Moloks leende: roman - 11

En sådan idé var Adrian Stråvall.
Men även Harriet hade rönt en viss påverkan av denna sällsamma stämning
som följer och som föregår dödens besök.
Ingrid hade frågat Folke, varför han helt spontant den gången på
Kompaniet varnat henne för Gehnfeldt. Han visste då ingenting om
syrenerna, och han visste icke heller om möjligen Gehnfeldt kunde vara
en närmare vän till henne eller till familjen.
-- Tja, sade Folke helt frankt, det är nu en gång så att jag har mina
sympatier och antipatier. Sympatierna talar jag aldrig om, antipatierna
kan jag inte tiga med. När jag ser Gehnfeldt tänker jag på Stråvall, och
... ja, Harriet får ursäkta, och när jag ser Stråvall tänker jag på
Gehnfeldt. Människogulascher båda två. Jobba i liv.
Harriet hade opponerat sig.
-- Folke vet inte, om Folke känner Stråvall. Det kan vara förklaringar,
som skulle ändra uppfattningen. Dom säger _att_ Jeppe super, men dom
säger inte _varför_ Jeppe super, kom _det_ ihåg.
-- Ja, förlåt, Harriet, sade han, det är min mening. Det är ju därför
inte sagt att den är riktig.
-- Tänk, det där har jag instinktivt känt från första ögonblicket jag
råkade Stråvall, sade Ingrid, sedan Harriet gått ur rummet.
Harriet hade varit illa berörd av det Folke sagt, men när också Gunnar
sagt, att det kunde finnas fog för Folkes uppfattning, hade Harriet
blivit något påverkad, kanske blott av den säregna klangen av allt vad
Gunnar nu sade. Man tror ju så lätt att det ligger något djupare, kanske
något klarsynt, i en persons uppfattning, då döden är nära. I varje fall
hade Harriet gått att möta Stråvall vid Djurgårdsbron med en smula
kyligare känslor för honom än dem hon haft, då de sist skiljdes.
Och efter det senaste samtalet med Stråvall ansåg sig Harriet böra tala
med Gunnar.
-- Orkar du höra på mig, frågade hon. Det är en viktig sak.
-- Tala du kära syster, sade Gunnar.
Hon berättade allt som passerat mellan henne och Stråvall, även samtalet
nu på Djurgården ord för ord som det etsats in i hennes minne.
-- Ja, som du märkt har jag inte velat lägga mig i dina känslor eller
intressen, sade Gunnar, men eftersom du frågar mig, kan jag säga dig,
att jag på sista tiden börjat tvivla på hans sociala idealitet.
Naturligtvis ämnade han från början förtjäna pengar, och sedan hade han
nog tänkt att bli ett slags samhällsförbättrare. När han så fick vind i
seglen, bröt hans verkliga natur igenom. Han kan inte hjälpa det själv.
Det fordras mer kultur än han har för att inte låta fresta sig av
pengar. Du kan ju tycka att det är synd om honom, men längre bör du väl
ändå inte gå.
Harriet nämnde Stråvalls plan på en fond i Gunnars namn för något
välgörande ändamål ... för hem åt fattiga eller så.
-- Det var ju framsynt av honom att tänka på mitt minne, men du får
förlåta att jag inte tar det riktigt för äkta. En karl som tar reverser
av en vän, donerar inte en förmögenhet i hans namn utan att samtidigt
betinga sig något av namnets fördelar, sade Gunnar.
-- Men vad skulle han betinga sig, invände Harriet.
Hon var redan ganska övertygad, men hon fann det vara en skyldighet mot
sina egna känslor för Stråvall att ge honom ytterligare en möjlighet.
-- Dig, syster lilla, sade Gunnar med en trött nickning.
Det måste hon erkänna, att Stråvall faktiskt gjort. Hon ville inte säga
detta för Gunnar. Inte heller ville hon ännu helt avkoppla Adrian från
sina tankar. Han hade varit nervös, kanske en form av samma sjukdom som
Gunnar fått. Möjligen skulle han låta höra av sig igen på ett sätt som
skulle helt utplåna intrycket från den obehagliga promenaden.
Den chansen ville hon ge honom i varje fall.
På kvällen när Folke kom för att följa hem sin syster, hade Gunnar och
han ett kort samtal om Stråvall. Gunnar nämnde vad Harriet berättat.
-- Om jag inte är med längre, får du hålla ett öga på Harriet också, det
lovar du, Folke, sade han.
Folke gav honom handen på det.
-- Jag skall alltid söka vara till nytta för Ingrid och Harriet, sade
han. Du har gottgjort vad jag ansåg att du bröt mot Signe då för
längesedan.
-- Du nämnde Ingrids namn före Harriets, sade Gunnar med en liten
spjuver i blicken.
Men han tog genast upp ett annat ämne:
-- Du får lova mig att gå till Stråvall och hämta två reverser. Det är
egentligen för Ingrids skull.
Han berättade för Folke om reversernas tillkomst.
-- Det där sätter pricken över iet, sade Folke kort. Jag skall gå och
hämta papperen i kväll.
Folke höll löftet.
Han ringde först till Stråvall och bad om ett enskilt viktigt samtal
senare på kvällen. När han följt hem sin syster, gick han till
Rusthållaregatan 5.
Det var underliga tankar han hade på vägen dit. Han nästan tyckte
försynen givit honom hämnd på Stråvall.
Själv hade Stråvall med glädje mottagit Folkes telefonbud. Han ville tro
att det gällde förslaget till Harriet om en fond i Gunnars namn. Det
skulle innebära att Harriet bleve hans. Hennes namn vore värt den
fonden. Och Stråvall hade efter hemkomsten trott sig finna en möjlighet
till kompromiss med Harriets bestämda yrkande på att hela hans förtjänst
skulle användas till välgörenhet.
Han hade i själva verket fört henne bakom ljuset, då han uppgav sina
förtjänster till en halv miljon. Utöver denna summa hade han ett par
hundra tusen reserverade i säkert förvar. Det skulle han kunna ange för
Harriet som sitt ärvda kapital.
Han hade satt sig ner på eftermiddagen för att göra upp sitt sociala
system. Det gällde att på papperet lägga ut ett recept mot sådana
affärer som han själv gjort. Han fann att det inte var så lätt. Man
skulle alltid kunna kringgå lagar, så länge bostadsmarknaden vore ett
fritt fält för varje företagare och hemmet en handelsvara. Naturligtvis
insåg han detta. Det var ju därför han kastat sig in på marknaden. Men
receptet låg inte på bordet.
När han funderat länge, stannade han vid Harriet Wiepes fråga för några
år sedan, då han skulle börja:
-- Får vem som helst driva handel med människohem?
Däri låg fröet till hela frågans lösning. Kontrollen måste vara
personlig. Det måste fordras vissa kvalifikationer, det måste sättas
vissa gränser, och det måste göras till en koncessionsfråga.
Han skrev ned dessa ord och började ett utkast till donationsbrevet.
»Jag undertecknad förklarar härmed min sista vilja vara att en summa
stor 200,000 kronor (skriver två ...»
Beloppet skulle kanske kunna sättas lägre ...
Han skrev papper efter papper vid sitt amerikanska skrivbord, och
beloppet blev för varje gång mindre. Hela eftermiddagen och kvällen
arbetade han trotsande sin husfrökens varningar.
-- I morgon reser jag bort, hade han upprepat så många gånger att det
inte verkade utan att han slutligen till fröken Wagners undran och bävan
sade:
-- I morgon reser vi bort ...
Strax därpå kom Folke, och Stråvall glömde i sin iver att draga jalusien
över bordet och papperen. När han gått in i matrummet för att möta
honom, var fröken Wagner vid bordet och läste hans skrifter.
-- Jaså, jag får det nöjet att se ingenjör Hjelm hos mig ännu en gång,
hälsade Stråvall. Var så god och tag plats.
-- Tack, det här är snart avhandlat. Jag har en fullmakt in blanco för
direktör Stråvall att lyfta fyra tusen kronor jämte den ränta direktörn
själv vill beräkna och anteckna på fullmakten. Beloppet lyftes i baron
Wiepes ämbetsverk. Mot fullmakten torde emellertid direktörn vara vänlig
lämna mig ett par reverser på det ursprungliga lånebeloppet.
Stråvall kunde inte dölja sin oangenäma överraskning.
-- Jaså, de där reverserna ... javisst, jag har verkligen inte kunnat
finna dem. Med säkerhet har jag bränt upp dem, eftersom jag efterskänkt
skulden.
-- Baron Wiepe kan tyvärr inte ta emot den vänliga gåvan. För övrigt
nämnde fröken Harriet Wiepe, att herr Stråvall erinrat sig, att
reverserna kunde finnas kvar.
-- Nej tyvärr, jag missminde mig.
-- Jag förmodar att de inte äro på något sätt förpantade?
-- Förlåt, ingenjör Hjelm, men jag har inte behov av att förpanta något
som jag med öppna händer skänker bort. För övrigt trodde jag den saken
kunde vara slutbehandlad.
-- Nå, i händelse reverserna verkligen äro förstörda på ett effektivt
sätt har jag baron Wiepes uppdrag att överlämna fullmakten mot kvitto.
-- Jag kan inte återta en gåva.
Det prasslade i kabinettet invid matrummet, och hastiga steg avlägsnade
sig därifrån.
-- Ja, jag kan ju inte tvinga er att skriva ut kvittot. Då har jag bara
att överlämna fullmakten.
Stråvall sköt papperet tillbaka.
-- Jag trodde att Gunn... att baron Wiepe möjligen nämnt något om en
donation som skulle göras i hans namn.
-- Den donationen, herr Stråvall, bör nog ha ett helt annat namn. Jag
ber att få säga godnatt.
När Folke kom ut i trappan, slogs dörren försiktigt men hastigt åter upp
efter honom.
-- Förlåt, ingenjörn, men direktör Stråvall är övernervös och sjuk. Jag
kan ta emot fullmakten. Jag hörde hela samtalet, och jag har hans
fullmakt att teckna namnet för hyresbetalningar, så jag kan skriva ett
kvitto i hans namn genom mig. Fröken Wagner hade helt enkelt tagit saken
i egen hand.
-- Förträffligt, sade Folke, glatt överraskad.
Hon skyndade in och skrev kvittot.
-- Det är rätt, tag hand om herrn, sade Folke och gick.
Han gav henne en blinkning som passade till orden.


KAP. XXIV.
»Tillfällets kvinna.»

När Folke Hjelm gått, var Stråvall illa till mods. Han gick länge genom
rummen och rökte cigarrcigarretter. Det som irriterade honom var Folkes
fråga, om reverserna pantförskrivits på något sätt. Möjligen hade
Gehnfeldt redan låtit saken gå till skandal, eftersom han ju föregående
dag fått sina blommor återsända. Kanske var Folke Hjelms besök endast
ett led i en komplott, i vilken även Gehnfeldt spelade med. Dessa
antaganden pinade Stråvall, och han måste gång på gång åter börja sin
oroliga promenad genom rummen, sedan han förgäves sökt fortsätta med den
halvfärdiga donationsskrivelsen. Han hade pressat ned beloppet till en
tiondel av det ursprungligen tänkta, då han återigen rev sönder papperet
vid en ny idé:
Skulle han lämna papperet in blanco och låta Gunnar själv bestämma
beloppet inom ramen av den summa han uppgivit sig ha förtjänat?
En sådan handling skulle inför Wiepes för alla tider skingra tvivlen på
att han vore en gentleman. En jobbare skulle aldrig kunna uppträda så
rentav grandiost!
Men om Gehnfeldt hade röjt hemligheten ... Då vore det hela förfelat.
Stråvall tog telefonluren, innan han ännu tänkt den obehagliga tanken
till slut, och begärde Gehnfeldts bostadsnummer.
Verkligen!
Gehnfeldt svarade själv.
-- Jaså jag fick ändtligen tag på dig, sade Stråvall.
-- Är det du ... Tjänare på dig din lergök ... Men tala inte så högt för
tusan plåtar, du ser väl att jag inte är solo ...
-- Nej det ser jag verkligen inte -- i telefontratten.
Gehnfeldt var tydligen i högsta stämning.
-- Nå vad var det du ville, svåger, drog han till.
-- »Svåger», vad menar du, hör du inte vem det är?
-- Tyst, tyst ... hon får inte höra att det är du, förstår du.
-- Jag vet inte vilken hon du talar om, det var ...
-- Nehejvisst, du tjänar för Lea, så du kan inte ha sinne för att det
också finns en Rakel ... Å en sådan kvin...
Stråvall hade god lust att ringa av. Detta var honom väl starkt.
Visserligen trodde han sig ha sett Ingrid Wiepe vid Gehnfeldts sida i
bilen på Djurgården, men detta, nej, det syntes honom otroligt ...
såvida inte reverserna ...
-- Är du anträffbar i morgon, frågade Stråvall nästan med gråten i
halsen.
-- I morgon, ja, vad skall det bli i morgon ... I dag, i dag, för Rakel
är jag svag ... Jaså i morgon sa du, sa du ... Jojomän, i morgon kommer
jag till dig med en liten sak, som du kanske väntat på.
Stråvall sade ett kort godnatt och sjönk ned i stolen gapande av
förvåning. Skulle Gehnfeldt alltså ämna återställa papperen? Stråvall
hade summan i beredskap.
Men när han funderat en stund på saken, gick det runt för hans förstånd.
Gehnfeldt hade visserligen ganska säkert förtärt en massa sprit, men han
brukade dock i regel kunna klart och tydligt ange sin mening. Det måste
ha varit något avsiktligt försök att trassla till det hela.
Medan Stråvall satt och grubblade hit och dit, kom fröken Wagner in till
honom.
-- Jag märker nu, att jag måste ta befälet, om direktörn vill eller
inte. Det kan gälla livet, och direktörn får inte arbeta mer i dag ...
förresten, det är ju mitt i natten.
-- Tack, tack, fröken Wagner, sade han i klagande ton och såg tomt ut i
rummet, under det han nickade med huvudet.
-- Direktörn måste tänka på sig själv och inte låta andra husbondera
sig. Ja, ursäkta att jag säger det, men jag tror nästan att direktörn
håller på att råka ut för något obehag. Tänk om någon är ute för att
alldeles ruinera direktörn!
-- Ruinera?
Han sade ordet så fort som om det varit en enda stavelse och gav henne
blixtsnabbt en skrämd blick.
-- Jag hade en så märkvärdig dröm i natt.
-- Om mig?
-- Ja, direktörn hade skrivit ett stort papper med många sigill på. Det
var så tungt så man kunde knappt hålla det i handen.
Stråvall drog ned jalusien på sitt amerikanska skrivbord.
-- Asch ja, drömmar, sade hon och avbröt berättelsen.
-- Nåå, hur gick det med papperet?
-- Nej, det gör detsamma ... Nu skall jag hämta medicin åt direktörn.
-- Tror ni att jag är sjuk?
-- Direktörn är allvarligt sjuk, sade hon tvärsäkert.
Han nickade och såg ut att vilja gråta. Det stela leendet över hans
ansikte förvred hans drag som till begynnande bitter gråt.
-- Tror ni att jag kan ha blivit värre av att jag träffat fröken Wiepe?
Fröken Wagner blev häpen över hans bekännelse.
-- Är hon sjuk ... jag förstår inte.
-- Baron Wiepe, min vän, ligger för döden, och hon kom direkt från honom
för att möta mig.
Ansiktet fick ett löjligt förnämt uttryck, när han sade »baron Wiepe,
min vän».
Hon skulle kanske vid ett annat tillfälle ha skrattat åt honom, möjligen
rentav skämtat med honom, men nu insåg hon vikten av att spela sina kort
bättre än så.
-- Där ha vi drömmen, sade hon och tog ett teatersteg baklänges. Det var
någon som skulle dö, och det var en dam med i spelet. Direktörn skulle
akta ...
-- ... skulle akta?
-- Hälsan ... och undvika smitta. Jag tror att direktörn fått den
_nervösa_ spanskan.
-- Tänk om ni har rätt. Men vad var det för en dam ni drömde om?
-- Direktörn måste ha medicinen ... Jag kommer på sekunden.
Stråvall var rörd över hennes omtanke. Han var som vax, tyckte han
själv. Hon skulle kunna göra med honom vad som helst. Det var ett
medgivande i hans tanke som kanske berodde på, att han visste sig kunna
säga stopp om han ville. Hon var hans underlydande.
Underlydande ...
Tanken flög långt in i en framtidsbild, som han ibland sökt göra levande
för sin inbillning.
Harriet Wiepe skulle aldrig kunna ställa sig som hans underlydande. Han
kände sig ju alltid som en tjänare vid hennes sida, han tvang sig att
göra medgivanden, som han egentligen aldrig ville ha gjort. Som helt
nyss vid promenaden ... I hennes sällskap var han icke herre över sig
själv.
-- Se här har jag dropparna.
Fröken Wagner kom in med en punschkaraff och ett glas på en bricka.
-- Punsch?
-- Javisst, vi talade ju om det i morse.
-- Alldeles riktigt ja, men säg, fröken Wagner ... punsch, vad skall det
egentligen vara bra för?
-- Det är just vad direktörn behöver för sina nerver. Direktörn som
aldrig spritar, för direktörn blir det den bästa medicinen. Det har jag
sett så många bevis på ...
Hon slog upp.
-- Ja, ja ... det kan ju så vara.
Han läppjade på glaset och tömde det sedan i ett drag.
-- Och punsch som är så gott förresten, sade hon.
-- Ja, det är ganska gott.
-- Rök nu en cigarrcigarrett och sitt lugn en stund, direktörn, sade
hon. Förresten skulle direktörn sitta inne i kabinettet. Det här rummet
bara irriterar.
-- Ja kanske det.
Han smålog upplivad av hennes outtömliga förråd av ordinationer.
-- Nej, seså, inte skall ni ha besvär med brickan, sade han då hon
skulle flytta in den. Tag ett glas själv och kom med.
-- Ja tack, men ...
-- Inga men, vi har ju tiden för oss.
Hon skyndade efter ett glas åt sig, men i förbifarten genom tamburen tog
hon en titt i spegeln. För all del, ännu en tio år kunde hon tagas för
ung. Men det var på tiden i alla fall ...
-- Vet ni, fröken Wagner, ni verkar som bromkalium på mig, sade han, då
hon slagit sig ned och skålat.
-- Det var dystert. Eller var det menat som elakhet?
Hennes vattenblå ögon fingo ett beslöjat skimmer. Hon tog upp ett litet
nätt etui och tände en cigarrett.
-- Nej långtifrån ... Vet ni det här livar bestämt upp mig. Det är en
del saker som irriterat. Men det är dumt att lägga vid sig allting
också.
De drucko ett glas, medan hon väntade på att han skulle fortsätta.
När han började tala, var han inne på en för henne alldeles ny
tankegång:
-- Ånej, mig får dom inte fast så lätt. Jag ser nog vad meningen är. Jag
har varit för medgörlig ... det är just vad jag har.
Han såg slugt bort över porträtten på väggen, och hon följde hans blick.
-- Hur gick det till slut i er dröm, fröken Wagner?
-- Ja inte gick det som i romanerna, där dom får varann.
-- Hör, hör ... det slutade illa alltså ...
-- Tvärtom ... Vill inte direktörn ta en cigarrett av mina för en gång
skull?
Hon tände en sticka åt honom.
-- Jag tror ni tänder eld på mig, haha.
-- Nå det går ju inte ut på mordbrand ...
Han hade inte hört på utan blossade på cigarretten upprepade gånger som
en nybörjare.
-- Säg, inte tror ni att jag är dum och går och gör mig löjlig, vad?
-- Inte om direktörn har nerverna i ordning.
-- Ni har nog märkt, att jag inte hör till de lättfjällade fiskarna.
-- Hur så, jag har väl aldrig ...
-- Vad var det ni drömde häromnatten, när jag kom in, och ni slog ...
till mig.
Påminnelsen brydde honom, och han var generad ett litet ögonblick, men
strax hade han glömt bort alltsammans. Tankarna började fara hit och
dit. Han tog upp dem efterhand som de kommo och släppte dem igen.
-- Jag skriver inte det där papperet, sade han med ett resolut försök
att göra sig barsk i tonen. Jag är inte så dum, vad ...
Han såg henne in i ögonen, och hon flyttade sin stol omärkligt litet
närmare.
-- Direktörn är varm i pannan. Tänk inte så mycket, sade hon och
fläktade honom med handen.
-- Så skönt, så svalt, vad ni är kall.
-- Är jag nu kall också ...
Hon flyttade sig intill honom och tog hans hand:
-- Se mig rakt i ögonen och säg en gång till, att jag är kall, så skall
jag tro det.
Han liksom skärpte blicken till en misstänksam granskning, men den
smälte till ett stort leende i hennes.
-- Ni har en kolossal ögonteknik, sade han. Säg vad drömde ni
häromnatten, när jag kom in?
Hennes ögon smalnade till fuktiga glittrande strimmor, men hon släppte
inte den fångst hon höll på att göra med dem. De slöto sig som
blomsterkalkarna om insekten, när de skola suga till sig hans livssaft.
-- Jag drömde att jag mötte kärleken, och så kom ni ...
Hon hade ämnat säga »ni själv», men hejdade sig för säkerhets skull. Ett
ord för mycket skulle kunna sätta honom i försvarsställning ... och
dessutom tvekade hennes smaksinne. Men hon böjde sig allt närmare honom
och hennes kind kom att snudda vid hans.
Helt tafatt började han smeka hennes händer och armar, tills hon
oförmodat vände på huvudet och kom att beröra hans läppar med sina. Det
var bara en lätt glidning, som kunde ha varit tillfällig, men måttet var
rågat. Han drog henne till sig och kysste henne, och hon slöt sina ögon
helt.
-- Ni skall alltid pyssla om mig så här, sade han och klappade henne på
ryggen.
Punschkaraffens horisontlinje var i sjunkande, och natten plånade ut
dess sista aning, som när det mörknar bortåt havet ...
När de reste sig upp, höll hon honom halvt i sina armar. Någon av dem
kom att riva ner Harriet Wiepes porträtt. Han såg det och skrattade
slött. Han gjorde en rörelse med foten men han kom icke när porträttet.
-- Jag skall alltid pyssla om direktörn, sade hon med betoning på jag.
-- Ja, ja, gör det ... pyssla riktigt om mig ... Och så skall vi resa
bort en tid. Det kan vi behöva båda två.
De skulle resa bort, hon skulle pyssla om honom ...
Fröken Wagner log, när hon släckte ljuset, och de lämnade rummet. Nu
gällde det bara att inte släppa det grepp hon vetat att taga, kanske
just ögonblicket innan det skulle ha varit för sent.
När Stråvall vaknade, var det redan ett stycke in på förmiddagen. Han
såg sig förvånad omkring i rummet, som om han vaknat på ett främmande
ställe. Men så började han erinra sig ...
Det hördes ett litet buller i tamburen, och en dörr öppnades.
-- Det är godsägare Gehnfeldt som söker dig, sade hans husfröken så högt
att det kunde höras ut i tamburen.
Stråvall satte sig upp i sängen och for med händerna genom håret.
Gehnfeldt kom in.
-- Jaså, herrskapet är sena av sig tror jag.
Han sänkte rösten, sedan han stängt dörren efter sig.
-- När började det bli _du_ här i huset?
-- Ursäkta att jag inte är uppe, sade Stråvall förbryllad.
-- Föralldel, genera dig inte för mig. Här skall du få se.
Gehnfeldt rullade upp gardinen och tog fram några papperssmulor ur
fickan, som han strödde över hans bädd.
Stråvall såg på lapparna, såg på Gehnfeldt och återigen på lapparna.
Gehnfeldt var gredelin i ansiktet och hade tydligen icke törstat under
den gångna natten. Han stod med händerna i sidorna men i övrigt i
givaktställning och såg nickande på Stråvall som för att bekräfta, att
det var verklighet det denne såg på lapparna.
Det var smulorna av de Wiepeska reverserna.
-- Vad betyder detta?
Frågan var onödig. Stråvalls hela fysionomi åskådliggjorde den på alla
världens talande och stumma språk.
-- Tja, valuta bekommen, kära vän, sade Gehnfeldt med en loj
axelryckning.
-- Valuta?
-- Valuta, ja det vill säga ...
-- Skall jag lämna dig beloppet nu ... jag menar ... vill du ha en check
... ja, jag har förresten sedlar reserverade för ändamålet, försökte
Stråvall som om det ännu funnits ett hopp.
-- Hörde du inte vad jag sade, eller skall jag tala tydligare?
-- Nej för guds skull. Du har alltså gjort anspråk på reverserna ...
-- Tydligen.
Gehnfeldt njöt.
-- Men det var ju ditt löfte att ...
-- Ja nu reser jag bort en tid. Adjö på dig Stråvall.
Gehnfeldt lämnade rummet. Han triumferade. Hela denna lögn han för
Stråvall lyckats göra till en levande förfärlig sanning ersatte för
honom missräkningen och grämelsen över att ha blivit så fullkomligt
tillplattad av Ingrid Wiepe, som han i själva verket blev av att
blommorna återsändes. Han var själv utestängd och sannerligen var det
honom icke en lisa att se Stråvall dela samma öde. Ty Stråvall skulle
aldrig ha mod att göra sig underrättad om verkliga förhållandet.
Och allt detta syntes Gehnfeldt vara värdt de fyra tusen kronor, från
vilka han avstod.
Nu var det en sak, en enda sak som tillfredsställde Adrian Stråvall i
allt detta. Han hade icke skrivit ut donationsbrevet, som han ett
ögonblick tänkt skicka i brev till Harriet. Nu hade han hela sin vinst
räddad åt sig själv -- trodde han.
Fröken Wagner kom in med te.
Han kände sig tacksam för alla hennes omsorger om honom.
-- Sätt dig här hos mig, Agnes, vi måste resonera.
Hon log mot honom och slog sig ned.
Någon tid senare voro de i Norge.
Stråvall följde ivrigt alla svenska tidningar för att finna Gunnar
Wiepes dödsannons.
Det gick två veckor och han fann en annons ...
Harriet Wiepe var död ... efter en kort sjukdom ... sörjd av moder ...
och syskon, Ingrid och _Gunnar_ ...
Stråvall måste läsa om och om för att fatta.
Gunnar levde alltså. Gunnar hade stått emot, men Harriet hade fallit för
den rasande epidemien.
Döden slog hårdt och som på måfå ...
En dag sade Agnes Wagner till honom:
-- Det var sant, jag har några tusen kronor, som jag lät hämta för dig
på baron Wiepes byrå. Jag lämnade de där sönderrivna reverserna du lagt
i sängen och sade att det skulle överlämnas till baron.
Nu såg Adrian Stråvall tomt ut i rymden.
-- Jag måste vara mycket sjuk, Agnes. Det är väl, att du pysslar om mig
som du gör ... sade han och började gråta som ett barn.


KAP. XXV.
Ugnen och människorna.

Det var sent en kväll i de gamla kvarteren: _Skedbladet_, _Hästmanen_,
_Metmasken_, _Änkemannen_ och allt vad de heta. Råttorna gnodde längs
Rusthållaregatans snedgångna trottoarer mellan köttbodarna i
Kvarntorgets hallar och Pauli kyrkas gravar. En gammal nattuggla strök
fram, följd av en vinglig, sluddrande tillbedjare.
I porten till Rusthållaregatan 5 stod gamla Tilda och hostade. Hon
väntade på Bjuttan, pudelhyndan, som under sin herres frånvaro ensam
bebodde lägenheten där uppför de många marmortrapporna. Gamla Tilda hade
fått nycklarna till köket för att sköta djuret. Hon hade också fått en
slant för att köpa mat åt hunden, men själv hade hon det klent. Det hade
visserligen varit en del kvarlevor i skafferiet, som hon fått lov att
använda, men hade det inte funnits barmhärtighet hos de snälla människor
som bodde i detta hus -- och undergivet funno sig i ödet att bo där --
hade Tilda fått svälta.
Hon lockade till sig pudelhyndan och strävade uppför trapporna med henne
för att sedan åter gå ned i sitt källarrum.
-- Och det hörs ingenting från direktörn, frågade en ängslig röst.
-- Nej, svarade Tilda, det är då för galet ... Det måtte då väl aldrig
ha händt herr Adrian något.
Ett avloppsrör hade sprungit i gården, tvättstugan var låst, det ringde
i ett på tamburklockan och i telefonen däruppe i direktörsvåningen;
många hundra människors hemtrevnad var störd ... och detta var bara här
i Skedbladet. Det var så många andra hem som löpte samma risk, så många,
många människor som denne ende frånvarande utsatte för obehag.
Vad bekymrade det honom!
Han gick in i ett hem och förde köpare dit att se på varan, när det
passade honom. Han lämnade också allt vind för våg, när det passade.
Gamla Tilda började uppge hoppet. Snart skulle det vara slut på bränslet
till den stora ugnen som hon var satt att sköta.
Det skulle bli kallt i alla dessa hem ...
-- Men det är för väl, att där inte finns några små, tänkte Tilda.
Hon hade en trebent stol i källaren invid den stora ugnen. Där satt hon
ibland om nätterna, då värmen inte ville nå in till hennes eget
källarrum och vedpinnarna voro slut i hennes lilla spis. Det var bara
stora sura träklabbar som eldades i ugnen. När den var het och i brand
kunde den sluka allt. Den var som ett vidunder med gapet fullt av eld,
då hon öppnade luckan. När den fått sitt lystmäte, hördes pipande och
väsande ljud där inne i eldhavet. Och utanför låg återstoden av bränsle
i en hög, en väldig hög för visso, men vem visste, när herr Adrian
skulle behaga komma igen.
En förunderlig ved var det som Stråvall köpt.
Det fanns nätter då Tilda stod skräck stilla och såg på högen. Det
spökade visst i den. Väldiga rotklabbar sträckte ut sina armar i luften,
de famnade varandra eller grepo tag i varandra. Hon hade sett en tavla
föreställande helvetets kval. Och här tyckte hon sig ha samma bilder av
krampaktigt förvridna mänskliga ansikten och lemmar som grepo om
varandra i hat och vånda. Och när natten var som svartast, tyckte gamla