Kåtornas folk - 04

droppande smör och smakar nästan som fågel det också, när det sedan
brytes och ätes bit för bit. En furstlig måltid från början till slut --
slutet är två stora koppar starkt kaffe, som Ellekare tillrett.
Jag har knappt svalt den sista klunken förrän Gate kommer åter med
Matte, som hon träffat på väg till lägret. Matte, som "vet något" och
kan bota en hund, som har mask.
-- Han äter inte och dricker inte och skäller inte! säger Rills matmor
och betraktar frågande Matte. Nog har han väl masken då?
-- Det är masken ja! svarar Matte tvärsäkert, lyfter Rills huvud ur mitt
knä, för ett par fingrar in mellan hans käftar och undersöker tungan.
Och så sjuk är den eljest så ilskne Rill, att han endast morrar över
denna främmande människas närgångenhet, endast suckar djupt och kastar
en plågad blick omkring sig. Gates ögon släppa inte Mattes ansikte för
en sekund, och när han kort förkunnar: mask! börjar hon genast en del
förunderliga förberedelser. Först tar hon fram baktråget -- en vid,
avlång skålformigt urholkad björkstam -- så tar hon litet aska från
härden och lägger i två små prydliga högar mitt i tråget, där bredvid
ett par vassa träpinnar, som hon först omsorgsfullt spetsat och skalat,
så skär hon av ett stycke kött och placerar det vid sidan av askan och
allra sist läggs kåtans vassaste kniv i skålen. Jag makar mig närmare
för att se vad som vidare ska bli av, men Gates förberedelser äro slut,
så när som på ett par repstumpar, vilka rullas i hop i ring kring
askhögarna. I stället kommer Mattes tur, och han slår sig ned på golvet
med vitt utspärrade ben, ställer skålen inom räckhåll, tar försiktigt
upp repen så att ej askan rubbas och river med ett raskt grepp Rill på
rygg ned mellan sina knän, där allt hans gnyende och jämrande tjänar
till intet. Repen slås om hans käftar, ett om över- och ett om
underkäken, och Gate och jag hålla i var sitt, så att hans gap blir vitt
uppspärrat. Så flyttar Matte skålen litet närmare och operationen
börjar. Detta är att "ta masken av hunden":
Matte tar en nypa aska från en av högarna, griper med vänstra handen ett
fast tag om Rills tunga, som tack vare den tröga askan inte kan glida ur
greppet, drar den ut så långt det går och viker spetsen över fingern, så
att undersidan kommer upp, glatt och spänd. Så sträcker han ut högra
handen, tar kniven och gör i tungans mitt, alldeles intill den stora
blodådern, ett raskt, långt snitt, fattar sen en av träpinnarna, för den
in i skåran och petar fram ett litet vitt, runt benstycke som verkligen
är så likt en mask och kröker sig så levande, att man måste känna och
fingra på det, för att bli övertygad om, att det verkligen bara är ett
stycke halvstyvt brosk.
Så skickligt och raskt har allt gått, att Rill knappt hunnit märka vad
det är fråga om förrän han redan är opererad och står förbluffad med
viftande svans framför Matte, som lagt "masken" i skålen och nu skär av
bägge dess ändar. Mittstycket lägger han därefter i köttet, stoppar väl
in det och slänger alltsammans till Rill.
-- Ja, du kan försöka, säger jag -- han äter minsann inte!
Men han äter, han sväljer det helt, och svansen viftar i vild
förtjusning -- Gate slår upp litet buljong som står i en gryta, och han
dricker och lapar så det är en lust. Matte ser på och ler sitt vänliga
leende åt min häpna min.
-- Han blir bra nu. Jag tog masken ifrån honom ser du.
-- Men Matte, det där var väl ingen mask, det var ju ändå bara ett ben?
-- Det kan vara en mask och det kan vara ett ben, och det kan inte vara
en mask och det kan inte vara ett ben, svarar Matte orakelmässigt, och
det är allt jag får veta om den saken. Men Gate förklarar sedan, när han
har gått:
-- Det händer emellanåt, att en hund slutar upp med att äta och skälla
och ligger som om han vore död. Oftast är det en av de flinkaste
hundarna, en som skäller mycket och springer fort. Och då har han
masken. Och det var det du såg Matte tog bort. Och om Matte inte hade
tagit den nu, så hade den vuxit ännu mer, runt ikring tungspetsen, och
då hade Rill dött. För om en hund inte kan böja tungan kan han inte äta
och inte slicka och då dör han. Men nu är Rill frisk igen och blir inte
sjuk mer.
-- Hur vet du det då?
-- Jo, han åt masken och när de göra det så bli de aldrig sjuka mer. Om
de inte äta upp den, utan låta den ligga, så kommer masken igen.
Och Rill är frisk som en nötkärna igen, det märker jag tydligt om ett
par timmar på de andra hundarnas fransade öron och ödmjuka hållning --
om det nu är masken eller något annat som förut tärt på hans morska
sinne. Men att det är slut på den grönare hundungdomens självsvåld och
översitteri, som vuxit skyhögt under Rills sjukdom, det finns det inget
tvivel om -- de sloka med svansen allesamman och trycka sig ödmjukt upp
mot väggarna, när deras herre och mästare behagar flytta sig från en
plats till en annan. Och den svalda masken borgar för, att några gyllene
frihetsdagar ej längre vinka för dem ens i det mest avlägsna fjärran.
Men det är en operation, som återstår innan färden får gå vidare, och
det är lilla Inker-Annas böld som under de sista dagarna blivit alltmer
gul och grön och där varet nu nästan skvalpar inuti. Jag reder mig att
gå till hennes kåta och tar med mig lite förbandsartiklar och en
steriliserande vätska ur min medicinkista -- jag har en plåtlåda som
innehåller lite av varje som kan bli till nytta vid enklare sjukdomsfall
-- och så vandrar jag åstad till Marges kåta, som ligger ett stycke bort
på en liten höjd. I backen upp mot Marge träffar jag på Inker och
Pirhanne och Ristin, som varit spårlöst försvunna från kåtan hela
förmiddagen, och med dem all den späda lappungdom, som de tre unga
familjerna ståtar med. Det vill säga den del av den, som något så när
kan stödja på sina ben. Med vilda skrän och förtjusta hojtningar kommer
ett helt lass åkande utför backen -- jag försöker räkna dem i
förbifarten, men hinner inte längre än till fem, förrän de äro förbi och
glida ut på slätten med god och vacker fart. Allesammans falla av så
småningom -- en och en alltefter ålder och värdighet, och sist sitter
Inker triumferande kvar medan de andra rulla omkring, som små röda och
blå bollar i snön. De två sammanbundna skidorna fara oberört vidare sin
bana och det blir stor kapplöpning om vem som först ska nå och hämta dem
åter. Inker segrar på nytt med anciennitetens rätt, hela skaran knogar
uppåt igen, skrattande och stapplande -- Ristin, som är minst, dras vid
händerna av två något äldre, ibland stupa alla tre på näsan och det blir
en stunds spännande tystnad medan de fundera på om de ska tjuta eller ta
saken lugnt, vanligen besluta de sig för det senare och kravla vidare
med ansikten, som äro blossande röda av ansträngning och solbränna. Och
så går den vilda jakten utföre igen -- alla sju maka ihop sig tätt på
skidorna, ho! ropar en och så börjas det. Sakta först, sen fortare och
fortare, tills de små betänkligt börja vackla, falla av och dra en del
med sig i fallet. Det är ett skratt och ett skrik och ett jubel, så man
tycker sig aldrig ha sett barn leka förrän nu, under denna djupblå
himmel, på denna oändliga vita slätt, med denna strålande varma sol, som
skiner och ler över alltsammans.
Jag glömmer minsann både Inker-Anna och alla sjukdomar som finns, där
jag står och ser på den glada kälkåkningen, och när Inker frågar: "Ska
du åka med?" så gör jag naturligtvis det, faller av som de andra, det är
inte möjligt annat, och tar min andel av Ristin i uppförsbacken. Men när
jag står färdig att åka ned för tredje gången återkallas jag till
dygdens stig av Marge, som kommer ut ur kåtan och ropar på mig med ivrig
röst. Och när hon slår oksan tillsida hör jag Inker-Annas späda stämma,
som gällt skär genom den stilla luften.
-- Hur är det med henne? frågar jag, när jag varm och andfådd hinner
upp.
-- Det har gått hål nu! förklarar Marge stolt, och fastän jag har mina
privata små tvivelsmål om att det verkligen "gått" hål, och inte petats
med en mer eller mindre ren nål, så får det i alla fall vara med den
saken som det vill. Inker-Anna är pigg och morsk, som aldrig det och
småler till och med älskvärt mot mig. Men tillsmord och smutsig är hon
så jag får fullt upp att göra med att tvätta henne ren, medan Marge
ängsligt följer alla mina förehavanden.
-- När badade du henne sist, Marge?
-- Å, det är nog över en vecka sedan nu, tänker jag. Jag har inte velat
göra det när hon har varit så här dålig. Och så är det sugningstiden
också nu och hon är så orolig för den skull.
-- Sugningstiden???
-- Ja, svarar Marge och skrattar litet åt min förvånade röst. Ser du,
när hon föddes, så var hon så liten och nästan kvävd av navelsträngen
och mor min, som då var hos mig och hjälpte mig blev rädd och trodde
jäntungen skulle dö. Och för att hon inte skulle göra det så tog hon och
sög henne över hela kroppen, och då tog hon sig och blev vid liv. Men
sen dess så måste hon sugas med jämna mellanrum -- så där en fem, sex
veckor emellan, annars blir hon sjuk. Och hon skriker och gnyr och vill
inte äta förrän hon blivit sugen, och vill bara ligga på rygg. Och så
blir hon alldeles blåaktig över hela kroppen. Se själv här så ska du få
se.
Hon drar upp Inker-Annas kolt så hela den lilla magen blir bar och
verkligen är den inte lite blåaktig, som om barnet frös mycket. Och jag
säger också:
-- Hon fryser väl bara nu, stackarn.
Men Marge skakar på huvudet och försäkrar, att hon haft så mycket om
henne att det inte kan vara möjligt.
-- Jag ska suga henne nu, förresten, så får du själv se, att det går
bort.
Jag lägger mera ved på elden så den brinner riktigt varm, Marge löser
upp Inker-Annas kläder och lägger sin mun mot det sprattlande och
tjutande lilla livet, och ögonblickligen tystnar skriket. Inker-Anna ler
och kluckar av förtjusning och Marge för sin mun sugande över bröst och
rygg. Det blir små röda märken i huden och det är som om det röda spred
sig, fördelade sig över hela kroppen, den blåa färgen försvinner och
snart är det ett alldeles skärt litet knyte som sprattlar i Marges knä
och sträcker sig av välbehag framför den starka elden.
-- Nu ser du själv, nu är det blå borta. Nu skriker hon inte heller
längre! säger Marge lugnt. Om fem veckor är det likadant, eller kanske
sex -- det blir längre mellan var gång ju äldre hon blir. Men nog måste
hon bli flera år innan man slipper att suga henne.
-- Är det ofta så med små barn, Marge? Att de måste sugas?
-- Ånej, inte så ofta. Men det händer ibland. Det beror bara på om man
kan få dem att leva vid födseln utan sugning. Men görs det då, så måste
man hålla på en tid framåt, och gör man det inte för var gång barnet
visar att det behövs så dör det. -- När tror du jag kan våga bada henne?
-- Det är nog bäst att du väntar lite med det tills hon blir alldeles
frisk, annars kan hon bli förkyld så kallt som det är.
-- Ja, det är väl bäst det, men hon skulle allt badas snart, för det är
bra längesedan nu.
När det gäller barnen äro lapparna renliga i allra högsta grad. De badas
och tvättas ordentligt och samvetsgrant under sina första två år i denna
jämmerdalen. Sedan är det slut -- sedan blir det aldrig tal om ett bad
så länge livet varar. Litet vått i ansiktet kallas för tvättning; halsen
kommer sällan i fråga, händerna ett par gånger i veckan. Det är allt.
Utom håret -- det tvättas varje söndagsmorgon både hos män och kvinnor,
men det får väl förmodligen skrivas på självbevarelsedriftens konto, ty
det är gott om ohyra i lappkåtorna och i den tjocka, långa peruken finns
det otaliga kryp. Nästan var kväll är det jakt, och den börjas vanligen,
när aftonmåltiden är undanstökad och elden brinner hög och klar. Då
lägger mannen plötsligt huvudet i emäntäs knä, sedan han först strukit
av mössan. Och emäntä drar med en behagfull gest kniven ur slidan,
flyttar och plockar i de orediga lockarna och dödar offren mellan tummen
och kniven. Under tiden ta de andra sina koltar och halsdukar i
skärskådande, göra då och då ett snabbt grepp och föra handen över elden
där massbränning sker. Inker brukar i allmänhet sköta Ristins huvud
medan Gate tar hand om de andras, och när arbetet är slut torkas
knivbladen lätt av mot riset och stickas så med största lugn in i slidan
igen. När man sedan dagen därpå ser bröd och kött skäras med samma
knivar, så tycker man kanske, att det är lite besynnerligt, men det är
vars och ens ensak och ingenting, som tycks inverka på det allmänna
välbefinnandet. Till Gates ära vill jag säga, att hon tvättade sin kniv
innan hon på nytt använde den till mat, åtminstone när hon skar till
kött åt mig och när jag såg det -- Gate var alltid ovanligt ren och
snygg -- men många gånger såg jag andra emäntär, som utan en tanke på,
att det kunde vara annat än en fullkomligt naturlig sak använde sina
knivar till maten efter att bara ha strukit av dem mot riset och kolten
när huvudskötseln var överstånden. Annars är det egentligen ingenting
att anmärka mot renligheten. Att var och en noga slickar av sin sked
efter begagnandet och sticker den i barmfickan till nästa gång är ju
ingenting att klaga på, och att man ofta räcks en sådan sked när man
kommer som gäst i en kåta är kanske inte så trevligt -- men man blir så
snart van. Och inte fäster man sig väl vid att de två kaffekoppar, som
finns i ett hushåll få vandra många gånger laget runt utan att diskas
innan alla hunnit få sin ranson av påtår och tretår! Man får inte ha för
stora pretentioner. När man är ute i vildmarken, är vattnet dyrbart. I
synnerhet på vintern, då var droppe ska smältas av snö, och veden är
besvärlig att skaffa. Man får vara glad att man har tillräckligt att
dricka och har inte rätt att begära, att det ska diskas och tvättas jämt
precis som om man bara hade en kran att vrida på ur vilken outtömliga
förråd av vatten strömmade.
Fällar och filtar vädras och piskas ofta, innerkoltar och ytterkoltar
likaså, och halsdukarna tvättas och kokas med inte alltför långa
mellanrum. Så jag tycker på det hela taget inte man kan klaga på
renligheten. För övrigt blir det så litet smuts -- på vintern
åtminstone. Utanför är bara den rena snön, lägret ligger aldrig länge på
samma ställe och begreppet smuts finns noga räknat inte. Det som finns
är sot, och det är sotet, som sätter sin patina på allt och kommer det
att se svart och smutsigt ut. Men sot är inte smuts och en lappkåta är
inte smutsig -- den är svart och nedrökt bara. Bohaget är skamfilat och
nött, men man kan inte begära att det ska se prydligt och fint ut, när
det ständigt packas och packas upp, när det förs omkring hundratals mil
varje år, och när var sak alltid är i användning, alltid är absolut
nödvändig att ha till hands. Det är ett under ändå hur allt kan hålla
samman och åtminstone vara helt. Men det beror på packningen, och aldrig
kan man väl få se någon packa mera genialt, mera snabbt, mera med
användande av vartenda litet skrymsle än en lapp.
Som Gate nu, när hon står lutad över kökspulkan, när jag kommer tillbaka
från min utflykt till Marges kåta! Varje sak har sin bestämda plats --
har väl haft det sedan urminnes tider -- och varje föremål ligger väl
skyddat, sinnrikt omlagt med fint ris. I det svartaste mörker kan hon gå
till sina pulkor och plocka fram precis vad hon vill ha, därför att allt
ligger där det ska ligga. Och det förklarar också i någon mån den
fabulösa snabbhet med vilken ett läger kan slås upp och vara redo. Det
söks aldrig efter något, ingen far omkring och frågar: "Var har du
stoppat yxan? Var ligger kaffepannan? Var är snöspaden, i vilken pulka?"
Alla veta var dessa saker skola finnas och de finnas där också.
På samma sätt är det, när raiderna ställas i ordning. Varje pulka har
sin plats, varje ren har sin pulka, varje raidledare vet sin plats. Så
t. ex. leder alltid emäntä den raid där kåtatillbehören äro packade, och
samma ren drar den pulka, där kåtastängerna snörts in -- vanligen är det
en gammal lugn oxe, som varit med om mer än en flyttning, och det är,
som visste han vilket ansvar, som vilade på honom, när han har kåtan att
dra. De långa krokstängerna släpa alltid en på var sida om pulkan, då de
äro för skrymmande och stora att snöra fast bland de andra -- och dessa
krokstänger kunna ibland ställa till ett förfärligt spektakel om de i en
för skarp sväng hugga fast i något träd eller i en sten -- pulkan kan
välta, renen bli skrämd från vettet och hela raiden bli en enda hopplös
röra. Det är därför som en gammal lugn herk alltid spänns för
krokstängerna. När han blir van vet han vad han har bakom sig, tar ut
alla svängar långt och försiktigt och ibland, vid svåra passager, kan
man få se honom vända sig om och titta hur det ska gå, om han ska kunna
klara ekipaget igenom. Gate har två utmärkta kåtarenar, det händer
sällan, att de trassla till det för sig, och jag har många gånger sett
henne le av stolthet, när de rett sig där de andras ställt till oreda.
Hon har slutat packningen av kökspulkan nu, lägger lite ris över och
börjar snöra det smala läderrepet, som håller det hela samman. Med ett
stannar hon av i arbetet och böjer sig lyssnande fram.
-- Nu kommer herkarna! säger hon och tar med fördubblad iver itu med
snörningen. Ur de andra kåtorna komma kvinnorna ut, brådska fram och
tillbaka med tunga bördor och långt bortifrån de stora slätterna höras
klockor klinga, hundar skälla och män ropa.



Den sista milen, den sista flyttningen, den sista långa vandringsnatten!
I nära en månad ha vi varit på väg nu -- i en ständig oro, ett ständigt
jäkt, med ständiga uppbrott, ständig köld, ständiga snöstormar. I kväll
är det klart väder, fjällen stå koboltblå mot den gula aftonhimlen, och
det är så stilla i luften, att varje litet ljud liksom flyter ut i
tystnaden och bärs miltals bort. Ja, så stilla är det, att nyss, när jag
stod utanför oksan och såg hur snön färgades röd av solen och hur en
rens hornkrona tecknade sig spetsig och graciös mot den klara rymden --
så stilla var det då, att jag förnam min egen andedräkt nästan som ett
buller. Och ändå andas man så lätt här.
Nu sitter jag inne i kåtan, som är tom och övergiven, utan fällar och
utan kisor, med endast en svag och frysande eld och en ensam kaffekittel
som puttrar. I min famn sover Anne-Marja -- lill-tösen -- som ännu inte
packats in i sitt varma bo i Gates pulka, och mitt emot mig sitta två
rufsiga, slokörade hundar, som gnälla bönfallande med ögonen riktade på
mig. Den ena har en väldig tung träkloss om halsen, den andra har ena
framtassen uppbunden med en rem, och bägge se så förtvivlade och
självmordsfundersamma ut, att mitt hjärta en minut blir rört till svag
medömkan. Men jag förhärdar mig, ty jag vet, att de lida ett rättvist
straff för gamla synder, och att om jag nu lossade på träkloss och
framtass så skulle det bli en vild jakt på ren i natt, och kanske något
stackars vilsekommet kräk finge släppa livet till för mitt medlidsamma
sinnes skull.
Jag minns väl den förra flyttningsnatten -- snöyra och gråmörker hela
tiden tills soluppgången kom. Då blev allt på ett ögonblick lysande
klart, luften stilla, snön rosafärgad och fjällen så gnistrande vita och
höga. Raiderna stannade några minuter, och alla vände vi ansiktena mot
solen, som röd och väldig gled fram bakom en vass kam. Männen föllo på
knä för att tända sina pipor, kvinnorna för att vila -- de korta
pälsarna böljade om dem, och det var, som levde jag i sagornas värld, i
längesedan svunna tider då människorna gingo i djurhudar och gåvo solen
sina offer och sin dyrkan. Renarna hade trötta sjunkit ned på snön
framför pulkorna, och solen speglade sig i deras svarta, kupiga ögon,
som alltid äro så sorgsna och fuktiga. Endast hundarna såg jag ej, de
voro som slukade upp av vidderna, och jag märkte att även de andra
saknade dem och undrade. Då kommo de. Smygande som vargar, inställsamma
och krypande, med gnäll i struparna och ängslan i ögonen -- och deras
huvuden och bröst och tassar voro purpurfärgade som solen på snön. Det
stod en doft från dem av rått kött och varmt blod, deras annars så
hungriga blickar hade en mätt, nöjd glans, och tungorna slickade ivrigt
och regelbundet kring käftarna. Männen och kvinnorna flögo upp, och med
röster, som blevo hesa av raseri vrålade de till dem, slogo dem,
sparkade dem, rev och slet i dem, och den djupa stillheten blev fylld av
skrik och tjut och vreda rop.
-- Men vad är det, vad ha de gjort? frågade jag, och jag visste att mitt
ansikte var fullt av skräck över dessa människor, som så plötsligt vände
sig från solen och friden och blevo till vilda, rasande djur.
-- Vad det är! De huggormarnas avföda ha dödat en ren på fjället och
rivit i sig honom hel och hållen.
-- Dödat! Men de vakta ju och skydda renen och skulle väl vara hans
vänner?
-- När människorna är med ja, och när många renar äro på ett ställe. Men
inte annars -- det ska du inte tro. Då äro de likadana som ulv och järv,
och träffa de en ensam ren, som nu på våren till är svag och matt och
inte orkar löpa ifrån dem, då är han snart i deras bukar. De bita sig
fast i strupen och hänga med hur han än springer, och till slut orkar
han inte mer, utan stupar och slits sönder innan han hunnit marken
nästan. Å ni -- --
Och Heikka tar åter fatt på Rill och ger honom med hätska ögon många och
tunga slag. Och när Rinki kommer i min närhet kan han vara säker om, att
en spark inte är utesluten, och jag känner en avsky och rädsla för honom
så stark, att det nästan är kväljande.
Så med den morgonen i minnet, där jag nu sitter framför elden, har jag
ingen som helst lust att röra ett finger till deras hjälp, och mitt
hjärta förblir hårt trots allt deras ömkliga gnyende. Utanför stimma
barn och hundar i vild flyttningsglädje, renarna skaka på sig så
bjällrorna klinga, kvinnorna hojta och ropa till varann, där de snöra
samman pulkorna, och männen ordna raiderna innan herkarna spännas för.
Sista natten! Det är då slut nu på vandring och slit -- det är sommarens
vila, som kommer, när denna natten är över och solen härnäst står högt
på himmelen. Kommer sommaren själv också? Jag har hört berättas av
lappar, att ibland, när de sista milen tillryggalagts, kan det vara som
en vacker saga och ett under alltsammans -- så, att när man kommer utför
den sista fjällbranten rätt uppifrån snön och kölden och stormen, kan
dalen stå i lövsprickning, kan solen skina helt och stort, marken vara
mjuk och grön och en ljum, len luft bölja omkring en. Och jag tänker på
det höga, vita fjället där långt, långt borta -- när vi hunnit över det
äro vi framme. Är sommaren där då, eller våren kanske bara? Lysa
björkarna gröna där, är det spätt, ljust gräs att trampa på i stället
för denna ishårda skare, där skidorna slinta som på glas, finns det
andra färger att se och inte endast denna eviga, kalla vithet? Kanske
fåglar sjunga där och fylla tystnaden med vårens alla tusen ljud? Kanske
sveper där en ljummare vind än här, kanske växer där stora, höga träd,
kanske skiner solen alltid, kanske brusa där inga rivande snöstormar,
kanske -- -- --
Ratsch! där föll kåtadukens ena halva och stängerna stå frysande och
svarta mot himlens blekblå oändlighet, medan gnistorna yra från elden
och fara uppåt som alltför varma och klara stjärnor. Anne-Marja vaknar
med ett tjut som kunnat väcka döda och Gate kommer skrattande in, tar
tösen och lägger henne till bröstet. Det är det sista mötet på många
timmar och Anne-Marja tycks förstå att det är bäst att hugga för sig av
alla krafter. Under tiden rasslar den andra halvan av duken utför
stommen, och det känns så besynnerligt naket att sitta kring elden utan
de skyddande väggarna omkring. Hundarna gnälla ändå sorgsnare och krypa
ihop med nosarna i svansen, jag drar päsken tätare ihop kring halsen,
knyter schalen fastare i kors över bröstet och huttrar till i kölden som
nu kommer så nära. Men Gate sitter med uppfläkt päls och bröstet bart
och skrattar åt mig och hela livet visst förresten, som hon gläds åt, så
de bruna unga ögonen stråla och le. Anne-Marja känner nog också, att
sommaren är ett bra stycke närmare och att det är ljuvligt att leva, ty
hennes starka lilla näve griper ett fast tag om moderns bröst och med
stora, mörka ögon ser hon upp i Gates ansikte och låter höra ett litet
hickande, lyckligt skratt, mot den blick som möter hennes i stor och
glad ömhet. Så somnar hon, mätt och nöjd med munnen ännu halvöppen i
skratt, och sakta sveper Gate fällar och filtar om henne och bär henne
ut i sin pulka, där det är rett som ett fågelbo för Anne-Marjas lilla
mjuka person. Och om snöstormarna rasa aldrig så vilt och kölden står
som en knivsegg mot ansiktena, nog har Anne-Marja det varmt och gott och
lent, och vaknar hon vid en hård stöt från pulkan så hör hon genast
Gates röst över sig -- mild och lugn och tröstande.
Nu äro kåtastängerna också nere, och de sista kopparna kaffe drickas,
det sista riset flammar, pulkan med kåtatillbehören snöres samman och
selningen börjar. Det är inte som att sela en häst minsann, att spänna
remtygen om en ren. Nej då, det ska ingen tro! Det är inte lönt att
komma klampande rätt på med bogträna över armen och tömmen dinglande,
att helt lugnt kasta alltsammans över renens rygg och sen spänna och
ordna så mycket man nån'sin orkar tills allt är färdigt. För då bleve
det ingen flyttning av -- efter en halvtimme skulle man stå ensam kvar
med värkande armar och ben och titta på det ställe, där renarna hade
stått. Medan de glättigt ilade upp mot fjällen och friheten.
Så här går det till när en ren ska' selas: han står bunden med
halsremmen i pulkan framför -- pulkorna äro ställda just i den ordning
de ska gå innan renarna bindas fast vid dem -- och han stirrar tjurigt
och lett, redan när man kommer långt borta. Bogträna och dragträt ligga
tillreds, fästade vid sin pulka, och dem tar man först upp, skrapar dem
väl rena från snö och is med slidkniven, och reder sig sedan att gå till
anfall. Är herken gammal och slug ser han genast om man är ovan vid
arbetet och störtar löst på en med skarpa klövar och vassa hornspetsar
-- är han ung och litet körd gör han precis detsamma bara i ett vilt
försök att möjligen bli fri. Och på det sättet har man det lika trevligt
med båda sorterna. Det är inte värt att bli ledsen och modfälld om ett
horn rispar upp kinden eller en klöv klapprar ned på ett par revben så
det knakar i dem. Ta emot det utan att blinka, men häv upp ett så
fulltonigt tjut som möjligt och slå igen. Och när så det fromma djuret
vilar sig ett ögonblick med hängande huvud och flämtande sidor, passa då
på att med en blixtsnabb rörelse skjuta bogträt över nacken, spänna väl
fast det, föra dragträt ned under buken, bakom frambenen, spänna väl
fast det och placera dragremmen så att den ej trasslar sig och lindar
sig om djurets ben, när raiderna ska' sätta i gång. Men lägg noga märke
till, att allt detta skall gå med _en_ jämn rörelse, utan avbrott, utan
fubbel, utan ryckningar och hårda tag. Det är ett enda litet tag som gör
alltsammans -- ett enda smidigt kast med armen, och när man väl lärt sig
det en gång går hela selningen sedan utan ett spår till besvär.
Alla raiderna äro färdiga, alla raidledare på sina platser utom männen,
som på knä framför en halvsläckt, rykande kåtaeld tänder sina pipor med
de sista glöden. Hundarna luska omkring med hängande huvuden och
släpande klossar och akta sig väl att komma inom räckhåll. Det slösas
frikostigt med sparkar och slag under flyttningen, ty då måste det vara
ordning mer än någonsin annars -- ordning och lydnad. Det duger inte att
ränna vilt omkring och skälla, att följa spår och intressanta dofter,
som möjligen kunna locka en hundnäsa -- tyst och stilla ska' hundarna gå
på sidan om raiderna, långt på sidan, så att dragrenarna ej skrämmas.
Och försöker någon att smyga sig undan på egna vägar, uppstämmer hans
herre och husbonde ögonblickligen ett så fruktansvärt vrål, att den
skyldige genast med slak svans ändrar kosa, medan han gör ett ytterligt
misslyckat försök att se ut som om det blott varit en liten tillfällig
och alls inte avsiktlig avvikelse från den rätta stigen.
-- Ho! skallar nu Gammel-Nikkes röst. Allt är klart till uppbrott och
med långa, säkra steg sätter han skidorna i gång. Hans raid är lång --