I Havsbandet - 08

Och därmed var hans arbete färdigt.
Men det hade dragit ut till aftonen. För att få undret att göra
tillbörlig verkan återstod likväl att kunna bebåda i förväg dess
inträdande och allra bäst bestämma dagen. Nu visste han, att stark värme
rått i södra Europa och att därför en nordlig vind icke länge kunde vara
borta. Den hade nu stått på osten en tid, emedan barometertrycket i
Nordsjön varit lågt. Drivis låg, enligt rapporterna, vid Arholma, och så
fort vinden kantrade några streck åt norr, måste drivisen följa den
strömfåra, som går väster om Åland, när Bottniska bassängen tömmer sig i
Östersjön. Kunde han bara få nordlig vind den ena dagens afton, så var
han säker, att den stod ett par dagar, och som med densamma alltid
följde klar luft, skulle han åtminstone dagen förut kunna förespå
fenomenets uppträdande; och var han så långt kommen, bleve timman en
bisak, ty hägring uppträdde endast några timmar efter solens uppgång,
vanligen mellan klockan tio och tolv.
När han nu inträdde i sin kammare, stängde han dörren för att få sätta
sig till sitt arbete, sitt stora arbete, som han planerade sedan tio år
och ämnade ha färdigt vid sitt femtionde; målet, som uppehöll hans liv
och vilket han bar på som sin hemlighet. Han njöt i tanken på att få äga
sig själv några timmar, ty de veckor, som förflutit, sedan de båda
fruntimren ankommit, hade han varje afton varit upptagen med att hålla
dessa sällskap, och det, som skulle bli en vila och ett nöje, hade
blivit ett tvång och ett arbete. Den unga flickan älskade han, och han
ville leva med henne i äktenskap, i fullständig förening, där den lediga
stunden improviserades till förtroenden och vila, men detta
halvhetstillstånd, där han skulle på bestämda timmar infinna sig och,
antingen han var disponerad eller ej, konversera, plågade honom som en
tjänstgöring. Hon hade slagit sig fast på honom och tröttnade aldrig att
ta emot, helst han ägde förmågan att alltid vara ny och underhållande,
men han, som aldrig fick något, kunde i längden finna behov av att
förnya sig. Men när han då drog sig tillbaka, blev hon orolig, nervös
och pinade honom med frågor om huruvida hon var för efterhängsen, varpå
han ej kunde som väl uppfostrad svara ja.
Nu öppnade han sitt manuskriptskåp, där kartongerna lågo ordnade med
anteckningar, små lappar med improviserade tankar över observationer,
uppfästade på halvark som ett herbarium, och vilka han roade sig med att
ordna och ordna omigen efter nya indelningsgrunder för att utröna, om
verkligen företeelserna kunde ordnas på så många sätt, som hjärnan
ville, eller de verkligen endast kunde ordnas efter en enda
indelningsgrund, såsom naturen lagrat dem, om verkligen naturen hade
gått till väga efter en lagbunden ordning. Denna sysselsättning väckte
hos honom föreställningen om att han var den verklige ordnaren av kaos,
som skilde ljus och mörker, och att kaos upphörde först med uppkomsten
av det urskiljande medvetenhetsorganet, då ljus och mörker i
verkligheten ännu icke voro skilda. Han berusade sig vid denna tanke,
kände huru hans jag växte, huru hjärncellerna grodde, sprängde sina
skal, förökade sig och bildade nya arter av föreställningar, som skulle
en gång gå ut i tankar, falla i andras hjärnmassor som jästsvampar, få
millioner att, om ej förr, så efter hans död, vara drivbänkar åt hans
tankefrön ...
Det knackade på dörren, och med exalterad röst, som om han blivit störd
i ett lönnligt möte, frågade han, vem det var.
Det var en hälsning från damerna med förfrågan, om icke intendenten
ville komma ner.
Därpå svarade han med en återhälsning, att han icke hade tid i afton,
emedan han måste arbeta, så vida icke hans närvaro var påkallad av någon
mera tvingande omständighet.
Så blev det tyst en stund. Som han trodde sig bestämt veta, vad som nu
komme att följa, lämnade han det avbrutna arbetet och städade undan sina
manuskript, vilket göromål han just slutat, då han hörde kammarrådinnans
steg i trappan. I stället för att vänta en knackning öppnade han dörren
och hälsade med en fråga. -- Fröken Maria är sjuk?
Modren studsade, men hämtade sig straxt och bad doktorn komma och se på
henne, då det var omöjligt få läkare.
Intendenten var icke medicinare, men hade läst sig igenom elementerna av
patologi och terapi, observerat sig själv och alla sjuka, som kommit
inom hans krets, samt filosoferat över sjukdomarnes och läkemedlens
natur och slutligen upprättat en terapi, som han brukade för sig själv.
Han lovade därför att komma om en halv timme och medföra läkemedel,
sedan han hört, att flickan låg i konvulsioner.
Det hade nämligen icke varit svårt för honom att utgissa sjukdomens
natur. Då första budskickningen icke haft något att förmäla om
sjukdomsfall, måste detta ha inträffat emellan de båda buden och ha
varit en följd av hans vägran att komma, alltså ett psykiskt illamående,
som han så väl kände igen och som gick under det ännu svävande namnet
hysteri. Ett litet tryck på viljan, en hindrad önskan, en korsad plan,
och straxt följde en allmän nedsättning, under vilken själen sökte
förlägga smärtorna inom kroppen utan att kunna lokalisera dem. Han hade
i farmakodynamiken sett så ofta bredvid läkemedlens namn och deras
verkan små försiktiga tillägg »på ett ännu ej känt sätt» eller »vars
verkningssätt är ofullständigt känt» och hade genom iakttagelse och
spekulation trott sig finna, att just på grund av andens och materiens
enhet, läkemedlet verkade både kemiskt-dynamiskt och psykiskt på en
gång. En nyare tids medicin hade utstrukit läkemedlet eller det
materiella underlaget och antagit i hypnotismen en rent psykisk eller i
diet och kroppsrörelser en vulgär, ofta skadlig mekanisk metod. Dessa
överdrifter ansåg han vara nödvändiga och välgörande övergångsformer,
oaktat försöken krävt sina offer, såsom då man med kallt vatten rev opp
nervösa personer i stället för att lugna dem med varma bad eller
tröttkörde svaga med våldsamma promenader i rå luft.
Han hade ansett sig finna, att de gamla läkemedlen kunde tjäna ännu
liksom åskådningsmateriel, populärt talat, för att väcka och ändra
stämningar, och likasom den gruppen adstringentia verkligen åstadkom en
sammandragning av magsäcken, så framkallade desamma likasom en
koncentrering av själens spridda krafter, vilket den förslappade
drinkaren visste av erfarenhet, då han om morgonen drog upp sitt
utgångna verk med en bitter.
Denna kvinna kände sig illamående i kroppen utan att direkt vara det.
Därför komponerade han nu en serie läkemedel, av vilka det första skulle
framkalla ett verkligt fysiskt illabefinnande, varigenom patienten
skulle tvingas att lämna det sjukliga själstillståndet och få det rent
lokaliserat i kroppen. Till den ändan uttog han ur sitt husapotek den
vidrigaste av alla droger eller dyvelsträck, som bäst kunde framkalla
tillståndet av allmänt illamående och i så stor dos att verkliga
konvulsioner skulle uppstå, det vill säga: hela fysiken med luktsinnet
och smaken skulle resa sig i revolt mot detta för kroppen främmande ämne
och alla själens funktioner rikta sin uppmärksamhet på att avlägsna
detta. Därmed vore de inbillade smärtorna glömda, och det gällde sedan
endast att efter varandra framkalla övergångar från den ena vidriga
förnimmelsen ner genom allt svagare, tills slutligen befrielsen från det
sista stadiet genom en uppåtstigande skala av kylande, täckande,
mjukande, mildrande medel återväckte en fullkomlig lustkänsla såsom
efter genomgångna mödor och faror, vilka det är ljuvt att minnas.
Efter att ha klätt sig i en vit kaschmirjacquett och knutit en
crèmefärgad halsduk med svaga ametistfärgade randningar, påtog han för
första gången sedan damernas ankomst sitt armband. Varför allt detta,
kunde han icke säga; men han gjorde det under inflytandet av en
stämning, hämtad från sjukbädden, han skulle besöka, och som han
framkallat inom sig. Och när han nu såg sig i spegeln utan att observera
sitt ansikte, märkte han, att hans yttre stämde milt, sympatiskt men
även ovanligt och dragande uppmärksamheten till sig, utan att uppröra en
nervös person.
Därpå samlade han sina rekvisita såsom en magiker, den där går att göra
konster, och gav sig i väg till sjukbädden.
När han blivit ledd in i kammaren, såg han flickan ligga på soffan,
iklädd en persisk morgonrock och med utslaget hår. Ögonen voro
onaturligt stora och stirrade föraktligt på den inträdande.
Intendenten kände sig ett ögonblick förlägen, men endast ett ögonblick,
varpå han gick fram och fattade hennes hand.
-- Hur är det med er, fröken Maria? frågade han deltagande.
Hon skärpte ögat, som om hon ville se igenom honom, men svarade intet.
Han tog upp sitt ur, räknade pulsslagen och sade:
-- Ni har feber.
Detta ljög han, men han måste vinna hennes förtroende, och det hörde
till kuren.
Flickans ansikte ändrade också strax uttryck.
-- _Om_ jag har feber! O, jag tror, att jag brinner opp!
Hon hade fått beklaga sig, och den fientliga stämningen mot den
inträdande hade givit vika, så att ledningskontakt kunde uppstå.
-- Vill ni lova att lyda min ordination, så skall jag bota er, upptog
intendenten samtalet, under det han lade sin hand på hennes panna.
Vid ordet lyda kände han, hur patienten röck till, som om hon icke alls
ville lyda, men i detsamma föll armbandet ner inunder manschetten, och
den inbillningssjukes motstånd upphörde.
-- Gör med mig vad ni vill, svarade hon undergivet, under det hon höll
ögonen fästade på den gyllene ormen, vilken fascinerade henne och väckte
hennes fruktan för något okänt.
-- Jag är inte läkare till yrket, som ni vet, men jag har studerat
konsten och vet så mycket som behövs för tillfället. Här har jag en
drog, som är mycket svår att ta, men den brukar vara ofelbar. Jag är
ingen hemlighetsmakare och skall säga er, vad jag ger er in. Detta är
gummiresina (_Asafoetida_), som beredes av roten till en mångårig ört,
vilken växer i Steniga Arabien.
Flickan lystrade vid ordet Arabien, som förmodligen väckte några tankar
på vällukter, vilka icke kunde nedtysta lady Macbeths stinkande brott.
Hon tog därför emot skeden och luktade på innehållet. Men i samma
ögonblick kastade hon huvudet tillbaka och utropade:
-- Jag kan inte!
Han lade sin arm om hennes nacke, kraftigt och milt, räckte skeden ännu
en gång och jollrade:
-- Visa nu, att ni är ett snällt barn!
Därpå hällde han i henne drogen, utan att hon kunde göra motstånd.
Hon föll tillbaka mot soffdynorna, och hennes kropp vred sig under
smärtorna av det vidriga intrycket, som det vitlöksluktande hartset
framkallat; och hennes ansikte uttryckte en fasa, såsom om allt ont och
motbjudande i denna världen hopat sig över henne. Och med bedjande röst
anhöll hon få vatten för att befria sig från kvalen.
Det fick hon ej, utan hon måste lägga sig ner och överlämna sig på nåd
och onåd åt de obehagliga känslor läkemedlet väckt.
När han nu såg henne upplöst av vämjelse, framtog han sin drog numro
två.
-- Nu, fröken Maria är ökenvandringen i Steniga Arabien slut och nu
skall ni upp på alpen och dricka bergluft, koncentrerad i den raska
gentianans beska rot, gul som solskenet, sade intendenten med en
uppmuntrande, manhaftig stämma.
Viljelös mottog flickan den bittra drogen och for tillsammans, som om
man stött en kniv i henne.
Men strax därpå reste hon sig, som om hennes spridda krafter ryckt
tillhopa och energien kommit igen. Det våldsamma medlet hade förtagit
det förras vidriga smak, men retade maghinnorna genom sin skärpa, och
ökade pulsen.
-- Nu ska vi släcka elden med täckena, fortfor intendenten. Och nu gå vi
till Bretagnes havsstrand att hämta balsam i den milda Caraghéenalgen.
Känner ni, hur mjukt limmet lägger sig skyddande över de angripna
magväggarna; och märker ni doften av havets salter?
Ett stilla lugn bredde sig över patientens upphetsade ansikte, och som
läkaren nu ansåg henne kraftig nog att höra på hans tal, började han
reminiscera Bretagnes kuster, seglingar på Atlanten, livet hos fiskarne
i Quimper och sjöfågelsjakter vid Sarzeau.
Hon följde med hans berättelse, men syntes ännu något tröttad, varför
han avbröt och gav henne en symfoni han kallade och som återgav i text
den klassiska rutan, känd såsom vinkrydda av medeltidens brudfolk, den
himmelska angelica, den familjedoftande krusmyntan, med en liten touche
av Cardebenedikt för att hålla friskheten vid makt och ett grand
enbärsolja för att få tala om skogen.
Han liksom masserade henne med stämningar, ryckte henne från sjukliga
tankar genom att låta henne färdas i fantasien från plats till plats,
beresa hela Gamla och Nya världen, få visioner av alla slags landskap,
alla folkslag, alla klimat. När hon syntes trött, gav han henne en sked
citronsaft med litet socker, som kylde och mildrade, så att hon efter en
passerad förfärlig halvtimme mottog den enkla förfriskningen som en stor
njutning, vilken förmådde henne att le.
-- Vänd er nu åt väggen, bad intendenten, och låtsas sova i fem minuter,
medan jag går ut och talar vid kammarrådinnan.
Intendenten, som kände sina krafter svika, måste gå ut i friska luften
för att hämta sig. Och han behövde endast kasta en blick ut över den
halvljusa natthimlen, ut över det stålblå havet, sluta ögonen och
försöka att tänka på ingenting för att känna, huru den i oordning bragta
hjärnan likasom lade sig till rätta igen och fortsatte sin växande,
lidande gång framåt efter att ha vridits baklänges ett stycke.
Men under det han sålunda blev stående med armarne över bröstet,
halvsovande, hörde han dock en tanke surra i ena örat: Ett barn på
trettifyra år!
Så vaknade han och steg in i stugan igen.
Fröken Maria satt på soffan med det upplösta håret behagsjukt kastat
omkring sig, men såg eljes fullkomligt frisk och nyter ut.
Intendenten framtog nu ur sin korg en flaska syrakusavin och ett paket
ryska cigarretter.
-- Nu skall ni låtsas, att ni är frisk, sade han, och att vi träffas
efter en lång resa. Därpå skall ni dricka ett glas sött sicilianskt vin
och röka en cigarrett, ty det hör till kuren.
Flickan syntes göra en ansträngning att dölja okända lidanden, men
drack, allt under det hon höll ögonen fästade på armbandet.
-- Ni ser på mitt armband, bröt intendenten tystnaden.
-- Nej, det gjorde jag inte, förnekade flickan.
-- Det fick jag av en kvinna, som naturligtvis är död, eftersom jag inte
lämnat igen det.
-- Har ni älskat, ni? frågade flickan, starkt betvivlande.
-- Ja, men med öppna ögon! När man eljes anser det berömvärt att bruka
sitt förnuft, varför skulle man då släcka det, när man ämnar taga ett av
de viktigaste stegen i livet?
-- Jaså, man skall vara beräknande i sin kärlek?
-- Starkt, otroligt beräknande, när det gäller att släppa lös en av de
vildaste drifterna!
-- Drifterna?
-- Drifterna! Ja!
-- Ni tror inte på kärleken?
-- Ni framställer frågor, som icke äga något svar! Tro på kärleken i
allmänhet? Vad menar ni med det? Det finns en massa arter av kärlek, som
äro motsatta som svart och vitt! Inte kan jag tro på båda på en gång,
alla på en gång.
-- Och den högsta arten?
-- Den intellektuella; i tre étager dock som det engelska huset. Överst
arbetsrummet, under sovrummet och köket i jordvåningen.
-- Så praktiskt! Men kärleken, den stora, är icke beräknande, den har
jag föreställt mig som det högsta, som en storm, ett åskslag, ett
vattenfall!
-- Som en rå, ohejdad naturkraft? Så uppenbarar den sig hos djuren och
lägre varieteter människa ...
-- Lägre? Äro inte alla människor lika?
-- Jo, jo! Alla mänskor äro lika som två bär; ynglingar och gubbar, män
och kvinnor, hottentotter och fransmän. Visst äro de lika! Se på oss två
bara! Fullständigt lika, bara skägget, som står oss emellan! Förlåt, min
fröken, nu ser jag att ni är frisk, och nu lämnar jag er. Sov gott!
Han hade rest sig och tagit sin hatt, men i nästa ögonblick stod flickan
vid hans sida med hans båda händer slutna mellan sina och med samma
slags blick, varmed hon första gången besegrat honom, bad hon: stanna!
Under dessa brinnande blickar och dessa handtryckningar erfor han något
som han tänkt sig en ung flicka skulle känna, då hon stod under
inflytande av en förförares eldiga angrepp. Han blev förvirrad, och det
uppreste sig inom honom en känsla av kränkt blygsamhet, sårad manlighet.
Han lösgjorde sina händer, drog sig tillbaka och sade med lugn stämma,
skärande av konstlad köld:
-- Besinna er!
-- Stanna, eller jag söker er på ert rum! ljöd flickans exalterade svar,
som tycktes innebära en hotelse utan vädjan.
-- Då stänger jag min dörr!
-- Är ni en man, ni? klingade i ett hårt skratt hela utmaningen.
-- Ja, i så hög grad, att jag vill vara både den väljande och den
angripande, och jag tycker inte om att bli förförd!
Därmed gick han och hörde bakom sig ett buller, som om en mänskokropp
fallit omkull och slagit sig mot möbler.
När han kom ut, höll han på att vända om, ty han befann sig av
själsansträngningen i ett svaghetstillstånd, som gjorde honom mycket
mottaglig för intryck av andras lidanden. Men när han blivit ensam några
sekunder och samlat sig, så att hans styrka återvänt, kände han sig fast
besluten att bryta detta förhållande, som hotade att inkräkta på hela
hans själsliv, och i tid klippa av förbindelsen med en kvinna, som så
tydligt visat, att det endast var hans kropp hon åtrådde, under det hon
utspydde hans själ, den han ville gjuta in i denna livlösa köttbild. Hon
njöt av klangen i hans röst, men tankarne tog hon ej emot i andra fall,
än där de voro till direkt gagn; han hade ofta överraskat henne med att
betrakta linjerna i hans figur, och hon brukade understundom tanklöst
fatta om hans överarm, vars svällande muskel bildade en vulst under det
mjuka klädet. Han erinrade nu dessa många utmaningar vid badet, vid
seglingar, vid uppstigandet i utkiken, som han aldrig besökte, emedan
det oroade hans nervsystem att stå på en höjd utan tillräckligt stöd.
Och nu i afton, när han sett detta utbrott av ohejdad moderpassion,
insåg han med fruktan, att denna kvinna icke var av den utvecklade ras,
som kunde individualisera sin kärlek till en viss, att han för henne
endast spelade rollen av den oumbärliga könsmotsättningen i allmänhet.
Han hade vandrat ner till stranden för att svalka sig, men natten var
ljum. Havet hade stannat sin gång, och i nordväst låg himlen svagt
melonfärgad, men ute i öster över vattnet vilade natten. Strandklipporna
voro ännu ljumma, och han satte sig i en av dessa många vilstolar, dem
kölden sprängt ut och böljorna slipat glatta.
Det nyss genomlevade drog förbi honom, och nu, när sinnet lugnat av, såg
han händelsen i ett annat ljus. Så hade ju alltid hans dröm varit, att
han skulle väcka en kvinnas kärlek i den grad, att hon skulle komma
tiggande, krypande till honom, sägande: jag älskar dig; värdigas älska
mig! Så vore ju naturens ordning, att den svagare nalkades den starkare
med ödmjukt sinne och icke tvärtom, ehuru det senare ännu var fallet med
dem som levde i kvarlevor av vidskepliga föreställningar om något
mystiskt överhögt hos kvinnan, sedan likväl forskningen uppdagat, att
det mystiska endast var oreda och det överhöga endast en diktsamling av
den manliga driftens sammanpressade begär.
Nu hade hon kommit så, som han drömt sig det; den från fördomar befriade
kvinnan av en ny tid hade visat hela sitt inres glödande natur, och han
hade dragit sig tillbaka. Varför? Kanske att hävdens och vanans bud ännu
regerade honom! Ty det låg ju intet oblygt i hennes utbrott, intet spår
av skökans utbjudande, icke en ohövisk åtbörd eller fräck min! Hon
älskade honom på sitt sätt! Vad kunde han begära mer, och med en sådan
kärlek kunde han trygg anknyta sig vid henne, då kanske icke mången man
kunde skryta med att ha tänt en sådan låga. Men han kände ingen stolthet
över att ha vunnit henne, ty han kände sitt värde, han erfor snarare ett
tryckande ansvar, som han ville bli fri ifrån. Och därför måste han
resa.
I tankarne satt han nu och packade sina saker. Han plockade ihop från
skrivbordet och såg den tomma, gröna duken; tog bort lampan, som spritt
ljus om kvällen och gnistrande färg om dagen. Och där blev ett tomrum.
Klädde av väggarne deras tavlor och vävnader, och de vita, trista
matematiska figurerna stego fram; lyfte ner böckerna från hyllorna, och
den rysliga ödsligheten grinade emot honom, enformigheten, nakenheten,
fattigdomen!
Och så kom tröttheten av kroppsansträngningen, resefruktan med dess
förlamande verkan; ängslan för det okända, dit han nu skulle kastas;
saknaden av det invanda och av hennes sällskap. Och han såg den unga
flickan i sin barnsliga och dock majestätiska skönhet; hörde hennes
klagan, såg hennes bleknade kinder, som en annan skulle komma att rodna
igen efter en tids förlopp.
Så hade han lidit igenom alla skilsmässans kval en hel kvart, vilken
förefallit honom lång som timmar, då han i sommarnattens halvskymning
såg en kvinnogestalt teckna sig mot den ljusa himmeln uppe på berget. De
härliga konturerna, dem han kände så väl, antogo ännu ädlare
proportioner mot den numera blekgula skyn, vilken likaväl kunde vara
slutet på en solnedgång som början på en soluppgång. Hon tycktes komma
ifrån tullstugan och syntes söka något eller någon. Barhuvad och med
håret ännu hängande kring axlarne, kastande med huvudet för att spana,
syntes hon plötsligen ha upptäckt, vad hon sökte, och med raska steg
störtade hon ner till stranden, där den återfunne var sittande, orörlig,
utan makt att fly, utan vilja att ge sig till känna. Och framkommen föll
hon ner, lade sitt huvud i hans knä och talade vilt, blygt, bedjande,
som om hon ville förintas av skam utan att kunna lägga band på sin
tunga.
-- Gå icke ifrån mig, snyftade hon. Förakta mig, men hav förbarmande!
Älska mig, älska mig, eller jag går dit, därifrån jag aldrig mer kommer
tillbaka!
Nu vaknade hos honom hela mannaålderns oerhörda kärleksträngtan. Men när
han såg kvinnan för sina fötter, väcktes även mannens nedärvda
riddarkänsla, som i sin maka ville se härskarinnan, icke slavinnan, och
han reste sig, lyfte upp henne, lade sin arm om hennes liv och tryckte
henne till sig.
-- Vid min sida, Maria, icke vid mina fötter, sade han. Du älskar mig,
ty du visste, att jag älskade dig, och nu är du min, för livet. Och du
kommer aldrig levande ur mina händer, hör du! För hela det långa livet.
Och nu sätter jag dig på min tron och ger dig makten över mig och mitt,
mitt namn och min egendom, min ära och min gärning, men glömmer du, att
det är jag, som förlänat dig makten, och missbrukar du den eller
överlåter den, så störtar jag dig som en tyrann så djupt, att du aldrig
skall se solen lysa mer! Men det kan du inte, ty du älskar mig, icke
sant, du älskar mig?
Han hade satt henne ner i bergstolen, böjt knä och lagt sitt huvud i
hennes sköte.
-- Jag lägger mitt huvud i dina knän, fortfor han, men klipp icke mitt
hår, medan jag sover vid din barm; låt mig lyfta dig, men drag icke ner
mig; bliv bättre än jag, ty det kan du, då jag skyddar dig för
beröringen med världens smuts och elände, som jag skall ta uti; adla dig
med de stora egenskaper, som jag saknar, så bliva vi tillsammans ett
fullkomligt helt.
Hans känslor började få tankens kyliga färg och syntes vilja släcka
hennes exaltation, så att hon avbröt honom med att lägga sitt glödande
ansikte mot hans, och när han icke besvarade hennes smekning, tryckte
hon en brinnande kyss på hans mun.
-- Du, barn, sade hon, törs du icke kyssas, när ingen ser det!
Då sprang han upp, grep henne om nacken och kysste henne på strupen
upprepade gånger, tills hon lösgjorde sig och med ett skratt ställde sig
upprätt framför honom.
-- Du är ju en riktig liten vilde, bannade hon.
-- Vilden finns där, akta dig! svarade han, och så tog han henne om
livet, och de vandrade framåt i den ljumma sanden, som viskade om deras
fötter.
Och nu blixtrade fyren i fjärran, sedan luften svalat av sig och daggen
fallit. Ute från bådarna hördes skälarnes rop som från skeppsbrutna.
De gingo en timme och fler, och de talade om första mötet, om de hemliga
tankarne då och då, om framtiden, om den stundande vintern, om utländska
resor; och under tiden kommo de ut på udden, där stenkumlet med korset
stod rest till åminnelse av ett skeppsbrott med drunknade.
Plötsligt sågo de två skuggor skymta, smyga undan och försvinna.
-- Det var Vestman och svägerskan, sade Borg. Fy! Om jag vore mannen,
skulle jag sumpa henne!
-- Inte honom? kastade flickan fram mera bjärt än hon ville.
-- Han är inte gift! svarade Borg kort; det är skillnaden!
Det blev tyst, obehagligt, så att man började leta samtalsämnen, och
under tiden viskade tankarne, som löst sig ur förtrollningen; och han
längtade redan tillbaka till förtrollningen, till ruset, som
förblindade, som gjorde grått till rosenrött, som byggde piedestaler,
som satte guldkanter på spräckt porslin.
I detsamma vände de vid bergsväggen för att anträda återfärden. Vinden,
som sovit, började nu dra emot, och i sin beklämning kände den väckta
älskaren, huru det fläktade svalt. Det var nordan, som han väntat och
vilken han nu hälsade som räddaren. Ty i en sekund, då flickans
motsägelse i en livssak likasom knäckt sönder något i honom, så att han
känt, det hennes väsen endast kunde lödas vid hans, icke hopsmältas, om
ej han först uppgivit motståndet och överlämnat sig helt och fullt, grep
han nu ögonblicket att stiga upp igen utan att trampa henne.
-- Varför hatar folket mig? frågade han helt tvärt.
-- Därför att du är dem överlägsen, undslapp det flickan, utan att hon
märkte, vilken bikt hon avgav.
-- Det tror jag ej, svarade han, ty deras förstånd räcker icke till att
uppskatta min överlägsenhet.
-- Deras hat kan förvända synen på dem!
-- Utmärkt svarat! Men om de fingo se underverket, skulle deras ögon
öppnas?
-- Kanske! Om undret väckte fruktan.
-- Nå, så ska de få undret! I morgon klockan tio skall järtecknet ske!
-- Vilket?
-- Det som jag lovat dig!
Flickan såg med häpnad i hans ansikte, som om hon ej trodde, vad han
sade. Därpå invände hon skrattande:
-- Om det blir mulet väder då?
-- Det blir det inte, svarade intendenten bestämt. Emellertid, efter som
vi nu ha kommit redan så långt, att vi tala om vackert väder, så kan vi
också tänka på vad din fru mor skall säga om detta.
-- Det lägger hon sig inte i, svarade flickan genast.
-- Förvånande att inte en mor fäster vikt vid, med vilken man hennes
dotter går att binda släktskap och vars namn hon skall bära! Kan det
vara henne likgiltigt?
-- God natt nu! avbröt fröken Maria och sträckte fram sin mun att bli
kysst. I morgon bittida kommer du på visit! Inte sant!
-- Helt visst, svarade han, helt visst!
Och hon gick.
Men han blev stående på sin plats och såg hennes ranka figur höja sig
mot den nu svavelgula skyn, när hon steg upp på bergskullen; och när hon
kommit högst upp, vände hon sig om, kastade en slängkyss, och så syntes
hon sjunka bakom sluttningen, tills han endast såg hennes huvud med det
utslagna håret, som fladdrade i nordanvinden.


ÅTTONDE KAPITLET.

När intendenten följande morgon satt vid kaffebordet inne hos sin
trolovade, efter att ha utan vidare blivit mottagen som svärson, erfor
han ånyo det sammansatta intrycket av ett stort lugn över att vara
intagen i en liten krets, där gemensamma intressen sammanhöllo till
oinskränkt förtroende, och på samma gång en ängslan över att behöva
uppgiva sig själv inför dessa mångfaldiga hänsyn, som sympati och
släktskap medföra. Den föregående aftonen hade rusat fram i hans liv,
blandande smått och stort, som livet erbjuder det; hela hans
kärlekshistoria, som han drömt sig med öppna ögon, hade ändock skett med
avsiktligt förbundna. Han hade blundat för flickans låtsade eller
inbillade sjukdom, blundat så skarpt, att han narrat sig själv att taga
den allvarsamt, ty hade han icke gjort så, utan från första stunden sagt