Kåtornas folk - 03

förberedelserna till flyttningen, och det dröjer väl heller inte så
länge förrän männen komma åter med herkarna.
* * * * *
Den sista raiden är färdig, och sakta börjar färden västerut. Vi ha en
mycket lång vandring framför oss denna gång, avståndet mellan trädgräns
till trädgräns över högfjället måste tas i två marscher, och som den
sträckan inte kan beräknas till mindre än sex mil, få vi nog gå minst
ett halvt dygn i taget för att hinna, ty så sakta som renarna nu skrida
fram och så tungt som föret är med flera tums nyfallen snö ovanpå skaren
tar tre mil en rundlig tid. Det är av den allra största vikt, att vägen
kan tas i två marscher för vedens skull. På högfjället växer inte ett
strå en gång, och man är uteslutande hänvisad till det björkris man fört
med sig från trädgränsen. Tar det slut har man inget annat att göra än
att frysa, och det händer heller inte så sällan att man gör har Gate
berättat mig, ty pulkorna äro redan förut tungt nog lastade, och därför
kan man endast ta med sig det minsta möjliga kvantum ved.
Så vandra vi då och hoppas på vackert väder. Uppåt, uppåt bär det nu i
långsträckt, sugande sluttning, saktare än vanligt trampa renarna fram,
det knarrar och skriker under pulkorna och skidorna glida trögt.
Gamlingen går först, sen kommer Elle, sen Marge, sen Nikko, sen hela den
långa svarta raden av pulkor, människor och djur. Hundarna lufsa
slokörade efter, och allting är så tyst, att pulkornas knarrande blir
till ett stort och nästan outhärdligt buller. Alla gå i sina egna
tankar, se så sorgsna ut som om tunga bedrövelser väntade dem, och ingen
ler och hojtar som alltid annars på våra flyttningar. Är det den blygrå
himlen, som gör dem oroliga, är det vinden, som börjar blåsa kall, eller
är det något annat, något som jag aldrig kan gissa, aldrig får veta
kanske? Det är som om vi hade lik i raiden, tänker jag för mig själv och
minns i samma ögonblick en ohygglig historia som Ellekare berättat mig,
om en flyttning, då hon var med och en ung flicka dog.
-- Hon var den vackraste flickan i byn, sade Ellekare, men hon var inte
kristen. Hon joikade och var mycket fåfäng och tyckte inte om att
arbeta. Men vacker var hon och glad jämt. Hon skulle gifta sig med en
pojke i samma by, och han var också med på flyttningen. En kväll blev
hon förskräckligt sjuk, men fastän hon skrek så det hördes över hela
lägret, så fick ändå ingen gå in i kåtan för hennes mor, som höll igen
oksan och sade, att ingen hjälp behövdes. Och då var ändå den utav alla
lappkvinnor som är bästa läkaren framme vid kåtan och ville gå in. Nej!
sa Marja, hon behöver ingen hjälp. Men flickan hon låg där inne och
skrek så förfärligt att man knappt kunde stanna i lägret. Om natten dog
hon, och Marja lade henne i den finaste pulkan och risade tätt över
henne. På kvällen skulle vi flytta vidare -- det var på våren det här --
och vi skulle gå en krok så vi kom förbi de dödas ö som låg i en stor
norsk sjö, och där skulle pulkan med liket sättas, tills vi kom förbi på
hösten igen. Då skulle det tas med och begravas i vigd jord vid
Andersmässan. Men vi hade inte gått långt stycke, förrän Per, det var
hennes käresta, började slå ikring sig med händerna och skrika och
springa från raid och allt. Alldeles vit var han i ansiktet och ögonen
så skrämda som en renkalvs när lasson tar modern.
-- Kom inte! skrek han. Kom inte hit! Tror du inte jag ser dig, ditt --
-- och så svor han och sa stygga ord. Gå inte bakom ryggen på mig, skrek
han, gå åtminstone bredvid mig. Till helvete kommer du, till helvete
kommer du! Och så skrattade han och slog med armarna omkring sig. Ligg
stilla i din pulka, spring inte efter mig! Se nu hur du skrattar -- kan
du skratta du som inte får nån salighet. Och så tog han sig med båda
händer om huvudet och sprang igen. Marja, hon blev nästan skrämd från
vettet och allesammans kände vi det allt förskräckligt, mest därför att
han svor och sade så stygga ord. Pulkan med liket gick i den allra sista
raiden, och en vit ren drog den, och Marja hade satt på honom flickans
brudseltyg som hon hållit på att sy just innan hon dog. De voro röda och
gula och blå och hade mycket stass på, för den flickan var alltid så
mycket för allt som var fint, så nog skulle hennes brudsele vara finare
än någon annans. Inte kunde hon väl tänka, att hon skulle ha den första
gången när hon drogs som lik. Per han vände sig också om och såg på
pulkan. Gå tillbaka och lägg dig! skrek han igen. Jag har inget ont
gjort dig, men nog vet jag vad du har gjort mig, ditt -- -- och så sa
han något fult igen. Men då gick en av de äldre männen fram till honom,
en mycket from och kristen lapp: Bed i stället, du Per, sa han och tog
honom i armen. Bed att Gud hjälper både dig och henne innan ni båda för
evig tid får brinna i helvetets eld. Och Per blev alldeles stilla, som
ett litet barn alldeles. Och han bad Fader vår och alla bådo vi med. Och
medan vi bådo steg solen upp och det ondas makt var bruten. Sedan gick
Per bort till sin raid igen, och utan att något vidare hände kom vi fram
till de dödas ö. Och där lyfte Per själv pulkan upp i ett högt träd och
ingen kunde veta hur han fick så stark en kraft, att han kunde orka
lyfta det ensam, som annars är två mäns börda.
På detta går jag och tänker och minns fler och fler hårresande detaljer
från Ellekares berättelse, då jag hör ett lågt rop från Gate och ser
hennes hand peka framåt mot raiden. Och så skrattar hon så klingande att
det är omöjligt att inte instämma redan innan man vet orsaken. Men den
får jag snart nog klar för mig och något mer löjeväckande än den syn jag
ser, kan jag knappt tänka mig. Främst i täten går gamlingen med värdiga,
avmätta steg, hans korta kolt vippar och de långa lockarna flyga för
vinden, över axeln ligger repet som leder första renen, efter renen
släpar pulkan -- sen finns det inget mer. Av någon anledning har renen
numro två slitit tömmen, som band honom vid den föregående pulkans
bakstam, naturligtvis stannat och med honom alla de andra i den raiden.
Utom den första, som ledd av gamlingen, stilla och utan protest skrider
fram. Gamlingen märker rakt ingenting, han känner, att allting går
stilla och jämt, att renen följer utan möda, att alltså hela raiden är i
god ordning -- och så glider han majestätiskt vidare, nöjd och belåten
att inte ha något extra besvär. Elle har inte hojtat på honom, annars
brukar alltid den som går näst bakom ge alarm, om han märker en oreda,
som ledaren kanske inte känner genast. Men Elle fnissade endast tyst och
gjorde ett tecken åt en av sönerna att ta hand om den övergivna raiden,
vilket denne också skrattande gjorde. Och där gick nu Nikke sin stolta
gång i absolut ovetenhet om hur löjlig han tog sig ut med sin enda ren
och sin enda pulka. Vi tillbringade alla en nästan farligt glad timme
innan Nikke upptäckte attentatet. Vid den tidpunkten voro vi alla så
matta av undertryckt skratt att vi knappt orkade ta oss fram, och Nikkes
min, när han kastade en blick bakåt för att granska sin långa ståtliga
raid och endast fann en ren och en pulka, var något så obeskrivligt, att
den nästan tog andan ifrån oss. Ond blev han inte, för det var ju
uteslutande hans eget fel, att han gått så länge utan att se till
raiden, men gränslöst skamsen såg han ut. Och sen gick han nästan
baklänges i sin ängslan att det skulle gå på samma sätt en gång till.
I vår allmänna munterhet ha vi knappt märkt att snön börjat falla allt
tätare och att vinden virvlar om med den i vild fart. Vi ha den i ryggen
och därför känns den inte så svår, men renarna få allt tyngre att dra
och snart faller en, om en stund ännu en, och det blir tydligt att vi
snart måste slå läger för att invänta bättre väder.
-- Det varar inte länge det här, säger Heikka och håller handen upp i
luften för att känna på vindens styrka, men vi måste nog stanna ändå.
Det är bedrövligt, men nöden har ingen lag. Snön far redan i täta moln
och pulkorna stå knappt till att rubba ur sitt läge. Så slå vi läger
igen efter endast fyra timmars vandring, och det tas litet av den
dyrbara veden till ett kaffekok. För övrigt äta vi torrskaffning och
krypa så snart som möjligt ned i fällarna för att sova och glömma kölden
och stormen utanför. -- På morgonen skiner solen igen och männen gå
redan tidigt att söka herkarna så att vi snart ska komma i väg. Litet
kaffe igen och några skivor halstrat torrkött, sen slocknar elden och vi
huttra i kylan, som redan börjar kännas aftonvass.
En ny färd begynner; långa kalla klara mil vandra vi, och efter tolv
timmar äro vi framme vid den plats som är utsedd för vila i ett dygn.
Medan kåtorna slås upp inspekteras vedförråden av kvinnorna, som komma
till det glädjande resultatet, att vi kunna få riktiga brasor och inte
behöva frysa. Likväl handskas man försiktigt med de dyrbara kvistarna,
och när kaffet druckits och alla ätit sig mätta släcks elden -- man kan
aldrig veta vad fjällen ha för väder i beredskap! ånej, man kan aldrig
veta!
När jag vaknar fram mot kvällen är det snöstorm igen. Rasande, tjutande
snöstorm, så hela kåtan darrar. En liten ynklig eld lever ett tynande
liv med mycken rök. Anne-Marja skriker i komson, Ristin sitter butter
och sur med tummen i munnen och Pirhannes blå ögon ha mistat all sin
muntra skälmskhet. Heikka täljer på en hornsked, hans ansikte är
allvarligt, och när han ser min frågande blick skakar han bara på
huvudet.
-- Stygvejr nu. Flytje går int i natt och int i mora heller. Vi lätt bli
här tils stygvejr ä över.
-- Men veden -- den tar väl alldeles slut?
-- Vi får spara och frysa när vi inte behöver koka mat, faller Gate in.
Det är inte annat att göra.
Gud så vi fröso! I fyra dygn blevo vi liggande där, mitt ute på
högfjället. Jag sov mest, nedkrupen i fällarna, och så gjorde de andra.
Men ändå fröso vi så ansiktena voro blå och händerna skakade, så vi
knappt kunde hålla koppen, när vi då och då ljummade upp lite vatten och
kaffe att värma oss med. Ända till tredje kvällen räckte den ved vi haft
med från trädgränsen, men då lade Gate de sista små pinnarna under
kitteln och Heikka såg ännu allvarligare ut.
-- Blir det inte flyttväder i morgon heller, sade han, så får vi väl
göra som för två år sedan, Gate.
-- Ja, ja, svarar Gate och suckar. Men vi har det bättre nu ändå,
Heikka.
-- Hur var det då, om det kunde vara värre? frågar jag och sträcker
händerna mot elden för att fånga litet av den svaga värmen.
-- Jag fick Ristin då, svarar Gate långt borta i tankar, och så får jag
höra en historia, som kommer mig att glömma våra små svårigheter nu och
endast tänka på det elände, som då var före. Det blev samma väder den
gången: snöyra och storm, knappt var det med veden. Så blev Gate sjuk i
barnsnöd, svårt sjuk, så sjuk, att det såg ut som om både hon och det
ofödda barnet skulle dö. Gammel-Elle var barnmorska, och svårare arbete
har hon aldrig haft. Två män rullade och kastade Gate på en filt under
de svåraste värkarna -- det är det enda medlet att något lindra
plågorna, förklarar Gate -- och i två tre dygn varade förlossningen.
Under den tiden måste elden ständigt brinna, annars hade hon väl dött av
kölden om inte annat, och för att få bränsle höggos både pulkor och
kåtastänger till ved. På fjärde dagen saktade ovädret, så att Heikka och
en till kunde skida tillbaka till trädgränsen efter ved, och samma dags
morgon föddes Ristin till världen. Och kvällen därpå gick färden igen,
med ett kvidande litet liv bäddat i framstammen av en pulka och en blek
ung kvinna sittande bakom. En annan ledde hennes raid, ett par pulkor
och kåtastänger hade förlorats, en ny människa hade börjat sin
besvärliga jordevandring -- det var ingenting mer med det. Att det var
kallt så det dansade små blå stjärnor i luften brydde ingen sig om,
kölden kommer och går, den rår man inte över, det blir ju sommar och
värme en gång också!
Gate berättar sin historia med en röst, som är fullkomligt lugn och
lidelsefri, som om hon talade om en annan människa den hon knappt
känner. Från gamlingens kåta hörs en yxa i starka hugg och Heikka
nickar: "Nu tar gamlingen en pulka! Men jag väntar allt ändå till i
morgon." Och det gör han klokt i, ty äntligen på fjärde dagen tystnar
stormen, slutar snön att yra och solen skymtar dimmigt bakom molnen. Ett
par kåtastänger får sörja för elden den dagen, alltid räcker det till
några kaffetårar och lite halstrad sursik. Nu när man vet att vandringen
förestår är alla tråkigheter så lätta att bära.
Medan vi vänta på männen och renarna går jag över till Marge, för att
höra hur det är med Inker-Anna. Det har inte kunnat bli så tätt med de
varma grötarna nu, men kinden är i alla fall mjukare och börjar skifta i
grönt och gult. Hon både äter och dricker och sover rätt lugnt, så Marge
är glad och nöjd igen och anser all fara över.
-- När det nu går hål på bölden så ska du säga till mig, kommenderar
jag.
-- Ja, säger Marge, men ska jag inte ta hål på den?
-- Nej det får du inte göra. På inga villkor. Lägg många schalar om nu
under flyttningen.
Renarnas klockor höras långt bortifrån, och jag skyndar hem till Gates
kåta för att hjälpa till med nedtagningen. En timme under ivrigt och
ansträngande arbete, som gör en varm för första gången på många dygn --
och så äro vi på väg igen. Den näst sista vandringen innan den stora
sommarvilan kommer.



Äntligen ha vi hunnit till sista raststället och en härlig, veckolång
vila väntar nedanför fjället Tsoutso. Högt och väldigt reser det sig
ovanför våra små kåtor och sträcker sin vassa rygg så långt upp i
himlen, att den döljes av moln för våra jordiska stackars blickar, som
hädiskt höjas mot de glimmande vita branterna. Kommer man upp på det
fjällets topp och vädret är klart så kan man se till Soppero, den lilla
nybyggarbyn, som ligger mitt i en oändlig sandöken, ja ända till Kiruna
om man har en stark kikare, och följa hela den väg, som vi behövt veckor
för att tillryggalägga. En lugn solig dag med en sakta vind sydostifrån
förnimma vi till och med ett svagt dån, som upprepas flera gånger under
dagens lopp.
-- Det är elden från berget! säger Nikke. Nu få vi klart väder länge,
när den hörs ända hit.
Elden från berget! Sprängskotten från Kiruna gruvor, som höras hit alla
de långa milen! Vad det känns underligt att förnimma bullret från
världen och människornas arbete härute i den tysta och döda vildmarken,
där man redan hunnit glömma, att det finns något annat liv bortom den
krans av fjäll, som stå runt horisonten och stänga ute alla tankar, allt
medvetande om ett liv som inte är detta. Man ser solen gå upp och ner,
ser månen hänga blek och bortglömd i den vita natten, hör riporna kuttra
och locka på fjällbranterna, hör en rens klocka tona länge och milt i
tystnaden, och man tycker, att annorlunda får livet inte vara om det ska
kunna levas. När solen går ned på natten sätter man skidorna på, hänger
yxan i bältet, tar snarklykorna i handen och snarorna om halsen och
ränner uppåt stupen för att gillra snarorna. En kniv dinglar vid var
höft, skidstaven frasar mot snön med klang som av stål, himlen är full
av rosiga moln, som sakta fara mot öster, runt om står en kall och klar
vårluft och riporna kuttra förälskat i snåren. Kan livet vara vackrare,
fullare än man lever det en sådan natt, vad bryr en människor och buller
och all världens fåfänglighet, hur kan man orka tänka på vad som finns
bortom fjällens allvarliga rand! Det finns intet bortom, det finns inga
andra människor än det starka, smidiga vildmarksfolket, som bor i de
svarta små kåtorna därnedanför den sista fjällbranten, ingen annan värld
än denna vita, ingen annan himmel än denna rosenröda, ingen annan måne
än den bleka bukten där i norr.
Gud vet hur man blir häruppe i ensamheten på fjället, men det känns
nästan som vore det en svår synd man redde sig till, när man börjar
hugga ris och laga till snarorna. Inte kan det väl vara synd att fånga
en ripa, när man behöver den till mat, inte kan det väl vara en orätt
man begår, när man gillrar en snara så försåtligt, att inte ens det
skarpaste ripöga ska kunna se var den är lagd. Inte tyckte Heikka det
var synd, när han lärde ut konsten häromdagen och visade, hur riset ska
huggas och sättas i häckar så att bara en liten glugg blir fri och
farbar mitt i ett busksnår. Och att just i den gluggen gillra upp snaran
-- är det alltför slugt och fult gjort för att det ska kunna ha någon
välsignelse med sig? Jag vet inte, det känns som när man gör något
orätt, men det kan ändå inte vara riktigt mycket synd. Det blir bara en
eller två ripor mindre som locka och ropa varann i nätterna, det blir
lite tystare bara, det är det hela. Och snara på snara gillras och lagas
till med mycket arbete och besvär -- de måste vara på sina platser innan
solen går upp och det är inte lång stund till dess. Men det blir färdigt
någon gång det också och sen går den susande farten nedför. Ho! så
skidorna slinta på den isglatta skaren, farten blir farligt snabb och
ibland stupar man utför en lömsk tvärbrant, som i det villande
nattljuset ser ut som den oskyldigaste, lätta lilla sluttning. Då gäller
det att stå stadigt på benen, att inte fäkta i luften och ge upp alla
möjligheter till ett ärofullt nedslag -- det _kan_ gå om man tar saken
kallt. Men oftast blir det för den, som är ovan, en hissnande
kullerbytta och ett blodigt ansikte, ty skaren smeker inte med lena
händer så här års. Upp igen bara och skratta åt skråmorna, de svida
mindre då, och sen utför igen med samma hetsiga, galna fart. Den sista
biten är långsluttande, där står man stadigt och utan ängslan, där
flyger man snabbare än fågeln och svänger fram mot kåtan så det sjunger
om öronen.
Inne sova de redan, en del under rahkas -- små extra sovtält av lärft,
som spänns upp mellan kåtastängerna -- en del bara med filten dragen
över huvudet. Jag ser Heikkas mösstofs sticka fram under en fäll --
sovande eller vakande har en lapp alltid mössan på, endast när han äter
stryker han den av huvudet -- och bredvid mösstofsen ligger Rill, som
med ett skarpt bjäfs rusar emot mig, när jag lyfter undan oksan. De
andra hundarna stämma in, och ett ögonblick är det ett ohyggligt väsen,
men några ilskna ord från Heikka komma dem att skamsna krypa in bland
fällarna igen, och tystnaden sänker sig på nytt över kåtan. Endast Gate
är vaken, hon sticker huvudet ut ur rahkasen och ler mot mig med
sömnklippande ögon.
-- Är du hemma nu? säger hon vänligt. Gör upp eld och få dig lite kaffe.
Torrköttet ligger i laukon.
Så drar hon in huvudet igen. Ristin, som hon har bredvid sig ger upp en
jämrande suck, sen blir allt tyst som förut, endast riset rasslar, när
jag drar ihop det till eld, svavelstickan fräser och den stickande blå
lågan fladdrar med frän lukt, nävern kröker sig som i vilda smärtor, när
eldtungorna slicka den, och när riset tar eld smäller det med glada små
skott, knastrar och piper. Kaffepannan står tillreds, vattenkitteln är
full med halvfruset vatten, och kaffesäcken ligger inom räckhåll. Den är
blank och liten, gjord av läder som från början varit ljusbrunt, men som
decenniers sot och flott ge en vacker och skinande patina, så att den nu
är fullkomligt djupsvart. Ur den låter jag det finmalda hembrända kaffet
rinna ner i kaffepannans lock -- det är det rätta måttet -- tar några
saltkorn ur träflaskan, som hänger på en krok i boasson och skjuter
pannan nära intill elden, makar veden väl omkring och ser noga efter att
jag vänt pipen åt rätt håll, åt boasson, _från_ ingången. Ve mig om jag
ställt den åt andra hållet! då hade jag dragit ofärd och fattigdom över
kåtan och alla dess innevånare.
Medan kaffet kokar åt det rätta hållet söker jag reda på smör och bröd
och torrkött, drar kniven ur slidan och äter en måltid som kungen själv
i hela sitt stora slott aldrig kan få maken till: gott, salt smör, fört
med från Soppero i en stor kagge, som ska räcka sommaren över, nybakat
bröd av rågmjöl och vatten, mjukt och segt på samma gång med en frisk
och delikat smak; och så torrköttet som skärs i långa tunna skivor och
halstras på glöden eller äts rått, alldeles som man vill. Rökt renkött
torkat i solen, det smakar som vildmarken doftar, när det är sol och
sommar.
Kaffet fräser över och i samma minut är Gates huvud på nytt ute ur
rahkasen.
-- Ge mig en kopp också! ber hon. Jag kan inte somna i kväll med någon
ro. Jag vaknar så fort jag hinner. Får jag en kopp kaffe så blir det
bättre.
-- Då somnar du väl aldrig, säger jag, men Gate bara ler åt en så grov
villfarelse och håller ut handen efter koppen jag är i färd med att
fylla.
-- Har du lagt bra med mjölk i botten? frågar hon och för säkerhets
skull tar jag ännu en sked av den gryniga, torkade renmjölken och ger
henne se'n koppen som är hälld så full att även fatet nästan rinner över
-- det ska vara så, annars ser det snålt och lite världsvant ut.
-- Socker! kommenderar Gate lakoniskt och utan ett ord tar jag ett par
sockerbitar ur sockerdosan och räcker henne. Det brukas så också --
koppen räcks från hand till hand, sockret likaså, det är inget krus med
brickor och fat, inte i vardagslag åtminstone.
Och så dricker Gate och jag tysta vårt kaffe, det rofyllda suset av
sovande människor fyller stillheten, och med en förunderligt stark
känsla av hem och skydd makar jag samman bränderna så att elden flammar
högre. Är det den som gjuter allt detta guld över kåtans svarta väggar?
Eller vad är det? Ett under har skett inför våra ögon. Är det samma kåta
vi sitta i eller har någon mäktig trollkarls formel fört oss till en
underbar lapphimmel där allt är av skinande guld! Till och med Gate, som
väl sett detta under kanske tusen gånger förr, stannar av i sin
kaffedrickning och fyller inte fatet på nytt, fastän hon redan har
koppen på lut över det. Guld är alltsammans, guld de svarta
vadmalsväggarna, som nyss hängde så sotiga, de svarta stängerna över
räppen, rent, lysande, skälvande guld. Elden som nyss brann så klar är
blek och utan liv, de vita rahkas bli till gyllene vävnader av
oskattbart värde och i våra pälskoltar lysa varje hår som doppat i
flytande guld. Det gnistrar och böljar av guld vart vi se -- riset på
golvet, stenarna kring härden, till och med den svarta kaffepåsen och de
grå hundarna -- allt är förklarat, förhärligat, skönare än något
jordiskt.
-- Päivi! säger Gate stilla. Solen. Nu går den upp, nu kommer ljuset.
Och sakta dricker hon ut sitt kaffe, ställer ifrån sig koppen, för
rahkasens guldväv undan över sitt huvud och kryper in igen till Ristin
och sömnen. Men utanför kåtan darrar luften i rosa och guld, himlens
alla små moln ha stannat i sin flykt -- det är som stode de stilla i
förundran och tillbedjan, som om de sakta bleknade av hänryckning och
salighet, som om de böjde sig för sin härskares vilja och lät rosan gå
över till glimmande, sprakande guld, medan rymden omkring dem blir
djupare blå och månen skamsen sänker sin skära i väster. Ripornas kutter
tystnar, renens klocka har ännu en ton hängande i luften, men sedan --
inte ett ljud, inte ett knäpp. Molnen stå alltjämt lika dyrkande stilla
och gyllene och över de vita fjällen dansar solens guldkula med en glans
som intet öga kan uthärda, när snön kastar skenet åter i brytningar och
strålar. Och stilla går jag in igen i den varma kåtan, sakta löser jag
bälte och förklädesband och skor och gömmer mig djupt nere bland
fällarna för ljuset och morgonens klarhet.
* * * * *
-- Nå fick du något? frågar Heikka intresserat, när jag långt fram på
dagen kommer åter från min vittjningstur. Stolt håller jag upp två
snaror och i dem var sin ripa, och Heikka undersöker dem med tydligt
gillande avspeglat i sitt mörka ansikte.
-- Två! säger han. Du är nog väldig jäger du! Och så skrattar han så
alla hans blanka tänder glimma och återgår till sitt arbete att tjära
skidor. Gate sitter tankfull framför elden och nickar bara, när hon ser
min fångst, som Ellekare genast tar hand om och börjar tillreda. Hon ser
inte så glad ut som vanligt och jag tittar lite fundersamt på henne för
att utröna om hon möjligen är sjuk eller vad det kan vara som gör henne
bedrövad. Men det dröjer inte länge förrän hon själv talar om det. Det
är Rill, han är sjuk, och Gate vet inte vad som kan fattas honom.
-- Jag förstår mig inte på hunden, säger hon. Inte äter han och inte
skäller han och inte slåss han! Och bekymrad ser hon på hunden, som
dåsig och slö ligger utsträckt framför elden. Titta, jag räcker honom
rena köttet och han blinkar inte en gång!
Hon håller framför hans nos en bit rått kött, som i vanliga fall bestämt
skulle kommit Rill att tvivla på hennes förstånd och att som en blixt
kasta sig över det -- kött bjuds minsann inte alla dagar -- men nu
vänder han endast bort huvudet och suckar med gränslös bitterhet och
sorg. Och Gate suckar också, ty Rill är en god renhund och en bra kamrat
åt barnen.
-- Ja, han är nog sjuk, kräket? säger jag och far undersökande med
handen över hans kropp för att söka utröna om han gjort sig illa vid
något av de täta och vilda slagsmålen med sidaens övriga hundar. Men
upptäcker endast hur ohyggligt mager hans stackars kropp är under den
lurviga pälsen, hur varje revben ligger bart och vasst utan ett spår av
kött över, hur muskler och senor äro smala och hårt spända över
benstommen. Gud vet vad en lapphund lever av, tänker jag för mig själv
och stryker sakta hans smala nos, som vilar mot mitt knä, jag har aldrig
sett dem få ett riktigt mål mat på de veckor jag flyttat med kåtan --
någon enstaka gång en stekpanna full med buljong efter ett lappkok.
Lapparna äta själva mycket sällan köttspadet, det urkokta köttet tar man
noga vara på och endast det allra fetaste skummet, som blåses av den
översta ytan, användes till att doppa köttet i. Den andra klara, starka
buljongen ges åt hundarna, ett par pannor fulla i veckan. _Kanske_ --
något annat såg jag dem aldrig få. Men så äro de också så hungriga, att
de äta det golvris, på vilket möjligen en köttbit en gång fallit, och
anse det inte för lönlös möda att i timmar borra och böka med nosen i
golvet för att slutligen triumferande glufsa i sig en ytterst minimal
brödbit, som någon tappat under måltiden. Ibland ligga de dock
hoprullade i mätt belåtenhet utan synbar anledning och ha då förmodligen
gjort sig ett gott mål på en råtta eller något annat skogens djur, som
de lyckats fånga.
Så mager som Rill nu har jag dock aldrig kännt ens någon lapphund vara,
och Gate och jag se fundersamma på varandra.
-- Han har masken, tänker jag, säger så Gate. Jag får gå till Matte.
-- Mask? Har Matte bot för det?
-- Matte _vet_ något! svarar Gate med mystisk röst och med tonvikt på
_vet_. Och jag undrar vad han väl i all världen kan veta som gör, att
Gate tänker gå till honom med en sjuk hund.
Matte är en liten böjd lappgubbe som i mina ögon just inte ser ut att
veta något särskilt alls, men jag minns, att han har klara små bruna
ögon och ett vänligt leende. Han är en fastboende fiskarlapp, som året
om har sin kåta på samma plats och det ställe vi nu ligga stilla på är
endast några kilometer från hans hem. Gate kastar ännu en granskande
blick på Rill, som inte en gång orkar lyfta huvudet ur mitt knä, och så
går hon ut, tar skidorna på och ränner bort åt Mattes håll med stor
fart. Jag lyfter undan kåtaduken litet där jag sitter och ser henne med
skickliga, snabba kast ta sig uppför den branta fjällsidan, men jag
glömmer både henne och hunden för den starka doft av vilt, som strömmar
från en ripstek, som sakta vänds över elden på en träpinne. Runt, runt
snurras den, blir ljusbrun och ångande av smör och hetta, doftar så till
och med Rill med en glimt av intresse lyfter upp nosen, och knastrar så
lockande, att det är knappt man kan vänta tills den är färdigstekt. När
man i tre veckors tid inte har ätit annat än torrkött och stekt
renbringa till morgon, middag och kväll är det inte utan, att utsikten
till en ripstek, är den än aldrig så seg, känns som om man vore bjuden
på det största och finaste gästabud i världen. Det snösmälta vattnet
smakar som kostligt vin, när man sköljer ned en ripvinge; och det
nybakade rågbrödet, som ligger till tallrik, blir genomdränkt av brynt,