Moloks leende: roman - 02

Total number of words is 4516
Total number of unique words is 1585
27.7 of words are in the 2000 most common words
36.4 of words are in the 5000 most common words
41.9 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
sitt sovrum, alltså i ateljén -- så kallade hon hans arbetsrum.
Fröken Wagner knackade lätt på dörren och öppnade.
-- Är det någon som får komma in, frågade hon, som om det gällt henne
själv, medan hon höll hunden undan i halsbandet.
I stället för svar drog Stråvall till hälften ned rulljalusien på sitt
amerikanska skrivbord, där han suttit fördjupad i sina hemligheter. Han
böjde lampan att lysa mot dörren och såg på henne med ett leende som
kunde haft till uppgift att bara visa hans vita tänder, ett leende som
en skolpojkes, när han blivit gripen på bar gärning med ett ofarligt
fuffens. Hela hans barnsliga körsbärsansikte sken, och de fylliga
läpparna formades till en tafatt, outtalad fråga.
Fröken Wagner visste, att i nästa ögonblick skulle detta ansikte kunna
stelna till i blekt allvar, också det utan ord, och hennes herre skulle
efter detta ett par dagar gå omkring med ett listigt kallgrin på
läpparna, som om han i henne sett en i sista stund före kuppen avväpnad
bov.
-- Det var bara Bjuttan, som ville komma in, sade hon och sköt igen
dörren.
Inkommen till sig blev fröken Wagner stående mitt på golvet och skärpte
ögonbrynen i en kort funderare. »Det _måste_ vara något i görningen»,
tänkte hon i det hon lade av sig nattrocken och mössan. Hon gjorde en
avfärdande axelryckning, slätade ut sin pyjamas med en strykning över
höfterna, tog en spegelbild av hela sin person, vilken syntes
tillfredsställa henne, och sedan hon plockat fram ett cigarrettetui, en
roman och en spegel, kröp hon upp i sin väntande bädd och gladde sig åt
livet.
Herr Adrian Stråvall log ganska gott, när han åter var ensam, trippade
ut på golvet, klappade hunden, som svansade omkring honom, och lyssnade
ett ögonblick.
-- Jo jo du Beauty, ni fruntimmer har allt era planer och aspirationer
...
Han nickade storskrattande till hunden ett par gånger efter sin lilla
anmärkning och fann stort behag i den. Så rättade han åter till det åt
sig vid det amerikanska skrivbordet, böjde ned lampan och rullade upp
jalusien. Han satt där och smålog för sig själv i den höga pulpetstolen
som en lekande baby i sin patenterade barnkammarmöbel, och så tog han
åter fram det han sysslat med.
Det var ett damporträtt från en fashionabel ateljé.
Herr Adrian Stråvall satt vid det bord, där han helst utförde sina
räkenskaper, han vistades i det rum, där han uteslutande plägade umgänge
med sina sociala och ekonomiska planer. Vid sidan hade han ett litet rum
inrett som för en ung kvinna med kärlek till antikviteter i
prydnadsföremål ända ned till kinesisk mikroteknik. Det kallades
kabinettet. Där borde han ju haft en lämpligare miljö för studium av
sina kvinnliga vänners porträtt. Men nu satt han i en omgivning som
kunde gjort heder åt generaldirektörens arbetsrum i en hög institution,
vilken han tillhört ... men det var vid klarare belysning än den
Stråvall för tillfället anlitade icke något prål över rummets inredning,
det var en arbetslokal, sammansatt av all möjlig kontorsteknik från
allehanda tider och leverantörer, möjligen en andrahandsuppsättning
anskaffad till »facila priser» på konkursauktioner. Där funnos kartställ
av typ som skulle kunna återfinnas i statens skolor, påhängda med
detaljer och översiktskartor från olika skeden i stadens
byggnadshistoria och kartor och skisser angivande till och med dess
tänkta utseende i framtiden. En amerikansk fackmöbel innehöll massor av
blåkopior över lägenheter. Där funnos roterande bokställ och fasta
väggskåp med ett respektingivande referensbibliotek: volymer av socialt
vetande, statistik, statik, byggnadsteknik, elektricitet, mekanik,
nationalekonomi och pyroteknik -- allt tydligen angivande olika facer
och utvecklingsmöjligheter i ägarens verksamhet. Lexika, glossarier och
uppslagsböcker kompletterade samlingen. Där funnos också stafflier med
ritningar, och på ena kortväggen i det stora avlånga rummet var inrättad
en elektrisk rapporttavla med små lampor, vilka kunde angiva var ström
för tillfället förbrukades inom fastigheten.
Det var således knappast platsen för ett enbart svärmiskt hänsjunkande i
bilden av en kvinna.
Om det nu var svärmeri ...
Säkert var det i alla fall första gången som Adrian Stråvall umgicks med
ett damporträtt vid sitt amerikanska skrivbord. Han hade från början
varnats för kvinnligt umgänge över huvud taget. Av modern. Hon hade
erfarenheten av sin mans vidlyftigheter i bittert minne. Ja, alla hennes
minnen från äktenskapet voro bittra. Hela den tiden av hennes liv hade
varit ett försvar. Sig själv hade hon måst taga i försvar, hemmet hade
hon måst försvara för riskerna av mannens äventyrliga storhetsplaner.
Och när det lilla barnet helt brådstörtat kastats in i världen, hade hon
satt in hela sin kraft på dess försvar. Vart flämtande litet andetag han
tog kunde hota att blåsa ut livsgnistan. Så flydde hon efter branden och
mannens försvinnande som en annan Maria med sitt gossebarn och tog med
sig den förmögenhet hon lyckats rädda. Och gamla Tilda var ju ett
oumbärligt inventarium.
Liksom hon själv inriktade sig på defensiven fyllde hon från de
tidigaste åren den lille Adrian med fasa för den farliga världen, mot
vilken hon satte honom i försvarsberedskap. På samma gång måste han
skyddas mot en del av sig själv -- fadersarvet.
Ett marmorbruk fanns nära villan på platsen, där de slagit sig ned.
Produkterna från detta fördes kanalledes ut i världen. Detta företag
syntes intressera gossen, som ibland kunde sitta och fantisera om
marmorpalats -- drömmar som skrämde modern. Det var faderns ängsliga
jakt efter storhet hon trodde gick igen. Kunde han ha fått detta sinne
så utpräglat under de två år fadern varit med i hans liv? Hon skrämde
gossen för marmorbrottet uppe i skogen. Där _sprängdes med dynamit_!
Men på platsen var också en anstalt för sinnesslöa. Den massiva
stenbyggnaden i en furuskog, stängslet kring området och den goda
skötsel där bestods de sjuka verkade lugnande på Adrians mor, fastän hon
själv eller barnet icke kunde behöva detta slags vård. Denna
trygghetskänsla övergick till Adrian, särskilt sedan han fått lov att
leka innanför det skyddande stängslet. Han gjorde upptäckten, att han
kunde fly dit in vid alla faror. Dit följde ingen efter. En gång hade
han lagt små kaninungar i en spann vatten. Han hatade dessa djur, och
deras ungar ville han _utrota_. När mordet upptäcktes och Adrian skulle
bestraffas, tog han sin tillflykt inom hägnet där uppe. Han sprang till
doktorns barn, som han kände, och stannade länge hos dem.
Till och med för sin mors bestraffning flydde han dit in ...
Mot dessa sonens undanflykter sökte fru Stråvall råda bot, men ibland
befarade hon, att det var för sent. Hon hade själv drivit honom för
långt. Det var mycket av fadersarvet, som hon icke skulle kunna fullt
utrota, nycker och plötsliga infall, som kunde fylla Adrian med tysta
funderingar, så intensiva att han satt blek och stum långa stunder med
ett obegripligt löje på läpparna.
Under de senare uppväxtåren voro dessa i barndomen röjda drag liksom
utplånade. I varje fall voro de dolda för modern. Han blev student och
började sin slutliga utbildning ... och ännu hade han icke givit
anledning till sin moders varningar mot hans jämnåriga av det andra
könet.
Vid den tiden gick hans mor ur världen. Kanske trodde hon sig ha fyllt
sin uppgift beträffande sonen. Kanske hade denne ännu aldrig röjt, vad
som kunde bo inom honom.
Fysiskt var han obetydligt utvecklad, nästan späd. Han var en gänglig
linhårig yngling med flickläppar och röda kinder. Han erfor en känsla av
obehag inför de kvinnor han icke kunde undvika att möta. Ett leende av
dem betraktade han som ett försåt, ett smeksamt infall skulle kommit
honom att fly.
-- Ungt kvinnfolk är så farliga, det är alldeles för galet, varnade
honom gamla Tilda, som ansåg det vara en gärd av tacksamhetens
pliktuppfyllelse mot moderns minne att fullfölja försvaret av denne
»Stråvallspojken».
Också hon hade erfarenhet av hans fader. Men hos denne yngling ville hon
i det längsta se endast moderns goda sinne.
Själv var Adrian Stråvall fullt medveten om, att gamla Tilda var hans
goda ande. Hon skulle få bo kvar tills vidare i moderns villa. Ibland,
när han var ensam i studiestaden, kunde han plötsligt känna sig ängslig,
och då for han hem till Tilda. Men när han hade en framgång eller kände
sig stark, var hon borta ur hans minne.
Andra människor voro för honom endast faror, fiender, avundsmän -- eller
medel i hans väg framåt, en väg som för honom också måste leda uppåt.
Någonstans högt uppe trodde han sig en gång kunna komma att känna den
trygghet, som han inbillade sig vara sitt livsvillkor.
Med ett stilla löje, ett leende som ett barns, såg han på sina
medmänniskor, men inom sig bar han ett dödskallegrin, som så lätt vid en
smula upprörda tillfällen kunde komma att avspeglas i hans ansikte,
blekt, kallt och vidrigt.
Under studietiden trodde han sig i en av sina kamrater ha funnit ett
första trappsteg uppåt. När Gunnar Wiepe trädde in på samma bana som han
själv, hade Stråvall redan vetat att göra sig till hans vän och till en
vän i hans familj. Hans första sammanträffande med kamraten hade givit
honom en elektrisk stöt. Det var när han fick höra, att denne var baron.
Han hade blivit stum inför detta faktum men genast insett, att det
öppnade möjligheter. När han väl genomtänkt dessa möjligheter, fann han
sig äga alla förutsättningar att nyttja dem.
Tanken att han skulle kunna lyftas socialt genom familjen Wiepe blev
Adrian Stråvalls fixa idé.
Han anpassade sig till en början helt efter sin kamrat, skapade om sitt
yttre och följde inifrån verkan av sitt beteende. Gunnar Wiepe var öppen
och svekfri och såg i Adrian Stråvall en vän, som han trodde vara beredd
att också offra något för honom, om det skulle gälla. Men som den
fysiskt starke kände sig Gunnar Wiepe som Stråvalls beskyddare -- liksom
generationers kultur och ridderlighet omedvetet kom honom att omge sin
vän med en andligen närande atmosfär.
-- Denne Stråvall skall bli en gentleman, hade hans mor sagt till Tildas
häpnad, och Adrian Stråvall hade åtminstone klarlagt för sig nyttan av
en gentleman.
Men om han droge nytta av sin vän skulle han veta att göra det på ett
försiktigt sätt.
-- Det är oförsiktigt att _visa sig_ alltför försiktig, men man kan
aldrig _vara_ försiktig nog, det var Adrian Stråvalls levnadsregel, till
en början undermedveten, så småningom formad i hans tankar och till sist
vorden hans hemliga lag.


KAP. IV.
Två världar.

Om Adrian Stråvall liksom med förnimmelsen av en elektrisk stöt
upptäckte, att hans kamrat Gunnar Wiepe var baron, kommo liknande
sensationer en kort tid att avlösa varandra hos denne vardande
gentleman, då han slutligen infördes i den aristokratiska familjen.
Denna utifrån sett enhetliga miljö -- ett gammalt kommendörkaptenshem,
där endast kommendörkaptenen själv saknades -- tedde sig inifrån för
Stråvalls nyfiket mottagliga öga som en samlingspunkt för de mest
motsatta element. I sitt eget hem hade han aldrig kommit i beröring med
vad han själv kallade överklass. I verkligheten hade varken ordet
överklass eller underklass gått över hans mors läppar.
Själv kunde Stråvall beträffande båda dessa samhällsgrupper endast
berömma sig av de vanföreställningar som beteckna utomståendet.
Så mycket större voro hans överraskningar i familjen Wiepe.
Atmosfären i det gamla solida hemmet var någonting av Stråvall oanat.
Han förnam den rent fysiskt som en söt lukt. Han stötte på något vars
tillvaro han förut endast kunnat fatta som en ytlig ceremoni, någonting
nästan konkret. Det var traditionen, som liksom utandad från människorna
och de livlösa föremålen i hemmet, fyllde denna atmosfär.
Familjeporträtten i olja, som sågo ned på de levande, ryckte honom in i
historien. Det var namn och namn som han läst om, litteratur, konst,
vetenskap och blodstänkt eller ordsprängd politik.
Att få andas denna luft, att få säga »friherrinnan» till den gamla fina,
ständigt lorgnettbeväpnade, ännu ståtliga gråhårsdamen, Ursula Wiepe;
att i hennes närvaro säga _du_ till ättens huvudman Gunnar, att helt
kamratligt otvunget få samtala med fröken Harriet Wiepe och hennes
syster, den temperamentsfulla, ja kanske lidelsefulla -- och därför i
hans ögon farliga -- Ingrid Wiepe och slutligen att av tjänstfolket
behandlas som en familjen jämnvärdig, detta eldade Adrian Stråvalls alla
livsandar. Men det manade honom samtidigt att vara på sin vakt ... Själv
rotlös i samhället såg han här hägringen av en inplantering, som skulle
överträffa hans mors djärvaste drömmar. Men, som sagt, här fordrades
också försiktighet. Bakom allt låg ju från början endast den slump, som
gjort Stråvall till Gunnar Wiepes studiekamrat. Fortsättningen och
utvecklingen grundade sig på andra förhållanden, över vilka Adrian
Stråvall tack vare sin anpassningsförmåga, sin försiktighet och sin
förhållandevis goda ekonomi kunde göra sig till mästare.
Familjen Wiepe saknades knappast vid någon mera uppmärksammad
teaterpremiär, vid något konstevenemang eller vid en mera representativ
tillställning i societén. Fröken Harriet Wiepes namn återfanns bland
styrande medlemmar i milda stiftelser och välgörenhetssällskap; Ingrid
Wiepe hade studerat målning i Italien, Frankrike och Österrike, och
Gunnar hade rest världen kring och talade sju språk -- men han var inte
officer, familjen gjorde inga lysande fester, och ingen social
inrättning bar dess namn eller vapen. Detta motsatsförhållande väckte
Stråvalls förvåning, och han anade snart en förklaring. Försiktigheten
bjöd honom att icke fråga, och likväl var han oförsiktig nog att
framtvinga ett svar.
Det var en vardagseftermiddag i Wiepes salong. Harriet hade begärt
Stråvalls beskydd mot Gunnar, som broderligt hånat henne för att hon bar
glasögon. Hon hade frambesvurit Stråvalls ridderlighet, och Gunnar hade
sökt avväpna genom att framställa sin vän Adrian som kvinnohatare.
-- Därför att han inte är en kvinnoförförare som du, hade Harriet
riposterat.
Stråvall var här i en ytterst brydsam belägenhet och han skulle ha
nödgats taga ställning -- vilket var hans fasa -- om icke möjlighet till
en hederlig reträtt yppat sig.
Ingrid Wiepe kom helt enkelt och tog honom i rocken och drog honom med
sig. Han var räddad.
-- Kom och titta på min lilla Daphne, stojade hon och drog honom ystert
med sig genom rummen till sitt eget, där hon stängde dörren om dem.
-- Ja, ni förstår, jag ville bara hitta på en skaplig anledning att få
mig en cigarrett. Mamma skulle rynka på näsan, och Harriet skulle
svimma, om jag rökte i främmandes sällskap i salongen, fortsatte hon och
bjöd honom ock av den förbjudna frukten.
Stråvall log. Något annat kunde han egentligen inte göra.
-- Säg något som visar, att ni inte är kvinnohatare, sade hon nästan
spefullt och blåste ut en smalpinad rökstrimma mellan läpparna, som hon
formade till en högst obetydlig cirkel.
Stråvalls leende övergick till skratt. Han var osäker, men samtidigt
erinrade han sig räddningen från den ännu mera kritiska situationen i
salongen.
-- Daphne, sade han nästan i en viskning och blygt som en flicka.
-- Ja visst sjutton ...
Ingrid Wiepe hann resa sig upp och vända sig mot sitt staffli, innan hon
avbröt sig, såg honom skälmaktigt rakt i ansiktet och sade:
-- Filur!
Brydd men smickrad försäkrade Stråvall, att han menade tavlan. I själva
verket gjorde han det också, eftersom han inte skulle ha vågat sig på en
tvetydighet, som han dessutom inte behärskat.
-- Vad tror ni jag kan få för den här, frågade hon och blottade sin
tavla.
Stråvall tappade alldeles fattningen inför denna ekonomiska fråga, så
förbluffande för honom.
-- Ni behöver väl inte sälja det ni målar, frågade han med ögon och mun
vidöppna av leende undran.
-- Kors, jag är ju fattig som en kyrkråtta, och man måste ju ha färg,
penslar och cigarretter ...
Det hade bara fattats att hon sagt smör, köttbullar och potatis. Som det
nu var fann Gunnar, som kom in genom dörren, sin vän uteslutande
skrattande och berömmande tavlan, vilken han trodde skulle inbringa
tillräckligt för penslar och färg.
Här såg Stråvall ett första avslöjande av familjen Wiepes verkliga
ställning, varmed han förstod den ekonomiska. Det var nämligen för honom
mera än en bekräftelse på riktigheten av hans tidigare slutledning.
Men samtidigt var han själv efter Ingrid Wiepes mening avslöjad som en
»filur» ... Och för de flesta temperamentsmänniskor bli andra just vad
de från början menat dem vara -- även om de i verkligheten äro och
förbli något helt annat.
För Harriet Wiepe var Stråvall också något helt annat men också något
som han i verkligheten inte var -- om han nu var något i verkligheten.
Han var i hennes ögon den så småningom allt starkare inkarnationen av
rättsinnigheten. Det var hans rädsla för att taga ståndpunkt i någon som
helst fråga, till vilken hennes och familjens ställning var honom oklar,
som givit henne detta första intryck. Av en tillfällighet menade hon sig
ha fått bekräftelsen.
I matrummet, med utsikt mot Strömmen och slottet, voro de tre
mittfönstren utskjutande och bildade ett litet burspråk. Det var
skymning. Harriet satt fördjupad i färgskiftningarna över vattnet och
metallglansen på den ilande ytan under de mörka brovalven. Stråvall kom
in med Gunnar, som ville visa honom ramen till ett av familjeporträtten.
Gunnar gick rakt fram och strök eld på en tändsticka. Stråvall hade
redan -- sin vana trogen -- sett sig om i hörnen och upptäckte Harriet
men låtsades icke se henne. Hon hade vänt sig om och såg dem utan att ge
sig till känna.
Det hade varit någon helt oskyldig dispyt mellan de båda syskonen efter
middagen.
-- Typiskt flandriskt träsnideri, som du ser, hade Gunnar förklarat.
-- Och kanske gjort i Böhmen, lade Stråvall in för att ej bestrida men
likväl vidga möjligheterna.
Det var inte bara det försiktiga omdömet som föll i godan jord hos
Harriet. Gunnar hade ryckt till i ramen och ett sidoornament hade
brutits sönder. Han sköt utan vidare in stycket bakom ramen med ett
avfärdande »det där lagar mamma». Han släckte tändstickan och lät den
falla på golvet. Stråvall dröjde kvar, när Gunnar lika hastigt som han
kommit gick tillbaka till sitt rum, och han satte ornamentet till rätta,
tog upp tändstickan och smög försiktigt tillbaka efter Gunnar.
Harriet hade behållit iakttagelsen för sig själv. Hon trodde sig ha
funnit ett nytt bevis på klassindelningens orättfärdighet, ty till någon
lägre klass hade hon instinktivt räknat Gunnars vän. Men nu hade hon
också i honom funnit ett stöd för sin vurm att bevisa alla goda
mänskliga egenskapers jämna fördelning med de dåliga över hela
samhällsskalan ...
Möjligen hade Harriet låtit sin mor förstå sitt intresse för Adrian
Stråvall, en bekännelse som kunde förklara den gamla damens omsorgsfulla
lorgnettering av den unge mannen, hennes lika noggranna iakttagelse av
dotterns uppträdande mot honom samt en del ganska direkta frågor till
Gunnar om Stråvalls extraktion. Men den vänlighet hon själv visade honom
borde närmast ha uppfattats som välgörenhet. Å andra sidan fann hon
Stråvalls servila uppträdande icke på något sätt överskrida de mått hon
»i sin ställning» kunde avfordra en ung man av det bättre »folket». Det
var också andra inflytanden, som blevo bestämmande i fortsättningen för
hennes ställning till Gunnars vän och samtidigt för den övriga familjens
syn på honom.
Mera direkt rörde detta hans förhållande till Gunnar.
Andra gången Stråvall fick en inblick i familjen Wiepes ekonomi var när
han fick tillfälle att rakt på sak fråga Gunnar, varför han inte blivit
officer.
Det kom sig av en spydig anmärkning från Gunnars sida om en officer,
»som alltid gick omkring och törstade, för pank att dricka champagne och
för fin att dricka pilsner», som Gunnar uttryckte det.
Stråvalls kategoriska syn på tingen förledde honom till frågan:
-- Att du är knekthatare, du som ändå ...
Längre halkade han inte åstad.
-- Jag sätter det yrket över de flesta andra, svarade Gunnar Wiepe kort.
-- Men du ...
-- Ja, just det. Den typen hatar jag innerligt. Det är den som förstör
vårt försvar, förrycker en hel del folks sociala begrepp och förvirrar
hela samhället. Om jag inte varit utfattig, hade jag blivit sjöofficer
som min far och farfar och farfars far. Infanterist kunde jag ha blivit,
men jag kom ett tidevarv för sent till världen för det. Just nu skulle
man bli den där Strixtypen, bara därför att visst folk skulle uppfatta
en som sådan ... ja, man skulle helt enkelt anlägga typen bara för att
reta pack med den där förvrängda synen på »militären». Det är värdenas
uppochnedvändning bara som kritik av värdesättningen.
Stråvall hörde inte mycket av utläggningen. Han erfor ett slags
njutning. »Gunnar är fattig, hans familj är fattig», sade han för sig
själv upprepade gånger. Hans leende, som följde hela resonemanget, blev
allt blekare, och det kanske var deras vänskaps tur, att icke Gunnar såg
dödskallegrinet, som satt kvar över Adrian Stråvalls stelnade drag.
-- Nej, till dig som är min uppriktige vän kan jag säga hur vi ha det
ställt, fortsatte Gunnar och såg halvt uppåt i rymden som alltid vid ett
förtroligare samtal om saker som besvärade honom.
Stråvall kände sig på ett sätt lugnad men på ett annat ökades hans
spänning. Han väntade nu närmast en beskrivning av familjens ekonomiska
ställning, som skulle mana honom till ett diskret erbjudande att få
träda hjälpande emellan.
-- Vi ha precis på öret 80,000 kronor att leva av, det vill säga
räntorna på det beloppet.
Stråvall nickade utan ord, och de gingo en stund tysta. Det var ett
oanat slag, som kom Stråvalls hela begreppsvärld att gunga. Han, som
själv ansåg sig vara rik, ägde bara sin mors villa och ett kapital, som
kunde räknas i några få tiondelar av Wiepes.
Han måste förkovra detta kapital -- hastigt ...


KAP. V.
Gentlemän på landet.

Ingrid Wiepe skulle måla. Hon hade hela dagen känt den oro hon alltid
erfor, då hon fått en i sitt tycke lyckad idé. En gammal man sedd från
ryggen skulle stå framför en ung vårutsprucken björk. Hon hade plockat
fram penslar och färger och spänt upp ett lagom stycke duk. Skisser
gjorde hon sällan.
Hela dagen hade hon blivit hindrad att börja, och nu kom Gunnar in.
Det började lida mot skymningen.
-- Känner du att det är sommar, Tuttan lilla, sade Gunnar.
-- Ja bevars.
Hon slog upp båda sina fönster och satte händerna i posterna.
-- Just det där skulle du måla. Ridrocken klär dig rasande bra,
fortsatte brodern och gick fram och slog armen om henne.
Ingrid tog ibland på sig en grön ridrock då hon målade. Den framhöll
hennes figur förträffligt, och hon var själv i fönstrets inramning
verkligen ett präktigt motiv där hon stod och silhuetterade mot den
ståtliga strömtavlan.
-- Varför rider du så sällan nu, frågade Gunnar.
-- Ja du, varför rider jag så sällan ...
De visste båda varför.
Ljudet av musik bortåt Kungsträdgården nådde dem. Det var en klagande
melodi, och cellostämman följde med som en gråt.
-- Hör du violoncellen, sade hon. Den skiljer sig från de andra. Det är
jag ... hela mitt liv är en melodi spelad på violoncell. Jag kommer att
vara med som cellostämman i kyrkan på min egen begravning ...
-- Seså Ingrid, avbröt han. Du behöver komma ut, det är alltsamman.
-- Men du vet ...
-- Mycket väl. Det finns i alla fall ett sätt. Jag kommer så småningom
att klara mig mycket bra på min lön. Om jag nu lånade några tusen av
Stråvall och hjälpte dig i väg, vad skulle du säga om det?
-- Att Stråvall inte är någon fin karl, och att det vore ytterst
pinsamt, om du skulle få obehag ...
-- Stråvall är så fin eller ofin, som han kan vara, för att bara vara en
andra generation.
-- Är han så pass ändå? Jag tycker han verkar alldeles nyuppkommen.
-- Nåja, fadern var sjökapten i alla fall, efter vad han berättar, och
modern var dotter till en musikdirektör. Och märk att han har _ärvt_
pengarna, som han har. Dessutom har han hus på landet, och i morgon
reser han och jag dit. Jag skall råda honom att sälja det och placera
pengarna i ett stockholmshus. Det rådet kan vara värdt ett lån.
Förresten är det ingen fara med Stråvall. Han är bra. Och Harriet ger
mig nog rätt i det också.
De skrattade båda i samförstånd, och Gunnar gick att möta Adrian
Stråvall i tamburen ...
Alltsedan Stråvall fått en närmare inblick i Gunnars och hans familjs
omständigheter, hade han sökt utfundera något sätt att ekonomiskt
överträffa Wiepes. Han hade inrotad misstro mot aktier, vilka hos honom
kunde återuppliva den förfäran, med vilken han en gång som barn sett
sina sparpenningar förvandlas till en sedel. Han hade ryckt och slitit i
sedeln för att avvinna den de slantar den slukat, och han hade icke
givit sig till tåls, förrän han åter satt framför sin hög av
kopparslantar.
Det fordrades alltjämt något konkret för att han skulle vara riktigt
med.
-- Jobba kan man ju inte göra, hade Gunnar dessutom sagt en gång. Det
var alltså uteslutet.
Modern hade dessutom allvarligt varnat Adrian för spekulationer.
Och likväl skulle det icke dröja länge ...
Det var sommar, och det var nu en gång Stråvalls farliga tid.
Resan till Stråvalls lantställe var beslutad. Gamla Tilda hade fått
order om skjuts och matlagningshjälp, och hon hade med sitt »tyst, ja
ja, men det är då för galet» förgruvat sig över detta nya bevis på den
Stråvallska utvecklingen.
Det var sommar och ängarna doftade av honung. Från furuskogen nära
villan böljade söt, mjuk barrluft; på kanalen och bortåt insjösystemet
fläckade vita och bruna segel den blå vattenvägen, och båkarna längs
farleden voro nymålade. Över landsvägen låg ett dimlätt dammstoft i
luften. Allt detta var den atmosfär, som Stråvall andats i barndomen,
men som han nu på senare år vid sina besök i det gamla hemmet kände som
en ny behaglig lukt. Och för första gången inför vännens beundrande ord
om allt detta vackra, blev han en smula känslosamt berörd av hemtrakten.
Drängen Jakob från marmorbrukets disponentsgård kom och mötte med skjuts
vid stationen. Hans friska korpralsansikte, som fallit ur Stråvalls
minnesalbum, återtog sin plats och gav påminnelser. Det var när Jakob
var en liten pojke på torpet invid gården som Adrian Stråvall dränkt
hans kaninungar i en vattenspann. En liten fundering åt det hållet kom
att oangenämt beröra Stråvall. Han kände små ryckningar av äckel vid
tanken på de där ungarna.
-- Är Jakob gift nu, frågade han utan att göra klart för sig
tankeövergången från kaninerna.
-- Näej, inte än, men ...
Kusken gjorde en sväng med piskan åt vägkanten och såg ut över
betesmarken som hörde till gården. Där gingo vackra feta kor, och där
satt en jänta i en solbacke och gäspade.
-- Hm ... kom det från Jakob, men Stråvall hade olyckligtvis inte sett
annat än korna.
Olyckligtvis ...
Vallmarken, där flickan satt och gäspade i solen, omgav två sidor av den
Stråvallska villan. Han hade från fönstret till sitt pojkrum kunnat se
den gröna gräsbacke, som kilade upp mot furuskogen och smög sig in
mellan träden, tills den försvann som ett levande väsen bakom stammarna.
-- Ja nu är vi här, sade Jakob och klatschade till hästarna för att köra
fram på gården som herrefolk i den traditionellt landtliga slutspurten.
-- Det ser verkligen riktigt trevligt ut, Adrian, sade Gunnar Wiepe.
Stråvall fäste sig vid att detta var första gången någon av familjen
Wiepe kallat honom vid hans förnamn. »Vad säger Stråvall», »tror du
Stråvall tycker det» ... det var det vanliga uttryckssättet.
Tilda var ute och välkomnade. Hon stapplade en smula på stegen och hade
blivit så gammal, tyckte Stråvall. Också detta vidrörde en känslosträng
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Moloks leende: roman - 03
  • Parts
  • Moloks leende: roman - 01
    Total number of words is 4333
    Total number of unique words is 1609
    27.2 of words are in the 2000 most common words
    35.8 of words are in the 5000 most common words
    40.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Moloks leende: roman - 02
    Total number of words is 4516
    Total number of unique words is 1585
    27.7 of words are in the 2000 most common words
    36.4 of words are in the 5000 most common words
    41.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Moloks leende: roman - 03
    Total number of words is 4608
    Total number of unique words is 1554
    29.0 of words are in the 2000 most common words
    37.0 of words are in the 5000 most common words
    41.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Moloks leende: roman - 04
    Total number of words is 4668
    Total number of unique words is 1433
    30.9 of words are in the 2000 most common words
    39.3 of words are in the 5000 most common words
    43.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Moloks leende: roman - 05
    Total number of words is 4494
    Total number of unique words is 1591
    26.3 of words are in the 2000 most common words
    34.0 of words are in the 5000 most common words
    39.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Moloks leende: roman - 06
    Total number of words is 4507
    Total number of unique words is 1530
    29.7 of words are in the 2000 most common words
    37.0 of words are in the 5000 most common words
    42.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Moloks leende: roman - 07
    Total number of words is 4586
    Total number of unique words is 1507
    28.8 of words are in the 2000 most common words
    36.5 of words are in the 5000 most common words
    41.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Moloks leende: roman - 08
    Total number of words is 4784
    Total number of unique words is 1464
    30.3 of words are in the 2000 most common words
    39.0 of words are in the 5000 most common words
    43.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Moloks leende: roman - 09
    Total number of words is 4603
    Total number of unique words is 1474
    28.5 of words are in the 2000 most common words
    37.2 of words are in the 5000 most common words
    42.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Moloks leende: roman - 10
    Total number of words is 4749
    Total number of unique words is 1275
    33.1 of words are in the 2000 most common words
    42.8 of words are in the 5000 most common words
    47.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Moloks leende: roman - 11
    Total number of words is 4697
    Total number of unique words is 1387
    30.6 of words are in the 2000 most common words
    39.5 of words are in the 5000 most common words
    43.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Moloks leende: roman - 12
    Total number of words is 1624
    Total number of unique words is 646
    40.5 of words are in the 2000 most common words
    49.8 of words are in the 5000 most common words
    54.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.