Kåtornas folk - 10

kåtornas räppen, och några bleka små sommarstjärnor tindra i väster.
Sjön blir allt svartare, snart ser man inte båten längre, och inne under
björkarna ligger dunklet tätt.
Det är tid att gå hemåt -- Gud vet hur länge jag stått här med yxan i
handen och foten på trädet jag fällt. Det är tid att lägga björken på
axeln och dra den hem, så det blir brasa till kvällen. -- Ellekare är
borta, jag vet inte var, och jag ska själv stå för veden i dag. Men tids
nog kommer jag väl hem -- ingen väntar mig, ingen frågar mig: var har du
varit? Vad har du gjort så länge och så sent? Ingen säger: varför har du
varit så länge borta efter den veden, kunde du inte ha skyndat dig lite
mer? Ditt hem står ju för öppna dörrar, bara en liten hundvalp sitter
där och vaktar, och alla jordens rövare kunna komma in och stjäla din
mat och dina kläder. Vårdslös är du och slarvig är du! -- Nej, ingen
finns, som kan säga allt det där, och jag står stilla, rör mig inte ett
steg, småler bara, när jag tänker på den lilla svarta ullhunden, som ska
vakta för tjuvar och ogärningsmän. Yxan håller jag alltjämt i handen.
Dunklet faller tyngre, och den varma luften skälver i skymningens blå
dager.
En loms skrik skär genom luften, klagande och skrämt som ett barns i
ångest, det rasslar i ungskogen, grenar vagga, kvistar knäckas, och
mjuka, tassande steg närma sig. Det kan vara Pan själv, som kommer från
de gröna planerna därinne, det kan vara en lufsande björn, det kan vara
vad som helst ur vildmarkens djupa gömmor. Men det är bara en liten
böjd, skrumpen lappgumma, framåtlutad och flämtande under en väldig
börda. Som en sagornas trollpacka ser hon ut, där hon träder fram ur
skogens vilda snår, i ryggsäcken har hon den guldhårade lilla prinsessan
med krona och mantel, och med den långa staven kan hon förgöra och
trolla och sätta ont på allt kristet blod. Hennes ansikte är brunt och
fårat, hennes grå hår hänger i långa orediga testar över öron, panna och
nacke, sticker fram som en tovig krans under den gamla, urblekta
toppmössan. Ögonen blänka små och stickande djupt inne under pannans
valv, och munnen är hopsjunken och tandlös, så näsa och haka nästan
mötas. Jag står och ser på henne, så jag glömmer att hälsa, glömmer att
jag känner henne, glömmer allting, utom att hon är en liten trollgumma
mitt ute i vildmarkens oändliga ödslighet, en liten ful hemsk häxa med
en prinsessa i laukon och en trollstav i handen. Tills jag hör hennes
röst, mjuk och vänlig, hälsa:
-- Boris, boris.
Då märker jag, att det bara är Rihta, som bor andra sidan fjället -- att
hennes glada, små ögon äro trötta och blodsprängda, att hennes gamla mun
skälver av trötthet och hennes ansikte är blodigt och svullet av
hundratals mygg- och bromssting. Med en snabb rörelse vrider hon axlarna
ur laukons remmar och låter den falla, sjunker så ned på mossan med
ryggen mot en björkstam och sluter ögonen med en jämrande suck.
-- Vaiban? -- frågar jag -- trött?
-- Län! -- svarar hon med eftertryck -- ja, det är jag. Och med ett
resignerat tag åt ansiktet stryker hon av svett och blod.
-- Stackare! säger jag. Myggorna ha varit svåra i dag. Har du varit
långt bort?
-- Åja tre mil.
-- Med den bördan?
-- Ja, med den bördan.
-- Den är tung, den! Jag går fram och lyfter på den -- femton kilo, så
visst som ett. Men det är ingen prinsessa, bara en säck full med
syregräs, som ska användas, när renmjölken torkas. Tre mil med den
bördan och efter en hel dags strängt arbete med hopsamlandet. I glödande
solsken. Den lilla magra, tunna gumkroppen -- vad den måtte kunna hålla
ut och orka till det otroliga.
-- Hur gammal kan du vara, Rihta? Sextio år kanske?
-- Vet inte. Det får du fråga prästen. Jag var femti en gång för
längesen en Andersmässa, när jag frågte sist. Jag ska fråga nu vid nästa
Andersmässa, om jag kommer till kyrkbyn. -- Varför står du här ensam så
sent? Det är farligt, när solen är nere, och du ingenting arbetar med.
Men du har stål i handen ser jag, och kniv har du i bältet.
Jag ser på yxan, som jag ännu håller i, tar mot höften, där kniven
sitter, och frågar med en röst, som är full av den häpnad jag känner:
-- Stål! Javisst, men varför är det farligt att vara ute nu om jag inte
haft stål?
-- Vet du inte? Uldat.
Uldat. Jaja, jag vet, och jag skrattar inte, nickar bara och tänker, att
nu ska jag verkligen gå hem med min björk. Rihta blir visst själv
orolig, hon mumlar något helt tyst, trär armarna in i laukons rep, reser
sig och går vidare utan ett ord till avsked. Hastigt tassar hon på mjuka
sockor, björkskogen slukar henne i sitt ljusa djup och stryker hennes
trötta gamla ansikte med mjuka små blad.
-- Nu är det min tur, det är på tiden, tänker jag igen, sticker in yxan
bak i bältet och lutar mig ned för att lyfta stammen upp på axeln. Men
det är för vackert, jag går inte -- reser mig upp på nytt, glömmer uldat
och stål och onda makter och ser ut över sjön. Solen är visst på
återväg, luften är sval och gyllen, små blekröda moln speglas i sjöns
svärta, och en lom plöjer vattnet, som vore han furste över Tarfaljaure
och allt vad däri finns. Den smala båten ligger uppdragen på land och
stjärnorna äro än blekare än nyss.
Långt borta tjuter en hund ut mot den vita natten, röken från kåtorna
stiger tunn bland dansande mygg, och den ljuvaste av alla tystnader
breder sig -- den, som är vildmarkens. En tystnad full av ljud, full av
liv, full av sång.
Det är som om fjällen sjunga, jorden sjunger, träden sjunga, som om
varje litet blad sjunger sin egen tysta vidunderliga melodi. Om det är
sjöns skvalpande, en fors som brusar i fjärran, vildgässens låga snatter
-- jag vet det inte; men man liksom står och lyss och väntar på en ännu
starkare ton, en sammanfattning av allt detta underbara. Och det kommer!
Som en ljusstråle tränger genom mörkret, som solen bryter fram ur tunga
moln, som -- nej inga liknelser finnas. Bara en mild röst är det, en
entonig melodi med ord som ej kunna urskiljas -- en entonig, förunderlig
melodi, inte vild, inte stilla, med en rytm som i sig har all
vildmarkens stränghet, all vildmarkens ljuvhet. Det är björkdoft och
stjärnor i den sången, fjäll och vatten, mossans mjukhet och jordens
doft, forsens dån och lommarnas skrik, bäckens rassel och trädens sus.
Och det är bara en lappflicka som jojkar! Det är väl Marja, som kommer
nerifrån sjön, där hon lagt ut näten -- hon tror att ingen hör, hon tror
att hon är ensam i sena kvällen. Annars lät hon nog inte en jojk komma
över sina läppar. Ty jojkning är ju en stor och förskräcklig synd nu,
sedan kristendomen gjort sitt segerrika intåg -- syndigt är det, och
orent är det, och himmelriket väntar förvisso ej den, som bryter mot
detta bud. Psalmer och andliga sånger i stället, böner och betraktelser.
Jojkning är förtappelsen. Och lapparna lyda. De tiga och sjunga ej
längre ut all sitt hjärtas glädje och kval. De vilja komma till
himmelen, och ve den som jojkar. Men de unga glömma, de våga ibland
förtappelsen. Och när ingen hör strömmar jojkningen från deras läppar,
bli de improvisatörer av Guds nåde, och melodi och ord formas av allt
det, som brinner inom dem. Rytmen stiger och faller, orden böja sig
mjukt efter, skapa stämningar och skönhet, melodien vaggar fram och åter
-- än vild och hård och ond, än mjuk och öm, än sorgsen så hjärtat
gråter, än glad så ögonen tindra. Omfånget är ej stort, tonerna ej
många, men allting som ska sägas blir sagt. Allt som spränger i sinnet
och vill ut får form och röst -- primitivt och konstlöst, men ändå med
allt det i sig, som all världens konst ej kan efterlikna.
Som Marja nu! Visst måste hon jojka en kväll som denna, när stjärnorna
brinna i väster, och sjön ligger som glas, när fjällen stå blåvita med
rosenfärg på topparna och björkarna svinga luften full av doft. Visst
måste hon jojka om allt detta, så att hennes hjärta inte ska springa
sönder av glädje och ungdom och lycka.
-- Vasti, vasti! skulle de gamla säga om de hörde henne -- fult, fult!
-- och deras ansikten skulle vara stränga, deras blickar mörka. Men jag
undrar, om de inte längst inne skulle känna lust att småle åt minnen om
ungdom och vår, om det inte inom dem skulle nynna av jojkar, som de
trodde sig längesen ha glömt. Jojkar till himmel och sjö och fjäll och
jord, till renar och kalvar och snö, till allt vackert och ont i
världen. Kanske våren kunde komma gamlingen hemma i Marjas egen kåta att
helt stilla gnola: silkenjavvi, silkenjavvi, voja voja nana nana, ko
manadegji dego bäivi suotnjarat, voja voja nana nana -- silkebringa,
silkebringa, du far likt solens strålar -- småkalvarna kalla, och det
susar och brusar, voja, voja ...
Eller kanske skulle han minnas sången till sin käresta, som han sjöng en
vår som denna för långa, långa år sedan:
voja voja nana nana
likt daggkåpans blad,
när det spirar ungt och spätt
likt daggkåpans späda blad,
är veckig och vid din kolt.
Men inte sjunger han dem väl nu om han än minns dem -- ånej, det är
synd, det är brott mot Guds bud. Fult är det och fult förblir det. Sjung
sakta, Marja, så ingen hör dig -- sjung sakta! Nu kommer solen, nu
stiger den röd och dimmig bakom Rokomborres fasettslipade kägla. Nu
blöder all den vita snön i morgonljuset, nu gungar luften rosenfärgad
kring de gröna björkarna, nu lyfta vildgässen och lommarna tiga, nu är
det ondas makt bruten. Det är rätt, Marja -- var alldeles, alldeles
tyst. Den nya dagen kommer.



Ett par dagar därefter blir lilla vackra Marja sjuk. Hon har huvudvärk
och feber och svåra kräkningar, ingenting äter hon och ingenting dricker
hon, och hon ligger mest med ögonen stelt fästade på räppen, över vilken
molnen dra. Ibland är hon vit, ibland röd, ibland varm, ibland skakande
av köld, och ingen vet vad som felas henne.
Så plötsligt har det kommit. Häromkvällen kom hon ju jojkande ur skogen,
lika frisk och strålande som alltid -- redan dagen därpå började
huvudvärken, och ingen av mina mediciner kan hjälpa henne. Nu är hon
svag och matt, orkar knappt tala -- bara ser på en med stora sorgsna
ögon.
-- Du dör nog! säger hennes mor, och fadern nickar sorgset instämmande.
Och Marjas ögon bli än blankare, när hon hör det, och hennes mun skälver
som om gråten inte vore långt borta. Det är inte roligt att dö, tänker
hon -- inte roligt när man bara är aderton år och hela livet väntar. Men
när man måste dö, så är det ingenting att göra, och jag dör nog -- jag
är ju så sjuk. Om bara någon kunde hjälpa, om bara någon visste råd.
Tänk om Gammel-Inka -- -- --. Hon _vet_ något, hon är klok, hon har
hjälpt sjuka förr.
Marjas ansikte ljusnar, hennes ögon äro inte längre så bedrövade och med
svag röst säger hon:
-- Mor, kanske Gammel-Inka har någon råd för mig. Hon vet något.
-- Gammel-Inka! Ja ja, hon vet -- men det är söndag, Marja.
-- Jag är så sjuk, mor!
-- Ja, du är sjuk, stackare. Alltid kan vi fråga. Lasse, gå du och tala
vid henne. Kanske hon vill läsa över Marja och göra henne frisk --
kanske hon inte behöver dö, flickan.
Lasse går. Sakta, utan brådska försvinner han genom oksan, följd av
Marjas och Sannas oroliga blickar. Marja suckar djupt -- hon vet att
väntan blir lång. Först är det vägen till Inkas kåta, se'n allt pratet
och kaffet innan Lasse säger sitt ärende, se'n kaffe igen och mera prat,
och se'n den långa vägen tillbaka. Men hon är inte otålig, ligger inte
och önskar: måtte han skynda sig, måtte han skynda sig! Hon vet att det
måste ta sin tid, och ligger så tålig och stilla, låter blickarna fara
genom räppen och håller de små händerna i kors över bröstet.
Men äntligen, efter timmar hör hon dem komma. Det är två som gå, två som
tala -- Gammel-Inka är med, och Marja ler av lycka. Kanske ändå, att hon
får leva!
Ja, Inka kommer, och söndagsstassen har hon på: ny fin vadmalskolt i
mörkaste blått med röda och gula klädesränder i kanten och i alla
sömmar. De täta vecken äro sirligt ordnade under det breda bältet,
förklädet är rödrosigt, och kring halsen glimmar en strålande bröstduk
av tjockt siden med mönster av rosor och blad. Men ingen brosch håller
den samman, bara en liten säkerhetsnål med en blå sten i -- ty
Gammel-Inka är troende, och en troende pryder inte sig med blanka och
pråliga smycken. Vid Inkas bälte rassla inga silverkedjor att hänga
nycklarna i, som de unga, tanklösa och oväckta flickorna kokett ståta
med, inget praktfullt halsband av silverknappar och granna glaspärlor
bär hon kring halsen, inte många silverknappar i bältet heller. Ånej,
Gammel-Inka vet bättre hon -- hon håller sig till predikanterna och
Læstadius hon, och de tillåta intet onödigt bjäfs. Det kommer väl en tid
för de unga också, då grannlåten stryks av och allvaret träder i
stället! Och Gammel-Inka är ändå mycket grann och vacker där hon träder
in. Den höga mössan går rakt upp över hennes smala panna, håret är
blankt och söndagstvättat, om än testarna hänga och flyga kring öronen,
och ansiktet har visst fått en liten översköljning också, om det än är
en mycket lätt sådan. Och full av värdighet och allvar stiger hon inom
oksan, fäller den med en liten smäll bakom sig och nickar mot Marjas
ivriga, förväntansfulla blick.
-- Du är sjuk du, säger hon och ser på flickan med skarpa, iakttagande
ögon. Har du varit det länge?
-- Åja, några dagar, svarar Marja. Och som hon är för matt att tala
berättar Sanna om sjukdomssymtomerna, vilken redogörelse avslutas med en
suck och ett lugnt, resignerat: hon dör nog.
Men Inka sitter länge tyst med blicken på Marja -- så säger hon tryggt:
-- Ånej, vi ska väl hjälpa, om det går. -- Sätt på största pannan med
vatten.
-- Varra luoitit? frågar Lasse -- åderlåtning.
-- Åderlåtning! svarar Inka kort och tar emot den kaffekopp Sanna räcker
henne. Se'n talas det inte mer om sjukdom och läkekonst. Det dricks bara
kaffe och skvallras -- och Marja ligger bortglömd och sorgsen i de vita
fällarna tills vattnet är varmt. Då försvinner varje spår till leende ur
Inkas fårade gamla ansikte, omsorgsfullt torkar hon sin näsa med handen,
stryker håret väl ur pannan och sätter mössan tillrätta. Så går hon fram
till Marja, makar sig på knä framför henne på det nyrisade, doftande
björkgolvet och ber henne räcka fram vänstra benet. Marja sträcker ut
sitt smala ben, med anklar så hårt omlindade av det granna skobandet,
att man tycker blodet måste stocka sig i benet och vända där utan att
strömma ned i foten. Inka lossar behändigt och hastigt på bandet, drar
av pjäxan och griper om Marjas vita lilla fot. Så liten är foten, att
den nästan ryms i Inkas hand, så smal och högvristad och förnäm, att den
nästan inte är som skapad att träda på, så fin och mjuk och ädel. Ingen
prinsessa i världen kunde önska sig mer underbara fötter än denna lilla
lappflickas -- och nästan alla av hennes ras ha lika vackra, lika
formfulländade.
Inka ser inte på foten, hon söker ut en liten fläck ovanför ankeln, och
med ett hårt grepp om vaden får hon ådern att svälla. Den stora
köttgrytan, som är full med ljumt vatten, placeras framför Marja, Inka
håller händerna över den och hennes tandlösa mun rör sig i ohörbara
viskningar. Sakta för hon händerna runt kring grytans kant och läpparna
röra sig allt häftigare. Så tar hon på nytt Marjas fot, sätter den ned i
vattnet och blåser hela tiden, blåser och läser -- stryker med långa
smidiga tag över benet och gjuter vatten över det, lyfter så upp foten
igen och blåser på ankeln, muttrar besvärjelser och trycker den hårt
mellan sina fingrar, medan ögonen stirra stela och stora rätt ut i
luften.
Hon ser ut som en gammal häxa inne i kåtans skymning, där den flackande
elden och den gröna skogsdagern utanför ge en trist och tung belysning
-- håret faller i orediga grå slingor kring nacke och hals, och ansiktet
är skrumpet och brunt med tusen djupa fåror. När hon nu för ned handen i
kolten, väntar man nästan att hon skall dra fram ur den en orm eller en
korp eller en svart katt eller någon annan häxornas symbol -- men i
stället är det bara ett litet fyrkantigt paket, och i detta paket en
påse och i denna påse ett etui och i detta etui ett litet instrument av
knappast en fingers längd. Den lilla blanka tingesten ligger i Inkas
hand, försiktigt böjer hon fingrarna över den och för den upp mot
munnen, medan besvärjelserna regna ljudlöst och ivrigt. Hon blåser sakta
på den, vänder den på alla håll, fixerar den ihärdigt, tecknar i luften
över den, tills den äntligen är färdig och väl och värdigt beredd. Då
tar hon Marjas skoband, lindar det hårt ett par varv kring flickans ben,
ber om tråd, mäter av en ände och tvinnar den hårt samman. Allt är redo!
Marjas fot lyftes över vattenytan, det lilla instrumentet placeras rätt
över den svällda blå ådern, och ritsch! faller en liten halvmånformad
bila ned i det vita skinnet. Marja rycker till och böjer sig ivrigt
fram, men får endast se en smal ljusröd skåra i vars botten benstommen
skymtar. Ingen blodstråle sprutar fram, och Inkas mun rör sig brådskande
i tusen besvärjelser och blåsningar. Den lilla bilan ligger ånyo i
hennes hand, och alla den lapska läkekonstens höga gudar åkallas. Så
snyter hon sig kraftigt i fingrarna, stryker av dem på golvet, torkar
sig i pannan, som är våt av svett, och för handen till munnen. Där
fuktar hon den ymnigt med saliv, gnider in denna i såret, blåser, läser
och placerar på nytt instrumentet. Marjas blick blir orolig, hennes
feberblanka ögon vidga sig och hon väntar med alla nerver på spänn --
ritsch! Åter en smal liten skåra, en stickande smärta, men ingen
blodstråle, och Inkas ögon börja fara oroligt omkring. Det rycker i
ansiktet, och i alla de djupa smutsiga fårorna strömmar svetten. Hon
snyter sig, kliar sig i håret, pustar, blåser, läser, torkar svetten med
händer, som börja skälva, och gnider in såren hårt och länge med saliv.
Marja är blek och ser skrämd ut, men är fast besluten att Inka ska
försöka ännu en gång, två gånger, tre gånger, hur länge som helst bara
hon slipper dö. Och Inka nickar samtycke, gräver på nytt i kolten och
får fram en liten brynsten. Spottar på den och vässar bilan länge,
stryker nödtorftigt av den slemmiga grå substans, som sitter kvar på
bladet efter slipningen, och gör ännu ett snitt i benet. Det gör ont,
kniven slår hårt och vasst igenom den tunna huden, genom det tunna
muskellagret under den och rätt in i benstommen. Blodet sipprar sakta
fram tills skåran är fylld, sen stannar det, och Inkas alla klämningar
och gnidningar förmå det ej att flöda ymnigare.
Inka är orolig nu, muttrar något om trolldom och vill inte försöka mer:
det är för sent i månaden att slå åder, månen får inte stå i nedan,
trollen få ingen makt ha. Men Marja tigger och ber och Inka ger efter,
reder sig att ännu en gång försöka tvinga det motspänstiga onda blodet
ur kroppen. Ännu längre, ännu allvarligare besvärjer hon, svetten
droppar om ansiktet, näsan rinner och handen torkar, och äntligen görs
den sista operationen.
Ho! Så rött det blodet sprutar, så högt det springer i en smal stråle,
så klart karminfärgat vattnet i grytan blir. Nu stillnar det, nu flyger
kaskaden i luften igen, när bandet kring vaden lossas, nu krymper den
samman, delar sig i två strömmar: en röd, en vit, som vatten.
-- Voi, voi! Vastis varra, skippa varra -- herra siunit, de lä vasti!
jämrar Inka. Ojoj så fult blod, sjukt blod -- herregud, så fult det är!
Stilla tunnar strömmen av, snart bubblar det bara helt sakta ur såret,
snart droppar det, snart är det alldeles slut. Inka ligger nedhukad över
Marjas ben, hennes ögon brinna, hon blåser och läser så saliven rinner
nedåt mungiporna och samlas till en klar droppe under hakan -- hon för
fingrarna in i munnen, väter dem och gnider hårt in fuktigheten i såret.
Sedan tar hon ur kolten en liten flaska fylld med gulaktig vätska, ber
om en sked och häller en smula i den. "Lyptol" står det på flaskan, och
aldrig har väl Lyptolens uppfinnare ens i sina mest vanvettiga
storhetsdrömmar kunnat tänka sig, att så brinnande högtidliga
besvärjelser skulle helga hans fluidum. Några droppar hällas i såret och
arbetas in med Inkas lindrigt sterila hand. Så tar hon en liten bit av
en tidning i munnen -- väter och valkar den mellan sina tandlösa käkar
tills den blir riktigt mjuk -- då trycker hon den hårt mot den lilla
röda skåran på Marjas ben, lindar en något dunkelfärgad trasa om och
binder fast det hela med den som först får en uppmuntrande blåsning och
ett par ljudlösa ord. Till slut blir hela benet väl besvuret, grytan med
blodet bäres ut i vänster hand och tömmes bakom en sten, som signats och
tecknats.
När hon kommer in igen ligger Marja vit som den vitaste blomma, med
bleka läppar och svarta, halvslutna ögon.
-- Svimmat! säger Inka lakoniskt -- men som svimma och dö heter ungefär
lika på lapska fryser man till i ångest och tänker: hon är död, stackars
liten, hon dog ändå, trots åderlåtning och besvärjelser och alla
Lapplands konster!
Men Inka ser helt lugn ut, tar fram lyptolen på nytt ur barmfickans
djup, häller skeden full, läser och blåser och tvingar medicinen in i
Marjas mun. Och Marja är inte död, hon lever och vänder åter till livet
med ett våndefullt stönande och ett ansikte, som rycker i smärta.
-- Har du haft ont i huvudet också? frågar Inka efter en stund.
-- Ja, svårt, viskar Marja.
Åter hälles litet av lyptolen i skeden, signas och blir beblåst, gnids
så noga omkring på hjässan, på panna, hals, öron och ögon -- saliv
stryks över ögonen upprepade gånger, till slut spottar Inka med ett
ljudligt: tfui! i Marjas hår, och behandlingen är avslutad.
-- Vad har du väl i den flaskan? frågar Lasse genomträngd av
vördnadsfull nyfikenhet.
-- Medicin! svarar Inka kort.
-- Den hjälper för allt?
-- Den hjälper för allt -- med de rätta orden till.
-- Ja orden, med de rätta orden! Lasses röst dör bort i en viskning, och
han ser på flaskan, som just försvinner i Inkas kolt, med en blick full
av gränslös aktning och tilltro.
Den hjälper för allt med de rätta orden till -- och den rätta tron! Vem
kan tänka, att en 25-öres flaska Lyptol, inköpt i en liten grå finnby --
att den kan hjälpa för allt. Men visst hjälper den. Åtminstone Marja.
Hon glider ur dödens käftar, på två dagar är hon frisk igen, och nästa
söndag vandrar hon till Inka med sin finaste kyrkduk i kolten -- och nu
pryder den väl Inkas smala gummaxlar, när hon värdigt vandrar till
kyrkan eller går på bön i någon finnby. Nu stråla Marjas lysande rosor
kring Inkas vissna hals, och Marja ser på dem och ler -- ty hon lever
och är inte död, hennes ögon blänka, hennes bruna runda kinder rodna av
livet, och hon är så sjungande glad och ung, att hon inte behöver rosor
och silke och stass, att hon knappt en gång längtar efter det, att hon
lyser och strålar bara av sin egen ungdom och lycka.



Det har blivit höst. Som en dröm har sommarn svunnit -- det är som vore
det bara en vecka sedan löven sprungo ut i skogen, sedan fåglarna kommo
och sommaren stod ung. Och ändå är det många veckor som gått sedan dess
-- snart slår uppbrottets timme för Ellekare och mig, snart är tiden
inne då flyttningen tillbaka till Sverige står för dörren. Predikanten
har varit och farit för längesedan, och grannlåten börjar våga sig fram
igen -- hos de unga åtminstone. Men så länge han fanns i byn var all
stass omsorgsfullt struken, fastän jag tror egentligen inte han skulle
ha brytt sig så mycket om, ifall flickorna haft ett pärlband om halsen
eller en brosch i bröstduken -- jag tror det var större synder han gick
i härnad mot. Han hörde på långt håll inte till de mest fanatiska av
Læstadian-predikanterna, liksom vår sidas lappar ej bekände sig till den
allra strängaste Læstadiansekten -- han var hög och stor, som den mest
kämpalike viking, ett långt, grått patriarkskägg flöt över det breda
bröstet, och hans blå ögon voro goda och vänliga, utan ett spår av
fanatik i sig. Förrän han började tala! Då blevo de till flammor, till
ljungeldar -- hans annars så milda röst dånade som åskan och alla måste
lyssna, när han tolkade ordet. Læstadii bud äro stränga, de ord han
klätt dem i veta inte av något prål -- rakt på sak gå de, kraftiga äro
de och någon oratorisk utsmyckning finns inte; enkla och kärva, oböjliga
och hårda gå de rätt in i veka sinnen och böja dem med skräckens makt,
om inte förståndets räcker till. Hans profet tolkade och lade ut,
dundrade och ljungade och var ett redskap i Guds stränga hand -- och
lapparna sutto lyssnande -- tätt, tätt hopträngda i sidans största kåta.
De som inte fingo rum inne trängde ihop sig utanför, oksan var slagen åt
sidan, och genom den såg man ut över all världens härlighet, över vita
fjäll och gröna dalar, över den svarta lilla sjön, som speglade himlens
drivande moln, man hörde fåglarna sjunga, kände porsens och vildmarkens
doft.
Och profeten talade. Inte alltid dånade hans stämma hårt, inte alltid
var det straffarens röst, ånej. Ibland kom den stilla och mjuk, och det
klingande finska språket gick ur hans mun så man tyckte, att sjön och
fjällen och skogen fanns i det, så man fick en känsla av, att detta var
en gudstjänst, som vår Herre själv har menat att den ska vara. Men med
ett blev rösten sträv igen och tuktans ord kommo skarpa, utan
barmhärtighet och misskund. Någon i församlingen började jämra sig högt
och ruelsefullt med långa ångestfulla böjningar i stämman: Voi, v-o-o-i,
v-o-o-o-i! Det var som en signal. Röst efter röst föll in, i början lågt
och klagande, sedan högre, vildare, starkare. Det blev till skrik, till
rop som i dödsnöd -- kropparna vaggade fram och åter, tårarna störtade
utför kinderna, ansiktena lyste likbleka. Högt upp i falsett jämrade
rösterna, var och en på sin egen rytmiska, beklämmande melodi, det
ryckte i armar och ben som av kramp, svetten strömmade, munnarna stodo
öppna i skrik, och ögonen stirrade i vånda. Ingen satt stilla längre --
de reste sig, kastade sig raklånga ned på golvet, lutade sig intill
varann i hårda, medvetslösa omfamningar, de blevo till en krälande,
vrålande massa, som i extatisk yra vältrade sig i all helvetets pina. De
skreko ut sina synder med hesa, förtvivlade röster, sleto sitt hår,
tuggade fradga, krökte sig som maskar.
Och mitt i allt detta, som en klippa den ingen storm kan rubba, stod
predikanten. Allas armar sökte nå fram till honom, nå om honom, alla
händer sökte hans, som om han vore räddningen ur allt livets elände.
Lugn stod han där, orubblig och fast, då och då hördes hans röst genom
larmet men ingen märkte det ens. Vanvettet blänkte ur ögonen,
syndabekännelserna skakade luften, skriken stego så skärande gälla, att
man inte kunde förstå hur det var möjligt för människor att åstadkomma
dem, att denna krälande, ryckande, vinande massa var människor och inte
en mardrömssyn av förtappade andars omätliga plåga och avgrundskval.
Med ens stillnade det. Skriken försvagades, jämmerropen tystnade,
munnarna slötos, ögonen fingo åter sin syn. De hårda famntagen släpptes,
svett och fradga torkades av -- snart satt där endast en samling trötta
och bleka stackars människor, som ödmjukt böjde sina huvuden i bön, när
profeten läste med allvarlig, trosviss stämma. Och när bönen var slut
satte emäntä kaffepannan på, kaffekvarnens prosaiska surrande
efterträdde liikutuksians (gängse benämningen på Læstadianernas
religiösa extas) verop, och inom ett ögonblick var allt som vanligt
igen. Precis som om ingenting hänt. Man skrattade, pratade om renar och
väder, om jakter och vandringar -- det var, som om aldrig någon storm
dragit genom sinnena, som om man bara hela tiden helt lugnt suttit i
ring, skvallrat lite och druckit kaffe. Ingenting annat. Och bara för
fem minuter sedan hade man kunnat bränna dessa samma människor levande,
tror jag, utan att de ens skulle märkt, att lågor rört deras kroppar.
Förunderliga folk!
Omkring en veckas tid stannade predikanten i lägret, varje dag var det
bön, och nästan varje dag "liikutuksia", och jämret och skriken skalv
över fjällen så man kunde höra det halvmilatals. En lång tid efter det
profeten dragit vidare var det stassfritt och enkelt i lägret, men efter
ett par veckor började man skymta ett pärlband här och en brosch där,