Moloks leende: roman - 05

Total number of words is 4494
Total number of unique words is 1591
26.3 of words are in the 2000 most common words
34.0 of words are in the 5000 most common words
39.1 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
parken, och unga människor gingo viskande sida vid sida längs det
sovande vattnet. Stråvall tänkte ord för ord igenom sitt samtal med
Harriet Wiepe.
Och till slut gick han hem till sig och antecknade detta samtal i en
tjock svart bok, som han förvarade i en kassalåda.
Där hade han sina affärshandlingar ...


KAP. X.
Det var en gång ... det kunde ha varit ...

Nätterna hade blivit mörkare.
Det var knappast något av sommarljuset kvar, när tolvslagen från
Nicolai, S:t Gertruds och Jakobs tornur möttes ute på vattnen mellan
holmarna och i förtonande eko buros ut mot öster. Klockljud från Sofia,
Oskars och Klara kyrkor kommo jagande efter. Det var en hel symfoni av
klämtande toner som öppnade midnattstimman. Sedan kom bullret åter,
tjutet av en bil, gnisslet av en spårvagn vid Norrbro, slamret av
maskintelegrafen på en av de sista sluparna, klapprandet av en motorbåt
som arbetade sig genom forsvattnet vid slottet -- och så åter stillhet.
Sensommarnatten domnade av.
Ingrid Wiepe satt vid öppet fönster i mörkret och andades in den
förflyktigade linddoften från parkerna. Gunnar hade just lämnat henne
efter en lång pratstund. De hade kommit hem från en middag på
Skeppsholmen. Det hade varit ett av de försök till »partimiddagar», som
Ingrid aldrig kunde fördraga, hos en sjöofficer, Gunnars vän -- »ett
värdigt parti» för hans syster ... men Ingrid hade blivit illa berörd av
hela tillställningen. Någon hade oförsiktigt nämnt namnet på en flygare
som störtat. Den som nämnt namnet borde ha vetat, att Ingrid ännu någon
gång kunde bära blommor till hans grav. Han hade varit hennes »örn», och
hon hade älskat honom. Kanske just den dag, då han föll, skulle ha
blivit den stora i deras liv; han skulle ha fullbordat en halvt uttalad
fråga och fått sitt svar. Gunnar visste detta, och han skulle med
tillfredsställelse ha hälsat den unge officeren som medlem av sin
familj. Han förstod därför sin syster, då hon var illa berörd av denna
middags olyckliga påminnelse. Också visste han, att systern varit ur
jämvikt denna sommar, och när han lämnade henne, upprepade han:
-- Vi måste nu skynda på och resa ut. Du behöver friska upp dig, du är
nästan sjukligt sensitiv.
Hon hade inte svarat honom utan lagt kinden mot sin arm i fönstret.
Linddoften gjorde henne vemodig. Den var svag och fin och skulle snart
vara borta. Bara för en vecka sedan hade den varit kvävande och
förvirrande.
Just i denna stämning njöt hon intensivt av Strömmen.
Nattens slöjor dolde staden. Mörkret blott betonades så mycket mera av
de få ljusen i virrvarret på Söder. Konturerna där borta voro svaga.
Det var stjärnor utan måne, och himlen hade den annalkande höstens mörka
blåhet. Endast under brovalven vilade en gul återglans av västerhimlen,
och det starkare ljuset från Norrbro gjorde Helgeandsholmen till en skär
overklighet eller en avlägsen jättestor teaterkuliss. Därunder sovo
Strömparterrens träd som när en kyrkogård sover om natten, och det evigt
rinnande vattnet hade bara ett viskande ljud.
... Folke ... du också borta ...
Det var melodien i hennes tanke, som kom till skälvande ord, svaga som
nattens vind, klagande som från en dämpad violin.
Ingen mer än hon visste detta, icke Gunnar, icke heller Folke själv. Hon
hade trott, att det skulle försvinna, och den dag då Folke Hjelm och
hans fästmö gjort sin visit, hade hon stängt sin dörr snarast som av en
flickaktig nyck.
Men Folke hade blivit hennes lidelse. Kanske ödet medverkat därhän. Den
kärlek hon haft för sin fallne hjälte, flygaren, hennes »örn», hade en
sommarnatt plötsligt väckts till ett annat liv. Hon hade i Folke Hjelm
sett sin älskades bild. Han fick den andres väsen, men det var ändå hans
eget. Det var som en uppenbarelse för henne, då hon förnam det. Helt
plötsligt hade hon blivit varse likheten. I sorgen över sin förlust hade
hon bett all kärleks försyn att hennes älskade skulle få komma igen i
hennes liv sådan som han var då han levde, och nu hade hon honom åter
...
Ingrid hade varit med de sina i skärgården på sommaren. Det var på den
tiden då Gunnar umgicks i Folke Hjelms familj. Folke hade en syster.
Ingrid trodde att Gunnar älskade henne. Men Gunnar hade också sagt något
om, vad »förfäderna fordrade av ättens huvudman». Fru Ursula hade
förstått sin son, Harriet hade icke varit tillfrågad, och Ingrid hade
protesterat. Innan ännu den slutliga schismen kom -- som dock aldrig
blev öppen -- hade Folke en kväll seglat Gunnar över från ön, där de
bodde, till landsidan. Det hade varit ett obegripligt infall av Gunnar
att resa till staden i bil på natten. Sedan Gunnar satts i land, skulle
Folke segla Ingrid till Wiepes sommarbrygga. Hela färden hade varit
besynnerlig, och det låg i luften, att något sagts mellan Gunnar och
Folkes syster. Folke hade varit tyst, och suttit vid rodret på sin
kosterbåt, orörlig som den vindstilla natten. Ingrid låg på däck i sin
vita sommarkappa och såg upp i himlen. Hon hade sökt finna ett
berättigande för broderns uppförande, men det hade stannat vid en
förstående samkänsla. Hon hade erfarit en viss stolthet, som hon dock
även hos sig själv ogillat. Förståndet hade sagt henne att Gunnar gjort
orätt, känslan hade sagt henne vad Folkes syster skulle lida, men
blodet, börden och anornas ordensband hade knutit henne närmast brodern,
och hon hade måst se en uppoffring från hans sida i vad som skett.
Det var en varm sommarnatt med doft från holmarna. Månen försilvrade
vattnet och vassarna. Furuholmarna stodo som svarta stycken av
urtidsnatt kring fjärdarna. Hennes blick kunde tränga oändligt djupt in
i rymden utan att något hejdade den. Då och då kom en dyning utifrån och
lyfte henne, då och då sjönk hon med en hissnande känsla för att åter
lyftas. Hon var i rymden och svävade, och då kom tanken på hennes fallne
örn ...
Folke hade lagt av seglartröjan och satt sig att ro med en åra i aktern.
Han satt med blottade armar, som spändes som av vrede kring den tunga
åran. Då och då såg han upp mot de slaka seglen, då och då knuffade han
till rorkulten med höften. Han tog spjärn mot kajutkanten med fötterna
och syntes angelägen att fort få sin båt i hamn.
De växlade inga ord. Det jämna ljudet av åran och det regelbundna dunket
av segelbommen, slamret av blocken och föremålen ombord verkade sövande
på Ingrid. Folke trodde kanske att hon sov. Han kände sig nu så
främmande för henne. Det föreföll honom som vore hon av en annan ras.
Systerns känslor hade smugit sig in i honom.
Ingrid såg upp mot honom. Han hade månljuset starkt från ryggen och
varje linje av hans huvud, armar och bröst markerades mot vattnet,
himlen och luftens månskimmer. Han var en staty skuren mot den oändliga
rymden. Och hon kände sig sväva med honom i en hissnande färd. Det var
bilden av hennes örn. De kraftiga, smidiga armarna, månglansen i håret
som en gloria ... det var samma bild som hon älskat. Hon slöt ögonen för
att bevara den.
Då kom en kåre av vind och vattrade fjärden. Seglet buktade ut. Det
fladdrade lätt framme i fören. Folke drog in åren och gick fram på däck
för att ordna ett skot. Ingrid låg över linan. Han böjde sig ned och
lyfte henne till andra sidan av däcket, lade henne varligt ned igen och
sköt en kudde under hennes huvud.
Trodde han att hon sov, eller var det hennes tankar som tvungo honom att
lyfta henne, bära henne och lägga henne varligt ned ... Minnen från den
tid då hon först lärt känna Folke Hjelm passerade hennes inre blick. Hon
hade från början funnit något tilldragande hos honom. Nu visste hon att
det var en starkare sympati -- och sympatien för en starkare. Folke var
till själ och kropp hennes älskade återförd till livet. Ett enda
medvetet uttryck för detta skulle tidigare ha förklarat allt, och hennes
känslor för honom skulle ha kommit i dagen. Nu hade de funnits där --
latent. Och i ett nu hade uppenbarelsen kommit. I detta ögonblick skulle
hon ha varit hans, besinningslöst hans, om han känt som hon. Men Folke
gick tillbaka till rodret, gav mera segel åt nattbrisen, och kostern
gled in mot bryggan.
När han lagt till, och hon ännu låg kvar där på däcket med slutna ögon,
talade han:
-- Nu, fröken Wiepe, är ni vid ...
Han sade namnet på den fashionabla platsen, som om han gjort det på hån.
Själv bodde han med sin familj på en av öarna.
-- Å, är vi här, och nu har ni ännu en god stunds seglats!
-- Helt säkert, sade han. Jag seglar ut och möter morgonbrisen.
Ingen annan än Ingrid skulle ha kunnat spåra det spotska i tonen, och
hon kände just då, att han gjorde alldeles rätt. Det var hans lilla
blodshämnd. Hon måste dock beundra detta också hos Folke Hjelm. En djärv
tanke for genom hennes huvud: Skulle hon taga ödet i sin hand och säga
Folke, att hon ville följa med och möta morgonbrisen, säga att hon inte
sovit utan sett på honom och säga något, som kunde antyda för honom, vad
hon tänkt.
Men Folke stod i fören och höll båten till. Han räckte henne redan
handen för att hjälpa henne upp på bryggan. Och längst borta på
plankläggningen skymtade vita sommarkläder i månskenet. Musiken spelade
ännu i societetssalongen och ... det var för sent. Om han åtminstone
lyft henne upp på bryggan. Han kunde ju lyfta henne som vägde hon
ingenting alls på hans starka armar ...
Och så hade hon alltjämt icke återfått sin älskade, sin örn, och därför
hade påminnelsen vid middagen så mycket mera pinat henne. Den var ju ett
tveeggat svärd.
En kylig vindfläkt kom genom fönstret och påminde Ingrid om hennes tunna
dräkt. Strömmen började blåna, och natten hade lyft några av sina slöjor
från Söders massa. Det låg en vitriolblå ton över slottets fönsterrader.
Hela fasaden stod som en kuliss, där himlen lyste rakt igenom
fönsteröppningarna. Strömvattnets virvlar hade ett skimmer av blå emalj
över det mörka djupvattnet.
Det var vaknandets timmar över staden, men staden sov. Blott
söderkyrkornas spiror hade en röd glans från öster. Popplarna i
Strömparterren sovo, och måsen ute på bojen i Strömmen stod på ett ben
och drömde.
Ingrid drog en schal över axlarna och satt kvar. Hon kände det som om
hon vaknat upp ur en dröm, icke till verklighet utan till en ny dröm.
Hon såg en förtrollad stad framför sig. Tusen fönster började blixtra i
rött, och andra färger vaknade. Men luften var ett blått skimmer, något
som hon tyckte sig kunna räcka handen efter och likväl aldrig gripa om.
När hon nu skulle resa bort, visste hon, att detta skulle hon dock icke
finna motstycke till. Södern skulle ge henne andra och kanske mäktigare
intryck. Hon skulle fara till Spanien om möjligt, till sydkusten och
till Gibraltar. Men det var en annan stämning hon där skulle söka. Och
kanske omväxlingen enbart skulle ge en behållning. De nya stämningarna
skulle komma henne att glömma. Kanske skulle hon kunna finna ett eller
annat motiv, som hennes penslar behärskade. Detta Stockholm var henne
övermäktigt i sin skönhet, liksom det förde henne till stämningar och
känslor, som kunde bliva henne övermäktiga. Kanske hon också varit för
svag den senaste tiden.
Hon försökte finna en utväg genom att föreställa sig, att det var just
Folke Hjelms förlovning som framkallat krisen i hennes känslovärld, och
att minnet från segelnatten på sommaren kanske trots allt blott var en
halvdröm. Om Folke Hjelm icke just nu gått och förlovat sig, skulle han
kanske ha smält bort ur hennes fantasi, och kanske skulle hon förmått
sig se hela upplevelsen på kosterbåten som en hallucination av hennes
förlorade älskade.
Men trots allt kvarstod något som höll henne fast:
Folke hade lyft henne på sina armar!
Den känsla hon erfarit av att lyftas på hans starka armar skulle aldrig
kunna försvagas. Hon skulle blunda och känna, hur hon svävade över
vattnet, under den oändliga rymden, och ingen annan skulle ha kunnat
hålla henne kvar i denna känsla, eftersom ingen annan skulle ha kunnat
skänka henne den, menade hon.
Nu badade Söders höjder och hus i sol. Staden hade väckts till liv.
Ingrid rullade ned gardinerna om sina drömmar och gick till sängs.
Hon tyckte att hon blott hunnit slumra in, när Gunnar kom och väckte
henne.
-- Hallå, Tuttan, du var melankolisk i går, skall du pigga upp dig med
en ridtur med mig nu.
-- Varför inte. Blir det bara du och jag?
-- Kapten von ...
Gunnar nämnde namnet på en av sina vänner.
Ingrid gäspade och suckade demonstrativt.
-- Nå låt gå för din kapten, han skall sannerligen få en parforce över
stubbar och sten. Jag är upplagd för att »liva» den där
salongsdekorationen.
Gunnar småskrattade eftersom han måste ge sin syster rätt.
-- Du skall se att Harriet kommer att göra en dumhet, det är därför som
jag måste rädda dig. Du och jag måste offra oss på anornas förbannade
altare.
-- Tänk du, om vi ändå varit hittebarn, sade hon ...


KAP. XI.
Teori i praktik.

Adrian Stråvall var i sitt esse. Han tog ett hedersamt avsked från sin
tjänst. Ett par dagar senare fann han i sin brevlåda en biljett med det
Wiepeska vapnet.
Där stod:
»Din insats är tillräckligt djärv för att du skulle kunna
misslyckas, men var viss om, att den inte skall uppskattas
mindre, även om så skulle ske.
Lycka till!
Din 'bundsförvant'
_Harriet_.»
Det var en upprättstående, spatiös, nästan generös stil, så betecknande
för Harriet tyckte Stråvall, som kom att tänka på, att detta var första
gången hon skrivit till honom.
Han läste genom biljetten ett par gånger, och lade bort den på
skrivbordet. Men hastigt tog han den tillbaka, gick bort till sitt
kassaskrin och lade ned den i sin svarta anteckningsbok, där han
upptecknat samtalet med Harriet. Efter detta tillade han: »Bekräftat i
skrivelsen av» och datum för biljetten.
Med stor tillfredsställelse lade Stråvall ned anteckningsboken i skrinet
och låste det. Han såg på klockan, att det var tid att fara till ett
avtalat möte med ägaren till det hus, på vilket han reflekterade. Han
stack en tumstock i västfickan vid sidan om reservoarpennan och tog
portföljen med de erforderliga handlingarna under armen. Av taktiska
skäl, som han uttryckt det för sig själv, hade han klätt sig påfallande
enkelt, och han kompletterade sin utstyrsel med en smått sjaskig
filthatt och sin kombinerade paraplykäpp.
På spårvagnens främre plattform, med glasögonen högt uppe i pannan, en
cigarrcigarrett i munnen och portföljen under armen, kunde herr Adrian
Stråvall tagas för en skatteindrivare eller kanske för just vad han var.
Det hus hans resa gällde var inprickat i hans plankarta tvärs över den
tänkta fortsättningen av en gatulinje, som i verkligheten ännu långt
före denna punkt hejdades av ett gammalt kvarter med kåkar och skjul,
delvis använt för en del av stadens renhållningsattiralj. Stråvall
skulle icke varit den försiktige man han var, om han icke räknat också
med den vidriga möjligheten att en längre tid få behålla det hus han nu
tänkte köpa. Men då skulle han också om än sent ha den reträtt som
erbjöd sig i stadens inköp av tomten för gaturegleringen. I dessa
detaljer hade han gjort sig särskilt väl underrättad. Men också i denna
möjlighet låg en säker prisstegring.
Husets ägare, som hade en lägenhet på nedre botten, var en gammal
förmögen hantverkare, som själv en gång varit med om att uppföra det.
Stråvall hälsade honom med ett leende som om han bitit i en något syrlig
apelsin.
Det var den Stråvallska affärsminen.
Nu besöktes källare och vindar. Stråvall slog här och där med en
hammare, mätte med tumstocken och gjorde anteckningar i en liten bok.
Han fann huset solitt och i gott grundbestånd. Men inredningen var
gammaldags. I trapporna fanns endast gas, och fönstren voro små.
Portgången var fullklottrad med kritfigurer, och rappningen var
bristfällig. Fasaden gav ett grått och gammalt intryck, och en och annan
bristfällighet i murverket kunde tydas som förfall.
-- Ja, det är ju inget nytt hus, förstås, bekräftade ägaren.
-- Om vi nu skulle se genom några av lägenheterna, föreslog Stråvall.
-- Ja, se jag brukar alltid säga till på förhand, om det är så att jag
behöver gå in i bostäderna, invände ägaren.
Stråvall skrattade som om den gamle mannen skämtat.
-- Ägaren skall väl alltid ha fritt tillträde till sitt hus, sade han.
Det föreföll som om den gamle hantverkaren ville göra en invändning, men
Stråvall var full av iver och knackade på första dörr.
-- Ursäkta, men det var så att jag skulle vilja visa lägenheten, sade
värden.
Det var en ung flicka som öppnade. Hon såg rådvill och förskrämd ut och
gick in för att rapportera. Stråvall såg sig om, och innan flickan
återkommit, var han inne i ett rum, där en äldre kvinna låg nedbäddad i
en säng.
-- Vi kanske inte skulle störa, om det är sjukt, sade värden.
Stråvall drog sig tillbaka mera av oro för smitta än av hänsyn till
hemmets helgd.
När inspektionen var över, fick Stråvall sifferuppgifterna:
Det var tjugutvå smålägenheter i huset, bebodda av arbetarfamiljer. Åt
fasadsidan voro två butikslokaler i källarvåningen. Hyresintäkten för
samtliga var 8,400 kronor. Huset var senast taxerat till 100,000 kronor
och brandförsäkrat för lika mycket. Bankinteckningar funnos för 60,000
kronor och skillnaden mellan denna summa och det slutliga priset skulle
betalas kontant. Ägarens första yrkande var i betraktande av de allmänna
konjunkturerna 110,000 kronor.
Stråvall räknade hastigt genom siffrorna och bad med bekymrad min att få
betänketid. Egentligen vore han själv endast ombud för den verklige
köparen, men han skulle göra allt för att driva affären igenom. Ett
väsentligt villkor vore, att nuvarande ägaren tills vidare utåt ville
stå som ägare. En hel del reparationer vore ju nödvändiga, och kanske
man rentav måste utrymma hela huset för att sätta det i stånd.
-- Se, det är ju så höga fordringar numera på bostäder, och man kan
aldrig veta, vad en inspektion skulle kunna leda till, sade han som
slutreflexion.
-- Förresten, tillade han, var det inte ett par tjänstemän från
Hälsovårdsnämnden här ... nej, det blev visst uppskjutet ... nåja, för
all del, huset står sig ju gott för en inspektion.
Värden såg skarpt på Stråvall från topp till tå. Det var inte utan att
ett smil ville bana sig fram i hans gamla allvarspräglade ansikte.
-- Ja, se för min del gjorde det ju ingenting, om huset skulle utrymmas,
för att jag ämnade slå mig ned på landet. Men det bleve kanske svårt för
alla de andra att få bostäder.
-- Men arbetare ha det ju så bra nu. Lönerna gå upp. De få alltid råd
att skaffa sig något.
-- Ja, nog få de in mera än en annan fick när man slet ihop
sparslantarna, men det går också åt.
-- Nåja, vi får ju se på saken, tillade mannen.
-- Det faller ju av sig självt att jag betalar en liten summa i förskott
för att ha huset på hand tills vidare, sade Stråvall.
Och därvid blev det denna gång.
Den kvällen gjorde Stråvall upp sin kalkyl:
För huset var begärt 110,000 kr. Med 60,000 i inteckningar -- som
befunnos goda och säkra -- fordrades kontant 50,000. Genom
detaljförändringar, målning och en del dekorationer skulle huset på kort
tid kunna fullt moderniseras. Den fullständiga bostadsbristen skulle
kunna komma när som helst. Utan svårighet skulle hyresintäkten kunna
uppdrivas med 50 procent eller mera. Det skulle ge en försvarlig ränta
på upp till 160,000 kronor -- utom det värde som tillkomme i möjligheten
av stadens inköp av tomten. Taxeringen skulle utan svårighet under
rådande konjunkturer kunna höjas på lämpligt sätt i förhållande till
skatt och annat. Inteckningssumman skulle kunna följa efter uppåt. Med
avdrag för reparationskostnader skulle en försäljning av huset kunna ge
ett netto på åtminstone 40,000 kronor. Vidare skulle affären kunna göras
som en ren förmedling utan ägandeskap under mellantiden. Det kontanta
utlägget skulle praktiskt taget kunna inskränkas till reparationerna och
en bankgaranti, som Stråvall alltid skulle ha vägar att etablera.
»Mycket anspråkslöst, mycket försiktigt, fullt betryggande, inga risker»
...
Dessa ord uttalade Adrian Stråvall icke alldeles högljudt för sig själv,
då han räknat genom siffrorna, undersökt och kontrollerat alla uppgifter
om fastigheten, inteckningarna, tomtförhållanden, skatter och annat.
Men det var inte heller alldeles så enkelt detta. Visserligen vore
utsikterna de allra bästa för att en affär av detta slag skulle kunna
ske i all tysthet. Men det hade dock givits exempel på, att personer vid
dylika affärer blivit utsatta för skamligt förtal, därför att de måst
avlägsna en del hyresgäster, som det icke skulle vara lönande att hålla
kvar. Barnrika familjer, som lätt gjorde åverkan på inredningen i ett
hus, vore framför allt oekonomiska. Man hade sett fall då dylika
familjer givit skandalpressen stoff till de mest chikanerande
svartmålningar.
Stråvall insåg genast, att han för att ge sig sken av att bedriva en
samhällsnyttig verksamhet också måste praktiskt skydda sig mot illviljan
hos de personer, vilka möjligen kunde komma att förlora sina bostäder
för att lämna tillfälle till dessa bostäders förbättring för andra. På
sätt och vis hade han redan planen färdig i teori. Men för dess
praktiska utförande fordrades en större apparat och ett större kapital
än han ännu behärskade. Men just på denna plan skulle det kunna
ytterligare göras stora summor, samtidigt som den för Stråvalls hemland
skulle innebära nästan en fullständig nyhet.
Idén gick i all sin enkelhet ut på, att barnrika familjer skulle
placeras i stadens yttre delar. Det behövdes trädgårdsstäder för att ge
barnen frisk luft och utrymme. Inne i städerna var luften förskämd. Inne
i städerna löpte de små barnen risker av alla slag.
Men samtidigt:
Äldre personer med anställning i städernas centrala delar skulle betala
mera för att få bo nära sina arbetsplatser. Barnrika familjer hade icke
råd att betala den hyra som skulle kunna dragas av barnlösa familjer och
ensamma personer, ungkarlar ... stadgade inkomsttagare, affärsmän,
mäklare, bankirer ...
Stråvall log stilla, då han tänkte genom dessa saker.
Visserligen fanns det trädgårdsstäder eller ansatser därtill redan nu,
men de hade kommit till på annat sätt. Det Stråvallska systemet bestod i
att äga hus i centrala stadsdelar, äga tomter utom staden, att hyra ut
stadslägenheterna dyrt, att sälja tomter eller uppföra hyreshus i
omgivningarna till dem, som icke kunde betala inne i staden, att göra
ett formligt extrakt av rika hyresgäster i förnäma hus och placera
barnkolonierna utanför. Staden skulle utvidgas, de yttre tomterna skulle
omgivas av ännu ytterligare liggande och stiga i värde. Också de skulle
med tiden bliva centrala stadsdelar med förnäma hus.
Detta vore ett stort socialt system, och dess genomförande åtminstone i
princip skulle göra en man stor. Det skulle göra honom rik.
Stråvall ville bli stor och rik.
Och medan han dag efter dag, vecka efter vecka bragte sitt system till
mognad under bokstudier och sifferräkningar, fann han, att han måste
söka en medhjälpare. Hur denne man skulle vara beskaffad hade han i
huvudsak klart för sig, men helt säkert skulle han icke stå att finna i
de kretsar, till vilka han förts genom sin bekantskap med familjen
Wiepe.
Det skulle snart visa sig, att Adrian Stråvall just i rätta ögonblicket
kastat sig in på bostadsmarknaden. Hans första affär skulle få resultat
som han själv icke anat.
Tre månader efter den dag Stråvall underskrivit papperen med ägaren, och
de planerade reparationerna genomförts, hade Stråvall också en köpare
till huset.
Det var nu till det yttre ett helt annat hus än det Stråvall övertagit
av den gamle hantverkaren. Fasaden hade strukits med en stark brun färg,
sedan rappningen fullständigats, taket var nymålat, alla fönster
putsade, gården cementerad liksom portgången, och den skamfilade
träporten hade ersatts med gallergrindar. Inne i portgången hade
väggarna kasetterats med tunna bräder, och mellan rutorna hade gjorts
panelmålningar i marmormönster. Bräderna hade målats i ekfärg. Trapporna
voro omlagda, och där fanns elektriska lampor i små nischer. Fönsterna i
trapporna hade vidgats och försetts med katedralglas, som lät ljuset
falla in på ett sätt som ytterligare förhöjde väggarnas färgverkan. I
lägenheterna hade nya tak spänts och en del målningsarbete och
tapetsering hade utförts, där hyresgästerna på den korta tiden hunnit
avhysas. Eftersom huset ursprungligen var gediget, hade det också kunnat
bära upp sin försköning och gjorde nu ett gott intryck av att erbjuda
små trevliga och vårdade hem.
När Adrian Stråvall sammanförts med den anmälde köparen, lade han
särskilt märke till dennes visitkort.
Där stod:
K. G:son Gehnfeldt
Godsägare.
Stråvall önskade i detta ögonblick, att han haft Harriet Wiepes biljett
till hands. Han skulle då velat taga fram detta dokument över sina
relationer och på baksidan, där vapnet stod i upphöjt tryck, göra någon
liten minnesanteckning ... Stråvall njöt av sin affärsuppgörelse. Det
var ingen diskussion om priset på huset. Godsägare Gehnfeldt skulle
betala de 160,000. Efter uppgörelsen skulle de gemensamt äta middag ...
Vid denna middag meddelade Gehnfeldt i förtroende, att han endast
förmedlat affären för annan köpare. Han hade föreslagit 195,000 kronor,
och det hade fått gå för det ...
Adrian Stråvall hade funnit sin kompanjon.


KAP. XII.
Marmortrappor för gamla hus.

Friherrinnan Ursula Wiepe brukade på sensommaren resa till Bad-Nauheim
för att få åtminstone tillfällig lindring i en ständigt återkommande
reumatisk krämpa i handlederna. Harriet skulle följa med i hopp att
finna bot för en besvärande huvudvärk, som hennes läkare förmodat vara
en följd av hennes myckna arbete i de många föreningar och sällskap, i
vilka hon strängt taget var den ledande själen. Hon hade också haft en
mycket ansträngande tid med avslutandet av årets räkenskaper i de av
föreningarna som förlagt sina huvudstämmor till denna årstid. Dessutom
måste en del detaljer ordnas för den tid då hon skulle vara borta. Bland
annat skulle en liten hjälpbyrå öppnas för meddelande av råd och
upplysningar till oerfarna flickor från landet, vilka nu i stort antal
kommo till huvudstaden med anledning av de goda förtjänstmöjligheterna.
I denna hennes verksamhet hade Adrian Stråvall börjat alltmera om icke
framträda så dock på ett eller annat sätt biträda.
Hjälpbyrån för de oerfarna flickorna hade upprättats av föreningen
Samhällsnit, vilken kort förut mottagit en kontant penninggåva av givare
»som ville vara anonym». Samma dag hade Adrian Stråvall och Harriet
Wiepe utan personlig avledare för den allmänna nyfikenheten promenerat
på Strandvägen och Djurgården. Sedan hade de druckit te på Grand med tre
kvinnliga styresmän i sällskapet »Lotusknoppen», där för övrigt Stråvall
denna vår varit synlig vid en musikstund, då unga vitklädda flickor med
liljor i händerna utförde sång till harpa. Stråvall hade varit varmt
tilltalad av detta sällskaps verksamhet, och samtalet med Harriet under
Djurgårdspromenaden hade rört sig om ungdomens höjande mot allt högre
och högre ideal.
Adrian Stråvall hade också velat ägna friherrinnan Wiepe en vördsam
hyllning och låtit sända henne en jardinière innehållande gula rosor
jämte hans visitkort, en gåva som den gamla damen fann ytterst älskvärd,
men som stötte på Ingrids bestämda kritik. Jardinièren var nämligen av
kristall, en vara som Ingrid djupt föraktade såsom betecknande
gulaschsmak eller på sin höjd den äldre nucksmaken. Dessutom borde
luktärter ha varit mera på sin plats än dessa rosor, som hon fann
vräkiga.
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Moloks leende: roman - 06
  • Parts
  • Moloks leende: roman - 01
    Total number of words is 4333
    Total number of unique words is 1609
    27.2 of words are in the 2000 most common words
    35.8 of words are in the 5000 most common words
    40.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Moloks leende: roman - 02
    Total number of words is 4516
    Total number of unique words is 1585
    27.7 of words are in the 2000 most common words
    36.4 of words are in the 5000 most common words
    41.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Moloks leende: roman - 03
    Total number of words is 4608
    Total number of unique words is 1554
    29.0 of words are in the 2000 most common words
    37.0 of words are in the 5000 most common words
    41.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Moloks leende: roman - 04
    Total number of words is 4668
    Total number of unique words is 1433
    30.9 of words are in the 2000 most common words
    39.3 of words are in the 5000 most common words
    43.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Moloks leende: roman - 05
    Total number of words is 4494
    Total number of unique words is 1591
    26.3 of words are in the 2000 most common words
    34.0 of words are in the 5000 most common words
    39.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Moloks leende: roman - 06
    Total number of words is 4507
    Total number of unique words is 1530
    29.7 of words are in the 2000 most common words
    37.0 of words are in the 5000 most common words
    42.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Moloks leende: roman - 07
    Total number of words is 4586
    Total number of unique words is 1507
    28.8 of words are in the 2000 most common words
    36.5 of words are in the 5000 most common words
    41.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Moloks leende: roman - 08
    Total number of words is 4784
    Total number of unique words is 1464
    30.3 of words are in the 2000 most common words
    39.0 of words are in the 5000 most common words
    43.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Moloks leende: roman - 09
    Total number of words is 4603
    Total number of unique words is 1474
    28.5 of words are in the 2000 most common words
    37.2 of words are in the 5000 most common words
    42.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Moloks leende: roman - 10
    Total number of words is 4749
    Total number of unique words is 1275
    33.1 of words are in the 2000 most common words
    42.8 of words are in the 5000 most common words
    47.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Moloks leende: roman - 11
    Total number of words is 4697
    Total number of unique words is 1387
    30.6 of words are in the 2000 most common words
    39.5 of words are in the 5000 most common words
    43.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Moloks leende: roman - 12
    Total number of words is 1624
    Total number of unique words is 646
    40.5 of words are in the 2000 most common words
    49.8 of words are in the 5000 most common words
    54.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.