Napoleons syskon - 07

Total number of words is 4431
Total number of unique words is 1628
23.9 of words are in the 2000 most common words
34.0 of words are in the 5000 most common words
39.1 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
stor besparing: under det att hennes syskon årligen offrade stora
summor för gåvor åt furstliga vänner skänkte Elisa helst bort en
marmorbyst av sig själv, Bacciochi eller Napoleon, tillverkade i de
inhemska fabrikerna.
Själv var Elisa med om att göra upp planer till och genomföra
förbättringar på olika områden. Hon lät bygga vägar och broar, anlade
sjukhus, fängelser och skolor. Ej blott näringarna uppmuntrades, hela
administrationen ombildades enligt franskt mönster, polisväsendet
ordnades och en mängd förordningar utfärdades, genom vilka det gamla
feodalväldet, vilket ännu bestod i Italien, upphävdes och de högre
klassernas företrädesrättigheter slopades. Elisa tilllämpade sålunda
i sina små riken en stor del av den franska revolutionens idéer och
resultat, fredligt och långsamt skapade hon här ett modernt samhälle.
I detta sitt storartade reorganisationsarbete mötte Elisa ingen
opposition. Luccaborna, som förr i stor mängd emigrerat, voro henne
tacksamma för att de ej blott kunde skaffa sig en dräglig utkomst i
eget land utan även samla förmögenhet. Hon företog sig heller aldrig
någonting som kunde stöta hennes undersåtar för huvudet, och trots sin
icke så litet ömtåliga ställning fann hon alltid del rätta ordet i den
rätta stunden. Elisa var också dyrkad av sina undersåtar som vid alla
tillfällen visade henne de största hedersbetygelser.
Men även sina utrikespolitiska förbindelser skötte denna talangfulla
kvinna med en boren diplomats klokhet och takt. I egenskap av
regentinna i ett franskt lydland avgav hon, ehuru knappast tvungen
därtill, regelbundet varje vecka till Napoleon noggranna rapporter om
tillståndet i riket. Napoleon beundrade högeligen denna plikttrohet
och lär ha yttrat att furstinnan var hans bästa minister. Hon hade
också den synnerligen kloka taktiken att i sina skrivelser till brodern
iakttaga en korrekt och underdånig ton; för övrigt var hon i sin stil
koncis och hade något av sin broders lakonism. Napoleon uppskattade
även hennes strävanden att hos sitt folk ingjuta känslor av vördnad
och beundran för brodern -- så t.ex. firades i Lucca den 15 augusti,
kejsarens födelsedag, med fester minst lika lysande som i Paris. Elisa
upprätthöll förbindelser med alla mera betydande personer -- det första
som varje nyutnämnd minister fann i sin portfölj, säger Masson, var en
skrivelse från prinsessan Elisa! Napoleon visade henne sin bevågenhet
bland annat genom att bevilja henne en större mängd av hederslegionens
främsta hederstecken att utdela, än någon av de andra syskonen erhållit.
Elisa hade emellertid en alldeles särskild orsak att göra sig Napoleon
bevågen. Hon ville utvidga sitt rike. Hennes närmaste granne var
drottningen av Etrurien, den lyckliga innehavaren av det härliga
Toscana. Intet eftersträvade Elisa så mycket som detta konstens
förlovade land. Strax vid början av sin regering försökte hon på många
sätt reta sin spanska granne genom att bygga fästningar vid gränsen
till konungariket Etrurien och förstärka armén. När sedermera Napoleon
genom en kombinerad diplomatisk och militärisk aktion bemäktigat sig
detta land, började Elisa strax visa ett allt överskuggande intresse
för Toscana. Hon företog täta resor till Toscanas huvudstad Florens,
där hon sammanträffade med ett flertal personer ur ledande kretsar. Hon
satte sig snabbt in i förhållandena, visade sig intresserad av landets
angelägenheter och mer än annat av alla de konstskatter som Florens
ägde, hon slukade med ögonen alla de gamla praktfulla palatsen och
kyrkorna. Hon gjorde sig också florentinarna bevågen genom att ständigt
vara till hands med ett gott ord för dem hos Napoleon, förmedla deras
klagomål och utverka åt dem förmåner. Hon fick snart en liten krets
anhängare som arbetade för hennes syften, och så småningom skapades en
stark opinion för att Elisas regentinneskap skulle utvidgas och omfatta
även Toscana.
I Paris arbetade Elisas vänner för hennes syften, främst Talleyrand,
men även syskonen tyckas ha understött henne. Genom ett senatsbeslut av
den 2 mars 1809 lät Napoleon upphöja Toscana, till vilket även lades ön
Elba, till storhertigdöme, och dagen därpå överlämnades styrelsen till
Elisa. Om Bacciochis deltagande i regeringen blev ej ens tal, prins
Félix utnämndes till befälhavare för de franska trupperna och blev
således en av sin gemåls underordnade.
Nu var Elisa tillfredsställd. Hon var faktisk härskarinna över
ett stort rike, sträckande sig från Apenninerna till havet. Till
skillnad från Lucca var Toscana ett rike, som redan hade sin moderna
organisation efter franskt mönster. Det var också Napoleons mening,
att Elisa i sitt nya rike endast skulle representera. Då hon ej var
nöjd därmed utan ville befalla över de franska ministrarna, erhöll
hon stränga brev från brodern, där han påminner henne om att hon
liksom alla andra franska undersåtar hade att rätta sig efter hans
befallningar. En annan gång skriver han till Fouché: "Försök att hindra
tidningarna att skriva så mycket om storhertiginnan." Men intet hjälpte
-- Elisa fortfor att ostentativt ordna Toscanas angelägenheter och
ryktet om hennes energi for vida omkring.
Det var ej länge Elisa fick njuta av furstemakt. I början av 1814,
när de allierade återerövrade Italien, förlorade hon bit för bit sina
länder. I det längsta hoppades hon få behålla Lucca, och det ser ut
som hade hon till och med underhandlat med Murat -- Italiens erövrare
på de allierades vägnar -- om att få stanna i sitt furstendöme, och
några författare som t. ex. Masson stämpla henne därför såsom delaktig
i hans förräderi. Men av hennes brev till Napoleon från denna tid
framgår att hon ej förstod vilken roll Murat spelade och själv tvekade
om vilken ställning hon borde intaga. Att hon både för sin egen och
sina undersåtars skull gjorde de största ansträngningar att få behålla
sitt rike -- hon hade dock regerat Lucca i nära tio år -- kan ej
tolkas som ett förräderi mot Napoleon. I Lucca hade hon dock lagt ner
hela sitt livsverk och hon kände sig samhörig med sitt folk. Hennes
ansträngningar voro emellertid förgäves, och i början av mars 1814
måste hon med förtvivlan i hjärtat lämna Lucca, samt över Genua, där
Bacciochi sällade sig till henne, begiva sig till Paris.
Efter Napoleons fall levde Elisa under namnet grevinna av Campignano
först i Bologna, sedan i Triest, där hon bodde tillsammans med sin
syster Caroline. Hon avled den 6 augusti 1820 på Villa Vicentina nära
Aquileja -- den enda av syskonen som icke överlevde Napoleon.


LOUIS BONAPARTE.

Det fanns i familjen Bonaparte en medlem, påfallande olik de andra
därigenom, att han saknade det starka, livsbejakande kynne, som eljes
utmärkte dem alla. Han var hela sitt liv igenom en sjukling, en bruten
man, som helst fört en tillvaro i stilla enslighet, men som genom
händelsernas gång drevs in i förhållanden, främmande för hela hans
naturell. Det var Louis Bonaparte, den fjärde i ordningen av bröderna,
konnetabeln av Frankrike, konungen av Holland, nevrastenikern, den
dystre, ensamme mannen.
Louis var född den 2 september 1778, eller det år, då Charles Bonaparte
förde de två äldsta bröderna över till Frankrike. Napoleon tog redan
tidigt hand om sin yngre bror. När han 1791, efter att ha tillbragt
sina ferier på Corsika, vände tillbaka till Frankrike, tog han med sig
Louis, först till lägret i Auxonne, sedan till Valence. Medan brodern
skötte sitt arbete, satt Louis i Napoleons lilla kala löjtnantsrum
och skrev rent den historia över Corsika, som Napoleon vid denna tid
höll på att avsluta och som upptog hela hans intresse utom tjänsten.
Bröderna hade knappt både om utrymme och penningar. Det berättas, att
Louis hade sin sovplats i korridoren utanför Napoleons dörr, men man
bör kanske snarare sätta tro till versionen om att han låg på en liten
hård soffa inne i rummet. Napoleons egen tältsäng var troligen icke
så mycket mjukare. I Valence inackorderade Napoleon Louis för billigt
pris hos en mademoiselle Bon och lät honom syssla med matematiska
studier, ty Louis skulle bli artillerist, -- det var för Napoleon det
vackraste yrke i världen. För Louis var Napoleon ända från början
store-bror, beskyddaren, som bekostade hans studier och uppehälle, och
det förefaller som hade han på Louis ställt de största förhoppningar,
tänkt sig, att denne gosse engång skulle bli familjens stolthet. Både
under denna tid och senare, när Louis vunnit inträde i krigsskolan i
Châlons-sur-Marne, slösade han på honom, särskilt i sina brev till
Joseph, de amplaste lovord. I ett brev av den 18 juli 1795 skriver han:
"Louis är sedan 5 å 6 dagar i Châlons-sur-Marne där det skall bli en
karl av honom. Han visar god vilja och studerar taktik, matematik och
befästningsväsende." I ett annat från 6 september samma år heter det:
"Jag är mycket nöjd med Louis, han motsvarar mina förhoppningar. Det är
en bra gosse och efter mitt sinne, han förenar värme, kvickhet, hälsa,
begåvning, stadig vandel, godhet -- allt. Nu, när jag ej mera har honom
hos mig, sysslar jag endast med nödvändigt arbete. Jag känner livligt,
att jag blivit berövad Louis. Han var mig till stor hjälp." Även andra
samtida berömma hans godhet, vänlighet och begåvning samt omnämna hans
vackra utseende och älskvärda natur.
Men när Napoleon också av denne broder ville göra en god krigare och
intalade sig, att Louis visade utpräglade anlag för militärkallet,
begick han ett misstag. Louis var varken ett officers- eller
ingenjörsämne och matematiken intresserade honom ej det ringaste. Hade
han fått en utbildning efter sin håg och sina anlag, vilka avgjort
visade mot humanistiska intressen och stilla teoretiska studier, hade
han kanske med de möjligheter, som senare öppnades för Bonaparterna,
kunnat bli en vetenskapsman eller skriftställare. Nu gick hela hans
ungdom till spillo för uppgifter, som han som fullvuxen ej kunde
omfatta med levande intresse. Men i sin ungdom förstod Louis ej sig
själv. Han var tillgiven Napoleon, tacksam för vad denne gjorde för
honom, glad över sin underlöjtnantsgrad och sina epåletter och mera
hängiven Napoleon än någon annan av syskonen. Det låg en stor olikhet
i den vänskap, som Napoleon hyste för Joseph, och hans känsla för
Louis. Man behöver endast läsa ungdomsbreven i Napoleons korrespondens
för att finna, att Joseph för honom var den jämnårige vännen, Louis
däremot hans lille bror, och vad som under tidigare år fanns av
sentimentalitet i känslan för den äldre brodern, var utbytt mot ömhet
i hans förhållande till den yngre. Joseph förblev Napoleon alltid på
något sätt överlägsen, Louis hade han uppfostrat, lett på hans första
upptäcktsfärder i världen, denne var mer än de andra syskonen hans
egendom, vilken han fritt kunde förfoga över. I egenskap av Napoleons
flygeladjutant deltog Louis i det italienska fälttåget 1796 - 1797 och
var med vid Lodi, Arcole och Rivoli. På slagfältet visade han både mod
och rådighet, och hans smidighet och älskvärdhet i umgänget gjorde
honom omtyckt av både officerare och soldater. Napoleon anförtrodde
ofta åt honom utförandet av svåra uppdrag. På andra dagen av slaget vid
Arcole måste en viktig depesch skickas till general Robert. Napoleon
sände Louis i ilande fart till Roberts läger, och denne lyckades
i trots av fiendens eld tränga fram till generalen och överlämna
depeschen. Ett par minuter efter att ha mottagit densamma, föll general
Robert till marken träffad av en österrikisk kula. Rätt genom fiendens
mördande eld red Louis tillbaka till högkvarteret. Efter detta prov på
oräddhet erhöll Louis kaptensrang samt tvenne hederspistoler.
Louis delade ej blott fälttågets vedermödor utan även dess lätta och
lustiga liv. Det senare blev för honom långt mera ödesdigert än de
förra och gjorde med ett slag slut på hans ungdomskraft och strålande
hälsa. Han angreps plötsligt och häftigt av en svårartad sjukdom och
var i början av februari 1797 tvungen lämna sin post. Förgäves ägnades
honom den omsorgsfullaste och skickligaste läkarhjälp, som man denna
tid kände till. När Louis, efter att ha vistats länge i Bologna och
Milano, steg upp från sjuklägret, var han en för alla tider bruten man.
Hans ungdom var borta, den älskvärde mannen var bliven en skeptiker
och pessimist, hans glättighet var förvandlad i grubbel. Napoleon,
som trodde att hans dystra uppsyn och likgiltighet för det, som
förr intresserat honom, berodde på en naturlig, med konvalescensen
sammanhängande trötthet, försökte skaffa honom förströelser, men då
Louis bestämt förklarade, att han ej mera ville vara med om något
lägerliv, sändes han, efter det fredspreliminärerna i Campo-Formio voro
avslulade, till Paris för att till direktoriet framföra budskapet om
det lyckliga fredsslutet.
I Paris mötte Louis sin första kärlek i gestalten av en ung väninna
till hans syster Caroline, Emélie de Beauharnais, en brordotter
till Joséphines första man. Emélie och Caroline voro kamrater i en
klosterpension i Saint-Germain, och Louis sammanträffade med henne hos
sin syster. Han blev strax intagen av hennes stora skönhet -- vilken
senare förstördes av kopporna -- och i synnerhet av hennes melankoliska
väsen, som harmonierade med hans eget. Han anhöll även om hennes hand,
men Napoleon motsatte sig med bestämdhet giftermålet och gifte bort
Emélie med en av sina officerare, Lavallette. Louis hade svårt att
glömma henne, så svårt att han måste skriva en bok om deras olyckliga
kärlek, kallad "Marie ou les peines de I'amour", vilken utkom år 1800.
Dess litterära värde var intet, men den tyckes hava gjort lycka, ty en
andra upplaga utkom år 1814.
För att bota Louis' hjärtesår och möjligen även hans kroppsliga onda
lät Napoleon brodern följa med expeditionen till Egypten. Men Louis
blev redan på ditvägen så sjuk, att Napoleon lät honom återvända
såsom kurir. Detta uppdrag förskaffade Louis en ny grad, han blev
skvadronchef.
Under Napoleons vistelse i Egypten var Louis den ende av bröderna, som
öppet visade, att han förenat sitt öde med dennes. Från Vichy, där
han vistades för att vårda sin hälsa, skrev han upprepade gånger till
Joseph och Lucien bevekande brev, i vilka han bad dem betänka, att
Napoleon ej kunde reda sig utan hjälptrupper och uppmanade dem att, i
egenskap av deputerade, genom lagstiftande kåren söka förmå direktoriet
att sända Napoleon och hans här undsättning.
Trots att Louis alltjämt steg i de militära graderna, -- han blev
efter brumaire utnämnd till brigadchef -- visade han samma bristande
intresse för detta yrke. Han fick så småningom en annan ärelystnad.
Han ville bli ansedd för en av sin tids skönsjälar. Genom sin sjukdom
hade han blivit en drömmare och en stämningsmänniska. Han kunde möta
en okänd flicka i Tuileriträdgården och vansinnigt förälska sig i
henne utan att dock söka hennes bekantskap. Han drev en sentimental
och svärmisk vänskapskult. Hans vänkrets var på intet sätt lysande,
han umgicks varken med sina officerskamrater eller i den societet,
där hans syskon ivrigt tävlade om företrädet. Han hade några trogna
vänner, fattiga och okända, med vilka han odlade gemensamma litterära
och filosofiska intressen. Det var emellertid ej klassikerna eller
upplysningsfilosoferna, som han studerade, han beundrade framför allt
den högmoderna sentimentalt-romantiska litteraturen, Werther-kulten
och Bernardin de Saint-Pierres arbeten. Hela denna genre passade väl
ihop med hans melankoliska lynne. Om han inte förstod Rousseau var det
blott därför, att han ej var nog skarpsynt för att inse, att denne var
grundläggaren till hela riktningen.
I sitt försök att psykologiskt utreda motsatserna i Louis' natur
och inkonsekvenserna i hans handlingssätt, kommer Masson till det
resultatet, att Louis var en dubbelnatur med en god och en dålig
sida. Men behövs väl denna uppdelning för att förstå, att på samma
gång som Louis var en tillbakadragen man utan personlig ärelystnad
och benägenhet för yttre glans, han samtidigt övervakade sina bröders
minsta steg, alltid var färdig att tyda deras bevekelsegrunder på
ett för dem ofördelaktigt sätt eller att han, som själv älskade ett
eremitliv, ej kunde finna sig i deras skrytsamma uppträdande? Ligger
icke i själva hans nevrasteni grunden till denna misstänksamhet, denna
ständiga inbillning, att själv vara illa behandlad eller förföljd?
Louis var den trötte mannen, vars nervsystem irriterades av det
bullersamma livet utanför, enstöringen, vars självkänsla av brist på
jämförelse med andra onaturligt stegrats.
Denne sjuke och livströtte broder ville nu Napoleon gifta bort, och
det med en ung, glad och vacker flicka, sin styvdotter Hortense
Beauharnais. Själv var han henne mycket tillgiven. Han beundrade hennes
många talanger -- hon var litterär, sjöng och målade -- hennes utsökta
elegans, hennes förmåga att representera, hennes lugna och jämna lynne
och älskvärda umgängessätt. Hon var också vacker med sin friska hy och
sitt rika blonda hår. Det enda som skämde henne liksom så många andra
av denna tids människor var hennes tänder. Napoleon räknade måhända
på att hennes glättighet skulle kunna utgöra en motvikt till Louis'
pessimism. Vad som främst drev honom till att gifta bort Hortense
med Louis var dock utan tvivel den omständigheten, att han ville ha
tronföljden betryggad. Efter affären med helvetesmaskinen insåg han,
att han borde befästa sin dynasti. Men han hade inga utsikter att få
barn med Joséphine, och i brödernas familjer föddes endast flickor.
Hans hopp stod då till Louis. Att Napoleon med vetskap om dennes
för alltid brutna hälsa utsåg honom tillsammans med sin avhållna
styvdotter till grundläggare av den nya dynasti, som borda fullfölja
hans livsverk, visar endast, hur litet man denna tid visste om
ärftlighetens grymma lagar. Att Louis skulle kunna knyta en förbindelse
med en utländsk prinsessa var ännu en förmäten tanke, och det fanns ej
någon som i rang stod högre än förste konsulns styvdotter. För Louis
var detta äktenskap så motbjudande att han, under förevändning att
fullborda sin militära utbildning, år 1800 begav sig till Preussen.
Då han vid sin hemkomst följande år möttes av samma förslag, särskilt
understött av Joséphine, som däri såg ett befästande af sin ställning,
flyktade han till Lucien i Spanien, och han deltog i fälttåget
mot Portugal. För Hortense hade Louis säkerligen intet särskilt
tilldragande. Väl ansågs han allmänt som både begåvad och älskvärd --
många hava betygat att han var god och vek -- men redan hans yttre
måste verkat avskräckande på en ung flicka; i detta gammalmansansikte
kunde man ej mera finna något av ungdomens friskhet och hurtighet.
Att Hortense i alla fall var med om att gifta sig med Louis berodde
därpå, att hon med sina aderton år ännu var en pensionsflicka utan egen
mening, van att rätta sig efter andras befallningar. Hon hade haft en
ungdomskärlek, Napoleons adjutant Duroc, vilken även varit intagen
av hennes graciösa och förnäma väsen, men då Napoleon motsatt sig
giftermålet, hade hon rättat sig efter hans vilja. Den 1 januari 1802
firades Hortenses och Louis' bröllop med stor ståt. Men samtida vittna
om, att det rådde en dyster stämning under hela bröllopet.
De nygifta bosatte sig i Paris i ett litet hus vid Rue Victoire. Men
deras samliv varade endast helt kort. En dag fällde Hortense ett
yttrande, som väckte Louis' misshag, och i ett utbrott av häftighet
räknade Louis upp för henne alla de skandaler och snedsprång, som
hennes mor hade på sitt skuldregister. Hortense blev utom sig av
förtvivlan och Louis flydde till sitt lantgods Baillon, beläget på en
ö i floden Thève där han grävde ner sig bland sina böcker, förbittrad
på sig själv och hela världen. Därifrån företog han då och då en
badresa för sin hälsas vårdande. Hortense däremot återvände till sin
moder på Malmaison, representerade vid baler och festligheter och var
Napoleons ständiga sällskap under den tid Joséphine befann sig på en
badort. Hennes förhållande till Napoleon var mycket gott. Från att
först ha älskat sina styvbarn för Joséphines skull, hade han blivit
varmt fästad vid dem för deras egen, och i synnerhet Hortense med sitt
ljusa lynne förmådde alltid uppmuntra honom. Man såg dem ständigt i
varandras sällskap, och förtalet skonade icke den 31-årige styvfadern,
som visade ett sådant galanteri mot sin övergivna, endast 19 år gamla
svägerska och styvdotter. I mars 1802 gjorde Louis ett kort besök hos
sin hustru men skyndade så åter till Baillon, och trots påminnelser
infann han sig i Paris först den 10 oktober eller samma dag som deras
första barn, Napoléon-Charles föddes. Orsaken till att Louis vid tiden
för denna till synes glädjande familjetilldragelse höll sig undan --
själv uppger han, att hans samliv med Hortense varade sammanlagt fyra
månader -- var helt enkelt den, att han misstänkte Napoleon för att
vara fader till hans barn. Huruvida så verkligen var förhållandet
eller Louis endast var ett offer för förtalet eller för sin sjukligt
uppdrivna misstänksamhet, är ännu så länge en hemlighet -- det finns
många dokument i de bonaparteska familjearkiven, som ingen forskare
fått tillgång till -- faktum är emellertid, att Louis icke drog sig för
att slunga Napoleon denna anklagelse rätt i ansiktet. Napoleon svarade
med att egenhändigt kasta ut honom. För övrigt var Louis upptagen av
att sköta både sina verkliga och inbillade sjukdomar: han sökte icke
blott bot hos en mängd läkare, utan ställde sig också i förbindelse
med kvacksalvare och charlataner. Han hade dock tid att misstänksamt
övervaka Hortense och hade i hennes omgivning personer, dresserade att
avgiva rapporter om hennes förehavanden. Han förbjöd henne strängeligen
att vid sina besök på Saint-Cloud stanna över natten, då Napoleon var
hemma. Först i december 1803 inträdde ett bättre förhållande mellan
makarna, och de företogo nu en resa till Compiègne, där de vistades
en tid och tillsammans kunde glädja sig över det uppseende, som den
älsklige lille Napoleon-Charles väckte vart de än kommo.
Liksom de andra bröderna steg Louis samtidigt med Napoleon allt högre
upp mot samhällets höjder. Efter kejsardömets proklamerande förklarades
han för kejserlig prins med en årsinkomst av en miljon, blev medlem av
hederslegionens stora råd, senaten och statsrådet, utnämndes dessutom
till divisionsgeneral och erhöll något senare ännu en hög post: den
av konnetabel över Frankrike, d. v. s. högste befälhavare i Napoleons
frånvaro över alla trupper i Paris och omgivningar. Även Louis köpte
sig under denna tid ett palats och ett lantgods -- efter revolutionen
fanns det gott om "historiska slott" att köpa för en billig penning.
På slottet Saint-Leu nära Paris trivdes de båda makarna väl, och här
tillbringade de långa tider. I oktober 1804 föddes den andra sonen
Charles-Napoléon-Louis, men denna händelse medförde ingen förbättring i
förhållandet mellan de båda makarna.
Hortense hade svårt att uthärda den tyranniske mannens ständiga
förebråelser, hans infall och nycker; till slut blev hon smittad av
hans melankoli, och ett par år efter bröllopet fanns det ej mycket
kvar av den lilla älskvärda och ganska medgörliga pensionsflickan.
Den hänsynslöshet Louis visade henne hade även såsom naturlig följd
att hon sökte vänskap och ömhet hos andra män, vilka om de ej heller
förverkligade det sedligt höga ideal som Hortense under sin flicktid
en gång drömt om dock sågo i kärleken annat än en grov utsvävning.
Den man, som för Hortenses liv och utveckling hade en genomgripande
betydelse var Flahault, och även om Hortense, i en utsträckning som
blivit det vanliga i denna familj, ej olik en romersk kejsarsläkt,
bestod sig lyxen av flere älskare, så var och förblev dock Flahault
för henne mannen framför alla andra. Hon födde honom även en son, den
under Napoleon III:s tid kände hertig de Morny. Flahault var lejon i
den salong, som hon vid tiden för Napoleons och Joséphines kröning
bildat. Hortense hade en viss konstnärlig smak, som, om hon fått råda,
kunnat giva prägel åt hennes hem, nu ordnade Louis deras hus efter eget
gottfinnande med prålande uppkomlingslyx, i vilken hon ej trivdes.
När Napoleon i slutet av år 1805 lämnade Paris, övertog Louis, om än
motvilligt, utövandet av den honom tilldelade konnetabelvärdigheten.
Hans arbete på denna post kan ej helt frånkännas talang och initiativ:
när han var tvungen lämna tanken på sig själv, kunde han göra ett gott
arbete, men i saknad av all uthållighet måste han åt andra överlämna
att fullfölja vad han påbegynt.
Den viktigaste uppgift, som Napoleon under sitt fälttåg mot tredje
koalitionen anförtrott Louis, var att skapa och leda en armé, stark
nog att skydda de nordliga provinserna mot ett eventuellt infall av
preussarna. Denna armé skulle bestå endast av holländare, och för detta
ändamål befalldes Louis att bege sig till Holland för att uppbåda detta
folk. Louis, som av ordalydelsen i Napoleons order drog slutsatsen,
att preussarna redan stodo vid Hollands gränser, begav sig till detta
land och kommenderade dit alla trupper, som förut varit stationerade
i Paris. Därefter lämnade han överbefälet till andra och begav sig
hem. I Strassburg sammanträffade han med Napoleon som efter freden i
Pressburg återvände till Frankrike. På Napoleons förebråelser över den
självrådighet, som Louis visat, då han först förlagt alla trupper i
Holland och sedan lämnat dem åt sitt öde, svarade Louis endast, att då
han engång blivit stationerad i Paris, han ansåg sig förpliktad att
vistas i sin garnison. Dessutom förklarade han, att, sedan det blivit
honom bekant, att Napoleon ämnade ändra styrelseformen i den bataviska
republiken, såsom Holland då benämndes, han ej ville vara delaktig i
att förstöra detta folks fria författning.
På våren 1806 började rykten cirkulera om att Holland skulle ombildas
till ett konungadöme. Och när medlemmarna i det holländska rådet, där
det franskvänliga partiet fått övervikt, förskräckta över den fara,
som från Englands sida hotade Hollands gamla fria handel och alla dess
kolonier, sände delegerade till Napoleon för att anhålla om att få till
härskare en prins av det kejserliga huset, erbjöd Napoleon Louis denna
lysande hederspost.
Huru ställde sig Louis och Hortense till detta anbud? Den skygge
och tillbakadragne mannen tvekade i det längsta att taga emot det
smickrande erbjudandet, men det förefaller, som hade hans obeslutsamhet
mest berott på hänsyn för holländarna: han förklarade nämligen för
Napoleon, att han ingalunda ville regera ett land, där hans namn för
eftervärlden skulle frammana minnet av en monark, som gjort sitt folk
olyckligt. På sin förmåga tvivlade Louis icke. Han saknade varken den
bonaparteska självkänslan eller ärelystnaden. Vad Hortense åter angår,
kände hon sig visserligen tilltalad av den nya värdigheten, med vilken
följde allt som hon ansåg eftersträvansvärt: en kunglig tron och ett
lysande hov, där hon själv skulle bli medelpunkten. Men å andra sidan
avskräcktes hon vid tanken på en ständig samvaro med sin nevrasteniske
och oberäknelige make, mot vilken hennes motvilja alltmer stegrats, och
hon fann det svårt att skiljas från sin mor, sin styvfar, sina vänner
och sina lärare -- ty, fastän Hortense ägde många talanger, förblev hon
den flitiga lärjungen, och hon kunde ej trivas utan lärare i sång och
musik, teckning och målning.
Nyheten om Louis' val till konung väckte mycket uppseende och mycket
gyckel hos de respektlösa parisarna, och snart cirkulerade en troligen
uppfunnen anekdot, att, när vid de holländska sändebudens uppvaktning
för Napoleon i Saint-Cloud denne med stolthet förevisade Louis'
son, den fyraårige Napoleon-Charles, samt uppmanade barnet att vara
älskvärt, denne strax underhöll holländarna med fabeln om grodorna, som
ville välja sig en konung.
Den 5 juni 1806 ägde den högtidlighet rum, genom vilken Louis blev
proklamerad till konung av Holland. De stora festvåningarna i
Tuilerierna voro rikt smyckade och fyllda av allt vad det kejserliga
hovet hade förnämt och framstående. Dörrarna slogos upp, en härold
utropade sitt: "konungen av Holland", och Louis inträdde, följd av
Napoleon, den kejserliga familjen, ministrar och hovdignitärer samt de
holländska sändebuden. Napoleon höll nu ett kortfattat tal till Louis,
i vilket han önskade honom lycka och uttalade sin förhoppning om att
Louis skulle komma att känna sig solidarisk med honom och Frankrike.
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Napoleons syskon - 08
  • Parts
  • Napoleons syskon - 01
    Total number of words is 4405
    Total number of unique words is 1565
    25.3 of words are in the 2000 most common words
    35.0 of words are in the 5000 most common words
    39.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Napoleons syskon - 02
    Total number of words is 4475
    Total number of unique words is 1616
    23.1 of words are in the 2000 most common words
    33.1 of words are in the 5000 most common words
    37.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Napoleons syskon - 03
    Total number of words is 4509
    Total number of unique words is 1670
    24.3 of words are in the 2000 most common words
    33.8 of words are in the 5000 most common words
    37.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Napoleons syskon - 04
    Total number of words is 4453
    Total number of unique words is 1697
    24.2 of words are in the 2000 most common words
    33.3 of words are in the 5000 most common words
    37.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Napoleons syskon - 05
    Total number of words is 4535
    Total number of unique words is 1619
    25.2 of words are in the 2000 most common words
    35.1 of words are in the 5000 most common words
    39.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Napoleons syskon - 06
    Total number of words is 4486
    Total number of unique words is 1606
    24.3 of words are in the 2000 most common words
    34.3 of words are in the 5000 most common words
    39.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Napoleons syskon - 07
    Total number of words is 4431
    Total number of unique words is 1628
    23.9 of words are in the 2000 most common words
    34.0 of words are in the 5000 most common words
    39.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Napoleons syskon - 08
    Total number of words is 4519
    Total number of unique words is 1648
    23.9 of words are in the 2000 most common words
    34.5 of words are in the 5000 most common words
    38.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Napoleons syskon - 09
    Total number of words is 4553
    Total number of unique words is 1653
    25.2 of words are in the 2000 most common words
    35.0 of words are in the 5000 most common words
    39.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Napoleons syskon - 10
    Total number of words is 4424
    Total number of unique words is 1606
    24.4 of words are in the 2000 most common words
    35.3 of words are in the 5000 most common words
    39.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Napoleons syskon - 11
    Total number of words is 1280
    Total number of unique words is 633
    33.4 of words are in the 2000 most common words
    41.9 of words are in the 5000 most common words
    45.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.