Moloks leende: roman - 08

Total number of words is 4784
Total number of unique words is 1464
30.3 of words are in the 2000 most common words
39.0 of words are in the 5000 most common words
43.6 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
vilja vi inte göra som de bestämma, komma lagens väktare och kasta ut
oss.
Nästa talare tog upp samma tråd:
-- Våra hem äro bara detaljer i industriföretag på lång sikt,
kalkylerade på halva eller hela århundraden, låsande utvecklingen,
bindande individen. Det har gått så långt att hemmen standardiseras. Det
individuella begäres inte. Vi bo i hyreshotell på tid. Vi bindas i
spiltor vid sidan av andra och måste avlyssna grannarnas livsyttringar i
avloppsrören och genom trossbottnarna och väggarna. En mänsklig
verksamhetsålder räcker inte till att amortera dessa stenkolosser. Vi
måste hjälpa till genom ett par generationer, och där stå vi på samma
punkt. Det skall vara visst utbildat folk att ta emot oss i världen när
vi komma, och de döda skola ha sina ceremonier när de gå, men vi levande
äro i händerna på kreti och pleti, folk som i hela sitt liv inte göra
annat än suga ränta på de pengar de pressat ut ur samhället med lagarnas
hjälp.
-- Jag gör inget yrkande, sade talaren, och jag föreslår ingenting, för
det tjänar ingenting till. Man får ändå inte alla med sig, för de som ha
det sämre än djur skämmas för sitt elände och visa det inte, de som
tvingas till brott de tiga, och de som ha råd att betala de ha det bra
...
Folke Hjelm märkte att han var eld och lågor, och hans händer
applåderade medan han instämde av hela sin själ.
Den ene efter den andre vittnade om nöd och elände och till sist
uppträdde en kvinna.
-- Jag har en syster som går på gatan. Hon var förlovad och de skulle
gifta sig, men det fanns inte ett rum att få som de hade råd att betala
tillträde till, och så ackorderade hon ut barnet. Men det var sju barn
på stället, alla från ensamma mödrar, och hennes barn dog. När jag var
där med henne, låg där barn i lådor på golvet i sin väta och maskarna
kröp, och detta är ett samhälle. Och vem som helst får ta emot barn för
pengar. Ja det är dagsens sanning, och nu går hon på gatan, för det både
kläder och föder henne, och så har hon alltid plats för natten. Och hon
kan berätta, att det finns gott om rum hos överklassens ungkarlar ...
och gifta med. Bara de betala så få de. Och om alla rummen som ogifta
gulascher ha bleve tagna till hederliga familjer med barn, så skulle det
nog vara bostäder att få ... Tack för ordet ...
Kvinnan slutade med gråten i halsen, och ett frenetiskt buller vidtog.
Mötet uttalade sitt krav på omedelbar ransonering av bostäder, och
därvid stannade saken.
Det var den linje, på vilken dessa olyckliga ville tvinga fram en
lösning på den fråga, som icke heller av dem skulle kunna lösas.
När Folke Hjelm kom ut på gatan, tänkte han på Stråvalls iskalla leende.
Han knöt händerna.
Denne man skulle kunna göra honom till mördare, och om han bleve det,
skulle han förlåta sig själv.
Han ringde till Hervor och fick veta, att hon var hemma och att hon
häftigt insjuknat ... kanske spanskan ...


KAP. XVII.
Strategen Adrian Stråvall.

Adrian Stråvall drömde.
-- -- -- Han svävade genom luften, fram genom gatorna i de gamla
kvarteren i Pauli: _Skedbladet_, _Metmasken_, _Hästmanen_, _Änkemannen_
och allt vad de heta. Han ägde dem alla. Och likväl voro de icke hans.
De buro alla skyltar med namn på bostadsföreningar som köpt dem. Men ur
stuprännorna strömmade silver och guld, och allt detta var hans. Hans
enda arbete bestod i att hämta in detta som av sig själv rann fram. Han
såg inga barn i dessa kvarter. Där voro endast gamla människor, och när
de skulle dö, vore husen åter hans. Och han kunde säga dem, när han
ville att de skulle dö. Och så flög han allt högre upp och såg bortom
staden oändliga vidder som voro hans. Men plötsligt blev han varse den
stora anstalten hemma i Brinkeberga. Där vimlade det av kaninungar, och
likväl voro de alla ännu utan ludd på skinnet. De voro blinda och hade
svarta glober där ögonen skulle komma fram.
... Det är Jakobs. Inte röra dem, sade en vallflicka med bruna ben och
utslaget hår. Och så tumlade flickan om i gräset. Han sökte fånga henne.
Då såg han att det var Harriet Wiepe och blev rädd, men hon tog honom i
handen, smekte hans hår och kysste honom. Det var så underligt att hon
kysste honom. Han hade blivit kysst bara av sin mor, och det var så
länge sedan. Därför ville han bliva kysst mer och mer av Harriet Wiepe,
men nu var hon borta igen ...
När han vaknade, knackade det på dörren till hans sovrum. Han trodde
åtminstone, att han vaknat före knackningen. Men han hade på natten
slutligen måst taga en stark dosis luminal för att få sova efter alla de
oroliga tankar gårdagens förtret väckt till liv. Han hade sökt Gehnfeldt
hela dagen och burit fyra tusenlappar i plånboken för att infria Gunnars
och Ingrids reverser. Han hade ju icke lyckats förmå Gunnar att skriva
brevet, men han hade tänkt säga Gehnfeldt, att han fått penningarna
kontant av Gunnar. Men Gehnfeldt hade varit som bortblåst, och icke ens
hans glada änka vid Regeringsgatan hade stått att avvinna någon
upplysning om hans vistelseort.
Fröken Wagner stod och såg på sin herre och direktör. Han låg i en grov
svätter som gick över öronen och plirade över täckeskanten. En
väggklocka över bädden visade på tio.
-- Direktörn skulle inte ligga i en sådan där islandströja utan i tunna
silkespyjamas, sade hans husfröken.
-- Varför det då, jag kunde ju få spanskan.
-- Tvärtom. Det är mycket farligare att ligga i ylle och skämma bort
sig, då har man ingen motståndskraft. Man blir så stark av att ha tunt
på sig om natten.
-- Låt mig få en kopp buljong och en äggula, och så är jag inte hemma.
-- Det vet jag nog, att direktörn inte är hemma i dag.
-- Nej, jag kommer hem nästa vecka.
-- Det har jag sagt till alla som varit här och velat betala hyran.
-- Nej nej, inte till alla får ni säga det. Då går dom bara till
notarius publicus och deponerar. Bara till dem som jag har sagt ...
Han räknade upp namnen på några hyresgäster i ett par av husen, vilka
han trodde sig kunna bli av med genom att uppskjuta deras hyresbetalning
över kontraktstiden.
-- Säg till de andra, att jag kommer när som helst, så kanske de vänta
med depositionen tills det blir för sent.
-- Men är det inte elakt i alla fall mot de stackarna.
-- Det är väl mycket elakare, att man skall få avvisa andra varje dag
som vilja ha bostäder. Om dessa som i alla fall nu ha haft lägenhet bli
av med dem, så är det bara rättvist, att de som icke ha tak över huvudet
skola få.
-- Ja, det är ju sant förstås.
Hon kom in med buljong och ägg samt morgontidningarna.
Stråvall hade fått upp huvudet över täcket. Han såg ut i ansiktet som en
kanariefågelunge som börjar få dun. Det var väl delvis hår av svättern
men också prov på Adrian Stråvalls manliga skäggväxt. Han hade inte så
mycket av den sorten.
När Stråvall druckit sin buljong, tände han en cigarrcigarrett och läste
tidningarna. De andades en fientlig stämning, och det talades om möten
och skrivelser till regeringen, deputationer och en oändlighet av
förslag, och det var en revolutionär anda i allt detta. Men det gladde
honom, att alla husägare i en del av tidningarna skuros över en kam.
Samvetet sade honom, att detta var orättvist, men så var det i stället
andra tidningar som så mycket skarpare gingo till rätta med
bostadsföreningarna. Dock var det ingenting som direkt pekade mot något
av hans företag. Nej, han hade nog vetat att binda sina hyresgäster och
bostadsköpare, så att de icke skulle våga rapportera för mycket. Det
skulle i så fall kosta dem åtskilligt mer än det smakade.
Men nu kom tanken åter till de obehagliga reverserna. Gehnfeldt hade
tydligen sett för mycket på Ingrid Wiepe, efter Gunnars yttrande att
döma, och efter hans eget. Vad en sådan man kunde företa sig vore ju
inte gott att veta. Bleve han avvisad av Ingrid, skulle han kunna
tillåta sig vad som helst i sin svartsjuka. Det var en de starka
passionernas man. Om ett ord om reverserna bleve känt i familjen Wiepe,
skulle Stråvall vara slut, helt enkelt slut för dem. Endast fullt
utbrutet vansinne skulle för dem kunna förklara men dock icke försvara
ett handlingssätt som hans. Och det var endast fattigdomen, som tvungit
honom till denna formalitet, sökte han försvara sig. Nu skulle han ...
Hastigt sprang han upp ur bädden och klädde sig för visit hos Wiepes.
Det innebar jaquette, stärkskjorta och svart halsduk med smala vita
ränder. Han hade en gång för alla bestämt sig för denna uniform, då han
kom på eget initiativ.
Fröken Wagner hjälpte honom på med bäverpälsen. Han tände en ny
cigarrcigarrett och var färdig.
-- Var nu rädd om sig direktörn och gå ingenstans, där dom har spanskan.
Hon visste att han kunde bli blek av skräck, när han inbillade sig ha
råkat på en bacillförare, och han höll henne räkning för att hon visade
sig mån om honom. Det där med silkespyjamas kom honom att skratta
ystert, när han skyndade nedför kökstrappan för att ej vara sedd.
Gamla Tilda stod nere på gården böjd över en spann. Hon hostade alldeles
förskräckligt, och det nästan skar honom i hjärtat.
Det var för tidigt att gå direkt till Wiepes, och han tog vägen om Stora
Kommissionen, med vilken han inlett underhandlingar om försäljning av
nästan hela sin anpart i Aktiebolaget Centralbostäder. Det vår en kupp
gentemot hans kompanjon, men det kunde också kanske visa sig lämpligt
att senare underrätta denne. Man kunde aldrig vara försiktig nog ...
Stora Kommissionen utvecklade sig alltjämt och upptog lokaler av olika
slag i alla hörn av staden, och varför skulle icke de Stråvallska
fastigheterna vara lika goda som andra. Staden och staten kunde betala,
och det var inget knussel om det gällde att köpa ut några enskilda
familjer. Stråvall var strateg och liksom han passat på, när rätta tiden
var inne, ville han i detta fall dels göra detsamma, dels också
tillförsäkra sig en reträtt, när förhållandena vände sig. Besöket på
Stora Kommissionen visade också, att han här hade möjligheter till en
betydande affär.
Han skulle uteslutande ha ägnat sig åt njutningen av denna tanke, om han
icke helt oväntat fått se en syn, som i högsta grad överraskade honom.
Gunnar Wiepe kom på gatan i tydligen mycket förtroligt samtal med en
dam. De gingo helt sakta som om de väntat någon, och mycket riktigt kom
Ingrid hastigt ut till dem från Kompaniet.
Stråvall tog en omväg för att undvika dem och skyndade på stegen.
Harriet var ensam, när han kom till Wiepes.
-- Se här skall du få se något, sade hon ivrigt och pekade på en väldig
syrenbukett, som ännu stod i sina omslag i tamburen. Hon lyfte undan
papperet och visade ett visitkort:
K. G:SON GEHNFELDT
Godsägare.
Det var hans »officiella» kort ...
Adressen var till Ingrid.
-- Kan du tänka dig något så oförskämt, utbrast hon mera upprörd än han
någonsin sett henne.
Stråvall log, osäker om vad han skulle säga.
-- Du träffade ju Gunnar på hans byrå, och då vet du ju hur pass den där
karlen känner Ingrid.
-- Men det kan vara ett skämt, försökte Stråvall, oviss om hur han borde
ställa sig, när det gällde hans kompanjon.
-- Smakligt skämt det där, vet du. Vi skulle naturligtvis inte ha tagit
emot blommorna, om någon av oss träffat budet. Buketten kom upp från
portvaktens, men jag har ringt till alla möjliga firmor för att få veta,
varifrån den kommit, och det skall jag ha reda på, och tillbaka skall
den.
-- Står inte firmanamnet på adresslappen?
-- Nej, det är en blank lapp.
-- Det var mig en baddare, undslapp det Stråvall.
-- Ja, det skulle man kunna säga. Inte skulle du gjort så ...
Hon avbröt sig plötsligt och rodnade.
-- Tror du inte det, sade han och såg in i hennes ögon.
Hon tog ett litet steg närmare honom och besvarade hans blick, och i den
besvarade hon frågan.
Drömmen kom för honom och som en fortsättning på den tog han fatt hennes
händer och drog henne närmare intill sig. Han bestämde inte längre själv
över vad han gjorde utan kysste henne eller lät sig snarare kyssa henne.
-- Adrian, jag visste, att det skulle komma en gång, sade hon och
torkade bort en tår från kinden. Men du hade nog inte skickat mig
blommor efter vårt första sammanträffande.
-- Jag visste ju inte då, att jag skulle komma att hålla av dig så ...
Möjligen hade han ett ord till på tungan, men han lät det utebli för
ännu en kyss.
De stodo alltjämt kvar i tamburen. Han började känna sig en smula
osäker. Allt hade gått honom väl i händer, bättre än han vågat hoppas.
Nu hade han _garde_. Men han visste dock icke, om den skulle trotsa eld
och vatten ... och han tänkte på, att blod är tjockare än vatten. Han
hade visserligen somnat in sent omsider på natten med föresatsen att
komma till denna punkt med Harriet just nu. Men han var osäker om det
skulle vara klokt att gå vidare och fråga, om hon ville bli hans.
För henne låg allt detta i kyssarna.
-- Tror du i alla fall det är så riktigt att leta reda på firman, sade
han, när de kommit in i salongen.
-- Naturligtvis, varför inte?
-- Tja, det kunde se märkvärdigt ut. Det pratas så mycket i affärer.
Hon ledde in på en annan tankeväg.
-- Och du som säger att man inte skall prata i _affärer_. Jag har just
inte fått veta mer än konturerna av dina. Och det var för mig en
överraskning att höra av Gunnar, att Gehnfeldt var din kompanjon. Säg
mig, vad för slags människa är han egentligen? Ingrid säger, att han ser
ut som en robust tysk lantjunkare med ohyggligt sensuella läppar.
Stråvall prisade den tur han alltid haft från sitt första inträde i
familjen Wiepe att han råkat komma i det ögonblick han kom. Och han var
också på det klara med att det varit klokt, att han icke genast sagt
mera till Harriet. Nu hade han huvudet kallt och kunde bedöma sina
handlingar. Här inne i salongen var det en annan stämning än i tamburens
drömdager.
Men Harriet flyttade sig närmare honom och smekte hans händer.
-- Ja, Ingrid har nog rätt på sätt och vis. Hon har förresten alldeles
rätt. Oss emellan sagt håller jag på att avveckla mina affärer med
Gehnfeldt. Han har drivit mig för långt. Det har verkligen också blivit
rena spekulationsaffärer, Harriet.
-- Du säger det där så ärligt och öppenhjärtigt, så jag skulle nästan
tro, att det vore välgörenhetsaffärer, som du gjort.
-- Ånej, det är det inte. Men du vet ju _varför_ jag började. Jag skulle
aldrig ha gjort det mot din vilja. Du minns vårt samtal den gången.
-- Jag har många gånger tänkt på det och satt värde på det. Du frågade,
om det var min vilja, och sedan ändrade du det till _mening_.
Han satt tyst och såg mot dörren. En idé höll på att arbeta sig fram hos
honom vid sidan av samtalet. Han kände i fickorna, som om han letat
efter något och funderade ett ögonblick på att fråga, om han fick röka
en cigarrcigarrett, som han i så fall skulle ha hämtat i sin överrock.
-- Förlåt mig, jag skall bara hämta en näsduk, sade han och gick ut.
Det kom för honom att cigarrcigarretten just nu icke skulle ha varit på
sin plats.
Ett häftigt buller uppstod i tamburen.
Harriet skyndade ut.
Stråvall hade snavat över syrenerna och buketten var tillspillogiven.


KAP. XVIII.
Moloks offer ...

Hervor Tedelius låg sjuk i fem dagar.
När Folke fått underrättelsen i telefon, på vägen från mötet vid
Kvarntorget, hade han skyndat till Sturegatan. Hervor låg till sängs,
men hon hade bestämt vägrat att låta tillkalla läkare.
Folke hade länge suttit vid hennes bädd och talat med henne och ännu
längre efteråt hade han suttit vid fönstret i hennes lilla rum med
huvudet stödt mot handen, tyst grubblande.
Lektorskan Tedelius hade gjort vad hon kunnat för att lugna honom, men
han hade endast skakat på huvudet och sagt:
-- Tack tant, det är så vänligt.
Och fru Tedelius hade undrat över, att det nästan låg ett löje över hans
läppar i denna djupa förtvivlan.
Lektorn hade erbjudit sig att upplåta de två övre rummen, vilka skulle
kunna avskiljas och isoleras, och som hade egen ingång från trappan
genom en tambur, som numera användes till garderob.
-- Det är ju så att Hervor bestämt vill ligga hemma, hade hennes far
sagt, och under en epidemi som denna är isolering nödvändig.
På natten hade Folke själv hämtat en läkare. Denne hade undersökt Hervor
och sagt Folke sin mening. Folkes förtvivlan var gränslös.
-- Det kan möjligen finnas hopp. Någon bestämd sjukdom har ännu icke i
sig själv kommit till fullt utbrott, men fröken Tedelius har råkat
använda en ytterst vansklig medicin, sade läkaren.
Folke var outtröttlig som sjukvårdare. Men på femte dagen, då allt var
slut, sjönk han samman. Han måste föras till sitt hem, och nu var det
han som kämpade med döden.
Han hade känt det som en ödets ironi, när den gammaldags borgerligt
beskedlige lektorn erbjudit den del av familjens rymliga lägenhet,
vilken Folke en gång liksom på skämt föreslagit avskiljd för honom och
Hervor. I sitt febertillstånd såg han allt detta i så mycket bjärtare
färger.
Om de haft åtminstone den lägenheten, hade allt varit annorlunda ...
Och i hans fantasier återkom även Stråvall, som han efter det
förbittrade mötet vid Kvarntorget känt sig i stånd att dräpa.
Folke talade ibland högt i feberfantasier, men vid bädden satt hans
syster, som var hans förtrogna, och hon förstod honom.
Folkes syster hette Signe. Det var för hennes skull, som Gunnar Wiepe
för några år sedan varit så ofta sedd hos Hjelms. Då Gunnar en
sommarkväll, som han sedan ångrat, lämnade Signe med svidande hjärta,
hade umgänget blivit mindre intimt. Och Folke hade å sin systers vägnar
visat en bestämd köld mot Wiepes.
Nu hade en ny sommar hägrat för Signe Hjelm. Kanske skulle den till sist
också verkligen komma. Hon hade av den slump, som gynnar dem som älska,
sammanförts med honom ute i snön. Det var två backar, stupande mot
varandra till en dal, som fört dem samman i svindlande fart. De kommo på
skidorna strålande av livslust och kraft som när gnistor mötas i rymden
utslungade för att en gång råkas.
De hade sedan mötts i staden, och nu när Folke låg sjuk hade Gunnar
gjort ett besök. Både Signe och Folke hade varnat honom för faran, men
det var Gunnars natur att icke taga saker och ting just så allvarligt.
-- Folke är så stark, så han går igenom vilken pers som helst, och om
jag blir smittad och stryker med, så är det bara naturens urval, sade
han.
-- Det är den förbenade aristokratens mun som talar, sade Folke halvt i
yrsel. Nu skryter han till och med över degeneration.
När Signe var ensam med Folke under hans svåraste krisnatt, sade han:
-- Om jag dör, vill du då lova mig en sak?
-- Och det är ...
-- ... Nej, det är ingenting. Det tjänar ingenting till. Du får inte
besudla dina händer, syster. Den karlens brott får inte störta dig i
fördärvet. Ty det skulle gå ut över dig och icke över honom. Han kan
icke dömas av ett samhälle, som själv möjliggör hans brott. Det är så,
syster. Nu är det hans tid, och vi äro bara hans offer. Han dräpte
Hervor -- genom sin passiva aktivitet -- och jag som var stark offrade
mina krafter på att hjälpa henne. När jag var förbrukad och mötte
smittan, då blev jag också indirekt hans offer. Själv klarar han sig
förstås. Du ser att han har sin beskyddare. Hahaha.
-- Folke du skall inte tala, jag tror att det oroar, varnade systern.
Hon sökte kyla hans heta panna med is.
-- Nu känner jag hans kalla skratt i min panna, hans infernaliska
leende. Det är Molok som hånskrattar när han tar sitt offer.
Signe grät. Läkaren hade givit hopp, men hon trodde icke längre att det
fanns något.
-- Sedan är det Gunnars tur. Javisst. Ser du inte serien? Han vågade sig
inte på Gunnar Wiepe direkt. Han måste gå den här omvägen. Feg förstår
du, feg som den kalla ödlan i hans hand. Vet du syster, han har en ödla
i handen, som vänder på sig, när man hälsar ... nej, man hälsar inte
Molok, man böjer sig i vördnad ...
Nu badade den sjuke i svett, och han domnade av i bädden. Det var krisen
som passerats, och han var räddad åt livet.
När Folke var på bättringsvägen, ville han skriva en roman. Den skulle
heta _Anatema_ och vara en borgerlig proletärdikt. Han skulle beskriva
Stråvall som urtypen för de samhällsvampyrer, som själva voro produkter
av samhället.
Men när Folke Hjelm blev frisk, skrev han icke. Han visste, att det
skulle båta så föga. Det han skildrade skulle vara en överdrift,
eftersom samhället icke vill erkänna sin skam. Även om han sade, att
Stråvall vore ett undantag -- vilket han dess bättre var -- eller om han
sade, att Stråvall vore den ende av detta slag -- vilket han icke var --
så skulle de, som blivit hans offer, skämmas och förneka honom, och de
som genom honom köpt sig fördelar, skulle ställa sig redo till hans
försvar. Detta hans anatema skulle förklinga ohört och glömmas med den
kris som snart skulle vara glömd av en generation, vilken kanske själv
skulle hoppas bliva skonad från dess upprepning ...
När döden har klappat på hjärtdörren, ser man med andra ögon.
Men också den krisen blir glömd, och man hoppas, att det skall dröja,
innan den återkommer.
Så såg Folke Hjelm nu saken.
Men en kväll, när han kom Rusthållaregatan fram förbi de gamla
kvarteren, kände han ett oemotståndligt behov att säga ett sanningens
ord till den man, på vars nyck i mildaste fall hans framtidsdrömmar
kastats omkull.
Det var gatans äckel som gav honom den tanken. Han såg vidriga råttor
utmed väggarna till hus, där köttet, som människorna skulla ha till
föda, hängdes upp över natten. Han kände de fadda dunsterna från
dörrarnas och fönstrens ventilatorer, och människoavskum strök fram över
de snedsjunkna trottoarstenarna. Han mottog anbud som hänvisade till
portgångar, där han kanske skulle blivit rånad ...
När han genom gårdsporten gick in till huset nummer 5, såg han tvetydiga
figurer skugga i cementgårdens utkanter. Han hade gått in för att se om
det lyste i Stråvalls rum åt gårdssidan, eftersom det kunde falla denne
herre in att vara oanträffbar.
Så gick han ut igen genom den lilla dörren i den stora porten, där en
gammal böjd kvinna, nästan i paltor, hejdade honom.
-- Är det herr Adrian, sade hon i halvmörkret och tände portljuset.
-- Nej, det är inte herr Adrian, svarade han med ett löje och såg på den
gamla.
Folke tyckte hon såg ut att ha sett bättre dagar. Hennes skrällande
hosta nästan skrämde honom. Han gav henne ett par kronor och lyfte på
hatten av vördnad för ålderdomen och olyckan.
-- Nej, nej, det skulle jag inte ha, sade den gamla.
Hon såg smått generad ut, fast allt tydde på, att hon så väl kunde
behöva pengarna.
-- Jo, varför inte, sade Folke och gick.
Han hörde efter sig en lång tacksamhetens harang, som slutade med att
något då var alldeles för galet.
Och så gick han uppför marmortrapporna. Hissen fick stå. Han hade en
bestämd aversion mot hissar, eftersom de markerade skyhöga staplar av
lagrade hem, handelsvaror, packhus, nederlag eller något jämförligt ...
-- Jaså, det är ingenjörn, sade fröken Wagner i dörren. Ju längre på dan
...
Och så tillade hon med en viskning:
-- Stå bara på sig; det lyckas nog, för direktörn är väldigt mjuk i dag
...
Stråvall log nästan som av tacksamhet för att Folke kom.
-- Jag hade just häromdagen tänkt ringa till ingenjör Hjelm, men så fick
jag höra av baron Wiepe, att ingenjörn låg sjuk, sade Stråvall, sedan de
slagit sig ned i hans kabinett.
Folke fäste sig vid, att han förut icke blivit mottagen i privatrummen
utan endast i ett slags ritsal eller kontor, som husfröken kallade
ateljén.
-- Jaså, ni hade tänkt ringa, sade Folke med markerat hånfull ton.
Stråvalls leende utbredde sig, och hans min blev salvelsefull när han
sade:
-- Jag hade tänkt underrätta om att lägenheten stod till ingenjörns
disposition.
-- Det var ytterst älskvärt.
Folke satte blickarna i mannen, fast och skoningslöst.
-- Ni hade tilläventyrs hört av Wiepes, att min fästmö var död.
Stråvall vred sig som en mask på kroken.
-- Ingenjörn har sorg, jag ser det, ja, jag ber att få beklaga.
Folke hade ett drastiskt svar på tungan, men han kunde inte hjälpa att
han i detta ögonblick tyckte synd om mannen. Det var så tydligt att han
ljög, och det var också ganska klart för Folke, att om Stråvall
verkligen tänkt meddela, att bostaden stod till hans disposition, så
skulle han ha gjort detta, eftersom han fått veta att Hervor var död.
Men att han inte ringt berodde på feghet. Stråvall hade icke vågat göra
det hycklande anbudet. Han hade icke trott sig om att spela okunnig om
Hervors död.
Detta var Folkes hastiga reflexion. Han kände icke till, att Stråvall
långt före Hervors död beslutit sig för att på billiga villkor lämna
honom lägenheten. Stråvall hade nämligen av Harriet Wiepe fått veta, att
den dam han sett i Gunnars sällskap var Folkes syster.
Men från Folkes synpunkt måste Stråvall förstå, att han var genomskådad,
och han höll honom tillräckligt intelligent för att själv inse vad han
gjorde för en figur i Folkes ögon. Därför reste han sig upp och tog ett
steg mot Stråvall med orden:
-- Ja, frågan har alltså förfallit, men ni bör ju själv kunna begripa,
hur jag bedömer edra ständiga uppskov med avgörandet. Det är ju fullt
mänskligt att tänka som så, att om vi tidigare fått lägenheten, gift oss
och flyttat in, så skulle kanske förhållandena varit annorlunda.
Stråvall blev en nyans blekare, när han svarade:
-- Ja, men så får man väl inte resonera ändå.
Han reste sig också upp och tog fram en låda med cigarrcigarretter.
-- Får jag lov.
-- Tack, jag röker bara pipa, svarade Folke.
Cigarrcigarretter var den osmakligaste tobaksvara han visste -- även
humletobaken gav han företräde.
-- Jag är verkligen ganska förbittrad på er, herr Stråvall, sade Folke
efter en stund, sedan de båda, besvärade av situationen, betraktat
varandra, snarast för att undvika varandras blickar.
-- Det är många som är det, sade Stråvall.
Det var som en befrielse för honom att finna detta svar, och han
skrattade exalterat.
-- Jag förstår det.
-- Det finns så mycket nervöst folk just nu.
-- Tiden har sina exponenter.
De gingo fram och tillbaka på var sin sida av det runda divanbordet mitt
på golvet.
-- Den gamla typen för gentleman börjar försvinna, sade Stråvall och såg
ned.
Folke stannade:
-- Säg inte det. Det finns tre slag av gentlemen kvar i världen, och de
skola nog alltid finnas kvar. Det är den borne demokraten, den borne
aristokraten och den gamle hederlige borgaren eller bonden. Men det
börjar komma fram en ny typ, herr Stråvall, och den är alldeles för fin.
Stråvall stod blek kvar vid bordet och såg ut att söka en replik.
-- God afton, herr Stråvall, sade Folke.


KAP. XIX.
Colossus ...

Ser du, det är en sak som man inte tänker på, och det är vad som kommer
efter detta. I dag är det söndag, och man glömmer för ögonblicket, att
det kommer sex veckodagar efter. Nu är det goda tider, men tror du det
finns många som tänka på, att det kan slå om? Men jag vet, och jag har
gar...
Monologen, som ingick i en kanske redan tolv timmar lång dialog -- då
och då avbruten av sömn -- övergick till en rad mustiga eder över en
totalt försvunnen kragknapp. Till och med Colossus, den i sina egna ögon
mäktige, måste böja sig under denna mikroteknikens diktatur. Han satte
sig på en stol och väntade. Erfarenheten hade lärt honom, att dylika
saker icke finge forceras. Han väntade undergivet, och om en stund
träffade hans ögon knappen ute på den himmelsblå silkesplyschmattan. Han
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Moloks leende: roman - 09
  • Parts
  • Moloks leende: roman - 01
    Total number of words is 4333
    Total number of unique words is 1609
    27.2 of words are in the 2000 most common words
    35.8 of words are in the 5000 most common words
    40.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Moloks leende: roman - 02
    Total number of words is 4516
    Total number of unique words is 1585
    27.7 of words are in the 2000 most common words
    36.4 of words are in the 5000 most common words
    41.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Moloks leende: roman - 03
    Total number of words is 4608
    Total number of unique words is 1554
    29.0 of words are in the 2000 most common words
    37.0 of words are in the 5000 most common words
    41.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Moloks leende: roman - 04
    Total number of words is 4668
    Total number of unique words is 1433
    30.9 of words are in the 2000 most common words
    39.3 of words are in the 5000 most common words
    43.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Moloks leende: roman - 05
    Total number of words is 4494
    Total number of unique words is 1591
    26.3 of words are in the 2000 most common words
    34.0 of words are in the 5000 most common words
    39.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Moloks leende: roman - 06
    Total number of words is 4507
    Total number of unique words is 1530
    29.7 of words are in the 2000 most common words
    37.0 of words are in the 5000 most common words
    42.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Moloks leende: roman - 07
    Total number of words is 4586
    Total number of unique words is 1507
    28.8 of words are in the 2000 most common words
    36.5 of words are in the 5000 most common words
    41.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Moloks leende: roman - 08
    Total number of words is 4784
    Total number of unique words is 1464
    30.3 of words are in the 2000 most common words
    39.0 of words are in the 5000 most common words
    43.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Moloks leende: roman - 09
    Total number of words is 4603
    Total number of unique words is 1474
    28.5 of words are in the 2000 most common words
    37.2 of words are in the 5000 most common words
    42.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Moloks leende: roman - 10
    Total number of words is 4749
    Total number of unique words is 1275
    33.1 of words are in the 2000 most common words
    42.8 of words are in the 5000 most common words
    47.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Moloks leende: roman - 11
    Total number of words is 4697
    Total number of unique words is 1387
    30.6 of words are in the 2000 most common words
    39.5 of words are in the 5000 most common words
    43.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Moloks leende: roman - 12
    Total number of words is 1624
    Total number of unique words is 646
    40.5 of words are in the 2000 most common words
    49.8 of words are in the 5000 most common words
    54.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.