Moloks leende: roman - 06

Total number of words is 4507
Total number of unique words is 1530
29.7 of words are in the 2000 most common words
37.0 of words are in the 5000 most common words
42.0 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
-- Det är en pretentiös best den där Stråvall, hade Ingrid sagt till
Gunnar.
Gunnar hade godmodigt invänt:
-- Han är som han är, varför skulle just han vara fulländad. Du är som
du är och ser helst att ingen lägger sig i det.
-- Men du måste väl medge, att man bildar sitt omdöme om en person just
av sådana saker.
-- Ja, naturligtvis, medgav Gunnar med en loj axelryckning. Men Stråvall
är affärsman i grund och botten. Ett par generationer till och familjen
Stråvall kanske representerar kulturen. Vår tid börjar ta slut, och det
kommer en ny uppsättning människor, som skall ha sin tid.
-- Ja, men den där utvecklingsprocessen tar sin rundliga tid, sade
Ingrid.
-- Förresten tycker jag vi dra all den nytta vi kunna av Adrian, sade
Gunnar allvarligt.
Ingrid teg.
Stråvall hade lämnat Gunnar det önskade beloppet, och -- även den
affären hade avslutats på ett fullt betryggande sätt. Det skedde inne på
Gunnars rum. Gunnar hade skrivit en revers på summan.
-- Det är ju onödigt, att någon känner till det här, hade han sagt.
-- Men namnet skulle kanske bevittnas ... ja, du förstår inte för min
skull, men jag kunde ju falla från, och om det skulle vara
fordringsägare ...
Gunnar blev en smula överraskad.
-- Här är ju i alla fall mitt sigill på papperet, men som du vill ...
Stråvall avbröt honom:
-- Saken är mycket enkel. Ingrid skulle ju använda pengarna. Det är ju
egentligen för hennes del. Om hon skriver en förbindelse till dig, att
hon står för din revers till mig, så lägger du bara det papperet i dina
privata handlingar, och så är saken klar.
-- Jaså, du menar att det är jag som kan falla ifrån. Du har alldeles
rätt, affär är affär, Ingrid skall få skriva ett papper. Det kommer att
ge henne respekt för pengarna.
Gunnar hade låtit sin syster skriva den begärda handlingen. Hon hade
bestämt vägrat att lämna ut den, om den skulle läggas i Stråvalls
händer. Gunnar hade lugnat med att det bara vore en formalitet, och han
hade lämnat Stråvall också detta papper i förtroende.
-- Jag har verkligen aldrig lånat på det viset förr, sade han, men det
har också varit mindre belopp, och det är ju fullt korrekt att du skall
ha säkerhet ... om du nu är nöjd med denna.
Stråvall hade förklarat sig fullt nöjd och tillagt:
-- Det här låser jag ned bland mina papper, så du kan vara alldeles
lugn. Och räntan kan ju oss emellan göra detsamma.
Gunnar Wiepe tog i allmänhet saker och ting med orubbligt jämnmod. Han
var egentligen för bekvämlig för att lägga något vid sig i onödan, men
det var inte alldeles utan att han ett ögonblick tvekat. Emellertid hade
han gjort detta för systerns skull. Han hade nog vänner som i likhet med
honom själv kunde göra upp en penningaffär utan skriverier, men det var
verkligen så, att någon av dem svårligen kunnat försträcka det belopp
som fordrades. »Stråvall är nu en gång sådan», sade han för sig själv
med ett litet leende.
De båda handlingarna nedlåstes av Stråvall i hans kassaskrin, och några
anteckningar i den svarta boken där förklarade dem närmare.
Så reste Gunnar och Ingrid över England till Spanien, och friherrinnan
Wiepe och Harriet till Tyskland. Reseriktningarna angåvo på sätt och vis
också deras sympatier i den stora fråga, som just då höll världen i
spänning.
Stråvall fick nu icke längre uppskjuta sin resa till Brinkeberga för
uppgörelsen med disponenten om husköpet. Resan hade från början bjudit
honom emot, och han kände obehag framför sig i tiden. Men när han
närmare funderade på saken, gladde det honom, att han haft onda aningar.
Det brukade alltid klara upp sig till slut, när han hade den oron inför
något. Ofta nog kunde den säkraste förvissning och trygghet störas av de
mest ofattbara besvikelser.
Regnet störtade ned, när Stråvall kom ut på framkörsplanen till den
lilla stationen, men det var just ingenting som bekymrade honom. Inte
heller gladde honom detta välsignade regn, som man bedt om i kyrkorna
och anropat himlens makter för att få till landets räddning från
hungersnöd. Hela naturen drack, sädesfälten böjde sig drypande ödmjukt
inför detta Herrens under som vederfarits dem. Luften var drivhustung av
dunster, som icke fått utlopp ur jorden eller växterna.
Men likväl förvånade det Stråvall, att icke Jakob sade något om vädret
och detta regn, då han kom och steg i vagnen. Drängen gjorde bara en
stram honnör och satte sig till rätta på kuskbocken. En våt klatsch med
piskan satte liksom ett märke i luften, och så bar det av.
Vägarna voro avrunna, och sand och grus bildade deltan i dikena och ända
ut på åkrarna, där säden lagt sig. Midt uppe i hästspåret, i
hjulrännorna och på gångbanorna lågo urvattnade lik av daggmaskar. En
och annan padda kom mötande, också den uppe på vägen, däst av all
välfägnad regnet skänkt. Eljest stod hela landskapet som sovande bakom
en ridå av regn, förtätad av vattenånga från den ännu heta jordskorpan.
Stråvall undrade mycket över Jakobs fullkomliga tystnad. Vid en ryckning
i tömmarna såg han att Jakob hade ring på fingret. Han skulle gärna
vilja höra något om den historien, men han spanade förgäves mot
beteshagen för att finna utgångspunkt för ett samtal. Till slut måste
han ändå fram med ett ord:
-- Vad är det för metall som blänker på Jakobs hand, frågade han i
raljant ton.
Det lät på Jakobs svar som om han suttit med orden på tungan och väntat
att få säga dem:
-- Å, det är den saken herr Adrian frågade om både på hemvägen och
bortvägen när han var här häromsistens, svarade han med ett brett grin.
-- Sesådär ja, då skulle Jakob vara gift nu då?
-- Jo, det stämmer nog det.
-- Nåja, det kunde ju varit förlovningsring också.
-- Ånej, ett stycke längre än så har vi allt hunnit.
-- Då skulle jag gratulera Jakob, för det är förstås en vacker och
präktig jänta han fått tag i.
-- Jag menar nog det, herr Adrian.
Stråvall började känna sig osäker, men just här kunde han inte stanna i
samtalet, och ännu mindre kunde han hoppa över på något annat om än så
närbeläget. Det var något med Jakob.
Älvorna dansade redan i betesmarken. Det strök vita molnskägg genom
trädtopparna. Dimmor drogo dälderna genom och dansade. Vem som helst
skulle lagt märke till detta och sagt ett vänligt ord vid återseendet av
sin barndomsbygd, men Stråvall skyndade att fortsätta samtalet:
-- Är det en stadsflicka eller är hon från landet, Jakobs fru?
-- Några _flickor_ tror jag inte precis det är så godt om i städerna,
sade Jakob tvärsäkert. Min _hustru_ är härifrån stället, och en riktig
flicka var hon, det kan jag ge eden på.
Stråvall fällde ett förvånadt uttryck, och han var kanske en smula häpen
över Jakobs iver att vittna.
-- Se, inte har dom fått något för att dom ränt efter min Gerda, sade
Jakob med en knyck på huvudet.
-- Nänä, instämde Stråvall, eftersom han egentligen inte hade något att
tillägga.
Han knäppte händerna och teg.
När de kommo fram på gården mötte Tilda.
Stråvall tog drängen i hand och tackade för skjutsen i det han stack
till honom ett par sedlar, som han nästan hela sista fjärdingsvägen
rullat i handen.
Tilda var askgrå i ansiktet och såg förgrämd ut.
-- Så förinnerligt roligt som det är att se herr Adrian, så tråkigt och
bedrövligt är det väl ändå, sade hon och brast i gråt.
-- Nej, varför är det så bedrövligt?
-- Det är väl sista gången, kan jag tro, ja det är då för galet ... och
en sådan gentlerman han blivit nu herr Adrian.
-- Gentleman heter det, Tilda, kom ihåg det. Men varför skulle det vara
sista gången?
-- Jo, nu skall ju disponenten köpa huset, så nu skall väl jag på
inrättningen.
Hennes envisa skräck för inrättningen rörde honom.
-- Tilda vet vad jag alltid sagt. Tilda skall med till Stockholm och få
det bra. Lita på det.
Inne i matrummet hade Tilda bullat upp med kaffe och saffransbröd,
filbunke och pannkaka, och nu först hade Stråvall den angenäma känslan
av att vara åter i barndomen, fjärran världen och allt. Han kände det
verkligen uppriktigt som om han stode i begrepp att göra något orätt, då
han nu ville flytta gamla Tilda från denna lugna plats till jäktet och
larmet i staden. Men tanken varade blott ett ögonblick. Den följdes av
en reflexion, som han själv måste stämpla som cynisk: Det var Tildas
eget fel, att hon på detta sätt gick och överlevde sig själv. Moderns
önskan hade varit, att Tilda skulle få bo kvar några år. Hon hade ju
aldrig kunnat veta hur gammal Tilda skulle bli. Och Stråvall behövde
löst kapital. Huset måste omsättas i reda penningar.
Men i det senare avseendet hade disponenten ett biförslag. Stråvall
skulle som del i betalningen taga rätten att från bruket få vissa
kvantiteter marmor.
Stråvall funderade en stund på detta förslag.
Nåja, men det är ju i själva verket inte marmor i egentlig mening, sade
han.
-- Föralldel, den har bara felet att vara svensk. Under min praktik i
Italien såg jag mycket som var sämre. Se bara ett sådant trappmaterial
som detta!
Stråvall nästan ryckte till.
-- Säger disponenten det, säger disponenten verkligen det ... jaja, jaså
disponenten säger det ...
-- Ja, det säger jag verkligen.
-- Tja, då är det väl sagt då, tillade Stråvall med något av sitt stora
leende och samtidigt något av sin allvarligaste min.
Och därefter underskrevs köpekontraktet. Stråvall skulle ha rätt till
viss årlig leverans av marmor i den form och bearbetning han själv
önskade under viss bestämd tid och till visst för denna tid fastställdt
reducerat pris.
Adrian Stråvall hade gjort en god affär, det var han förvissad om. Hade
disponenten bara anat hur väl hans förslag om marmorn passade i de
Stråvallska planerna.
Det fanns ett visst hus i Stockholm, från tak till källare undersökt av
Stråvall. I detta hus fanns det hiss och allt annat modernt, men
trapporna voro av simpel sten.
I detta hus skulle det bliva marmortrappor.


KAP. XIII.
Tillfällets män ...

Där åtelen är ...
När ett papper går upp på börsen, rusa köparna till. Samfärdselns alla
tekniska apparater föra budskapet över landet. Där sitter en skara
iakttagare i alla städer färdiga att fånga tillfället. Efter dem komma
andra från alla de mörkaste vrår. Somliga lyckas. Andra komma för sent.
Men i en invigd krets sitta några få och le. De hade köpt, innan
papperet steg, innan budskapet spreds, innan rusningen började, och de
sälja i tid. Det kan vara två dagar eller tre. De få invigda vinna vad
de andra förlora.
Det är spekulationens lag, reglerad av lag och förordningar. De som
offras äro själva spekulanter, och varan är till för dem.
När människohem äro varan och stiga i pris, då är det människoliv som
offras. Varan är till för den som kan betala. Det kan vara i år, men det
kan sätta märken genom tider. Hemmen stå utan lag. De som icke kunna
betala stå utan hem.
Adrian Stråvall kunde le. Han hörde till den lilla krets av invigda, av
tillfällets män, som voro med och visste sin tid, köpte hemmen och höllo
dem fala. Han visste, att det kunde vara några år. Det hade skett så
förr genom alla tider. Det stod att läsa i ord och siffror. Men de som
gjorde lagarna och förordningarna, hade ännu icke läst det.
Hem kunde köpas, hem kunde säljas. Varför skulle icke de invigda passa
på?
Det gick år, innan lagar kommo för att skydda människohemmen. Stråvall
köpte hus, och sålde. Tiden var hans, och han var dess exponent. Han
gjorde stentrappor till marmortrappor, och trä till mässing. Allt kunde
han betala, eftersom allt betalades.
Och när lagarnas dråpslag skulle drabba hemmens skövlare, då stod
Stråvall leende och oberörd. Han och hans kompanjon. De voro invigda, de
voro alltjämt tillfällets män, och lagarna gåvo dem nya tillfällen.
Den som lagen drabbade var icke Stråvall. Dråpslagen föllo blindt i en
oskyldig flock.
Stråvalls kompanjon ...
Vem var godsägaren K. G:son Gehnfeldt?
Vid denna tid slog döden vidt och bredt under en rasande epidemi.
Där sutto i ett par små rum helt nära Pauli kyrka tre personer vid lika
många telefoner. När ambulansen gick, ringde det i någon av de tre
telefonerna. När en far dog i sitt hem ringde det i telefonerna. De tre
personerna antecknade och ringde igen. Då svarade godsägaren K. G:son
Gehnfeldt.
-- Det är bra, det här går fint. Jag skall se på huset.
Då steg en herre ned med hissen i ett hus, också det nära Pauli kyrka.
Han möttes av sin chaufför vid dörren och sade adressen på huset, där
döden skövlat ett hem.
Det var godsägaren K. G:son Gehnfeldt.
Men det kunde också hända, att någon av de tre personerna ringde ett
annat nummer. Då steg en liten herre ned i huset Rusthållaregatan 5,
kvarteret Skedbladet, och han ställde sig på främre plattformen av en
spårvagn och slank en stund senare in i det hus, dit döden visat vägen.
Det var herr direktören Adrian Stråvall.
Stråvall gjorde få affärer, men när han gjorde någon köpte han huset,
där ett hem var tomt. I så fall var Gehnfeldt med om affären, och då
kunde köparen heta:
AKTIEBOLAGET CENTRALBOSTÄDER.
Gehnfeldt gjorde många affärer, men när han gjorde någon hyrde han det
lediga hemmet för en vän. Och då ringde det i någon av de icke tre utan
fem telefonerna i en liten mörk lägenhet vid Regeringsgatan, där en
kvinna svarade och antecknade den nya adressen ...
Hon hade tre rum denna kvinna och ett av dem var ett gammalt förmak, som
luktade antikvariat. Där satt en kanariefågel i en bur och där låg en
bibel på ett bord. Där voro gamla atenienner och där funnos album på
borden. Möblerna voro av nött plysch, och på soffa och stolar hängde
slitna antimakasser. Det gick en jämn ström av människor upp och ned för
hennes trappor. Men endast en och en fick tillträde till det gamla
förmaket. De andra fingo vänta i ett matrum, där stolarna hade flätade
sitsar och rottingryggar, och där skänken hade röda små glasfönster.
En besökande kunde fråga:
-- Ni annonserar, att ni har en lägenhet?
Kvinnan kunde se på den frågande från topp till tå och svara:
-- Tyvärr, den är just uthyrd.
Men till den nästa kunde hon säga efter en forskande blick:
-- Ja, det skulle kunna hända. Jag har en spekulant, som bjuder 900 i
avträde. Det går an att se på lägenheten klockan 2.
Och då kunde denna kvinna gå in i nästa rum och ringa en av de tre
personerna i huset nära Pauli kyrka:
-- Var på platsen klockan ½1 och bjud ett tusen.
Nästa besökande kunde få till svar:
-- Möjligen kan det gå för femton hundra. Det är ju inte jag själv som
hyr ut, så jag kan ingenting lova, men passa på straxt före klockan 1,
för det är många som reflektera.
Men kanske nästa besökande gjorde frågan:
-- Det var ju ni som annonserade efter en lägenhet?
-- Ja, varsågod och sitt. Se, det var en bekant som behövde den.
-- Men det fordras tusen kronor i avträde.
-- Det låter mycket, men kanske han kan reflektera, om lägenheten
passar.
Och så ringde kvinnan till godsägaren K. G:son Gehnfeldt, eller till
någon av de tre ...
I trappan till denna lilla mörka lägenhet stodo, gingo eller kommo unga
kvinnor strålande av hopp, unga män, gamla, alla i spänning, några få
glada, de flesta förgrämda av bitter besvikelse. Det var en bönernas och
förbannelsernas trappa, och uppe hos denna kvinna avgjordes
människoöden.
Det var en av godsägare K. G:son Gehnfeldts kvinnor.
Han hade verkligen varit godsägare, innan ödet förde honom in på annan
marknad ute i världen. Ingen form av transaktioner var honom främmande.
Han hade varit sjukgymnast och gruvfogde i Amerika, handlat med vapen på
Irland och med fartyg i Norge. Tidens stormar hade kastat honom tillbaka
mot utgångspunkten. Han hade handlat med hästar, svin och bomull. Den
sista varan av de tre markerade en ny undergång, som för vem annan som
helst kunde ha blivit slutgiltig, men som för honom endast betydde ny
vistelseort och ny marknad. Det var en man som besatt många medel och
icke skydde att använda något av dem. Nu var han uppe, och hans reträtt
var garderad -- ett gammalt gods på Fyen hade han köpt i tid, varnad av
sitt föregående och förvissad om att också det närvarande skulle ha ett
slut.
Början av Stråvalls affärer med kompanjonen gjordes vid en transaktion,
för vilken Stråvall måste hos Gehnfeldt deponera ett mindre kontant
belopp, samtliga sina värdehandlingar inklusive marmorkontraktet och mot
hedersord om diskretion Ingrid och Gunnar Wiepes reverser på 4,000
kronor. Av dessa handlingar hade Stråvall sedermera återfått samtliga
utom de båda reverserna. Gehnfeldts hedersord täckte emellertid risken
av en indiskretion.
Då lagen till hemmens skydd väntades, ägde A.-B. Centralbostäder
fastigheter i olika delar av staden. Planen för förvaltningen av de
fastigheter, som icke i tid kunde avyttras med förtjänst, omlades vid
detta tillfälle, då alla uppgifter om lagen voro tillgängliga för
Stråvall under hela utvecklingen av denna fråga. I samtliga fastigheter
bildades bostadsföreningar genom Gehnfeldt eller Stråvall med bulvaner.
De lägenheter, som kunde göras lediga, undandrogos lagen genom att
förklaras till salu och icke att hyra. En summa skulle betalas kontant.
På återstoden skulle endast betalas ränta, men allt blev per år tre
gånger den hyra som lagen tillät.
Att icke hela Stockholm genomgick denna förvandling till minuthandel med
bostäder var icke Stråvalls fel, icke lagens förtjänst -- det var efter
Stråvalls uppfattning uteslutande en »dumhet» från de många lojala
husägarnas sida. Om varje lägenhet, som genom en allmän omläggning efter
det Stråvallska bostadsföreningssystemet blev ledig på detta sätt,
utbjudits till salu, skulle den möjligen blivit tom -- liksom hundratals
lägenheter av denna anledning stodo tomma under den svåraste
bostadsbristen -- och ägaren skulle fått böta 40 kronor. Men dessa böter
jämte den lediga lägenhetens adress skulle då ha meddelats i offentliga
kungörelser till allmänhetens upplysning -- god och billig annonsering,
som kunde leda till försäljning av lägenheten.
Mönsteraffären på detta område gjordes av Stråvall och Gehnfeldt med
skydd av lag och myndigheter och med slutakten i form av en offentlig
förrättning. Det var transaktionerna med »Bostadsföreningen Rotundan u.
p. a.», vilka hade följande skeden:
1. Godsägaren Gehnfeldt köpte fastigheten kallad Rotundan i kvarteret
Skedbladet av den ursprunglige ägaren, som innehaft den i 23 år, för
168,000 kronor -- varav 60,000 kontant. Pris per eldstad 4,200 kr.
2. Bildades bostadsföreningen Rotundan u. p. a. med styrelse: Gehnfeldt,
en dam vid Regeringsgatan samt tre personer från Gehnfeldts kontor.
3. Köpte »Föreningen» fastigheten Rotundan av Gehnfeldt för 280,000 kr.,
en transaktion som på papperet hade följande utseende: »Kontant 60,000
kr. enligt kvitto från förre ägaren, tidigare inteckningar 108,000 kr.
samt ny inteckning av en hr. A. Stråvall på 112,000 kr.»
4. Såldes lägenheter till »inskrivna medlemmar» à 7,000 kr. per eldstad,
»föreningens självkostnadspris». Inbetalt: Kontant likvid 65,100 kr.,
första amortering 21,700 kr. och räntor 15,190 kr., summa: 101,990 kr.
5. Beräknad ränteintäkt var kronor 25,200. Effektiv ränteintäkt kronor
15,190. På grund av detta underskott brast föreningen i betalningen av
räntan å hr. A. Stråvalls inteckning.
6. Hr. A. Stråvall begär huset i mät.
7. Förordnas av vederbörande myndigheter om exekutiv auktion å
fastigheten.
8. Inropas fastigheten av A.-B. Centralbostäder för 220,000 kr.
9. Samtliga lägenhetsägare voro härigenom utslagna från sina
rättigheter.
10. Huset ägdes alltså nu av Stråvall och Gehnfeldt som för detsamma
kontant utlagt 60,000 kr. och kontant mottagit 101,990 kr.
Bruttoinkomst: En fastighet och 41,990 kr kontant.
Stråvall hade dessutom nu inflyttat i det fullt moderniserade huset
Rusthållaregatan 5, varefter ställningen i kvarteret Skedbladet enligt
Stråvalls egna anteckningar var följande:
Kvarteret omfattade _mot väster_ tre fastigheter, av vilka den
nordligaste var Rusthållaregatan 5. De två övriga ägdes av A.-B.
Centralbostäder;
_mot norr_, vettande mot Pauli kyrka fyra fastigheter. Tre av dessa
oåtkomliga. (Möjliga i händelse av ägarens obestånd genom
hyresregleringen.) Den fjärde _önskvärd_;
_mot öster_ tre fastigheter. Den första Gehnfeldts. Den andra icke
önskvärd. Den tredje _överspekulerad_;
_mot söder_ fyra fastigheter. Två av dessa utgöra Rotundans
dubbelfastighet. De två övriga oåtkomliga på grund av ägarens
halstarrighet.
Dessutom hade Stråvall själv ägt elva olika lägenheter i
bostadsföreningar. Av dessa hade han med förlust sålt en och med
förtjänst åtta. De två återstående voro uthyrda genom en dam vid
Regeringsgatan. I uthyrningen av den ena av dessa lägenheter hade ingått
diverse äldre möbler från Stråvalls hem för 3,680 kronor.
Adrian Stråvalls mellanhavanden med godsägare Gehnfeldt voro vid denna
tidpunkt ytterst invecklade. Ytterligare tilltrasslades detta
förhållande genom delägareskapet i A.-B. Centralbostäder, vars övriga
aktieägare voro bulvaner eller hos Gehnfeldt anställda personer. Två
aktier innehades dessutom av fröken Harriet Wiepe.
Affärerna rörde sig på papperet om miljoner. Ett avsevärt belopp hade
emellertid Stråvall för egen del placerat i säkerhet i förseglat
konvolut som hemliga handlingar i brandfritt valv.
Stråvall litade fullkomligt på sin kompanjon, men det belopp han
reserverat motsvarade hans långt drivna anspråk på försiktighet i
allmänhet.
Redan i Gehnfeldts utseende låg för Stråvall en garanti. Han var av den
breda svenska godsägartypen utan fruktan och hänsyn. Detta var stommen.
Figuren hade något kvar av det militära. En fullkomlig månförmörkelse av
blåsvart hår var lägrad över hans skalle. Han hade ett vårdat yttre och
ett energiskt ansikte som också kunde kallas vackert.
Gehnfeldt älskade de starka sensationerna -- kvinnor mest.
Det var en enda sak som irriterade Stråvall:
Gehnfeldt hade på skämt bett Stråvall sammanföra honom med Ingrid Wiepe.
-- Jag är ju hennes fordringsägare, hade han sagt, men han hade
ytterligare betonat, att han skämtade.
Detta hade Stråvall också velat tro.


KAP. XIV.
Vägen som leder till ett hem.

Det var återigen en de krossade illusionernas dag hos familjen Tedelius
vid Sturegatan.
Lektorn hade vaknat tidigt, och medan han låg och rökte sin långpipa i
sängen sällskapande med sin käraste ferielektyr, Shakespeare, råkade
hans tankar göra en ganska yster urspåring. Han läste _Cymbeline_ och
kom till det förunderliga rimmet i tredje aktens första scen, då
drottningen i sin dialog med Cloten säger om Cesar:
»... A kind of conquest Caesar made here; but made not here his
brag of 'came' and 'saw' and 'overcame': With shame -- ...»
Där stannade lektor Tedelius och snappade efter röken i pipan ... Just
den vitsen hade Folke Hjelm stupat på dagen förut, när han kom tillbaka
från en resultatlös jakt efter en ledigannonserad lägenhet. »Jag kom och
såg ... men kom inte över den», hade han försökt, hänvisande farbror
lektorn till urkällan.
»Han var för sent ute, gossen», tänkte lektorn »men nu kanske det vore
tid.» Han såg att klockan var sex och tog på sig nattrock och tofflor,
satte ny eld på pipan och vandrade nedför spiraltrappan och till Hervors
rum.
-- Är du inte vaken än, Tösen, skämtade han och tände.
Hervor låg klarvaken i sin säng och grät.
-- Seså, Tösen, det skall nog bli bra. Är det våningen du sörjer över så
här bittida?
-- Ja ... ja, pappa, det ser så hopplöst ut. Jag drömde att Folke hade
fått en lägenhet och så vaknade jag ...
-- Gör nu som jag säger dig. Gå ut till Fina och bed henne vackert, så
går hon och köper alla morgontidningarna åt dig. Leta genom dem, och om
du finner något så skynda dit och tag dem på sängen. Det är sättet skall
du tro.
-- Ja tack, pappa, det skall jag göra, sade hon och fick en gnista hopp.
-- Kan du tänka dig, att jag fick den idén av Shakespeare, sade lektorn
med den lilla kristidskvarlevan av mage gungande av skratt under
nattrocken.
Nu måste verkligen också Hervor skratta, ett gott befriande skratt.
-- Du är då skojig så det förslår, pappa ...
Fina hämtade tidningarna. Hervor hade varken öga eller sinne för de feta
telegrammen från fronter och metropoler. Hon rusade genom
annonsspalternas visthusbodar av lagrade varor under allehanda skyddande
förklädnad tills hon fann »Att hyra». Den ena spalten var mera laddad
med missräkningar än den andra. Det fanns att köpa, alltid att köpa hem,
men ... jo, verkligen ... ett telefonnummer. Där skulle lämnas anvisning
på en lägenhet.
Hon gick resolut ut till telefonen och ringde. Ingen svarade
naturligtvis vid denna tid, men hon hade satt sig i sinnet att väcka upp
de döda per telefon om så skulle behövas. En envis telefonringning om
natten kan tränga genom väggar och trossbottnar. Hon ringde och
beställde på nytt. Om så pappa lektorn skulle få betala högsta
abonnemanget på kuppen för överskridet antal samtal, så skulle hon väcka
annonsören.
-- Bara ring, snälla fröken, det gäller livet, sade hon till den otåliga
telefonisten.
... det gäller livet ... Hon blev rädd när hon hörde sina egna ord.
Hennes tankar hade på sista tiden tagit förtvivlade vägar, räknat med de
äventyrligaste möjligheter. Finge de icke lägenheten så att de kunde
gifta sig inom de allra närmaste veckorna, skulle hon icke kunna stå ut
... Om de haft ett hem nu, skulle de ha varit gifta och allt hade varit
så bra, så bra som två unga människor kunna önska och drömma i lycklig
väntan att se sin kärlek förkroppsligad.
När ingen svarade på hennes signaler gjorde hon sig underrättad om
adressen till det uppgivna telefonnumret.
Det var ett hemligt nummer ...
-- Hem-ligt, hem-ligt, du djävulska ironi, utbrast hon och gick
förtvivlad tillbaka till tidningarna.
Hennes spänning ökades i den mån väckarklockan på hennes nattbord drog i
väg med minuter och halvtimmar.
-- En lägenhet om två rum och kokvrå att övertaga ...
Också här ett telefonnummer ...
Ingen svarade på numret. Men nu fick hon av telefonisten en adress vid
Regeringsgatan.
Klockan 8 stod Hervor utanför tamburen till den lilla mörka lägenheten.
Hon hade kommit först. Ingen svarade på hennes ringning. En
trappsoperska kom släpande med sin attiralj, stannade och slog sig i
samspråk.
-- Det är till att söka lägenhet förstår jag, eller kanske fruntimret
har en att bjuda ut, snattrade gumman.
-- Jag söker verkligen lägenhet, svarade Hervor utan att dölja sin
överraskning över gummans klarsynthet. Men hur ...
-- Jo jo, här springer dom natt och dag och drar upp smörja och elände i
trapporna. Jag tror snart hela stan har varit här.
-- Jaså, är det ett förmedlingsställe?
-- Jo något, skulle jag tro. Se här bor ingen här inte, utan det är en
lägenhet som dom fått när gamla frun som var här dog, och den har dom
full med telefoner och sånt, och där är ett fruntimmer om dagarna och
håller rulljangs.
-- Det låter inte värst bra.
Gumman fick brått att släpa vidare med sin sopborste. En elegant dam
frasade uppför trapporna, såg kärvt på Hervor och plockade fram en
nyckel ur en parfymdoftande handväska.
-- Förlåt, det var ju här man skulle få anvisning på en lägenhet?
-- Jaså, damen har tagit reda på adressen. Stig in.
Tonen lät inte heller så lovande, tyckte Hervor. Men hon skyndade att
följa damen. När dörren slogs igen, ringde det i en telefon och
samtidigt på tamburdörren.
Det var en kanske trettioårig dam, gissade Hervor. När hon lade av
handskarna, märkte Hervor, att hon bar två släta smala ringar med en
kolossal diamantring emellan.
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Moloks leende: roman - 07
  • Parts
  • Moloks leende: roman - 01
    Total number of words is 4333
    Total number of unique words is 1609
    27.2 of words are in the 2000 most common words
    35.8 of words are in the 5000 most common words
    40.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Moloks leende: roman - 02
    Total number of words is 4516
    Total number of unique words is 1585
    27.7 of words are in the 2000 most common words
    36.4 of words are in the 5000 most common words
    41.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Moloks leende: roman - 03
    Total number of words is 4608
    Total number of unique words is 1554
    29.0 of words are in the 2000 most common words
    37.0 of words are in the 5000 most common words
    41.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Moloks leende: roman - 04
    Total number of words is 4668
    Total number of unique words is 1433
    30.9 of words are in the 2000 most common words
    39.3 of words are in the 5000 most common words
    43.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Moloks leende: roman - 05
    Total number of words is 4494
    Total number of unique words is 1591
    26.3 of words are in the 2000 most common words
    34.0 of words are in the 5000 most common words
    39.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Moloks leende: roman - 06
    Total number of words is 4507
    Total number of unique words is 1530
    29.7 of words are in the 2000 most common words
    37.0 of words are in the 5000 most common words
    42.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Moloks leende: roman - 07
    Total number of words is 4586
    Total number of unique words is 1507
    28.8 of words are in the 2000 most common words
    36.5 of words are in the 5000 most common words
    41.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Moloks leende: roman - 08
    Total number of words is 4784
    Total number of unique words is 1464
    30.3 of words are in the 2000 most common words
    39.0 of words are in the 5000 most common words
    43.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Moloks leende: roman - 09
    Total number of words is 4603
    Total number of unique words is 1474
    28.5 of words are in the 2000 most common words
    37.2 of words are in the 5000 most common words
    42.2 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Moloks leende: roman - 10
    Total number of words is 4749
    Total number of unique words is 1275
    33.1 of words are in the 2000 most common words
    42.8 of words are in the 5000 most common words
    47.1 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Moloks leende: roman - 11
    Total number of words is 4697
    Total number of unique words is 1387
    30.6 of words are in the 2000 most common words
    39.5 of words are in the 5000 most common words
    43.9 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Moloks leende: roman - 12
    Total number of words is 1624
    Total number of unique words is 646
    40.5 of words are in the 2000 most common words
    49.8 of words are in the 5000 most common words
    54.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.