Kåtornas folk - 05

tolv stycken stora vackra herkar och pulkor, och efter honom trippar
Elle med sin raid, efter henne Heikka, Ellekare, Gate, och alla de
andra. Och likt en svart jättepil borrar sig det långa tåget in i
vildmarken medan klockorna klinga, pulkorna rassla och riporna kuttra på
fjällbranterna. Sommaren är bortom det vita fjället där!



Ånej, inte var sommaren där. Inte sjöng fåglarna, inte grönskade träden,
inte var marken mjuk och bar -- snön låg där som på fjällen, björkarna
stodo svarta och våta, och en iskall vind låg på rakt norrifrån. Men var
det inte ändå, som om vi kommit närmare våren, var det inte som om vi
logo gladare och friare, som om vi andades lättare, som om solen brände
lite hetare här än två mil längre bort, där Tsoutsos vita kam lyfte sig
mot himlen? Var det inte ändå ljuvare här, blidare, ljummare -- eller
var det bara medvetandet om vilan, som äntligen blev vår egendom, efter
den långa, långa vandringen? Hela det stora byalaget låg här redan --
vår sida var den sista på flyttningen, och runt om i björkskogen, som
sluttar ned mot sjön Tarfallajauri ligga kåtorna tätt med glada
rökpelare ur räpparna. Klockan är inte mer än fem på morgonen, och
i vanliga fall är det ännu många timmar till den vanliga
uppstigningstiden, men vår ankomst har fått alla på benen, och utanför
varje kåta står det lappar, som hälsa och ropa, fråga och skratta. Och
när renarna släppts och selats av sprida vi oss i de olika gästfria små
hemmen och dricka kaffe så mycket vi orka. Gate och Ellekare och Heikka
och jag gå in i den närmaste, och vi ha knappt hunnit slå oss ned förrän
vi ha kaffekoppar i händerna och socker i munnen. Alla kåtans innevånare
äro fulla av det mest odelade intresse för vår färd, våra mödor, våra
prövningar, berätta om sin egen flyttning, som också varit besvärlig
nog, men inte på långt när med så svårt väder, och beklaga oss högljutt
och uppriktigt, när de få höra våra äventyr. Innan man vet ordet av har
man satt i sig en fem sex koppar kaffe, sen kommer maten och kaffe igen,
hur många koppar som helst. Emäntä -- hon heter Sanna och har ett
ansikte som strålar av välvilja och gästfrihet -- kokar och steker,
pratar och skrattar i ett gående och tycks inte en minut vara missnöjd
eller sur, att mitt i natten ha blivit ryckt ur sin ljuvaste sömn för
att vara värdinna åt oss. Utanför tar blåsten till, snön börjar yra,
genom en reva i kåtaduken stryker en kall pust över ryggen och det känns
dubbelt behagligt att krypa närmare elden, som sprakar och värmer med
höga flammor. Dåsigt skruvar man in sig i pälskoltens mjuka värme,
ögonen blinka sömnigt, inte ens kaffet förmår hålla en klarvaken. Det är
alltför stilla härinne, alltför hemlikt och varmt, när man kommer från
kölden och de långa milen därute. Det är omöjligt att inte luta sig
litet bakåt mot uppstaplade fällar som så försåtligt locka bakom ryggen
och sluta ögonen en minut i vaggande ro. Men Sanna vill tala med mig nu
och som ur en dimma hör jag hennes klara röst:
-- Nå du är lärarinnan du! säger hon och skrattar mot mig med
oemotståndligt vänliga ögon, när jag sömndrucken möter hennes blick. Du
har fått sliti ont du på den här flyttningen. Voi, voi, sånt stygvejr ni
har haft. Men nu får du vila och välkommen hit är du också! Hur ska du
trivas hos lapparna nu tror du? Men vi ska vara snälla mot dig, du ska
inte vara rädd. Vi ska nog försöka så du inte längtar ifrån oss!
Hon ler så vänligt mot mig, och rösten har en klang, som hos en mor, som
ska lugna och trösta. Och allesammans nicka mot mig och skratta och se
så milt på mig, att jag nästan får som en klump i halsen och har lite
svårt att se dem alla riktigt klart. Den finaste lady på jorden, de
finaste, bästa människor av dem, som leva i civilisationens värld skulle
inte kunnat på ett förnämare och vackrare sätt ha tagit emot en främling
i sin krets än Sanna och dessa lappar gjorde med mig.
-- Det var väl inte krig i Sverige? frågar en gråskäggig, bistert
blickande gubbe, som rökt och spottat utan uppehåll från det vi trädde
in i kåtan.
-- Nej, det var det inte, svarar jag och ser oroligt på honom. Är det
krig nu då?
-- Lär allt vara det.
Jag känner hur jag blir röd och blek ömsom och reser mig till hälften
upp, så klarvaken som jag inte varit förut på hela tiden.
-- Vad säger du! Är det krig, verkligen krig?
Kan det hända så mycket på en månad? tänker jag. Det var så lugnt
allting, när jag lämnade Soppero, hur ska jag komma hem, vad ska jag ta
mig till! Och i en vild dans ser jag alla de mil jag vandrat åter bränna
för mitt medvetande -- ska jag springa dem igen med denna fasa inom mig,
ska jag bryta upp nu genast och gå, gå över de öde vidderna, innan jag
ens hunnit sova tröttheten efter den sista vandringen ur mig. Jag tänker
allt detta så snabbt, att det väl inte tar en sekund, och gubbens svar
har ännu inte nått mig. Så hör jag hans lugna röst:
-- Ånej, inte vet jag, men nog är det väl troligt. För skogs-Jon från
Sappisasi drog här förbi i går och han kom just från Soppero. Och där är
mjölet två gånger så dyrt nu, som när vi lämnade det för sex veckor sen,
och då kan det väl inte vara annat än krig. Voi, voi, vad det blir dyrt
med mjöl och kaffe sen! När dom krigar. Tror du dom kommer och skjuter
oss lappar?
-- Visst inte! svarar jag och skrattar, så lätt om hjärtat igen som
endast den kan vara, som känner sig ha sluppit ifrån det svåraste i
livet. Visst inte! Och det är inte krig heller för den delen, det är jag
alldeles säker på. Mjölet kan bli dyrt ändå och kaffet med. Du höll på
att skrämma mig rent fördärvad med ditt krig.
Allesammans skratta igen, och mitt i den allmänna munterheten öppnas
oksan försiktigt, och en halvvuxen pojke kommer in i ett moln av snö.
Han försöker göra sig så liten, som möjligt, men Sannas kvicka öga
undkommer ingen, och ögonblickligen blir han anropad.
-- Nilsa, där sitter lärarinnan! Gå fram och hälsa nu vackert.
Och Nilsa skruvar sig förlägen och allvarlig fram till mig, räcker ut
armen och lägger den om mina axlar: Boris, boris opahädja! mumlar han.
Goddag lärarinna. Och: Boris, Nilsa! hälsar jag högtidligt tillbaka med
min arm om hans skuldror.
Nilsa är Sannas son, och en vacker liten pojke är han. Ögonen äro stora
och bruna och allvarliga, ansiktet smalt med rena, ädla drag och håret
långt och svart. Han sitter så förlägen mitt emot mig med en kaffekopp i
handen, då och då möter jag hans blick, som i smyg granskar och väger
mig. Och när jag då skrattar, blir hans ansikte så flammande rött att
ögonen nästan tåras. Det dröjer inte länge förrän oksan på nytt öppnas
med stor försynthet, och en efter en komma de äldre av mina disciplar
tågande, alla ohyggligt förlägna och mer eller mindre fnittrande. De
hälsa och tala med viskande röster, och försvinna som blixtar så fort de
uppfyllt alla hövlighetsplikter, för att utanför kåtan föra ett fasligt
stim och väsen, tydligen ämnat att imponera på mig.
Heikka och Gate ha redan gett sig av till sitt arbete med kåtaslagning
och rishuggning, men Ellekare och jag sitta i lugn och ro -- vår kåta
blir inte rest ännu på några timmar och vi följa Sannas råd och lägga
oss att sova en stund. Sanna har hämtat in alldeles nya, obegagnade
fällar och filtar och dem ordnar hon till mjuka bäddar. Jag får en
skinande vit rakkas över mig och sover snart tryggt och lugnt.
Fyra timmar därefter väcker Sanna mig, naturligtvis med kaffe och mat,
och sedan gå Ellekare och jag i den piskande snövinden att hugga golvris
till vår egen kåta och reda den i ordning. Heikka har redan satt upp den
och med alla krafter skynda vi oss att få allting färdigt så snart som
möjligt. Det ger en så glad känsla att arbeta för sitt första egna hem,
om det också bara är en svart liten kåta långt uppe i Lapplands
ödemarker, och vi äro så ivriga både Ellekare och jag, att vi varken
tänka på tid eller rum. Åskådare ha vi också, så många barn som finnas i
närheten och de ge oss ett handtag då och då, när det behövs. Emellanåt
kommer det också någon fullvuxen, som ger oss råd och vinkar när han
kan, och alla äro de djupt intresserade av vad allt mina pulkor kunna
innehålla. De ha nog väntat sig de förunderligaste saker och se nog en
smula besvikna ut, när det ena efter det andra tas fram, som är precis
likadant som deras eget. Koksir (en sorts lapska träskopor med långa
skaft), kisor, husgeråd av alla möjliga slag -- allt är lapskt -- och
fastän de se både gillande och förnöjda ut, svävar det ändå liksom en
missräkningens ande i luften över att ingenting nytt och märkvärdigt
finns att se på. Till och med en vanlig lapprakkas har jag och en
fårskinnsfäll att breda över mig. Och ingen madrass att ligga på, som
annars alla andra lärarinnor haft med sig.
Lasse, han gamlingen inne från Sannas kåta, ser sig betänksamt om bland
sakerna, som ännu inte placerats på sina platser i kåtan, utan stå
huller om buller vid pulkorna. Så ler han med finurlig och skälmsk min,
och all bisterheten stryks i ett tag bort från ansiktet:
-- Du kan allt gifta dej med en lappgosse genast du! För hushållet ditt
är i ordning med kisor och allt, det ser jag, och bara lapskt är det
alltsammans. Mån tro vem de ska bli?
-- Ja säj de du! småler jag till svar där jag står böjd över en pulka.
Och det skrattas mycket och länge av alla åt det enkla och lyckade skämt
Lasse kommit fram med. Det fordras inte mycket förrän allas ögon tindra
i leenden -- och inte så mycket heller förrän sorgen får dem att mörkna.
De äro snara som barn till alla sinnesrörelser: snart bedrövade, snart
tröstade -- gråt ser man sällan, men sorg, som inte är mindre tung för
det; leenden är det gott om, men vemodet kan lura så nära, att ett ord
lyfter det fram ur mörkret igen. Men nu är det bara glädje som råder,
och skratten komma tätt och hjärtligt där minsta lilla anledning kan
tänkas. Inte minst åt Heikka, som vid arbetet med att sätta upp luvvin
-- ett sorts primitivt häbbrä, där maten förvaras för att skydda den för
rovdjur och kringstrykande hundar -- slinter på stegen och står
huvudstupa ned i snön. Han slår sig inte alls och skrattar själv lika
muntert som de andra, när han klänger upp igen för att lägga sista
handen vid sitt verk. Och när luvvin nu är färdig är det Ellekares och
min tur att äntra upp för stegen och stuva in hela vårt matförråd i det
lilla loftet, så enkelt men ändå tillräckligt för sitt ändamål, som
allting är hos lapparna: två par höga, korsade björkstammar surrade
säkert ihop med rep och i den klyka de bilda ligger ett golv av smala
stänger, till tak ett par säckar och ris -- det är det hela, men en
säker plats är det att lägga sitt matförråd, inga djur kan nå det och
regn och snö inte heller.
Dit upp ska nu allt, som inte brukas till varje mål, ty bröd och sådant
stannar naturligtvis i kåtan. Och det är minsann inte det enklaste att
krångla sig upp med bördor på den smala lilla stegen, som egentligen
endast är avsedd att användas vid kåtans upp- och nedtagning. Den är
gjord av en enda trädstam som karvats ur så, att ram och steg blivit
fria, men den är inte mer än tio cm. bred på själva stegplattan, så att
bara en smal fot i sänder kan få rum. Stegpinnarna sitta långt ifrån
varann, och den del som stödes mot marken består av en vass spets, som
borrar sig ned så att stegen ej kan glida utåt, när någon står på den.
Men snurra runt kan den så mycket ledigare, och det fordras medfödd
ekvilibristisk begåvning i allra högsta grad, för att utan äventyr ta
sig upp och nedför den stegen. Så smal är den upptill, att den minsta
lilla vickning av den som klättrar ögonblickligen kommer den att snurra
runt och befria sig från bördan. Men har man lyckligt och väl kommit upp
genom något herrens under och stolt lutar sig inåt luvvin för att
placera eller hämta något där, viker den gärna åt sidan som om den vore
fäst vid marken med gångjärn, och så skrider man snabbt och obevekligt
mot sitt fall. Å den stegen! Innan man lärde sig alla dess knep och
tilltag. Det var minnsann ett studium, som man inte blev färdig med
första dagen och inte andra heller.
Äntligen var i alla fall allt där som skulle dit, både i kåtan och i
luvvin, och det stolta och oförgätliga ögonblick nalkades, då jag kokade
den första pannan kaffe på vår första eld.
-- Nu _ä_ vi här! sade Ellekare. Nu _bo_ vi här! Nu ä du emäntä i egen
kåta å jag ä din piga å du ska säga mig vad jag nu ska göra. Vi ska väl
laga till middag?
Ellekare är mycket materialistiskt anlagd, men laga mat kan hon inte.
Och inte jag heller, varför det är med en viss spänning vi gå till
verket. Heikka ska bjudas på mat innan han går, och hungriga äro vi alla
tre -- klockan har hunnit bli åtta och mer, och det är nära tio timmar
sen vi åto sist, men vi ha inte haft tid att tänka på mat ens, mycket
mindre då laga någon. Nu ska det i alla fall göras, och gott måste det
bli, för vi vill inte skämmas för Heikka. Men det är inte lätt, och till
en början står jag alldeles handfallen, ty den ringa kunskap jag har om
födas sammansättning är van att räkna med åtminstone ägg och mjölk och
potatis. Men ingendera av dessa ingredienser finns ju möjligheter att ha
i ett lapphushåll på vintern, konserver har jag inte alls tagit med mig
några, och alltså stå vi inför den absoluta nödvändigheten att tillreda
en snabb och god måltid av de saker, som stå till buds. Och vi göra det
också: fruktsoppa med mannagrynsklimp. Eller kanske jag i sanningens
namn ska säga: mannagrynssoppa med fruktklimp. Ty klimpen kunde lätt
drickas ur kopp och soppan var fast och grötliknande. Men äran var i
alla fall räddad, för Heikka åt och tycktes ganska angenämt berörd, om
det nu var för att rätten var fullständigt okänd för honom, eller om han
verkligen tyckte det var gott, det är något, som jag vill låta vara
alldeles osagt. Ellekare och jag åto också -- i en stor koksi med varsin
hornsked, och vi voro mycket hungriga, så vi hade inte just tid att
känna efter hur det smakade. Mätta blevo vi då i alla fall, och när
Heikka druckit sina två koppar kaffe så tog han avsked och gick hem till
sitt med nöjd uppsyn. Så han var också mätt, och med lugnat sinne
började vi göra i ordning våra bäddar för natten.
Och sedan lade vi oss, trötta och glada, fyllda av den trygga känsla som
ett eget hem ger, var det än är och hurdant. Det var obeskrivligt ljuvt
att ligga med ögonen mot räppen och se hur de tunga molnen foro, att se
den ljusblå rökstrimman från den döende elden stiga rakt och vackert upp
mot dem, att höra riporna skratta i ungskogen och björkarna susa för
nattvinden, och att hela tiden veta: Du ligger i den egen kåta, det är
ditt det här, dina grytor, dina fällar och hela den långa sommaren får
du vila från vandringar och mödosamma vägar. Och i morgon komma alla
skolbarnen!
-- Ellekare! säger jag och ger med min fot en liten knuff åt hennes
huvud, där hon ligger nedanför mig på samma sida av kåtan, Ellekare!
-- Jaa, mumlar Ellekare sömnigt.
-- Ligger du bra? -- Ty måste jag inte veta om mitt tjänstehjon for illa
eller ej.
-- Jaa, de gör jag.
-- Hur ska vi vakna i morgon?
-- Å vi vakna nog.
-- Men jag vaknar aldrig på mornarna. Vaknar du säkert?
-- Jaa då! Har du drage klockan din? Så ska jag titta på henne när jag
vaknar och väcka dig, när tiden blir.
-- Godnatt då Ellekare!
-- Godnatt lärarinna!



Vi vakna verkligen i tid, men det får kanske mera tillskrivas försynen i
form av nyfikna lappbarn än Ellekare och mig, ty vi voro så dödströtta
efter vår långa arbetsdag, att sömnen inte ville släppa våra ögon
frivilligt. Men redan i arla morgonstund började det smälla helt försynt
i oksan, och min yrvakna blick hann fånga en rödtofsad pojkmössa, innan
den försvann, och ett par spejande bruna ögon, som jag igenkände
tillhöra Nilsa, gossen från kåtan intill. Han är inte ensam, ty ett
stilla fnissande förnimmes utanför och om en liten stund gluttar ett
flickhuvud i dörröppningen, möter min blick med ett förläget småleende
och försvinner blixtsnabbt. Så hörs trampet av springande fötter, några
halvkvävda skrattsalvor och så blir allt tyst för en liten stund.
Ellekare och jag ligga och dra oss en stund till, genom räppen yr lite
fin snö -- alltså snöstorm i antågande igen. Det kännes gnistrande
kallt, när man lyfter upp huvudet, vattnet i kitteln är bottenfruset och
morgonljuset ser grått och ovänligt ut. Men nu går Ellekare med fart i
skorna sedan hon först omsorgsfullt höat dem, med ett brak slänger hon
upp oksan och hämtar in ett fång ved, och snart börjar en svag rök stiga
mellan hennes händer, där hon ligger på knä framför härden, en frisk
doft av brinnande näver fyller den skarpa luften och gör den mera mild
att andas, det börjar spraka i veden som Ellekare skickligt ordnar till
en strålande morgonbrasa, kaffekvarnen surrar, sockret klipps med små
vassa stålklingande ljud, koppar klirra. Och så mitt upp i denna ljuva
lilla hushållssymfoni kommer Ellekares klara röst gnolande en entonig,
sorgsen finsk visa, som hon tar om och om igen utan uppehåll, så den
blir till en sövande vaggsång. Jag känner hur sömnen kommer smygande,
men innan jag hinner somna på nytt skramlar en full kaffekopp vid min
huvudgärd, räckt av Ellekares lilla bruna hand -- och så är dagen
börjad!
Många timmar dröjde det inte förrän kåtan var full med folk och nog kan
man räkna det kaffe i litervis, som dracks den dagen hos mig. Den ena
pannan efter den andra koktes och tömdes, de två kopparna voro ständigt
i gång, och varenda sak jag hade granskades och beskådades, visserligen
mycket diskret, men dock grundligt. Och alltsammans tycktes de finna
ganska gott. Smör och ost och bröd hade en storartad åtgång -- somliga,
som kommo långväga ifrån, skulle bjudas på mera fast föda än bara kaffe,
och Ellekare och jag hade på förhand sinsemellan gjort upp ett litet
tecken, som betydde: långväga gäst! Och så fort detta tecken gjordes
började jag genast förberedelser att med värdighet bjuda mitt salt och
bröd. På den lilla runda träbrickan med långt skaft, som dels får
tjänstgöra som bakbord, dels som lock över vattenkitteln, placerade jag
ett par runda, nybakade brödkakor, bredvid dem en liten smörask och så
osten. Alltsammans räckes till gästen, som efter en kort tvekan och ett
svagt mummel: in mon lät nälkis! jag är inte hungrig! flyttar sig
närmare och sätter sig bekvämt tillrätta på golvet. Är det en man
stryker han först mössan av huvudet och för med en vacker rörelse håret
ur pannen, är det en kvinna slår hon sig bara ned utan förberedelser,
men båda äta lika sakta och värdigt, utan ett spår till brådska eller
aptit. Det tar också alltid sin rundliga tid innan de ätit färdigt, men
då har en hel del hunnit konsumeras ändå på detta lugna, trygga sätt. Så
fort ätandet är undangjort torkar sig gästen omsorgsfullt om munnen,
sätter ordentligt locket på smörasken efter sig, makar alla rester väl
tillsammans på brickan och räcker den tillbaka till värdinnan med ett:
Kito ätnat! tack så mycket. Emäntä nickar, häller kaffe bräddfullt i
kopp och fat och bjuder. Och minst två koppar ska det vara innan nästa
gäst får betjänas. Till ritualen hör också, att emäntä alltid själv
dricker första koppen av ett nytt kaffekok för att visa att kaffet är
gott. I somliga kåtor brukas det också att två fulla koppar sätts på
brickan och räcks åt gästen, varpå han först har att dricka ut den ena
och så den andra som påtår.
Frampå middagen börja mödrarna anlända med barnen, som skrivas in och
lämna sina betygsböcker från föregående år -- de som redan prövat en
skolas besvärligheter. De små, som ska börja första gången se bara
oändligt skrämda och olyckliga ut och trycka sig ängsligt till mors
kolt. Fjorton barn är det i allt, det äldsta femton år -- en lång,
drumlig pojke med långa ben och armar och en väldig hårmassa, som ligger
långt ned i ögonen -- det yngsta nyss fyllda sju år och vackert som en
liten kerub i sin nya granna kolt. Mödrarna dricka kaffe och prata, nypa
i tyget på min kolt, medan jag naturligtvis nyper i deras, utbyta tankar
om priser på spetsar och band och grannlåt och ha det utmärkt trevligt.
Barnen glömma snart sin första skygghet och sörpla i sig sitt kaffe med
ganska förnöjda miner, springa sen ut och leka och föra ett förfärligt
stim kring kåtan. Då och då, när de bli alltför högljudda sticker den
mor, som tycker sig ha hört sin telnings röst över de andras, sitt huvud
utom oksan och håller ett kort, men kärnfullt anförande, som resulterar
i ett ögonblicks dödstystnad. Men snart är allt glömt igen och leken
rasar som förut. -- En timme eller två sitta mödrarna kvar och aldrig
sinar pratets ström, så resa de sig, släta kolten ned utmed höfterna och
försvinna pilsnabbt genom oksan, utan att säga adjö, utan att tacka --
det brukas inte. Barnen följa med, alla ränna i väg på sina skidor och
det blir så tyst i ett nu, att stillheten susar för öronen. Men rätt vad
det är kommer en stormil susande som skakar kåtan, snön knastrar, när
den piskas mot duken och några flingor singla ned genom räppen och fräsa
i elden.
-- Har du mera ved huggen, Ellekare?
-- Nej, men jag ska gå ut och skaffa nu. Det är väl middagsdags snart?
-- Ja. Vad ska vi laga?
Vi titta rådvilla på varann, tills vi besluta oss för gröt och torrkött
såsom varande både enkel och närande föda. Och medan Ellekare hugger ved
anrättar jag måltiden, som sedan förtäres till sista smula trots de
otaliga koppar kaffe som konsumerats under dagens lopp. Sen bakar
Ellekare igen, ty nästan allt brödet har tagit slut under dagens
gästabud, och jag börjar göra i ordning böcker och schema och rusta mig
för mitt arbete i vetandets tjänst. Och innan vi veta ordet av ha vi den
grå svaga skymningen över oss, som ännu en tid framåt ska säga oss, när
natten faller på. Om ett par veckor bara slutar solen att gå ned och sen
ha vi inte ens en skuggning i ljuset kvar, när stackars jordiska klockor
visa, att natten är kommen. Nu viner stormen hårdare, snön frasar
utanför och kölden är bister -- men vår varma eld brinner klar, och när
vi krypa ned bland våra fällar efter en sista kaffefest med Sanna och
Lasse från kåtan bredvid, känna vi ingenting av ovädret som rasar,
stoppa bara om oss väl kring axlar och ben och somna, medan ännu några
röda glöd pyra på härden.
* * * * *
Redan innan klockan åtta på morgonen hör jag tramp och fnissningar
utanför, och när jag tittar ut har jag nästan alla mina elever i väntan,
fastän det är en hel timme före tiden.
-- Klockan är inte nio än på länge, säger jag, och utan ett ord dunsta
de bort åt olika håll, för att om tio minuter åter fnittra och viska
utanför oksan. När de inte ha någon klocka att gå efter, är det inte så
gott, och eftersom det snöregnar och blåser kallt låter jag dem komma in
och värma sig framför elden. Och då alla äro komna tycker jag den
felande halvtimmen inte är något att hålla på och börjar terminen. Med
bön naturligtvis, efter uråldrigt bruk, och så psalmsång. De äldre som
kunna läsa få var sin psalmbok ur skolans bokskrin, jag tar upp psalmen
och så börjas sången. Om man verkligen har rätt att kalla den så. Alla
vilja vara med, men ingen har ens den svagaste aning om vad det vill
säga att sjunga en melodi eller överhuvud taget träffa en ton. Utan just
där deras röst av en händelse slår ned får psalmen börja, det kan vara i
bas eller diskant, det gör alldeles detsamma. Ordens rätta uttal är av
mycket större vikt, och äro de besvärliga kan jag hinna sluta versen,
medan den övriga kören ännu stavar på första strofen. Var och en följer
med och skyndar sig så fort han kan, var och en gör sina små hjälplösa
försök att skapa en melodi lik den jag sjunger, som hans öra fattar och
uppfångar den -- och det hela blir till en konsert vars make ännu intet
mänskligt öra hört. Jag vet inte hur jag behöll kontenansen, jag minns
bara att Ellekare huvudstupa kastade sig ur kåtan med blodrött ansikte,
och att min röst var misstänkt svävande under några takter. Men barnen
voro så upptagna av att stava och sjunga, att de inte märkte någonting,
och väl var det.
Ja, så var början gjord och arbetet väntade! Men först skulle alla tala
om vad de hette, så att jag visste vad jag skulle kalla dem, och det var
ett gruvligt besvär att få ur dem det. Efter säkert en timmes ihärdigt
frågande hade jag då fått allas namn med låga förskrämda röster och med
mycket fnitter och skruvande, men äntligen var då den skärselden
genomliden och skolan i gång på fullt allvar. De insikter jag fick i
mina elevers kunskaper redan denna första dag voro ingalunda
uppmuntrande -- timme efter timme upptäcktes nya avgrunder. Till att
börja med var det innanläsningen som fullständigt tog andan från mig.
Jag gav de äldsta läroböcker, medan de yngre fick välskrivning och de
allra yngsta övade sig i tålamod och stadgat uppförande.
-- Läs nu första stycket, Nilsa! sade jag. Och Nilsa började med hög
stackig röst:
-- Vat en krota perättade allteles ytom sig så att ten knappt kunte tala
sate en krota till sin far far som satt vit päcken ...
Allt utan ett spår till skiljetecken eller uttryck naturligtvis, men med
något så oändligt själlöst över sig, att jag greps av en hemsk misstanke
och frågade:
-- Säg mig nu Nilsa, vad groda heter på lapska.
Intet svar, bara ett förläget stirrande från Nilsa och fnitter från de
andra.
-- Kan någon annan svara?
Ingen. Groda är kanske ett bra svårt ord, tänkte jag -- jag ska ta något
lättare. Kan du säga, vad bäck heter då? Inget svar. Och på alla mina
frågor om de enklaste vardagsord kan ingen ge mig en antaglig
översättning. Ibland försöka de hitta på något, som åtminstone ljuder
lika, men det är så sällan det träffar rätt, att jag snart genomskådar
den lilla listen. Så svarar t. ex. någon, när jag ber honom översätta
ropa: ruobbi. Men det betyder sår på lapska och kan alltså inte alls
godkännas. Dessa barn ha gått i skola i tre, fyra år och lärarna ha haft
till uppgift att bibringa dem undervisning i svenska språket. Deras enda
läroböcker äro på svenska: katekes, biblisk historia, läsebok, och ur
dem ha de haft läxor. Utan att förstå ett enda ord ha de fått rabbla
psalmverser, bibelspråk, tio Guds bud, och av styckena i läseboken
begripit precis lika mycket, som om man satt dem att läsa kinesiska
eller något annat lika besynnerligt språk. Det är första timmens glada
erfarenhet.
Andra timmen låter jag de äldsta skriva, mellanklassen får läsa och de
minsta få pennor och papper för att lära sig rita uppstrecket till i.
Griffeltavlor finns det två stycken i skolmateriallådan, men inga
grifflar ha blivit medskickade så det är lika när för det. Och så måste
jag ge nybörjarna pennor i deras små bruna nypor, och där blir minsann
skrivning av så bitarna yr om blyertspennorna. Det är inte så gott, att
trycka lagom hårt, när man aldrig försökt att skriva förr och jag
bävade, när jag såg hur pennorna blevo mindre och mindre. För knivar
hade de ju tillreds i bältet, åtminstone pojkarna så små de voro, och
det fanns inga hinder, när det gällde formering. Och formerades gjordes
det sannerligen så Ellekare kunde haft till tändved en vecka om hon
passat på och samlat upp spånen. Jag förmanade dem: Tryck inte hårt! och
då sågo de allvarligt på mig, torkade sig om näsan med smutsiga små
nävar och började på nytt med högtidliga, viktiga miner. Men resultatet
blev lika klent. Jag tog deras hand i min och förde pennan, och de
finaste streck trollades fram, men under samma hand ensam sade det
knack! och en bit blyerts for i luften så det var en lust åt det. Till
slut fingo de skriva med bara träet för att öva sig i att hålla om
pennan åtminstone och så småningom minska trycket. Så hade då de
sysselsättning en stund, och jag fick ägna mig åt mellanklassen, som
hjälpligt kunde stava och lägga ihop och staka sig fram genom de
enklaste ord. Det var precis samma förhållande med dem som med de äldsta
-- ingenting begrepo de av de svenska ord de krånglade till, och intet
svar fick jag av dem heller på mina frågor. Men skriva efter förskrift
gjorde de alla riktigt bra, när man betänker hur de måste sitta
nedhukade på risgolvet med knäna uppdragna och böckerna stödda mot dem.