Kåtornas folk - 07

Total number of words is 4983
Total number of unique words is 1566
29.1 of words are in the 2000 most common words
38.4 of words are in the 5000 most common words
43.8 of words are in the 8000 most common words
Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
över elden. Hela framsidan är fullskriven med multiplikationstabell.
Fusk i en lappskola till och med! Då blygdes jag för min barndoms
felsteg och skämdes för Isaks också. Och så fick han gå från lektion och
skola och allt med många stränga ord att lägga på minnet. Och han
luskade av som en hund, som fått stryk, och syntes inte mer den dagen.
Men morgonen därpå, just när vi gjorde oss redo att sjunga första
psalmversen, kom han som en virvelvind in i kåtan, kastade sig ned
framför mig med huvudet i mitt knä och snyftade med tårdränkt röst:
-- Herregud i himmelen, opahädje, förlåt mig!
Och jag rördes till medlidande och förlät för andra gången, och Isak
stämde in med de andra i den förunderliga psalmkonserten och allting var
som förut, utom den taggen i mitt sinne, som inte ville gå ut. Men efter
den dagen var Isak en trogen slav, som läste och knogade och var duktig,
som högg ved och hämtade vatten åt Ellekare och ständigt arbetade att
sona sin skuld, som han kände och ångrade. Och när jag en gång sade, att
jag inte kunde begripa, varför han hade en så lång ful lugg, kom han
dagen därpå till skolan kortklippt och snaggad ända in till huvudsvålen,
vilket kom hans ansikte att få ett utseende av obeskrivlig fromhet, som
annars fullständigt dolts under skogen av hår.
Vi ha hunnit ett gott stycke in på vetandets väg. I räkning behöver jag
inte vara så ängslig längre, när jag sätter upp problemen -- det kan
gott få vara både två- och tresiffriga tal numera och både addition och
subtraktion. De ha lärt sig att sätta upp i kolumner, vilket gick utan
ett spår till svårighet och det roligaste ämne de veta är nu räkning. Om
jag ger dem fem tal i hemläxa, är det alls inte ovanligt att de komma
tillbaka dagen därpå med tjugufem, noggrant och väl uträknade. Och så
ledsna bli de om jag måste stryka över ett tal till tecken, att det är
fel, att jag knappt har hjärta att göra det -- för de se så bedrövade
och snopna ut att man blir riktigt ledsen själv över att behöva
kritisera.
I kristendomen hålla vi på med nionde budet efter att mödosamt ha
tragglat igenom de övriga åtta. Det smärtar mig att behöva säga det, men
alla ha de undergått större eller mindre revideringar, som nog inget
prästerskap i världen skulle kunna gilla. Vad Martin Luther skulle säga
om han hörde det, vågar jag inte tänka på. Som Nilsa nu när han blir
förhörd på nionde budet!
-- Tu skall icke hava lust till nästa hus.
-- Din nästas hus står det! En gång till.
-- Tu skall icke hava lust till nästa hus.
Jag suckar och låter det gå. I två dagar har jag lagt ned hela min
arbetsintensitet på "din nästas hus", utan andra resultat än detta. Det
är inte bara Nilsa, som utmärker sig i detta speciella fall, alla fyra
barnen i översta klassen säga precis detsamma, och ändå är de långt
ifrån dumma och alls inte tjuriga och envisa. Att uttalet av hårda och
mjuka konsonanter är ett oöverstigligt hinder har jag förstått för
längesen, men denna förenkling av katekesen är allt lite mer betänklig
tycker jag, isynnerhet som vartenda ett av buden underkastas
häpnadsväckande förändringar, som oftast inte alls äro med deras mening
överensstämmande. Men vad ska man göra! Man kan inte begära av
barnungarna, att de skola läsa rätt det de inte förstå ett smul mer av
än om det vore siamesiska. Inte kan Nilsa hjälpa, att i hans öron "nästa
hus" klingar lika bra som "din nästas hus" -- inte är det möjligt att
förklara för honom att meningen blir en smula förändrad, det skulle han
ändå aldrig få klart för sig. Och när han äntligen trälat sig fram till
"vad är det" och full av andakt säger:
-- Tu skall icke lustigt stå efter nästa hus. Så lönar det sig inte att
förklara, att lustigt och listigt inte äro fullt analoga begrepp för han
kommer ändå aldrig att kunna skilja de begreppen åt, så länge han inte
är fullt mäktig språket. Jag förklarar i alla fall och rättar för
ordningens skull, men översättningen av de olika orden kommer honom
endast att se det humoristiska i saken, och han och de tretton andra
fnittra så mycket de orka. Och inte kan jag själv heller låta bli att
dra på munnen en smula, det är minsann inte så gott att hålla sig
allvarsam och högtidlig alla gånger. Jag undrar vad en kristendomslärare
i en vanlig folkskola skulle göra för min, om han en dag på fullaste
heligaste allvar finge höra:
-- Du skall missbruka herren din Guds namn ty Herren skall låta honom
vara ostraffad, som hans namn missbrukar.
Det händer nämligen förkrossande ofta, att just det viktigaste ordet
utelämnas -- kanske för att det är särskilt besvärligt att säga, eller
för att det är så litet, att vederbörande tänker, att det inte ska
märkas om det kommer med eller inte. Om jag vågade skulle jag låta
barnen slippa detta meningslösa utantilläsande helt och hållet, men det
går inte an; normalskoleplaner och läsordningar måste följas, och
katekesläsningen kan inte tas bort. Det är bara för läraren att göra det
bästa möjliga av det omöjliga och förklara vad varje bud innehåller, som
rabblas upp.
Förenklingsprincipen gäller för övrigt inte bara katekesen. Den
praktiseras mycket även vid innanläsningen, ibland med resultat, som
ingen dödlig kan drömma om. Uttalet är det nog också si och så med och
kan ibland skapa satser och meningar, som skulle komma författaren att
blekna av förfäran. Aldrig ska jag väl glömma den dag Lars Peter läser
upp innanläsningsläxan, en underbar berättelse om en trogen soldat, som,
fastän själv döende bringar sin törstande och sårade major en dryck
vatten på slagfältet och sedan ger upp andan. "Misströsta inte herr
major, utan hoppas på Gud, det ligger en damm ej långt härifrån", säger
den trogne soldaten. Och Lars Petter läser med oefterhärmlig grace:
-- Misströsta inte herr major utan hop-pas på Gud, tet ligger en dam ej
långt härifrån.
-- Damm, ändrar jag med mild röst. Inte dam, det är stor skillnad. En
gång till, Lasse!
-- Det lig-ger en dam ej långt häri-från, tar Lasse hårdnackat om igen,
och ingenting kan rubba honom från denna dam.
En annan gång är det Inkers tur -- Gates flicka, som är en av mina bästa
och flitigaste elever. Hon läser om skapelsen i bibliska historien, och
med den innerligaste fromhet och oskuld kommer det:
-- Och Herren sade: varde lus och det vart lus.
-- Hur uttalas lj, Inker? frågar jag med den allra lättaste dallring på
rösten.
-- Som j, svarar Inker utan tvekan.
-- Men du läste inte så -- en gång till!
-- Och herren sade: Varde lus och det vart lus.
Ingenting mer att göra. Nästa man! Erfarenheten har lärt mig att
envishet tjänar till intet, när det gäller dessa barn -- de måste få
lite tid på sig innan en ny lärdom slår rot. Om jag ber Inker läsa
"varde ljus" tio gånger nu, så ska hon utan tvivel alla tio gångerna
säga "varde lus", men om jag låter henne sitta en stund och fundera och
vid timmens slut låter henne försöka på nytt, så blir det alldeles
säkert rätt.
När Isak vid ett annat tillfälle läser i bibeln om Jesu bespisande av de
femtusen männen och hinner till korgarna med kvarlevorna, säger han,
efter att länge ha tittat på meningen och begrundat dess uttal:
-- Och de upptogo sju korvar med kvarlevor.
Om jag nu satte mig att förklara skillnaden på en korv och en korg och
hölle på i många timmar, skulle både Isak och de andra vara lika kloka
för det, ty ingen av dem har sett varken det ena eller det andra, det
brukas inte i lapphushåll. Och om också de äldre på sina vandringar sett
båda delarna, när de kommit i beröring med nybyggare och bönder, så är
det dock ett tämligt okänt begrepp för barnen. Och på det viset står man
fullkomligt hjälplös inför de problem som själva läroböckerna ge en att
lösa. Jag talar nu inte om bibeln, den måste ju alltid vara som den är,
vilket folkslag som än läser den. Men de andra läroböckerna! De kunna få
en att vrida händerna av förtvivlan och vanmäktig vrede, så absolut
omöjliga och odugliga äro de att användas för dessa lappbarns
undervisning. När jag bara tänker på läseboken för de stora och
abc-boken för de små, så hittar jag så många exempel att styrka min
indignation med, att om jag toge dem alla skulle det bli till en liten
bok för sig. Men några ska jag dra fram och visa.
Båda böckerna äro utgivna av Carl och Knut Kastman, förmodligen med
tanke på vanliga svenska landsskolor. De ha också använts där en längre
tid, äro visst ännu i farten och det är inte så länge sedan en ny
upplaga med nystavning gavs ut. Ur dessa böcker hämta nu även lappbarnen
sitt vetande, och det är inte utan att jag då och då uppsänder en
tacksamhetens suck till Ibmil, lapparnas Gud, för att han ej givit sina
minsta barn förståendets gnista, när det gäller svenska. Följande
praktblommor äro tagna ur abc-boken:
sjudhet rödkål, vår själ är dyrbar,
åt du kokhet rödkål
ligg, min gode far
min mamma såg er fina dam falla i vår damm.
Sällan, -- det får man åtminstone hoppas -- blir väl ett lappbarn i
tillfälle att se en fin dam falla i en damm, och ännu mera sällan blir
samma lappbarn i tillfälle att äta kokhet rödkål. Jag tror nästan, att
en lapp hellre svulte ihjäl än han sudlade sin mun med "rasi" d. ä.
gräs, ty rasi är något alltför föraktligt, han ser det inte, han trampar
bara på det, det är allt. Inte ens de skönaste blommor äro något annat
än rasi, som tjänar honom till en mjuk matta att sätta foten på. Och
därför kan rödkål ingen som helst betydelse ha i hans medvetande och
inte heller i hans barns. Det omedelbara sammanhanget mellan samma
sjudheta rödkål och vår själs dyrbarhet är också lite kinkigt att på ett
tillfredsställande sätt förklara. Som avslutning tar jag följande:
_Exempel på olika sätt att utläsa c:_ Cato, citron, cittra, cigarr,
Carlsson. --
Det finns illustrationer också till den boken, som sannerligen kan komma
vem som helst att spärra upp ögonen, och det förvånar mig inte alls när
jag ser lappbarnen stirra på besynnerligheterna med uppspärrade ögon och
vidöppna munnar. En markatta t. ex. som rider på en getabock, ett lejon,
som ryter bredvid en kaktus, en åsna, som mediterar över en tistel, en
igelkott som äter ägg, en gripsvansapa med oändligt svårmodigt utseende,
en ... Nej det kan inte beskrivas allt. Av alla dessa kreatur finns det
inte ett, som något av barnen sett eller någonsin kommer i tillfälle att
se, och man läser så väl i deras miner, när de betrakta dem: såna djur
finns inte! Denna misstanke kan ju inte gärna föda något intresse hos
dem att få veta, vad som står skrivet om dessa djur och dessa planscher.
Tänk om det i stället vore en bok där renar och hundar och vargar, kåtor
och pulkor voro avbildade och med text lämpad efter dem! Det skulle bli
annan fart på läsningen då minsann. Ty det bör givet vara mera
intressant för ett lappbarn att stava sig fram genom satser om renar och
fjäll, än att läsa om fina damer som falla i dammar, om rödkål och
citroner, om Cato och Carlsson, och många andra besynnerliga och för dem
overkliga saker.
Läseboken för de större har inga illustrationer, men för övrigt står den
ingalunda abc-boken efter på något sätt vad texten beträffar. Den är
full av den ädlaste moral, av den mest lysande dygd och inte ens den
strängaste predikant skulle kunna ha något att invända mot det
blixtsnabba sätt på vilket olydnad straffas, plikt belönas och allt
styrs till det bästa. Men det skulle bli lite svårt för en lärarinna i
en lappskola, att på ett tillfredsställande sätt förklara en sådan
historia som denna -- om de nu hade förstått det de läst och fordrade en
utläggning. Berättelsen heter: "Tänk på att du helgar vilodagen" och
återges härmed in extenso:
En gång bodde i en stad tvenne skomakare, av vilka den ene hade hustru
och många barn men den andra hustru och inga barn. Den, som hade många
barn, var en from man. Han gick gärna i kyrkan att höra Guds ord. Sedan
arbetade han friskt om söckendagarna. Det gick honom ock lyckligt, så
att han blev en välmående man. Den andra däremot, som inga barn hade,
satt över sitt arbete utan rast och ro, så att han icke ens vilade om
söndagar, högtidsdagar och högtidsaftnar, ja, knappast om natten, men
likväl ville det icke gå för honom. Han förvärvade icke annat än
skulder. Då går han en gång till den rike mästaren och säger: "Broder,
tillåt mig fråga, hur det går till! Du har så många barn och är så rik,
och likväl plågar du dig icke på långt när så mycket som jag. Jag
däremot har inga barn. Dag och natt gör jag mig mycket omak, men det
vill ändå ej gå bra för mig." Den fromme skomakaren säger: "Gå i morgon
bittida med mig, så vill jag visa dig, varifrån jag har min rikedom."
Då den fattige skomakaren kom dagen därpå, förde den andre honom med sig
i kyrkan. Men, då han sedan ånyo ville föra honom dit, svarade han, att
han ej bett honom att visa vägen till kyrkan utan att säga, hur man
kunde bliva så rik och samla så många skatter som han. Då svarade den
rike skomakaren: "Har du icke hört, att Herren Kristus i evangelium
säger: 'Söken först efter Guds rike och hans rättfärdighet, så faller
eder allt detta till?' Jag känner intet annat ställe, där man kan få,
vad man behöver både för själ och kropp, än kyrkan." Den fattige
skomakaren sade: "Du kan hava rätt, broder!" Från den stunden gick även
han gärna i kyrkan och hörde flitigt Guds ord samt gjorde därefter. Så
kom han med tiden ifrån sina skulder och fick lycka och framgång i sitt
yrke.
Hur ska man nu på ett för moralen tillfredsställande sätt kunna förklara
denna underbara historia för ett barn eller för någon levande varelse,
och hur ska man framför allt kunna tänka på, att för en liten planta i
Lapplands ödemarker lägga ut denna den förunderligaste av alla
sedelärande berättelser, så att inte fliten kommer att framstå som ett
tämligen onödigt ont, det där bör brukas med försiktighet. Fliten, som
för lappen är nödvändigare än allt annat på jorden! Men si, Kastman har
förutsett denna dilemma och löser den på ett lika enkelt som förvirrande
sätt! På en annan sida läses nämligen följande hymn:

Fliten.
Lättjan föder sorg och nöd
och ger aldrig dagligt bröd,
men, se, flit gör kinden röd
och ger bröd i överflöd.
Lättja skadar kropp och själ
flit bekommer båda väl.
Flit ger munterhet och fröjd,
lättjan den gör ingen nöjd.
Vilket ska man nu tro? Den behagliga känsla av det trägna arbetets
onödighet, som griper en vid genomläsandet av "Tänk på att du helgar
vilodagen" förbytes i en lätt olust, när "Fliten" fångar ens ögon, men
det är kanske meningen att dra medelproportionalen ur det problem, som
sålunda bildas, och på det sättet skaffa sig en viss behållning av det
man fått i sig. Men mina elever ha inte lärt sig att dra
medelproportionalen ännu -- de kunna bara räkna addition och subtraktion
i kolumner. Och därför skulle de nog ha lite svårt att smälta dessa
läsebokstycken på det rätta sättet om de begrepe ett ord av deras
innehåll.
En annan lärorik och värdefull uppsats ur samma lärobok bär den ståtliga
titeln "Havet" och i den får man en verkligt uttömmande skildring av
havets viktigaste funktioner, dess liv och växtvärld. Kanske dock att
den utomordentligt färgrika beskrivningen på den mera sällsynta
företeelsen av en direkt sjöresa från Stockholm till Amerika är det mest
intressanta momentet. Detta är "Havet":

Havet.

1.
Hur stort är havet? Slutar det där, varest himmeln synes skära av det?
Vi vilja i tankarna följa en resa från Stockholm till Amerika. Man går i
Stockholm ombord på ett skepp. Fartyget lägger ut och ilar bort. Till en
början går dess väg mellan klippor och skär; sedan kommer det ut på en
vik av stora havet. Stränderna försvinna, man ser blott himmel och
vatten. Så går den ena dagen efter den andra. Ännu synes väl stundom
fasta landet här och där, och en och annan ö sticker upp över
vattenytan; men, då man kommer ut på stora havet, som sköljer vår
världsdels västra kust, försvinner varje spår av land. På alla sidor
utbreder sig den stora vattenöknen. Det enda liv, som här visar sig, äro
fiskarna, som leka i vågorna, och fåglarna, som kretsa i luften. Så
förlider dag efter dag. Slutligen ser man kusten, efter vilken man så
länge väntat. Nu skallar ropet: "Land, land!" Och många uppsända
lovsånger till den himmelske Fadern, som bevarat dem under den farliga
resan över havet.
Havet är mycket stort. Det upptager nära trefjärdedelar av jordens yta.

2.
Så stort än havet är, känna dock sjömännen noggrant vägarna därpå.
Drivna av vinden eller ångan klyva årligen tusentals skepp havets
böljor. De gå åt söder och norr, öster och väster, från den ena
världsdelen till den andra. Många föra utvandrare till Amerika eller
Australien. Andra hämta te, kaffe och kryddor från Asien, guld, bomull,
sockerrör och tobak från Amerika, fikon och elfenben från Afrika, guld
och ull från Australien. Andra åter föra till världens skilda länder en
mängd saker, som blivit förfärdigade i Europa, såsom garn, strumpor,
vävnader m. m. Några skepp gå upp till det kalla Ishavet och komma
därifrån lastade med fisk, björnhudar, tran m. m. Även ned till
havsbotten begiver sig människan. I havets djup finner hon liksom på
jordytan berg och dalar. Där rör sig om varandra glupska hajar,
jättestora valar, sköldpaddor, snäckor och musslor samt många andra
djur; där frodas även växter. Några av dessa hava stänglar, som äro
mycket, mycket långa.
Ja, det är några exempel på böckerna vi ha att läsa, och så särdeles
uppmuntrande kan man ju inte säga, att de äro. Men så länge det ännu
inte skridit längre med språkundervisningen, så betyder det inte så
mycket. Vore nu denna läsebok för de större som den skulle och borde
vara, så kunde den innehålla en massa saker, som vore både nyttiga och
intressanta för barnen att veta, och som kunde sporra dem till ivrigare
ansträngningar att lära sig förstå och tyda svenskan. Där kunde stå om
den övriga delen av Sverige, som de nu intet veta om, om kungen och
riksdagen och alla möjliga trevligheter, som för barnen söderut är det
dagliga livet, men som för dessa barn äro lika okända som om man
berättade dem de vildaste sagor. Där kunde stå berättat om lapparna
själva och deras härstamning, om andra vildmarksfolk och deras liv, där
kunde stå om renskötsel, om sjukvård -- ett fullkomligt okänt ämne i
Lappland -- om sol och måne, om hundrade saker, som vore nyttiga och
värdiga, och som skulle göra barnen oändligt nöje och stor nytta. I
stället är man nu hänvisad till berättelser om skomakare och negerslavar
och sjömän och myror och fjärilar och gud vet allt. Det är inte roligt,
och man har hela tiden en känsla som om man vore lite generad. När
fjorton par klara allvarliga ögon betrakta en i ivrig förväntan att få
veta vad det de läsa innehåller, så ville man gärna ha något bättre att
tala om, något mera värt besväret liksom. Men det får man väl inte
förrän en bok blir särskilt skriven för lappskolorna -- om det blir
någon gång.
Flitigare och mer läraktiga elever kan man knappast önska sig än dessa
små lappbarn äro. De äro så ivriga att lära, så intresserade av allt
nytt, som man berättar dem, så villiga och glada åt den kunskap man
söker bibringa dem. Det händer ju att de plantera om det de få höra i
sin egen jordmån och rätta det efter det liv de leva i, och då kan det
ju bli litet snedvridet som allmänt vetande betraktat, men för dem
kommer det närmare och blir rikare på det sättet. Jag minns i biblisk
historian en gång. Jag hade berättat för dem om Josef, och hur illa hans
bröder behandlade honom, att de skickade honom i fångenskap. Dagen därpå
skulle jag höra hur mycket som satt fast av det där, och fick riktiga
och förståndiga svar på alltsammans. Så blir det Lars Peters tur, och då
har berättelsen skridit så långt som till fångenskapen.
-- Vad gjorde då Josefs bröder med honom, Lasse?
-- De skickade honom till Trondhjem, svarar Lasse med trovärdig och
indignerad uppsyn. Och hur besynnerligt det svaret än kan låta för en
med lappförhållanden obekant, så är det dock från Lasses syn på saken
fullkomligt riktigt. Till Trondhjem sändes nämligen alla norska lappar,
som gjort något med rättsprinciperna mindre överensstämmande och Lasse
hade hört om många norsklappar, som fått fara till Trondhjem för
renstölder och knivhuggning, och vad det nu kan vara allt. Och så sade
han den fångenskap han kände bäst till och det var inget ont i det. Det
blev skratt förstås, och Lasse blev röd som en pion i sitt runda och
fräkniga ansikte, men han var säker på sin sak och såg lugnt på
skrattarna. Och Josef fick gärna för mig sitta fängslad i Trondhjem.
De fyra timmarna, som skolan tar i anspråk varje dag gå så fort, att man
tycker det har knappt hunnit börja förrän det är slut, och barnen tycka
inte heller det är långsamt. De ha inte riktigt så brått nu som den
första tiden att komma iväg hem, när jag säger:
-- Nu är det slut. Adjö!
Det händer allt emellanåt, att de stanna en stund utanför och vänta lite
smått, att jag ska komma ut och leka med dem någon ny och okänd lek. Det
gör jag också ibland och vi ha storartat roligt en timme eller två,
tills Ellekare kommer och ropar mig in till middagen eller någon
väntande patient, som vill bli botad för något ont.
-- Nu är det bäst ni går hem! säger jag då till barnungarna. Och som en
storm brusa de utför sluttningen på sina skidor, ropa och skratta så det
ljummar i luften och lämna ett stort och tyst tomrum efter sig. Som
dagen därpå blir fyllt på nytt med strålande liv.



Och jag går in till mina plikter. I kåtan sitta nästan alltid efter
skolans slut ett par tre stycken, som ha någon krämpa de vilja ha botad,
och det hjälper inga undanflykter eller en så enkel sak, som att jag
förklarar, att den och den sjukdomen förstår jag mig inte alls på.
-- Alltid kan du ge mig något på försök åtminstone! säga de, och så får
jag lov att portionera ut någon medicin, som, om den inte gör nytta i
alla fall inte skadar. Emellanåt ger den åtminstone lite lindring, om
det är någon reumatisk eller annan värk, och de äro tacksamma för det.
Ibland vid mera lätta fall har jag kunnat hjälpa fullständigt, och genom
dessa få lyckade kurer är mitt läkarrykte spritt vida omkring och har
vunnit stor stadga. Så fort skolan är slut komma patienterna. I början
var det inte så noga med tiden -- de kommo mitt i lektionen och sökte
mig, men sedan jag sagt dem, att medan skolan pågår kan jag ändå ingen
hjälp ge eller ens höra på vad de ha för sjukdomar, så vänta de och
komma ej förrän barnen störtat ut genom oksan på hemväg. Då dröjer det
inte länge förrän jag har några stycken sittande kring elden, då slängs
kaffepannan på, och det pratas och skrattas och är trevligt och alla
låtsa de som om de alls inget ärende ha. De vilja inte gärna fram med
vad de ha på hjärtat förrän de äro ensamma med mig och Ellekare, och på
det sättet kunna de ibland bli sittande kvällen över. Den ena ska vänta
ut den andra, och ingen vill ge sig och gå först eller tala först, men
till slut inse de då, att ingen återvändo ges, och med många snirklade
vändningar kommer ärendet fram. Det är minsann svårt nog bara att förstå
sig på deras beskrivningar av sitt onda.
-- Jag har fått ont utanför kroppen, säger en. Kan du hjälpa mig med
det?
-- Utanför kroppen?
-- Ja, se här.
Det är en svullnad som slagit upp -- det kallas att ha ont utanför
kroppen.
-- Jag har solen i halsen, säger en annan. Hur ska jag få bort den?
-- ??
-- Det är torrt och bränner jämt.
-- Du ska låta bli att dricka kaffe, säger jag.
Då blir det skratt, för en så tokig ordination kan inte vara annat än
skämt. Förr finge väl halsen svida tvärt av, än man försökte reda sig
utan kaffet, som är det enda roliga man har. Och jag förstår också
mycket väl, att det inte kan bli tal om lydnad i det avseendet, men
utverkar i alla fall, att kaffet inte dricks på alldeles fastande mage,
och delar så ut lite bikarbonat och ytterligare några förmaningens ord.
-- Uldat har satt ont på mig. I ryggen, klagar en gamling.
Uldat -- de underjordiska. Det är trollvarelser på gott och ont, som bo
under jorden och se ut precis som lapparna själva. De byta bort barn och
trolla ont på dem de inte tycka om, men dem de älska ge de allt gott i
världen. Och när uldat har gått i ryggen så är det detsamma som
ryggskott, och det botas med kamferliniment och värme.
En gång kommer en lappgumma ända från Vuoskojauri -- två och en halv mil
-- för att få sin hörsel igen, som varit borta i många herrans år.
-- Jag kan inte göra något åt det, skriker jag i hennes öra.
-- Jo men, kan du så. Du _vet_ något, och bara du vill så kan du nog.
Jag har sånt örsprång också. Och jag har gått lång väg för att bli
hjälpt, så nu får du inte neka. Och tvättat mig har jag gjort i öronen,
så titta nu är du snäll.
Jag tittar och är just lika klok för det, men lite varm olja kan jag ju
alltid drypa i för örsprånget, och det gör jag också. Dagen därpå kommer
hon tillbaka -- hon har legat hos släktingar i byn över natten -- och
hör naturligtvis mycket bättre än hon gjort på många år. Saliga äro de
som tro! Hon får lite olja med sig i en flaska, lite brokiga band till
en ny mössa, och lunkar iväg hem igen, nöjd och belåten med sitt besök.
Den oftast förekommande krämpan är tandvärk, och för dess botande har
jag den enklaste av alla mediciner, rekommenderad till mig av en
tandläkare: senapsolja. Ett av Ellekares allra största nöjen är, när den
ska användas, och det är onekligen en mycket löjlig situation, som inte
jag själv heller kan låta bli att skratta åt. Den sorgsna patienten
kommer in schalbehängd och svullen, kvider fram ett ömkligt: boris! och
vill inte se åt kaffekoppen ens.
-- Har du tandvärk? frågade Ellekare med hoppfull ton.
-- Ja. Skulle be lärarinnan bota. Det har värkt så länge nu, så jag
orkar inte känna det längre.
-- Det botar hon! svarar Ellekare med trygg röst. Och så fnissar hon för
sig själv och kastar en blick åt medicinkistan. Den stackars tröstade
ser nöjd ut över löftet, men kan inte riktigt gilla skrattet, och endast
min medlidsamma och allvarsamma min kan i någon mån hjälpa upp Ellekares
blunder. Ellekare tar under tiden fram den lilla flaskan med senapsoljan
och räcker mig den med de muntraste ögon, som nästan locka mig att
brista i skratt vid tanken på det som väntar. Men jag hejdar mig så gott
jag kan och ber patienten komma närmare.
-- Kom ända hit fram till mig, Rihta! säger jag -- låt oss anta att det
denna gång är Rihta borta från andra sidan fjället, som har kommit för
att få hjälp i sin nöd. Rihta närmar sig och tar bort duken från
huvudet. -- Ge mig den andra flaskan först, Ellekare!
-- Javisst, den glömde jag! säger Ellekare och vänder sig bort för att
inte Rihta ska se hennes leende. Och så räcker hon mig en liten flaska
med vatten i -- det är lärlingsflaskan. För att senapsoljan ska hjälpa
måste doften av den dras in med ett mycket starkt och hastigt andetag
och man håller för den ena näsborren -- på den sidan av huvudet där man
inte har ont -- sätter den andra över flaskmynningen och drar ett djupt,
snabbt drag. Men senapsoljan stinker på långt håll och av erfarenhet vet
jag, att lukten av den gör patienten rädd redan från första stunden, så
att han inte vågar dra till så hårt som det behövs för att det ska göra
verkan. Och därför låter jag dem öva sig först på vattenflaskan och när
de så dragit en fyra, fem gånger och kan konsten riktigt, så sätter jag
i ett obevakat ögonblick senapsoljan i stället. Så med Rihta nu.
-- Dra ordentligt! kommenderar jag.
Och Rihta drar misstänksamt och ängsligt, medan hon håller för ena
näsborren och håller munnen öppen.
-- Bättre! säger jag. Och hon drar igen, denna gång modigare och inte så
förskrämt. Det var ju inget farligt!
-- En gång till och hårdare! Rihta snörflar till igen och på andra sidan
elden hör jag Ellekare utstöta ett misstänkt ljud.
-- Nu gjorde du det rätt bra, säger jag. Ta nu i en gång till det värsta
You have read 1 text from Swedish literature.
Next - Kåtornas folk - 08
  • Parts
  • Kåtornas folk - 01
    Total number of words is 4990
    Total number of unique words is 1646
    25.6 of words are in the 2000 most common words
    34.3 of words are in the 5000 most common words
    40.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kåtornas folk - 02
    Total number of words is 5088
    Total number of unique words is 1691
    27.2 of words are in the 2000 most common words
    36.6 of words are in the 5000 most common words
    41.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kåtornas folk - 03
    Total number of words is 5144
    Total number of unique words is 1608
    28.1 of words are in the 2000 most common words
    38.1 of words are in the 5000 most common words
    42.6 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kåtornas folk - 04
    Total number of words is 5139
    Total number of unique words is 1629
    27.4 of words are in the 2000 most common words
    36.0 of words are in the 5000 most common words
    41.3 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kåtornas folk - 05
    Total number of words is 5082
    Total number of unique words is 1684
    28.6 of words are in the 2000 most common words
    38.1 of words are in the 5000 most common words
    42.5 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kåtornas folk - 06
    Total number of words is 5174
    Total number of unique words is 1544
    29.1 of words are in the 2000 most common words
    37.6 of words are in the 5000 most common words
    41.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kåtornas folk - 07
    Total number of words is 4983
    Total number of unique words is 1566
    29.1 of words are in the 2000 most common words
    38.4 of words are in the 5000 most common words
    43.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kåtornas folk - 08
    Total number of words is 5228
    Total number of unique words is 1531
    30.2 of words are in the 2000 most common words
    39.1 of words are in the 5000 most common words
    43.8 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kåtornas folk - 09
    Total number of words is 5121
    Total number of unique words is 1631
    27.9 of words are in the 2000 most common words
    37.4 of words are in the 5000 most common words
    42.4 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kåtornas folk - 10
    Total number of words is 4958
    Total number of unique words is 1631
    26.5 of words are in the 2000 most common words
    35.2 of words are in the 5000 most common words
    39.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kåtornas folk - 11
    Total number of words is 5025
    Total number of unique words is 1614
    28.7 of words are in the 2000 most common words
    38.3 of words are in the 5000 most common words
    42.7 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.
  • Kåtornas folk - 12
    Total number of words is 2107
    Total number of unique words is 815
    38.5 of words are in the 2000 most common words
    46.4 of words are in the 5000 most common words
    50.0 of words are in the 8000 most common words
    Each bar represents the percentage of words per 1000 most common words.