Moloks leende: roman - 10

henne. En färd till Ulriksdal eller Drottningholm, tja, varför inte till
Saltsjöbaden, skulle reta aptiten, och man skulle kunna äta en middag
sådan som hans kvinnliga bekanta brukade sätta värde på ... Hans tankar
rusade så lätt vidare, eftersom han börjat bliva van vid framgång. Den
tid då han hade motgångar i livet var länge sedan förbi.
Tanken på Saltsjöbaden blev allt starkare och Gehnfeldts fantasi allt
livligare kring denna plan, men han insåg, att han icke direkt kunde
söka upp henne redan nu.
»Blommorna måste först verka», tänkte han förnöjd.
Men åter kom otåligheten liksom alltid när hans starka passion var
inriktad på ett bestämt mål.
»Skall jag ringa baron Wiepe ...»
Detta var en ny väg. Han hade verkligen snuddat vid tanken en gång
tidigare. Det var för övrigt vid deras första sammanträffande. Kanske
han till och med framkastat något förslag om en trevlig bridgeafton.
»För sjutton, Wiepe är ju en ung galant herre. Han vill roa sig», tänkte
Gehnfeldt, medan bilen strök genom gatorna. »Den vägen är ju fullt
legitim, haha ...»
Innan han tänkt vidare på saken gav han sin chaufför order att köra till
bostaden. Han sprang uppför trapporna och ringde till Regeringsgatan.
Hans glada änka där hade alltid möjligheter att skaffa samman lämpligt
umgänge. Men när han fick svar på det hemliga numret, lade han tyst ned
luren.
Denna kvinna vore högst olämplig i detta sammanhang ...
I stället ringde han till Gunnars byrå.
-- Baron Wiepe ligger sjuk, svarade man.
Det var en motgång.
Han ringde till bostaden. Det var alltid en vänlighet mot familjen att
höra efter hur dess huvudman befann sig.
Gehnfeldt ringde.
-- Det är godsägare Gehnfeldt, svarade han, då han hörde en manlig röst
i telefonen.
Ett ögonblick hade han inbillat sig, att det var Stråvalls röst, men han
hörde, redan då numret angavs till svar, att rösten var mera manlig än
hans kompanjons.
-- Å, är det baron Wiepe själv, tillade han, då det sedan blev tyst på
andra sidan.
-- Baron Wiepe ligger allvarsamt sjuk, svarade rösten. Var det något som
skulle framföras till honom?
-- Nej visst inte, jo tack, en hälsning. Jag hörde just att han var
sjuk, men när min herre svarade tänkte jag, att det kunde vara han.
-- Ja, min herre känner honom ju mycket obetydligt.
-- Förlåt, kanske får jag fråga med vem jag har den äran? ...
-- För all del, det är ingenjör Hjelm.
Gehnfeldt kände sig ytterst illa berörd. Han visste att han icke tagit
miste, då han trodde sig se Folke Hjelm i sällskap med Ingrid och en
annan dam på Kompaniet. Han hade haft besök av Folke under den tid denne
sökte lägenhet, och en av Gehnfeldts agenter hade rapporterat, att en
ingenjör Hjelm hade »uppträtt ytterst olämpligt», då han icke kunnat få
en ledig lägenhet. Han hade icke varit »önskvärd» som hyresgäst.
»Ingenting att tjäna på», som agenten sagt.
-- Kanske jag kan få tala med någon av familjen, sade Gehnfeldt i avmätt
ton.
-- Det är tyvärr ganska olämpligt, svarade Folke.
Gehnfeldt rasade och lade ned luren.
Han gick genom rummen och kastade cigarraska omkring sig i förtreten.
Det var icke vackra saker han tänkte och muttrade för sig själv om Folke
Hjelm. Dagen var förstörd och han visste för ögonblicket icke någon
avledare för sitt raseri.
-- Jag hör att godsägarn är hemma ...
Det var en av tjänstefolket i hans ungkarlsvåning, som dristade sig in,
en ung flicka som trodde sig våga störa sin herre när som helst --
såvida icke en viss dam var närvarande.
-- Jaså, det till och med hörs att jag är hemma, röt han.
Flickan tog ett steg tillbaka.
-- Nå, vad är det fråga om?
-- Jo, dom ringde från en blomsterhandel och frågade, vad de skulle göra
med blommorna som godsägarn skickat.
-- Är ni galen människa? Det ...
Han bröt ut obehärskat, och flickan brast i gråt.
-- Ringde blomsterhandlarn eller vem ...
-- Det var en fröken som ringde, och hon sa att det var från
blomsterhandeln, där godsägarn hade beställt blommor som skulle skickas.
-- En fröken och blomsterhandel och skicka mig hit och dit. Vad hette
idioten?
-- Det vet jag inte.
-- Är ni alldeles vansinnig, tar ni emot en ringning utan att veta vem
det är?
-- Jag tro... odde ...
-- Man tror ingenting nuförtiden.
Flickan snyftade hysteriskt.
-- Vad tro... odde ni?
Gehnfeldts kokerska kom in. Med händerna i sidorna ställde hon sig i
dörren.
-- Vad vill fru Jönsson?
-- Flickan är mycket klen, godsägarn, och det kanske inte står rätt till
med henne heller.
Flickan drog sig mot kokerskan och gnällde som en piskad hund.
Gehnfeldt var blek av raseri. Hans ögon rullade, och till och med den
resoluta kokerskan var rädd. Flickan hade sjunkit ned på golvet och grät
ohejdat.
-- Hon trodde väl, att godsägarn själv skulle veta, var han beställt
blommorna, sade kokerskan.
-- Det rör er inte. Varför lägger ni er i den saken, fru Jönsson?
-- Nu skall godsägarn lugna sig, så skall jag försöka rätta till det.
Får jag ta in en grogg så länge?
-- Visky, ren visky.
-- Ja då, godsägarn.
Hon vände sig mot flickan som hon hjälpte på benen igen:
-- Seså, kom du med mig.
Gehnfeldt var redan i färd med att leta i telefonkatalogens
yrkesregister och ringde på Allmänna:
-- ... kom tillbaka ... vad me ...
Han hade nått det stadium av sitt raseri, då han brukade stå i givakt.
Men han var nu till det yttre alldeles lugn.
Blomsterhandeln meddelade, att blommorna kommit tillbaka med hälsningar
att det måste vara något misstag och att avsändaren borde underrättas
härom.
-- Javisst, jaha, sade Gehnfeldt i nästan skämtsam ton. Naturligtvis
hade jag satt den där adressen, jaha, det var ju mitt eget misstag.
Tack, blommorna kan ni ju behålla ... Nej, det gör detsamma ... hahaha
...
Han kastade luren i klykan så att det skallrade i apparaten.
-- Varsågo, godsägarn.
Kokerskan neg med viskybrickan.
-- Se här, fru Jönsson, sade han och slog upp ett väldigt glas.
Han tömde det i ett enda drag.
-- Kanske det får vara något tilltugg?
Gehnfeldt svarade inte på frågan.
-- Jojo, fru Jönsson, det finns idioter.
-- Ja, godsägarn, det vet man nog.
-- Folk som äro fattiga som kräk skulle inte mopsa sig.
-- Nej, man får allt vara ödmjuk ...
-- Hör nu, fru Jönsson, den där flickan får sluta. Se här är femtio
kronor. Ge henne det och bed henne gå.
Han slängde fram en sedel, men kokerskan såg besvärad ut och tog inte
upp den.
-- Ursäkta mig godsägarn, men kanske det vore bäst om godsägarn själv
gjorde upp med henne.
Det var tyst en stund.
-- Ja, jag skall be henne komma in, sade kokerskan och gick.
Gehnfeldt gick till telefonen och ringde Regeringsgatan:
-- I kväll är jag upplagd för vad som helst, sade han.


KAP. XXII.
En promenad.

Stråvall hade på senaste tiden känt liksom kylande ilningar kring
mellangärdet, men han hade inte kunnat finna någon beläggning på tungan,
som kunde sätta obehaget i sammanhang med magen. Detta gjorde honom
ängslig. Fröken Wagner hade sagt honom, att den där känslan kring
mellangärdet var tecken på nervositet.
-- Det är något som direktörn går och grubblar på, det har jag nog lagt
märke till. Sådant tar. Det vore bäst att resa bort en tid, till Åre
eller Jerkin, föreslog hon en dag.
En hel rad andra goda råd hade hon givit. Stråvall behövde massage, bad,
punsch, silkespyjamas ... och så borde han tänka på att gifta sig.
-- Fast det finns naturligtvis massage och massage, bad och bad, och ...
Hon hade tänkt fortsätta men avbröt sig. Det hade under denna tid
uppstått en hel del underliga hygieniska institut, till vilka hon icke
fann anledning adressera Stråvall, även om behandlingen där kunde vara
så ytterst tillmötesgående.
I stället tillade hon:
-- Direktör Stråvall har ju gjort mycket bra affärer på sista tiden. Nu
skulle direktörn tänka på det direktörn alltid har sagt, att det gäller
att koppla av, innan prisfallet kommer.
-- Det ligger något i det, fröken Wagner, svarade han.
Men han log för sig själv. Hon visade sig så mån om hans ekonomi! Fast,
för all del, hon var ju mån om hans hälsa också. Kanske ett glas punsch
verkligen skulle lugna nerverna ...
-- Fröken Wagner, ni kan gärna köpa litet punsch, sade han.
-- Se där ja, det skall direktörn få se gör susen.
Det lugnade honom i varje fall att tala med henne. Han insåg själv, att
denna ängslan skulle kunna bli farlig i längden. Han visste nog att hans
affärer lyckats till och med över förväntan. Han skulle nog också kunna
avveckla dem före den väntade prisfallskrisen -- fast denna kris skulle
nog sist nå bostadsmarknaden -- eftersom lagen skyddade just den art av
företag som Stråvall vetat att lägga an på.
Hans ekonomiska ställning var alltså trygg.
Men så mycket osäkrare var hans ställning hos Wiepes och detta betydde
-- hans samhällsställning. Oron att genom reverserna ha gjort sig
omöjlig i familjen Wiepe hade legat över honom som en mara om nätterna.
I sina yrvakna skräckfunderingar hade han visserligen sett en reträtt
hägrande i fjärran, en verkligt hederlig reträtt -- anstalten för
sinnessjuka och övernervösa där hemma i Brinkeberga. Men i klarvaket
tillstånd hade han funnit denna utväg motbjudande. Det var ju dock icke
nu som den gång, då han dränkt Jakobs kaninungar ...
Men nu hade han krossat Ingrid Wiepes syrenbukett, och vad som stod i
sammanhang därmed var ganska allvarligt.
Han hade sett sig tvungen att på något sätt hindra Wiepes att återsända
blommorna och därigenom framkalla Gehnfeldts raseri. Så impulsiv som
Gehnfeldt var kunde han mycket väl tänkas rusa åstad med reverserna och
göra en skandal, om han såge sig direkt avsnoppad av Ingrid. Detta ansåg
sig Stråvall ha förebyggt genom att spoliera blommorna. Men han begrep
också granneligen, att han i stället skulle framkalla Ingrids raseri i
så mycket högre grad, och detta kunde vara mycket allvarligt. Han visste
ju nu att Folke Hjelm och dennes syster återförts till Wiepes umgänge.
Med kännedom om Ingrids temperament tog Stråvall för givet, att hon
skulle berätta historien om syrenerna också för ingenjör Hjelm, och så
mycket kände han denne, att han i ett dylikt sammanhang skulle kunna
befara en redogörelse för deras mellanhavanden rörande den där
olycksaliga lägenheten. Det var ett helt komplex av ytterst obehagliga
möjligheter. Han skulle icke kunna undgå kollision med någon av dessa,
om han just nu besökte Wiepes. Visserligen skulle han ha Harriets skydd,
men också det kunde svikta. Därför hade han hållit sig undan dessa
dagar. Pausen var dock icke längre än många andra gånger mellan hans
besök.
Men just denna gång finge det icke dröja alltför länge. Ett nytt moment
hade inträtt, ja, det var sannerligen den avgörande punkten i Stråvalls
hela samvaro med Wiepes. Han hade kysst Harriet, och han insåg att hon
icke skulle fatta dessa kyssar annat än på ett enda sätt. Det var
frågetecknet efter hans många år långa frieri, och det var hennes
jakande svar. Men detta svar vilade på förutsättningen att hon bedömt
honom rätt och att han verkligen var just den som han under alla dessa
år givit henne intryck av att vara. Och just nu kunde han befara något
så katastrofalt som att själva grundvalen för Harriets uppfattning av
honom rycktes undan.
Adrian Stråvall var på halster, andligen talat, och lågan brann livligt
och gladt inunder.
Otvivelaktigt väntade Harriet ett besök av Stråvall, vilket också skulle
gälla hennes mor och Gunnar som hennes giftoman. Det låge stor risk i
att icke omedelbart göra detta besök, men lika stor risk i att göra det,
innan Ingrids sannolika vrede dämpats.
Hela den säkerhet Stråvall tidigare vunnit gentemot Wiepes var nu borta.
Den hade överflyttats på det ekonomiska området, där han egentligen
aldrig hade behövt den. Men ... där var återigen slutpunkten i de
senaste dagarnas funderingar:
Endast genom en stark ställning i familjen Wiepe skulle han vinna glans
åt sin förmögenhet.
Utvecklingen hade alltså fört honom till en uppfattning alldeles motsatt
den från vilken han utgått:
Endast genom en god ekonomisk ställning skulle han kunna vinna glansen
av att vara en vän hos Wiepes.
Stråvall klädde sig hastigt till förmiddagsvisit hos Wiepes och ringde i
telefonen för att höra om det skulle passa. Någon av betjäningen
svarade, och först nu fick Stråvall veta, att Gunnar var sjuk. Han bad
att få tala med Harriet.
-- Hur är det med Gunnar? Jag har varit borta i affärer och inte kunnat
ge mig till känna, hur är det Harriet, frågade han.
-- Det är allvarligt, Adrian. Gunnar har sagt, att han vill tala med
dig, och vi hade tänkt skicka bud på dig i dag.
-- Så förfärligt ledsamt, Vad är det för sjukdom?
-- Spanskan.
-- Spanskan, sade Stråvall efter.
Och genast tillade kan:
-- Då vet jag vad det vill säga.
-- Har du haft någon känning av den, Adrian?
-- Nerverna äro litet oroliga. Jag har fått ordination att resa till Åre
eller till Norge.
-- Bara det inte blir illa med dig.
-- Det behöver inte bli det, men det finns en enda risk.
-- Vad säger du? Vilken ...
Ja, det kanske är fegt av mig, men jag kan inte hjälpa det. Jag måste
absolut hålla mig undan alla smittoförare.
-- Jag förstår ... det kan bryta ut, om du får direkt smitta ... men
Gunnar ... Vill du vänta i telefon.
Efter en stund kom Harriet tillbaka. Hon var tydligen upprörd och talade
nästan viskande:
-- Gunnar kan inte fatta, att du inte kan komma, säger han. Jag måste
säga, att du skulle resa bort, och att du är sjuk. Jag förstår ju så
väl, att du inte kan komma, men det är olyckligt, vet du, på ett sätt
... ja Adrian, jag måste råka dig ... och sedan skall du resa bort en
tid. Kan jag träffa dig nu? Det är ett uppdrag från Gunnar också ...
Harriet grät.
-- Jag kommer genast. Jag tar risken, Harriet.
-- Nej, nu vill inte Gun... Jag kan inte säga det i telefon. Kom genast
ut till Djurgårdsbron.
-- Jag kommer.
Stråvalls färd till mötesplatsen var snabb, men Harriet var före honom
där.
-- Nu skall vi gå långt ut och tala förståndigt, började hon.
Orden stucko honom, och han tyckte sig förmärka något nytt i Harriets
blick, ett beklagande eller så, men det kunde också vara sorg över
Gunnars sjukdom.
Stråvall hostade ett par gånger.
Kanske det inte är bra för dig att gå, undrade hon. Du måste ha arbetat
för mycket på sista tiden.
-- Det är inte utan att jag har det ... Men jag skall promenera mycket,
så det skall du inte vara orolig för. Det gör mig godt.
Hon rynkade lätt på näsan, som om hon tyckt att han onödigtvis
uppehållit sig vid sin egen person. Detta undgick honom inte, och han
anade oråd. Följaktligen log han och såg ut i rymden.
-- Du känner ju Ingrids humör. Hon blev rasande på dig för att du
snavade över blommorna. Nu är det så förstår du oss emellan sagt, att
...
Stråvall lyste upp. Det där »oss emellan sagt» värderade han till några
hundra tusen kronor ...
... Gunnar och ingenjör Hjelm, som du visst känner -- fortsatte hon --
har blivit ganska goda vänner igen på sista tiden. Ja, du förstår det är
en smula hett mellan Gunnar och Signe Hjelm ... gammal kärlek. Och de
båda Hjelmarna ha bestämt något mot dig. Jag måste säga, att det
inverkat på Gunnar. Men det är i sammanhang med en annan sak som du
kanske inte borde ha gjort. Ja, det är Gunnars fel också, tycker jag.
Gunnar kanske inte går igenom den här sjukdomen. Han tror det inte själv
heller, och just i går kväll hände det något obehagligt. Den där
påflugne Gehnfeldt ringde; tydligen ville han tala med Ingrid. Ser du
han hade skickat blommor i går igen, men de returnerades, och det var
väl därför han ville träffa Ingrid och begära en förklaring. Men Folke
Hjelm som var hemma avspisade honom i telefon ...
Stråvall kände, att han bleknade, och leendet, som han till varje pris
måste bevara, vanställde hans ansikte. Det var som att lyfta en
förfärlig tyngd att hålla, det uppe.
Harriet fortsatte:
-- Det måste ha varit något resonemang om saken förut mellan Ingrid och
Gunnar. Kanske Folke också varit med. I alla fall yttrade Folke något om
att det var tur, att du inte ramlat också på dessa blommor.
Nu fick Stråvall en häftig hostattack. Det behövde han så väl i detta
ögonblick. Det var inga småsaker för honom det Harriet berättade, och
därtill kom, att Harriet efter hand lade bort både titel och tillnamn,
när hon talade om ingenjör Hjelm. Det där »Folke» tydde på intimare
bekantskap än Stråvall trott råda mellan dem.
-- Och nu i dag, sade Harriet -- sedan Stråvall hämtat sig efter
hostattacken -- bad Gunnar att få tala med mig som han sade »på heder
och samvete». Han berättade att han utan Ingrids vetskap lämnat dig en
revers från henne till honom på ett lån för hennes resa. För en tid
sedan hade Ingrid fått sin del av våra årliga släktpengar, som vi kalla
dem, och då hade hon betalt igen sin del av skulden till Gunnar, men hon
hade inte fått igen reversen. Gunnar hade sagt henne, att han rivit
sönder den någon gång. Och nu förstår du, att du måste vara alldeles
ovetande om det papperet. Men nu vill Gunnar ha igen båda reverserna av
dig, och han bad mig säga, att hela beloppet med ränta står för din
räkning att hämta av hans lön i verket. Du har dem väl inte händelsevis
på dig?
Utan att tveka ett ögonblick svarade Stråvall:
-- Jag ville efterskänka den skulden, och när Gunnar vägrade all ta emot
anbudet, rev jag sönder båda reverserna.
-- Jaså har du gjort det, men det kanske inte var så bra. Gunnar ville
nog själv ha rivit sönder dem och bränt dem bland annat som han nu velat
förstöra för att ingenting skall ligga efter honom ... Förresten kan du
väl förstå, att Gunnar inte skulle ta emot den gåvan av dig. Det är
något i det där sammanhanget som sårat honom, tror jag. Han har aldrig
brukat skriva reverser.
-- Det kan ju hända, att jag har bitarna kvar ... Om jag bara kunde
minnas ... Kanske jag inte brände dem ... Vet du, kanske jag inte rev
sönder dem heller. Det svävar för mig att jag ändrade mig och lade dem i
en låda. Jag har inte tänkt på saken. Beloppet betyder ju ingenting för
mig.
-- Ja, ser du det där också, att pengar ingenting betyder för dig ...
Hjelm har inbillat Gunnar, att du har jobbat med hus. Jag vet ju varför
du har velat sätta dig in i frågan. Ditt sociala intresse. Men de ha
fått en skev uppfattning ...
Hon gav honom en varm blick och tog hans hand. De hade kommit ut mot
Blockhusudden.
-- Tack Harriet för sist när vi voro ensamma, sade han.
-- Du skulle kanske inte ha påmint mig om det just nu.
Hennes ton var lätt förebrående, men det var oavsiktligt. För att
avrunda tillade hon:
-- Nu vill jag höra något om din affärsställning. Du har ju aldrig sagt
något till din »bundsförvant».
Det var det största ögonblicket i Stråvalls liv. Harriet Wiepe ville
höra, hurudan hans ekonomi var, för att besvara frågan han gjort henne
med sina kyssar. Hur skulle väl Adrian Stråvall på annat sätt ha kunnat
uppfatta hennes vädjan att få höra något om hans affärsställning.
Det var ett så stort ögonblick för Stråvall, att han icke kunde låta det
gå oanvändt förbi. Han stannade och fattade Harriets båda händer. När
han övertygat sig om, att de voro osedda, sade han:
-- Harriet, jag överdriver inte om jag säger, att jag kommer att äga en
halv miljon, sedan jag avslutat alla mina affärer.
Han drog henne närmare intill sig. Det lyste till i hennes blick.
-- Ditt experiment har alltså lyckats. Det var en ohygglig summa, ett
förkrossande bevismaterial för ditt nya sociala system.
-- Ja Harriet, tack vare min kärlek till dig har jag lyckats.
Hon såg honom in i ögonen.
-- Och nu tänker du disponera beloppet du förtjänat, ja, hur tänker du
nu använda dessa pengar och denna erfarenhet?
Han mötte hennes blick.
-- Om du är min, är jag din, och hela denna förmögenhet är vår.
Hon drog sig undan honom, då han i samma ögonblick ville kyssa henne.
Ett nytt skrämt uttryck låg i hennes ansikte. Hon blev blossande röd och
sedan hastigt blek.
-- Menar du att _vi_ skulle använda dessa pengar?
-- Naturligtvis, det är ju för dig jag har förtjänat dem ... för vår
framtid, Harriet.
-- Nej Adrian, du kan inte mena detta ...
Hon fortsatte ensam och brast i gråt.
Han skyndade efter, oförmögen att fatta vad som rörde sig i hennes inre.
Ansåg hon sig vara för fattig att taga emot denna gåva av honom?
-- Du har ju ett namn, Harriet. Vad har jag att bjuda dig om inte detta
som jag vunnit för att vinna dig. Vad är det mot ditt namn?
Han sökte fånga henne, men hon gled undan.
-- Det var ohyggligt ... Folke Hjelm hade alltså rätt ...
Han hade varit ärlig. Både omedvetet och medvetet hade han röjt sin
natur. Det han omedvetet röjt hade sopat bort grunden, på vilken hon
bildat sin uppfattning om honom, och det förintade också det offer han i
sina medvetna ord velat göra på hennes kärleks altare.
Han var i detta ögonblick slut för henne. Hon måste uppbjuda hela sin
bildning och kultur för att behärska sig, men det kokade inom henne.
Hela hennes tradition satte sig upp emot detta rofferi. Det fanns
ingenting hon fann vidrigare än jobbare. Det var ingen hon satt högre än
Adrian. Nu var alltså han en vidrig jobbare. Hon skämdes som om hon haft
del i det onda han måste ha gjort så många hem och så många människor.
Och likväl saknade hon varje inblick i labyrinten av hans affärer.
Nu insåg Stråvall sitt misstag. Han gick vid hennes sida och såg rakt
fram, släppte henne icke.
-- Du måste lugna dig, bad han. Det är inte som du tror. Det var min
kärlek till dig, som drev mig för långt. Du var dock från början
medveten om det hela.
Hon började verkligen tala, men hon tystnade igen, alltför upprörd att
forma orden.
När de gått en stund, sade hon:
-- Varför lät du mig aldrig höra något om dina planer och affärer? Du
sade alltid, att man inte skulle prata i affärer, och jag trodde inte du
ville dölja något med det.
-- Nu först var tillfället inne. Nu skall jag göra upp mitt stora
system, och du skall bestämma över det, om du är min.
-- Är det förutsättningen? Skulle du eljest ...
-- Du måste svara mig, om du är min.
-- Adrian, jag har aldrig älskat någon. Dig har jag trott på, och du är
den ende jag skulle kunna älska.
-- Nå?
-- Nej Adrian, du måste först utplåna detta förfärliga. Vill du anslå
allt vad du förtjänat till att sätta ditt sociala system på fötter?
-- Är du min?
Hon stannade.
-- Du borde förstå, att det är två skilda saker för mig och jag vill
fråga dig rentut: Gör du dem till en?
-- Vi skulle gemensamt göra upp planen, du och jag och din förening.
Samhällsnit skulle få äran av allt.
-- Adrian, du svarade inte på frågan. Det var inte ärligt av dig att
inte göra det.
Han fjaltade bredvid henne med ett stelnadt leende. Hennes blod var i
svallning och hon gick raskt, stolt som en krigare. Det kom för Stråvall
att hon liknade ett av de gamla familjeporträtten i Wiepes matsal.
-- Jag tänker nu på en sak, sade han. Det kanske inte är finkänsligt att
säga det, men man måste ta livet praktiskt ... och döden också.
Hon såg på honom ett ögonblick, men blicken gled bort. Hans ansikte var
frånstötande, blekt och svettigt, och hon blev skrämd. Det var som ett
stort leende kranium.
-- Om Gunnar skulle vilja ge sitt namn åt en fond, sade han. Vi skulle
kunna ställa en del av beloppet till hans testamentariska vilja ...
-- Jag tror mig förstå, hur du menar. Men det skulle naturligtvis vara
allt vad du vunnit av andra och inte vara en del ... eller vad skulle
återstoden vara till?
Han vågade inte upprepa förslaget om deras gemensamma framtid.
-- Naturligtvis ... allt, sade han tveksamt.
-- Jag skall tala med Gunnar om saken.
En bil susade förbi dem, just när de nådde spårvagnshållplatsen.
Stråvall igenkände Gehnfeldts privatbil. Gehnfeldt och en dam sutto i
den.
-- Harriet, sade Stråvall och ryckte hennes arm. Det var Gehnfeldt i sin
bil och ... Ingrid ...
-- Omöjligt, utbrast hon indignerad, absolut omöjligt. Vad menar du?
-- Nej jag kanske såg fel.
-- Du måste vara ohyggligt nervös, Adrian. Res bort och skaffa dig lugn
så du blir dig själv igen.
-- Tack, Harriet, det kanske är nerverna som förklarar alltsamman ...
När de skiljts vid bron, gick hon långsamt vidare och tänkte genom deras
samtal. Kanske hade hon varit för häftig, kanske hade hon bedömt honom
fel ... Hon måste tala med Gunnar om saken och med sin mor ...
Han stod och såg efter henne, och det började fuktas i hans ögon.


KAP. XXIII.
Starka makter.

Det är en sällsam stämning över ett hem, när döden står och väntar vid
dörren, och man vet att han är där. Ibland förnimmer man hans otålighet.
Han skakar på vingen som för att närma sig, men kanske han än en gång
träder tillbaka och ger anstånd. Det är så mycket ouppgjort som göres
upp, så många förut sagda ord som förklaras, så många nya bilder som
framtiden låter ana. Innan döden kom och ställde sig i väntan vid
dörren, trodde man, att tanken mätt vidden och djupet av de känslor
döden skulle väcka, om den komme. Man tror sig ha tänkt genom allt, hur
allt skulle te sig, om den eller den av ens närmaste skulle gå bort, hur
man skulle bära sorgen.
Men tanken når aldrig de djup, där kärlekens rötter gro.
Först när döden sliter i rötterna mätes smärtan.
Döden är som kirurgens kniv vid en operation. Nerverna ligga blottade
kring den punkt, där insnittet gjorts.
Det viskades i rummen kring Gunnar Wiepes bädd, när tiden led mot
krisen. Signe Hjelm var där. Hans mor och hon voro trägna väktare.
Ibland kom Folke. Gunnar hade vid bädden lagt Ingrids hand i Folkes och
sagt honom:
-- Du får vara hennes bror som du genom Signe är min bror. Hon kanske är
utsatt för en fara som du vet, och hon behöver ditt starka försvar.
Ingrid var sin bror tacksam att han sagt »starka» försvar. Folke Hjelm
var för henne den förkroppsligade styrkan, och hon hade kunnat förstå,
att han besatt ett stort mått av fysiskt mod. Nu vid sjukbädden hade han
också visat en fin vekhet i sinnet som gav henne en inblick i hans
starka temperament. Och mot sin syster hade han varit lika hänsynsfull
som Gunnar mot Ingrid. Hur han varit och hur han känt vid sin fästmös
död, hade hon aldrig velat fråga varken honom själv eller Signe.
Något hade dessutom förbluffat Ingrid.
Folke och hon hade suttit en stund i salongen ensamma och talat om
Gunnar, och Folke hade sagt:
-- När man känner att en vän skall gå bort, då är det som man skulle
vilja ge sina tankar uttryck inte i ord utan på en fiol under sordin.
Hon hade inte svarat. I stället hade hon sakta rest sig upp och gått in
i sitt rum, där hon gråtit länge.
Sedan hade hon kommit in till Folke och sagt:
-- Tack, Folke, för det du sade nyss ...
Man minns så lätt allt som sägs vid en sjukbädd, då den sjuke är en nära
vän. Orden få en skärpt mening, och kanske de gå från djupare källor än
i det vardagliga.
Även Harriet var påverkad av stämningen vid Gunnars sjukbädd men på ett
annat sätt än systern. Ingrid levde fullt med sina känslor och följde
dem liksom för att taga ut sista droppen av deras bittra eller ljuva
essence. Harriet som såg tingen mera kategoriskt hade oftast förmågan
att inrama sina känslor. Så långt och icke längre. Hon levde en stor del
av sitt liv teoretiskt, på idéer som hon själv övertygade sig vara
bärande.