Napoleons syskon - 08

Total number of words is 4519
Total number of unique words is 1648
23.9 of words are in the 2000 most common words
34.5 of words are in the 5000 most common words
38.7 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
Därefter talade Louis, och hans svar åhördes med spänd uppmärksamhet
av alla, icke minst av de holländska delegerade. Den, som förmådde
avlyssna orden deras innebörd, kunde höra, att de två bröderna talade
om två helt olika ting -- i Napoleons tal låg endast en kort befallning
att lyda, och bakom Louis' tacksamma och respektfulla fraser ett
uttryck av solidaritet med sitt nya folk, som lät ana en gryende
opposition. Napoleon hade gjort Louis till Hollands konung för att han
där skulle försvara Frankrikes intressen såsom högste befälhavare över
dess trupper i Holland, Louis däremot hade blivit härskare över ett
främmande folk, vars frihet han ville respektera, och för vars lycka
han ville arbeta.
Samma tanke gick igenom det tal, som Louis höll, när han tillträdde
regeringen i Holland. Han lovade då sina undersåtar att hålla deras
författning i helgd och söka bereda dem en lugn och lycklig framtid. I
detta tal nämnde han ej ens Napoleons namn.
Louis var fullständigt ovan vid regeringsgöromål och för övrigt vid
varje ordnat arbete. Men han tog dock genast efter ankomsten till Haag
itu med de angelägenheter, som brådskade mest: han utsåg medlemmar
i ministären, samt kompletterade sin hovstat. Då Louis från början
favoriserade holländarna och invigde sin regering med att utdela en
mängd nådevedermälen, tycktes tillfredsställelsen allmän. Som vanligt
räckte Louis' hastigt vaknade energi ej länge; efter två veckors
organisationsarbete följdes den av en ohygglig depression. Plötsligt
började han inbilla sig, att han ej kunde uthärda Hollands klimat,
och efter upptäckten härav lämnade han allt i sticket och reste till
Wiesbaden för att genomgå en badkur. Hortense åter skyndade till Paris,
där just vid denna tid fester firades till deras ära, som kämpat med
vid Austerlitz.
Det goda förhållandet mellan Louis och Napoleon bibehölls ej länge.
Napoleon trodde till en början att Louis' sätt att sköta regeringen
berodde på ovana, och att hans misstag voro omedvetna. Men snart
visade det sig, att Louis, konsekventare än någon av sina syskon,
ställde sig solidarisk med det folk, vars konung han genom broderns
inflytande blivit. Louis' politik blev rent nationell. Trots Napoleons
boykott av engelsk handel genom det förhatliga kontinentalsystemet
var varuutbytet mellan England och Holland nära nog lika livligt som
förr, och Napoleons skarpt avfattade påminnelser nyttade till intet.
Napoleon yttrade också, att hela landet var genomsyrat av anglomani
och konungen själv var "le premier smogleur". En annan tvistepunkt,
som för övrigt förelåg mellan Napoleon och alla de regerande syskonen,
var, att Louis ej sände tillräckligt med trupper till Napoleons härar.
Dessutom inrättade Louis på egen hand marskalksplatser och ordenstecken
och förbigick vid utnämningar konsekvent alla fransmän. Ju längre det
led desto mera nationell, ja, oppositionell blev hans regering. Med sin
vanliga sjukliga misstro till alla började Louis snart inbilla sig, att
Napoleon förföljde honom. Dessutom hade, vilket troligen sammanhängde
med hans patologiska tillstånd, hans självkänsla stegrats till den
grad, att den nära nog nådde det stadium som kallas storhetsvansinne.
Snart kom det därhän, att varje befallning eller önskan Napoleon
uttalade möttes med invändningar eller rent avslag. När Napoleon under
Louis' och Hortenses vistelse i Pyreneerna efter den äldste sonens död
lät häkta alla, som bedrevo handel med engelska varor, svarade Louis
med att avlägsna de ministrar, som voro franskvänliga. När Napoleon
klagade över att Louis ej ställde upp en större här, minskade Louis sin
armé genom att hemförlova alla fransmän. När brodern förebrådde honom,
att han ej infört Code Napoléon i Holland, svarade Louis, att han ej
kunde införa det stora lagverket med mindre än att det blev modifierat
efter förhållandena i Holland. -- "Om man modifierar Code Napoléon",
säges brodern ha svarat, "så är det ej mera Code Napoléon." Louis
vägrade även införa det franska myntet, metersystemet antogs icke utan
förbehåll men ordnades i samstämmighet med Hollands gamla mått- och
viktsystem, och Louis själv gick så långt i fosterländskhet, att han
tillät att det röktes pipa vid hans mottagningar, emedan så var bruk i
Holland.
Även beträffande Louis' personliga angelägenheter kommo bröderna ej
överens. För Louis blev samlivet med Hortense outhärdligt, och han
anhöll upprepade gånger hos sin bror om tillstånd till skilsmässa,
angivande såsom orsak Hortenses otrohet. Napoleon vägrade dock bestämt
att gå in därpå. Ar 1807 upplöste makarna sitt gemensamma hem, men den
förmån, som Napoleon själv visste att skaffa sig, nämligen att efter
laglig skilsmässa kunna gifta sig med någon annan, unnade han ingendera
av dem. Den inre oron hos Louis visade sig ej blott i de ständiga
badresorna utan också i förflyttningar och förändringar inom hans eget
land. Då Louis ej mera trivdes i Haag, fick han den idén att flytta
huvudstaden till Utrecht, en åtgärd som var särdeles opraktisk och blev
mycket dyrbar, ty Utrecht, en liten stad om 32,000 invånare, hade inga
officiella byggnader, vadan det ena palatset efter det andra måste
uppföras samt dessutom ett museum och flere teatrar. Men när hovet
residerat i Utrecht några veckor, inbillade sig Louis, att klimatet i
Amsterdam var bättre och flyttade sin regering dit.
I början av 1809 års fälttåg uppfordrade Napoleon Louis att uppställa
en stor hjälpkår såsom förstärkning till "la grande armée". Louis
nekade emellertid under förebärande av att han redan sänt hjälptrupper
till Spanien för att undsätta Joseph och till Westfalen för att hjälpa
Jérôme, och att han nu ägde endast 9,000 man i sitt land, vilka han
var tvungen behålla som skydd mot befarade anfall från engelsmännens
sida. Det visade sig snart, att Louis hade räknat rätt. En engelsk
landstigning ägde rum på ön Batz, vilken gav sig till engelsmännen,
och därjämte vid Walcheren, och när denna ort var erövrad, kastade
sig fienden över Vliessingen. Då Louis med sin ytterligt reducerade
armé ej kunde uträtta något, sände Napoleon en del franska trupper
under general Bernadottes befäl mot fienden, och i spetsen för en av
holländare och fransmän sammansatt armé lyckades denne slå och förjaga
fienden. Napoleon anklagade emellertid sedan Louis för försumlighet
och svaghet -- ett av de första tecknen till att Napoleons stjärna
var i sjunkande var, att han började skylla sina motgångar på andra.
Då han ej ville avsätta brodern, försökte han på allt sätt förödmjuka
honom för att tvinga honom att själv abdikera. I oktober 1809 måste
Louis avstå en del av sina länder, och strax därpå hotade Napoleon
honom med avsättning, ifall han ej ville gå in på att frivilligt
avsäga sig kronan. När Louis förklarade sig beredd därtill, ifall hans
yngre son utsågs till hans efterträdare, svarade Napoleon med att
besätta Holland med 25,000 man under Oudinots befäl, vilken satte sig
i rörelse mot Amsterdam. I ministerrådet talade Louis på fullt allvar
om att med vapenmakt försvara sig till det yttersta, men övertygad av
sina rådgivare om att denna kraftåtgärd ofelbart skulle föra med sig
Hollands undergång, abdikerade han den 1 juli 1810 till förmån för sin
son. Till detta förbehåll tog Napoleon ingen hänsyn. Medan Louis var på
väg till hans öppna fiende, Österrike, meddelade Napoleon helt enkelt,
att Louis abdikerat, emedan han på grund av en obotlig sjukdom var
urståndsatt att regera. Tio dagar därpå förklarades Holland utan vidare
införlivat med Frankrike.
Louis bosatte sig till en början under titeln greve av Saint-Leu i
Teplitz i Österrike och protesterade därifrån förgäves mot den franska
annekteringen av Holland. Även senare närde han förhoppningen att
återfå sin krona; så riktade han år 1813 till Napoleon en skrivelse,
där han erbjöd sig att ställa sig vid broderns sida såsom hans
bundsförvant, ifall han återfinge Holland. Men Napoleon bevärdigade
honom ej ens med ett svar. I september 1814 begav Louis sig till Rom,
där han blev väl mottagen av de bonaparteska syskonens gamle vän och
beskyddare, Pius VII.
Att Napoleon sålunda ej mer ville veta av honom, kunde Louis aldrig
förlåta. När Napoleon under de hundra dagarna ville göra honom till pär
av Frankrike, vägrade han att taga emot detta ynnestbevis och infann
sig, i olikhet med syskonen, alls icke i Paris.
Hortense begav sig efter abdikationen med sina barn till Joséphine
i Paris. Efter Napoleons första tronavsägelse, sedan Marie-Louise
räddat sig till Blois, tog Joséphine hemma hos sig emot de allierade
furstarna, för vilka hon gav fester, vid vilka Hortense presiderade.
Den älskvärde Alexander I utverkade också för dem tillåtelse att
få behålla sina titlar. När Napoleon återkom till Paris 1815, var
Joséphine död, men han lät Hortense umgälla både moderns och hennes
eget uppförande. Han förlät henne dock, då hon visade en uppriktig
ånger. En dag i Saint-Cloud, då en hyllande folkskara utanför slottet
ropade på kejsaren, visade han sig på balkongen, förande vid handen
Hortense, som brast i gråt. Osäkert är om hennes tårar gällde Napoleons
ädelmod eller tanken på den risk hon utsatte sig för, därest de
allierade skulle lyckas ånyo förjaga inkräktaren. Efter Napoleons
fall blev också hon förbjuden att beträda fransk jord. Hon begav sig
först till Konstanz, där hon en tid var bosatt, men då hon, till följd
av den vacklande hållning hon intagit till de politiska händelserna,
misstänktes av alla partier, sökte hon och erhöll en fristad i Schweiz,
där hon inköpte slottet Arenenberg. Hennes ensamma och dystra liv, där
omsorgen om sönernas uppfostran var den enda ljusglimten, fördystrades
genom den skandalösa process, som Louis anhängiggjorde mot henne,
och vilken slutade med att hon gick miste om sin äldre son, som
tillerkändes fadern. Denne son dog redan år 1831 och året därpå dog
också Hortense på Arenenberg.
Louis levde de sista åren av sitt liv i Florens och Rom, där han
sysselsatte sig med litterära studier. Han utgav även några arbeten,
bland dem "Documents historiques et réflexions sur le gouvernement de
Hollande", i tre band, samt "Observations sur l'histoire de Napoléon".
Med åren blev Louis alltmera förgrämd och bitter, hans sjukdom tärde
oavbrutet på hans livstråd. Dessutom gåvo hans båda söner honom
anledning till sorger. Han ogillade djupt deras deltagande i de
italienska frihetsrörelserna, och han måste även uppleva sin yngste
sons revolutionsförsök.
Då han kände döden nalkas, lät han från Florens föra sig till Livorno
för att vara denne sin son närmare, men upptagen av politiska
konspirationer, kom sonen ej till den olycklige faderns dödsbädd.
Hade Louis levat tre år till, hade han kunnat glädja sig över att se
sin son som Frankrikes president, och efter ytterligare två år kunnat
hälsa honom såsom Frankrikes kejsare, och sålunda för andra gången
genomleva det underbara äventyret från sina barndoms- och ungdomsdagar.


PAULINE BORGHESE.

Det man i allmänhet känner om Pauline Borghese -- ty det är under sin
andra mans namn hon gått till eftervärlden -- är att hon var vacker.
Hon var så vacker, säger en författare, att när man såg henne, måste
man sätta tro till legenden om att det funnits gudar bland människornas
förfäder.
Redan tidigt hade hon kommit till medvetande om sin skönhet, och om
detta angenäma faktum å ena sidan var ägnat att tidigt väcka hennes
behagsjuka och nöjeslystnad och böja hennes lätta sinne till lättsinne,
så lockade det å andra sidan fram alla hennes älskvärda egenskaper och
kom hennes lyckliga temperament att blomstra i all dess härlighet.
Den smeksamma ömhet hela familjen Bonaparte ägnade la bella Paoletta
och all den beundran, som mötte henne på de livets vägar, där hon
dansade fram sin barndom och ungdom, gjorde henne visserligen klemig
och bortskämd, men den gjorde det även möjligt för henne att bibehålla
sitt glittrande solskenslynne, denna faddergåva från hennes hemland
Corsika, det eviga solskenets ö. Den lilla vänliga och sorglösa flickan
växte upp, omedveten om bekymmer, utan eftertanke och utan grubbel, som
det äkta söderns barn hon var. Hennes uppfostran var mycket försummad,
och det enda hon på egen hand lärde sig var att kläda sig väl. Det
blev redan tidigt hennes huvudintresse, och när Napoleon, som under
hela sitt liv hyste stor tillgivenhet för sin lilla syster, engång
hade med sig från Paris en tre år gammal modetidning, stängde hon in
sig i sitt rum och gjorde förtvivlade ansträngningar att sy om sina
gamla lärftsklänningar efter de mönster hon fann i denna. I Marseille
fick Pauline mera tillfälle att utbilda sin smak och odla sitt yttre,
ty mot den sydfranska metropolen var Ajaccio blott en flärdlös och
lantlig by. Samtida författare ha utslungat anklagelser mot fru Letitia
Bonaparte för det rent skandalösa sätt, på vilket hennes döttrar skulle
ha uppträtt i Marseille -- det sägs till och med, att man kunde se
dem på Marseilles bordeller -- men man behöver endast konstatera, att
Pauline vid tiden för flyttningen till Marseille var 13 och Caroline 11
år gammal samt tillika veta, att den tidens rojalistiska pamfletter och
flygblad ivrigt sysselsatte sig med att smutskasta Napoleons familj,
för att betvivla ej blott denna uppgift utan även med försiktighet
upptaga alla de fula historier, som berättas om Pauline och hennes
systrar. Sant är däremot, att de gåvo anledning till förtal på grund av
sitt fria sätt, samt att de voro omsvärmade av beundrare, med vilka de
koketterade.
Redan vid 14 år hade Pauline sina första två friare, den ena en
hederlig medborgare vid namn Billon, som dock av Napoleon ansågs
alltför fattig, den andra revolutionären Fréron, en gång Camille och
Lucile Desmoulins' bästa vän, Marats vapendragare och beundrare, son
till Voltaires kände motståndare. Fréron var medlem av konventet,
och i egenskap av dess kommissarie sändes han år 1795 till de södra
provinserna för att kuva ett rojalistiskt uppror. Han var en 40-års
man med rykte som ivrig revolutionär; vid denna tid stod emellertid en
nyvunnen gloria kring hans personlighet, han var nämligen en av de tre
ledarna för den sammansvärjning, som störtat Robespierre. Fréron råkade
Pauline i Marseille, och, tjusad av hennes fägring, anhöll han hos
Napoleon om hennes hand. Man var vid denna tid upptagen av att söka en
lämplig make åt Pauline. Den vackre och förälskade Junot, den blivande
hertigen av Abrantes, för vilken Pauline visade en viss böjelse, ansågs
vara för fattig, Moreau, som Napoleon fruktade och ville binda vid sig,
avslog själv det ärofulla anbudet, och slutligen gav familjen sitt
bifall till giftermålet med Fréron, som tycktes dem ett gott parti. Den
mäktige och farlige konventskommissarien uppträdde här i södern som en
furste, utvecklade mycken prakt och gav lysande fester och baler --
han medtog på sin resa två miljoner livres ur fosterlandets kassa och
efter fullbordad mission hade han kvar precis 15,001 livres. Så blev
då denne, mannen från skräckväldet, Paulines trolovade och även den
förste av hennes många älskare. Men förbindelsen blev ej långvarig.
Fréron ställdes efter utförandet av sin mission till ansvar för
försnillning av statsmedel och begångna grymheter, och denna process
blev så uppseendeväckande, att familjen Bonaparte beslöt att göra slut
på förlovningen. Från Marseille skriver den lilla 15-åriga Paulette
de ömmaste kärleksbrev till sin vän i Paris: "Du har varit nära att
förlora din lilla Paulette: här om dagen föll jag i sjön, då jag skulle
stiga i en båt -- -- -- allt det vatten jag svalde har ej avkylt mitt
hjärta, som glöder för dig", eller: "Mod, min älskade -- -- jag råder
dig att skriva till Napoleon, jag skulle också vilja skriva till honom
-- -- -- kanske skulle han bevekas av en systers tårar -- --". Men det
hjälpte icke, Pauline var tvungen att underkasta sig familjemyndigheten
och söka glömma den förste mannen i sitt liv, den vackre Stanislas.
Men att Paulines hjärta vid 16 år ej var otröstbart, det visade sig
rätt snart. Napoleon utvalde en av sina mest framstående officerare,
den unge brigadchefen Emmanuel Leclerc till fästman åt henne. Leclerc
var vid denna tid 25 år gammal, av ringa börd men en av de få, som
kommit fram på grund av egen förtjänst. Pauline visade sig nu såväl som
senare i sitt liv foglig inför sin bror "generalens" befallningar, och
i juni 1797 firades bröllopet med borgerlig och kyrklig vigsel.
Strax efter giftermålet fann emellertid hennes unge make, att han var
tvungen göra något för sin hustrus uppfostran och bildning, och så
skickades unga fru Leclerc i flickpension hos m:me Campan, den ryktbara
före detta kammarfrun hos Marie-Antoinette, hon, som gjort sig berömd
genom sina memoarer om den olyckliga drottningens privatliv. Pauline
var ej den enda i familjen, som hos denna vittra fru fullständigade
sin uppfostran: pensionen besöktes både av hennes syster Caroline och
av Hortense Beauharnais. Men Pauline var troligen den som bäst behövde
det, eftersom hon aldrig fått någon egentlig undervisning, ja, knappt
kunde läsa och skriva. Hon fick således deltaga i de yngre elevernas
lektioner, om hon ock ej var tvungen att sitta med dem på skolbänken;
hon arbetade också rätt flitigt och lärde sig åtskilligt av det man
ville pränta in i hennes lilla vackra huvud. I januari 1799 skriver
madame Campan till Joseph Bonaparte och berömmer henne för nit och
idoghet.
Leclerc hade emellertid blivit förflyttad till Paris, han avancerade
hastigt och köpte sig både palats i staden och ett lantgods. Han var
en av Napoleons tillgivnaste anhängare, och vid statskuppen den 18
brumaire åtföljde han såsom adjutant jämte den andra svågern, Murat,
Napoleon vid dennes uppträdande inför lagstiftande kåren.
Men Pauline fick ej länge njuta av parislivet. Hennes närmaste öde
fick genom broderns maktbud en säregen riktning. Bonaparte umgicks vid
denna tid med planen att återerövra San Domingo från negrerna. Denna
ö, som genom freden i Rijswijk avträtts till fransmännen, hade under
många decennier varit en guldgruva, ur vilken Frankrike hämtat rika
skatter. Det franska väldet hade också här blivit mera stadgat för
varje år som gick. Men till och med till negrerna hade revolutionens
svallvåg trängt, och år 1789 hade de under ledning av sin hövding
Toussaint-l'Ouverture gjort uppror och förklarat sig självständiga.
Napoleon ville på inga villkor förlora ön, och han beslöt att företaga
en expedition till San Domingo, därtill ivrigt uppmanad av alla de
kreoler, som samlats kring honom och Joséphine, och vilka inbillade
honom, att ön med lätthet skulle kunna återerövras. När expeditionen
sedan kom till stånd, sällade sig även en stor mängd kreoler till denna.
Men vem skulle bli chef för expeditionen? Efter någon tvekan föll
Napoleons val på vännen och svågern Leclerc, som han ansåg förena alla
de egenskaper, som behövdes för att leda detta företag: militärisk
duglighet, administrationsförmåga och omdöme, samt framför allt
hederlighet och oegennytta. Leclerc insåg strax det äventyrliga i denna
expedition och tvekade även på grund av sin svaga hälsa i det längsta,
men frestelsen att få göra ett självständigt fälttåg, det Leclerc
aldrig förr hade blivit i tillfälle till, och vanan att underordna sig
Napoleons vilja gjorde, att han antog anbudet. Efter något dröjsmål
seglade flottan ut den 14 december 1801 under stor entusiasm från de
hemmablivandes sida.
Pauline sörjde visserligen mycket över att lämna Paris, men då hon
fick veta, att hon skulle slippa skaka i vagn den långa vägen från
Paris till Brest och i stället bäras i bärstol, blev hon genast vid
bättre lynne. I Brest steg hon strax vid framkomsten ombord på fartyget
Océan. När det började bli kväll, och kölden och fukten silade sig in
överallt, medan fartyget sakta gled ur hamnen, stod på skeppskajen en
ensam man och blickade oroligt ut mot fartyget -- det var Paulines
första kärlek, den försmådde Fréron, den fordom mäktige och grymme
Fréron, nu fattig och förfallen. Han hade anmält sig att deltaga i
expeditionen, men i sista ögonblicket hade han ej kunnat förmå sig att
stiga ombord på den båt, som bar herr och fru Leclerc över havet. Han
dröjde därför kvar och kom senare fram till San Domingo. -- Överfarten
var besvärlig, och den franska flottan råkade ut för en mängd missöden,
men så snart man landat i San Domingo, följdes de franska vapnen av
segern. Negrerna underkastade sig, och deras hövdingar blevo sända till
Europa.
Men det var lättare att erövra ön än att behålla den. Negrerna gjorde
ständiga uppror, fransmännen kände ej till landet, och trots alla
givna löften fick Leclerc icke hjälptrupper eller understöd hemifrån.
Detta gjorde honom missmodig, och han plågades av föreställningen att
man i Frankrike, utan insikt om alla svårigheter, måhända ansåg honom
oduglig, ja, rentav stämplade honom såsom förrädare.
Mitt under allt detta utbröt gula febern. Leclerc, vars hälsa blivit
ytterst medtagen av klimatet, hade begivit sig med Pauline till
Sköldpaddsön för att söka bot och vila. Men vid underrättelsen om att
den förfärliga sjukdomen utbrutit vände han tillbaka och bosatte sig
mitt i sjukkvarteret. Oförtrutet bemödade han sig att vara de sjuka
till tröst och hjälp och hindra spridningen av den hemska sjukdomen,
som lämnade öns invånare i fred, men så mycket starkare härjade bland
européerna. Men utan ordnad sjukvård och utan läkare var läget nästan
förtvivlat.
Man kan med skäl fråga, huru den glada och lättsinniga Pauline fann
sig i alla dessa prövningar, och hur hon förhöll sig gentemot de
faror, som hotade från alla håll. Även med hennes liv på San Domingo
hava skandalskrivarna sysselsatt sig och bland annat tilldelat henne
flere älskare, såsom mulatthövdingen Alexandre Sabès och dennes rival
Christoph, som år 1801 av de upproriska hade blivit smord med helig
kakao-olja till konung av San Domingo, men även hit synes illviljan
och avunden förföljt henne. Hennes hållning under denna svåra tid
var verkligt beundransvärd. Det var nu som alltid hennes lyckliga
temperament, som höll henne uppe. Hon sjöng och dansade, och med sitt
glittrande humör livade hon även upp sin omgivning. Hon gav baler och
festligheter, anordnade musikaliska soaréer, väl främst för att roa sig
själv, men även för att få de andra att glömma alla vedervärdigheter.
Gentemot sjukdomen, som dagligen skördade en massa offer, förhöll hon
sig så lugn, som om det ej fallit henne in att hon själv ständigt
hotades av den förfärliga smittan. Napoleon hade vid avskedet uppmanat
henne att, vad som än hände, uppträda så, som det ägnade och anstod
förste konsulns syster. Det är dock ej sagt att tanken på den beundrade
brodern ensam kunnat hålla henne uppe -- men också hon hade i sitt
väsen något av Bonaparternas dristighet. Hon ägde detta sorglöshetens
mod, som man ofta finner hos de människor, som världen stämplar såsom
mera lättsinniga än andra, och vilket just genom denna kontrastverkan
gör intryck av att vara så storslaget. När hon begav sig ut på sina
promenader, hände det ofta, att hon i sin vagn tog upp sjuka, som hon
mötte på gator och vägar, och förde dem med sig hem för att vårdas. För
expeditionens övriga damer var hennes orädda uppträdande synnerligen
obekvämt, ty de måste följa hennes exempel och stanna kvar. De sökte på
allt sätt övertala Pauline att återvända till Frankrike, men Pauline
förklarade för alla, som ville höra det, att hon ansåge sig ytterst
feg, om hon reste bort just då hon bäst behövdes, samt att hon,
Bonapartes syster, ej var rädd för något i världen och ej ämnade rätta
sig efter någons råd -- "här härskar jag lika enväldigt som Joséphine i
Paris".
Hon fick även beröm av sin stränge broder. När Bonaparte hörde berättas
om hennes orädda uppträdande, skrev han till Leclerc: "Jag är mycket
nöjd med Pauline. Hon får ej frukta döden, ty det är en ära för
henne att få dö, medan hon är sin man till hjälp i hans armé; allt i
denna världen förgås utom det minne vi genom vara bragder inrista på
historiens blad."
Men Leclerc själv var klen och de många motgångarna hade brutit hans
motståndskraft. Den härjande sjukdomen angrep också honom, och natten
mellan den 1 och 2 november 1802 dog han. Redan några veckor tidigare
hade Fréron dukat under för sjukdomen, och det var först vid hans
död, som Pauline och Leclerc fingo vetskap om att han befunnit sig
på San Domingo -- det var även genom dem, som underrättelsen om hans
död kom till Frankrike. Efter att ha låtit med stor omsorg balsamera
Leclercs lik -- Frérons kvarlevor sänktes liksom alla andras, som dött
i den hemska sjukdomen, i havet -- begav sig Pauline hem, och den 1
januari 1803 landade hon i Toulon. Bonaparte var mycket bedrövad över
Leclercs död -- "jag har mist min högra hand", yttrade han -- och
han påbjöd en sorg på 10 dagar i hela Frankrike. Men denna sorg bars
utan övertygelse; i denna tid, då händelserna avlöste varandra med en
snabbhet utan like, hade Leclerc och hans tappra gärning redan blivit
glömd.
Pauline kom hem sorgsen och angripen av en sjukdom, som hon ådragit
sig på San Domingo, och man ansåg bäst för henne att till en början
bosätta sig hos Joseph i Hôtel Marbeuf. Men hon trivdes ej länge hos
brodern och såg sig snart om efter ett eget hem. Hon fann också snart
ett sådant i Hôtel Charost vid Faubourg-Saint-Honoré, det nuvarande
engelska ministerhotellet, och installerade sig där. Men det dystra
och ensamma liv hon levde på grund av sitt änkestånd passade henne
icke. Hon vantrivdes och visste ej med vad hon skulle fylla sin tid.
Och så kom snart -- alltför snart tyckte hennes samtid -- de vanliga
förströelserna: kläder, fester, mottagningar, där hon presiderade som
skönhetens drottning med de vackra, eleganta väninnorna som passande
omgivning, och slutligen även älskarne.
Här är platsen för några ord om Paulines lyxbegär, nöjeslystnad
och många erotiska upplevelser. Detta hade ej enbart sin grund i
lättsinne. Hon förblev hela sitt liv ett barn, nyckfullt, men i grunden
godhjärtat, i faddergåva hade hon nu engång fått en remsa ur Venus'
gördel, och lusten att smycka sin skönhet hade hon i blodet. Att hon
därför rycktes med i det stormande nöjesliv, som efter terrorismens
fasor blev det nödvändiga uttrycket för den nyvaknande livskänslan
hos den tidens människor, är ej att undra över. Dessutom var hon en
uppkomling med en dyliks starka aptit på livet. Hon fröjdade sig
av uppriktigt hjärta över att ha blivit prinsessa, och Napoleon
själv, angelägen om att bilda ett lysande hov omkring sina nyskapade
värdigheter, underblåste hennes och systrarnas lyxbegär. Dessutom fanns
kanske hos henne något av broderns härsklystnad, och hans exempel
smittade både bröderna och hans vackra systrar. Även kände hon ett
ständigt behov av att ha människor omkring sig, likt ett barn fruktade
hon mörker och ensamhet, vågade aldrig sova utan att ha ljus tänt i
sin sängkammare, och som ett barn törstade hon också efter ömhet och
smekningar. Hennes sjuklighet gjorde även sitt till. Det var som om
hon burit på en känsla av att hon själv förtärdes inifrån, och att hon
måste njuta av livet och inhösta all den ömhet och kärlek hon kunde få,
innan hennes skönhet vissnade bort. Slutligen var denna epoks moraliska
ståndpunkt lägre än någonsin, och man tog, kuriöst nog, mera anstöt
av att Pauline såsom änka hade älskare, än då hon bedrog sina män med
dylika.
Den som under hennes änketid stod hennes hjärta närmast, och som även
tyckes ha förtjänat det, var skådespelaren Lafon vid Comédie-Française.
Hon hade sammanträffat med honom bland Luciens konstvänner på
Plessis-Chamans, där Lafon skrev sina komedier och spelade dem samman
med Lucien, Elisa och någongång Pauline. Hans vackra röst och underbara
sätt att tala om kärleken tjusade alla damer. Pauline hade redan före
sin resa till Domingo ett kärleksförhållande med Lafon, och hon återtog
det, när hon kom därifrån, men detta förhållande var på grund av Lafons
för den tiden ovanliga diskretion föga känt, och det är troligt, att
det upphörde redan år 1805.
Före brytningen hade emellertid Pauline bytt både titel och namn.
Napoleon, som med oro såg den brokiga skara av män, som samlades
kring Pauline, ansåg, att det enda var att skaffa henne en ny make,
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Napoleons syskon - 09
  • Parts
  • Napoleons syskon - 01
    Total number of words is 4405
    Total number of unique words is 1565
    25.3 of words are in the 2000 most common words
    35.0 of words are in the 5000 most common words
    39.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Napoleons syskon - 02
    Total number of words is 4475
    Total number of unique words is 1616
    23.1 of words are in the 2000 most common words
    33.1 of words are in the 5000 most common words
    37.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Napoleons syskon - 03
    Total number of words is 4509
    Total number of unique words is 1670
    24.3 of words are in the 2000 most common words
    33.8 of words are in the 5000 most common words
    37.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Napoleons syskon - 04
    Total number of words is 4453
    Total number of unique words is 1697
    24.2 of words are in the 2000 most common words
    33.3 of words are in the 5000 most common words
    37.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Napoleons syskon - 05
    Total number of words is 4535
    Total number of unique words is 1619
    25.2 of words are in the 2000 most common words
    35.1 of words are in the 5000 most common words
    39.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Napoleons syskon - 06
    Total number of words is 4486
    Total number of unique words is 1606
    24.3 of words are in the 2000 most common words
    34.3 of words are in the 5000 most common words
    39.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Napoleons syskon - 07
    Total number of words is 4431
    Total number of unique words is 1628
    23.9 of words are in the 2000 most common words
    34.0 of words are in the 5000 most common words
    39.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Napoleons syskon - 08
    Total number of words is 4519
    Total number of unique words is 1648
    23.9 of words are in the 2000 most common words
    34.5 of words are in the 5000 most common words
    38.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Napoleons syskon - 09
    Total number of words is 4553
    Total number of unique words is 1653
    25.2 of words are in the 2000 most common words
    35.0 of words are in the 5000 most common words
    39.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Napoleons syskon - 10
    Total number of words is 4424
    Total number of unique words is 1606
    24.4 of words are in the 2000 most common words
    35.3 of words are in the 5000 most common words
    39.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Napoleons syskon - 11
    Total number of words is 1280
    Total number of unique words is 633
    33.4 of words are in the 2000 most common words
    41.9 of words are in the 5000 most common words
    45.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.