Moloks leende: roman - 04

hade under deras bekantskap tyckt sig finna så många fina drag hos den
unge mannen, ädla drag, som kunde vara själsbesläktade med hennes egna
... I själva verket hade hon alldeles glömt bort, att Stråvalls intresse
för de där blommorna yppat sig först sedan hon själv sagt att hon tyckte
de påminde om gråtande barn ... Dessutom hade Stråvall den gången trott,
att det var fråga om en helt annan art av detta förunderliga släkte.
De blommor som stodo inne i Ingrid Wiepes rum voro nyckelblomster. Hon
älskade också dessa nordiska blommor, men hon kände i sitt blod ett rus
av välbehag inför en tropisk orkidé. Hon trodde, att dessa blommor
kysste varandra, och att de i kyssen symboliserade två levande varelsers
högsta fulländning av sällhet. Underliga nyck, som gjorde dem till kalla
parasiter, när deras blommor symboliserade varmt rött blod, klappande
pulsar, ja, ett sakrament. Deras fattiga nordiska släktingar voro
verkligen gråtande barn.
Hon hade arbetat på sitt rum hela dagen. Ingenting annat än en lång resa
bort från allt känt och sett skulle ha kunnat locka henne ut. Men hon
visste ju, att hon inte skulle ha råd ... och Gunnars förslag ... ja ...
Hon ville leva, om än bara för ett ögonblick, just så som hon drömt sig
alla drömmars uppfyllelse, och hon hade alltid fordrat fullkomligheten.
Men vad hon hittills upplevt borta eller hemma, hade endast för henne
tett sig som ett komediantspel. Hon hade velat älska en människa, som
skulle älska henne så som hon tänkt sig kärlek. Men inom sin
samhällsklass hade hon mött fraserna och figuranterna, utom den hade hon
mött missuppfattningen och tölparna.
Hela dagen hade hon arbetat ... till det ögonblick, då hon hörde
husjungfrun anmäla Folke Hjelm och hans fästmö.
Då hade hon stängt sin dörr.
En gång hade hon i Folke Hjelm sett sina drömmars man. Hon var konstnär
... åtminstone hade hon konstnärsblod och hon hade sett honom med det
jublande rus i alla sinnen som blott konstnären kan erfara, då han ser
sin dröm förverkligad, förkroppsligad.
Men ingen visste, och för ingen skulle hon säga det. Konvenansen lade så
många hinder i vägen, eljest skulle hon kanske en gång själv räckt ut
sin hand efter det hon trodde vara fullkomligheten.
Som det nu var, kände han henne knappt ...
Ingrid satt och såg sina nyckelblomster fälla frömjölet på
fönsterbrädan. En dag till och de skulle vara döda. Dessförinnan skulle
hon dock kasta bort dem. Det var hennes lilla sentimentalitet i fråga om
blommor, att de icke finge visa sig för henne i förnedringen.
Om bara ett bi komme och smekte deras frömjöl, toge något med sig ut
till nytt liv. All denna härlighet hade ju ingen mening. Grymma liv.
-- Å du grymma liv, sade hon högt och kramade om den kalla
kristallvasen.
Hon fick se sitt ansikte i fönstret. Hon visste att hon var vacker, att
hon åtminstone betraktades så, att hennes utseende i varje fall skilde
henne från de flesta, ja allt det där ... spegelbilden förargade henne.
Hon öppnade fönstret.
Nu kanske ett bi eller en fjäril kunde fladdra in. Luften var ju full av
liv. Blommorna väntade. Frömjölet föll och föll på fönsterbrädan.
Hon lutade sig ut genom fönstret, och hörde surret av insekter i luften.
Men alla hade sina mål.
Nere på gatan fick hon se Adrian Stråvall slinka in genom porten. Hon
såg mot den blåa himlen där uppe och log.


KAP. VIII.
Herr Stråvalls kallelse.

När Gunnar och Adrian på hemresan sutto i var sitt fönsterhörn på tåget,
växlades icke många ord mellan dem. Gunnar rökte cigarrett på cigarrett
och stack då och då en i handen på sin vän, som också mottog tändstickan
och tände utan att tacka för elden. Han hade sett detta på filmen, eller
varifrån nu detta pantomima uttryck för belevenhet hade sitt ursprung.
Gunnar fäste sig i regel vid dylikt men var alltför bekväm av sig för
att anmärka. Han mådde bra och skulle ha velat fortsätta resan ut i
världen igen. Denna alltid otillfredsställda reslust var något som han
hade gemensamt med Ingrid. De förstodo varandra bäst av syskonen, även
om de hade sin motsättning. Gunnar tog livet som det var och hoppades
inte på något bättre. Han tog de äventyr han mötte som vardagsavbrott
och kunde ibland smått skämta med systern för hennes dröm om
fullkomligheten. Men han lyckades aldrig övertyga henne om att de i
själva verket hade samma natur med den skillnad som ligger mellan man
och kvinna. Hennes invändning var alltid: »Du går och slickar
daggdroppar och blir aldrig otörstig, jag letar efter källan, där jag
kan doppa ned huvudet och dricka.» Han beundrade sin syster för hennes
intelligens och för hennes helgjutna karaktär och icke minst för hennes
sätt att kunna förbrylla männen. Han smålog vid tanken på vad hon
berättat om Stråvall, när hon kommit honom att så när tappa fattningen
inför hennes lilla tavla Daphne. Hon lekte skoningslöst med män, som hon
såg sig behärska.
Mitt under dessa funderingar utbrast Gunnar oväntat:
-- Förresten är det ju ingenting som hindrar, att du köper huset där vi
bor.
Det träffade mitt i tavlan. Stråvall satt just och gjorde upp sina
närmaste planer.
Stråvall log. Eftersom han kände sig avslöjad blev leendet ett skratt.
-- Jag skulle hyra ut till dig och din familj, hahaha.
-- Visst sjutton, och vi skulle naturligtvis få en vänskapligt avrundad
hyra.
Stråvalls munterhet blev bullersam. Han var rädd att Gunnar menade
allvar.
Men Gunnars nästa tanke öppnade en ny möjlighet.
-- Ja, gör du inte det, får du finansiera en utlandsresa för Ingrid och
mig till vintern.
Just detta tilltalade Adrian Stråvall. Att få låna ut penningar och
binda sin vän hade många gånger föresvävat honom som ett slags förstärkt
sesam vid Wiepes port.
-- Jag tar frågan som ett skämt, men om du vill göra allvar av den, så
vet du ju, att du kan lita på mig.
-- Nå, då far jag väl en gång i vinter. Man trivs så bra i Sverige om
vintern, när man kan resa därifrån.
-- Det är förresten inte därmed sagt att man reser, tillade han för sig
själv, och samtalet domnade av.
Stråvall slets mellan två tankevägar. Den ena var ytterst pinsam för
honom. Hur skulle han göra upp försäljningen av villan och flyttningen
av de inventarier han ville ha kvar -- bland dem gamla Tilda -- utan att
behöva resa tillbaka till Brinkeberga? Eller borde han rentav resa dit
på höstsidan för att möta alla eventualiteter? Det ena kunde vara lika
klokt som det andra kunde vara oklokt. Den där episoden med vallflickan
generade honom. Men samtidigt tyckte han sig ha vunnit en viss triumf.
Han var också mycket nöjd med att han givit drängen Jakob en hel tia i
drickspengar vid stationen. Så mycket hade han inte fått den gången det
gällde kaninungarna. Då hade Adrian skräckslagen flytt inom anstaltens
område, satt sig på en sten och läst sin bön:
Gud, som haver barnen kär,
se till mig, som liten är.
Kaninungarna voro inga barn, och den gången hade Gud sett till honom.
Jakob hade fått tjugufem öre.
Det vore nog säkrast att resa till Brinkeberga och göra upp affärerna
med tiden. Med pengar skulle han kunna ordna det ena och det andra. Han
var ju gentleman.
Den andra tankevägen var behagligare. Han skulle nu planera sitt husköp
i Stockholm. Det var just rätta tiden. Statistiken, som han fullt
behärskade, visade att folkmängden ökades och bostadsutrymmet minskades.
Detta vore en säker grundval för säkra affärer. Han skulle själv kunna
bestämma, vilka som skulle få bo i hans hus. Det skulle vara rikt folk,
äldre, stabila och beprövade hyresgäster. Sedan skulle han sälja. Med
sådana levande inventarier skulle husen stiga. Själv skulle han inte
höja hyrorna över en viss gräns. En gentleman bara förberedde och
planerade och tog in vad han sått, men den som köpte huset skulle kunna
höja hyrorna. Det skulle vara korta och stora affärer. De andra finge
syssla med småplocket. Själv hade han genom sin verksamhet kännedom om
stadens möjligheter. Han hade tillgång till allehanda papper och
handlingar och skulle kunna skaffa alla dokument av betydelse. Även
skulle han kunna göra sig underrättad om stadens vidare
utvecklingsplaner, gatuprojekt, spårlinjer och sådant. Det fanns
generaler, grevar och byråchefer före honom som gjort affärer i hus. En
gentleman kunde göra dessa affärer. Det var ingen stämpelskatt för
sådant. Inte en enda aktie kunde säljas på börsen utan skatt till
staten, men här fanns det mellanhandsvägar undandragna all kontroll.
Ingen firma behövde registreras, inga böcker föras, han skulle kunna
bestämma och regera oberoende av alla lagar och förordningar som en av
medeltidens feodalherrar. Och detta var möjligt i en tid, som man
kallade demokratisk!
Herr Adrian Stråvall skrattade åt ordet demokratisk. Just detta tidens
drag, rusningen i fårskock på en paroll, efter ett mål uppe i det blå,
lämnade fältet fritt på mellanregistret för den som skickligt ville
använda möjligheterna.
Det fanns mycket penningar att göra här, och tiden kom varje hus att
mogna som en frukt, ur vilken kunde pressas gyllene saft. Medan
demokratien gick fram över alla värden på samhällets yta och skalade
frukterna, skulle Adrian Stråvall vara sin egen demokrati och gå fram på
djupet i samhället. Någon gång i framtiden skulle kanske dessa vägar
stängas, och det gällde att passa på tillfället.
»Konsumtionstidevarvet!»
Varifrån fick han detta ord?
Där var ju den rätta historiska beteckningen för en tid, då ingenting
nytt produceras, då allt förbrukas, människor, kultur och tradition.
Adrian Stråvall skulle i det tysta vara en exponent för sin tid. Han
skulle svinga sig upp, liksom massorna på sin politiska front svingade
sig upp över ytan i solen, efter att först ha legat i svarta jorden och
tjänstgjort som rötter. Det gällde bara att hugga för sig av den
befintliga upplagsnäringen, den skulle väl räcka för en generation eller
så. Sedan finge rötterna åter söka sig ned i jorden och börja producera.
Stråvall var fullt på det klara med att han kommit till sin fulla
utveckling just i rätt tid för att kunna draga nytta av sina inre
förutsättningar.
Vid stationen var Harriet Wiepe sin bror till mötes. Detta förvånade
Stråvall, eftersom de båda syskonen oftast brukade gnabbas. Han kunde
inte förstå att skilja på meningar och känslor, eftersom han själv
indelade sina känslor för andra efter gemenskapen i uppfattningar i
allmänhet.
-- Jo, jag kom att tänka på en sak vid ett sammanträde i dag, sade
Harriet. Hur är det, får vem som helst utan vidare köpa hus och hyra ut
till andra?
Det stack till i Stråvall. Han fann frågan alltför dramatiskt
tillstötande för att vara född av en slump och såg vädjande på Gunnar,
som svarade:
-- Nej, det är bara socialt intresserade, sådana som du, Harriet, och
Adrian.
-- Nej, nu vill jag att någon skall svara. Hur är det Strå... Adrian?
Det var så nyss de kommit överens att säga dopnamn, att den i familjen
inrotade benämningen Stråvall satt kvar.
-- Jag förmodar, att den som får ämbetet också får gåvan att handha det,
sade han bakom ett leende.
-- Ja, det skulle jag tro. Och det är naturligtvis inte möjligt
nuförtiden att föreskriva vilka lagar som helst för hyresgästerna i ett
hus. De äro ju fria människor i ett fritt samhälle, sade Harriet som
därmed ansåg sig ha nått klarhet.
Sådana tyranner som de av den gamla damen beskrivna funnes helt enkelt
inte till.
De gingo upp till Wiepes för att äta middag tillsammans. Harriet och
Gunnar gingo först genom porten, och efter följde Stråvall en smula
förbryllad av de underliga frågorna. Men vid tanken på lånet till Gunnar
för hans och systerns utlandsresa lugnade han sig. När han gick in genom
tamburdörren förnam han en förut aldrig erfaren säkerhetskänsla. Det var
som om han nu först förvärvat medlemsrätt i ett exklusivt sällskap. Han
såg ett ögonblick stadigt in i Harriets ögon, då han hjälpte henne av
med kappan. Hon besvarade blicken halvt nyfiket, halvt allvarsamt, så
att han icke förstod vad som låg i hennes tankar. Själv gled han
tillbaka i tamburmörkret. Hade han just i det ögonblicket behövt säga
ett ord, skulle han icke ha funnit det rätta.
Han fann en lämplig avledare i att gå till Gunnars rum för att tvätta av
sig tågdammet.
Själv hade Gunnar gått in till Ingrid, som han fann vid fönstret.
-- Goddag lilla Tuttan, hälsade han henne, och när hon vände sig om mot
honom, tillade han riktigt hjärtligt:
-- Det var fan vad du är vacker.
Han fick en liten kort kyss för det.
-- Du ser rätt skaplig ut du med, sade hon. Förresten, när jag tänker
rätt på saken är det verkligen ont om människor med ras ... ja ja, du
vet ju att jag inte menar börd utan vanliga fullblodsmänniskor.
-- Och ändå ligger det en hel massa generationer bakom vad du säger ...
När vill du resa?
Hon gjorde en stor förvånad grimas med hela ansiktet vid frågan.
-- Resa? Är det klart nu?
-- Till vintern reser du och jag ut till ett anständigare klimat.
-- Skall jag anteckna att du sa anständigare?
-- Stråvall är tydligen mycket mån om att låna ut.
Hon gjorde en missnöjd min, funderade ett tag och skakade ogillande på
huvudet.
-- Har _han_ kommit upp med förslaget?
-- Nej visst inte.
-- Nå, du vet ju vad du gör, men jag skulle aldrig vilja komma i
beroende av Adrian Stråvall.
-- Asch, inte vet han, att du får något av pengarna. Det där skall nog
jag sköta om.
-- All right, då.
Gonggongen ljöd till middagen.
Adrian Stråvall hade med välbehag avlägsnat tågdammet från sin person,
tvättat sig och putsat naglarna så som man varje dag utförde denna akt
på den höga institution där han hade sin gärning. Det hörde till
förberedelserna för byråarbetet. Han kände nu ett särskilt välbehag av
att stiga in i den gamla solida matsalen, där familjeporträtten borde
ägna honom en alldeles särskild uppmärksamhet denna dag. Onekligen
fattades det numera icke mycket i att han behärskade situationen här.
Fru Ursulas vänlighet kunde han sannerligen icke misstaga sig på. Så
förekommande hade han icke blivit bemött ens i betydligt lägre stående
kretsar. Harriets förtroendefulla blickar kunde nästan ge honom rätt att
ställa fordringar på henne, och bara för att Ingrid var en vacker kvinna
inbillade han sig att hon älskade flirt, och ibland ville han tro att
hon alldeles särskilt hade planer på hans egen person.
Helt visst skulle han kunna komma att fullt behärska situationen här,
där han från början varit nästan rädd och skygg. Vid denna tanke
trummade han lätt på bordet med sina välansade fingertoppar och kastade
fram en inövad fras om de kungliga teatrarnas väntande höstprogram.
Den kvällen gick Adrian Stråvall icke direkt hem till sitt rum utan i
stället till byrån, där han plockade fram allt det statistiska material,
över vilket han kunde förfoga. Han hade gjort några summariska
slutledningar, på vilka han nu skulle bygga vidare.
Mitt under studiet av folktäthetssiffror och utredningshandlingar kom
han att tänka på Harriet Wiepes fråga:
»Får vem som helst utan vidare köpa hus och hyra ut till andra?»
Det kunde sannerligen ligga något i detta. Frågan vore måhända ett
tidens tecken, och i så fall hade han icke kommit en dag för tidigt till
sitt beslut. Spriten var redan satt i system, tobaken hade
monopoliserats. Här skulle kunna inträffa sociala omvälvningar i fråga
om handeln med bostäder. Ett system också på detta område hade ingen
förr ens på skämt föreslagit.
Adrian Stråvall hade känt sig vakna till fullt liv vid tanken på denna
nya verksamhet. Nu började det röra sig något i hans inre. Kanske hade
han här en stor -- social uppgift!


KAP. IX.
»En jobbare är det vidrigaste som finns.» (Harriet Wiepe.)

Resan till Brinkeberga hade sålunda blivit av stor betydelse för Adrian
Stråvall, och efter den inträdde det skede i hans liv, som skulle föra
honom till hans första glanspunkt -- Rusthållaregatan 5.
Men resultatet skulle icke ha blivit så lyckligt, om han icke gått fram
så försiktigt som det var hans natur, eller om han icke kommit in på den
nya vägen i så rätt tid som just han med sin kännedom på detta område
skulle kunna göra. Tidpunkten var ännu den, då flertalet av dem som
deltogo i den allmänna penningjakten kastade sig över aktier eller
svåråtkomliga varor, vilka senare uteslutande fingo till uppgift att
vara handelsvaror, som endast genom olyckshändelse kommo att konsumeras.
Dagens spännande tal rörde sig om penningar och helst plötsliga och
oanade förtjänster på saker som under normala förhållanden knappast
gingo i handeln.
Redan på ett tidigt stadium hade Gunnar Wiepe om dessa affärer sagt:
»Jag skulle nästan själv ha lust att göra en kupp i tvål eller
havregryn, men man har ju råkat få en vapensköld ...» Detta hade
Stråvall funnit nästan donquijotiskt, men han hade också tagit det som
en varning. »Sådana affärer _kan_ man ju inte göra», hade han sagt. Så
mycket mera översvallande hade hans glädje blivit, då han lyckats finna
möjligheten att även med bibehållande av Gunnars aktning göra affärer i
hus. Det var visserligen bara slumpen som fört honom in i familjen
Wiepe, men han hade genom denna familj åtnjutit sådana fördelar och nått
ett vitt och brett ganska stadgat anseende, som han visste skulle vändas
i löje om han bleve avlägsnad från denna krets, för vilken, som Harriet
Wiepe uttryckt det, »en jobbare är det vidrigaste som finns».
Nu hade han alltså nått fram till följande:
Gunnar Wiepe skulle med gillande se honom köpa hus, ja han skulle kunna
anses först ha kommit fram med förslaget. Gunnar och Ingrid skulle
behöva nya lån. Ingen av dem skulle kunna göra någon invändning. Om
någon illasinnad skulle kalla honom för jobbare skulle de till och med
veta att försvara honom. Fru Ursula Wiepe skulle aldrig kunna fatta en
husaffär annat än i sammanhang med inflyttning och bosättning i det
köpta huset eller avresa utomlands från det sålda. Men hon skulle icke
behöva ha någon som helst inblick i saker och ting.
Den stora frågan var Harriet Wiepe och den måste han först söka lösa,
vilket han säkert trodde sig kunna. Han hade på mycket kort tid vunnit
en tillförsikt till sig själv som han tidigare aldrig känt. Sommaren
gjorde sitt, den värmde hans blod och sinne som vintertid endast syntes
komma i full funktion framför en stor brasa. Men det hade varit sommar
förr i hans liv! Allt berodde på, att han nu funnit sig själv, och
sannerligen, allt det som velat tränga fram inom honom hade kommit till
utbrott den natten hemma på Brinkeberga, då han hört Gunnars förslag och
tänkt sig in i de möjligheter som skulle öppnas vid dess genomförande.
Alla hans inre slumrande krafter, nedärvda eller förvärvade, hade kommit
till fullt liv. Han hade inom sitt verksamhetsområde fått en fond av
erfarenhet som de flesta affärsmän på detta område sakna. Och hans
vetande sade honom, att nu skulle komma den tid, då även bostäder skulle
bliva svåråtkomliga varor. Detta vore för ögonblicket det stora och
väldiga fältet för penningeskördar.
Det var alltså Harriet Wiepe som var frågan.
En sak oroade Stråvall något litet. Det var Harriets oväntade fråga, om
vem som helst finge handla med hus och, som hon uttryckte det, --
människohem.
Hm! Vad kunde ha givit henne anledning till den frågan?
Nåväl, på sin höjd hade någon naiv medlem av hennes många sociala
föreningar väckt frågan. Men Adrian Stråvall skulle i tid vara rustad
mot alla eventualiteter. Hans husaffärer skulle ha sken av en stor
social gärning -- ja, det slog honom att han i dem skulle kunna draga
nytta av någon av Harriets föreningar. Och varför inte, han skulle kunna
i gengäld stödja någon av dessa föreningar.
Under en tid var Stråvall osynlig för familjen Wiepe. Han arbetade. Han
beväpnade sig. Han gjorde sin arsenal beredd för fälttåget. Även en
defensiv kampanj fordrade förberedelser. Och Stråvall skulle gå fram på
defensiven. Han skulle försvara den ställning han nått genom att vara
familjen Wiepes vän på så sätt att han skulle förvärva ekonomiskt
berättigande att fortfarande vara det. Han skulle bliva det så mycket
mera från den dag då han hade en förmögenhet. Defensiven skulle krönas
med en offensiv rörelse, genom vilken varje framtida attack skulle
förekommas.
Under denna tid drog Adrian Stråvall ut nyttan av att vara anställd i
ett för hans ändamål särdeles lämpligt verk. Han samlade statistik och
annat -- ja, hela det material som sedermera skulle komma att utgöra
hans medel i verksamheten. Redan i sammanhang härmed erfor han en del om
vissa stadens framtida byggnadsplaner och mot slutet av sommaren hade
han inlett underhandlingar om inköp av ett gammalt hus, vilket hade
utsikt att komma i stråkvägen för en möjligen snart förverkligad
trafiklinje.
Samtidigt inledde han försiktigtvis underhandlingar med disponenten på
Brinkeberga om husköpet där. Några brev växlades klarläggande
disponentens intresse för saken, så mycket större nu, sedan en av
ingenjörerna förlovat sig med den ena svägerskan ... Kunde det vara ...
Stråvall undrade om Gunnars intresse för de där damerna verkligen blott
räckt den korta tid han vistades där, och han log på ett eget sätt.
Slutligen kom brev från disponenten med förslag till uppgörelse.
Stråvall skulle resa ned och ordna detaljerna.
Då begärde han först ett enskilt samtal med Harriet Wiepe.
Att Adrian Stråvall var så särskilt mån om att vinna Harriets gillande
av planerna, innan han gick att direkt sätta dem i verket, hade nog
också vissa anledningar. Under det han eljest såg på varje kvinnas
leende med en listig glimt i blicken, som om det vore ett förstucket
frieri till hans person eller hans i varje fall aktningsbjudande
förmögenhet, hade han för att vara ärlig måst ändra sin uppfattning
beträffande systrarna Wiepe. Harriet skulle aldrig ha hyst en sådan
tanke om någon man, om än så rik, om än så höljd av ordnar, titlar eller
anor. Ingrid hade han särskilt genom Gunnar lärt känna. Hon var icke i
hans mening en äktenskapsjägare -- men han var inbilsk nog att vara en
smula rädd för henne, eftersom han uppfattade henne som passionerad och
äventyrslysten och -- eftersom hon var vacker. En sådan kvinna skulle
alltid kunna vilja roa sig med en erövring ... Hans manliga
självuppskattning satte ingen gräns för en sådan kvinnas lust att leka
med män, icke ens då det gällde Ingrid Wiepe.
Men då han funnit, att Harriet inte gjorde anslag mot hans person utan
att hon snarare liksom vek undan -- om han kom henne för nära med en
blick -- började han känna en för honom själv oförklarlig dragning till
henne. Detta berörde honom angenämt, men likväl förnam han en viss
ängslan som om han skulle ha förlorat någon liten grad av sin
viljefrihet. Han drogs till henne lika oförklarligt som han kände sig
stötas bort från andra kvinnor. Så hade deras vänskap utvecklat sig från
den tid då han som Gunnars studentkamrat först råkade Harriet.
Så mycket starkare kände han behovet av ett ostört samtal med henne, då
han nu stod inför sitt stora avgörande. Han hade också noga genomtänkt
ordens valörer, då han började på följande sätt:
-- Det är i en för mig mycket viktig sak som jag nu förtroendefullt
skulle vilja höra din vilja.
Hon reagerade genast för ordet vilja, reagerade med en lätt rodnad som
hon icke kunde dölja med en flyttning av sin pincené, och hon sökte
skydd bakom sin diskussionsmin från de sociala sällskapen, vilken för
övrigt hörde väl samman med hennes ansiktstyp.
-- Din _mening_ är av största betydelse, eftersom jag anser mig ha
åtnjutit så många års vänskap i din familj, återupptog han, själv med en
tydlig rodnad.
Han stammade nästan på orden och kände sig nervös. Hennes reaktion för
hans lilla experiment med ordet _vilja_ hade kanske räddat honom från
att försöka pejla djupare i hennes känslor. Och han ville icke utsätta
sig för att vara klumpig.
-- Du frågade mig, om det fordrades några särskilda kvalifikationer för
att äga hus och hyra ut bostäder. Vet du, det är helt enkelt den mest
intressanta fråga som uppställts i vår tid. Det är självklart, att det
råder stora missförhållanden på detta område, och dock är hemmet den
viktigaste av alla sociala faktorer. Allt som rör hemmet är grundfrågor
i ett samhälle. Du vet att Gunnar tar livet på sitt sätt och alltid
skämtar bort dessa frågor. Därför måste jag tala med dig så här, då vi
äro ensamma. Du har också en annan syn på saker och ting än han, mera
fördjupad skulle jag vilja säga, för du vet ju att jag inte är ute för
att smickra ... Jag står nu inför ... ja, jag skulle vilja säga ett
avgörande. Jag vill äga hus och hyra ut, jag vill studera denna fråga
från botten och söka finna ett system, en lösning helt enkelt på
bostadsfrågan i städer och kanske på landsbygd ... frågan saknar
faktiskt gränser. Att finna ut något bärande är mera än en man kan
åstadkomma, men jag har ju medel att våga ett försök till en grundval
för praktiskt arbete.
Harriet hade med stigande intresse följt framställningen. Hennes
pupiller vidgades och hennes läppar rörde sig då och då som för att
uttala ett instämmande.
-- Det är en livsuppgift, Adrian, sade hon full av entusiasm.
-- Det _är_ det, Harriet.
Han såg ner på sina knäppta händer.
Efter en paus sammanfattade han det hela i följande ord:
-- Jag tar den uppgiften; jag skall köpa ett hus att börja med, ett
mycket enkelt och helst ett gammalt skröpligt hus. Sedan får
utvecklingen visa vad som närmast är att göra. En av förutsättningarna
vore ju att utvidga kapitalet och lägga rörelsen brett. Men å andra
sidan är ju inte ändamålet detta ... Ja, jag får sluta allt annat
arbete. Uppgiften kräver att jag går helt upp i den.
-- Det är sant, så sant.
-- Man får sätta allt på ett kort.
-- Det är risker, Adrian?
Hennes ton röjde oro.
Han log.
-- Uppgiften är värd det.
-- Kanske skulle jag kunna vara till någon nytta.
Hon funderade ett ögonblick och tillade prövande:
-- Det skulle närmast vara föreningen Samhällsnit ...
Adrian Stråvall såg eftertänksamt i sina händer, som han hastigt
öppnade:
-- Tills vidare ... kanske ännu några år ... måste jag vara ensam.
-- Men jag får vara din hemliga bundsförvant?
-- Vill du det?
Hon räckte honom handen.
-- Harriet, sade han bara, men han höll hennes hand kvar.
Det var tyst en stund, och han böjde sig ned och kysste den. Hon blev
blossande röd, och han reste sig hastigt upp.
-- Du gillar alltså min plan?
Hon bekräftade att hon gillade den, och samtalet var slut.
Stråvall gick fort, då han kom ut, och innan han bestämt sig för någon
viss riktning var han på Djurgården. Han fortsatte utåt i saktare takt
och ett leende började breda sig över hela hans ansikte. Han tänkte på
den gång, då han kom ut genom skolans portar som student och på det
ögonblick, då han för första gången steg in genom familjen Wiepes
tambur. Dessa två upplevelser voro för honom jämvärdiga med hans samtal
med Harriet. Vad var väl den stund då han mot uppvisande av sina betyg
helt enkelt inskrevs som ett nummer i raden av befattningshavare vid
detta verk? Han hade redan vid sitt inträde känt det som när han började
skolan. Detta skulle aldrig kunna bliva ett självändamål, aldrig en
livsuppgift. Icke för honom. Det vore som att sätta in något i ett
bankvalv och själv vara det insatta. En gång i tiden skulle en viss
ränta falla ut, men det var inte Stråvalls uppfattning om ett
livsintresse att blott falla ut med sin egen ränta.
Men så hade han rotlös som han varit funnit fäste i familjen Wiepe, och
medan han växte sig fast hade han funnit klokt att stanna som Gunnars
kamrat i verket. Dessutom hade han behövt dessa år för att vinna stadga.
Nu var han man och i sina bästa år ... och nu hade han nått fram till
sig själv.
Han fortsatte promenaden leende. Det skymde i den förunderligt vackra