Kåtornas folk - 12

hennes ögon se på mig så vänligt och klart.
-- Kom så går vi och kokar kaffe! säger hon. För nu så ä vi nog hungriga
och törstiga både Heikka och du och Anne och jag. Samla ved du och gör
upp eld, så går jag efter vatten.
Och så klämma vi oss ut från gärdet genom den smalaste upptänkliga
springa i palissadverket, Nils Tomma och Lars Peter följa med för att
hjälpa mig med vedplockningen -- det blir bara lite torra kvistar, som
vi hitta här och var. Men innan Gate och jag försvinna ur synhåll för
varann, där hon skramlar neråt dalen med sin vattenspann och jag går
uppåt skogsbrynet, så vänder hon sig om och tittar länge på mig. Och så
säger hon, med en röst som är full av den allra uppriktigaste förundran
och häpnad:
-- Om jag kunde förstå hur det är möjligt, att människor nerifrån ditt
land kan trivas hos oss lappar i fjällen. Och att du inte längtar hem
igen ifrån oss!!



Det är skolans sista dag. För sista gången brakar oksan tillsida och
barnskaran kommer inrusande, för sista gången hör jag deras högröstade,
mödosamma: got morgon, lärarinna! för sista gången tar jag upp tonen
till vår besynnerliga morgonpsalm -- för sista gången är alltsammans som
händer i skolan den dagen. Det känns så underligt och bedrövligt, det är
inte roligt alls. Jag önskar för mig själv, att jag hade hela den långa,
härliga sommaren kvar, att jag finge börja om igen från början, att
tiden inte hade flugit så oresonligt fort. Men vad hjälper det att
önska! Almanacken visar slutet av september, skoljournalen slutet av
terminen, och om några dagar dra lapparna sin kos över fjällen till
Sverige igen, medan jag tar en annan och snabbare väg tillbaka till
civilisationen.
Och nu är det sista skoldagen! Alla komma de i söndagskoltar,
rentvättade och kammade, och med dagens högtidlighet tydligt skriven på
sina ansikten, alla se de på mig med lite förlägna miner, och alla kunna
de -- o mirabile dictu!, -- sina läxor. Till och med Nilsa, som annars
alltid svävar lite på utanläsningsstyckena, deklamerar dagens pensum med
ljudlig och säker röst, och ser minst lika häpen och stolt ut som jag
över fenomenet. Och när sista timmen är slut, delar jag ut
betygsböckerna och bjuder allesammans på kaffe.
-- Går du i dag? frågar Jona, Isaks bror, när kalaset pågår som bäst,
och lägger i detsamma in en väldig sockerbit i sin breda mun.
-- Nej, inte förrän i övermorgon. Men skolan är slut i dag. Tycker ni
det ska bli roligt att vara alldeles fria nu?
-- Nehej! svarar Lars Peter. Det är roligt med skolan. Och när du kommer
igen till nästa år så ska du se, att vi inte har glömt bort allt som du
lärt oss.
-- Men kanske jag inte kommer till nästa år!
-- Jo, det gör du allt säkert. Det tror vi allihop.
Å, tänker jag för mig själv, det finns inget jag önskar högre, men inte
kan jag veta! Och när de gå alla, så känns det som om det vore mina
allra käraste jag säger farväl åt. Vi ska träffas i kväll, och i morgon
och i övermorgon, men ändå är det, som om jag aldrig skulle få se dem
mer. De ska inte komma springande i morgon alla, med böckerna i påven
och med skratten klingande långt innan de hinna fram till min kåta -- de
äro utlärda för i sommar, jag är färdig med dem. De kunna allt vad jag
hunnit lära dem på denna korta tid, de ha varit mina små vänner och
kamrater, om leken rasat eller allvaret vilat tungt, om solen strålat
eller regnet rasslat. Och när de nu gå ut genom oksan -- sakta och
betänksamt och så ovant tysta, så vill jag ropa åt dem: stanna lite
till, barn små, sitt en stund till hos mig! Men det tjänar ju ingenting
till, jag säger inga av alla de ord, jag hör inom mig, och när de alla
försvunnit bland skogens träd, så travar jag deras böcker samman och
packar dem i skollådan, låser den noga och lägger nyckeln längst ned i
en kisa med en djup suck.
Då gläntar det på oksan, och Nils Tommas stora ögon speja genom
springan. När han ser, att jag är ensam glider han in helt sakta, kommer
fram till mig mycket röd och mycket blyg och säger hastigt:
-- Här får du min nya kniv, lärarinna!
Och så räcker han mig snabbt en fint snidad slidkniv och springer sin
väg så fort benen bära, innan jag ens hunnit säga tack. Och jag sitter
där med hans nya kniv och har lika nära till skratt som till gråt.
Men har inte hunnit längre än till skrattet, förrän oksan öppnas på
nytt, denna gång för att släppa in en stackars liten ombunden sjukling,
som i ett par veckor gått som min patient. Hela hans ansikte har varit
skorvigt och uppfrätt av sår -- något sorts eksem förmodligen -- och han
har lidit svåra plågor, den lille stackarn, men börjar nu bli på
bättringsvägen. Hans far är med honom i dag, och han tittar så bedrövat
på pojken, att det är som om all hans egen glädje flytt.
-- Hur är det med dig i dag, Nohte? frågar jag och ser in i de sorgsna
bruna barnaögonen, det enda av pojkens anlete, som syns ovanför
bandaget. Men Nohte svarar inte, bara suckar bedrövat, och hans ögon bli
än sorgsnare än nyss, ty nu vet han, att en svår stund nalkas: bindorna
ska av, och såren smörjas in och tvättas rena.
-- Du ska få en karamell efteråt! tröstar jag så gott det går, men
endast en mycket svag glimt av glädje lyser upp i blicken vid detta
löfte, och han drar en darrande suck. Kom nu Jona, säger jag till
fadern. Vi börja genast.
Och Jona stiger fram till min medicinlåda, vars lock jag fällt upp, tar
Nohtes händer varsamt mellan sina, lika ömt och sakta som en mor skulle
gjort det, och så lindar jag av det långa bandaget, som går många varv
kring Nohtes runda lilla huvud. Det gör ont vid sista varvet, bindan
sitter fast i alla såren, men Nohte rör inte en muskel, ger inte ett
ljud ifrån sig. Det droppar bara stora, heta tårar ned på mina händer
och det rycker i den bågiga lilla munnen av smärta. Hela tiden mumlar
Jona över hans huvud små ömma, uppmuntrande ord, trycker sina händer
fastare om hans vid de svåraste plågorna och ser så ångestfull och
förtvivlad ut, som om hans eget liv berodde på, att jag varsamt nog
lossar bandaget. Många av såren ha redan läkts -- jag visar Jona på dem
och han ser med en gång så belåten ut, som om han aldrig vetat vad oro
vill säga. Så tvättar jag Nohtes ansikte, stryker salva i såren och
börjar åter linda på bindorna.
-- En gång till så är du frisk! säger jag. Men Nohte svarar inte,
tårarna flöda hejdlöst igen, men alltjämt utan ett ljud, -- det svider
svårt i såren, när salvan kommer på.
-- Hör du Nohte, du blir snart bra, säger Jona strålande. En gång till
bara! Men Nohte, gråter du nu! Mo rakis, mo gultani -- mija lä? Daja,
daja!
Min älskling, mitt lilla gull, vad är det? Säg, säg!
Öm och smekande är den djupa mansrösten, handen far lent över Nohtes
huvud, och Nohte gömmer sitt svidande ansikte mot faderns smutsiga kolt
och snyftar ut hela sin sorg och smärta, tröstad och lugnad av tusen
milda ord. Snart ler han lite och har glömt alltsammans, och när jag
räcker honom en stor chokladbit tar han den med stort allvar, säger ett
artigt: kito! och räcker den sedan ögonblickligen åt Jona.
-- Far ska få också, ät du! säger jag då. Men han tar inte biten
tillbaka förrän han ser, att det verkligen är mitt allvar att ge Jona
en, då stoppar han den med nöjd uppsyn i munnen på samma gång som Jona
tar sin. Och så gå de sin väg över fjällen igen, bort till sin kåta, som
ligger långt från min -- en stor och en liten gentleman, båda så glada i
varann, att de måste hålla varann i hand, och det fast de veta, att jag
kan se dem ännu, och att de enligt lappritual inte borde visa sina
känslor så öppet. Men en stor kärlek rår ingen dölja!
* * * * *
Fram på kvällssidan går jag bort till Gammel-Inka -- hon har ont i sin
rygg, uldat har gått i den -- och jag har lovat att komma och smörja den
med kamferliniment. Inka är ensam hemma, hon sitter som ett litet
hopsjunket knyte framför elden, och hennes tandlösa mun löper som ett
smalt streck tvärs över ansiktet, hakan går nästan ihop med näsan, och
de vitgrå hårtestarna stå åt alla väder under den lilla toppiga mössan.
-- Var är Pirhanne? frågar jag. Det är hennes dotter, som, ovanligt nog
för en lappkvinna, är ogift och bor hemma hos modern.
-- Hon mjölkar getterna, men hon kommer väl snart.
Och just i detsamma stiger hon in, har tassat fram så tyst på sina mjuka
skor, att hennes fotsteg ej hörts och vi veta ingenting om, förrän hon
står mitt framför oss och småler.
-- Har du satt på kaffe, mor? är det första hon säger, men Inka jämrar
sig över sin rygg -- att hon inte orkar mala kaffet. Och medan Pirhanne
mal på den lustiga lilla kvarnen, gnider jag Inkas gamla krokiga rygg
tills den mjuknar upp en smula. Sen dricka vi kaffe och prata, medan
mörkret faller allt tätare utanför och liksom skiljer oss från allt
annat levande. Vi sitta där, vi tre, i den sotiga lilla kåtan, vi
skratta och prata och bry oss inte om vinden, som susar utanför, inte om
mörkret, som klämmer oss inom sina svarta väggar, runt om oss är hemmets
trygghet och ro, vi värma oss i brasans röda flammor och lyss till
vedens sprakande. Länge sitta vi så -- Inka berättar historier från
hedenhös, från den tid då hon var ung, Pirhanne talar om hur tung en
sorg hon haft, då gossen, som hon skulle gifta sig med, frös ihjäl en
natt, när han varit på vargjakt. Han hade fått ett bett i benet, innan
vargen blev slagen till döds, och blödde så starkt ur såret, att han
blev maktlös, och inte orkade ta sig hem igen.
-- Sörjer du honom än, Pirhanne?
-- Ånej, inte sörjer jag. Men jag ville ingen annan gifta mig med, och
nu är det tomt, när man börjar bli gammal. En ska ha ett manfolk, som
ser till hjorden också, om det ska bli något med den.
Inka säger ingenting till detta -- hon har glidit utanför vårt samtal,
ser bara in i elden och tuggar oavbrutet med sina tandlösa käkar.
Pirhanne blir också tyst, hon tänker väl på den gossen, som döden tog,
ty hennes ögon ha med ens blivit så stora och sorgsna. Och så reser jag
mig för att gå hem till mitt. Men inte som vanligt, utan ett ord till
tack eller farväl. Jag ska ju ta avsked kanske för hela livet denna
gången. Och jag faller på knä bredvid Inka, som det brukas hos kåtornas
folk, lägger min arm om hennes tunna lilla gestalt och mumlar: hyvästi
ja kito, Inka! Farväl och tack! Och Inka lägger sin arm om mig, svarar
samma ord och lutar för ett ögonblick sin panna mot min axel. Av
Pirhanne tar jag avsked på samma sätt, men efteråt lägger hon båda
armarna om mig och sin kind mot mitt bröst -- hon når inte längre! Och
så går jag ut i mörkret och höstblåsten, stora stjärnor lysa, men vägen
är svart genom skogen ändå. Jag snubblar och slinter på hala trädrötter,
river mitt ansikte på vassa grenar, huttrar av köld i blåsten och önskar
mig tillbaka till den varma lilla kåtan, till lågornas fladder, till de
låga rösternas vänliga prat.
Men när jag äntligen letat mig fram till min egen lägerplats, glimmar
elden i mitt hem genom oksan, som är slagen till sida. Som skenet från
en fyr är det, och lyser upp vägen för dem, som irra omkring i mörka
natten. Och när jag sätter foten på de smala stigen, som bär mot kåtan,
när Tsappe glädjegnyende kommer tumlande mot mig och Ellekare står
väntande i dörröppningen -- då känner jag i mitt hjärta, att ljuvare hem
kan ingen önska, mer strålande stjärnor tindra ej på någon annan himmel,
större ro, större frid skänks inte på hela den vida jorden.