Napoleons syskon - 03

glädje skulle sluta ring kring Europas länder som förut engång kring
det gamla hemmet på Corsika. Men så skedde icke. Dessa syskon, som
han överhopat med ämbeten och furstendömen, ordnar och kronor, varken
ville eller kunde anpassa sig i familjesystemet, de ville ej vara sin
väldige broders vasaller, de kände sig jämnbördiga med honom och blevo
därigenom icke ett stöd för hans makt utan medverkade tvärtom till
att undergräva hans välde. Detta från Napoleons sida sett. Men är det
säkert, att dessa förhållanden ej kunna ses med andra ögon? Napoleons
syskon voro alla till karaktären humana. Medvetet eller icke voro de
produkter av revolutionen, också hos dem hade insmugit sig något av
revolutionens liberalism. De ville ingalunda härska med våld -- tvärtom
funno de det både angenämare och för sig fördelaktigare att, oberoende
av både Napoleon och det franska väldet, såsom goda regenter styra
sina nya folk, vara nationella konungar. Man frågar sig om det under
några förhållanden hade kunnat lyckas för dem att bli populära och
behålla sina länder. Det är utan tvivel ganska osäkert. Ty voro de ock
män med goda avsikter och moderna ideal, de fruktansvärt koncentrerade
resurser av genialitet, vilja och äregirighet, som lyft deras broder,
örnen, rovfågeln, ägde ingen av dem. Och det som ej ens Napoleon i
längden kunde bekämpa, de legitima traditionernas kompakta motstånd mot
uppkomlingsväldet, gjorde att deras troner alla vilade på lerfötter.
Dessutom förelåg en allvarlig konflikt gömd i det förhållandet, att
Bonaparterna envar i sitt land genom sin nationella politik själva
uppeggade sina undersåtar mot de franska truppförläggningarna och
sålunda trädde i opposition mot Napoleon.
Medan Joseph var upptagen av att författa och utsända humanitära
proklamationer, att inrätta rangordning vid sitt hov och att förläna
detsamma en glans och storhet som icke skulle ge Napoleons mycket
efter, erhöll han underrättelse om att engelsmännen landat på Capri,
samt att hela den sydliga delen av riket stod i uppror, som hastigt
utbredde sig. Joseph visade sig icke vara situationen vuxen, men till
hans lycka hade Napoleon omgivit honom med män, som med sin herres
raskhet och efter hans metoder i en handvändning organiserade försvaret
och avvärjde faran. Det var generaler, diplomater och ämbetsmän,
fostrade i Napoleons skola, som denna gång fingo stöda den nationelle
konung Josephs vacklande tron. Masséna gick med franska trupper mot
de upproriske, och de franska ministrarna införde fransk förvaltning
och upptogo utomordentliga skatter. Engelsmännen förjagades,
underhandlingar begynte, och snart var fred sluten, resulterande i att
fransmännen icke allenast behöllo Neapel utan även förvärvade Sicilien.
Av dessa tillsammans bildades ett rike under det gamla namnet de Bägge
Sicilierna. Liksom vid Josephs äventyrliga och misslyckade ambassad i
Rom, så var det även nu i Neapel det napoleonska svärdet, som räddade
honom från komplett fiasko.
Det är svårt att säga huru Josephs regering skulle gestaltat sig i
hans neapolitanska konungarike, och vilket Bägge Siciliernas öde
skulle blivit under hans regering, om han länge burit Neapels krona.
Nu lät han i stället trycka på sitt huvud en annan, som passade honom
ännu sämre och som dessutom gjorde honom löjlig. Med Italien hade
dock Bonaparterna något slags samband, de kände sig hemmastadda på
denna jord, som deras fäder engång trampat, de talade språket, och
folkkaraktären var i mycket lik den corsikanska. Men Spanien var
dem fullkomligt främmande, och av alla de äventyr, i vilka Napoleon
störtade sina syskon, blev därför det spanska äventyret det djärvaste
-- och det mest ödesdigra!
Spanjorerna voro ej som italienarna vana vid främlingsvälde. Under
sju århundraden hade det spanska folket ordnat sina angelägenheter
utan inblandning. Var man än missnöjd med den bourbonske Karl IV och
hans minister Godoy, så var tanken på ett främlingsvälde spanjorerna i
tusenfaldigt mått motbjudande. Därtill kom ännu en sak, som vägde tungt
i vågskålen. Det av katolicism, bigotteri och rojalism genomsyrade
spanska folket hatade franska revolutionen och allt som därtill hörde.
Huru skulle det väl utan den största förbittring, avsky och fruktan
kunna se, hurusom en den nya tidens man blev utropad till konung i
det gamla förnäma landet! Också skydde man ej att visa sina känslor.
När Joseph, efter att den 7 juni 1808 hava blivit proklamerad till
konung av Spanien, begav sig till sitt nya rike, möttes han överallt
av en isande köld. Där han färdades fram, drogo spanjorerna sig undan
och gömde sig bak stängda dörrar och fönsterluckor för att ej vara
tvungna att hälsa eller hylla den corsikanske uppkomlingens broder, och
intet vänligt leende mötte Joseph vid hans intåg genom landet, vilket
överhuvudtaget möjliggjordes endast genom den franska här, som åtföljde
honom.
Under skydd av Bessières trupper anlände Joseph till Madrid den 20 juli
1808, men redan omedelbart därpå nådde honom ryktet om att ett uppror
utbrutit i landet. Detta antog för varje dag allt större proportioner
och utvecklades under årens lopp till en nationell resning, som i vidd
och omfång, i djup och intensitet knappast haft sin like i historien.
Efter att ha regerat i elva dagar var Joseph tvungen att uppgiva
ställningen och hals över huvud fly från Madrid. Nu först förstod han
det hopplösa i sin belägenhet och lät Napoleon veta att han ej vidare
kunde uthärda den farliga situationen utan önskade lämna sitt nya rike
och återvända till Paris. Napoleon svarade med att sända honom till
hjälp en truppstyrka om 200,000 man. I början av januari 1809 lyckades
man -- mycket mot hans egen vilja -- återinstallera Joseph i Madrid.
Men här härskade den fullständigaste terrorism: Napoleons generaler
styrde och ställde som de ville utan att taga några order från
suveränen, landet förhärjades av de franska soldaterna, och officerarna
gjorde sig skyldiga till utskrivningar och utpressningar, i synnerhet i
de nordliga provinserna.
Det är ej att undra på att Joseph fortfor att tigga Napoleon om
tillstånd att från sitt huvud få lyfta den besvärliga främmande
kronan. Hans ställning var till ytterlighet prekär, förbisedd som
han var av de franska generalerna och hatad av spanjorerna. När det
i början av 1810 såg lugnare ut i landet, gjorde han ett försök att
här införa en nationell regering, han förbjöd de franska soldaterna
att fara våldsamt fram och klagade över deras grymhet för Napoleon --
särskilt var det Soult och hans trupper som gjorde sig skyldiga till en
hänsynslöshet utan like. För att vinna det spanska folket på sin sida
vidtog han åtgärder, vilka voro ägnade att visa spanjorerna, att han
skilde sin sak helt från de napoleonska truppernas och sålunda även
från Napoleons, ja, ställde sig i opposition mot dessa. Han utgav den
ena humanitära förordningen efter den andra, upphävde inkvisitionen,
proklamerade alla samhällsindividers jämlikhet och utnämnde särskilda
kommissioner, vilka skulle utarbeta förslag till en ny konstitution på
folkfrihetens basis. Han förde dessutom ett lysande hov, lät anordna
stora hovbaler och festligheter och bytte om mätresser, allt såsom det
anstod en äkta spansk monark. Det var som om han med festernas larm
velat överrösta krigsbullret omkring och inom sitt rikes murar.
Av vittnesbörd, som finnas från de kritiska åren 1814 och 1815 framgår
med tydlighet, att Joseph ej var så alldeles impopulär hos sin närmaste
omgivning i Spanien, vilken utan tvivel i honom såg den välvillige
mannen och förstod den motsats, som förhållandena skapat mellan det
napoleonska härskardömet och dess representant i Spanien. Men folket i
sin helhet identifierade honom med detta förtryckarvälde, och av den
sådd Joseph med välmenande hand utströdde i den karga spanska jorden
skördade han blott hat.
När Marie-Louise den 20 mars 1811 nedkom med en son, samlades
till firande av den betydelsefulla familje -- för att att ej säga
världshändelsen alla Bonaparter kring konungens av Rom dopfunt,
utan tvivel med mycket olika känslor. Joseph skyndade dit med den
förtröstansfulla baktanken att aldrig mer behöva återvända till det
fruktansvärda Spanien. Men det gick ej som han önskade. Han återvände
överhopad av guld men följd av Napoleons förfärliga vredesåskor,
och den enda förmån han erhöll var att han i mars 1812 blev utnämnd
till chef för alla franska trupper i Spanien, något som han länge
eftersträvat. Denna utnämning förblev utan betydelse, Napoleons
generaler utfärdade sina order med förbigående av högste befälhavaren
och skrattade åt Josephs försök att göra sig åtlydd; de visste ändå
vems ärenden de gingo. Joseph möttes sålunda vid sin återkomst av samma
svårigheter som förut. Den franska hären i Spanien hade emellertid
betydligt decimerats genom att de bästa trupperna blivit dragna bort
för att gå mot Ryssland. Så kom den engelska invasionen, och nu gick
det allt snabbare utför mot slutkatastrofen. Den 12 juli levererade
Marmont batalj mot Wellington och blev slagen, nederlaget öppnade
vägen till Madrid, och Joseph flydde åter -- denna gång till Valencia
-- och var tvungen förödmjuka sig ända därhän, att han ställde sig
under de hatade generalernas skydd. I slutet av år 1812 kunde han
visserligen återvända till huvudstaden, men när Napoleon i början av
följande år ånyo minskade truppstyrkorna här för att täcka luckorna
efter den fruktansvärda åderlåtningen i Ryssland, gav troligen denne
själv redan spelet om Spanien förlorat -- den samtidigt givna ordern
om att alla trupper skulle koncentreras och draga sig mot Pyreneerna
röjer utan tvivel en sådan tanke. För dem som voro i hans stad och
ställe i Spanien var det emellertid en krävande uppgift att ordna en
god reträtt. Villervallan bland fransmännen blev större för varje
dag, Joseph anklagade Soult för att genom sitt våldsamma uppträdande
ha varit orsaken till spanjorernas hat mot honom, och han lyckades
också få denne återkallad. Soult å sin sida ingick till Napoleon med
klagomål över att Joseph förrått fransmännens sak. Avgörandet skedde
vid Vittoria, där fransmännen ledo ett blodigt nederlag. Joseph
förstod till slut att allt var förlorat, och lämnande både fransmän
och spanjorer i sticket, flydde han, utan att ens ha kunnat rädda sin
personliga egendom, så gott som alldeles ensam till Paris.
Under prövningsåren i Spanien träda Josephs mindre sympatiska sidor
skarpt i förgrunden, särskilt hans brist på självkännedom och
självkritik, hans fåfänga och obeslutsamhet. I sin ställning som
krönt kungligt spanskt majestät överglänste Joseph betydligt alla
sina syskon, ja, även Napoleon med sin nästan vidskepliga respekt
för gamla troner och helgade värdigheter bemötte honom med vida mer
konsideration än då han bar Neapels krona. Joseph insåg dessvärre ej
att hans prekära belägenhet gjorde hela det lysande spanska majestätet
till en ganska slät person. Han uppträdde med stor arrogans, lät kalla
sig Don Joseph, med Guds nåde konung av Castilien, Aragonien, Bägge
Sicilierna, Jerusalem, Navarra, Granada, Toledo etc. etc. Algeciras,
Gibraltar, Canariska öarna, Öst- och Västindien, ärkehertig av
Österrike, hertig av Bourgogne, Brabant, Milano, greve av Habsburg,
Tyrolen, Barcelona, herre av Biscaya och Malina, och sökte även omgiva
sig med all den glans, som denna oändligt förnäma titulatur fordrade
av sin bärare. Därest Joseph verkligen under sin korta regeringstid
besökt kungagravarna i Escurial, borde han från de skumma gravgemaken
tyckt sig höra de dödligt förolämpade skuggorna ropa emot honom:
främling, usurpator! Gentemot Napoleon själv återtog han något av den
gamla beskyddande äldstebrorstonen. Men han trodde sig ej blott vara
en stor konung, han inbillade sig även vara en framstående militär,
och noga räknat var han rätt oskyldig till detta misstag: hade inte
brodern om och om igen smyckat honom med fältherretalanger! Nu när
Joseph verkligen var i behov av sådana trodde han sig också äga dem
med hans självöverskattning var det kanske naturligt. Napoleon var
emellertid rädd för att Joseph verkligen skulle på allvar göra bruk
av sitt nya överkommando. När han till Josephs stora förtrytelse från
Spanien återkallade den enda franska general, som var Josephs man,
Jourdan, säges han ha fällt yttrandet, att det ej var värt att dessa
tvenne män voro tillsammans "Jourdan inbillar Joseph att han är ett
militäriskt geni, och Joseph inbillar Jourdan att han är en homme
d'esprit". Om Joseph verkligen uppsåtligen strävat att lösa det spanska
problemet på nationell grund liksom i Neapel, så hade han i varje fall
från början varit dömd att misslyckas. Han hade att kämpa både mot
Napoleons generaler och sitt upproriska, främlingshatande folk, vilket
ej ens ville inse, att han sökte sitt stöd i detsamma. Joseph var ej
mannen för dylika uppgifter. För att kuva det upproriska Spanien hade
behövts en militär, för att regera det en fast och säker och överlägsen
personlighet -- _Napoleon själv_! Joseph var varken fransman eller
infödd, och gentemot ett folk i uppror kom han ej långt med sin slappt
goda vilja, med sina sällskapstalanger eller sina 1789-års idéer.
Första tiden efter Josephs återkomst till Paris var hans kejserlige
broder förbittrad och anklagade honom för att genom sitt lättsinne
ha varit anledningen till att han gått miste om Spanien, men i det
nödläge vari Napoleon befann sig dröjde det ej länge innan han kallade
exkonungen tillbaka från Mortefontaine, dit han förvisat honom.
Napoleon kände sig ensam, han behövde en vän, och vad var naturligare
än att han sökte stöd och vänskap, där han var van att sedan barnaåren
finna detta. För Napoleon var blodet tjockare än vattnet, och grymt nog
mera för honom än för hans syskon.
Joseph insattes nu i sina förra värdigheter, han kallades fransk prins
med alla de förmåner denna titel förde med sig, men om hans kungliga
värdighet var ej mera tal. I stället ernådde han nya fördelar. När
Napoleon år 1814 begav sig till krigsskådeplatsen, utnämnde han Joseph
till högsta befälhavare över trupperna i Paris och ställde honom vid
regentinnan Marie-Louises sida för att bistå henne med råd och hjälp.
Så fick då Joseph för första gången det av honom engång så varmt
eftersträvade uppdraget att vara Napoleons ställföreträdare. Mindre
än någonsin var han vuxen den ansvarsfulla uppgiften. Ty det var
nu kejsardömets och Napoleons ödestimma slog. Här fick Joseph ett
tillfälle att ohjälpligt demaskera sin oförmåga. I stället för att
koncentrera trupper och göra allt vad göras kunde för att möta de
allierade, som tågade mot Paris, tänkte han endast på huru familjens
olika medlemmar skulle kunna rädda sig. Efter tät korrespondens med
Napoleon utsåg han Blois till reträttplats, och den 29 mars sände han
dit Marie-Louise och konungen av Rom, och här samlades småningom de
olika medlemmarna av familjen. Den 30 mars gav han, efter överläggning
med Jérôme, generalerna Marmont och Mortier order om kapitulation, och
strax därefter begav han sig själv till Blois. Nu överge alla i rasande
fart det sjunkande skeppet. Brev på brev skriver Napoleon för att hålla
sina syskon åtskilda på lämpligt avstånd: "säg Louis att han reser till
södern, klimatet där har ju alltid gjort honom gott, säg Julie att hon
beger sig till de sina i Marseille" o.s.v. Men ingen lystrar mera till
hans befallningar, envar tänker blott på sig själv och sina intressen,
Joséphine och Hortense taga emot den ryske tsaren, som bländar dem med
sin älskvärdhet och sin charm, Marie-Louise underhandlar med Österrike
och söker hjälp och stöd hos sin fader. Men i Fontainebleau sitter
ensam och fången den store mannen, som de alla haft att tacka för
rikedom och framgång, örnens vingar äro skadskjutna, numera skrämmer
han ingen.
Efter Napoleons första tronavsägelse 1814 begav sig Joseph Bonaparte
med sin familj till Schweiz, där de bosatte sig på slottet Prangins
vid Genèvesjöns stränder, vilket Joseph hade köpt. Det låg icke långt
från Coppet, och Joseph fick även snart besök av madame de Staël, som
en dag, då Joseph satt vid sitt middagsbord med skådespelaren Talma som
gäst, infann sig oanmäld för att underrätta honom om en konspiration
mot Napoleon, som hon fått reda på, och vilken Joseph genom att sända
en gammal trotjänare till Elba lyckades avvärja.
Joseph befann sig på sitt gods, när han i mars 1815 fick underrättelse
om att Napoleon hade lämnat sin förvisningsort och landat i Frankrike.
Liksom förr vid de stora tillfällen, då Napoleon satte in allt på ett
kort, sällade sig Joseph till sin broder. Han stod trofast på Napoleons
sida under de hundra dagarnas korta epok, och han var en av dem, som
efter slaget vid Waterloo livligast uppmanade brodern att ej avsäga sig
tronen utan ännu en gång pröva sin lycka mot de allierade. Och när han
vid ett sammanträffande med Napoleon förstod, att brodern, trött och
gripen av pessimism, ej mera hade krafter till ännu en djärv aktion,
gjorde han allt vad han kunde för att övertala Napoleon att i hemlighet
rädda sig över till Amerika. Joseph hade gjort upp ett förslag till
flykt, enligt vilket han och Napoleon skulle inskeppa sig på var
sitt fartyg för att på skilda vägar nå den nya världen. Fördenskull
sammanträffade han med sin bror i Rochefort och på l'Ile d'Aix. Men
då Napoleon var för rädd om sin värdighet för att vilja rädda sig i
hemlighet och strax därefter ställde sig under engelskt beskydd, beslöt
Joseph att ensam riskera färden. Under antaget namn och följd av endast
fyra personer av sin svit, inskeppade han sig i Royan den 25 juli 1815
med New York såsom mål. Fartyget, briggen le Commerce, lyckades trots
de många visiteringarna från engelska fartygs sida klara sig, och
Joseph anlände lyckligt till New York den 28 augusti. Kaptenen på båten
var liksom alla andra okunnig om vem han förde med sig. Han anade,
att bakom det namn, som den franske flyktingen uppgivit, dolde sig en
person, som spelat en inflytelserik roll, men var för sin del övertygad
om att det var förre direktoriemedlemmen och krigsministern Carnot, som
han åtagit sig att föra över, och så, med en egendomlig ödets ironi,
var det med ett välkomsttal till den gamle republikanen Carnot, som den
franske Caesars broder mottogs på New Yorks redd av stadens borgmästare!
Joseph började sin vistelse i Förenta staterna med att företaga en
mängd resor härs och tvärs, han vistades långa tider i de stora
städerna, roade sig, lät sig hyllas och lärde åtminstone ytligt att
känna amerikanska förhållanden. När Joseph tröttnade på att resa,
köpte han sig i New Jersey ett vackert lantgods, Point Breeze, vid
floden Delaware, och under namn av greve de Survilliers slog han sig
ner därstädes. Han var sysselsatt med att odla sin jord, sköta sin
enorma korrespondens och skriva sina memoarer -- viktiga dokument till
denna tids historia, vilka ännu ej utkommit i tryck. Han vann såsom
vanligt genom sin älskvärdhet och sin godmodighet allas vänskap, och
kring honom samlades ej blott personer med kända namn och höga titlar
-- även Lafayette besökte honom under sitt triumftåg i Amerika -- hit
till hans lantgods och hans vackra palats i Filadelfia kommo också
en stor mängd av de flyktingar, som för att undgå den nya regimens
förföljelser räddat sig över till Amerika. Gentemot dessa visade han
stor hjälpsamhet och välvilja. Hans hustru Julie, som varken följt
honom till Neapel eller till Spanien, åberopade sin klena hälsa för
att ej vara tvungen att göra den långa resan över havet, men hans
döttrar Zénaïde och Charlotte liksom även den förras man samt Luciens
son Charles Bonaparte delade under lång tid hans landsflykt. Senare,
år 1824, lämnade Charlotte sin far för att gifta sig, också hon med en
kusin, Louis' äldre son Louis-Napoleon-Charles.
På grund av Josephs till det yttre så lugna tillvaro under de sjutton
år som han utan avbrott tillbragte i Amerika kunde man tro, att han
hade lämnat alla planer på att nå det mål, som under hela hans bana
stått för honom såsom det högsta: arvsföljden efter Napoleon. Så var
emellertid icke fallet. I den stilla tillbakadragenheten väntade
han endast på att få taga det arv, som han alltid ansett såsom sin
oförytterliga rätt. När underrättelsen om julirevolutionen nådde
Joseph, riktade han till Frankrikes deputeradekammare å Napoleons sons
vägnar en skarp protest och framställde därjämte i en mängd brev till
högställda personer anspråk på tronen för sin brorson och protester mot
sin egen och sin familjs tvungna landsflykt.
När han år 1832 fick kännedom om att hertigen av Reichstadt -- Örnungen
-- tynade bort i en tärande sjukdom, skyndade Joseph till Europa.
Han hyste inom sig hoppet att få tillstånd att uppsöka sin brorson i
Wien och därefter i Italien sammanträffa med sina egna. Han misstog
sig emellertid, han fick tillstånd att stanna i England, där han
landstigit, men tilläts ej att resa till kontinenten eller sammanträffa
med någon av sin familj. När sedan hertigen av Reichstadt var död,
uppträdde han själv öppet såsom fransk tronpretendent och upphörde ej
att rikta protester mot Louis-Philippes, borgarkonungens, regering.
Han vann intet annat med sina klagomål än att bli betraktad såsom
konspiratör och ännu noggrannare övervakad av de allierades agenter. Då
Joseph, trots den välvilja med vilken han bemöttes överallt i England,
ej trivdes där, företog han ytterligare två resor till Amerika. När
han kom tillbaka från sin tredje vistelse därstädes, var han bruten
av trötthet och sjukdom -- han var då redan 72 år -- och efter att
ha träffats av ett slaganfall, begärde och erhöll han tillstånd att
göra en badsejour i Wildbad. Men hans anhållan om att när denna var
slut få resa till de sina blev även nu avslagen, och han var tvungen
att återvända till Londons dimmor, som för honom -- corsikanen --
voro dödande. År 1841 inbjöd honom emellertid konungen av Sardinien
att bosätta sig i hans land, och följande år erhöll han en liknande
uppmaning av storhertigen av Toscana. Joseph kunde nu äntligen flytta
till Florens, där han sammanträffade med de syskon som bodde här, med
sin hustru och sin dotter Zénaïde -- den yngre, Charlotte, var sedan
två år tillbaka död, efter att under åtta år såsom änka ha sörjt den
unge frihetshjälte vid vilken hon bundit sin lycka.
Joseph Bonaparte dog den 28 juli 1844 i Florens. Han hade uttalat
såsom sin önskan att hans kvarlevor skulle överflyttas till Paris, så
snart förhållandena gjorde det möjligt. Hans sista önskan blev också
uppfylld. Från kyrkan Santa-Croce i Florens, där han blivit begraven,
blev hans kista flyttad till Invaliddômen, där Napoleons stoft vilar.
Joseph var vid sin död en gammal man. Mindes han väl, när han låg på
sitt yttersta, alla de olika faserna i sitt händelserika liv? Mindes
han Corsika, Marseille, Genua, Rom, Paris, Neapel, Spanien -- --
svävade kanske för hans inre syn bilden av det ögonblick, när familjens
ära stod i sin högsta glans -- när påven Pius VII satte kejsarkronan
på "Napoleones" huvud, och denne, vändande sig till Joseph, som stod
närmast honom, viskade: "Joseph, tänk om vår far nu såg oss" "si notre
père nous voyait!"


LUCIEN BONAPARTE.

Inom syskonskaran i det bonaparteska hemmet utmärkte sig Lucien framför
de andra genom sitt rörliga och skarpa intellekt, sitt vakna intresse,
sin lätthet att uttrycka sig och sin kvickhet. Han ansågs redan från
början såsom det sällsynt begåvade barnet, geniet i familjen.
Lucien var född i Ajaccio den 21 mars 1775 och började vid sju års
ålder sin skolgång i Autun, där Joseph vunnit inträde före honom.
I juli 1784 flyttades han till militärskolan i Brienne, där han
återigen fann före sig en bror, Napoleon. Under det år bröderna voro
tillsammans trivdes de väl i varandras sällskap. Napoleon, som dittills
ej hade haft några kamrater, fann nöje i samvaron med sin lille magre,
svarte och långnäste bror, som alltid var glad och full av lustiga
infall. Lucien åter tycktes redan vid denna tid illa fördragit den
bestämmanderätt, som Napoleon tog sig över honom, och grunden till den
oppositionella ställning han senare kom att intaga till den sex år
äldre brodern lades redan nu.
I skolan intresserade sig Lucien aldrig för de militära vetenskaperna;
sedan han i en handvändning gjort undan sina läxor, använde han
mestadels resten av sin fritid till att smygläsa alla politiska
broschyrer och flygblad, som han kom över. Efter två års studier i
Brienne var han själv på det klara med att han sist av allt ville
bli militär. Det hölls familjeråd, och man beslöt att, eftersom han
visat böjelse för humanistiska studier, han borde bli präst, så mycket
mer som Joseph just vägrat att gå denna bana. Till beslutet bidrog
den omständigheten, att i prästseminarierna stipendier utdelades för
medellösa elever, och man räknade på att Lucien med sitt goda huvud
skulle komma i åtnjutande av en dylik förmån. Lucien flyttades också
till seminariet i Aix. Men också denna gång räknade familjeklokheten
fel. Lucien erhöll intet stipendium, och han visade sig ha lika liten
kallelse för prästbanan som Joseph. Det återstod alltså för honom
ingenting annat än att resa hem till Corsika och där vänta på att han
skulle vinna klarhet om vilket levnadskall han ville välja.
Till sin natur och uppfattning var Lucien olik både Joseph och
Napoleon. Han var lika bullersam och ostentativ som Joseph var sluten
och stillsam, lika radikal som brodern var moderat, lika självständig,
viljekraftig och egensinnig som Joseph var obeslutsam och böjlig. Dessa
två bröder voro i alla fall goda vänner och kommo väl överens -- det
var kanske ej så lätt att bli osams med den godmodige och älskvärde
Joseph. Till lynne och temperament voro Napoleon och Lucien mera lika
varandra, häftiga och hetsiga som de båda voro, båda i sitt handlande
ledda av personliga anti- och sympatier. Men till åsikter och läggning
voro de i grunden olika. Lucien var folkvänlig och frisinnad, han var
född oppositionsman och förutbestämd att ställa sig i de missnöjdas
led. När han slöt sig till revolutionen, var det därför, att dess idéer
och krav sammanföllo med hans övertygelse. Napoleon däremot var en född
opportunist -- och måhända ligger i själva opportunismen ett frö till
tyranni? Napoleon kände sig i sin böjelse för ordning och systematik
ofta kränkt av det odisciplinerade i Luciens väsen, och Lucien å sin
sida anade intuitivt den blivande tyrannen. I ett brev som han vid 16
års ålder skrev till Joseph säger han, att han hatade "Napolione",
emedan han trodde, att denne mera tänkte på sina egna intressen än
på samhällets bästa, och därför att han var rädd för att hos brodern
fanns ett tyrannämne. Och han tillägger liksom på skämt, att han var
övertygad om, att ifall Napolione engång blev konung, han skulle
bli en så hatad tyrann, att hans namn av efterkommande generationer
skulle nämnas med förfäran. Napoleon lade också tidigt märke till det
oppositionella elementet hos brodern, som alltid väckte hans misshag.
Han delade ej heller Napoleons militariståskådning, han för sin del
drömde om jämlikhet och frihet, om ett samhälle, där alla hade rätt
till sitt mått av lycka, och där intet förtryck borde råda. Han var
liksom Joseph en utpräglat civil man, endast med den skillnaden,
att Joseph var ämbetsmannatypen, Lucien åter typen för en fredlig,
frisinnad medborgare med politiska och konstnärliga intressen.
Luciens politiska bana började i den revolutionära klubben i Ajaccio,
där han vid 16 och 17 års ålder tog del i debatterna. Samtidigt
författade och utgav han flygblad i tidens stil. Med iver angrep och
kritiserade han det gamla samhället. Det fanns måhända ej så mycken
originalitet i det han sade och skrev, men Lucien hade läst mycket,
kanske smält en del, och tillägnade sig lätt den fraseologi, som var
så karakteristisk för politikerna i början av revolutionen, en dålig
sammansättning som den var av de nya, för det mesta från England lånade
argumenten för frihet och framsteg samt reminiscenser från den grekiska
och romerska retoriken. Sålunda kom Lucien att i Ajaccio spela ungefär
samma roll, som en hel del unga litteratörer och dagdrivare spelade i
de nybildade klubbarna i Paris.
Paolis återkomst till Corsika inväntades med största spänning av hela
Corsikas folk. Men där fanns en yngling, vars hjärta kanske klappade