Napoleons syskon - 01

NAPOLEONS SYSKON
av
Alma Söderhjelm

Historiska Essayer I.



Borgå,
Holger Schildts Förlag,
1916.



INNEHÅLL:
Förord.
Joseph Bonaparte.
Lucien Bonaparte.
Elisa Bacciochi.
Louis Bonaparte.
Pauline Borghese.
Caroline Murat.
Jérôme Bonaparte.


FÖRORD.

Skildringar från Napoleon-tiden kunna knappast göras utan att tangera
Napoleons gestalt. Så mycket mer är detta fallet, när det gäller hans
syskon, vilkas betydelse för historieforskningen betingas av hans
egen. I föreliggande essayer har jag därför behandlat Napoleons syskon
endast under den tid, då de, var i sin stad, utgjorde ett led i det
napoleonska världssystemet och endast ytterst fragmentariskt berört
deras öden efter Napoleons fall. Jag har ansett denna disposition
lämplig för dessa kortfattade framställningar. Att teckna dem som
konungar och drottningar i landsflykt hade krävt en särskild bok.
Helsingfors den 6 december 1916.
Alma Söderhjelm.


JOSEPH BONAPARTE.

År 1778 i december kom en fransksinnad corsikan, Charles Bonaparte,
med sina två äldsta söner från Corsika till Sydfrankrike i avsikt att
skaffa dessa en god fransk uppfostran. Den äldre, Joseph, var ett
stillsamt och älskvärt barn om nära elva år, som på grund av dessa
lyckliga gåvor bestämts för prästyrket. Den yngre åter, Napoleon, hade
ett mörkt och dystert lynne, och hans tidigt framträdande beslutsamhet
och viljekraft hade gjort att man utan tvekan hade bestämt honom för
den militära banan. Napoleon vann inträde vid militärskolan i Brienne,
Joseph intogs i en skola i Autun. Detta var första gången någon av
dessa Bonaparter som ett kvart sekel senare skulle behärska hela Europa
och röra sig ledigt i vilka delar av världen som helst, beträdde
kontinentens mark. Ett sällsamt ögonblick vilket blev inledningen till
den mest fantastiska och dock sannfärdiga äventyrsroman som någonsin
diktats!
I skolan gjorde sig Joseph omtyckt av alla. En av hans lärare har
fällt omdömet att han var älskvärd och pålitlig samt hade lätt att
lära. Särskilt tyckes denna lätthet ha visat sig i språkstudierna,
och han lärde sig snabbt att korrekt skriva och tala franska, något
som Napoleon aldrig gjorde. Till karaktären var han mild -- det är
hans lärare som talar -- förekommande och tacksam, han var en god
kamrat och tog de förorättades parti. "Aldrig kunde jag upptäcka hos
honom ett stänk av fåfänga. När man såg honom på en gång stilla och
glad kunde man ej spåra hos honom några anlag för det slags liv som
sedan blev hans, och jag för min del tror att han med sin natur endast
motvilligt lät göra sig till konung." En annan av hans lärare har smått
polemiserat mot detta uttalande, som han anser överdrivet, men också
han karakteriserar Joseph under skoltiden såsom blyg, anspråkslös och
mycket älskvärd.
Joseph slutade skolan i Autun år 1785. Det beslöts nu i familjerådet
att han skulle söka inträde i prästseminariet i Aix efter en släkting
som blivit utdimitterad. Visserligen hade ingen frågat Joseph om hans
önskningar, men man antog, att, då han ej underrättat familjen om någon
förändring av sina framtidsplaner och överhuvudtaget alldeles upphört
att skriva hem, han hyste intresse för det kall man valt för honom.
Detta var emellertid ingalunda förhållandet. Det hade så småningom
blivit klart för Joseph att han ej hade lust för den prästerliga banan.
Han hade under de sista åren i Autun levat med i sällskapslivet, fått
förmögna vänner och förmögna vanor och hans ärelystnad hade blivit
väckt. Skulle väl han mitt i den lyx och rikedom som hans vänner levde
i eller eftersträvade, bli en enkel kyrkans tjänare? Det ville han
ej. Och hans svar på underrättelsen om att man arbetade på att skaffa
honom inträde vid seminariet, var ett kort meddelande att han beslutit
sig för att välja den militära banan. En så bestämd viljeyttring från
Josephs sida var man icke van vid i hemmet, och det föll ingen in att
opponera; men med det praktiska sinne som utmärkte Bonaparterna började
de strax vidtaga anstalter för att få Joseph placerad i en militärskola.
Snart inträffade emellertid händelser som gjorde att Joseph fick lov
att överge tanken på att bli krigare och i stället ägna sig åt den
civila banan. När Charles Bonaparte avhämtade sin son från skolan
i Autun var han redan sjuk, och han dog samma år, den 24 februari
1785 vid endast 38 års ålder. Det var ett hårt slag för familjen
och särskilt för Joseph. Såsom varande den äldsta sonen gick enligt
corsikansk sed familjemakten och även ansvaret över till honom. Han
kunde därför ej välja framtid efter eget behag och ej avlägsna sig från
Corsika, utan blev tvungen att med bistånd blott av en gammal onkel,
som på grund av sjuklighet ständigt låg till sängs, taga vård om sin
mor och sina småsyskon, Paulette, Caroline och den tre månader gamle
Jérôme.
Medvetandet om att vara en betydande person och intaga en privilegierad
plats inom familjen kallade fram förut okända sidor av Josephs
karaktär. Under den tid han befann sig på Corsika, förändrades hans
uppträdande i mycket och hans flärdlöshet var i ett slag försvunnen.
Han fordrade respekt och lydnad av familjens olika medlemmar och ju
mera han själv blev medveten om sin utomordentlighet, desto starkare
försökte han hos sin omgivning ingjuta den uppfattningen, att han
var en undantagsmänniska. Efter det han på kort tid avlagt sina
ämbetsexamina i Pisa 1788 och blivit antagen såsom advokat trodde han
sig duga till allt. Med en rent "bonapartisk" glupskhet sökte han en
mängd lediga befattningar, oberoende av om han ägde någon kompetens
för dem eller ej. Och han lät ej avskräcka sig av det fruktlösa i sina
bemödanden, han kände sig blott förnärmad över att andra ej delade
den uppfattning han hade om sin egen förmåga. Senare under Josephs
liv utvecklades denna egenskap i hög grad, han förlorade fullständigt
sinnet för sina egna proportioner, och hans fåfänga kom honom att
begå handlingar som egentligen stodo i strid med hans älskvärda och i
grunden godmodiga och vänsälla natur.
Joseph var inom familjen den enda, som Napoleon hyste respekt för och
tog hänsyn till, han var även sin yngre broders vän och förtrogne. I
mångt och mycket liknade bröderna varandra både till det yttre och
inre. Liksom Napoleon var Joseph mörk och gick liksom denne något
framåtlutad. Hos båda var överkroppen onaturligt stor i förhållande
till benen -- något som för övrigt även var fallet med den tredje
brodern, Lucien. Anletsdragen voro desamma, men i motsats till
Napoleons spända och nervösa uttryck, präglades Josephs ansikte av lugn
och vänlighet. Gemensamma karaktärsdrag för dem båda voro släktkänsla,
kärlek till familjens historia och traditioner samt en brinnande
äregirighet för egen räkning lika väl som för familjens. Men när de
under sina långa vandringar på hemöns soliga sandstränder eller i de
vilda bergen gjorde upp planer och drömde berusande framtidsdrömmar,
var det icke utöver Corsikas gräns som deras tankar gingo, deras
gossefantasi hade ej ens i sin vildaste flykt kunnat konstruera upp en
framtid sådan som verkligheten sedan en gång gestaltade den.
Corsika hade tillhört Genua under fyra århundraden, men de ständiga
upproren på ön och den fortgående kampen för nationellt oberoende
hade tidtals försvagat Genuas välde. Då självständighetskampen på
1760-talet blev särskilt intensiv och ledaren för denna, Pasquale
Paoli, var lycklig nog att kunna kring frihetsfanorna samla så gott som
hela Corsika, sålde Genua genom en traktat av den 15 maj 1768 ön till
Frankrike. Fransmännen hade lika svårt som genueserna att göra sitt
inflytande gällande, men genom att sända dit stark militärmakt under
en skicklig marskalks ledning gjorde de sig till herrar över ön. Paoli
blev fördriven och flyttade till England, och med stor våldsamhet blev
nu det franska väldet befäst. Ett intensivt hat mot fransmännen var
den naturliga följden av dessa åtgärder och upproren fortgingo. Från
och med början av 1770-talet är öns tillstånd ett annat, motståndet är
brutet och fransmännen regera med mild hand. Från och med denna tid
existerade här även ett franskvänligt parti, och en av dem som sällade
sig till detta var Napoleons far, Charles Bonaparte.
När revolutionens våg år 1789 drog över Frankrike väckte den också upp
de nationella strävandena på Corsika. Paoli återkom från sin landsflykt
och corsikanerna hyllade och erkände honom såsom sin borne ledare.
Förhållandet till Frankrike blev gott, ty på Corsika väntade man av
revolutionen att den skulle förverkliga de mål man här strävade till,
och man tycktes ha skäl därtill, då Paoli år 1790 blev utnämnd till öns
ståthållare.
I familjen Bonaparte väckte Paolis återkomst mycken entusiasm. Deras
mor, Letitia Ramolino, hade i sin ungdom varit vittne till Paolis
första frihetskamp, hon hade beundrat honom och kanske älskat honom
och för sina barn brukade hon, då Charles Bonaparte var borta på sina
resor, under de ensamma kvällarna förtälja så märkvärdiga historier om
denne man, att han för dem framstod som nära nog legendarisk. Joseph,
som vid Paolis återkomst var en 22 års yngling, blev också vald till
medlem i den deputation som utsetts att mottaga Paoli, när han vände
tillbaka till Corsika, ett storslaget och högtidligt ögonblick för
dem alla. Joseph blev jämväl medlem i det nya municipalitet som efter
franskt mönster upprättades på ön, och erhöll även andra hedersuppdrag,
i det att han jämte bröderna Napoleon och Lucien invaldes i den
elektorsförsamling som i september och oktober 1790 sammanträdde i
Ajaccio, för att utse ett direktorium och i övrigt ordna landets
angelägenheter. År 1791 utnämndes han till distriktspresident och 1792
till fredsdomare i Ajaccio, vilket familjen och han själv satte mycket
värde på och för vilken plats han gjort sig meriterad genom att utge en
kommentar till den franska konstitutionen av 1791.
Men om ock Joseph Bonaparte ställde sig under Paolis fana, så hade
han likväl intet av upprorsman i sig. AU han smittades av entusiasmen
för sitt hemlands frihet och oberoende betydde ingalunda detsamma
som att han var en verklig revolutionär. Han hade intet av typen hos
den ungdom, för vilken revolutionen hade kraften av en ny religion
och vilka på dess altare hade hänförelse nog att offra allt. Om man
överhuvudtaget vill precisera Josephs ställning till revolutionen,
torde det vara riktigast att räkna honom till dessa strängt
konstitutionella, vilka blivit kallade 1789-års män.
Överhuvud var Joseph under hela sitt liv typen för den civile
ämbetsmannen, han hade intet sinne för det militära idealet, intet
intresse för militära frågor, och han hade säkert lyckats bättre som
byråchef än som konung. Då valen till konventet ägde rum lät han
uppställa sig som kandidat, men fick ringa understöd och föll igenom.
Detta berodde ytterst på att familjen Bonaparte ej åtnjöt samma
anseende på Corsika som förr.
Enigheten bland de corsikanska självständighetsmännen kunde i längden
ej bibehållas. Det uppstod snart tvenne partier, av vilka det ena
på intet sätt ville kompromissa i frågan om Corsikas oberoende av
Frankrike, det var Paolis och Pozzo di Borgos parti, det andra vartill
Bonaparterna och deras fränder hörde, ville antaga det medlingsförslag,
som framställts av nationalkonventet och understöddes av Corsikas
deputerade. I de corsikanska nationalisternas ögon voro Bonaparterna
främst av alla misstänkta. Man mindes plötsligt att deras far var den
första som underkastat sig det franska väldet, man fruktade deras
högmod och ärelystnad. Situationen drives slutligen till sin spets när
Paoli plötsligt höjer upprorsfanan och stödd på engelsk hjälp börjar
erövringen av Corsika. Bonaparterna å sin sida försvara sig på ett
sätt som gör schismen fullständig: Lucien slungar i den revolutionära
klubben i Marseille emot Paoli en anklagelse för förräderi mot Corsika.
Svaret kommer strax: de upproriska kasta sig över Bonaparternas hus
och bränna det. I största hemlighet inskeppar sig nu den 11 juni 1793
familjen Bonaparte i Ajaccio och beger sig över till Frankrike, där de
landstiga i Marseille.
Den 13 juni skriver Joseph från Toulon till en av sina vänner: "Jag
anlände hit för några ögonblick sedan. Paoli har slutat med att höja
upprorsfanan, och jag har längre tid än ni själv varit förd bakom
ljuset. Jag lider nu mitt straff därför, jag har blivit ett av hans
offer. Han har uppbringat 2,000 beväpnade män, vilka förstört och bränt
både mitt och Multedos hus. Från Calvi, där vi först hade gömt oss, ha
vi nu kommit hit."
Då familjen vid sin plötsliga flykt hade varit tvungen att lämna all
sin egendom i sticket, var dess ekonomiska läge ytterst prekärt. De
hade för övrigt nu tillfälle begråta förlusten även av den lilla
förmögenhet de nyligen fått ärva av sin gamle sjuke onkel, och vilken
efter hans död hittats i reda pengar -- under madrassen i hans säng.
De saknade nästan det nödvändigaste. De flyttade från den ena orten
till den andra, men funno ingen lämplig vistelseort och bosatte
sig slutligen i en liten by, la Valette, nära Toulon. Under en tid
utgjordes familjens väsentligaste tillgång av Napoleons löjtnantslön,
och stor var glädjen, när denna efter bragden vid Toulon utbyttes
mot en kaptenslön. Men även på annat sätt blevo familjens ekonomiska
förhållanden förbättrade. I juli 1793 hade konventet beslutit att åt
alla flyktingar från Corsika utdela understöd i form av en bestämd
summa i månaden, utgörande 75 livres för yngre kvinnor och 45 för barn
och åldringar. De unga männen erhöllo endast 25 livres en gång för
alla, man räknade nämligen på att alla förr eller senare skulle ingå i
den aktiva armén eftersom fäderneslandet var i fara. Det blev nu en tid
framåt Josephs uppgift att arbeta på att för sin familj erhålla dessa
förmåner. Med en oblyghet som nu kanske för första gången kommer i
dagen, skriver han brev till konventet, till ministrarna och till alla
inflytelserika personer i Paris. Och han gör det med en anspråksfullhet
som vore familjen Bonapartes angelägenheter redan nu riksviktiga och
som om statens framtida väl och ve berodde därav. Han lyckades även
i sina bemödanden och familjen erhöll av franska regeringen 600,000
livres såsom ersättning för sin förlorade förmögenhet. Han själv ville
på inga villkor gå in i aktiva armén utan sökte och erhöll antagligen
genom rekommendation av sina vänner, konventets kommissarier i södern,
bl.a. Robespierre d. y. en plats såsom magasinsförvaltare med en lön
av 6,000 livres om året samt fri bostad.
Emellertid hade modern, Letitia Bonaparte bosatt sig i Marseille
med sina yngre barn. Här gjorde familjen bekantskap med en förmögen
köpmansfamilj vid namn Clary Denna familj hade relationer med den
lägre adeln i trakten och blev på denna grund av konventets utskickade
misstänkt för aristokratism. En av sönerna som var förföljd, sköt sig,
en annan blev fängslad. Joseph lyckades genom sina förbindelser med
revolutionsmännen utverka denne sons frigivande, och den tacksamhet som
från släkten Clarys sida visades Bonaparterna gjorde att familjerna
trädde i nära vänskapsförbindelser med varandra. I det claryska hemmet
funnos tvenne döttrar; vad var naturligare än att befästa denna vänskap
genom att låta sonens räddare gifta sig med en av döttrarna! Den yngre
dottern, den förtjusande Désirée var emellertid vid denna tid endast 14
år gammal, och det blev sålunda den äldre, giftasvuxna Julie, om vars
hand Joseph anhöll. Anbudet blev även efter någon tvekan antaget, och
bröllopet stod med all den välmående landsortens pomp och ståt den 1
augusti 1794 i Cuges, en liten by där familjen Clary hade ett lantgods.
Det har berättats att underrättelsen om Robespierres fall nått de
nygifta på deras bröllopsdag -- en bröllopsgåva som de utan tvivel till
fullo uppskattade.
Det var ett gott parti från båda sidor sett. Joseph hade visserligen
ännu ingen ställning, men han hade goda relationer och så mycket
mera chanser att komma fram som han egentligen stod alldeles utom de
politiska partierna. Dessutom var han en angenäm man, med sina 26 år,
såg bra ut, var en trevlig och älskvärd sällskapsmänniska, ställde
aldrig medvetet till bråk och hade lätt att komma överens med andra.
Julie åter hade den egenskapen som för Josephs familj och även för
honom själv var den viktigaste: hon var förmögen. Hon var också klok
och bildad, men hon hade ingen humor eller esprit. Till det yttre var
hon liten och mager samt illa växt, med ett sjukligt och tärt utseende,
och hennes väsen ägde ingen charm. Den borgerliga vigseln åtföljdes i
all tysthet av en kyrklig vigsel förrättad av en icke edsvuren präst
-- detta enligt familjen Clarys önskan och vilja. Den skedde i största
hemlighet, då de icke edsvurna prästerna betraktades såsom rikets
värsta fiender, och kännedomen härom kunde ha kostat både Joseph och
hans unga maka huvudet.
I familjen Bonaparte blev Julie väl emottagen dels för sin hemgifts
skull, dels emedan hon var just sådan man ville ha henne: god och
snäll, men utan de yttre företräden som skulle ställt fröknarna
Bonaparte på något sätt i skuggan. Det förblev även alltid ett gott
förhållande mellan de båda familjerna, trots det att familjen Clary
icke i sin familj ville mottaga ytterligare en Bonaparte -- det
berättas nämligen att när Napoleon hörde sig för om vad man tänkte om
en eventuell förbindelse mellan honom och den yngre systern Désirée --
sedermera general Bernadottes, konung Carl Johans maka -- han erhållit
svaret att "man ansåg det vara nog med en Bonaparte i familjen". Genom
sitt giftermål blev Joseph obestritt ansedd såsom familjens huvud och
stöd, ty vad var numera Napoleons lilla kaptenslön emot Josephs 150,000
livres!
Efter thermidor förändrades den politiska ställningen i Frankrike
med ett slag. De nya maktägandes hämnd gick skoningslös ut över
alla dem som kunde misstänkas såsom anhängare eller vänner till
robespierristerna, men medan Napoleon och Lucien en tid sutto i
fängelse för sina revolutionära åsikters skull, gick Joseph fri, vilket
dels berodde på hans förbindelse med familjen Clary, dels på att man
visste att han ej var någon politiker eller partiman.
Under år 1795 flyttade Joseph till Genua, i egenskap av
krigskommissarie vid italienska armén, en plats som han erhållit genom
Napoleons bemödanden. För att bli krigskommissarie behövdes även några
militära meriter, och då Joseph ej ägde sådana uppgav brodern helt
djärvt att Joseph hade varit hans adjutant. I Genua sysslade Joseph
även med affärer -- tiden var gynnsam för jobberi och spekulationer
och Joseph förtjänade stora penningar genom att förmedla förbindelser
mellan handelshus i Marseille och Genua.
Napoleon som, efter att i oktober 1795 tillsammans med Barras hava
kuvat det rojalistiska vendémiaire-upproret, blivit utnämnd till
general var mycket tillfredsställd med Josephs befattning i Genua.
Han skaffade honom det kreditivbrev som Joseph behövde för sin nya
plats och han arbetade på att för Joseph erhålla en plats såsom fransk
konsul i Italien -- eller i nödfall i något annat land, Spanien eller
Portugal. Se här en av de böneskrifter som han uppsatte för detta
ändamål, det är ett av dessa många dokument som Bonaparterna under
kampen för sin fortkomst i världen fabricerade och i vilka de utan att
blinka travesterade sanningen till sin egen förmån. Det är daterat den
1 augusti 1795 och Napoleon har här för Joseph uppfunnit meriter över
vilka han själv var förvånad.
Till kommissionen för utrikes ärenden.
_Joseph Bonaparte_ anhåller hos er om en plats såsom konsul i
någon av Italiens hamnar.
Han är 30 år gammal.
Han har hållit en föreläsningskurs i offentlig och civil rätt.
Han har rest i Italien och känner dess handelsförhållanden och
dess politiska ställning.
Han talar italienska och latin. Han har varit officier municipal
i sin kommun.
President i sitt distrikt.
Medlem av direktoriet i sitt departement, där han var allmän
åklagare. Krigskommissarie vid italienska armén.
Han närsluter här sina intyg samt andra handlingar som ådagalägga
hans meriter.
Paris, den 14 thermidor (1 augusti) den eniga och odelbara
franska republikens år 111.
Buonaparte.
Denna ansökan hör till de många som ej ledde till resultat, men den
visar huru mån Napoleon var om Josephs karriär. Vid denna tid voro
bröderna goda vänner och det var åt Joseph som Napoleon anförtrodde
sina planer och drömmar för den närmaste framtiden. Han fortfor även
i sina bemödanden att anskaffa ett konsulat för sin broder. Joseph
stannade därför lugnt i Genua, därifrån Napoleon ej ville att han
skulle komma tillbaka innan han sett tiden an -- "en attendant",
skriver Napoleon till honom, "reste a Gênes, prends une maison
particulière et vis chez toi".
Vänskapen mellan dessa två bröder som stodo varann närmare än de
övriga syskonen, fick en knäck genom Napoleons giftermål. Joseph hade,
fjärran från de sina, från parislivets skvaller och kommentarier, icke
kännedom om att hans trumpne broder besökte de mondäna salongerna, han
visste ej att Napoleon gjort bekantskap med en av stjärnorna här, och
allra minst visste han av att denne umgicks med planer på giftermål.
Så, utan någon förberedelse, underrättar Napoleon honom om att han har
gift sig. Hela familjen Bonaparte är djupt upprörd över giftermålet
med denna främmande änka, som kommer från en ö långt borta och som
omtalas såsom lättfärdig och behagsjuk, och man känner sig djupt kränkt
och förorättad, ty familjen förlorar nu sin försörjare, sin klan och
hövding. Men för ingen kännes missräkningen så stor och bitter som för
Joseph, ty genom giftermålet förlorar han sin bäste vän. Han iakttager
också gentemot Napoleon en stram hållning, låtsar till en början som om
han intet visste. Den 9 mars ägde vigseln rum, men först den 8 april,
sedan Joséphine efter Napoleons avresa till italienska armén varit
ensam i tre veckor, nedlåter han sig att skriva till henne några kyliga
rader. I Genua når honom även underrättelsen om att Napoleon blivit
utnämnd till högsta befälhavare över den italienska armén.
Napoleon å sin sida hade intet gehör för det missnöje han väckt. Efter
sina första segrar över piemontesarne lät han kalla Joseph till sitt
läger, och det blev Joseph som fick uppdraget att till direktoriet
bringa bud om broderns segrar. Från denna stund var Josephs roll i det
napoleonska systemet bestämd: den blev sändebudets, ambassadörens.
Joseph var själv medveten om sin betydelse och om vikten av det
uppdrag han erhållit och egentligen var han genom sin lätthet att
vara tillsammans med andra, sin språkkunskap och sitt angenäma väsen
särdeles lämpad för sådana uppdrag. Han blev också av direktoriet
mottagen med entusiasm, alla visade honom synnerlig välvilja och han
underlät ej att begagna sig härav, han uppträdde överallt som om det
hade varit han och ej brodern som vunnit de stora segrarna.
I Paris öppnades nu för Joseph för första gången dörrarna till
den mondäna världen och de förnäma salongerna. Han lärde i denna
splitternya parissocietet således nu även känna den brokiga skara av
kvinnor som angåvo tonen, spirituella, lättsinniga och litterära,
slavar under ett mod som uppfunnit en dräkt av ingenting och dock
behärskande männen genom sina nycker och politiken genom sina hugskott.
Här kom Joseph också i beröring med sin nya svägerska Joséphine, som
med den största älskvärdhet kom honom till mötes. Men Joseph kunde
ej försona sig med henne, han ogillade bland annat det självsvåldiga
sätt på vilket hon handskades med pengar och han fattades av en så
stor motvilja för henne att den för alltid kom honom att glömma
hennes sympatiska sidor. Då Napoleon, som våldsamt längtade efter sin
hustru med vilken han varit tillsammans endast några dagar innan han
begav sig till Italien, bett direktoriet sända Joséphine till honom,
och direktoriet såsom naturligt var lämnade det delikata uppdraget
till Joseph, vilket Napoleon antagligen förutsett, behandlade denne
Joséphine överlägset och taktlöst.
I slutet av juni hade Joseph återvänt till Italien. Men här dröjde han
ej länge. Napoleon ombetrodde honom nämligen med det svåra uppdraget
att ordna förvaltningen på Corsika, som åter erövrats av fransmännen.
I augusti 1796 landade Joseph i Bastia, och snart därpå var han i
Ajaccio. Han begav sig nu till fädernegården som han engång så hastigt
lämnat i sticket. Men nu var tiden och stunden en annan. Nu uppträdde
han här såsom herre och härskare. Revolutionen var avslutad och allt
var lugnt och stilla. Joseph kunde ordna öns angelägenheter såsom
han ville, han upprättade en styrelse efter sitt sinne, gjorde sina
vänner och släktingar till medlemmar av denna och sammankallade en
elektorsförsamling, vilken valde honom till deputerad i de femhundras
råd. Vilken triumf för Joseph att på detta sätt återvända till Corsika,
som han med de sina måst lämna, följd av patrioternas hämnd efter att
ha förrått den gamle hjälten som han engång själv i ungdomlig entusiasm
hälsat och hyllat såsom en kämpe för sitt lands och världens frihet!
Såsom belöning för att till direktoriets och Napoleons fulla
tillfredsställelse ha ordnat Corsikas angelägenheter och för att
stadfästa det goda förhållande som hade inträtt mellan bröderna, erhöll
Joseph nya förmåner. I en fart utnämndes han till minister i Parma och
Rom, och den 15 maj 1796 till ambassadör vid hovet i Rom med närmaste
uppgift att övervaka fredsunderhandlingarna med påven. Joseph erhöll
nu sin första verkligt höga funktion, och därtill en årlig inkomst av
60,000 livres.
I den officiella instruktion Joseph erhöll av direktoriet kallades han
att fortsätta det arbete som Napoleon begynt samt avsluta med Rom den
fred, för vilken Napoleon redan undertecknat ett förberedande fördrag.
Josephs namn skulle, sades i skrivelsen, påminna romarne om vad det
kan kosta att ej vara vän av republiken, men direktoriet hyste i alla
fall förhoppning om att Bonapartes broder genom sitt nit och sin omsorg
skulle förmå påven att glömma bort de stora offer han varit tvungen
att göra och uppträda så, att de båda folken för var dag som gick
förbrödrades och närmade sig varandra.
Men ett par dagar tidigare hade Joseph erhållit en annan, hemlig
instruktion, där den tanke som endast dunkelt kunde skymtas i den
officiella skrivelsen var framställd utan något förvillande omhölje,
och vilken uttryckte en klar och tydlig önskan att Kyrkostaten borde
så snart som möjligt demokratiseras för att därigenom bereda väg för
republiken.
Syftemålet med Josephs mission var sålunda klart. Han borde uppvigla
befolkningen i påvens stater mot påven. Det var ett delikat värv.
Skulle Joseph gå i land därmed? Hade han nog diplomatisk skicklighet?
Napoleon trodde det utan tvivel. Men han överskattade Josephs förmåga,
han var blind för Josephs medelmåttighet, liksom han i allmänhet
var blind för sina egnas brister, han trodde att dessa bröder och
svågrar som han överhopade med ansvarsfulla uppdrag och ämbeten voro
lika driftiga, kloka, energiska som han själv, han förutsatte att
händelserna och omständigheterna också hos dem skulle förmå driva upp
förut oanade naturgåvor samt en oerhörd arbetskraft. Hade Napoleon
fruktat för att Joseph ej skulle reda sig med de ansvarsfulla uppgifter
han gav honom, så hade han, som själv värderade intet så högt som
kapaciteten, utan tvivel nöjt sig med att ge Joseph, som han höll
av, och även de andra inbringande sinekurer, men det att han gav dem
arbetsdryga uppgifter att lösa visar till fullo, att han såg dem genom
något slags färgat glas. Han hade säkerligen aldrig riskerat att
skada Frankrike, om han tänkt sig att det kunde bli följden av hans
familjepolitik.
Joseph flyttade genast med sin familj till Rom, han anlände dit redan
den 31 maj 1797. Han åtföljdes av sin hustru och sin syster Caroline.
Det dröjde något innan han kunde besluta sig för bostad men valde
sedan Palazzo Corsini. Allt gick till en början bra. Joseph hade