Kåtornas folk - 11

och snart var allt som förut. Utom hos ett par ungdomar, som tappert
höllo sig hela sommaren och inte läto sig komma någon fåfänglighet till
last. De hade blivit "mycket kristna" enligt Ellekares utsago, och vunno
hennes odelade gillande och beundran. Hon fördömde i skarpa ordalag
alla, som inte voro kristna, men hela hennes lilla hjärta hängde vid
granna pärlor och rosiga band, och i kampen mellan kristendom och stass,
är jag rädd, att stassen alltid avgick med seger. Lilla Ellekare -- jag
kan trösta dig med, att du inte är ensam om att inte leva som du lär!
* * * * *
Och nu är hösten nära -- för var dag blir luften klarare och mera
genomskinlig, fjällen kläda sig efter var natt i en vitare och vidare
kåpa, solen går ned och lämnar jorden i mörker och går upp igen, precis
som en vanlig och förståndig sol. Ännu äro blad och gräs gröna, men
varje morgon ligger ett vitt frosttäcke över skog och mark, och en dag,
när vi stiga utom oksan, är allt det gröna borta under ett
decimeterdjupt snötäcke. När solen börjar värma smälter det bort igen,
men man får ändå en förnimmelse av, att vintern lurar i bakhåll.
Skymningen, som vi ej sett på månader, blir allt längre för var dag,
kvällarna allt mörkare, och nätterna komma med kyla och stora klara
stjärnor, som glimma över räppen så man knappt vill sluta ögonen till
sömn.
Det är en kväll några dagar innan skolan ska sluta, skymningens blå
skuggor dra över dalen, och jag sitter ensam i min kåta, där elden
flackar och snart håller på att dö ut. På andra sidan härden sitter
Tsappe med huvudet på sned och tankarna lite varstans, mest på sin rygg
antar jag, som ännu bör svida efter en grundlig bastonad -- man går inte
ostraffat upp i boasson, när ens matte händelsevis vänder ryggen till,
och stjäl ett stort stycke färskt renkött, som är avsett till något helt
annat än hundmat! Och som vi båda äro missnöjda med varann sitta vi i
trumpen tystnad, elden brinner allt svagare, snart ligger det bara några
glöd kvar och pyr. Utanför lockar Ellekares mjuka röst på geten:
-- Gitsegaitso bode! Gitse nokkelpie!
Och långt bortifrån de andra kåtorna kommer samma rop -- lockande,
smeksamt. Blåare fladdra skuggorna, rödare lyser glöden, tystare blir
luften runt om:
-- Gitsegaitso-o-o-o!
Med ett börjar getternas bjällror klinga och hela hjorden kommer
farande. Brått, brått med små trippande steg kommer den ur skogen,
klockorna om halsen ljuda i takt, och med stor fart bär det av mot de
milda rösterna, som locka så sakta och smekande. Några svaga bräkningar
höras -- sen blir allt tyst. Men jag vet, att borta vid gammen skummar
nu mjölken ned i nahpin -- den vackert böjda urholkade skålen av
björkrot -- och pratet är i full gång mellan alla mjölkerskorna. Inte
ett ljud tränger dock fram till mig, allt är så stilla, som om jag vore
alldeles ensam i hela världen. Tills jag med ett hör sakta sång från
kåtan bredvid. Det är Marjas vackra flickröst som gnolar en finsk visa
med beklämmande sorgsen melodi och ett omkväde, som fäster sig i minnet
och aldrig vill släppa taget. Månen glider upp bakom en fjällkam, en
hund tjuter mot den, lommarna kasta ut några jämmer-rop i natten, men
över alltsammans böljar Marjas klara röst och blir till ett med den blå
skymningen:
Illalla kuin minä maata panin
en tiennyt surusta mitään,
singralilallilallan, singralilallilallan
en tiennyt surusta mitään
Sannas röst faller plötsligt in, och tillsammans sjunga de hela den
långa, långa visan till slut. När den sista versen tystnat har mörkret
sänkt sig alldeles, Ellekare har ännu inte kommit tillbaka från
mjölkningen, elden är nästan utdöd, och jag känner mig med ett så ensam,
att jag inte kan hålla ut längre, utan tar Tsappe i släptåg och snubblar
in till Sanna och Marja.
Där brinner brasan i himmelens sky, och mörkret och månen och tystnaden
får hålla sig utanför -- Sanna bakar, Marja syr på ett par nya skor, och
Nilsa läser med ljudlig stämma på psalmversen, som han har i läxa till
dagen därpå. Så fort Sanna ser mig i oksan ler hon och slänger
kaffepannan på, Nilsa stakar sig fram genom psalmen med onödigt hög och
plikttrogen röst, Marja slutar tvärt den sång hon nynnar på, och
skrattar så hon får gropar i sina runda kinder.
-- Sjung på du! säger jag och slår mig ned, bredvid henne, plockar fram
min stickning ur barmfickan och är snart i arbete med ett par granna,
brokiga lappvantar.
-- Om du sjunger med! ler Marja till svar.
Och så sjunga vi alla tre, medan Nilsa strävar på med Din klara sol ....
och månen börjar lysa in genom räppen. Sakta ta vi oss fram genom visans
tjugufyra vemodiga finska verser, utan att hoppa över en enda, och när
den sista klingat blir det alldeles tyst igen. Endast Nilsa läser
stackigt och mödosamt: "jag höjer glätjens ljut!" -- men något mindre
likt glädje än de ljud han presterar har man svårt att tänka sig.
Sanna slänger några stora björkklabbar på elden, tar fram pusten och
blåser med snabba ivriga tag tills flammorna sticka fram. Nu ta vi: minä
olen pieni piika! säger hon och återgår till bakningen.
Och så börjar vi genast en ännu bedrövligare visa än den föregående --
på en långdragen, tung melodi, som åker upp och ned i ett evigt
enahanda, utan att nånsin göra någon liten överraskande och glättig
utsvävning från sorg och bedrövelse. Sanna bakar, Marja syr på de
ljusbruna, smala snibbskorna, jag stickar på min vante och Nilsa tackar
sin Gud "med kraft och mod och nyfött hopp" och en uttråkad klang i
rösten. Just som vi börja på nionde versen hörs en hostning utanför, som
komma oss att tvärt tystna, och ögonblicket därpå träder Lasse in, följd
av Heikka och Josto och ett par andra av sidans manfolk. De se så dystra
och allvarliga ut alla, och inte ens Heikka ler sitt glada leende, som
annars alltid brukar flyga så snabbt över hans drag. Josto är
ordningsman för renhjorden och har inte varit hemma på hela sommaren,
och han kommer nu direkt från betesplatsen inne i Norge. Det är alltid
en stor händelse, när någon återvänder till lägret efter lång bortovaro
-- de ha nyheter med sig, de ha sett och hört saker, som vi ingenting
veta om där vi gå, fjärran från världen och dess buller, de fylla vårt
stilla liv med nya tankar och funderingar, med nya samtalsämnen. Och när
vi se Josto nu, så maka vi oss riktigt tillrätta i värmen, pusta på
elden så att flammorna ska stiga ljusa och kvällsmörkret inte ligga så
tungt och vänta oss en glad och intressant pratstund om hjorden och
norrmännen och vädren. Men Josto ser inte ut, som om han hade något
muntert att berätta -- tvärtom, hans mörka ansikte ser dubbelt så mörkt
ut som vanligt, hans ögon skåda dystert in i elden och inte ett ord
kommer över hans läppar. Så måste man väl fråga då, för att få veta
något:
-- Det börjar lida mot hösten nu! börjar jag, försiktigt. Och ingen har
något att invända mot detta faktum -- alla nicka bara bifallande.
-- Hjorden är väl på hemväg nu? fortsätter jag. Ni ska ju vara över
gränsen med den till Mikaelsmässa?
Jo, den är på hemväg, den kan snart vara vid lägret. Så blir det tyst
igen, men Josto ser ut, som om han kunde börja tala när som helst, så
jag gör ytterligare en fråga:
-- Blev det stora taxter i år?
-- Sextusen kronor! svarar Josto kort och biter samman tänderna, när han
sagt det.
Där hade jag träffat det mitt i hjärtpunkten, utan att veta vad jag
gjorde -- där var orsaken till deras tystnad och sorgen i deras
ansikten. Knappt hade Josto gett mig svaret förrän en veklagan bröt ut,
en jämmer som gick ända ned till hjärtrötterna. Sanna satt alldeles vit
i ansiktet, och Marjas glada ögon miste plötsligt allt det skratt som
annars bodde i deras djup. Till och med Nilsa tvärtystnade mitt i
psalmversen, som han ända tills nu tragglat med utan att låta sig
störas, och brast ut i ett högt voi! med sin gälla gossestämma. Och väl
fanns det orsak till jämmer, ty en så stor summa har aldrig förr någon
sida blivit dömd att betala. Sextusen kronor! Det är något oerhört för
lappförhållanden -- en lapp har ju nästan aldrig reda pengar, det är ett
tämligen okänt begrepp för honom, allt vad han behöver till livets
uppehälle och nödtorft förskaffar han sig genom byteshandel och mycket
sällan betalar han något med kontanter. Och nu ska helt plötsligt
sextusen kronor anskaffas och inom ett år vara betalade till norska
staten, annars få ej renarna föras in till Norge nästa år, och det är
detsamma som svältdöden.
Som en löpeld har nyheten spritt sig i lägret, en efter en komma män och
kvinnor till Sannas och Lasses kåta för att höra, om det verkligen kan
vara sant detta förfärliga, som berättats dem. Ja, det är sant, det
finns ingen återvändo -- sextusen kronor! Somliga sitta tysta och bara
vagga fram och åter, andra låta förbannelser och vreda ord regna över
den orättvisa de anse har begåtts mot dem, åter andra räkna och räkna
för att kunna lista ut, om de ska bli alldeles utfattiga, när allt är
betalat.
-- Men hur har det kunnat bli så mycket? frågar jag, när den värsta
jämren lagt sig, och resignationens ande börjat lägra sig över
församlingen. Ha ni inte vaktat era renar riktigt efter de gjort så
mycket skada?
-- Å, vi ha nog vaktat, säger Josto. Vi ha nog vaktat. Men vad hjälper
det! När de vilja ha våra pengar så hjälper det inte om vi vaktade tills
våra ögon brusto. Lagen är inte med oss, och då kan ingenting hjälpa. Vi
äro främlingar ser du, vi äro inte samma folk som de. Vi ha inte rätten
med oss, vi komma dragande över jord, som inte är vår längre. De tänka
inte på, de som gjort Norges lagar, att innan ännu lagar fanns på denna
jorden, så drog vårt folk samma väg, så var det landet vårt, som nu
andra gärdat omkring och gjort till sitt. Vi ha ingen rätt längre, ser
du, vårt land är inte längre vårt, och de jaga oss bort, som om vi vore
vilda djur.
-- Men lagen säger, att ni få dra fram era gamla flyttningsvägar, om ni
bara inte skada böndernas jord.
-- Ja, det gör den. Om vi inte skada böndernas jord, om det inte finns
märken, att vi gått över deras åkrar och inhägnader. Då måste vi betala,
vad som vi bli dömda att betala, och i år är det sextusen kronor.
-- Blev det så många märken i år då?
-- Ja du vet sommarn kom sent i år. Vintern släppte aldrig taget, och
det var så hård skare på fjällen, att det nästan var omöjligt för
renarna att komma igenom den. Då sökte de sig ned till dalarna, men vi
drevo genast upp dem igen innan de hunnit ens så mycket som skrapa ett
hål på snön, som täckte böndernas åkrar. Men du förstår, det syns spår
efter renarnas klövar på de nedsnöade gärdena, och det behövs inte mer
än ett spår, ser du. Om det så bara är spår efter _en_ ren, som löpt
över en träda, så blir det lika taxt som om hela hjorden dragit fram.
Sådan är lagen och vi förmå ingenting.
-- Men kära! säger jag. Inte kan väl renarna göra skada med att gå över
en tillfrusen och översnöad åker, där ännu inte ett strå växer. Det
finns väl inga möjligheter, att lagen kan tillåta taxt för sådant?
Då skratta de allesammans, ett kort, hårt, glädjelöst skratt och se
medlidsamt på mig, som kan tro människor om så gott.
-- Vad bry de sig om skadan! svarar Lasse, som ligger utsträckt längs
med bärbmed och röker sin pipa -- och så spottar han med utsökt
ackuratess in i elden. Vad tror du att du gör för skada, om du går över
en nysådd åker, där snön ligger många meter djup, och skaren är hård som
sten! Vad tror du renen gör för skada! Du hör, att om det också bara är
_en_, som sprungit över ett gärde och lämnat spår efter sig så bli vi
dömda till taxt för hela gärdet. Det blir pengar det ser du, för dem som
döma. Vad rör det dem, att vi äro fattiga, och att många av oss kanske
måste gå från kåta och allt för att kunna betala sin del?
-- Men när sommaren kommer, så kan ni väl i alla fall vara lugna för
vidare taxt? När fjällen äro gröna så hålla renarna sig väl där?
-- Ja, men ser du, vi ha inte så stort stycke av fjället att vara på,
och om renarna vandra från ett ställe till ett annat för att söka bete,
så få vi betala för den mark de gå på, om den tillhör någon bonde.
Spillningen fördärvar gräset, säga de. Korna vilja inte beta där sedan.
Men nog har jag sett kor beta, där renen har gått!
-- Var ska ni få pengar ifrån att betala med?
-- Vi få sälja renar förstås, svarar Josto. Vi få väl försöka att hjälpa
varann. Det måste gå, hur det än ska bli, annars få vi inte föra hjorden
in i Norge igen nästa sommar. Kanske svenska staten hjälper oss lite.
Men förfärligt är det. Så höga taxter har aldrig någon sida haft förut.
De andra bara vagga fram och åter, och ett ögonblick är allt tung,
dyster, gränslös sorg. Så börjar Sanna räcka kaffet omkring, och genast
får allt ett lite gladare utseende. Hjorden kommer på tal, och en allmän
belåtenhet är rådande över dess tillstånd efter sommarbetet. Kalvar och
märkning och det blivande höstrengärdet dryftas, och när alla hunnit få
sin påtår klinga skratten friskt igen, som om varken norrmän eller
taxter funnes i denna världen. Men jag ser ibland en ryckning i
ansiktena, hör en förlupen suck, och jag vet, att bedrövelsen bara
ligger gömd, att första ord kan få den att bryta ut på nytt.
-- Jon Nilsa är död! säger så Josto i förbigående. Han har så mycket att
berätta efter sin sommarlånga bortovaro, att det mest är han, som för
ordet. Underrättelsen gör stort uppseende och alla fråga ivrigt vad han
dog av för sjukdom, och när det skedde.
-- Det var vid islossningen, berättar Josto. Han skulle gå hem från
Norge till lägret vid gränsen. Isarna voro frätta, och när han gick över
en sjö rände han ner i en vak. Ensam var han och ingen fanns som kunde
hjälpa, men han tog sig upp själv med kniven. Det kunde de förstå, som
fann honom, för det var fullt med blod runt kring vaken, och händerna
hade han skurit sönder på kniven och mot isen. Han hade kunnat ta sig
till land, och lite ris till en eld att värma sig med hade han också
orkat hugga. Men tändstickorna hade blivit våta förstås, när han legat i
vattnet, och då de hittade honom -- det var Nikko och Aslak, som kommo
vägen fram väl tre dagar efteråt -- så stod han på huk med ett
näverstycke i ena handen och tändstickdosan i den andra. Runt om honom
lågo tändstickor med svavlet avrivet. Och så hade han frusit ihjäl
stackarn.
-- Voi, voi! säger Sanna och männen skaka sina huvuden. Men ingen tycks
anse händelsen något vidare märklig. Sådant inträffar emellanåt --
kölden är hård och människan ensam på öde slätter. Det är lappens liv,
det är den död han riskerar var timme på sina långa ensliga vandringar,
sådant händer och ska väl hända många gånger än. Det kan man ingenting
göra åt. Och om några minuter är samtalet inne på helt andra ämnen: om
priset på mjöl och kaffe, och om vinden ska komma österifrån eller
västerifrån ur det moln, som ligger svart vid horisonten. En stund till
sitta de kvar och prata om allt, som kommer i deras sinnen, så reser en
på sig och går, om några minuter en annan, så ännu en, och snart ha de
troppat av allesammans till nya kaffeorgier i andra kåtor och nya
överläggningar om hjorden och taxterna, om de norska länsmännen och
mjölet och kaffet och vindarna. Månen står högt på himlen, alla
sommarens små bleka stjärnor ha blivit djupa och tindrande, och eldens
blossande glöd färgar den svarta kåtaduken till kostlig purpur.



Hjorden är kommen! Tidigt på morgonen -- innan det var dager nästan --
hörde vi bjällror klinga och hundar skälla, och Ellekare mumlade ännu
halvsovande, men med stor glädje i stämman:
-- Nu är hjorden här!
Och när barnen kommo voro deras ansikten fyllda av förväntan och fröjd,
och deras röster klingade, som om de förkunnade all världens glädje, när
de ropade:
-- Hjorden har kommit, lärarinna!
Hela lägret fick som nytt liv. Det var ett rännande kåtorna emellan så
oksorna flögo i luften, kastade undan av ivriga händer; vart man kom
dracks det om möjligt mer kaffe än vanligt, de buttraste ansikten logo,
de lataste och långsammaste fingo ny fart i benen. En halvmil bort hade
hjorden stannat -- om man lyssnade riktigt intensivt och allt var
stilla, så kunde man höra hundarnas skall därbortifrån, och på kvällen
var lägret fullt av drängar och vaktare, som kommo hem på besök. Det var
fest, det var liv, det var glädje och skratt. Ingen tänkte längre på de
sextusen kronorna -- det redde sig väl alltid, när den tiden kom. Nu
gällde allt endast hjorden. Var den fet, var den frisk, var det många
kalvar födda, levde alla, hade ingen frusit ihjäl? Blev det rengärde i
morgon? Hade vajorna mycket mjölk? Skulle vinden blåsa från det rätta
hållet den närmaste tiden, så att inte det blev svårt att hålla djuren
kring lägret? Renarna springa ju alltid mot vinden -- om det nu blev
vind från Norge, så fick vaktarna ett väldigt arbete att hålla dem från
att löpa inåt igen. Måtte det bli lugnt och stilla så att rengärdet fick
skötas undan som det skulle! I morgon var det gärde -- javisst. Och i
övermorgon och dagen därpå, och så många dagar man kunde få hjorden
samlad.
Morgonen därpå voro alla tidigt på benen i lägret. Ingen brukade annars
röra på sig förrän tidigast vid halvniotiden -- men första
rengärdesdagen kan ingen sova. Då är det så mycket att ordna och sköta,
att man måste upp i tid, upp med solen nästan.
Det var inte mycket uppmärksamhet i skolan den dagen. Hade bollen ännu
funnits i livet skulle den inte en enda rast fått vara i bruk, det lovar
jag, men nu var den borta för längesen, och ingenting fanns, som kunde
locka till flit och intresse. För var gång bara en vanlig getklocka lät
höra sitt bjällrande, så ryckte alla till och lyssnade utåt -- den
annars så ordentliga Inker grep jag till och med på bar gärning, när hon
lyfte upp kåtaduken vid sin plats och spejade ut. Och detta mitt under
välskrivningslektionen!
-- Inker! sade jag då med högtidlig stämma.
Och Inker släppte duken, som om hon blivit bränd av ett glödande kol,
rodnade så djupt att hon nästan fick tårarna i ögonen och sög med
skuldmedveten min på sin blyertspenna.
-- Vad tittar du efter, Inker?
Två gånger måste jag upprepa frågan innan Inker äntligen får fram, att
hon tyckte hon hörde Sanna och Marja gå ut. Och hon trodde de kanske
skulle gå till gärdet och att inte skolan skulle hinna bli slut, innan
det blev tid att gå. De andra flytta oroligt på sig bara vid tanken på
något så förskräckligt som att komma för sent -- och så grips jag av
medlidande, förstår, att detta är ännu allvarligare än den första dagen
med skridskois och blankt solsken söderut i "mitt land" och ger lov från
innanläsning och den tredjedels timme välskrivning, som är kvar. Och
inom en halv minut är kåtan tom och ungarna iväg så fort benen kunna
bära dem.
-- Du ska väl gå till rengärdet du med? frågar Ellekare, när hon strax
därpå kommer in, och jag ser på henne att ingen makt på jorden ska då
kunna hålla henne hemma i eftermiddag -- om hon får rå sig själv.
-- Ja visst ska jag gå dit! Du vill väl inte följa med kan jag tro?
-- Du vill väl inte äta, när du är hungrig, eller dricka, när du är
törstig! skrattar Ellekare till svar.
Så viktigt är rengärdet! Naturligtvis ge vi oss båda av den långa vägen
över fjällen -- i sällskap ha vi Gate och Sanna och Marja, och hela
tiden skiner solen, skratten klinga och stegen tas så lätt i det mjuka
gräset, att det knappt böjer sig under fötterna. Gate och Sanna ha
varsin laukko på ryggen och i den kaffepanna och torrskaffning -- det
händer allt, att manfolken äro trötta och hungriga efter sitt arbete att
driva hjorden in i gärdet och då smakar det gott med kaffe och mat.
Förresten kan man bli hungrig själv, när man mjölkat och arbetat i några
timmar -- mat är alltid bra att ha med sig och kaffe ändå bättre.
När vi gått nära en timme säger Sanna:
-- Nu kan jag höra dem!
Alla stanna vi och lyssna, och långt bortifrån förnimma vi några svaga
ljud. Som korta, lustiga grymtningar låter det för mina ovana öron, då
och då uppblandat med ett skarpt hundskall, en mans höga rop. Men under
dessa gälla ljud hörs hela tiden detta starka, djupa grymtande, det
stiger och faller -- än är det kraftigt, än nästan ohörbart -- men hela
tiden är det där. Det är småkalvarna, som kalla på modern, får jag veta,
och modern, som svarar. Ju närmare vi komma dess starkare blir ljudet,
hela luften är fylld av det, och snart äro vi tillräckligt nära för att
också urskilja det dova trampet av många fötter mot lös jord. När vi
hunnit över den sista fjällkammen ha vi under oss på sluttningen hela
gärdet: som ett nystan av intensivt liv är det, som ett myller av grå
kroppar och vaggande horn -- aldrig ett ögonblicks stillhet, ständigt
runt, runt rör sig massan därnere, och vad man allra först lägger märke
till är, att rörelsen hela tiden går motsols. Det är nästan som vore det
en karusell driven av en väldig motor -- hundskallen, männens rop är
musiken, det eviga intensiva råmandet är motorns surr, och hela den
svartgrå massan av ryggar och horn är karusellen, som aldrig stannar,
aldrig slutar, aldrig blir trött på att gå.
När vi tagit oss ned för fjällbranten och hunnit ända fram till gärdet
pressa vi oss in genom en smal öppning mellan ett par korslagda
björkstammar, och befinna oss plötsligt mitt i en brusande ström av liv.
Hjorden böljar omkring oss, väjer smidigt undan för oss i sitt snabba
lopp så att vi stå som i en liten tom cirkel -- hornen knirka,
hälsenorna spännas med ett sprött, knastrande ljud, kalvarna råma. Flera
tusen djur äro samlade på denna lilla fyrkantiga plats, omgärdad med en
palissad av björkstammar; nästan alla kåtors innevånare ha samlats hit,
lassos vina i luften, skratt skalla, kommandorop rytas, röster skrika
högt. Männen glida omkring med smygande steg, mössan med den gungande
röda tofsen är skjuten långt bak på nacken, kolten vippar kortare och
kokettare än vanligt, de solbruna ansiktena äro våta av svett, men ändå
fulla av den mest intensiva glädje. De följa hjorden med ivriga, spända
blickar -- var och en märker ut sitt offer, sin fångst, var och en är
fullt och helt upptagen av sitt arbete. Se på Heikka där, hur han smyger
fram med armen höjd till kast och lasson i stora ringlar om handen! Mitt
i detta myllrande kretslopp av alldeles likadana djur söker han ut det
han ämnar fånga, vet han att skilja de, som tillhöra honom från de
andras. Lasson viner ut med ett susande kast, faller ned över offrets
huvud, Heikka stramar till och börjar dra så sakteliga för att få djuret
intill sig. Ibland blir det fullkomlig dragkamp av -- är det en stor,
stark oxe han fångat, kan det hända, att Heikka släpas gärdet runt mer
än en gång av den motspänstiga krabaten, innan han hinner betvinga
honom. Då blir det skratt från alla, så att det klingar mellan
fjällväggarna, och Heikka ler själv åt sin tillfälliga maktlöshet. Men
rätt vad det är tar han spänntag, där han kan få en lämplig position,
och då är det inte lönt för gossen i andra ändan att försöka konstra
längre! Då måste han glida närmre och närmre för vart kraftigt drag
Heikka gör, det hjälper inte att luta huvudet ned mot marken, så att den
väldiga hornkronan riktas mot betvingarens bröst -- ty betvingaren ler
bara helt lugnt och blir alls inte skrämd, lägger repet över axeln,
vänder ryggen till och drar sin fånge in i ett annat, mindre gärde, där
slaktdjuren släppas, tills tid blir att avliva dem (utan några
smärtstillande medel). Vanligen längre fram på kvällen, då mjölkningen
är undangjord och kvinnfolken ha tid att hjälpa till med att reda upp
räntan och blodet.
Och så går Heikka ut igen till den kretsande hjorden, på vägen lindar
han upp lasson, så den är färdig till användning och söker med blicken
ut ett nytt offer, så fort han står i det stora gärdet. Han finner det
snart och slungar snabbt sin lasso kring en liten årskalv, som alldeles
hjärtängslig spjärnar emot, när den ovana, besynnerliga snaran lägger
sig om honom, spretar ut med alla fyra benen och gör ett vilt försök att
nå sin mor, som ångestfullt kallar. Men det tjänar rakt ingenting till!
Det stramar för hårt om halsen, det är bara att gå efter som det drar,
rakt fram till den starka människan, som bestämt inte kan vilja en liten
skranglig, rödbrun kalv något gott. Gud hjälpe mig! tänker det lilla
kräket så säkert som allt -- de stora svarta ögonen bli allt större och
svartare ju kortare repet stramas, och de blunda i vild skräck, när ett
par starka nävar gripa tag om den smala, fina halsen och vräker till.
Ett litet dödsskrämt djur finner sig plötsligt ligga kullkastat på
marken, och tvärs över buken sitter karlen, som hela tiden haft ont i
sinnet. Nu drar han kniven ur slidan och gör med den några snabba, djupa
snitt i ett av de ludna och mjuka små öron, som han håller mellan sina
händer. Han skär ut ett par trekantiga bitar, och blodet droppar om hans
händer. Så springer han upp med ett lätt språng, lossar lasson -- och
den lilla nymärkta stackarn står förvirrad åter på sina egna smala ben,
skakar med rådvill uppsyn sitt illa åtgångna huvud så bloddropparna
stänka vitt omkring och sätter plötsligt av i galopp till modern, som
hela tiden ängsligt hållit sig i närheten. Nästa gång kanske lasson
snärjer henne, och full av fasa kämpar hon emot i det längsta. Men en
finlemmad vaja förmår ingenting mot Heikkas armar, han rubbas inte ens
ur sitt läge, och snart står han vid hennes huvud, medan Gate snabbt
springer till med nahpin i högsta hugg för att mjölka henne. Först får
hon ett par smällande slag med handflatan mot spenarna, för att mjölken
ska rinna till, och sedan står Gate framåtböjd, håller nahpin med den
ena handen och mjölkar med den andra. När de få droppar, som kan pressas
fram -- vanligen ungefär ett knappt halvt dricksglas -- dragits ur de
små centimeterlånga spenarna, löses repet kring halsen, och snabbt som
vinden kastar sig vajan in i flocken och gömmer sig bland dess tusenden.
Och Heikka ser sig om efter en annan. Aldrig tar han samma, aldrig
fångar han ett djur två gånger, aldrig ett, som inte bär hans märke. Hur
hans ögon kan hinna urskilja de små, nästan igenvuxna öronmärkena bland
denna snabbt kringlöpande massa av djur, är ett fullständigt underverk,
men han är inte ensam om denna skicklighet -- alla de andra lappmännen
ha lika skarp syn, lika svindlande träffsäkerhet. Det är mycket sällan
man ser någon, som missar ett kast eller som måste lossa lasson och låta
djuret löpa, därför att det inte hörde honom till.
Runt runt ränner hjorden -- alla hålla huvudena högt lyftade och de nya
sammetssvarta hornkronorna vaja som ett spetsfint gallerverk, det
knittrar och knastrar, det ljummar i luften av skratt och skrik. Och
över alltsammans strålar en stor och sval höstsol, runt om stå
vittoppiga fjäll glimmande mot höstens vitblå himmel, och gräsets och
björkarnas grönska lyser, ännu inte blekt av vinter och hård frost. De
klara färgerna i lapparnas dräkter flamma i solskenet, renarnas brungrå
ryggar glänsa som siden, deras kupiga, svarta ögon spegla fjällen och
himlen och allt, så man liksom får all denna skönhet mångdubblad.
Plötsligt känner jag en arm om min skuldra, där jag står och ser på
alltsammans. Det är Gate -- hon har slutat sin mjölkning för dagen och
skall gå in i slaktgärdet så fort Heikka blir färdig med märkningen. Vi
stå båda tysta och lyss till larmet, som stiger och faller.
-- Nu ska du snart resa härifrån! säger så Gate.
Och när hon säger det, så vet jag, vad det är som hela tiden liksom
gjort ont invärtes, fastän jag varit med om all glädjen i dag. Jag ska
resa från allt detta -- om några dagar bara. Från lapparna och renarna
och fjällen, från min svarta lilla kåta, från Tsappe, från nätternas
stillhet och dagarnas bekymmerslösa glädje, från de svarta sjöarna, de
susande älvarna, den mjuka mossan, där foten löper så lätt utan att
tröttna.
-- Är du glad, att du snart får komma hem till ditt land igen? frågar
Gate, när hon tycker jag varit tyst alldeles för länge.
-- Nej, jag är inte glad, Gate. Det vet du väl, att ingen kan vara glad
att resa ifrån er.
Då ler hon -- det vackra unga leende, som ingen mer än hon har, och