika slags
människor han kom i beröring med, klarade varje situation och uppträdde
hela tiden med en lugn självbelåtenhet, som ej lät sig rubbas av något.
Det var honom på hans nya post till ovärderlig nytta att han talade
italienska såsom en infödd.
Vänskapen med påven och det glada nöjeslivet i Roms societet togo
emellertid en ända med förskräckelse. Bland de olika element som i
Rom omgåvo Joseph funnos en del officerare som strax från början med
alla krafter arbetade på att uppvigla Roms invånare mot påven. Deras
mål därvid var att underlätta republikens införande i Kyrkostaten, och
de trädde i sådant syfte i förbindelse med vissa revolutionära och
missnöjda element som funnos i Rom -- här fanns redan ett parti som
arbetade på att med fullständigt lösgörande från påvens makt ombilda
Rom till republik under franskt välde. Med detta parti som bestod av
skriftställare, konstnärer och frigivna politiska fångar, till vilka
sällat sig en del officerare, hade fransmännen ständiga möten och
man kom därvid överens om att tillställa ett upplopp som kunde bli
förevändning för den statsvälvning man ej trodde sig kunna på fredlig
väg genomföra. Den mest ivriga bland fransmännen var en officer vid
namn Duphot, bestämd att bli Désirée Clarys maka och Josephs svåger.
Emellertid hade de romerska revolutionärerna genom en deputation utbett
sig en audiens hos Joseph. Den 28 december blev deputationen, som
anfördes av skulptören Cerrachi, mottagen. Revolutionärerna begärde nu
av Joseph utfästelse om franskt beskydd och understöd för den blivande
republiken Rom. Vad Joseph svarat på denna begäran är ej med visshet
känt, det uppgives att han sagt sig ingenting kunna göra samt bett
deputationen draga sig tillbaka. Men just då denna höll på att avlägsna
sig, omringades ambassadhotellet av romerska polistrupper. Vid denna
oväntade sakernas vändning förlorade fransmännen totalt fattningen
och Joseph, Duphot och några andra drogo i hastigheten blankt mot
polispatrullerna. Men ej nog härmed. Då dessa avlägsnade sig efter att
hava avlossat några skott i luften, förföljdes de av en del franska
officerare till vilka även sällat sig italienska revolutionärer, och
vid Porta Settimania kom det till en strid, varvid Duphot blev skjuten.
Joseph förstod nu att han var ohjälpligt komprometterad och ej
efter vad som hänt kunde stanna på sin post, och ännu samma natt
gjorde han sig i ordning att lämna Rom. Han sände tre olika bud till
statssekreteraren för att anhålla om sitt avsked, och efter att ha,
likaledes om natten, anskaffat pass för sig och sin svit, avreste han
med sin familj, sina sekreterare och sin svit klockan 6 på morgonen
från Rom. Mindes han väl denna kulna vintermorgon en annan flykt som
han varit med om fyra år tidigare, då han tillsammans med hela sin
familj förföljd och i största elände i ilande hast måst lägga sin
fäderneö bakom sig? Ånyo en äventyrlig flykt! Och dock hade mycket
hunnit ske och blivit annorlunda sedan den dagen.
Det har blivit diskuterat huruvida Joseph själv deltagit i den
misslyckade sammansvärjningen. Detta kan väl knappast förnekas. Ty
bevisat är att om han också ej varit närvarande vid de sammansvurnas
hemliga eller öppna möten, han dock haft personliga sammanträffanden
med dem. Hans nära relationer med Duphot, hans uppträdande vid själva
upploppet och hans hastiga avresa äro nog så tydliga tecken på att
stämplingarna mot påven skett med hans samtycke om ock ej på hans
initiativ. Han följde ju för övrigt endast den hemliga instruktion
han erhållit -- sättet var kanske alltför brådstörtat. Joseph erhöll
emellertid intet klander för sitt uppträdande varken av Napoleon eller
av direktoriet. Tvärtom talade Napoleon alltid gillande om Josephs
mission i Rom. Men han hade kanske ej gjort det om icke kort efter
Josephs avresa Berthier brutit upp från sitt läger och tågat mot
Kyrkostaten! Berthiers metod, de blanka vapnens, lyckades bättre, ja,
så väl att den romerska republiken redan den 15 februari 1798 kunde
proklameras från den capitolinska kullen.
Joseph begav sig emellertid över Florens och Milano till Paris, där
han slog sig ned, egentligen för första gången, och där han övertog
sitt mandat såsom lagstiftare, det han för sin beskicknings skull
ej hittills hunnit utöva. I de femhundras råd spelade Joseph ingen
framstående roll, han var ingen politiker, han yttrade sig sällan och
tog ej något initiativ.
I början levde Joseph och Julie tämligen indraget i Paris, de bodde i
ett anspråkslöst hus och hade hos sig boende Julies syster Désirée.
I detta hem funnos inga barn, först mycket senare -- åren 1801 och
1802 -- föddes deras två döttrar. Josephs uppträdande vann Napoleons
gillande, och förhållandet mellan de båda bröderna var vid denna tid
så gott, att när Napoleon begav sig på sin äventyrliga expedition
till Egypten han visade Joseph det stora förtroendet att överlämna
förvaltningen av sin egen, familjens och Joséphines förmögenhet i
Josephs händer. När Napoleon rest, undergick Joseph en förändring. Han
begynte använda den stora privatförmögenhet som han småningom skaffat
sig till att leva såsom det anstod en furste eller minister. Han köpte
för 66,000 livres ett hus i Paris, ett mycket vackert privathotell,
uppbyggt med den största lyx av en operasångerska, och kort därpå
för 258,000 livres ett av de största och förnämligaste lantgodsen
utanför Paris, Mortefontaine, uppbyggt av en rik bankir, som blivit
giljotinerad under revolutionen.
Det var för övrigt en orosfylld tid, detta år 1798-99 då Napoleon var
borta från Paris. Stämningen i Frankrike var nervös och irriterad. Då
kommunikationerna voro dåliga och underrättelserna om den bonaparteska
expeditionen blevo allt mera sällsynta för varje månad som gick och
under våren 1799 så gott som alldeles upphörde, vande man sig slutligen
vid tanken på att Napoleon ej skulle återvända. Ofta utspredos rykten
om hans död och berättelserna om de öden som denne nye Alexander gick
till mötes på sitt tåg till österns sagoländer voro så fantastiska och
varierande att ingen kunde förlita sig till dem. Och allt som tiden
led började man småningom försiktigt förbereda sitt avståndstagande
från denne Bonaparte som man redan under ett par år hade blivit van
att räkna med då det gällde republikens ära och ställning i Europa.
Så småningom började man allmänt politisera och intrigera såsom om
Napoleon icke alls funnits till. Joséphine roade sig bäst hon kunde,
hon hade förälskat sig i en ung man vid namn Hippolyte Charles och
visade sig så ogenerat och ihärdigt i hans sällskap att ingen kunde
misstaga sig om arten av förhållandet dem emellan. Dessutom stod hon
väl med den trio i direktoriet som tänkte och handlade gemensamt:
Barras, Rewbell och Gohier; instinktivt sträckte hon en hand mot dessa
ledande män för att ha ett säkert stöd till hands, ifall det skulle
inträffa som i grunden alla väntade och många hoppades på. Envar hade
nu som alltid sin äregirighet och sina planer, och många trådar spunnos
ännu så länge i mörkret. Det är på sätt och vis ett långt ögonblick av
spänning och berusning, denna väntetid, alla fråga sig vad som skall
komma sedan, varje klick har sina förhoppningar. Men nu är tidsandan
bliven an annan; det är ej mera fråga om att fortsätta kampen för det
som varit kärnan i revolutionens idéer, tvärtom ser man lysa fram ur så
gott som varje partis program diktaturens tanke, militarismens ideal,
förhoppningen att en enda man skall i sin hand taga alla trådar och med
kraft återställa lugn och ordning i riket. Ingen medger kanske ännu
öppet att så är fallet, men i den riktningen sträva alla medvetet eller
omedvetet. Barras arbetar för Bourbonerna, Sieyès för Moreau. Vilken
ställning intaga nu Napoleons bröder till denna tids strömningar?
Det är svårt att säga. Men man misstar sig helt säkert icke om man
tänker sig att även de buro på ärelystna planer. Joseph utgav under
Napoleons frånvaro en roman med titeln "Moïna eller bondflickan från
Saint-Denis", i sig själv en fadd, tråkig och obetydande berättelse,
vilken emellertid var betydelsefull därigenom att nästan på varje
sida i denna bok det civila idealet ställdes framom det militära, och
ämbetsmannens värv prisades såsom den upphöjda motsatsen till den råa
krigarens. Vid denna tid då Napoleon just personifierade soldatandan
kunde det ej vara utan betydelse att Joseph, som själv var ämbetsman,
högt och offentligt prisade de fredliga medborgardygderna. Ett annat
tecken på att Joseph ämnade skilja sin sak från broderns kan man
finna däri, att han vid denna tid gifte bort sin svägerska Désirée
Clary med den franske generalen Bernadotte. Detta är visserligen
endast en händelse, men man kan finna tanken där bakom i fall man
minnes att Bernadotte både inom den italienska armén och under
beskickningen till Wien samt vid olika tillfällen hade uppträtt såsom
Napoleons motståndare. Och ännu mera om man vet, att Bernadotte näst
Bonaparte var den man som starkast drog samtidens blickar till sig, en
framstående general och en god och skicklig organisatör. Bernadotte
blev ännu mera synlig när han, vilket också inträffade under denna tid,
blev utnämnd till krigsminister. Dessutom var Josephs ställning för
tillfället rätt prekär, så tillvida att han ej innehade någon post, där
han kunde synas och lysa. I mars 1799 vid nyvalen till den lagstiftande
kåren föll han igenom, och då han numera var varken minister eller
deputerad, fann han det antagligen vara hög tid att söka något nytt.
Han hade redan vant sig vid att spela en roll, han var rik, både på
ägodelar och inflytande, hade varit ambassadör och lagstiftare. Vad var
naturligare än att han strävade ett steg högre, att också för honom
hägrade målet att bli den förste. Han var den äldste i familjen och
i sitt eget tycke självskriven att fortsätta Napoleons verk, ifall
denne ej kom tillbaka. Joseph uppträdde vid denna tid liksom de övriga
syskonen furstligt, han samlade i sin salong allt vad Paris i dessa
dagar hade förnämt och märkvärdigt, och ministrarna voro hans nära
umgängesvänner.
Redan då ryktet om segern vid Abukir når Paris i mars 1799 bli alla
häpna och förvirrade. Sedan gå sju månader och man hör ingenting från
kampen därborta. Men den 13 oktober sprides nyheten att Bonaparte
landstigit vid Fréjus i södra Frankrike och är på väg till Paris. Hur
än alla andra politiska spekulanter betraktade denna händelse, om de
läto sig dragas med av sin entusiasm eller ställde sig avvaktande --
för Bonaparterna fanns det endast ett parti att taga: att hälsa honom
som segraren, återvunnen till dem som behövde honom, Frankrike och --
familjen. Så snart Joseph fick höra att Napoleon landat, reste han
till Rivieran för att taga emot honom. Och under den månad som följde
på Napoleons återkomst var han liksom Lucien ivrigt sysselsatt med att
förbereda Napoleons statskupp, och de voro båda till stor nytta genom
sina relationer till medlemmarna i både de femhundras och de gamlas råd.
Josephs deltagande i statskuppen medförde för honom en mångfald goda
håvor. Den första var utnämningen till medlem i Conseil d'État.
Dessutom ombetroddes han med en mängd diplomatiska värv. År 1800 tog
han del i fredsunderhandlingarna mellan Frankrike och Förenta staterna,
och kort därpå presiderade han vid de konferenser som medförde freden i
Lunéville, 9 februari 1801, samt vid dem som utmynnade i Konkordatets
införande 15 juli 1801. Han signerade också freden i Amiens mellan
England och Frankrike 25 mars 1802. Napoleon önskade utnämna honom
till president i den Cisalpinska republiken trots det vicepresidenten
därstädes Melzi d'Éril tydligt nog ej ville veta av honom. Josephs
ärelystnad hade emellertid väckts och han vägrade att resa till
Italien, då han på inga villkor vid denna tid ville vara borta från
Paris. Han köpte i stället ett av de vackraste privathotellen i Paris,
Hôtel Marbeuf, och flyttade in där. Detta palats hade förut tillhört
general Marbeuf, som under lång tid var guvernör på Corsika och som --
om med rätta eller -- ej säges ha varit Letitia Ramolinos älskare. Vad
som är säkert är emellertid att han var Charles Bonapartes välgörare,
och allt vad denne ernådde för att betrygga sin ekonomi, för att få
sina barn uppfostrade på statens bekostnad och för att få sitt gamla
adelskap erkänt, hade han haft den franske guvernören att tacka för.
Och nu drog Joseph in i detta féslott, som Charles Bonaparte berättat
om för sina barn och som deras fantasi sysslat med såsom höjden av
allt förnämt och lysande, en värld, oändligt mycket bättre och skönare
än deras egen. Joseph samlade kring sig i Hôtel Marbeuf liksom på
Mortefontaine ett litet hov av aristokrater och hög militär, av
ministrar och lagstiftare, av sköna damer, skalder, författare och
konstnärer -- Napoleon förargade sig dock ständigt över att Joseph
aldrig kunde välja sitt umgänge såsom han själv gjorde utan tog
emot hos sig en mängd frånskilda fruar, liberala och protestantiska
element, litteratörer av alla slag. När Joseph vägrade att mottaga de
befattningar som Napoleon erbjöd honom och såsom orsak angav att han
förde en idealisk tillvaro och trivdes med sin värld sådan han inrättat
den, var han utan tvivel uppriktig. Men när han därjämte framhöll, att
han ej var det ringaste ärelysten och ej eftersträvade någon hög post,
så var detta säkerligen ett svepskäl. Tvärtom torde hans envisa vägran
att avlägsna sig från Paris varit dikterad av hans intensiva strävan
att erhålla en företrädesrättighet vilken ingen annan kunde göra
anspråk på, nämligen att bli Napoleons efterträdare eller åtminstone
hans ställföreträdare när Napoleon var borta. Napoleon ville ej alls
höra talas om att skaffa sig en sådan förmån framför sina kolleger, och
ännu mindre önskade han att Joseph skulle utnämnas till denna viktiga
post. En samtida berättar i sina memoarer, att det ofta i denna sak kom
till häftiga scener mellan de båda äldsta bröderna, och att det under
ett sådant samtal engång gått så våldsamt till att Joseph kastade på
Napoleon en bläckflaska som han höll i handen.
För Napoleon kändes det besvärligt att ha Joseph i Paris, så mycket
mera som denne samlade hos sig oppositionella element, madame Staël,
Benjamin Constant, Bernadotte och andra. När livstidskonsulatet, för
vilket både Lucien och Joseph mycket ivrigt agiterade, skulle inrättas,
bearbetade Joseph Napoleon för att få intagen i den nya konstitutionen
en klausul om att Napoleon borde få utnämna sin efterträdare. Men när
den tiden kom då Napoleon erhöll rätt att välja sin efterträdare,
vägrade han att låta Joseph komma i åtnjutande av denna förmån. På
inga villkor ville han såsom designerad efterträdare hava en person
som i vilket ögonblick som helst kunde uppträda såsom tronpretendent
och samla ett parti omkring sig. Han hade nu ett skäl att anföra för
sin vägran, vilket t. o. m. Joseph måste acceptera. I familjen hade
äntligen fötts en gosse, den lille Napoleon-Charles, son till hans bror
Louis och Hortense Beauharnais, och Napoleon hade strax utnämnt honom
till arvinge. Joseph hade sålunda förlorat alla förhoppningar om att nå
det mål han föresatt sig. Kort därpå blev Julie visserligen för första
gången havande, men när det otåligt väntade barnet kom till världen var
det en flicka, och Josephs planer på något slags tronföljarskap voro
denna gång tillintetgjorda.
I gengäld för dessa grusade förhoppningar överhopade Napoleon Joseph
med höga poster och ämbeten. Ar 1802 blev han senator, medlem av
hederslegionens statsråd, av Institutet och av allehanda framstående
och lärda sällskap. Dessutom erhöll han en ståtlig lön och några
hundratusen i handräckning för varje gång han visade sig missbelåten.
Men det var icke platser och ämbeten Joseph eftersträvade, det enda han
önskade var att bli broderns efterträdare, och han visade sitt missnöje
bl.a. genom att vägra att emottaga senatskanslersämbetet, som Napoleon
hade erbjudit honom, och genom att hetsa upp Louis som för Napoleon
förklarade att han ansåg sig förbigången därigenom att hans son och
icke han själv blivit utnämnd till efterträdare. När arvsföljden
sedermera år 1804 definitivt ordnades blev Joseph visserligen förklarad
för eventuell tronföljare, men först efter Napoleons egna barn
och de syskonbarn som han ville adoptera. Därmed var det slut med
Josephs förhoppningar; han erhöll ej ens den förmån som han så ivrigt
eftersträvat, nämligen att bli utnämnd till Napoleons ställföreträdare
då denne var borta.
Napoleon hade emellertid ansett lugnast att avlägsna Joseph från
Paris. Och för detta ändamål styrde han ånyo ut Joseph i uniform, i
det han år 1804 förskaffade honom en utnämning till befälhavare för
ett regemente som var förlagt i Boulogne. Liksom när Joseph skulle
bli krigskommissarie vid italienska armén, uppfann Napoleon åter nya
militära meriter för honom, bland dem särskilt en som var mer kuriös
än de andra: Joseph skulle hava varit med vid Toulons belägring och
blivit lätt sårad vid detta tillfälle! Napoleon fick emellertid ingen
heder av den nye regementschefen, Joseph vistades för det mesta i
Paris, där han levde furstligt såsom det anstod en fransk prins av
blodet, en grand-électeur och förmögen man -- Joseph lyfte nämligen
utom andra inkomster och tillfälliga gåvor 330,000 livres om året såsom
grand-électeur, och han stod med en miljon på statens civillista i sin
egenskap av fransk prins. När han på Napoleons upprepade förbittrade
befallningar begav sig till sitt regemente, passade han på att på
vägen göra små utflykter till Brüssel, Liège, Coblenz och Strassburg.
Överallt både vid regementet och på sina resor uppträdde han med stor
ståt, ställde till trupprevyer, kritiserade, berömde och delade ut
penningar till soldaterna, i sitt läger uppträdde han ej som en hög
militär i tjänstgöring utan ständigt som den franske prinsen, och han
hade ej ens tillräckligt intresse att sätta sig in i militärlivets
elementäraste grunder. Napoleon skrev till Berthier den 20 maj och bad
denne underrätta Soult att han var mycket missnöjd med prins Joseph
emedan denne vid trupprevyer bott annanstädes än i sitt eget läger,
hade uppträtt såsom prins och ej såsom befälhavare. "Prinsen kan
visserligen, heter det i detta brev, ordna en revy såsom han själv
behagar, men om det dagen före en revy ges en middag, så bör den ges
för befälhavaren och ej för prinsen, ty den hör ihop med tjänsten. Vid
en revy är prinsen intet annat än överste. Han kan ej lämna Boulogne
utan tillstånd av sin chef. Ni skall skriva till Joseph att jag fått
reda på att han lämnat Boulogne strax efter att ha anlänt dit och att
jag är missnöjd däröver, ty den militära disciplinen är orubblig; den
som befaller betyder allt. Min önskan är att han genast beger sig
tillbaka till sitt läger och försöker fylla sina åligganden. Låt honom
veta att han misstar sig mycket om han tror, att han redan kommit så
långt att han kan kommendera en armé."
Joseph lät intet rubba sin tillvaros lugn, Napoleons vredesyttringar
tycktes föga ha berört honom. När engång under hans resa till Paris
den kejserlige brodern vid ett besök på Mortefontaine förebrådde honom
den vanvettiga idén att omge sig med furstlig prakt när han befann
sig i sitt läger, svarade han helt lugnt att han fann det löjligt att
uppträda på annat sätt då han var fransk prins och hade en bror som
var kejsare. Detta svar behagade Napoleon och vänskapen återknöts. Den
bröts visserligen ånyo för en tid, då Joseph tillrådde Napoleon att
ej låta kröna Joséphine -- detta främst på grund av att Julie liksom
också Napoleons systrar ansågo det kränkande för deras värdighet att
bära Joséphines släp under ceremonien -- men försoning kom snart åter
till stånd. I grund och botten voro dessa tvister av ringa betydelse,
ty Joseph var Napoleon mycket tillgiven och Napoleon å sin sida hyste
dock alltid för Joseph en viss respekt och en känsla av solidaritet
som ej kom de andra bröderna till del. Napoleon invigde också Joseph
i sina planer och förhoppningar, och när han på hösten 1805 reste
tillbaka till krigsskådeplatsen, överlämnade han en del av regentskapet
åt Joseph, den del som innefattade skyldigheten att representera,
statsaffärerna anförtroddes åt andra. Joseph var emellertid själv
tillfreds med att få spela rollen av kejsarens ställföreträdare och
begagnade sin ställning till att uppträda med mycken yttre ståt samt
giva lysande fester. Men liksom alltid var han icke så nogräknad
med vilka personer han mottog vid sitt hov, och hans intima vänskap
med preussiska ministern Luccesini väckte uppmärksamhet, emedan man
visste att Fredrik Wilhelm just vid denna tid stod i underhandling med
Österrike för att få till stånd en ny koalition mot Frankrike.
Då Napoleon invigde Joseph i sina närmaste framtidsplaner hade han sagt
honom att han beslutit förjaga huset Bourbon från Neapel och själv
bemäktiga sig detta konungarike. Dessutom hade han givit Joseph ett
halvt löfte att bliva Ferdinand IV:s efterträdare på Neapels tron.
När därför kort efter segern vid Austerlitz underrättelsen kom att en
engelsk-rysk här hade landstigit i Neapel, insåg Joseph genast att
denna nyhet var av största vikt för honom själv. Den 31 december 1805,
på årets sista dag blev också Joseph utnämnd till högste befälhavare
över trupperna i Syditalien med befallning att bege sig dit två dygn
efter att ha mottagit utnämningen. Joseph tvekade ej, ty han förstod
det egentliga syftet med resan, och denna gång hade Napoleon lovat att
ej inskränka hans arvsrättigheter i Frankrike, även om han blev konung
över Neapel.
Joseph lämnade sina barn och sin hustru i Paris och skyndade till
sin nya post. Här var det väsentligaste motståndet redan brutet.
Drottningen hade flytt till Sicilien med sin svit, engelsmännen dragit
sig tillbaka till Castellamare, ryssarna till Corfú, och endast några
orter i Apulien, särskilt städerna Civitella och Gaëta, gjorde ännu
motstånd. Svårigheterna voro sålunda åtminstone till synes undanröjda,
Napoleon hade i en handvändning skaffat sin broder en tron och Joseph
kunde vid ankomsten uppläsa Napoleons proklamation till den tredje
italienska stat som han hade underkuvat: "Min bror går i spetsen för
eder, han känner mina planer, jag har till honom överlåtit min makt
här, han åtnjuter mitt fulla förtroende, given I honom också edert."
Den 15 februari 1806 gjorde Joseph sitt intåg i Neapel. Han blev hälsad
och hyllad med entusiasm, i synnerhet sedan han i en ny proklamation,
denna gång av egen hand, försäkrat invånarne att intet skulle rubbas i
stadens styrelse, ämbetsmännen behålla sina platser, inga krigsskatter
upptagas och all offentlig och privat egendom skyddas. Han visade
också sina goda avsikter genom att sammansätta sin första ministär
huvudsakligen av italienare och endast två fransmän samt genom att
medels stränga krigslagar skydda befolkningen mot truppernas övervåld,
rofferi eller olagliga rekvisitioner. Joseph visade sålunda från
första stund mycken hänsyn för italienarnas känslor, och intet i
hans uppträdande tydde på att han var ett verktyg åt sin broder, han
som i sin stora krigskvarn malde sönder nationer och folk. Tvärtom
framträdde han inför neapolitanarna som en regent, av sitt folk
ombetrodd med hedersuppdraget att vara deras konung. I stället för
att vara överbefälhavare över de franska trupperna i Syditalien, blev
han en civil styresman, helt upptagen av att ordna förvaltningen,
sammansätta ämbetsmannakåren och upprätta ett hov med all den prakt
och noggranna etikett som därtill hörde. Italienarna, som väntat sig
franskt förtryck, voro eld och lågor av tacksamhet och hängivenhet, och
när Joseph företog sin eriksgata, redan innan han blivit utsedd till
konung, erfor han för första gången i sitt liv vad popularitet ville
säga, han hyllades överallt med jubel. Den entusiasm som strömmade
honom till mötes kallade fram Josephs älskvärdaste sidor, och hans
fåfänga -- om intet annat -- drev honom att söka förvärva folkets
kärlek och beundran. Det var den 13 april 1806 under sin resa till
Calabrien, på vägen till Reggio, som han erhöll utnämningen till konung
av Neapel. När han gjorde sitt intåg i Reggio emottogs han därför med
särskild högtidlighet, han hälsades med kanonsalut och klockringning,
och invånarna föllo till marken och kysste hans fötter.
Joseph tog emot all denna hyllning med lugn och älskvärdhet, såsom
något självfallet. Men i hans fantasi antog den oformligt stora
proportioner, och med övertygelsen om att strax ha kunnat göra sig
sällsynt populär och älskad återvände han till Neapel. Napoleon
varnade honom upprepade gånger för att alltför mycket förlita sig på
de vankelmodiga neapolitanarna, och i de många instruktioner han gav
Joseph var omkvädet alltid detsamma: stränghet och åter stränghet.
Joseph borde vara på sin vakt, förlita sig endast på fransmän och sörja
för att den franska hären hade vad den behövde, låta skjuta spioner,
massornas motsträviga ledare och så många som möjligt av lazzaronernas
rövarband. Dessutom borde han vidtaga utomordentliga åtgärder:
konfiskera emigranternas egendom, besätta fästningarna, placera kanoner
utanför palatset, upprätta ett starkt garde samt definitivt förjaga
engelsmän och ryssar. Men Joseph fogade sig icke i dessa kategoriska
föreskrifter, han ville på inga villkor lyda sådana order, som
ögonblickligen skulle göra honom impopulär -- han var väl ingen barbar
heller, och våldsåtgärder hade han alltid avskytt! Vad var för övrigt
att frukta, fienden var förjagad, och undersåtarna älskade och vördade
sin konung!
Joseph följde sin föresats och skötte sin regering efter eget huvud,
oberoende av vad Napoleon föreskrivit, detta dock ingalunda för att
göra sin kejserlige broder emot, utan helt enkelt därför, att han ansåg
att en fransk militärdiktatur efter Napoleons recept aldrig skulle
kunna vara lycklig varken för honom själv eller det land, vars krona
plötsligt satts på hans huvud. Att i ett italienskt land stödja sig på
italienarna var för honom det enda naturliga. Hans uppfattning var --
liksom även de övriga syskonens -- en helt annan än Napoleons, _de_
ville styra såsom nationella regenter, Napoleon åter trodde, att riken,
som blivit erövrade med våld, nödvändigtvis måste styras med våld, om
de skulle kunna bibehållas.
Hela tragiken i Napoleons regeringssystem, man kunde säga hans
familjesystem, ligger just i denna motsats i uppfattningen om sättet
för styrandet av de riken, Napoleon bortgav. Efter att ha erövrat nya
länder trodde Napoleon sig bäst kunna befästa sin makt över dessa
genom att till styresmän över dem tillsätta sina egna syskon och
därmed av sitt europeiska världsvälde göra ett familjevälde efter
det mönster i mått som ständigt följts i denna urgamla corsikanska
condottierfamilj, endast med den förändring, att i detta fall den
äldste fått avstå sin förstfödslorätt till den främste. Han hoppades,
att denna koncentrering av den europeiska världsregeringen i hans egen
familjs händer skulle kunna bli en pålitlig maktförstärkning för hans
välde, och han trodde sig kunna räkna på att familjesolidariteten
hos alla vore lika vaken som hos honom själv, och att man med lika