Kåtornas folk - 06

De skrivböcker med förskrift som användes voro av den sorten, som brukas
i vanliga folkskolor, och det var onekligen ytterligt löjligt att läsa
de förskrifter som stod tryckta överst på varje sida: Sitt rak i ryggen!
Håll fötterna rakt på fotbrädan! Stöd handen lätt mot bordet! Luta ej
huvudet!
Nästa timme ägnades åt räkning för de största, skrivning på nytt för
mellanklassen och inlärande av bokstaven _i_ för de små. Det var
gränslöst besvärligt att hålla dem i arbete alla, och den första tiden
blev jag rent vimmelkantig innan jag fick in vanan, att utan ett
ögonblicks tvekan kasta mig från räkneproblemen i översta klassen till
stavningen i mellanklassen och från stavningen till dirigerande av
streckskrivningen hos nybörjarna, och från streckskrivningen åter till
räkneproblemen. Men det gick snart, bara man blev van. -- Räkningen
beredde mig en ny överraskning. Så länge jag höll mig till huvudräkning
med mycket små tal gick det rätt bra, men så snart jag började med
skrivna problem blev det annat av. Efter tre års skolgång ansåg jag, att
ett sådant tal som detta utan svårighet borde kunna räknas ut: 19 + 11 +
13. De fingo sina tal och satte sig på sina platser, och jag ägnade min
uppmärksamhet åt de andra eleverna. Efter tio minuter tittade jag på
seniorerna och undrade, om de inte skulle kunna vara färdiga snart. Men
det såg inte så ut. Ögonen stirrade stelt, pennorna skrevo och ritade,
läpparna rörde sig, fingrarna trummade, och suckar och stönanden fyllde
luften. De kliade sig i huvudena så det dånade, snöto och fräste i
fingrarna och arbetade med en intensitet, som var rent förbluffande när
jag för mig själv betänkte uppgifternas enkelhet. Men då jag äntligen
fick se deras böcker, så förstod jag fullkomligt deras bedrövelse och
delade den med dem av mitt fulla hjärta. Hela sidan var full med små
streck -- streck vid streck, streck vid streck -- i grupper, påblötta
och utsuddade med tummen, när det blivit för många.
Först stirrade jag bara fylld av häpnad på förstörelsen, förstod icke
vad meningen var en gång, men så gick det plötsligt upp för mig, att det
var det sätt, som man lärt dessa barn att lägga samman 2 och 2 eller 10
och 10. Först tio streck på ett ställe, så tio på ett annat och så
vidare allt efter problemens längd och talens storlek, och när de så med
mycken svett och möda ritat ut alla sina streck, så hade de ett
förskräckligt arbete att räkna samman dem alla. Addition i kolumner hade
de aldrig hört talas om, subtraktion existerade inte, multiplikation var
nästan löjligt att nämna, och vid blotta tanken på division kände jag
svindel.
Det måste alltså bli för mig att börja från den allra första, enklaste
begynnelsen och lära dem förstå, att räkning inte bara är streck, att
strecken kunna representeras av siffror i kolumner, att ett tal kan
_tänkas_ innehålla alla de streck, som eljest måste ritas och räknas
samman. Det var den erfarenheten räknelektionen gav mig, och så värst
glädjande var den ju inte. Med detta lät jag dagens arbete vara slut --
vi voro trötta allesammans -- och med läxor att läsa på gav jag dem
hemlov, vilket hälsades med nedslående förtjusning och efterkoms med en
snabbhet endast möjlig att åstadkommas av barn, som veta att skolan är
slut för dagen. Och med en suck tackade jag dem för denna snabbhet, lade
mig raklång på en fäll och beslöt att för en timme åtminstone låta bli
att fundera över hur i all världen jag skulle kunna lära dem allt som de
skulle kunna och inte kunde.



När skolan varat omkring en vecka kommer pingsten och med den
naturligtvis pingstlov i tre dagar. Vädret är strålande vackert igen med
kalla nätter och vårljumma dagar. Vi försöka åtminstone att tro, att det
är våren som är oss nära om också de gamla runka på huvudena och spå
lång vinter ännu.
-- Vad ska vi göra de tre dagarna när vi ingen skola ha? Ellekare talar
alltid i pluralis, när det gäller skolan och kåtan.
-- Om vi skulle ta och gå efter post! föreslår jag. Ty nu är det nära
sex veckor sedan jag hört några nyheter från den värld, som är bortom de
vita fjällens krans och det känns lite underligt att ingenting veta om
de sina, om kriget, om allt som kan ha hänt på hela denna långa tid.
-- Ja det gör vi! svarar Ellekare ögonblickligen och utan ett spår till
tvekan, och ögonen lysa på henne bara vid tanken på den långa färden,
och allt vad hon ska få se på den. Det är sju mil över fjällen till
Torne Träsks station som också är vårt närmaste ställe att hämta post
från. Om vägen dit veta vi intet, men med karta och kompass ska det väl
inte vara omöjligt att ta sig fram. Förresten kanske vi kan få någon
lapp att följa med, som känner vägen. Och så gå vi till Heikka, som är
vårt stöd och vår tillflykt i alla kinkiga situationer.
-- Kan du följa med? frågar jag. Du ska inte behöva göra det för inte
förstås.
-- Kan inte! svarar Heikka bestämt. Jag ska gå långt in till Norge till
hjorden och tre andra av männen följa med mig. Vi gå i kväll, och i
morgon gå de övriga, så du kan nog inte få någon som följer dig. Och
ensamma ska ni inte gå, för vägen är besvärlig.
-- Men jag har karta och kompass.
-- Å har du det! Ja ja, du vet väl bäst hur mycket man kan tro på sådana
ting. Men trolldom för aldrig lycka med sig och trolltyg är det. Att den
lilla dosan ska kunna visa väderstrecken.
Han ser allvarligt ogillande ut och Gate likaså. Men efter många koppar
kaffe och mycket pratande ha vi då fått veta en hel del om vägen: om
rastställen där det finns källor, som inte äro tillfrusna, om var en
ensam fiskekåta är belägen där vi kunna få vila och mat och värme, om
genaste vägen att snedda över Träsket. Och vi besluta oss för att gå
ensamma och ta avsked av Heikka och Gate som ge oss många förmaningar
och goda råd. Gate dessutom en hel del kommissioner om vi kunna komma in
i någon handelsbod fastän det är helg. Och så ränna vi hem till vår egen
kåta för att rusta oss till femtonmila färden. För kortare än så kan vi
inte beräkna att vägen är, har Heikka sagt. Snarare längre. -- Vi packa
kaffepanna, torrkött, bröd och smör i våra laukos (ryggsäckar), och
tändstickor plocka vi våra dosor fulla med. Lapparna ha alltid
svavelstickor, som de köpa i finnbyarna, någon annan stans tror jag inte
de finnas att tillgå i hela Sveriges land -- och förvara dem i små dosor
av mässing, som egentligen äro ämnade till snus, men som också utmärkt
lämpa sig till tändstickor. Dessa dosor ha också den stora förtjänsten
att de ha två bottnar, i den ena förvaras tändstickorna, i den andra är
en spegel inkittad och mellan spegeln och locket brukar vanligen en
liten finkam ligga förvarad för att alltid finnas till hands.
När solen går ned bakom Rokomborre, det stora fjället mitt emot vår
kåta, stå vi färdiga att ge oss av. All mat är upplagd i luovvin, allt
ömtåligt upphängt på krokar så att inga hundar eller andra djur kan nå
det, runt kring kåtan ha vi stjälpt tomma pulkor, så att inga hundar ska
kunna böka upp duken med nosen och ta sig in, och till slut sätta vi mot
oksan en hel liten björk, till tecken att ingen är hemma, och att huset
är låst.
Solen kryper allt längre ned bakom Rokomborre, vars förundransvärt
regelbundna, prismaslipade sidor gnistra i orange och rött, himlen är
blå med små bleka moln, och kölden har redan kommit och höljt den
solluckrade snön med en hård skorpa, där skidorna nästan glida av sig
själva. Och med ett stupa vi utför sluttningen ned mot sjön, slingra oss
mellan björkstammarna och glida i ett buktat blåskuggigt spår över sjön
upp mot de branta fjällsidorna på andra sidan. Kallare och kallare blir
det, luften står vass mot våra ansikten, andedräkten far som en rök
efter oss. Snart sjunker solen alldeles, men himlen är full av glans --
tyst, tyst är det, inte en hund skäller, inte en ripa kuttrar, inte ett
ljud från en levande varelse oroar stillheten, bara våra skidors
knarrande, vår hastiga andhämtning, våra ryggsäckars gnidning mot
axlarna.
Efter fem timmar rasta vi -- då ha vi hunnit fyra mil, varav två
oavbrutet ha burit uppför och två oavbrutet nedför. Vi koka kaffe,
halstra torrkött, äta och se på kartan. Sen sträcka vi ut oss på snön
och sova litet, och solen bränner hela tiden -- den har kommit tillbaka
för länge sedan. Men vi få inte vila lång stund, det dröjer inte många
timmar nu, förrän snön blir mjuk och tung för skidorna, och ännu ha vi
den besvärligaste vägen kvar genom svår terräng. Så ge vi oss av igen,
rasta på nytt några minuter i Kattevuoma, en liten grå finnby på en öde
slätt, och komma rätt sent på eftermiddagen fram till Torne Träsk.
Just som vi stiga av skidorna vid stationshuset brusar ett tåg förbi,
till Ellekares oerhörda förskräckelse och häpnad. Hon hade aldrig sett
ett sådant besynnerligt odjur förr, aldrig hört ett så starkt larm och
hon blev alldeles vit av fasa, när det dånade förbi. Tog ett hårt tag i
min arm och sade tyst för sig själv: -- Herra siunit, herra siunit de lä
varalas! Herregud, herregud, det är farligt!
-- Det är tåget Ellekare. Var inte rädd.
Men Ellekare är rädd, och hon släpper inte taget om min arm, förrän det
sista ljudet av oväsendet försvunnit i fjärran. Då drar hon en lång suck
och småler av lättnad, men håller sig ändå mycket nära mig, när vi tassa
in för att fråga om post och nattlogis. Posten få vi, men nattlogis är
det värre med. Möjligen väntsalen, men den är kall och oeldad, och det
finns bara hårda golvet att ligga på. I alla fall är det tak över
huvudet, och vi tacka för det, och bereda oss att gå och titta på vårt
enkla sovrum.
-- Stackare! säger en arbetarhustru, som står bredvid och hört vårt
samtal. Nog kan ni väl få ligga hos mig. Om ni håller er snygga. Kom med
så ska vi se till!
Och vi följa på trötta fötter, få en fäll på golvet att ligga på, en
filt att breda över oss och litet mat innan vi krypa till kojs. Ägg och
smör och mjölk och bröd. Det smakade efter fem veckors torrköttskost!
-- Finns det någon handelsbod här? frågar jag värdinnan. Och får till
svar, att ingen finns närmare än i Kiruna.
-- Hur långt är det dit?
-- Inte fullt två timmars resa på tåget. Det går malmtåg tidigt i morgon
bitti och inte är det dyr resa heller. Res ni dit, flickor, så får ni
både fara på tåg och se Kiruna om ni inte varit där förr.
-- Inte jag! säger Ellekare. Och så ser hon bönfallande på mig, och inga
ögon kunna tigga som Ellekares. När så vår värdinna vidare talar om, att
vi kunna komma tillbaka vilken tid på dagen som helst, finns det inget
som hindrar ett litet Kirunabesök och det beslutas att vi skola resa med
malmtåget kl. 9 på morgonen.
* * * * *
I Kiruna var det söndag -- pingstdagen. Där var barmark och vårluft och
fåglar, som sjöngo. Det var som en saga. Det var stora knoppar på träden
och människorna gingo i sommarkläder, i lätta tunna sommarkläder, som
solen sken på så de lyste. Vi kommo i våra pälskoltar, med våra
ryggsäckar, med bruna och trötta ansikten och vi kände oss bra lika de
bibliska bröllopsgästerna, som inga fina kläder hade. Vi voro inte
tvättade och inte kammade en gång -- det hade varit bråttom på morgonen
-- och vi kände oss gruvligt skamsna. Så gingo vi till järnvägshotellet
för att få ett rum och göra oss lite snygga. Men fingo gå med oförrättat
ärende -- åt lappar hyrde man inte ut rum!
-- Stackars lappar! sade jag till den morska dam, som körde ut oss.
Stackars lappar, vad ha de gjort för ont?
-- Ingenting! svarades. Men de få inte ta upp rum för annat folk. Var är
du ifrån eftersom du talar svenska så bra?
-- Från Stockholm. Men du behöver inget rum ge mig för det. Jag önskar
du kommer så trött en gång och blir utkörd för att du är av annan ras,
när du mycket längtar efter att få vila. Tänk på det lite, så är du
kanske snällare nästa gång en lapp kommer. Hans pengar är nog som annat
folks i alla fall!
Jag vet inte hur hon såg ut efter det talet, för jag slängde laukon på
ryggen igen och gick med Ellekare tätt i spåren. Men hon ropade efter
oss, att det kanske kunde finnas ett rum, när hon tänkte efter. Det blev
inte något svar på det erbjudandet, och efter lite sökande fingo vi mat
och rum på ett annat ställe för de timmar vi skulle stanna. Och när
Ellekare sett sig mätt på Kirunas härligheter och vi lyckats tillhandla
oss några småsaker, som behövdes hemma i kåtan -- å så långt avlägsen
den var, när vi tänkte på den; vår lilla svarta kåta under den höga,
vita, tysta fjällbranten! -- Så satte vi oss på tåget igen och reste
till Torne Träsk, fulla av längtan att komma hem.
En besvärlig färd väntade oss, uppför mest hela tiden -- lite trötta
voro vi nog ännu efter nedmarschen, men vi hade inte tid att vila längre
och det var bara att sätta ny fart i benen. Det var kallt och klart
väder när vi gåvo oss av över Träsket, solen hade nyss gått ned och
vinden var förlig så det gick som en dans nu över samma sträcka, som vi
för några timmar sedan så mödosamt arbetat oss fram över. Kattevuoma
foro vi stolt förbi och beslöto att rasta först vid den fiskekåta, som
Heikka sagt åt oss att gå in i. Så noga hade han beskrivit vår väg dit,
att vi inte ens behövde tveka om rätta riktningen, och vid tvåtiden på
natten fingo vi också syn på den, där den låg som en liten grå jordhög
på ett smalt näs. Alla sovo tungt och ljudligt vid vår ankomst, men
hunden skällde dem snart vakna, ett sömnigt huvud stacks ut ur rakkasen
och en sömnig röst hälsade: boris, boris!
Det var emäntä, och utan en minuts dröjsmål steg hon upp, tände eld och
satte på kaffe, hela tiden vänligt småpratande med oss -- precis som om
det vore den naturligaste sak på jorden, att hon väcktes mitt i natten
av främlingar och gick upp för att laga mat åt dem. Och det är också den
allra mest naturliga sak, när det är en lapp man kommer till. Det är
inte tal om vad för sorts ras du har, vad för sorts folk du hör till --
ingen frågar dig, ingen kan kanske ditt språk ens. Men vem du än är, vad
ditt ärende är, när du kommer, om det så är mitt på dagen eller mitt i
natten, alltid blir du mottagen som en furste. Alltid får du det bästa,
alltid rikligt, alltid räcks det dig med vänliga ord och glada blickar
-- du ska aldrig känna att du gör besvär, att du kommer olägligt, att du
borde gått till någon annan.
Som denna emäntä nu -- hon sätter på kaffepannan och slår upp getmjölk
till grädde, hon plockar fram smör och bröd och kött, ställer en
stekpanna på elden och steker en färsk, läcker röding i mycket smör. Och
hela tiden går hennes mun i ett. Hon gör frågor, utan närgångenhet,
svarar själv, när Ellekare eller jag äro för trötta att öppna munnen,
springer ut och in på bara fötter. Än kommer hon släpande med ett par
rena, vita fällar åt oss att ligga på, än med en filt att breda över
oss, än är hon ute i luovvin efter mera smör, än kommer hon slängande
med ett fång ved. Och när rödingen är färdigstekt sätter hon fram pannan
åt oss, räcker oss smör och bröd och ser med den innerligaste glädje på
hur vi äta med den allra mest strålande aptit. Hennes man har också
vaknat, sticker huvudet utom rakkasen, tar pipan, som ligger alldeles
vid huvudgärden, stoppar och tänder den och lägger sig tillrätta i den
mest lättjefulla ställning han kan tänka ut med armbågen på golvet och
huvudet i handen -- och så pratar han och dricker kaffe och är full av
godmodigt skämt och vänliga råd för vår hemfärd.
-- Det blir nog snöstorm kanske, säger han. Men inte i natt tror jag.
Kanske i morgon. Vila er nu bara riktigt innan ni gå vidare -- ni ha
tung packning och vägen bär uppför. Lägg er och sov några timmar, det
behöver ni allt.
Emäntä har redan brett ut fällarna, en lång, mjuk, ren kudde har hon
lagt till huvudgärd, en alldeles ny "rana" (tjock Lofotsfilt, som mycket
användes hos lapparna) väntar att bredas över oss -- allt så rent och
vitt och nytt som alltid en lapps gäst får det, det må vara aldrig så
fattigt och smutsigt i kåtan för övrigt. Och vi vila i tre timmar, varmt
och mjukt och gott, och smyga oss sedan sakta ut. Nu sova alla igen,
bara emäntä hör oss och viskar ett stilla: Hyvästi! när vi stryka förbi
hennes rakkas.
Efter en tre, fyra timmar börja vi bli trötta igen. Snön är lös,
skidorna tunga, packningen tung, allting tungt och vägen vi ha framför
oss oändlig. Bara vi vore riktigt säkra på att vi ha gått rätt! Men det
äro vi inte alls. Vi säga ingenting åt varann ännu, men jag ser på
Ellekares oroliga min, att hon också upptäckt att vi visst äro på vilse
stråt. Och till slut kan hon inte hålla inne med sin ängslan längre,
utan säger:
-- Hade vi inte det där fjället i väster, när vi gick ned?
-- Jag vet inte riktigt, Ellekare, men jag tror att vi gått lite galet.
Jag tar upp kompassen och kartan och finner, att vi böra gå mera åt
öster. Men Ellekare opponerar sig -- hon vill mera åt väster.
-- Jag tror inte alls på den dära! förklarar hon med föraktfull min.
Heikka sa, att det var trolltyg och det kan inte bli annat än olycka att
tro på en sån. Jag litar mera på mig själv och ditåt ska vi gå!
Hon pekar åt väster, och så gräla vi en stund, enas till slut om att gå
ungefär mitt emellan båda strecken och sträva framåt igen, tysta och
modstulna. Det bär nästan rakt uppåt mot högfjället nu, och innan vi
lämna skogsbältet göra vi upp eld, koka kaffe och försöka sova en stund.
Men det börjar blåsa, solen är borta bakom en fjällkam och vi frysa så
trots elden, att vi besluta börja gå igen för att få värme i kroppen.
Och så axla vi våra laukos, sätta fötterna i tåvidjorna på våra skidor
och knoga vidare -- utan ord, utan glädje, med en naggande ångest inom
oss, att vägen vi ta för oss vilse bland fjällen. Blåsten tar till,
solen har gömt sig, allt är grått och dött och isande kallt -- och vi
två små kryp så svindlande ensamma på dessa stora, tomma, grymma
slätter.
Så kommer snöstormen rivande. Hui! viner det till, och sen se vi
ingenting mer. Bara snö, snö, snö och en vind som piskar. Ingenting säga
vi åt varann, Gud vet om vi tänka något ens, men vårt elände är stort,
och i samma ingivelse räcka vi handen åt varann så att vi åtminstone
känna, att vi äro två. Hand i hand släpa vi oss fram, böjda mot stormen
-- inte ett ljud slipper ur oss, vi bara gå. Men jag känner hur ångesten
kryper nära, och när Ellekare vänder ansiktet mot mig ser jag, att
hennes läppar äro vita, och att de bruna ögonen svartnat av trötthet och
förtvivlan och modlöshet. Vi krama hårt om varandras händer -- det är
allt, men det ger liksom en liten tröst. Den ena vet att den andra
finns, att hon tänker: O Gud ska vi dö nu! Ska snön ta oss, ska fjällen
sluka oss, ska vi aldrig finna vägen mer, som leder hem?
En timme gå vi, snön blir lösare, skidorna tyngre. Vi flämta mot stormen
och stappla på benen som i sjögång. Vi veta att det inte tjänar något
till, att vi endast skjuta upp något, som är oundvikligt, men ändå treva
vi oss fram, fastän varje steg är en outsäglig möda. Så stupar Ellekare,
ligger och vill inte upp mer.
-- Upp Ellekare! Upp igen! Det är inte långt kvar. Vi ä snart framme.
Men Ellekare hör inte ens min ynkliga lögn.
-- Låt mig ligga en liten stund bara! ber hon. Jag är så trött. Bara en
liten stund! Var inte rädd, jag ska inte somna.
Hon sträcker ut sig, och snön driver över henne på ett ögonblick, men
min hand har hon inte släppt, och jag vet, att hon finns där under det
vita täcket. Jag sätter mig bredvid henne, och det domnar så ljuvligt i
kroppen, när den äntligen får lite vila. Det känns som om himlens alla
härligheter sänkt sig ned till jorden, det värmer och stillnar, det
sjunger för öronen som av de lycksaligas korer, all smärta löser sig och
svinner bort. Å, man hör klockor också -- milda starka klockor, som
klinga med så underbara harmonier, att man vill le av glädje. Så kommer
det en röst bland allt detta. Långt, långt borta hör jag den -- många
mil är den avlägsen tycker jag, någon skakar mig så det gör ont, någon
drar i mitt hår så jag måste följa med och resa mig till hälften. Ack,
jag är ännu på jorden! Det är Ellekare, som talar, Ellekare som sliter i
mitt hår för att få mig vaken. Hon är liten och späd och uttröttad, men
vädren rå inte på henne, hon hör till det släktet, som inte sover sig
till döds i en snöstorm, och hennes lilla lappansikte är orörligt och
bestämt och utan misskund.
-- Upp! säger hon. Nu få vi inte vila längre. Gå!
Långsamt sätta vi oss i rörelse igen. För vart steg vi ta känns det, som
om tusen nålar glödgade stack genom fötterna, och benen äro domnade och
stela. Var rörelse blir till en pina så ohygglig, att den går över alla
gränser, och som blinda, som sömngångare stappla vi vidare. Men vi leva,
vi andas, vi ha ännu inte gett oss åt vår tjutande, vita fiende på nåd
och onåd, och vi hålla så hårt om varandras händer att det nästan gör
ont. Hur länge varar det? Jag vet inte. Den vandringen kan inte mätas
med jordiska minuter, så full av förtvivlan och dödsångest som den är.
Snön vräker mot oss, skidorna sjunka i den, och vi orka endast flytta
dem fot för fot. Åt öster, nästan rakt åt öster -- Ellekare låter
kompassen råda. Det gör detsamma! säga hennes ögon, vi dö nog snart
ändå. Men hennes mun orkar intet säga.
Plötsligt hör jag hennes röst, orden förnimmer jag inte till en början,
men det är en klang i stämman, som kommer mig att lyfta upp huvudet och
lystra.
-- Det lättar! säger hon, och gång på gång upprepar hon samma ord. Det
lättar, det lättar, det lättar! Och hon säger sannt. Det lättar. Snön
brusar inte längre så tät emot oss, stormen har stillnat. Och i ett nu,
som om ett förhänge dragits undan, stå vi i solsken och klar luft igen.
Bakom oss är det vitt som mjölk, och där far snön i ogenomträngliga
moln, men framför oss se vi en djup, lugn dal, som darrar i kvällssol
och violetta skuggor. Och längst bort -- längst bort går det ut som en
liten mörk dunge av träd. Är det möjligt, är det sannt, kan det vara så?
Är det vår skog, vår dal, vår sjö, som breder sig där borta? Kan man
komma så snart från döden till livet! Vi se på varann, vi våga inte tro,
vi krama varandras händer. Men det är sannt. Med en suck, bra lik
snyftning pekar Ellekare söderut. Där ligger Rokomborre som en
vidunderligt härlig violett sky i strålarna från aftonsolen, och vi
veta, att bakom det lilla skogsnäset där ligger vår kåta och väntar oss.
Det är långt dit än, nära två mil, men vi känna dem knappt. Vi behöva
bara vända oss om emellanåt, när knäna börja svikta, och kasta en blick
på den grymma vita väggen, som står däruppe i passet mellan två höga
kammar, så få vi ny kraft. Vi äro i lä, vi äro skyddade, vi äro i vår
egen dal och vårt hem är bakom den lilla skogen där. Inget ont kan nå
oss mer!



I kåtans ro glömma vi snart vårt äventyr, allting glider in i ett stilla
enahanda och dagarna gå, veckorna gå, den ena så lik den andra som
kulorna i ett radband, men ändå var och en med sitt innehåll, sina små
händelser, sin rikedom, som skiljer den ena från den andra. En dag drar
jag med björntråd ut en tand på en gumma, som kommer svullen och
jämrande, en annan slår Ellekare sönder min finaste kaffekopp, en tredje
görs ett sjukt spädbarn friskt med ricinolja, en fjärde hugger jag
nästan av mig en hand, en femte få vi höra, att vargen rivit två vajor
på fjället, en sjätte äter en kringstrykande hund upp en stor renbog för
oss, en sjunde få vi en liten svart ulltapp till hundvalp. Och så går
tiden, stilla och vackert, våren kommer lite närmare för var dag, men
ännu ligger snön djup och nätterna är kalla så vattnet bottenfryser i
kitteln. Skolan skrider sin jämna gång, och vi arbeta av alla krafter
för att hinna med så mycket som möjligt. De minsta stava och knoga med
sin skrivning, som numera går med glans både på griffeltavlor (jag hade
skaffat grifflar i Kiruna) och i böcker -- de börja redan så smått att
kunna lägga ihop de bokstäver, som plantats in i deras huvuden och säga
flera svenska ord på rätt ställe. De mellanstora stava villigt på i sin
abc-bok och ha åtminstone lärt att något hejda sin fart vid punkt och
andra större skiljetecken, kunna skilja på siffrorna och räkna
huvudräkning snabbare än vinden far. De allra största knoga ivrigt med
allt vad jag sätter dem i händerna. Det kan ju hända ibland, att det
klickar och att någon betänkligt sviktar på rösten, när läxan hörs upp,
men då blir det skamvrån och bistra miner, och det är inte precis något
roligt, så de akta sig så väl som möjligt för ett upprepande. Skamvrån
är bärbmed -- de två stockar som ligga från dörren upp till härden --
och när jag med högtidlig stämma säger: du kan inte din läxa, tjokkit
bärbmedi! -- gå och sätt dig på bärbmed; så äro inte stegen snabba just
och tårarna hänga bra nära ögonfransarna hos den olycklige, som måste
lunka iväg med sin bok och sitt elände och slå sig ned på stocken, sig
själv till skam och andra till varnagel. Och om inte läxan går som ett
vatten, när timmen är slut, så blir det att komma tillbaka på
eftermiddagen och läsa upp den. Vilket inte heller är något vidare
eftersträvat nöje.
Isak, femtonåringen, är mitt sorgebarn. Han är lat och ohågad och slö,
och gör mig alldeles förtvivlad emellanåt. Egentligen är han överårig
och skulle inte gå i skolan längre, men hans föräldrar ha bett för
honom, och hans kunskaper äro sannerligen inte mer lysande än att de
gott kunna tåla en liten påspädning. Så han får komma med. Fast Gud ska
veta att jag ångrar denna godhet mer än en gång under sommarens lopp!
För det första är han lat och för det andra olydig. Han anser det väl
under sin femtonåriga värdighet att vara ett kvinnfolk underdånig, och
många hårda strider kämpa vi ut om vem som ska rå. Som den gången t.
ex., när han inte kunde sin läxa, och med anledning därav för första
gången kommenderades till bärbmed.
-- Tjokkit bärbmedi, Isak! säger jag med stort allvar, som inte tål
någon ohörsamhet. Men Isak rör sig inte ur fläcken. Gå till bärbmed!
befaller jag en gång till. Inte en rörelse av Isak, och de andra börja
se på honom och mig med förskrämda blickar.
-- Mana! hör jag Lars Peter viska. Gå! Han sitter bredvid Isak och är en
exemplarisk elev i alla avseenden.
Men Isak bara skruvar lite på sig, flinar hårdnackat och ger mig en ful
blick under sin väldiga lugg. Ännu en uppmaning från mig ger samma
resultat, varpå jag befaller honom att plocka ihop sina böcker och lämna
skolan.
-- Jag vill inte se dig mer. Du får gå! säger jag så lugnt jag kan, men
inom mig önskar jag, att jag bara ett enda litet ögonblick vore en stark
karl med händer, som skulle kännas likt järn, när de föllo ned på Isaks
spinkiga lekamen. Isak rör sig fortfarande inte, det fula flinet sprider
sig endast över hans ansikte, och jag känner mig så hjälplös, som det
gärna är möjligt. Men så reser jag mig med all den värdighet, som kan
åstadkommas i en trång liten kåta, vandrar runt elden fram till herr
Isak, tar stadigt i hans arm och leder honom ut. Och han följer utan
spår till motstånd, endast med ett mycket rött och generat ansikte. Men
hem vill han inte gå, vågar kanske inte, utan sitter utanför och hänger
tills timmen är slut, då kommer han in och ber att få stanna kvar så ska
han aldrig vara olydig mer. Inför hela skolan står han med sin ynkedom,
och jag förlåter, och allt är gott igen. Mitt anseende har stigit, så
att en nästan skrämd anda vilar över skolan den dagen, och nästa gång
Isak inte kan läxan förpassar han sig till bärbmed utan bråk och min ära
strålar klart. Men så kommer det något förskräckligt. En dag ha vi
räknelektion och multiplikationstabellen ska förhöras. Det går lite som
det kan för de andra, men när Isaks tur kommer, läser han till min
oerhörda förvåning upp sitt pensum med klingande röst och utan minsta
tvekan. Jag berömmer förstås, men får i samma ögonblick se hur Lars
Peter med fasa utbredd över sitt anlete tittar på den bok Isak håller i
knät och vrider mellan händerna i väl spelad uppläsningsnervositet.
-- Vad är det fatt med dig, Lasse? frågar jag.
Lasse svarar inte någonting, han bara ser förfärad på boken i Isaks knä
och skakar ogillande på huvudet.
-- Ge hit boken, Isak! säger jag då.
Isak ser upp under sin lugg, reser sig motvilligt och räcker mig boken