Moloks leende: roman - 09

närmade sig försiktigt, och med ett språng som då rovdjuret fångar sitt
byte grep han knappen.
Genom det tunga draperiet till grannrummet kom frågan:
-- Gar... vad menar du med gar... har du garderat dig?
Det hade han verkligen tänkt säga, då han genast vändes på försiktigare
tankar och i ögonblickets oro att redan ha sagt för mycket tappade
knappen. Hon var visserligen hans förtrogna och kanske mer än det, men
det hade inträtt nya moment, och hon borde icke veta något om hans
reserv -- godset på Fyen som stod och väntade på hans förr eller senare
nödvändiga sortie från denna skådebana.
-- Har frukosten kommit? Simma fiskarna i dammen ...
Han övergick till ämnet för dagens närmaste betraktelser. Det hade
blivit hans enda regelbundna vana dessa söndagsfrukostar, och med dem
hade han också velat visa en uppmärksamhet mot henne, som hela veckan
intelligent och skickligt skötte hans sak vid Regeringsgatan. Det var
icke fråga om småsaker, när det gällde en söndagsfrukost hos Gehnfeldt,
och de fiskar som summo i dammen voro ett helt stim champagneflaskor i
en isbalja.
Genom rummen av den vräkiga våningen, som de andra veckodagarna
disponerades av honom ensam, började det slamra av servis. En bil hade
kommit in på gården, och frukosten ryckte in i terrängen, ansatsvis
eller i vågor som det just då började heta på militärspråket.
»I Honolulu, där går man klädd liksom en zulu.»
Han gnolade förnöjd på den senaste schlagern.
Nej, det var allt klokt att inte säga något om Fyen, tänkte han, i det
han vecklade ut en nota från en blomsterhandel:
»_An 11 kvistar syrener ....... Kr. 110._»
Han kastade bort notan och gnolade vidare:
»... med ring i näsan på zuluvis, zuluvis, zuluvis ...»
Det kunde ta skruv det där med syrenerna, och sannerligen det erbjödes
inte när som helst ett gammalt förnämt gods på Fyen, åt vilken utfattig
adelsfröken som helst. Och under sådana förhållanden borde ju inte
Regeringsgatan inblandas. Den visste nog sannerligen att taga ut sitt
i alla fall. För övrigt vore hon nog icke alldeles utan
försörjningsmöjligheter ...
»... på zuluvis, zuluviszuluvis ...»
I den underbara salongen, där färgerna vrålade mot varandra som
rovdjuren på ett menageri, samlades efter hand de mest förbluffande
människotyper, män och kvinnor, ryssar, greker och utlänningar av Rom,
alla barbariskt utstyrda till högsta pris.
Det var godsägare K. G:son Gehnfeldts traditionella söndagsfrukost. Den
skulle komma att draga ut på tiden, den skulle bliva våt och mäktig,
brusande som Niagara, upprörd som en människoslaktning vid fronterna.
Många skulle falla för de Gehnfeldtska vapnen, champagnens dånande
artilleri, det dova dunkandet från spelborden och för den lilla
elfenbenskulan i Gehnfeldts roulette.
Själv skulle han stå där segrande och väldig.
Colossus ...
Han hade kommit som gamen för att se vad fältet kunde bjuda av byte. Så
hade han tidigare sökt sin lycka på olika områden, alltid för att skörda
frukterna av andras arbete eller försummelser, alltid för att
exploatera. Nederlag, som skulle förkrossat andra, hade lämnat honom
oberörd. Och det, som han i verkligheten aldrig nått, hade han fått
ersättning för i sitt skryt över uppdiktade framgångar. Hans motto var:
»Det spelar ingen roll vad man är. Huvudsaken är vad man synes vara.» På
denna livsåskådning gick han fram.
Det var en tid då penningar funnos hopade i överflöd. När dammluckorna
för deras utflöde ur landet voro stängda, skaffade de sig själva omlopp
inom landet. De flögo fram överallt, de sökte sig nya vägar till mål som
tidigare varit otillgängliga för dem.
Gehnfeldt hade stått som hästköparen vid en marknad på danslokalerna och
spejat efter nya förvärv. Penningen var för honom allt, och för den
trodde han sig kunna vinna allt. Han blev aldrig besviken, ty han hade
alltid lyssnare till det mest otroliga skryt, och skrytet fick
kompensera nederlagen.
Han var fysiskt väldig och hade en otrolig styrka. Mellan de
våldsammaste orgier skötte han sin kropp, red och lät sig masseras. Vid
en tidpunkt, då så många svulto, måste han anlita alla medel att hålla
sin figur inom elegansens råmärken. Han var ytterst välvårdad och kunde
föra sig i vilken omgivning som helst. Det fanns ingen gräns för hans
penningbegär, men han hade aldrig förstått att spara. Huvudsaken för
honom var att synas stor och glänsa. Han skydde inga medel, om han
visste, att de skulle leda till framgång, men blottade dem icke, om han
befarade ett bakslag. Under alla förhållanden måste han rädda skenet.
Framför allt annat var han tillfällets man, och eftersom han hade
erfarenhet från tidigare katastrofer, eftersom han insåg att detta
tillfälle var hans största, hade han denna gång garderat sig. När fältet
var exploaterat skulle han i en ny uppenbarelseform slå sig ned i en
stilla trakt och intaga en ansedd ställning. Godset på Fyen finge icke
gå honom ur händerna, vad eljest han kunde få se sig nödsakad att
uppgiva.
Hur försiktig Stråvall än var, så behärskade dock Gehnfeldt situationen.
Nu hade han Stråvall i sin hand, eller skulle kunna få det, om han ville
använda de medel han besatt. Från början visste han, att han fått ett
grepp om Stråvall, då denne i ett förtroende, som Gehnfeldt fann naivt,
överlämnade de Wiepeska reverserna. Att han icke lämnat dem tillbaka
berodde på den ängsliga iver, med vilken Stråvall sökt återfå dem. I
dessa papper hade han press på sin kompanjon. Det skulle kanske aldrig
falla honom in att hota Stråvall med att använda dem, eftersom han
visste, att Stråvall i ett sådant fall skulle se sig hotad i grunden och
sätta in allt på att rädda sig och störta honom.
När han plötsligt hos en gammal skolkamrat såg sig sammanförd med Ingrid
Wiepe, vars bild han genom en indiskretion av Stråvalls husfröken fått
se, sade han sig, att dessa reverser skulle kunna få en avgörande
betydelse. Hela hans våldsamma passion tändes för denna unga kvinna. Han
såg hennes läppars linjer med törstiga blickar och triumferade i sin
fantasi över något som han tidigare knappast tagit med i räkningen, att
gifta sig med ett klingande namn, att, om så vore, köpa eller tvinga sig
till detta och att samtidigt vinna en maka, som han skulle älska så
länge hans känslor förmådde stanna.
Det var hans första tanke på beständighet. Ingenting var eljest konstant
för Gehnfeldt. Han hade konsumtionstidevarvets anda. Att förbruka allt
var dagens lösen, att draga största möjliga nytta av allt befintligt, så
länge det hade något att ge. Det var helt naturligt att han under dessa
förhållanden och i en tid som denna kastade sig över storstaden, den
stora förbränningsugnen, som särskilt under detta kulminationsskede
slukade allt. Till den fördes friskt material, varor och människor, som
om allt pumpats in genom jätteturbiner till det stora lustbålet.
Gehnfeldt var icke en streber, kanske därför att ordet hör till en mera
färglös tid. Han var en naturkraft insatt på att skumma gräddan av sin
tid och att exploatera också exploatörerna.
Ingrid Wiepe syntes honom vara ett problem lika lättlöst som alla andra
han mött. Det enda nya för honom var frågan om resultat på längre tid.
Han hade verkligen icke tänkt sig något annat, även om han trott sig
kunna förmoda, att också hon skulle stå att vinna på ett ögonblick, om
det nyttjades rätt. Dessa vårens blommor, som han sänt henne mitt i
vinterns kyla skulle värma hennes hjärta. Vid lämpligt tillfälle skulle
han återkomma. Han skulle binda hennes hjärta med en kedja av
blomsterbuketter, den ena efter den andra med lagom mellanrum, först
veckor, sedan dagar, tills det hela bleve en snara färdig att dragas åt.
Då skulle han ha henne i sin hand.
Ofta nog hade han under denna tid kunnat möta kvinnor även ute i
sällskapslivet och i gamla goda familjer, där han gav endast gästroller,
som redan efter första sammanträffandet vid en middag -- sådana som
dessa tiders middagar voro -- kunde inviteras till hans privata
festligheter. I andra fall hade utvecklingen till och med varit
snabbare. Men beträffande Ingrid Wiepe hade han redan med
blomsteruppvaktningen och dess tänkta fortsättning anslagit något nytt.
Det var som han kallade det »den långsamma metoden».
Efter blommorna skulle ett sammanträffande oundvikligen komma, helst ute
och av en slump. Därpå fordrades en middag hos någon gemensam bekant --
det skulle alltid kunna arrangeras, han skulle själv betala vad som
helst för en sådan tillställning, bekosta allt. Det fanns fattigt fint
folk som förr mottagit hans tjänster ... Och då skulle tiden vara mogen
för en utvald liten krets att samlas hos honom. I denna krets skulle
finnas Ingrid Wiepe, men hon skulle icke ha hedersplatsen denna gång --
det kunde vara tids nog vid förlovningsmiddagen.
Men den första festen i hans präktiga våning skulle bliva den avgörande.
Vägen till en kvinnas hjärta gick genom hennes strupe, efter Gehnfeldts
erfarenhet i så många fall. I ett lämpligt ögonblick skulle de två vara
ensamma på väl beräknad plats i hans våning, inne i hans allra
heligaste. Och då ...
Sista kortet i spelet skulle vara reverserna.
Misslyckades det ena, då skulle han skänka henne dem. Hon skulle vägra
att mottaga dem. Hon skulle icke låta honom skänka henne dem för
ingenting.
Vad gjorde det, om han i det rätta ögonblicket störtade Stråvall. Så
mycket säkrare skulle ju hans egen seger bliva. Han skulle framstå som
den ädle -- Stråvall som skurken i dramat. Hon skulle falla i hans armar
med eller mot sin vilja, ja vad bekymrade det honom. Blott han finge
hennes namn i sin förlovningsannons, blott det en gång skulle skrivas
»brudparet for på aftonen söder ut till sitt gods på Fyen ...»
Men det skulle också kunna hända, att Ingrid Wiepe vore en »Fröken
Julie». Han hade tänkt genom allt. Dock hade han icke erkänt
betjäntrollen som sin. Han hade icke sig medvetet någon underklasstriumf
att kräva av hennes klass, eftersom han själv ville räkna sig till den.
Detta var Gehnfeldts resonemang, och utgångspunkter för det hade han i
sin erfarenhet från dessa år.
Innan han ännu hunnit gå vidare i sin plan, mötte han som hastigast
Ingrid Wiepe på Kompaniet.
-- Det blåser tydligen varma vindar från Södern, och det blir snart vår,
sade han och gjorde ett mästerverk av sin sonora stämma.
Ingrid Wiepe gjorde en reserverad böjning på huvudet.
-- Ni skickade blommor, herr Gehnfeldt, det var alldeles för
överraskande, sade hon med ett tonfall, som borde ha varit vältaligt
nog.
Hon beklagade detta olyckliga möte, som här inför allas nyfikna ögon
hindrade henne att använda ett ännu tydligare språk. Olyckan hade ju
också velat, att Adrian Stråvall krossat blommorna vid sitt ofattbara
fall i tamburen, eljest skulle Gehnfeldt ha fått ett ganska klart
besked, som skulle ha besparat honom detta klumpiga närmande på en
publik plats.
Som det nu var kunde Ingrid skylla på brådska, och hon fick också en
förträfflig förevändning. Folke Hjelm och hans syster kommo in genom
svängdörren i hallen.
Gehnfeldt gjorde en bugning.
Så långt hade han alltså nått. Ingenting i vad som hittills passerat
syntes kunna minska utsikterna för ett framgångsrikt genomförande av
hans plan. Det skulle lyckas honom med lock eller pock.
Nere i hallen passerade han Ingrid och hennes sällskap och upprepade sin
hattlyftning.
-- Hälsa inte på _den_, fröken Wiepe, sade Folke hastigt, och i sin iver
grep han hennes arm.


KAP. XX.
En kyrkogård och lätt vin.

Stråvall tog ibland sina vägar över Pauli kyrkogård. Det var inte för
att ägna en tanke åt de gångna generationernas viloplatser, inte för att
få något av friden, som utgår från denna hägnade tysta plats, även om
han väl kunde ha behövt något lugnande i all den oro han just nu erfor.
Han gick till kyrkogården om natten, när klockan slagit tolv. Det hade
han gjort nu några nätter på hemvägen från Gehnfeldt, vilken han
alltjämt utan resultat sökt för att avbörda sig hedersskulden i
sammanhang med de pinsamma reverserna.
Men nu hade Stråvall gått till kyrkogården direkt från sin bostad och
klädd för att kanske under några timmar möta kölden. Man skulle kunnat
taga honom för en grönlandsfarande missionär så som han var utstyrd i
pälsmössa och ulster med en pläd runt halsen och ned om bröstet, tjocka
yllefodrade pjäxor och snowboots.
Mystiska figurer ströko omkring på kyrkogården i de skumma vrårna. Det
var inte så kallt att inte nattens folk hade något att tissla och tassla
om i skydd av de stora träden och gravhällarna. När det gällde något tog
Stråvall ingen hänsyn till sin inneboende fasa för skuggorna och vad som
dolde sig bland dem.
Och här gällde det en stor affär.
En stor affär på Pauli kyrkogård sedan klockan slagit tolv på natten ...
Denna gång kanske det skulle kunna bli ett resultat.
En poliskonstapel patrullerade gatan fram och åter framför det hus i
kvarteret Skedbladet som vette mot kyrkan.
Det var detta hus, som Stråvall funnit »önskvärt». Nu hade hans plan
mognat, sedan han trott sig finna stora möjligheter till affärer i detta
hus. Kanske skulle tre eller fyra lägenheter -- ja i bästa fall alla
lägenheterna -- kunna rensas från sina nuvarande hyresgäster av skäl som
Stråvall nu var ute för att närmare klarlägga.
Eljest brukade ingen poliskonstapel så träget patrullera gatorna i dessa
kvarter. Den som nu gick där för att då och då se på klockan och göra en
anteckning under en lykta var tydligen ute i särskilt uppdrag.
När Stråvall stått en stund och spejat mot det gamla huset, drog han sig
hastigt in bakom en bred trädstam. En bil hade stannat ett stycke från
kvarteret men i en annan gata. En kvinna i skriande elegans steg ur och
väntade. Efter henne kom en herre, mycket välklädd och synbarligen en
smula upprymd. Han stack till chauffören en sedel utan att begära
växelpengar, och kvinnan gav honom viskande några förhållningsorder. Hon
gick runt hörnet och fram till porten -- just den port som Stråvall
bevakade. Ett ögonblick senare kom mannen småvisslande efter och
försvann genom porten. Trappljuset tändes icke, men i stället blev det
ljust i två fönster till tredje våningen på höger sida om uppgången.
Stråvall gjorde en anteckning i sin annotationsbok, sedan han noga
bestämt tiden på klockan.
Men samtidigt lade han märke till, att en pälsklädd herre, som gått över
kyrkogården, stannade och iakttog honom. Den obekante såg upp mot huset
och tycktes fundera. Därpå fortsatte han åter att gå, stannade för att
tända en cigarr och gick vidare helt sakta.
Endast några få av de eljest vanligen brinnande gaslyktorna voro tända.
Det var ju en tid, då all sparsamhet måste iakttagas. Den pälsklädde
obekante syntes avsiktligt uppsöka de mörkaste platserna, men han
fortsatte envist sin långsamma promenad kring Stråvalls postställe.
Stråvall höll ett öga på poliskonstapeln, vilken träget trampade sitt
ytterst begränsade pass.
Nu stannade en hästdroska i ett hörn mot Rusthållaregatan. Återigen var
det en kvinna av samma typ som den förra och en manlig följeslagare. Hon
gick före, och på ett visst avstånd följde han efter in genom porten.
Det blev ljust i ett fönster i andra våningen till vänster. Nästan
omedelbart kom ett par gående. Efter en stunds samtal vid en lyktstolpe
gick hon före genom porten. Det tändes ljus i två fönster, där
gardinerna voro upprullade, men det blev åter mörkt.
En herre kom ut genom porten, tände en cigarrett och försvann. Ett av de
tre upplysta fönstren slogs upp, och en kvinnoarm stack ut under
gardinen och lade på stormhaken.
Efter en stund kom en kvinna ut genom porten och gick raskt bort genom
gatorna.
Stråvall hade sett nog. Han stoppade ned sin anteckningsbok, där han
flitigt skrivit, och gick ut på gatan. Han gav ett tecken till
poliskonstapeln, som svarade med stram honnör och avlägsnade sig.
Den pälsklädde obekante, som alltjämt höll sig i närheten, följde
poliskonstapeln med blicken och skyndade sedan fram till Stråvall.
-- Min herre har inte händelsevis en tändsticka, sporde han och såg
skarpt på Stråvall.
Denne iakttog den främmande i det han letade fram tändstickorna. Det
föreföll Stråvall som om han hört denna röst förr, och utseendet
föreföll bekant.
-- Se, det är ju direktör Stråvall, utbrast den andre med spelad eller
verklig överraskning. Det är så mörkt här i kvarteren, så inte ens vi
närmaste grannar känna igen varandra.
Stråvall hälsade med ett leende. Han var en smula generad, men då han nu
blivit gripen på bar gärning, beslöt han göra det mesta möjliga av
situationen. Den man han talade med, var ägaren till huset vid Pauli
kyrka. Han hade tidigare sökt få köpa huset av honom, men den andre hade
vägrat.
»Nu kanske», tänkte Stråvall.
-- Jag trodde nästan det var någon vid polisen, sade den andre medan han
tände sin cigarr. Får det vara?
-- Tack, jag tror det blir för starkt. Om det inte är oartigt, så ber
jag få röka en cigarrcigarrett.
Den andre stod kvar som om han velat framtvinga ett samtal, och Stråvall
stod också kvar i väntan på att den andre skulle tala.
-- Vi återkommer nog förr eller senare till frågan om det här huset,
sade Stråvall tveksamt.
En bil stannade i närmaste hörn, och de båda började som på tyst
överenskommelse promenera nedåt Rusthållaregatan.
-- Hihi, direktörn har sinne för affärer, tror jag, sade den andre i
skämtsam ton, och som för att betona skämtet petade han till Stråvall i
sidan med handskfingret.
De voro båda på det klara med att de genomskådat varandra.
-- Jag skall säga, att det vore klokast att slå till med ens och sälja
huset. Det var ju tvåhundratusen jag bjöd, påminde Stråvall.
-- Och nu står huset i tre.
-- Det var raskt. Jag kan inte se, att det genomgått några större
reparationer.
-- Nej, det kan hända, men det är ett gott affärsobjekt, herr Stråvall,
ett förbaskat gott affärsobjekt.
-- Jag tycker mig kunna förstå det ... men den sortens affärer ...
-- Det är inte min sak. Jag hyr ut lägenheterna, och de hyror jag tar,
veta nog vederbörande att ta i andra hand. Jag höjer och de höja ... här
har lagen ingenting att skaffa. Är det någon som opponerar sig, så blir
det bara vräkning. Som ni, herr Stråvall, just i kväll lagt märke till,
kan det finnas möjligheter att få vissa hyresgäster undanskaffade.
-- Vi har bostadsbrist just nu, sade Stråvall i högtidlig ton.
Den andre ryckte till, obehagligt berörd av tonen:
-- Det är visserligen sant, men hur skulle det smaka med en grogg?
-- Eller ett glas vin uppe hos mig, invände Stråvall.
Han älskade inte sprit, men i regel hade han ett litet lager av lätta
viner till hands.
De gingo upp till Stråvall och bänkade sig i hans matsal. Stråvall
plockade fram glas, men när han inte fann nycklarna till vinskåpet i
väggen, måste han gå och väcka sin husfröken. Han knackade på dörren ett
par gånger utan att få svar. En misstanke slog honom att hon kunde vara
ute, och det var som om han känt en svag svartsjuka vid denna tanke. Det
var något ganska nytt hos honom, men det kunde bero på, att han sista
tiden varit mycket nervös, och att fröken Wagner under denna tid varit
särskilt mån om att hålla hans humör uppe. Hon kunde ju ha sina
anledningar att ställa sig väl inför honom, det förstod han nog, men hon
visade i alla fall en ärlig omtanke om hans person.
Han gick in i hennes rum och fram till bädden. Det var alldeles mörkt i
rummet. En svag parfym- eller puderdoft kittlade Stråvalls känsliga
luktsinne. Han famlade över bädden och kände en varm rund arm.
-- Å förlåt ... började han säga.
Hon slog helt oförmodat båda armarna om honom och drog honom till sig
för att lika hastigt släppa honom.
Hon ropade till och tände ljuset.
-- Jag drömde ... men direktörn va är de? Förlåt ...
Hon gned sig i ögonen som om hon varit yrvaken, och Stråvall drog sig
generad och rodnande tillbaka.
-- Jag ville bara ha nycklarna till väggskåpet, sade han.
Hon såg nästan besviken ut, när hon sade, att nycklarna lågo på
diskbänken i köket.
Stråvall log stilla och undrade vad fröken Wagner kunde ha drömt,
eftersom hon varit så färdig att slå armarna om honom, innan hon var
riktigt klarvaken. Han var nämligen fullt övertygad om att rörelsen
varit spontan. Allra minst skulle han ha kunnat föreställa sig, att hon
legat och hört knackningen på dörren.
-- Förlåt dröjsmålet, ursäktade sig Stråvall för sin gäst, när han kom
in i matrummet.
Han satte en ära i att slå upp skåpdörren på vid gavel.
-- Får det vara Mosel eller något mousserande? Jag tror det är kallt nog
som det är här inne i kylan.
-- Tack, det där Mosel är inte dumt.
I själva verket var Stråvalls gäst ganska ny på vinvetenskapens område.
Han hörde till den sort som skulle kunna sitta på Operakällaren vid en
iskyld Beaune. Också han var nämligen av den ganska tillfälliga
husägartyp som gått in på marknaden endast därför att andra varor voro
slut.
-- Säg mig en sak, direktör Stråvall, började den andre sedan han
störtat i sig ett helt glas Mosel -- som när man tar en sup vid ett
svenskt smörgåsbord -- varför har ni så stort intresse av mitt hus?
-- Å, det kan ju ha sina orsaker. Sanningen att säga har polisen också
intresse för det.
-- Jo, jag såg att herrarna voro bekanta.
-- Det skadar inte att ha vittne, och jag har bestämt mig för att göra
slut på den där trafiken.
-- I sedlighetens namn?
-- Det skadar kvarterets anseende.
-- Jaså, det här gamla ruttna kvarteret har fått anseende. Det skulle ha
kommit sedan herrn satte in marmortrapporna och sålde Rotundan till sig
själv; ånej, oss emellan skall det väl inte talas så mycket om anseende.
Skål herr Stråvall!
-- Betänk att det är många familjer som behöva bostad, och att det inte
är riktigt att hålla undan centrala bostadslägenheter.
-- Jag skulle bara betänka en sak, och det vore ett sådant anbud på
huset att jag kan reflektera. Jag tjänar ganska bra på det just nu.
-- Men vad säger ni om att vräka det där packet som håller hus där och
bilda en hederlig bostadsförening. Just nu kan man få köpare, om man
bara har lediga lägenheter.
Den andre funderade, synbarligen intresserad.
-- Jag har 80,000 i huset, sade han och räknade på ett papper.
-- Det vill säga 40,000, reducerade Stråvall.
-- Låt gå för det oss skojare emellan, sade den andre, som köpt huset
för 180,000 kronor, varav 15,000 kontant.
Stråvall log och bjöd på den ena flaskan vin efter den andra. När det
började lida mot morgonen voro de ense, och huset Stråvalls. Det var en
lysande affär att göra på just detta hus ...
Stråvall hade kommit i förbindelse med en utländsk makts hemliga
känslospröt. Huset hade befunnits lämpligt för vissa syften. Där skulle
mötas hinduer, irländare och denna makts alla underliga ombud --
präster, clowner, generaler och diplomater ...
Om denna affär ginge efter planen, skulle Stråvall inhösta 100,000
kronor kontant, varjämte han skulle vara befriad från en besvärande
aktiepost i det Gehnfeldtska bolaget. Den återstående delen skulle han
med säkerhet lyckas placera ut på Stora Kommissionen, som därigenom
skulle erhålla ett antal bostadslägenheter att använda för varulagring
... Människor och hem för människor -- vad bekymrade den saken herr
Adrian Stråvall!
Men viktigt vore också att han bleve befriad från Gehnfeldt. Först efter
den operationen skulle han åter obesvärat kunna uppträda hos Wiepes.


KAP. XXI.
Godsägare Gehnfeldt intime.

Godsägare Gehnfeldt myste av självbelåtenhet. Nu hade han nått ett av de
båda resultat han sökt vinna genom att hålla sig undan Stråvall. Han
hade lyckats sälja samtliga sina aktier i Centralbostäder till en
mäklarfirma Dorn & Hage. Därigenom hade han avvecklat den viktigaste av
de affärer, vilka han haft gemensamt med Stråvall.
Gehnfeldt var en klartänkt man. Sedan han orubbligt satt sig i sinnet
att göra Ingrid Wiepe till sin, hade han fast beslutit sig för att
behålla de båda reverser Stråvall varit nog oklok att lägga i hans
händer. Det bekymrade honom icke ett ögonblick, att han givit sitt
hedersord på att icke missbruka dem eller att över huvud taget icke
använda dem på något sätt. Det ordet hade han givit under en
förutsättning som icke längre funnes, skulle han säga. Han visste, att
Stråvall skulle vara omöjliggjord hos familjen Wiepe i det ögonblick det
komme till deras kännedom, att reverserna voro i orätta händer. För att
övertyga sig om att Stråvall fullt insåg detta hade han irriterat honom
genom att tala om Ingrid och därvid anspela på reverserna. Sedan han
sett verkan härav, som var tydlig nog, eftersom Stråvall sökte
sammanträffa med honom vid alla tider på dygnet, hade han känt sig
säker. Han hade Stråvall i sin hand, och han skulle om det behövdes
kunna förmå denne att bli förespråkare för honom hos Ingrid, ja en
förespråkare som skulle använda de yttersta medel för att lyckas. I
annat fall skulle det gå ut över honom själv.
Men å andra sidan ville Gehnfeldt icke gå till en direkt brytning med
Stråvall. Icke nu. Och brytning skulle det otvivelaktigt komma till, om
Stråvall nu satt sig i sinnet att utkräva reverserna och icke finge dem.
Gehnfeldt skulle nämligen i längden icke kunna finna antagliga skäl att
behålla dem. Därför hade Stråvall icke fått råka honom.
Hade Gehnfeldt kunnat finna sig i en sådan motgång som att få ett nej
från Ingrid Wiepe på ett anständigt frieri, skulle han icke varit den
han var. Hans framgångar i affärerna och icke minst på den nöjesmarknad
han gjort till sin -- i likhet med samtida gulascher av olika
nationalitet och art -- hade varit så stor, att han nu icke tillät sig
att misslyckas. I varje fall skulle det svida och bränna omkring honom,
om något skulle gå emot. Finge han icke komma in i familjen Wiepe, så
skulle icke heller Stråvall nå det mål han i sin barnsliga godtrogenhet
inför kompanjonen skrutit över att han så när redan nått.
Hans sista båda kort i det höga spelet skulle vara: reverserna utan
Stråvalls hjälp eller -- Stråvall med reversernas hjälp.
Godsägare Gehnfeldt hade förut stannat vid tanken att Ingrid skulle
kapitulera inför blotta upplysningen, att han hade reverserna, som hon
icke skulle kunna inlösa.
»Tag mig och gör vad ni vill med mig», skulle hon säga, »men några
penningar har jag inte.» Han skulle framträda som den ädle och riva
sönder reverserna: »Endast som min maka», skulle han säga, och i
enlighet med denna tankegång skulle hon falla i hans armar ...
Men efter mötet med Ingrid på Kompaniet hade han känt sig en smula
osäker. Han hade då funderat ut, att han strängt taget hade också en
annan väg, nämligen just den att skicka som sin förespråkare Stråvall,
hotad med skandal om han icke nådde resultat -- ty då skulle reverserna
fram.
Vunne Gehnfeldt icke framgång på någon av dessa vägar, skulle han i båda
fallen likväl störta Stråvall, och det var inför den utsikten han
skyndsammast ville avveckla sina affärer med honom.
Nu hade han nått en god del av sitt mål åtminstone i fråga om affärerna.
Det stärkte hans tillförsikt beträffande det andra målet -- Ingrid
Wiepe.
Och i denna tillförsikt körde Gehnfeldt ut i sin bil för att studera
blomstermarknaden. Han fann att säsongens förnämsta blommor voro
liljekonvalje, violer och nejlikor och beslöt sig för en ansenlig bukett
av de förstnämnda, som han jämte sitt visitkort skickade under Ingrid
Wiepes adress.
Godsägaren K. G:son Gehnfeldt, Colossus, kunde icke drömma om, vart
denna blomsteruppvaktning skulle leda.
Samma eftermiddag körde Gehnfeldt omkring i trakten av Wiepes bostad och
lät sin bils valthornssignal ljuda. Det syntes honom ganska självklart,
att Ingrid Wiepe efter denna nya uppvaktning icke skulle kunna motstå
ett förslag om en biltur, om han liksom av en tillfällighet skulle möta