Moloks leende: roman - 12

Tilda, att det ibland lyste i luften över den sura veden.
-- Den måtte inte vara kommen på rätta vägar, tänkte hon, mest bekymrad
för herr Adrians andliga välfärd. Hon visste ju ingenting om hans
mellanhavanden med den eller den »Stora Kommissionen» i den eller den
saken.
Men när hon slängde in de där rotklabbarna, sved det i henne, för det
kved och gnydde bland dem inne i elden. Det var, tyckte hon, som levande
offer till en avgud ...
Och innan högen var slut, kom Stråvall igen. Det blev nya rötter, nya
pipande förpinade läten inne i ugnen, som bara brann och brann och
brann. Ja, det var då för galet. Aldrig skulle det väl taga en ände.
Tiden kröp fram, tyckte Tilda, och »det stora högmodet» gick och gick
över världen.
»När skall det bli folk av folk ...» så satt hon och undrade, den gamla
vid sin ugn.
Och när hon suttit där en vinter till, kom svaret. Det talades om en
svår tid för dem som farit illa fram över människohemmen. Det var oro i
husen, som herr Adrian ägde ... men gamla Tilda fick inte vara med till
slutet och se riktigt hur det gick. Inte heller visste hon, om allt var
sant av det som sagts eller sades. Kunde det varit möjligt vad man
försport i gården, att där flyttat in ett litet barn, eller det andra
som viskades: att Stråvallspojken fått gifta sig på nåd och onåd ... Ja,
vad menade man med det? Hon var ju så söt som ett konfekt den där lilla
fröken Agnes ...
Men att den där oron i husen skulle betyda slutet på »det stora
högmodet», det kunde Tilda aldrig tro. Om hon inte förstod sig på
prisfall och kriser, kanske hon dock hade något på känn om den mänskliga
naturen.
I varje fall fick hon ej i herr Adrian se bevis på vad hon menade med
högmodets fall. Och sannerligen, Stråvall stod i det allra närmaste
oberörd också efter krisen, fast han då icke alldeles ensam bestämde
över sina rövade skatter. Men han hade fyllt uppgiften att vara en av
sin tids exponenter till den nytta eller varning en kommande tid ville
taga av honom.


KAP. XXVI.
Ingrid Wiepe.

Folke Hjelm gick ibland omkring i Staden mellan broarna och filosoferade
över de gamla gränderna. Han såg på de skröpliga husen i de smala
prången och tyckte sig vara den nya tid som blickade tillbaka in i den
gamla. Här, där gatorna blott voro trånga lönngångar, hade dock funnits
rymliga hem, och i dem hade man tänkt sina egna tankar. Ett stycke mot
norr eller ett stycke mot söder hade hans egen tid satt sin prägel på en
yngre stad. Där voro gatorna rymliga. Vid dem lågo de trånga hemmen, där
man kunde mottaga komplett och färdig någon av tiden formulerad paroll.
Det ena hade sina fördelar och nackdelar precis som det andra.
Kanske skulle åter en tid komma med breda gator, rymliga hem och
befriade tankar!
Han var varken gammaldags eller pessimist, Folke Hjelm, men hans starka
kropp hade plats för något av det nationella vemodet på godt och ondt.
Det som varit godt nog för de gamle, men som nu var utdömt av de unga,
kunde stämma honom medlidsamt vek. Om han också fann mycket från den
gamla tiden löjligt -- seder och bruk eller ting -- så fann han det dock
löjligare, då en ny tid urskillningslöst gjorde sig dryg och bred och
lustig över det som var de gamles allvar.
Det var inte alldeles en tillfällighet, att Folke Hjelm numera brukade
taga sin väg mot denna stadsdel. Året efter Harriet Wiepes död hade han
ofta promenerat ut med Ingrid, och en vinterkväll hade samtalet på sätt
och vis fört dem dit.
Ingrid hade velat vara modern.
-- Tänk du, Folke, här går du och jag som det faller oss in. Den nya
tiden är då bra mycket behagligare än den gamla. Vet du, till och med
Harriet hörde i mycket till en äldre skola. Det där gamla sjåperiet kan
verkligen vara en passerad ståndpunkt, sade Ingrid.
Det hade han naturligtvis givit henne rätt i, men han måste invända:
-- Jag tycker det är gammalmodigt att utan vidare avfärda allt
gammalmodigt -- lika gammalmodigt förresten som att blindt rusa med allt
nytt.
-- Där fick jag, sade hon spjuveraktigt.
Det var då han ledde deras promenad till de gamla gränderna. Han var
nästan rörd, då han pekade in i de tysta gångarna.
-- Tänk du, när dina gamla förfäder promenerade fram här i pomp och ståt
och plymage. Det var en tid i alla fall.
Hon såg hans fuktiga blick.
-- Du är en mollman i livets dur, sade hon och tystnade.
Också hon blev vekt stämd, men det var därför att han, den store starke
mannen, kunde bli fuktig i blicken inför den gamla tavla han målade för
hennes fantasi.
-- Vår tid _måste_ vara praktisk, sade hon efter en stund.
-- Du vet ju vad jag vill, hade han svarat. Bara det att vår praktiska
tid också skulle inse _nyttan_ av att ha traditioner. Låt de gamla
riddarna draga fram genom gatorna någon gång vid sidan av spårvagnar och
bussar. Det skulle göra godt. Se på England, se på Londons gator ...
Han, demokraten, och hon, aristokraten, hade så småningom funnit
varandra.
Det moderna hos henne var ingen reaktion mot något gammaldags. Hon var
ingen renegat, eftersom hon inte hade något bakom sig att förneka. Hans
värme för traditionen var ingen gest. De voro båda praktiska
tidsmänniskor -- precis som Gunnar och Signe -- eftersom de lärt så
mycket av varandra -- ja, varför inte -- bytt så mycket med varandra ...
Sedan dess hade Folke så många gånger, ensam eller med Ingrid, gått
genom Staden mellan broarna, just för att de där liksom kommit varandra
in på livet. De hade först där helt förstått varandra. Och samtidigt
hade de båda känt, att de älskade varandra. Hon hade ju långt förr
erkänt för sig själv, att han var hennes kärlek. Han hade så småningom
övervunnit något, som han nu icke längre kunde förklara, något som
hållit honom kall och nästan sluten mot henne. Men han hade alltid
njutit av att se henne vid sin sida, och av andra mäns avund. Det hade
gjort honom stark. Och han hade en gång sagt:
-- Ingrid, du gör mig stark, det är något hos dig som spänner mina
muskler.
Hon älskade honom för att han var stark, och hon älskade att höra honom
säga det.
Han började känna en jublande förvissning att det var hennes kärlek som
spände hans kraft.
De hade gått sida vid sida eller suttit där ingen kunde se dem och känt
kärleken brinna inom dem. De visste, att de behövde varandra, och att
elden en gång skulle blossa upp i ett flammande bål.
Hit i de gamla gränderna, där de funnit varandra, hade de gått var och
en utan avtal om möte och -- åter funnit varandra som av en slump.
De hade talat om det de båda funnit vara det största av allt: Livet,
Döden, Kärleken och Konsten.
Men vad de känt i en blick, vad som frestat dem vid en tryckning av
handen, och vad de lekt med och smekt i sina ord, hade de gömt var och
en för sig själv. Det skulle nog komma en gång, och då ...
* * * * *
Det var åter sommar, den andra efter Harriets död.
Folke gick över bron till Riddarholmskyrkan. Kanske han hade sina
aningar om ett möte med Ingrid. Det var så nyss kyrkan öppnats igen, och
hennes släkt hade ju så många minnen där. Hon hade talat om för Folke,
hur hon som liten flicka var så rädd, då serafimerklockan ringde i
tornet för hennes farfar, amiralen ...
Där ute på torget sken solen på heta kullerstenar. Där inne under de
mäktiga valven vilade gångna seklers skuggor. Hänfarna andar helga detta
minnenas tempel, där gravhällarna berätta vår historia, och där en tyst
vägg i medeltida inskrift ropar sanningen om sentida svenskars fel.
Ingrid var före honom där.
De hade ju icke avtalat mötet, och dock var det som en överenskommelse,
att de skulle finna varandra just där, just då. Så gingo de återigen
sida vid sida, där så många generationer av hennes kända och hans okända
förfäder gått. Och de gingo hand i hand.
Hon förde honom bort till ett epitafium -- ett av de många säregna
minnena. I det underligt sammansatta konstverket av skuret trä var också
ett gammalt vapen. Det var en hjälm med plymer, ett fält i grönt där en
riddare och en jungfru, symboliserande två släkter, räckte varandra
handen, och över dem var den Wiepeska näven med det huggande svärdet,
korset och hjärtat.
Ingrid öppnade en liten klaff i träverkets underkant och tog fram ett
dokument. Det hade lagts in där av en Wiepe för kanske knappast två
decennier sedan.
Hon läste inskriften för honom:
"När wåra händer kände
Swar på wåra Hjertans frågor,
Slog wår kärlek ut i lågor,
De der wåra pulsar brände,
De der lyst oß genom striden,
Dem wi närt igenom tiden.
Ömma orden, Kärleksorden,
Spara icke dem på jorden;
Kärlekselden hör till Lifwet,
Aska blott är Döden gifwet.
* * * * *
Efterwerld, som står wid Skriften
Sanna sista Hjerteskriften:
Timmar flyckta,
Tider swinna,
Hjertan lyckta
Blott förbrinna!
När Ingrid lagt tillbaka skriften, såg hon tyst på Folke.
-- Ingrid, började han ...
-- Nej, Folke.
Hon tryckte hans hand hårdt och blev så vit i kinderna.
-- Vi skiljas just nu, sade hon.
Han höll hennes händer i sina, såg henne in i ögonen -- brand mot brand
-- och gick utan att vända sig om.
Ej ens nu hade de avtalat tid och plats för sitt nästa möte. Men efter
det skulle de ju icke heller mera skiljas.