Kåtornas folk - 02

Men jag känner ingen hunger, endast ett obeskrivligt välbehag efter min
långa natt -- i över ett dygn har jag sovit -- och jag stiger ur sovsäck
och fällar och går rätt ut i solen, som skiner på snön så det värker i
ögonen. Mitt i i den låga lilla björkskogen ligga kåtorna. De tre andra
äro uppslagna nu och jag ser Ellekare, min lilla lapska tjänstflicka,
komma skidande från sluttningen ovanför med ett fång golvris under armen
och yxan blänkande i solskenet, där den sitter instucken i bältet. Och
bältet blänker också av alla silverknappar det är prytt med, den röda
schalen lyser och pälskolten svajar för vart steg. Luften är så
glittrande kall och klar, himlen så ljust blå, kåtorna så sotsvarta mot
den vita snön, fjällen så buktiga i ram kring horisonten och solen --
solen så oändligt lysande, så ofattbart strålande att man knappt tror
det är denna världen man lever i. Se björkarna hur deras grenar äro
vårröda och glansiga, se röken ur räppen hur den stiger blå och tunn, se
snön hur vit och fin -- så man knappt näns gå över den med pälssockorna,
se renen där med huvudet lyft i ångest för hundarnas skall, hör bjällran
som hänger om hans hals, hur den klingar genom den vita världen, se
hundvalpen som på drumliga små ben försöker en stormgalopp, hur hans
svarta ullkropp blir vitgnistrande av snön han rullar sig i. Se hur
pulkorna sticka fram sina graciöst formade framstammar ur snötäcket, som
yrt över dem, se lappen som kommer glidande på långa smala skidor, hur
hans röda mösstofs gungar, hur hans bandprydda ben flytta sig i seg och
smidig takt, hör yxhuggen ur skogen, känn hur livet är underbart och
strålande, hur varje andedrag är fullhet och lycka och härlighet. Och så
stillheten! Bakom hundarnas skall och barnens skrik, bakom renens
bjällra och yxhuggens stålklang hör man stillheten, vet man stillheten,
vilar man i den och lyssnar till den.
Nu slår Gate dörren åt sidan och ropar några mjuka, lapska ord åt
Ellekare, som genast slänger sin risknippa och vänder skidorna åt vårt
håll -- och båda två gå vi in i kåtans dunkel och äta en jättemåltid
framför den röda elden, medan hundarna sitta i ring omkring oss med
påpassliga käftar och ögon. Gate har fyra barn, alla flickor, den äldsta
tio år, den yngsta några månader och oftast osynlig, ehuru ingalunda
ohörbar i den djupa och väl hopsnörda komson. De andra äro ständigt i
rörelse, ständigt i mer eller mindre allvarligt gräl med varandra,
ständigt glada och ständigt med en glupande aptit. Ristin är två år,
oändligt viktig och beskäftig, Pirhanne är fyra, med ljust hår och blå,
skälmaktiga ögon. Inker är tio och uppträder med moderlighet och
bestämdhet mot de små. Alla äro klädda i dräkter som troget kopierats
efter de vuxnas: bandskor, säpäkke, koltar, schalar, förkläden, bälten
-- allt precis som de stora ha det, med undantag av mössorna, som för
Pirhanne och Ristin ha ett mera barnsligt snitt. Deras rörelser och
vanor äro också välgjorda kopior och ingenting kan vara mer löjligt än
att se hur den tvååriga Ristin, som inte kan tala rent och knappt går på
sina små ben, med oefterhärmlig värdighet spottar på fingrarna och tar
bort ett glöd som sprakat ut på hennes kolt, kastar det på elden och
omsorgsfullt blåser bort askan som möjligen han ha stannat kvar på
pälsen. Eller hur hon allvarligt slår kaffe på fatet, biter av ett
stycke socker och andäktigt sörplande och smackande dricker fatet tomt,
tar koppen som står bredvid, skvalpar runt kaffet för att få renosten
väl blandad, och häller fatet fullt igen. Eller hur hon jonglerar med en
stadig, skarpslipad slidkniv, spetsar en ordentlig bit renkött på den
och för den in i sin lilla mun med oroväckande hastighet. Eller hur hon
med sin grövsta röst hojtar: tsu rissi! åt en näsvis hund och sparkar
till honom med en liten straffande fot, som måste kännas som en smekning
där den träffar -- men hunden slokar med svansen och lyder hennes:
olkus! (ut) med en fart som lockar en till skratt i smyg. Ty hennes
stora allvarliga ögon tillåta intet skämt med hennes person.
Och Pirhanne ryter sitt: bija osa gitta! stäng dörren! med en röst som
inte tål någon motsägelse, och som man ögonblickligen och obetingat
lyder. Med beskäftig min torkar hon Ristins våta lilla näsa, så
oskyldigt och moderligt, att man intet svek anar. Men det händer allt
att Ristin uppger ett gällt nödrop ibland, och då har Pirhanne i ett
obevakat ögonblick nupit lite för omilt i näsan eller försåtligt gripit
tag i en av Ristins små korta bruna lockar och ryckt till en aning för
hårt. När då Inker allvarligt tar itu med synderskan eller Gate själv
finner sig föranlåten att ingripa, så blicka de två klarblå ögonen så
skälmaktigt och skrattande emot dem, att förebråelserna mildras mer än
vad nyttigt är. Jag försöker själv ibland att med stränghet tala till
henne: voi, voi! säger jag, vastis neita! fy en sån stygg flicka du är!
Men Pirhanne böjer bara huvudet ned mot bröstet och låter sitt ansikte
anta ett oemotståndligt komiskt och bedjande uttryck, och så måste jag
vända mig bort mycket fort för att inte komma på skam med ett leende. --
Men Inker, hon är stadig och allvarlig och tioårigt värdig i sätt och
tal. Hon leker, att hon är stor flicka, som syr mössor och stas åt sig,
av nästan mikroskopiska lappar; hon vänder sig med avsky bort, när
Pirhanne föreslår någon så barnslig lek som renleken (elustallat), där
renhorn föreställa hjord och träpinnar hundar -- nej, Inker vill leka
hushåll, vill vara emäntä med många snälla och lydiga barn omkring sig,
vill gå bort och dricka kaffe i andra, låtsade kåtor och resonera
högtidligt och allvarligt om förnuftiga saker. Ibland får hon Pirhanne
med i leken, och då kan man få höra de allra mest förunderliga saker om
man har öronen öppna och ser ointresserad ut. Det pratas och skvallras i
noggrann efterhärmning av de vuxna; om renhjord och skosyning, om
garvning av läder och om odugligt tjänstefolk, om vad kaffet har stigit
och vad mjölet är uselt, om allt som rör det dagliga livet. Pirhanne
säger de besynnerligaste saker, hon har en fantasi, som inte ens Inkers
allvar kan hejda, och fast jag inte på långt när förstår allt, som
ramlar ur hennes lilla mun med förbluffande fart, hör jag ändå nog för
att fullkomligt förstå Inkers hjälplösa min. Ibland blir det gräl av och
det slutar nästan alltid med, att Pirhanne gör en sorti, som inte är
fullt värdig en äldre lappmatrona som njutit gästvänskap i en annan
kåta.
Dagarna gå fort i vila och den första dagen i detta läger är lika alla
de andra i förra lägret. Det är så mycket att göra, så mycket att sköta
så timmarna flyga bort. Skidor ska tjäras, ved huggas, våta kläder
torkas, pulkor packas upp och packas igen; man äter, dricker kaffe,
pratar, stickar, går på besök i kåtorna -- innan man vet ordet om är
kvällen kommen och den stora matgrytan över elden till det största målet
på hela dagen. Vi sitta i halvskymningen framför brasan, alla samlade
och i väntan att märgbenen och köttet i den väldiga grytan ska bli
färdigt och puttra slut. Heikka har varit med renarna till fjälls, och
som vanligt rör sig samtalet uteslutande kring "ello" d. ä. hjorden.
Varhelst två eller tre lappar äro församlade kan man vara säker om, att
pratet är i full gång, och lika säker kan man vara, att det bara är
renar, bete, flyttningar och väderlek, som dryftas. Och vad annat skulle
de väl tala om, vad annat skulle de slösa sina omsorger på än det enda
existensmedel de äga. Kriget angår dem ej, det är så långt borta och den
enda olägenheten med det är, att mjölet och kaffet blir dyrare. Sveriges
rikes angelägenheter ha de så litet att göra med och veta så litet om,
böcker ha de inga annat än finska predikningar, tidningar inte heller --
men väder och vind ha de runt om, på väder och vind beror deras
existens, renarna leva de av och Gud är för dem renarnas Gud och
vädrens.
Heikka talar om en renko, som fött en kalv under natten, och bekymret är
stort, att det lilla nyfödda kräket inte skall kunna leva igenom kölden
och våren och ta sig fram med de andra till Norge. Gamlingen har kommit
in från kåtan bredvid och samtalet är ivrigare än någonsin, då hundarna
plötsligt börja ett vilt skällande och flyga ut med ett raseri, som om
den vilde jägarn själv vore i antågande. Gates hand stannar, just som
hon är i färd med att lyfta grytan av elden, Heikka tystnar i sin
beskrivning över vajans (kons) tillstånd, Ristin stirrar förväntansfullt
mot dörren och gamlingen sticker ut huvudet för att se vad som står på.
-- Det är Nilsa, säger han, Nilsa och Sanna. Utan herkar. Och Nilsa har
en säck på ryggen.
Nilsa och Sanna äro de fattiga lappar vi gästat under stormnatten, och
underrättelsen om deras ankomst är oväntad, ty de hade bestämt att
stanna en vecka till på samma ställe. Som de ännu äro långt borta,
berättar Gate för mig deras historia i korta drag -- deras enkla och
rörande historia. Nilsa är över sjuttio år och Sanna något äldre. Båda
voro så fattiga, att kommunen tog hand om dem och lät inackordera dem
hos nybyggare i en finnby. De bodde i var sin ända av byn, men träffades
ändå emellanåt och delgåvo varandra sina sorger och bedrövelser, och den
outsägliga plåga det var för dem att på gamla dagar vara tvungna att bo
inom fasta väggar under tjocka brädtak -- de som i alla sina dagar varit
under himmelens stjärnor. I späda björkdungar och på öde slätter hade de
bott, på villande fjäll och i djupa skogar, och mellan sig själva och
stormar och regn hade de endast haft en sotig duk, och Guds himmel hade
välvt sig över räppen. Det är inte gott att stängas in mellan väggar och
tunga tak då, och de plågades också och ledo över måttan. Till slut stod
de inte ut längre utan slogo tillsammans den lilla egendom de hade --
några renar, en kåta, litet husgeråd -- och flyttade ut till de vida
slätterna igen, till de låga björkskogarna, till stjärnorna och solen,
till stormarna och regnen. Så gingo de till prästen för att gifta sig,
men gubben hade barn från sitt första äktenskap, och de ville inte ge
sin tillåtelse till detta giftermål, det kunde kanske göra att arvet
blev mindre. Då gingo de båda gamla till prästen igen för att få råd och
hjälp, och han var en förståndig man, som sade, att när de velat gifta
sig men inte fått, så var inte synden deras om de bodde tillsammans. Och
så bodde de samman i sin fattiga kåta, fröso tillsammans och hungrade
tillsammans, men voro ändå fria, som riporna på fjällsluttningarna,
drogo vart de behagade i världen, stolta över sin frihet och över sitt
fattiga hem.
Nu kommo de! Jag kör ut huvudet bredvid gamlingens och vaktar deras
ankomst med ivriga blickar. Men de komma ej som jag väntat få se dem --
med raka ryggar och glada steg, med stolta ansikten och klara ögon.
Ånej, vad kan väl ha hänt dem? Så sakta de gå, så bedrövade deras
ansikten äro, så brutna och böjda de vandra fram, han med en säck på
ryggen, hon med ett knyte i handen. De ryta inte åt hundarna, som skälla
och tjuta i ilska, det är som om de ej hörde dem ens, de höja ej huvudet
vid vår hälsning, mumla endast till svar och slå sig tysta ned vid
elden, hon med en suck bra lik en snyftning.
Ingen säger något. Ingen frågar. Gate kastar bara mera ris på brasan och
Heikka stoppar med fundersam min sin pipa. Så kommer förklaringen från
Nilsa med sträv, låg röst, i enkla ord, utan bitterhet, utan
förebråelser, endast med en oändlig, tung sorg och resignation: Strax
efter det vi gått hände det. Man hade gått ut för att ta rätt på ännu en
tsaggi (stödjestång), då en stormil värre än någon annan vräkte sig över
kåtan, kastade den över ända, lekte med den, bollade med den, rev den
sönder och samman tills snön fick den i sin makt, skymde den och täckte
den. Fällar och husgeråd flögo för stormen och gömdes av snön. Nilsa
hann få tag på litet bröd, Sanna på en filt -- det var allt. Men
pulkorna kunde ej blåsa bort, och i dem fann Nilsa sin snöskovel och
grävde en grotta under snön. Där eldade de med de vedpinnar de kunde få
tag på och med en pulka, som höggs sönder till bränsle, och där bodde
och svulto de i ett dygn, de två gamla som ej kunde släppa sin frihet
för lugn och trygghet i stängda hus. När stormen var slut, grävde Nilsa
fram vad han kunde hitta, men mycket var borta, kåtaduken i trasor och
stängerna spridda över slätten och dolda av snön.
-- Det var en svår pröving för er gamlingar, säger Heikka med allvarlig
röst och Gate skyndar sig att sätta ett stort fat med kött framför dem.
-- Ja, svarar Nilsa och suckar tungt -- ja, nog är den svår. Men det
värsta är, att alla komma att säga, att det är för vi äro för gamla. De
kanske inte låta oss vara kvar ute längre, vi kanske få sluta nu. Det är
som om Sanna inte orkade längre heller.
-- Voi, voi! jämrar Sanna -- att vi ä' så gamla, att vi ä' så gamla. Nog
orkar jag, Nilsa, men vi ä' gamla. -- -- --
Heikka tröstar med lugna ord, lovar hjälp och bistånd och när vi alla
ätit, ta Sanna och Nilsa sina knyten igen -- de vilja inte stanna över
natten utan äro nöjda med Heikkas löfte att komma till dem dagen därpå.
Och medan nymånen lyfter sin bleka skära bakom en vit fjällkam vandra de
båda gamla vägen hem till sin grotta igen, över öde myrar där rävarna
tjuta och snön glimmar.



Långsamt glider tiden fram -- men ändå snabbt på något förunderligt vis,
fylld som den är av tusen små göromål och upplevelser. Vi vandra en
natt, vila så i två eller tre dygn, kanske mera om vädret är dåligt och
sedan ut i ödemarkerna igen. Alltid går marscherna på natten, då är
föret bäst och skaren hårdast -- om dagen då solen hunnit mjuka upp den
bär man lätt igenom och ned i den lösa snön, och det blir mödosamt att
ta sig fram om än aldrig så kort stycke. Solen skiner både natt och dag
nu förresten, bara några korta timmar är den borta, så rullar den upp
igen bakom en fjällkam och lyser på snön med kall, gyllengul glans, i
början utan värme, men med en klarhet som kommer en att undra om man
verkligen sett solsken förr.
På ett ställe lågo vi i läger en hel vecka, det var nära den stora
renhjorden, som vi hunnit upp -- den brukar annars alltid vara långt
före, men på grund av några för tidigt födda kalvar måste halt göras en
tid just vid trädgränsen där födan är lättast att komma åt. Hjorden låg
inte på mer än en halv mils avstånd, och om mornarna kommo de
tjänstehjon, som voro lediga ned till lägret, för att vila och äta och
bo i en ordentlig kåta några timmar. De ha ett strängt arbete,
renvaktarna, strängt och ansvarsfullt. De ha endast en halv kåta att bo
i, vinter och sommar lika, den är lättare att flytta än en hel, går
fortare att ta ner så att man snabbt kan följa hjorden i brusande fart,
när den löper från den ena betesplatsen till den andra. Men kallt blir
det i dessa kåtor, de ge endast skydd för det allra värsta ovädret och
ha inte en skymt av den hemtrevnad som är så betagande i de stora
kåtorna. Tre, fyra bo de tillsammans, vanligen två drängar och två
tjänstflickor och deras vakttjänstgöring varar för var och en ett dygn.
Ständigt runt, runt om hjorden måste vaktaren löpa och efter honom
hunden -- ständigt måste han ha alla sinnen spända, ständigt vet han
farorna lura. Några minuters slappnat aktgivande, och hjorden kan vara
spridd för alla himmelens vindar, järv, varg och lo kunna hänga sina
offer i strupen och skadan bli större än någon kan räkna. Tjugufyra
timmar i ständig rörelse, då och då till tröst en kaffetår kokad på
elden i kåtan, några tuggor torrt kött och stelfruset ojäst rågbröd, det
är allt som bjuds. Och när de tjugufyra timmarna äro slut blir det
vaktbyte. Den avlöste äter, dricker, värmer sig framför elden, rullar
upp de iskalla fällarna, kryper ned med filten dragen högt över huvudet
och sover den dödströttes sömn i långa tunga andedrag. För att nästa
dygn, eller i bästa fall det tredje åter ränna kring hjorden med
vaksamma ögon och alla sinnen på spänn. Lasson ligger lindad kring
axlarna, alltid färdig till användning, knivarna glida lätt i slidorna,
skarpslipat är stålet de äro gjorda av.
Gates piga hette Anne, och en starkare och gladare jänta har väl aldrig
trätt foten i ett par skidvidjor. Hon kom susande nedför fjällbranterna
mot kåtan så kolten stod rätt ut av det starka luftdraget, hennes
ansikte var så svartbrunt av sol och snö, att det var nästan lika mörkt
som hennes blanka, svarta hår, ögonen voro bruna och stora, fulla av den
mest tindrande livsglädje och den ständigt pratande och leende munnen
visade de vitaste tänder. Alltid var hon glad -- om hon kom i en snöyra
så skidorna knappt gick att flytta, eller om solen sken så det sved i
ögonen -- lika skrattande hälsade hon sitt: boris! lika muntert logo
hennes ögon, och den långa vaknatt hon hade bakom sig tycktes inte
bekomma henne ett smul. Som en hök slog hon ned på allt som glänste
grant och blankt, ögonen fingo ett trånande uttryck och händerna
sträcktes med en nästan omedveten gest efter det. Såg hon en vacker,
brokig mössa tog hon den utan krus från ägarinnans huvud, strök snabbt
av sin egen, vars hakband sällan voro knutna, och provade ögonblickligen
den nyfunna klenoden. Ur barmfickans djup uppfiskades en spegeldosa och
med en min av obeskrivlig förtjusning skådade hon sin bild däri. I
småbitar, ty hela hennes ansikte rymdes ingalunda på en gång i det
minimala glaset. När emäntä var inne i kåtan vågade hon sig inte på
spegeln -- alltför uppenbar fåfänga strider mot religionens bud och Gate
var varmt religiös -- då provade hon bara och frågade, om det var fint.
Och så pratade hon, pratade, pratade i ett enda hastigt gående om allt
mellan himmel och jord, som föll henne i sinnet. Hon hade en käresta
också, men han var dräng i Norge, långt norrut, och det var
utomordentligt viktiga stunder då brev skulle skrivas till honom. Det
gick inte på en gång det inte, och inte flög pennan över papperet heller
precis. Långsamt och med oändlig möda formades bokstav efter bokstav,
tungan hade hon stuckit ett stycke utanför munnen och tänderna beto i
hop över den, ibland stånkade hon och torkade svettdropparna ur pannan,
och så skrev hon vidare. När det blev för besvärligt bad hon Ellekare om
hjälp, och då sutto de båda nedhukade på risgolvet med huvudena tätt
ihop över papperet under viskande överläggningar och mycket fnissande.
Ellekare var slängd i att skriva, hon hade gått i Lannavaara lappskola i
många år och kunde både svenska och finska och lapska lika flytande.
Brev skrivas alltid på finska, lappar emellan, fastän de använda lapskan
i talspråk. Men de kunna inte uttrycka sig på sitt eget modersmål i
skrift, de veta inte hur det stavas, känna inte igen det om de se det
skrivet och kunna ofta inte en gång läsa det i tryck. Finska är lättare,
den har inte så många besvärliga ljud, som i lapskan endast kunna
betecknas på fonetisk väg, den skrives som den talas, och de flesta
lappar läsa en finsk bok utan stor svårighet.
Därför avfattades också Annes brev på finska. Men fastän det var ett
kärleksbrev så användes inte ordet älska en enda gång, vilket visst
väckte Ellekares ogillande, ty ett litet stilla tystlåtet gräl utspann
sig om ordet rakastan -- jag älskar. Men Anne var bestämd och gav sig
inte, och rakastan uteslöts. Tre gånger kom Anne hem innan det viktiga
brevet blev färdigt, då förseglades det noggrant, och jag ombads att
skriva den långa utanskriften. Vilket jag ock gjorde med min skönaste
stil till Annes stora belåtenhet. Det var sista kvällen hon var hos oss
på flera veckor, ty kvällen därpå skulle vi flytta, och innan hon
dansade åstad till fjälls bad hon mig ta ett riktigt "tsappis porträhta"
-- vackert porträtt -- av henne med den svarta dosan jag hade, så skulle
hon skicka det till Nila. Det lovade jag, och hon skrudade sig i sin
finaste kyrkstass för den ändan: en strålande silkeduk med breda fransar
lades om halsen, nyaste mössan med veckad vit spets sattes på, ett brett
knappklätt bälte spändes löst om livet, banden kring anklarna drogos åt
om möjligt ännu hårdare, de okammade hårtestarna strökos omsorgsfullt ur
pannan och Anne var redo. Efter mycket fnitter blev äntligen plåten
tagen, och sedan hon uttalat sin obegränsade och skrattfyllda tacksamhet
tog hon av sig stassen och rände till fjälls så snön rök om skidorna.
-- Hon är snäll, men hon är inte kristen, sade Ellekare med djupt allvar
i stämman, när Anne försvunnit bakom den första fjällavsatsen.
-- Är du kristen du då?
-- Ja nog ä jag det nog.
-- Varför är du mer kristen än Anne?
-- Hon är så fåfäng och pratar så mycket dumt å det får man då aldrig i
världen göra om man ä kristen.
-- Men det gör då du också precis lika mycket. Och fåfäng! Du har ju så
många pärlband om halsen så du får inte rum med fler.
-- Och så sjunger hon djävulens sånger, fortsatte Ellekare utan att
vidare gå in på fåfängan.
-- Vad är djävulens sånger för något? Hur sjunger hon då?
Ellekare ser rådlös ut. Att tjäna hos en människa, som inte en gång vet
vad djävulens sånger är! Vart ska det ta vägen?
-- Ä du inte kristen? frågar hon med all världens undran avspeglad i
sina bruna ögon. Eller tror du inte att det är djävulens sång, som hon
sjunger däruppe på branten nu?
Det hörs en lång klar stark ton uppifrån fjället åt det håll där Anne
försvann, en till, mera mild och svag, ännu en, ännu en, sen blir det
tyst. Men de tre, fyra tonerna smälta samman till en harmoni, som på ett
förunderligt sätt ger all den kalla och tysta vitheten omkring oss, inte
mer än fyra toner och ändå komma de en att känna fjällens höghet, snöns
vithet, tystnaden. Jag ser på Ellekare och hennes ansikte är fullt av
strängt ogillande.
-- Men kära, säger jag, är _det_ djävulens sångkonst! Då önskar jag att
jag kunde den.
-- Du får inte säga så, det är farligt och syndigt. Tänk om en predikant
hörde dig, då finge du allt höra hur stor synd det är att sjunga sådant,
och säga sådant. Förresten var det Jonsa Karens joik hon sjöng.
-- Det kan inte vara synd Ellekare, att joika. Om man joikar om hur blå
himlen är, hur vit snön lyser, hur solen skiner, hur vacker hela Guds
värld är, så kan det väl inte vara synd. Tror du inte att Gud tycker det
är riktigt roligt att höra på i stället?
-- Men ingen kristen får joika, det har predikanterna sagt och de vet
nog vad som är synd eller inte. När du inte tycker det är synd, så är
det för att djävulen talar i ditt hjärta. Och han talar nog i Annes
hjärta också. Hon är ingen kristen, men när predikanten kommer i sommar
så blir hon kanske. Hon blev det förra sommaren, det vet jag då, men hon
har glömt det igen, för hon vart det inte riktigt med hjärtat.
-- Visst är hon väl kristen, Ellekare lilla. Hon är väl döpt som många
andra, hon är nog konfirmerad också tänker jag?
-- Ja men för det blir man inte kristen. Det ska du inte tro.
-- O, Læstadius! tänker jag. Din makt varar utöver det ändliga. Ett
halvt århundrade efter din död är du den ende, sanne profeten, vars lära
-- fritt tolkad av ditt ords förkunnare -- är heligare för ditt folk än
Guds egen profets. Din stränga, tuktande lära, som vill göra all jordens
glädje till synd.
Och utan ett ord mera till Ellekare, som står eldad av predikonitets
ande, går jag in i Gammel-Elles kåta för att dricka kaffe och leka med
den svarta lilla hundvalpen. Därinne sitter Marge, gamlingens dotter,
och i sin famn har hon sitt yngsta barn, en halvårsgammal liten flicka,
som gnäller och kvider och vrider huvudet otåligt undan moderns bara
bröst.
-- Inte vill hon äta heller, säger Marge bedrövat till Elle, och skriker
gör hon för jämnan. Vad kan det vara, som hon har fått i kinden. Kan du
säga? frågar hon mig och visar fram Inker-Annas lilla kind, som på ena
sidan är svullen och röd och ful.
Jag tar på den -- den är hård och het och tydligen mycket öm, för
Inker-Anna häver upp ett hickande tjut och fäktar med små, små händer i
vild förtvivlan.
Det är väl en böld, tänker jag för mig själv och ordinerar varma grötar
när vi ligga i läger och sedan schalar omkring huvudet på flyttningarna,
så att inget drag ska komma åt kinden.
-- Ja, svarar Marge oroligt. Är det farligt tror du? Dör hon?
Hennes ögon äro så bönfallande och förtvivlade, att jag knappt kan möta
dem fast jag visst inte tror, att det är någon fara med flickan, utan
söker ta på mig den säkraste och karskaste doktorsmin jag kan, och
svarar med trygg röst:
-- Visst inte! Lägg bara grötar på ofta -- pia podji dauja niera nala.
-- Ja, ja! svarar Marge och lutar sig med ett lyckligt leende över den
lilla kvidande tösen, far smekande med sin mun över det smala lilla
ansiktet och mumlar de ömmaste ord med den ömmaste röst. Så värdiga och
behärskade som de annars äro, lappkvinnorna -- så tröga till allt vad
känsloutbrott heter, att man ibland nästan undrar om inte deras hjärta
är av is -- mot sina barn förmå de inte hålla ömheten dold djupast i
sina sinnen, inför dem kunna de ej dölja sin oändliga kärlek. Den lyser
fram i deras ögon, i deras händers mjuka grepp, den hörs i rösten, som
får en så mild och varm klang och i orden som falla så milda och vackra,
när en mor, som Marge nu, lutar sig över sitt lilla barn och trycker det
intill sig. Aldrig har jag sett en moderskärlek så stark som i dessa små
vildmarkshem, aldrig hört mildare röster, sett ljuvare blickar.
Dagen därpå kommer Marge till mig tidigt på morgonen och Inker-Anna har
hon med sig.
-- Nå? frågar jag. Har du haft grötar på?
-- Ja då, men inte är hon bättre.
-- Får jag se! ber jag och lindar schalen från flickans huvud. Omknuten
med en smutsig halsduk ligger där litet kall gröt, och kinden är precis
lika svullen och hård och röd.
-- När lade du på den här gröten?
-- I går kväll.
-- Men du skulle ju lägga på ofta, sade jag dig.
-- Ja men sen var det ju natt och då måste jag sova och kunde inte koka
gröt.
-- Ja, bryr du dig mer om nattsömn än din flickas liv, säger jag
förargad, då är det ingenting att göra åt saken.
Det var grymt sagt, och jag ångrade mig också genast, men det lät så
likgiltigt det hon svarat mig, att jag inte brydde mig om att väga
orden. Men Marge blev så vit, som snön utanför dörren, hennes ögon blevo
svarta av ångest och med en röst, som var låg och hes, sade hon:
-- Dör hon nu, för att jag sov?
-- Nej nej, hon dör visst inte Marge -- jag blev bara ond på dig för att
du inte förstod hur viktigt det var, att du skötte henne väl nu, när det
är kallt om nätterna och kinden ska ha det så varmt. Men gå nu genast
hem, så ska jag komma om en stund och hjälpa dig.
Ellekare är tolk, ty ännu kan jag inte säga så många och så svåra ord på
lapska som det här samtalet fordrar, och när hon slutat mitt anförande
reser sig Marge snabbt och försvinner genom oksan (dörren), som om livet
hängde på hur fort hon kom hem. Tillsammans lägga vi sedan gröt på
Inker-Anna, som lugn och nöjd somnar så fort det varma tagit bort de
häftigaste smärtorna. Under dagens lopp byter Marge var timme gröten,
och när männen gå att hämta renarna från hjorden sticker Nikko in sitt
svarta huvud i vår kåta och lägger ett stort stycke torrkött i mitt knä,
där jag sitter och stickar. Och så nickar han med ett vänligt grin och
går igen utan ett ord.
-- Han tackar för Inker-Anna, säger Ellekare och väger med belåten min
renbogen i sin hand. Det här blir bra i vårt hushåll det!
Ellekare och jag bo nämligen endast nu under flyttningen i Gates och
Heikkas kåta, vi äro inackorderade hos dem, men när vi väl hunnit fram
till sommarvistet får jag min egen kåta -- skolkåtan -- och mitt eget
hushåll. Det är därför Ellekare så förtjust låter köttstycket gunga i
handen, då vet hon, att det finns mat åtminstone den första tiden -- hon
har tydligen intet som helst förtroende för de matförråd jag medför i
mina fem fullastade pulkor.
-- Lägg det i första pulkan, Ellekare, säger jag, så kan vi äta av det
på vandringen i natt om vi bli hungriga.
-- Ja det vore nog mycke bra, nickar Ellekare gillande och ser på mig
med en blick, som kan tydas: Du är kanske inte så dum ändå, som jag
trodde. Fast kristen är du inte!
Och så går hon ut med köttet och tar sedan itu med packningen av de
saker vi haft uppe under vilodagarna. Gate är redan i full gång med