Kåtornas folk - 08

du kan, så slipper du och är bra sen.
Rihta drar till, så jag nästan vacklar för draget och denna gången är
det över senapsoljan hon håller näsan. Effekten är storartad! Med ett
tjut som endast en senapsoljestyrkt människa förmår upphäva viker sig
Rihta dubbel som en fällkniv, hostar och nyser och skriker och skrattar
på samma gång och åkallar högljutt Ibmil. Ett ögonblick tror hon
alldeles säkert, att hon ska dö -- ammoniak är som den milda doften av
en reseda i jämförelse med senapsoljan -- så småningom går det dock upp
för henne att hon ska leva ännu någon tid, efter ytterligare några
minuter förstår hon, att denna levnad möjligen kan fortsättas utan
tandvärk, och om en liten stund skrattar hon mot Ellekare och mig med
ögon så blida som solsken, och har innerligt roligt åt sin egen
förskräckelse nyss. Hon säger inte nej åt en kaffekopp nu, men måste
avbryta sig mitt i drickningen för att skratta åt hur rolig hon måtte ha
sett ut, när hon drog in senapsoljan, och är alls inte missnöjd med
Ellekares och min tydliga munterhet. Och sådana äro de allesammans --
snara att finna humorn i allt om det också gäller deras eget skinn. Det
finns inte en av alla dem som prövat den underbara senapsoljan, som
förtörnats över vårt skratt, och ändå äro de i legio, som haft sin näsa
över den flaskans mynning innan det tog slut på innehållet.
Men det är inte bara patienter som komma på besök -- det är artighets-
och vänskapsvisiter också, som gå av stapeln. I synnerhet om söndagarna,
då alla societetsplikter avbördas. Då kan det sitta ända till en sexton,
sjutton stycken i min kåta -- män (flera av dem ha nu kommit åter från
Norge), kvinnor och barn, och då ska jag säga, att pratet går så det
surrar. I så stor krets är det dock mera allmänna saker som dryftas:
hjorden och norrmännens uppförande mot renvaktarna, sommarens
skadeersättningsmöjligheter och betet där västerut. Skadeersättningarna
kallas av lapparna "taxt", och de äro ett årligen återkommande ont, som
åsamkar mycken sorg och veklagan. Det är de norska länsmännen som taxera
och bedöma de skador renhjorden kan anses ha gjort på böndernas mark och
sedan blir det för lapparna att betala, om de inte vilja se alla
möjligheter stängda att nästa år åter föra sina hjordar in på norskt
område. Detta är söndagarnas liksom alla andra dagars ständiga
samtalsämne, där alla kunna vara med, alla vilja säga sitt ord, och det
är ett surr som i en bikupa medan kaffekopparna vandra omkring och
sockerbitarna knastra mellan tänderna.
Under visiterna på vardagarna går det mera stillsamt till. Då är det
vanligen kvinnfolken i grannkåtorna som komma tittandes in ett slag på
eftermiddagen, de ha arbete med sig och då sy vi och väva och sticka och
dricka kaffe och ha inte tråkigt en minut. Ofta kommer Gate och hälsar
på, och det känns så trevligt och tryggt, när jag bara ser hennes
ansikte glutta i oksan. Som om det vore en gammal god vän, som jag
längtat efter och inte sett på länge. Hon har alltid sin bandväv med,
och vackrare skoband än Gate väver har jag aldrig sett någon göra. Med
så vackra, klara mönster. Det är förresten förunderligt hur väl och
jämnt de kunna väva i en sådan liten primitiv historia som deras vävstol
är. Vävstol! Det kan inte få det namnet på långa vägar, men det är inte
lätt att veta vad det ska kallas för. Mest liknar det en mycket stor,
grovtandad kam, sluten i båda ändar och förfärdigad av renhorn. Tänderna
äro breda och glesa och inte alltid så särdeles jämna och emellan dem
träs varpen. Ena ändan av den fästes i bältet på den, som väver och den
andra knyts om en träkäpp, som bara ställs ned helt löst i golvriset och
stöds av foten, så att den inte faller omkull. Något primitivare och
enklare än denna vävstol kan man inte tänka sig, och det är ett rent
under att se, hur lätt och skickligt vävningen går. Vävbommen utgöres av
ena handen, och snabbt blomma de grannaste rosor och blad upp under
väverskans fingrar, som röras så hastigt, att man knappt kan följa dem.
Jag vet inte vem som är skickligast, Gate eller Ellekare, eller för vem
det går fortast -- de äro visst lika rappa båda två. Och fastän de måste
räkna och hålla reda på mönstret går munnarna lika hastigt som händerna.
Sanna, min vän från första morgonen i lägret, tuggar sentråd, så hon
hinner vanligen inte göra så många inlägg i konversationen, då det
tyvärr är en fysisk omöjlighet att hålla ihop läpparna och tala på samma
gång. Men ibland tar hon sig fritt en stund, och då har hon en hel del
på hjärtat, som måste ut. Marge är inte heller någon sällsynt gäst --
hon stickar strumpor eller tuggar sentråd och sitter mest tyst. Ellekare
stickar brokiga vantar och Marja, Sannas adertonåriga dotter, syr på en
mössa. Själv syr jag på en ny kolt, och många och visa äro de råd jag
får om garnering och tillskärning. Att det ska vara röda och gula
klädesbårder neromkring äro alla ense om -- på den saken får det aldrig
i livet ändras och inte heller på att manschetterna ska vara av rött och
gult kläde, och att det kring halsen ska vara en gul klädesremsa. Men
sen är fältet fritt för de vildaste fantasier om vad för ganser dessa
klädesremsor ska prydas med. Den ena råder hit och den andra dit. De
äldre tycka det är bäst att hålla den enkel, de yngre anse, att när det
finns möjligheter till elegans så vore jag en dåre som inte använde dem.
-- Ta inte mer än fem sorters krokband nertill! varnar Sanna.
Predikanten kommer hit i sommar, och då blir han ond om han får se för
mycken stass.
-- Du kan ta av dig den, när han är här! skriker Marja i vildaste
upphetsning, rädd att Sannas ängslan ska smitta mig. Marja är ung och
vacker och inte så kristen som Ellekare kanske skulle önska. Men denna
gång får hon medhåll av Ellekare, som fått för sig att denna kolten
fullkomligt ska fördunkla alla hittills sydda.
-- Jaha, den kan du ta av! Vi plockar nog minsann av oss lite var det
fina vi har då. Jag tänker nog du lägger av dig den där granna broschen
du har Sanna!
Sanna tar sig med förvirrad min åt bröstet, där ett gammalt vackert
silversmycke håller samman duken. Och allesammans skratta vi.
-- Ta sex krokband! säger Gate, och det beslutar jag mig då för till
Ellekares och Marjas oerhörda grämelse. Och när det väl blivit bestämt
och allting är lugnt igen, börja vi skvallra lite smått. Det är nu om
Gates piga Anne, som samtalet rör sig. Anne är förlovad och ska gifta
sig. Det veta vi alla, Ellekare och jag ha ju till och med skrivit brev
till fästmannen. Hon har skrivit till prästen om lysning också, så där
är väl allt klappat och klart? Men Gate ser mystisk ut och förtäljer,
att Nila, så heter fästmannen, varit och hälsat på Anne nu i söndags.
Men när Anne fick se honom så tyckte hon, att han såg så gammal och ful
ut, att hon bestämde sig för att hon inte ville ha honom. Och det sade
hon åt honom, och han blev nog mycket ledsen, för han tiggde och bad
henne att inte ändra sig. Men Anne hon stod fast, och sent på natten
gick han till sin plats -- långt nord i Norge. Och Anne lät honom gå,
och själv gick hon och lade sig, för hon är fri från renvaktning nu en
månad framåt, när så många manfolk äro vid hjorden. Men i går bad hon
sig fritt -- hon ångrade sig. Kanske hon tyckte det var tomt också efter
alla fästepresenterna som hon måste ge tillbaka, när han gick. Och fritt
fick hon, och så lade hon lite mat i laukon och satte av efter honom på
skidor. I morse kom hon hem -- hon hade hunnit honom nära fyra mil
norrut och nu voro de förlovade igen.
-- Men på middagen i dag var hon hos mig och bad, att jag skulle skriva
till prästen och ta tillbaka lysningen, om det inte var för sent. För
hon hade ångrat sig, säger Ellekare med häpen uppsyn.
Och alla förvåna vi oss förstås och jämra oss över en sån obestämdhet.
-- Hon tycker väl om någon annan? försöker jag försvara henne. Och då är
det inte så gott att veta vilket som är bäst. Den hon tycker om kanske
inte vill ha henne.
-- Nu träffa du det som det är, säger Gate, och Sanna nickar med
högtidlig uppsyn. Det är inte gott för flickan, och hon har det svårt
nog.
-- Hur har hon det då, stackarn? Kan du berätta det, eller är det en
hemlighet?
-- Ånej minsann, blandar sig nu Marge plötsligt i samtalet. Det är ingen
hemlighet. Det vet vi nog så många här är utom du. Tala om du, Sanna.
Och Sanna berättar.
Anne har varit förlovad en gång förut. I sex år höllo de ihop, hon och
den vackraste lappgossen som fanns i byn -- aldrig har någon sett en så
vacker gosse förr. Lång var han och stark och smal. Han bar henne över
älvarna, när de skummade som högst, och de andra männen gingo fot för
fot och knappt kunde ta sig fram själva, och han rände på skidor som
blixten far över himmelen. I sex år voro de fästfolk och vaktade i samma
halvkåta över samma hjord. Två barn hade de med varann, men så fattiga
voro de, att de inte kunde tänka på att gifta sig ännu på ett par år.
Men de hade allt samlat lite renar ändå av de som de fått i lön, och det
såg ut som om det kanske inte skulle dröja så länge förrän de kunde slå
sig samman. För att få flera renar i lön tog han plats på ett annat
ställe hos en annan stam, men hon stannade kvar här. Han kom till en
mycket rik lapp, som bara hade en dotter, och hon var vansinnig så ingen
hade velat gifta sig med henne. Ful var hon också och puckelryggig. Men
han blev väl som förbytt, pojken, när han kom dit bort, för han glömde
både Anne och allt han lovat henne och gifte sig med den vansinniga. Och
blev en rik man. Men Anne, hon fick inget veta förrän allt redan var
skett, och det frestade allt på henne, när den underrättelsen kom.
-- Men barnen då? frågar jag.
-- Ett dog strax det föddes, men det andra är hos hennes föräldrar och
hon betalar väl lite för det.
-- Är han lycklig nu då, den som övergav henne.
-- Vet jag, säger Sanna. Rik är han då, men inte lyckligare än den kan
vara, som har gjort den största orätt på jorden.
-- Och nu tar hon väl inte Nila heller?
-- Åjo, skrattar Gate. Det blir nog Nila ändå. Man ränner inte åtta mil
på skidor om man inte bryr sig om ett manfolk något. Och Nila är bra,
fast han varken är rik eller ung.
-- Hur gammal då?
-- Han vet inte det själv, men nog är han väl över trettio år, faller
Ellekare in. Jag känner honom.
-- Men det är väl inte gammalt.
-- Jo, nog är det gammalt, säger Ellekare, och alla de andra stämma in.
Så sitta vi tysta en stund, var och en i sina tankar. Jag ser på Marge,
som tuggar och tvinnar rensenorna till trådar -- fina, tunna starka
trådar, som sedan användas till skosyning och till allt annat som
förfärdigas av läder. Så fort och vant det går. Först tuggar hon senan
så den blir mjuk och lös, plockar av alla ojämnheter, sen tvinnar hon
den mot kinden så den blir klar och styv, skarvar samman den med nästa
och spinner på sin oändliga tråd, tålmodig och tyst, med ett sorgset
uttryck i de stora ögonen, som äro så mörkt bruna, att de nästan se
svarta ut. Med ett reser hon på sig, stryker kolten utefter sidorna,
stoppar senorna i barmfickan och försvinner ljudlöst genom oksan. Det är
så seden, och ingen finner något besynnerligt i det. Om en stund gör
Marge på samma sätt, snart är det bara Gate kvar. Hon väver alltjämt med
sina snabba, smala händer, men låter så väven sjunka och ser sig omkring
i kåtan med granskande vänliga blickar.
-- Det blir storm till natten, säger hon. Jag känner det i luften. Säg
åt Ellekare att hon hugger en tsaggi, så inte kåtan blåser bort för er.
Och så ska jag ge dig den här -- Heikka hade den med sig i går, när han
kom hem.
Hon räcker mig en stor kaka mjukt norskt bröd med russin i -- den har
hela tiden legat bredvid henne inknuten i en halsduk och jag har flera
gånger för mig själv undrat, vad i all världen hon hade där. Nu får jag
äntligen se det, när alla de andra gått, och jag blir alldeles röd av
glädje, det känner jag. För att inte tala om Ellekare, som ser på kakan
med förälskade och tindrande blickar. Det är festmat vi bli bjudna på --
bara jag tänker på att få några tuggor jäst, ugnsbakat bröd så blir jag
vild av hunger. Men jag vet, att för alla lappar är det också god och
sällsynt kost, och tveksamt frågar jag Gate:
-- Men du själv då? Heikka har nog köpt hem den till dig och inte till
mig?
Gate ler sitt vackra unga leende och skakar på huvudet.
-- Men jag tänker, att du längtar mera efter bagarbröd än jag. Jag har
ätit lappkaka i all min dar, men du har aldrig gjort det förr, och
fastän du ingenting vill låtsas om, så tänker jag nog, du är led åt den
kosten nu.
-- Nej visst inte Gate. Jag tycker det är lika gott nu som i början, men
nog ska det bli härligt med mjukt bröd. Och russin är det i också. Du
äter väl åtminstone ett mål hos mig innan du går?
Men Gate har inte tid nu. I morgon kommer hon tillbaka och då ska hon
äta. Hon måste hem till Anni-Marja och Ristin och Heikka och ... Innan
hon talat slut är hon utom kåtan.
-- Hälsa Heikka! är det knappt jag hinner ropa innan hon glider in i
skogen och till svar får jag ett: Kito! och ett skratt, som klingar
länge för öronen i den vidunderligt stilla och klara luften.



Den storm, som Gate spådde har kommit och med den regn och kyla och
råkall luft. I två dygn har den rasat nu, men ännu är den lika vild,
ännu trummar regnet lika hårt mot duken, som är otät på sina ställen och
läcker så vattendropparna klaska mot kärlen i boasson. Jag blir sömnig,
där jag ligger på några fällar framför elden -- skolan är slut för dagen
och jag är för lat att sy på kolten. Makar mig bara bättre undan för de
envisa dropparna, som kännas så kalla, när de sila nedför hals och
nacke, lägger mig ännu bekvämare tillrätta på rygg och ser på molnen,
som fara över räppen. Nyss drog ett sträck vildgäss norrut, och den
trekant de bildade stod svart mot himlen, ramad i kåtastängernas taggiga
silhuett. En riphane lockar och kuttrar nere i småskogen, och kanske var
det en stare, som tjittrade helt svagt bortifrån myren, när stormen
vilade ett ögonblick. Eller kanske var det inte en stare, ty då skulle
väl våren vara kommen -- våren, som dröjer och dröjer tills vi börja
tro, att den visst aldrig ska bli; vintern är evig i år.
Gammel-Elle blåser in genom oksan, så gnistorna fara kring kåtan och
elden flammar upp. Utan ett ord sjunker hon ned på andra sidan härden,
suckar bara lite och torkar av regndropparna, som vätt hennes ansikte
och händer. Den tandlösa munnen håller hon hårt hopknipen, ögonen fara
oroligt omkring, och händerna plocka rastlöst i risgolvet. Ingenting
säger hon, och ingenting säger jag, makar bara kaffekitteln närmare
brasan och lägger mig åter på rygg med blicken på molnen och tankarna
ingenstädes. Så svarta molnen äro, det blir väl snö -- där kommer ett
sträck vildgäss igen -- hör så de skrika och snattra. Och ändå blir det
ingen vår, ingen sommar! Men det susar långt borta, det brusar och
sjunger, det är inte vinden och jag känner inte ljudet, har inte
uppfattat det förrän nu, fastän jag hört det hela dagen i mina öron. Den
döda stillheten är inte längre så död, ripornas rop klinga inte längre
så gälla och hädiska, och jag reser mig upp i stor förundran och lyssnar
utåt.
-- Vad är det som brusar, Elle?
-- Älven -- den har brutit upp i natt och fjället flyter.
-- Då är det vår då, Elle!
-- Ja, nu är det vår.
-- Är du inte glad för det? -- Sen blir det ju sommar.
-- Ja, sen blir det sommar. När fåglarna kommer blir det sommar.
Hennes röst är klanglös och mörk, hennes mun kniper ännu fastare samman,
och hennes ögon stirra rätt in i elden, som såge de alla jordens somrar
dra förbi därinne. Händerna stryka över pälsen och förklädet, och under
näsan dallrar en klar liten droppe, som får hänga där tills den faller
av sig själv. Ansiktet är som dikat av hundrade rynkor, djupa, mörka
rynkor, som äro svarta av många års samlat sot och smuts, håret hänger i
toviga tofsar över öron och nacke, och mössan är dragen djupt ned i
pannan.
-- Hur gammal är du, Elle? Hur många somrar har du sett och levat?
-- Vet inte, fråga prästen. Men det är allt bra många.
-- Du var med innan kristendomen kom, tänker jag -- när ni lappar ännu
voro hedningar och offrade åt era egna gudar.
-- Kaffet kokar du! Nog var jag med då. Herra siunit, Ibmil siunit --
det var onda tider. De mördade och dödade och stal och gjorde varann
allt ont. Voi, voi!
-- Mördade! Varandra eller främlingar? Jag har hört om två engelsmän,
Elle. Två engelsmän, som -- -- --
-- Di engelska, har du hört om dem. Jaja, jaja -- ingen vet, och ingen
kan säga och ingen har sett. Men tre män, som jag känner, tre män som
såg dem sist, ha dött en hastig och förskräcklig död, och pengarna de
hade rövat runno bort ur deras händer, och deras barn äro dårar och
stackare. Och di engelska spökar nere vid Altevand, så di kan skrämma
liv och förnuft ur levande människor. --
-- Nuppi kuhpi, Elle -- en kopp till. Men hur vet man, att de tre
lapparna ha dödat engelsmännen?
-- Man vet ingenting hör du. Ingen vet. Men de kommo hem en morgon, och
påvarna voro fulla så päsken knappt räckte till.
-- Ja -- ja! säger jag, ty jag vet att "påven" är den stora barmficka,
som männen bära innanför pälsen och där allting stoppas.
-- Ja, och se'n hade de i sina kåtor så mycket besynnerliga saker, som
ingen nånsin sett förr. Jag såg dem själv. Det var stora kisor av läder,
och klockor och kläder, herrmanskläder, och fina bössor -- sånt som en
lapp aldrig få se.
-- Är det längesedan?
-- Ja, längesedan, längesedan, jag var inte så gammal då. Voi, voi Herra
siunit mon län pallan!
-- Rädd, varför är du rädd nu?
-- Farligt att tala, det är mörkt i kväll, himlen är svart och det blir
storm till natten. Bija moreit dolli!
Lägg ved på elden! Jag gör som hon säger och kastar en knippa ris på
glöden, tar pusten och blåser liv bland de bruna kvistarna. Elle har
blivit så tyst, och vi sitta båda och se hur en röd eldtunga slickar
utefter riset, hur den breder ut sig till ett brett band, som snor sig
smidigt och mjukt och varmt. Och med ens springa alla de små
björkknopparna ut. Det är som sagans torra stav som slår ut i blom, det
är ett under som sker inför våra blickar, ett under som sker varje dag
och varje stund, men som man ändå aldrig kan se sig mätt på. Det bruna
riset ligger där dött och torrt, som om aldrig blad och blomst vajat på
dess smala stammar -- och så med ens kommer en het röd eldslåga, likt en
brännande sol, och de röda små knopparna springa ut, en efter en, lysa
och dofta några ögonblick i späd, klargrön skönhet och skrumpna åter,
svartna och dö i den alltför strålande solen.
Det mörknar till oväder, och stormen börjar brusa i de låga små
björkarna utanför kåtan. Bortifrån skogen hör jag Ellekare komma
släpande med ved, och snart kommer ett fång med ris brakande genom
dörren. Och efter kommer Ellekare, röd och varm och andtruten. Efter
henne Nilsa, drängen i grannkåtan, och efter honom Marja. Kaffepannan på
igen och pratet i gång, medan regnet smattrar allt häftigare mot duken,
och dropparna fräsa ned genom räppen i elden.
-- Garra biegga! säger Nils och ruskar på sig -- hård vind! Jag ska gå
långt i natt och kommer inte igen mer i sommar. Hjorden är bortom
Altevand nu.
-- Altevand? frågar jag. Säg Nilsa, är det där engelsmännen spöka -- är
det där de mördades?
-- Hur vet du det? -- Ja, nog är det där.
-- Spökar det mycket?
-- Somliga nätter. Ja, hon Elle har väl hört dem, säger han och nickar
mot Elle, som åter ser in i elden med skumma, gamla ögon och har sina
tankar långt borta, dit vi äro för unga att nå.
-- Gulla Elle! säger Ellekare och böjer sig fram mot henne. Hör Elle!
-- Meite? -- Va? Elle kommer tillbaka till verkligheten och oss med en
djup suck.
-- Har du hört di engelska vid Altevand? frågar Ellekare med en röst som
ljuder helt skrämd och låg i kåtans röda halvdunkel, där bara elden
lyser och värmer.
-- Ja, svarar Elle motvilligt. Ja, jag hörde dem allt en natt. Men det
är många år sedan nu. Jag och Tomma och Elle-Marja. Vi skulle gå från
Norge över gränsen, och tände elden i en skog på kvällen och spände upp
våra rakkas och lade oss att sova när vi ätit. Det var på hösten och
rätt mörkt, och regnade gjorde det som nu. Elle-Marja och jag sovo
tillsammans, och på natten vaknade vi vid, att luften var full av jämmer
och klagan. Det ropade och skrek och grät, men språket var främmande --
inte svenska och inte finska och inte lapska, och vi förstodo intet. Men
vi hörde på rösterna, att det var män, som bådo för sitt liv och vi
hörde svartskor klappra mot stenarna, svartskor som sprungo och halkade
bland stenrösen. Elle-Marja tittade ut under rakkasen, men ingenting såg
hon, vi bara hörde jämren och ropen och nöden, och aldrig har väl
mänskliga stämmor kunnat bedja så. Voi, Herren Gud hjälpe deras fattiga
själar! -- Och Nilsa, det var ju bror din och Tomma, som höllo på att
sticka ihjäl varann för di engelskas skull i höstas?
-- Ja, säger Nilsa och skrattar. Det var Isak och Tomma.
-- Hur var det, Nilsa?
-- Jo, det var i höstas, Isak och Tomma kom från Norge med var sin raid
lösrenar. De hade gått hela dagen, och renarna voro trötta, och fastän
de visste, att det var på spökstället måste de stanna för natten. Och så
bundo de renarna och gjorde upp eld och åto. Allting var tyst och
stilla, men så mörkt, att de ingenting sågo utanför elden. Med ens
brakar det till uppe bland stenrösen, och en jämmer och veklagan bröt
ut, så det skalv i luften, svartskor klapprade mot stenarna, det grät
och bad, just som när Elle hörde det. Renarna stodo bundna lite längre
bort, men de sleto sig och rusade sin väg, och Isak och Tomma blevo som
från vettet av förskräckelse. Rätt ut i mörkret sprungo de, bara bort
från stället, och ingen visste var den andre var. Om en stund blev det
tyst igen, och efter lång väntan tog Isak mod till sig och gick för att
söka renarna. Han ropade på Tomma, men fick intet svar, elden hade
slocknat och mörkret låg så tungt som sorgen. Medan Isak går och söker
efter herkarna börjar stjärnorna lysa, och med ens skymtar han Tomma
bakom ett träd. Han går emot honom, men Tomma blir rädd och springer,
Isak efter för han vill be honom om hjälp med herkarna. Och de springa
och springa, Tomma före och Isak efter. -- Tomma tror, att Isak är ett
spöke, och Isak vill visa honom, att det bara är han och ingen annan.
Till slut blir Tomma så trött, att han knappt orkar röra sig, och
stannar på andra sidan om en stor buske. Då stannar Isak också och
säger: det är ju bara jag, Tomma. Ho, säger Tomma, kommihos (spöke) är
du, som tar Isaks röst. Då går Isak närmare, för att han riktigt skall
kunna känna och ta i honom, men Tomma är så vettskrämd att han börjar
springa igen runt busken. Och runt, runt springa de tills Tomma faller
över en trädrot och Isak över honom. Och Tomma drar sin kniv och är nära
att stöta den i Isak -- ty stål kan inte kommihos tåla, då flykta de.
Men Isak får tag i hans hand och ropar: Tomma, Tomma, det är jag och
inte kommihos -- du känner väl, att det är kött och blod du tar i. Och
Tomma nöp honom så Isak nästan måste skrika, innan han trodde, att det
var en människa.
-- Och sedan då?
-- Ja, sedan fångade de herkarna, när dagen kom, men ingen makt kan få
dem dit mera. Och jag är rädd nu att gå dit.
-- Ska du gå den vägen i natt?
-- Ja, just samma. Men om jag också är så trött, att benen viker sig
under mig, så ska jag släpa mig fram på knäna, tills jag är över det
stället. Hyvästi!
Han reser sig upp för att gå, lägger lasson fastare om axlarna och
trycker mössan ned över öronen så tofsen står rätt upp. Så slår han
oksan åt sidan, och i samma ögonblick viner en kastvind rätt in i kåtan,
virvlar gnistorna högt uppåt räppen och kommer röken att slå ned tjock
och grå, så vi knappt kunna urskilja varann genom töcknet.
-- Herra siunit, garra biegga! muttrar Elle och kryper närmare elden.
Ellekare slänger på mera ved, och en stund sitta vi alla tysta. Tills
jag frågar:
-- Äro de döda, alla de tre, som hade sin hand med i mordet?
-- Ja, döda alla, svarar Elle. Och en hemsk död fingo de. Den siste dog
för två år sedan. Han låg i säng i ett pörte, och man fann honom en
morgon död. Han låg i blod. Som en tvättbalja är full med vatten, så var
hans säng full med blod, och hans mun stod öppen till ett skrik, och
hans ansikte bar alla helvetets fasor. En otrogens död och en stor
syndares död.
En vindil sveper kring kåtan så den knakar, och snöregnet vräker ned.
Elles ansikte är fullt av grämelse och ve, och hennes tandlösa mun rör
sig upp och ned som tuggade den på ord, som aldrig bli sagda. Marja och
Ellekare se ut som om de väntade få höra de döda engelsmännens jämmer
och klagan utanför, själv kryper jag ihop i en smygande ångest -- men på
elden springa de små knopparna ut till lysande gröna blad, och de röda
flammorna stiga mot räppen.



Så kom då våren äntligen! Stormen förde den med sig -- efter fyra dygn
drog den bort, och då lämnade den våren kvar. Inte en vår, som kommer
långsamt med blå skymningskvällar och sakta framsmygande växtlighet,
inte en vår med milda vindar och ljumma regn, inte en vår med
blåsippsknoppar och tussilagos guld över markerna. Men den arktiska
våren. Och den består bara av vattenflöden, det ena vildare och mer
brusande än det andra. Hela fjället smälte och vår stackars lilla kåta,
som stod vid dess fot höll på att alldeles följa med i den syndaflod,
som vällde fram. En morgon vaknade vi vid att vi likt Moses på Nilen
flöto i vatten -- riset skvalpade och gungade, fällarna voro genomvåta,
och själva hade vi hunnit bli bra nog fuktiga innan vi fingo sömnen ur
ögonen och kunde begripa, vad det var som egentligen stod på. Då blev
det fart på oss, och vi kommo i skorna fortare än någon kan ana och ut
för att se på eländet. En älv i miniatyr brusade utanför kåtan, den hade
sprungit upp under natten och var så stor, att vi genast insågo det
omöjliga i att leda den i en annan riktning. Förövrigt var allt redan så
genomvått inne och ute, att det blev bäst att flytta. Och det gjorde vi
också ögonblickligen, när vi bara fått söka ut en torr och lämplig
plats. Man har i alla fall vissa fördelar, som inte civilisationen kan
bjuda på, när man bor så där ute i vildmarken. Blir man ledsen åt den
plats man bor på, eller tycker man inte den är riktigt lämplig, vill man
ha bättre utsikt eller närmare till veden så flyttar man bara. Tar hela
sitt hus på ryggen och ger sig av till ett bättre ställe -- det är så
enkelt och behagligt. Som Ellekare och jag nu! Vi kliva upp på vår
besynnerliga lilla stege, lösa kåtadukens band, och låter den falla. Sen
ta vi ned stommen och knoga i väg med den ett stycke bort och ta itu med
att slå upp vårt hem på en ny plats. När barnen strax därpå komma för
att börja skolan finna de platsen tom och öde, så när som på lite
husgeråd, men de bli inte ett smul förvånade för det. Sånt händer var
dag -- ibland när de komma hem på middagarna få de gå länge och söka
innan de hitta reda på var kåtan är, därför att den av någon anledning
blivit flyttad till en annan plats, vanligen för att veden tagit slut.
Utan särskilda order ta de därför genast allt vad de kunna bära med sig
och söka upp Ellekare och mig, som arbeta av alla krafter för att få
kåtaduken väl spänd. Isak blir vår frälserman i detta svåra arbete, de
andra skickas ut att hugga golvris, och det dröjer inte länge förrän
allting är färdigt och fint igen. På golvet ligger tjockt med nyhugget
vårrött björkris, som doftar så man nästan vill spränga lungorna för att
kunna andas in länge nog, allt står prydligt och ordentligt uppradat,
och på elden kokar redan kaffepannan. Det blir förplägning över lag i
dag innan skolan börjar, och kaffet förtäres under den mest kordiala och
muntra stämning.
-- Nu är det snart sommar, säger lille Nils Tomma och ser trohjärtat på
mig med klara bruna ögon.
-- Ja det är det! svarar jag, men är inte så säker som han, på att det
blir snart.
-- Det är mycke vatten som ska bort först! säger Lasse med den erfarnes