Moloks leende: roman - 07

-- Hur var namnet, frågade damen i affärsmässig ton.
-- Hervor Tedelius. Min far är lektor Tedelius och jag söker en
lägenhet, eftersom vi tänkte gifta oss till våren.
-- Er far och ni?
Hervor rodnade av raseri. Hon var inte på humör att uppskatta detta slag
av grotesk humor. Men damen log ett vinnande leende och det kastade lika
plötsligt om Hervors rörliga sinne.
-- Min fästman, ingenjör Folke Hjelm, och jag ...
-- Jag har verkligen en liten lägenhet på förslag åt er, men det
förargliga är, att människorna vilja ha ett ganska stort belopp i
avträde.
-- Hur mycket kan det vara fråga om?
Damen mönstrade Hervors oklanderliga kappa och handskar, såg på hennes
kängor och hatt, men stannade vid den lilla enkla handväskan.
Hervor hade gått genom precis samma inspektion några gånger förr hos
liknande bostadshandlare, och hennes tanke irrade till önskelistan hon
räknat upp för Folke, i det hon gömde sin handväska i muffen.
-- Tretusen sexhundra kronor, sade damen, men då får ni korkmattorna
också.
Damen lämnade adressen.
Hervor gick med en obehaglig förnimmelse av att det hela stötte på
ocker. Men hon visste också av tidigare erfarenhet, att detta slags
schackrare i hem icke skulle låta sig beslås med ett sådant anbud i
vittnes närvaro. Intrycket av denna dam i denna avdankat hederliga miljö
var så oharmoniskt som möjligt.
Hon gick till den uppgivna adressen och fann en liten vrå, som skulle
kunnat vara ett idealhem för henne och Folke, men utom det stora
beloppet begärdes lika mycket i hyra, eftersom huset stod utanför lagen.
I trappan mötte hon en utlänning av semitisk gulaschtyp, som gav henne
en oförskämd blick och med äcklig säkerhet presenterade sig i
tamburdörren till den lilla lägenheten. Det föll henne in att vänta en
stund på gatan. När hon såg gulaschen gå upp i sin väntande bil, gick
hon tillbaka upp och frågade, om hon kunde få betänketid på lägenheten.
-- Den är uthyrd, svarades snäsigt, och dörren flög igen.
På kvällen kom Folke med rapport över sin dag.
-- Vet du, tösingen min, sade han, jag tycker vi är som ett skatpar på
en stor slätt, där vartenda träd är fullproppat med bon och där ett enda
är ledigt, men när vi kommer till det med våra pinnar, så står det någon
och schasar bort oss.
-- Du käre, sade hon bara, och de sutto tysta en stund.
-- Men det kanske finns en utväg ändå. Du vet att jag fick ett litet
hopp hos Stråvall på Rusthållaregatan.
-- Ja, ja, skynda ...
-- Lägenheten står fortfarande tom. Nu är den inte att hyra utan till
salu. Det är två rum, hall och stort kök, badrum och värme, och han vill
ha 38,000 kronor.
Hervor trutade missnöjd och gav ifrån sig ett gnyende ljud av
missbelåtenhet.
-- Men det är bara fråga om skenköp. Vi behöva bara betala räntan på
beloppet. Det är sju och en halv procent och skall betalas förskottsvis,
sade Folke.
-- Jag blir snurrig i huvudet av alla dessa procent och siffror. Säg
bara om du tror vi kan.
-- Visst skulle vi gå i land med det, men den slavhandlarn vill inte
bestämma sig. Han tror att han skall få någon som betalar hela beloppet
kontant.
Egentligen hade Folke inte berättat hela sanningen för Hervor. Han ville
bespara henne det som inträffat.
När han kom och sökte Stråvall, blev han mottagen av dennes husfröken
och tillsammans med henne och en pudel hade han besett den lediga
lägenheten. Han hade presenterat sig och fått veta, att hon hette
Wagner, och han erinrade sig, att han sett henne i ett något äventyrligt
sammanhang på ett utvärdshus med en godsägare Gehnfeldt, som han också
råkat under sin långvariga bostadsjakt.
Det föll honom in att smickra henne och inleda en liten flirt med pudeln
som ett slags frivilligt medium. Kanske skulle denna människa kunna
påverka Stråvall. Det föreföll ju i varje fall sannolikt att hon skulle
kunna det, och vad flirten beträffade var hon inte hårdskruvad.
-- Här har ni sannerligen mitt öde i edra händer, sade han. Ni behöver
ju bara ge direktören en varm blick så blir han som ett vax och låter
mig få lägenheten.
-- Han är nog som ett vax ändå utan den blicken, tror jag, sade hon.
-- Men ni själv då, skulle ni inte kunna låta beveka er. Ni har alldeles
säkert något att bestämma ...
-- Ja, vet ingenjörn, då skulle ni få lägenheten, sade hon och klappade
pudeln ... eller vad tror du, Bjuttan.
-- Om jag vore rik och fräck skulle jag erbjuda er intill hälften av
mitt rike.
-- Men vad skulle då den andra hälften säga?
Folke Hjelm hyvlade av resten av samtalet och kom iväg. Det var honom
ganska tydligt, att vad man än med lätthet skulle kunna få, så var det
då ingalunda ett hem.
Nere på gatan mötte han Stråvall, som hoppade av en spårvagn.
-- Får jag besvära direktörn med ett par ord?
Stråvall hade ett dött leende över ansiktet, men han log inte i sitt
sinne. Det var lätt att se, att han var ytterst upprörd.
-- Var så god, herr ingenjörn, sade Stråvall och väntade med halvöppen
mun och nästan flämtande som en andfådd terrier.
-- Nu måste direktör Stråvall göra slag i saken och låta oss gifta oss
och flytta in.
-- Ja, om bara jag kunde själv bestämma över den saken.
-- Det är ju i alla fall er egen lägenhet, och jag går med på skenköpet.
Stråvall såg sig oroligt om.
Folke Hjelm kände i det ögonblicket en svårtämjd lust att ge karlen en
ordentlig örfil, men han lyckades bemästra sina känslor.
-- Skulle inte ingenjör Hjelm vilja vänta en tid, till april eller så
...
-- Nej, det går inte, svarade Folke häftigt.
-- Ja, då är jag rädd att ...
-- Rädd att ...?
-- Att jag måste sälja lägenheten.
-- Förlåt, men det där begriper jag verkligen inte. Skulle _ni_ vara
tvungen att sälja lägenheten _nu_, därför att _jag_ inte kan vänta på
den tills i _april_.
Stråvall flinade kallt och vände huvudet på sned.
Det blev för mycket för Folke.
»Förbannade humbug och blodsugare.»
Folke hade orden på tungan men i sista ögonblicket hejdade han sig. I
stället sade han helt kort:
-- Ja, herr Stråvall, jag släpper inte taget.
Det låg hot i tonen, som ej kunde missförstås.
Stråvall strök utmed väggen som en hundvalp. »Den där lägenheten kommer
att kosta något för herrn», tänkte han, när han slank in genom dörren
till marmortrappan.


KAP. XV.
Patricier och plebejer.

Det fanns för Stråvall något som var värre än en motgång. Det var
osäkerheten. När denna känsla kom över honom i någon form, var det som
om han hade kvicksilver i kroppen.
För att slutligt avhandla en affär med Gehnfeldt hade han gått med denne
till lunch.
Gehnfeldt hade helt oväntat under lunchen sagt:
-- Ingrid Wiepe är en underbar kvinna. Hon är vackrare än sitt porträtt.
Stråvall bleknade av överraskning. Han stirrade med ett stelnat leende
över bordet på sin kompanjon. Var Gehnfeldt full eller galen? Stråvall,
som själv var ytterst försiktig när det gällde sprit, visste att
Gehnfeldt kunde konsumera oändliga kvantiteter. Men det brukade endast
avspeglas i hans ansikte i form av en mörk, nästan violett färgton. Nu
var också Gehnfeldt en smula blek i förhållande till sin vanliga robust
friska kulör.
-- Vad menar du med detta, frågade Stråvall och kände fårkotletten vända
i halsen.
-- Tja, vad kan jag mena med det, sade Gehnfeldt efter och såg utan mål
bort över borden, ut genom fönstret mot riksbankslejonen på andra sidan
vattnet.
Stråvall följde blickriktningen, och det var han som fick in siktet på
de avskyvärda lejonkarrikatyrerna. Men de hade blott sin egen fulhet att
visa, och gåvo honom icke något svar.
Det skulle varit värdt mycket för Stråvall att just i detta ögonblick
finna en nyckel till vännens tankar.
-- Patricierblod, sade Gehnfeldt för sig själv.
Detta ord gjorde Stråvall ännu mera osäker. Kunde möjligen Gehnfeldt ha
för avsikt att på något sätt nästla sig in i familjen Wiepe. Gehnfeldts
namn fanns verkligen i adelskalendern, om än långt mindre apostroferat
än Wiepes, men enbart i det förhållandet, att det fanns, såg Stråvall
efter sitt sätt att värdera saker och ting en möjlighet för Gehnfeldt
att bereda sig ett slags plattform eller i varje fall en liten
dörrmatta.
-- Personer som man inte känner har man ju svårt att bedöma mer än till
ytan, sade Stråvall med ett blekt löje som i sitt slutmoment påminde om
ett barns begynnande gråt.
-- Personer av samma klass förstå varandra vid en enda blick, sade
Gehnfeldt och tände en cigarrett.
Han blåste ut röken genom näsan och ansåg sig böra ha ett glas madeira
till den repliken.
-- Det ligger i blodet, förstår du, tillade han med en
skolmästarnickning.
-- Drick ett glas med, Stråvall, sade han och tonen var nästan
beskyddande uppmuntrande.
-- Tack, jag tar en cigarrcigarrett.
-- Jo jo, hm.
-- Du skall inte inbilla mig, att du känner fröken Wiepe, återtog
Stråvall i skolpojkston.
-- Å, vi råkades häromdagen.
Längre lyckades inte Stråvall driva saken. Efter lunchen skyndade han
hemåt; kastade sig av gammal vana upp på en spårvagnsplattform, och
stötte samman med Folke Hjelm vid knuten av Rusthållaregatan, då han
hoppade av.
Också detta möte misshagade honom, och när han efter samtalet steg upp i
hissen med tanken »den lägenheten skulle allt kosta åtskilligt för
herrn», besinnade han genast, att han gjort en dumhet i sitt upprörda
tillstånd. Folke Hjelm var ju på sätt och vis en vän till Gunnar. Hade
han återkommit i detta ögonblick, skulle han fått lägenheten till vilket
pris som helst mot den tillfredsställelse Stråvall skulle ha känt av att
få säga: Eftersom ingenjör Hjelm är en vän till baron Wiepe ... Men nu
hade han i stället invecklat sig och sagt en uppenbar dumhet.
Detta ökade hans osäkerhet. Folke Hjelm var otvivelaktigt en karl att
räkna med, fast han icke var av någon mera känd familj. Stråvall hade
börjat att kompromissa med sin kategoriska uppfattning om
förutsättningarna för att räknas till överklass ... Men denne Gehnfeldt
hade börjat tala om patricier. En sådan ... Det gjorde honom nästan till
plebej i Stråvalls ögon, eftersom han inte tänkte på, att det var hans
plötsliga rädsla som krävde att han förringade honom i sin egen
uppfattning.
Men varför hade Gehnfeldt sagt detta om Ingrid Wiepe, och varför ... det
gick en iskall kåre över ryggen på Adrian Stråvall ... varför hade han
icke lämnat tillbaka Gunnars och Ingrids reverser? Nu återigen måste
Stråvall lugna sig med att det ju icke kunde vara någon fara. Gehnfeldt
hade i alla deras mellanhavanden varit en fullt korrekt affärsman, han
hade i deras personliga umgänge alltid varit en gentleman, ja verkligen
en patricier.
Men, porträttet av Ingrid, var hade han sett det till jämförelse med
originalet?
En svart misstanke stack Stråvall som en insekt, och han såg sig hastigt
om i sitt lilla kabinett. Där hade han några av familjen Wiepes porträtt
på väggarna, men han erinrade sig genast, att han lagt Ingrids i sitt
amerikanska skrivbord. Han hade en natt suttit med sina räkenskaper, och
Ingrid hade bokstavligen stört honom. Vid en punkt i sina anteckningar,
där han gjort en uppställning över sina mellanhavanden med Gehnfeldt,
hade han ryckts från sitt arbete av den obehagliga påminnelsen om
reverserna, och han hade måst gå efter Ingrids porträtt som han länge
suttit och betraktat nästan som om han varit rädd för det. Och när hans
husfröken just då släppt in hunden, hade han dragit ned bordjalusien för
att dölja föremålet för sina samvetskval. Ty det var samvetskval som han
kände. Det var oförlåtligt att ha lämnat från sig dessa reverser. Nu
skulle han aldrig ha begått en sådan handling, men nu hade han också
inte behövt lämna papperssäkerhet för en affär med Gehnfeldt. Nu hade
han penningar.
Kunde möjligen Gehnfeldt ha sett Ingrids fotografi här hemma hos honom?
Men det hade icke varit med de andra på väggen. Det hade icke som
Harriets porträtt stått på hans divanbord. Det hade efter den där natten
absolut legat nere i ett skulpterat träskrin på bokhyllan. Och skrinet
hade varit låst, eftersom Stråvall icke lämnade något olåst.
En annan misstanke följde:
Kunde fröken Wagner ha visat det, om han råkat glömma nycklarna till
sina lådor hemma? Det hade hänt att Gehnfeldt sökt honom medan han varit
ute, och hopad cigarraska hade visat, att han ibland kunnat dröja ganska
länge.
Det var faktiskt något av det obehagligaste Stråvall erfarit under hela
sin bekantskap med Gehnfeldt. Och detta, att den andre icke velat säga
sina tankar rent ut, var det mest irriterande. Något sådant hade aldrig
förr inträffat. Någon förklaring måste ju finnas.
Nu ångrade Stråvall, att han aldrig nämnt Gehnfeldts namn för Gunnar.
Gunnar hade aldrig varit intresserad av något som rörde affärer.
Stråvall satte sig i sitt kabinett och sökte finna en utväg ur sitt
bryderi.
Fröken Wagner kom in i rummet.
Han satte blicken i henne och blev vit i kinderna, men ansiktet log.
-- Gå ut, sade han.
Hans husfröken sträckte på nacken och sade lugnt ett långt utdraget
»neej».
Stråvall flög upp från stolen.
-- Vågar ni säga det ordet? Säg en gång till att jag är plebej.
-- Det bleve i så fall första gången. Det ordet har jag inte använt.
Hon var van vid de Stråvallska utbrotten. De kommo mycket sällan, och
han sökte snart försona sig, men de kunde för dagar sätta en leende
dödsmask över hans ansikte.
-- Jag misstog mig, fröken Wagner, förlåt.
-- Det var »nej» jag sade och inte »plebej».
-- Snälla fröken, var inte ond, jag är ohyggligt nervös. Tror ni att jag
har fått spanska sjukan?
-- Å, direktör Stråvall räknar för mycke bara.
-- Kanske det ja, kanske det, fröken Wagner.
Hon stannade kvar i rummet.
Det föreföll som om uppträdet piggat upp henne.
-- Får jag säga direktörn en sak, sade hon förtroligt.
-- Var så god.
-- Direktörn skulle gifta sig.
Hans blick gled över till Harriet Wiepes porträtt men mötte fröken
Wagners på återvägen därifrån.
Båda voro smått besvärade, och blickarna gledo åtskiljs.
-- Tycker ni det?
Han rodnade som en flicka.
-- Det skulle ...
Han avbröt sig, och hon upptog den påbörjade meningen.
-- ... vara med någon som passar direktörns nerver.
Därmed gick hon.
Stråvall stirrade tomt ut i rummet och skakade på huvudet. Detta var
häxsabbat, hela omgivningen syntes laddad denna olycksaliga dag. Laddad
helt enkelt med förtret.
Pudelhyndan kom in och lade upp tassarna i sin herres knä. Han strök
henne genom pälsen.
-- Vad säger du, Beauty?
Hunden fnyste och såg upp, fick ett anfall av ysterhet och sprang ut på
golvet och såg till sist upp på väggen, där Gunnar Wiepes porträtt
hängde.
-- Det, ja, Beauty ... kanske det.
Han gick och såg sig i spegeln, tog sin bästa ytterrock och promenerade
ut.
Gunnar var ensam på sitt ämbetsrum.
Stråvall hade under promenaden noga tänkt över vad han skulle säga:
-- Jo, jag har funderat på de där reverserna och tycker det var alldeles
onödigt att jag bad dig om dem.
-- Så, har du tänkt att kräva mig nu, din skurk?
»Skurk» var Gunnars beteckning på sina vänner. Det var som balsam på
såren för Stråvall att höra detta ord.
-- Nej, tvärtom. Vill du skriva ett brev till mig, och avfatta det som
om du sände mig beloppet samtidigt. Du kunde ju rekommendera det.
-- Det var sjutton, har du feber eller är det någon ny form av tokeri?
Man blir sannerligen inte överraskad över någonting nuförtiden.
-- Nej, jag menar det, ser du, att jag i så fall skulle lägga det brevet
i mina handlingar och göra en hänvisning till det i mina räkenskaper,
där jag skulle avföra din skuld. Sedan skulle du ju vid tillfälle kunna
göra en avbetalning, men jag vill inte ha det skrivet längre.
-- Men om du skulle falla ifrån?
-- Ja, nu skall jag säga dig, att jag verkligen har ganska god ekonomi.
Det var ett osökt tillfälle för Stråvall att få deklarera sin
förmögenhet.
-- Jag har några hundra tusen, oss emellan sagt.
-- Och våra släktpengar äro nästan på upphällningen, sade Gunnar. Det är
verkligen tidsbetecknande.
Stråvall kände sig som om han fått en kalldusch. Han visste alltför väl,
vari Gunnar såg skillnaden på gammalt och nytt kapital.
-- Har du gjort så goda affärer med Gehnfeldt, frågade Gunnar.
Stråvall hade känt det som om han varit på väg att vända en vidrig dag
till rätta, men nu insåg han, att det som låg i luften var starkt
organiserat av fientliga makter. Harriet hade bibragt honom en halvt
teosofisk uppfattning om goda och onda gärningars straff och belöning,
och nu var han fullt på det klara med att han stod till svars inför en
domare i andevärlden för att han svikit sitt ord om reverserna.
Han gjorde ett försök att finna sig tillrätta i stolen medan han tände
en cigarrcigarrett -- hans typiska rökverk -- och frågade obesvärat:
-- Jaså, du känner Gehnfeldt?
-- Nåja, den sorten lär man snart nog känna. Jag spelade bridge med
honom en natt i en familj. Han bar sig förresten ganska tölpigt åt mot
Ingrid, satt och stormstirrade på henne hela middagen.
-- Hur hade han kommit med? Kände han ...
-- Asch, tiden är ju fullproppad med sådana där strebertyper, och man
kan inte undgå att stöta på dem, inte ens i ganska goda kretsar. Han var
något slags skolkamrat eller om det var Karlbergskamrat med värden.
Gehnfeldt fick som du vet avsked för en växelaffär.
Stråvall kände, att det blev ett avstånd mellan Gunnar och honom i detta
ögonblick.
-- Det är den typen som ställer till så mycket socialt ont i världen. De
gå och hovera sig och leka överklass, och en hygglig arbetare är tio
gånger mer överklass. Men arbetare råkar nästan aldrig på den verkliga
överklassen, och därför tro de det de tro. Det är Gehnfeldtstypen som
för dem betecknar bättre folk.
-- Vill du skriva det där brevet jag föreslog, sade Stråvall, sedan de
slutbehandlat Gehnfeldt.
-- Nej, vet du det tycker jag inte.
Stråvall sökte finna en avledare:
-- Ja, jag kan ju riva sönder reverserna, sade han.
Det var egentligen det mest okloka av allt han sagt.


KAP. XVI.
Tidsröster.

Sexton tekoppar stodo uppradade på ett serveringsbord i Wiepes salong.
Det var små nätta koppar utan alla ansatser till japaneseri i porslinet.
I stället var det Gustafsberg och bar kungligt namnskiffer och
jubileumsårtal.
Sexton små damer voro redan samlade i salongen, fördelande sig på skilda
grupper, sittande eller stående. Mellan grupperna gick en jättestor
bonbonière, och det knaprades på sötsaker. På borden lågo
anteckningsböcker, handväskor, konvolut, portföljer och protokollspärmar
kringströdda.
De små damerna kände sig väl till mods, och de flesta av dem talade
samtidigt. Miljön var angenäm, och det var behagligt att på väggen se
sig betraktad av drottningen i ungdomsporträtt med personlig dedikation
»till min kära Ursula Wiepe», det var en påminnelse om tidens allvar att
se skimret i solen från marinvärjan på väggen med dubbelörnen och den
kejserliga devisen med det krönta namnskiffret.
Det som mindre harmonierade var en ordförandeklubba, men spänningen som
blev märkbar, då klubban lätt slogs mot det holländska mosaikbordet, var
också uteslutande angenäm.
-- Mina damer, hälsade ordföranden. Vi äro samlade i dag för att dryfta
en fråga, som på sista tiden blivit ganska aktuell, och som redan en
gång tidigare i förbigående varit uppe i föreningen Samhällsnit.
Teservisen slamrade, och det blev en liten paus.
-- Tack, snälla Harriet, jag har tagit socker ... nej inte grädde, tack,
jag vill inte bli fet.
Ordföranden fortsatte:
-- Det gäller bostäderna och barnen. Vår förening har i skilda delar av
förstäderna utdelat kläder åt de små barnen och tryckta föreskrifter
till föräldrarna om barnens vård, men de senaste rapporterna från våra
ombud och från diakonissorna i församlingarna visa, att det likväl är
illa ställt med hygienen. Detta står i sammanhang med bostadsfrågan.
Barnen i de fattiga hemmen trängas samman med de äldre och sakna luft.
Och för många föräldrar äro barnen icke ens välkomna. Moderskapet
betraktas som en olycka. Njutningslystnaden stegras i takt med de ökade
förtjänsterna. Brottsligheten på detta område är oerhörd, och för
penningar utföres bokstavligen mord.
Man lyssnade med andlös spänning till ordföranden. Servisen hade upphört
att slamra, och intresset markerades av värmda kinder och skärpta
blickar.
-- Man måste söka en samlingslinje, på vilken man kan gå fram till
anfall mot detta sociala onda. Det är myndigheternas sak att råda bot
för detta, men det bör vara vår förenings sak att vädja till
myndigheterna härom.
En talarinna anmälde sig:
-- Det förefaller som om det vore fråga om två skilda saker, detta
obehagliga om barnen och om bostäderna.
Flera instämmanden.
Nu var diskussionen i gång.
-- Husvärdarna skulle åläggas att skaffa plats åt barnrika familjer i
första hand, yttrade en av damerna. Det finns sådana husvärdar som
föredraga rika judar och utländska gulascher framför svenska familjer
med många barn.
Här skyndade Harriet Wiepe att öppna sin portfölj. Hon tog fram några
papper och begärde ordet.
-- Det finns likväl husägare med sociala intressen, som just söka
placera barnlösa familjer i centralbo ... i stadens centrala delar för
att ge de barnrika tillfälle att slå sig ned i trevliga trädgårdsstäder.
Man kan spåra en alldeles ny tendens i detta avseende. Det finns
personer som av intresse för detta köpa tomtområden utanför staden,
som de upplåta för billigt pris. En annan sund tendens är
bostadsföreningsprincipen. Genom att inköpa ett hus gemensamt kunna
föreningar lämna lägenheter till sina medlemmar. Och detta kan ske till
självkostnadspris.
En talarinna bad att få en upplysning:
-- Vad är självkostnadspriset för en bostad?
Ordföranden trodde sig kunna meddela, att det vore beroende av vad
föreningen betalt för huset. Hon ville understryka vad föreningens
kassör, fröken Wiepe, nämnt om tendensen att upplåta trädgårdstomter.
-- Det borde vara koncession på att vara husvärd, sade en talarinna. Det
finns nämligen sådana som icke taga någon hänsyn, och dessa borde
förbjudas att vara det.
Stämningen i föreningen syntes nu vara en helt annan än då frågan vid
ett tidigare tillfälle var uppe. Men diskussionen återfördes nu av
ordföranden till utgångspunkten:
-- Huvudfrågan är dock att bereda hem och vård åt barnen, och det är i
detta avseende som myndigheterna böra uppmanas att ingripa. Det räcker
icke att några enskilda upplåta tomter till barnrika familjer. Under
tiden offras så många tusen barn. Det är som om Molok triumferade över
samhället. Det finns tusentals kvinnor ...
Talarinnan sänkte rösten och läste upp siffror från ett papper. Hon
lämnade utdrag från en samtidigt pågående rättegång och hänvisade till
en del offentliga rapporter.
-- Detta är den viktigaste frågan, slutade hon.
-- Men vems är skulden till detta? Man kan ju inte skylla sådant på
myndigheterna. De upplåta ju dock lokaler, skolor och annat åt
behövande. Det är bara demagogi att tala om Moloks triumf över
samhället, om man vill göra detta i sammanhang med bostadsfrågan. Tiden
är sådan. Där ligger skulden.
Det var nästa inlägg i diskussionen.
Och så fortsatte den. Då någon enighet icke kunde uppnås beträffande
sättet att vädja till myndigheterna, och då meningarna likaså voro
delade i fråga om vad denna vädjan skulle gå ut på, sammanfattade
ordföranden sammanträdets resultat i följande proposition:
-- Anser föreningen att den i dag diskuterade frågan alltjämt befinner
sig på ett så outredt stadium, att föreningen tills vidare bör ställa
sig avvaktande?
De svar som avgåvos på frågan voro jakande.
På denna linje skulle alltså föreningen Samhällsnit gå fram. De sexton
damerna kunde skiljas åt i medvetandet att ha gjort sitt bästa för att
lösa en fråga, som ingen före eller efter detta sammanträde skulle kunna
lösa. Diskussionsinläggen voro endast ett eko av tidens tal i olika
munnar även på det samhällsplan som representerades av de sexton.
Men talet man och man emellan vid denna tid ledde till möten och
resolutioner. Det jäste i samhället, eftersom kärnan angripits, hemmet
var sjukt!
En av dessa dagar kom Folke Hjelm över Kvarntorget. Han hade ringt till
Hervor. Det var den vanliga dagsrapporten från fronten: »Fienden,
bostadsjobbarna, går fram» ...
-- Nu står jag inte ut längre, Folke, klagade hon. Jag går till ...
Men det blev avbrott i samtalet.
Folke ringde igen, men Hervor hade redan gått ut.
Han gick bort över Kvarntorget, dyster till sinnes. Snön yrde genom
gatorna, och från taken fördes den för vinden i lätta vita slöjor. Det
var som brudslöjor fladdrande i luften, eller som vita svepningar. Och
snön blev tyngre och tätare -- ett bårtäcke över hans hopp och drömmar.
Det lyste över entrén till en möteslokal. Han såg ordet »Bostadsfrågan»
på ett anslag vid dörren, betalade en slant och gick in.
Här gingo debattens vågor höga under hyssjanden, applåder och bravorop.
Det var revolution i luften, reaktion, opposition och indignation.
Somliga sutto på golvet, andra klädde väggarna. Det var så fullt som
huset tålde, och atmosfären var förtätad.
Folke Hjelm hade samma intryck vid inträdet som om han en stund hållit
händerna för öronen och plötsligt ryckt dem undan:
-- ... med sina våningar på åtta rum och två eller tre personer, och det
hus jag talar om har 58 eldstäder, rum eller kök, och där bo
tvåhundrasjuttio personer.
-- Hör, hör!
-- Ja tvåhundrasjuttio personer och av dem äro 103 under tio år. I en
lägenhet på ett rum och kök bor en änka och hennes två döttrar och de ha
tre ungkarlar inneboende, och två barn är där, vems det nu är.
Ny talare:
-- Det är smockfullt i varenda kåk, där inte hajarna vräker ut hela
familjer och tar möblerna i pant. Och så är det till att fösas in i en
kasärn som boskap. En halvsvälter fast man får stå i kö den ena timmen
efter den andra i kölden för att få en matbit och andra sitter vid
dukade bord i varma bostäder ... Är det ett samhälle? Det är ett
helvete.
-- Proposition på det ...
-- Tidsbegränsning ...
Ny talare.
-- Vi som arbeta ha rätt att fordra att få ha ett hem. Råttorna ha bo,
och fåglarna ha bo, men för människorna äro bo bara för somliga. Och det
är antingen sådana som vräka sig i lyx eller sådana som stoppas in som
anjovis så tätt så att dom inte kan spotta förbi varandra. Och det finns
sådana som få vara inne skiftesvis för att det är så liten plats. Nej,
upp med dörrarna till de stora stenhusen eller slå in dem med
murbräckor, och tag var och en vad han har rätt att få.
Bravorop och applåder.
Ny talare.
-- Vad är ett hem? Det är inte så mycket som en cigarrett, för ett hem
får säljas av vem som helst, men om någon utan att ha licens att handla
med tobak säljer en cigarrett får han böta. Det finns ingen begränsning
för rätten att handla med människoboningar. Här gå tusen unga män och
kvinnor och vänta att få bilda familj, och den ena dagen efter den andra
är det hundra som gå under, för att de inte ha något att flytta in i.
Vad är ett hem? Så och så många kubikmeter luft till bestämt pris, eller
helst obestämt ... Applåder ... Fritt tillträde för värden när som helst
... Dånande bifallsyttringar ... Skyldighet att släppa in andra
spekulanter, som kunna köpa ut en ur hemmet. Det är inte helig mark det
som är människors nästen, men djuren döda dem som vilja tränga in i
deras, därför att det är deras eget bo. Men våra ägas av andra, och