I Havsbandet - 10

hämndgirige Guden sitter i ert hjärta, där ni nyss påstod, att ni
stämmer möte med honom?
Snärjd i sina egna ord kunde predikanten icke längre lägga band på sig.
-- Häda ni! Nu vet jag, vem ni är! Men äpplen faller inte långt från
trädet! Nu förstår jag hela satans funder. Ni bygger Herran ett hus till
horehus för att offra åt en sköka! Ni spelar trollkarl och magiker för
att få folket att falla ner och tillbedja förnekaren. Men så säger
Herren: Salige äro de som två sina kläder, att de må få tillträde till
livets träd och genom portarne ingå i staden. Utanför äro hundarne och
trollkarlarne och horkarlarne och mördarne och avgudadyrkarne och alla,
som älska och göra lögn!
De sista orden hade han utan att behöva söka dem annanstädes än på
läpparne utslungat med en otrolig övning och exaltation, och liksom
fruktande ett dräpande svar, som skulle försvaga intrycket, vände han
ryggen till och gick ner till sin båt.
* * * * *
Dimman hade under tiden lyftat, och havet bredde sig rent blått,
lugnande, frigörande.
Intendenten satt kvar en stund i sin bergstol, grubblande över själens
underkastelse under samma lagar som de fysiska krafterna. Vinden rev upp
en våg nere vid Estland, vågen jagar en annan och den sista, som
fortplantade rörelsen på svenska kusten, flyttade en liten kiselsten,
som utgjorde stöd åt ett klippblock; och efter en mansålder skulle
följderna visa sig i blockets nedstörtande, vilket skulle ha till följd
en ny underminering av den blottade klippan, som nu låg oskyddad.
Hans hjärna hade för tjugofem år sedan utslungat ett för honom
betydelselöst ord; ordet hade inträngt genom ett öra och satt en hjärna
i så stark rörelse, att den dallrade ännu efter att ha givit riktningen
åt en människas hela liv. Och vem visste, om icke denna
innervationsström ånyo förstärkts genom beröring och friktion, så att
den om igen med förstärkta krafter skulle urladda sig och bringa andra
motkrafter i rörelse, åstadkomma skakningar och förstörelse i andras
liv!
Nu när predikantens båt sköt fram om udden och höll ner på Österskäret,
fick intendenten en sådan bestämd känsla av att där satt en fiende, som
tågade ner på hans positioner, att han reste sig för att gå till sin
båt, fara hem och sätta sig i försvarstillstånd.
* * * * *
Väl kommen i båten och lugnad av sjöarnes sakta gungning, fick han en
häftig lust att ännu dröja några timmar på havet i fullständig ensamhet
och låta de sista störande intrycken blåsa bort.
Varför skulle han också frukta denne mans inflytande på fästmön, då
denna ändock skulle visa sig omöjlig till en förening för livet, om hon
sjönke tillbaka i nivån med de obildade. Men likafullt harmade det
honom, att denna fruktan fanns där. Den påminde om de mäns uppförande,
vilka levde i den oro att förlora, som stämplades med det löjliga namnet
svartsjuka. Var det känslan av oförmåga att behålla, som röjde en
svaghet hos honom? Eller var det icke snarare en svaghet hos henne att
icke kunna hålla sig kvar, när ballongen skulle stiga, lämnande
religionens nödankare och kastande känslornas ballastsäckar? Nog var det
senare rättast, oaktat det hade fått en viss hävd för sig av dem, som
icke hade något att förlora.
Han hade nu gjort slag och låg under skäret i sydost, en kant, från
vilken han icke betraktat sitt fängelse förr. Högst uppe på backen såg
han skelettet av det ofärdiga kapellet med dess ställningar, men han såg
icke till några arbetare, oaktat morgonen var långt framskriden. Han
märkte icke heller några båtar ute på fiske; det rådde i det hela stor
stillhet på skäret, och inga människor syntes heller till vid tullstugan
eller lotsarnes utkik. Han lade båten på en ny bog för att segla runt
skäret. Men när han kom på yttersidan, blevo sjöarne högre, och han vann
endast obetydligt på slagen, så att det tog en hel timme, innan han
kunde länsa ner till hamnen. Nu såg han stugan, där fruntimren bodde,
och strax som han sköt förbi hamnudden, märkte han alla öns innevånare
samlade omkring huset, på vars förstugukvist predikanten stod barhuvad
och talade.
Med full insikt, att här förestod strid, landade han, tog ner seglen och
gick upp på sin kammare.
Genom det öppna fönstret hörde han nu en psalm sjungas.
Nu skulle han velat sätta sig att arbeta, men tanken på, att han snart
skulle kunna avbrytas, hindrade honom att någonsin börja.
En pinsam halvtimme förflöt, under vilken han erfor tydligare än
någonsin förr, att han icke ägde sig längre, icke behärskade ett par
kvadratmeter, på vilka han kunde stänga sig inne för att undvika
beröring med själar, som likt musslor på valens hud slogo sig fast för
att slutligen med sin tyngd hindra hans fart.
Dörren öppnades nu efter en kort knackning, och fröken Maria stod där
framför honom, med ett nytt uttryck i ansiktet, liknande smärtsam
förebråelse och överlägset medlidande.
Hon kom också med känslan av att ha en massopinion med sig, bakom sig
och kände sig därför stark mot den ensamme.
Han lät henne tala först för att få någon utgångspunkt.
-- Var har du varit? började hon med ett försök att icke låta alltför
övermodig.
-- Jag har varit ute och seglat!
-- Utan att bjuda mig med?
-- Inte visste jag, att du höll så strängt på det!
-- Jo, det visste du, men du ville nog vara ensam med dina mörka tankar!
-- Kanske!
-- Säkert! Tror du inte, jag märkt det! Tror du inte, jag sett, hur du
ledsnat på mig!
-- Inte har jag ledsnat på dig, då jag vallat dig dag ut och dag in, och
en morgon, då du brukar sova, tog mig friheten att segla ett par timmar.
Men du har visst ledsnat på att lära fisket, ty jag har inte sett dig en
enda gång ute på sjön.
-- Det fiskar inte nu, som du väl vet! svarade fröken Maria med full
övertygelse, att hon talade sant.
-- Nej, jag ser det! invände intendenten med avsikt att nalkas själva
minan, med risk av en explosion. Jag ser, hur folket övergivit arbetet
för att höra predikningar ...
Nu var det färdigt till utbrott.
-- Var det inte du, som ville ha kyrka härute?
-- Jo, om söndagarne. Sex dagar skall man arbeta, men på den sjunde gå i
kyrkan. Men här arbetas numera ingen dag, utan predikas alla. Och i
stället för att bereda sig och de sina en hygglig utkomst här på jorden,
så löpa alla i kapp efter något så ovisst som himlen. Själva arbetarne
på kapellet ha lupit från, så att den kyrkan få vi väl aldrig se under
tak, och jag väntar var stund få höra, att fattigdomen utbrutit, så att
vi få vara betänkta på välgörenhet ...
-- Det var just vad jag ville tala om! avbröt fröken Maria, glad att ha
sluppit taga upp ämnet, förbiseende likväl, att det i förväg var uttömt
av intendenten.
-- Jag har icke kommit hit för att utöva välgörenhet utan för att lära
folket reda sig utan välgörenhet.
-- Du är en i botten hjärtlös person, fastän du visar dig vara en annan.
-- Och du vill visa ditt stora hjärta på min bekostnad utan att vilja
offra en meter av plisséerna på din klädning.
-- Jag hatar dig! Jag hatar dig! utbrast flickan och fick ett ohyggligt
uttryck i ansiktet. Jag vet nog, vem du är, jag vet allt, allt, allt!
-- Nå, varför lämnar du mig inte då? frågade intendenten med en stålkall
ton.
-- Jag ska lämna dig! Jag ska! ropade hon och nalkades dörren, men utan
att gå.
Intendenten, som satt sig vid bordet, tog en penna och började skriva
för att komma ifrån all frestelse att återknyta ett samtal, som var
slut, då allt blivit sagt.
Han hörde som i en dröm, huru det snyftades och huru dörren stängdes,
huru steg ljödo i farstun, knarrade i trappan.
När han så vaknade och läste på papperet, över vilket hans penna flugit,
såg han, att där var skrivet ordet Pandora så många gånger, att han
kunde anse en mycket lång stund ha förflutit, sedan uppträdet slöts.
Men så slog honom ordet, och som hans nyfikenhet väckts över dess
betydelse, vilken han glömt under årens lopp, ehuru han hade ett svagt
minne därom från mytologien, tog han sitt handlexikon från bordet,
öppnade och läste:
»Pandora, antikens Eva, jordens första kvinna. Skickades av gudarne,
såsom hämnd för att Prometheus stal elden, ner till människorna med alla
olyckor, som sedan dess befolkat världen. Framställes i poesien under
skepnad av ett gott, som är ett bländande ont, en skapelse, anlagd på
bedrägeri och överrumpling.»
Detta var mytologi likasom sagan om Eva, vilken förskaffat människan ut
ur paradiset. Men när sagan bekräftade sig från tidevarv till tidevarv
och han själv erfarit, hurusom närvaron av en kvinna på detta lilla
jordstycke ute i havet redan gjort skymning, där han velat sprida ljus,
så måste det dock ha legat en tanke under den helleniske och judiske
poetens bildtal.
Att hon hatade honom, det kände och insåg han, då hon gjorde gemensam
sak med hopen därnere, men på hennes kärlek ville han icke heller
tvivla, om ock denna kärlek endast bestod i maskrosens dragningskraft
till solen för att få låna ljusstrålar till en dålig imitation av den
gula skivan. Men där fanns något lågt också som hos det låga, något ont
med begär att skada, en maktkamp, som var oberättigad, då det gällde för
honom en seger över det oförnuftiga. Att säga henne det, ja, det vore
att bryta förhållandet, då detta avhängde av hans underkastelse eller
åtminstone erkännande av hennes överlägsenhet, och det vore ju att bygga
ett liv på en nödlögn, som skulle gro, växa och kanske kväva alla
möjligheter till ett ärligt samliv. Däri låg just den djupaste orsaken
till alla äktenskaps relativa olycka, att mannen gick in i föreningen
med en ibland uppsåtlig lögn, oftast rov för en hallucination, då han
diktade in sitt jag i den varelse han ville assimilera. Av denna
synvilla, _second sight_, hade Mill blivit dårad till den grad, att han
trott sig ha fått alla sina skarpa tankar av den enfaldiga kvinna han
uppdragit åt sig.
Det var kärlekens pris från urminnes tid, att mannen skulle förtiga, vem
kvinnan var, och på denna tystlåtenhet hade sekler byggt ett kaos av
lögner, dem vetenskapen icke vågat rubba, som de modigaste statsmän icke
vågade röra vid och som kom teologen att förneka sin Paulus, när det
gällde kvinnan i församlingen.
Men hans kärlek hade just börjat och tagit eld, när han i hennes
bedjande blickar sett henne skåda upp till honom, och den kärleken hade
gått, när hon kom med dumhetens segerleende efter att ha trampat ner,
vad han velat dana till hennes och mångas lycka.
-- Slut! sade han för sig själv, reste sig och stängde sin dörr.
Slut med hans ungdoms förhoppning att finna den kvinna han sökte: »Den
kvinna, som var född med nog förstånd att inse sitt köns underlägsenhet
under det andra.»
Han hade visserligen då och då träffat en och annan, som medgivit
faktum, men som slutligen och alltid reserverat sig mot orsaken till
förhållandet, skyllande på ett obefintligt förtryck, lovande sig att med
större frihet snart vara förbi mannen, och så hade kampen varit i full
gång.
Han ville icke slita ut sin intelligens i en ojämn strid med mygg, dem
han icke kunde träffa med käppen, emedan de voro för små och för många,
därför skulle det nu vara slut för alltid med det fåfänga sökandet efter
det obefintliga. Han skulle låta alla sina krafter gå ut i arbetet,
lägga igen släkt-, familj-, hem- och könsdriften och lämna
släktförökelsen åt de andra »reproduktionsdjuren».
Känslan att vara fri försatte hans själ i vila; och det föreföll honom
som om en spärrhake släppt tagen i hans hjärna, vilken började operera
utan hänsyn. Tanken på att han icke mera behövde göra sitt yttre
behagligt kom honom att lägga av en viss slags krage, som besvärat
honom, men vilken hans fästmö förklarat vara _chic_. Han lade om sitt
hår på ett bekvämare sätt och märkte, huru detta lugnade hans nerver, då
han legat i beständig strid med den chevelure, hans trolovade mest tyckt
om. Tobakspipan, som han älskat lik en gammal bekant och vilken han måst
stoppa undan, blev åter framtagen; morgonrocken och mockasinerna, dem
han icke vågat bruka på lång tid, förlänade åter denna frihet från
tryck, som påminde om ett luftigare medium, i vilket han kunde andas
obehindrat, tänka ogenerat.
Och nu, befriad från allt detta anpassningstvång, märkte han först,
vilket tyranni ända i detaljer han genomlevat. Han kunde gå i sitt rum
utan fruktan att bli uppriven av en knackning på dörren; överlämna sig
åt sina tankar utan att känna sig falsk.
Han hade icke njutit länge av den nyvunna friheten, förrän det knackade
på dörren. Det röck till i hans kropp, som om några förtöjningar ännu
hållit honom, och när han hörde kammarrådinnans röst, slog honom som en
klubba den nedtryckande tanken, att det icke var slut, utan att det
måste börjas omigen.
Först ämnade han låta dörren förbliva stängd, men känslan för det
passande, fruktan att anses feg förmådde honom att öppna. Och när han
såg den gamla damens vänliga, kloka ögon, då hon med ett gott leende och
en skalkaktig skakning på huvudet trädde in, föreföll det honom, som om
den sista halvtimmens uppträde endast varit en dröm, efter vilken han
uppvaknade glad för att den var överstånden.
-- Ha vi nu gnabbats igen! började gumman, förtagande det obehagliga i
anmärkningen med det förtroliga _vi_. Ni ska gifta er, barn, innan ni
bryter! Tro en gummas ord; och mena inte, att ni pröva era hjärtan som
förlovade; ty ju längre förlovade ni äro, dess värre blir det!
-- Men sedan är det försent att bryta, svarade intendenten. Och när man
redan upptäckt sådana skiljaktigheter i lynnen och meningar, så ...
-- Vad är det för meningar? Inte har ni olika meningar, inte, fastän
flickan hade tråkigt, när Axel var borta, och därför sprang hon efter
kolportören. Och vad lynnet beträffar, så kommer det och går, allt efter
som nerverna äro till. Och Axel, som är en sådan kunnig karl, skulle väl
veta, hurudana fruntimren äro!
Han ville kyssa hennes hand i första förtjusningen att träffa den
kvinna, som kände sitt kön, men så erinrade han sig, att han hört detta
sätt att tala illa om kvinnorna varje gång en kvinna velat vinna honom,
och att det mera var ett smicker än ett medgivande, ty när det kom till
allvaret, blev alltid yttrandet återtaget med ränta. Han inskränkte sig
därför att svara:
-- Vi få se tiden an, mor lilla! Gifta mig härute kan jag inte, men låt
oss bara komma till stan i höst ... förutsatt att Maria visar mera
sympati för mitt arbete och mindre motvilja mot mitt sätt att se världen
och leva livet.
-- Axel är så fasligt djupsinnig, och om en stackars flicka inte kan
alltid följa med, så är det ju inte något att undra på.
-- Jaja, men om hon inte kan följa med mig oppåt, så kan jag å andra
sidan icke följa med henne neråt, men det senare tycks vara hennes
bestämda vilja, så bestämd, att det föreföll mig i dag, som om det låg
ett dolt hat bakom densamma.
-- Hat? Det är bara kärlek, min vän! Kom nu ner och säg något vänligt,
så är hon bra igen.
-- Aldrig efter de ord, vi bytt i dag! Ty antingen betydde dessa ord
någonting, och då äro vi fiender, eller betydde de intet, och då är
åtminstone den ena parten otillräknelig.
-- Ja, hon är otillräknelig, men Axel skall väl veta, att en kvinna är
ett barn, ända tills hon blir mor. Kom nu, min vän, och lek med barnet,
annars väljer hon andra leksaker, som kunna vara farligare!
-- Ja, men, käraste, jag kan inte leka hela dagen utan att bli trött;
och jag tror inte Maria heller är så road av att bli behandlad som en
barnunge.
-- Jo, det är hon, bara inte det ser så ut! Ack, vilket barn Axel är i
de här affärerna!
Återigen en artighet, som från en annan än en svärmor varit en
förolämpning! Och när hon nu tog hans hand för att leda honom ut, kände
han allt motstånd upphöra. Hon hade genom att lämna hans argument
obesvarade fört frågan ut från resonemanget; hon hade blåst på härvan
istället för att reda den; smekt hans tvivel till ro och strukit bort
oron samt med sin atmosfär av kvinna, sina modersmanér fått honom att
nedlägga sin vilja till personlig frihet.
Och sedan han bytt rock, följde han lydigt, nästan med välbehag den
alltjämt jollrande gumman ner för trappan för att fortsätta leken och
påtaga bojorna.
Men nedkommen i förstugan möttes han av predikanten, som överlämnade ett
brev med lantbruksakademiens stämpel.
Intendenten bröt sigillet på stället, stoppade brevet i fickan, och glad
såsom om han fått något, ett samtalsämne, en åskledare, skyndade han att
meddela nyheten åt kammarrådinnan, som väntade.
-- Det kommer främmande, sade han. Ämbetet skickar mig en ung man, som
skall lära fiska.
-- Nå, det var roligt, att Axel får något manligt sällskap, sade gumman
med uppriktigt deltagande.
Och intendenten gick med lätta steg ner till den väntande fästmön, viss
att med en nyhet på handen straxt kunna hoppa över den obehagligaste av
explikationer.


TIONDE KAPITLET.

Några dagar senare, då intendenten varit ensam ute och seglat för att i
hemlighet lägga laxlinor och nu efter att ha försummat middagstimman
gick upp från hamnen, hörde han glam och skratt från fruntimrens
stugukvist. Utan avsikt att lyssna gick han ditåt, och när han kom till
västra gavelväggen, såg han genom stora kammarens tvenne fönster, vilka
sutto i stughörnets vinkel, att de båda damerna spisade middag ute och
hade en manlig gäst vid bordet. Han tog ett steg framåt och fick syn på
fröken Maria, som med blixtrande ögon lyftat ett glas vin för att räcka
över bordet till den manliga gästen, av vilken han endast såg ett par
breda skuldror. Hastigt kom det för honom, att han förr sett denna gest
och detta uttryck i flickans ögon, och han erinrade hennes första
uppenbarelse på kobben, då hon bjudit båtkarlen ett glas öl, varvid han
tänkt: hon koketterar för drängen! Men han förvånades nu, att han aldrig
sett detta uttryck i hennes ögon, då hon såg på honom själv. Skulle
hennes blickar endast reflektera hans? Eller dolde hon sitt innersta
alltid för honom, som skulle bli hennes offer?
Han betraktade henne en stund, och ju längre han såg, dess mer främmande
tycktes uttrycket i flickans ansikte, så främmande, att han blev rädd,
såsom då man upptäcker ett bedrägeri av sina närmaste.
-- När man får se så mycket, då man är osedd, vad skall man icke då få
höra? tänkte han och stannade bakom knuten för att lyssna.
Modren reste sig nu och gick in i köket, så att de båda unga blevo
ensamma.
I detsamma sänktes deras röster, och fröken Marias blickar blevo
simmiga, under det hon lyssnade till den främmandes med värme uttalade
ord:
-- Svartsjukan är den smutsigaste av alla laster, och i kärlek finns
ingen äganderätt ...
-- Tack för de orden! Tusen tack! sade fröken Maria och höjde sitt glas,
under det hennes ögon fuktades av några halvgångna tårar. Ni är en
verklig man, fastän ni är ung, ty ni tror på kvinnan.
-- Jag tror på kvinnan såsom det härligaste skapelsen frambragt, det
godaste och det sannaste, fortfor den unge mannen med ökad hänförelse.
Och jag tror på henne, därför att jag tror på Gud!
-- Ni tror på en Gud? återtog fröken Maria. Det visar, att ni även är
intelligent, ty det är endast dumheten, som förnekar Skaparen!
Intendenten ansåg sig ha hört nog, och för att i samma drag få se, huru
pass stor förställningsförmåga hans utkorade vän för livet kunde
besitta, steg han fram helt hastigt, sedan han lagt alla sina
ansiktsmuskler tillrätta och antagit ett strålande uttryck, som om han
vore hänryckt att få återse den efterlängtade.
Flickan behöll det svärmiska hänförda i sitt ansikte, och med samma eld
som den nyss uttalade trosbekännelsen på kvinnan framkallat mottog hon
sin fästmans omfamning och återgav den med en kyss, mera brinnande än
någonsin.
Därpå föreställde hon skämtsamt assistenten Blom, vilken anlänt redan
tidigt på morgonen och vunnit allas hjärtan på skäret, varande en
fiskare som ingen.
-- Och vi talade just om sillen i Bohuslän då du kom och störde oss!
slutade flickan presentationen.
Intendenten lät både lögnen, det farliga ordet »störde» och det
utmanande »_allas_ hjärtan», rinna av sig, under det han räckte handen
åt en jätteyngling om några och tjugo år, som, saknande större förmåga
av förställning, med en brottslings min fattade den räckta handen,
framstammande några obegripliga ord.
I detsamma kom modren ut, hälsade sin måg och började ordna på bordet.
Samtalet kom straxt i gång, och fröken Maria, troligen i känslan av att
ha ett stöd, började skämta över sin trolovades toalett.
-- Den där slöjan, vet du, är dyrbar, glammade hon; du skulle bara ha
parasollet med, när du sitter till rors.
-- Det kommer, det kommer, svarade intendenten, döljande det obehagliga
intryck, som denna exponering inför en underordnad och en främling
gjorde på honom.
Assistenten, som redan kände sig över den hänsynsfulle förmannen, men
ändock icke kunde underlåta att känna en misstämning i det grymma
behandlingssätt han rönte, fattades av ett taktlöst medlidande, och med
sina långa finger tummande på floret, som intendenten bar om hatten,
sade han:
-- Ja, men det är ganska praktiskt, det där! -- Och hastigt infallande i
den kurtisanta ton, han från första stunden antagit, tillade han: Och om
fröken Maria vore lika rädd om sin vackra hy ...
-- Som ni om era vackra händer! undslapp det flickan, under det hon
vidrörde den på bordet vilande handen, som rullade brödkulor, och hon
tycktes straxt vara tillbaka i en stämning, vilken fästmannen kunde
gissa ha rått hela förmiddagen.
Kännande sig löjlig som den, vilken äter ensam i mättas närvaro, behövde
denne hela sin nervkraft att undertrycka den beklämning, som den åhörda
konversationen framkallat. -- De komplimentera redan varandras
kroppsdelar i min närvaro, tänkte han med vämjelse. Men insåg genast,
att han vore förlorad, om han visade ett enda tecken till missnöje över
detta opassande uppförande, vilket missnöje straxt skulle stämplas som
den där smutsiga lasten, han nyss hört omtalas.
-- Assistenten har verkligen en ovanligt vacker och om intelligens
vittnande hand, sade han, under det han med kännaremin granskade
föremålet för hans fästmös beundran.
Men hon, som icke önskat denna överensstämmelse i åsikter, kastade åt
sidan och sökte ett nytt hugg åt hans förmenta dumhet.
-- Inte kan man tala om intelligenta händer, utbrast hon med ett skratt,
som lät något beskänkt.
-- Därför begagnade jag också det korrektare uttrycket om intelligens
vittnande ...
-- O, du filosof! hånskrattade flickan. Du drömmer, så du inte ser, att
vi ätit opp alla rädisorna för dig.
-- Det gläder mig, att det smakat en resande, och jag ser med nöje, att
ni förekommit mig i omtanken om hans välbefinnande, sade intendenten
tvånglöst. Tillåt mig att hälsa er välkommen, herr assistent, och önska
er mycken hugnad av er sejour här i ensamheten. Och nu lämnar jag er i
fröken Marias vård; hon kan ge er alla förberedande upplysningar om
fiskaffärerna, medan jag går upp och vilar mig. Farväl, min duva, vände
han sig till flickan; tag nu hand om den unge mannen och led honom på
den rätta vägen. Godnatt, mor lilla, dedicerade han sig till
kammarrådinnan och kysste hennes hand.
Hans sortie hade kommit alldeles oväntat, men dess fullständiga
motivering och avrundade form utan att lämna efter sig spår av en
ovillig sinnesstämning hade räddat honom från protester på samma gång
den gav honom sista ordet och ett övertag, som icke var honom unnat.
* * * * *
Uppkommen på sin kammare, hann han icke mer än förvåna sig över att
»fruktan att förlora» kunnat bibringa honom en sådan otrolig förmåga att
förställa sig, undertrycka obehagliga förnimmelser, göra sig hård,
förrän han låg på sin soffa med filten över huvudet och sov utan
drömmar. När han vaknade efter ett par timmar, reste han sig med ett
beslut, som han kände, att han bitit sig fast i för livet: att göra sig
fri från denna kvinna.
Men likasom hon genom vanan ätit sig in i hans själ, kunde hon endast på
samma väg gnagas ut igen; och det tomrum, han skulle lämna hos henne,
måste först fyllas av en annan. Av honom, vars själ tycktes ha satt
henne i brand vid första sammanträffandet.
Längre hann han ej, förrän det knackade.
Det var predikanten, som med många ursäkter trädde in och med någon
förlägenhet sökte framkrysta, vad han hade att förkunna.
-- Har nu intendenten, började han, märkt något likasom att folket här
är mindre samvetsgranna.
-- Det märkte jag genast, svarade intendenten. Vad är det nu, som hänt?
-- Joo, si arbetarne på kapellet säger, att det kommit bort bräder, så
att det inte räcker till att få det färdigt.
-- Det förvånar mig inte, men vad kan jag göra åt det?
-- Jo si, intendenten var ju med och skaffade ihop, vad som skulle vara!
-- Det var då det! Nu har jag ångrat det, sedan jag sett, att era
predikningar dragit folket från arbetet och indirekt gjort dem till
tjuvar.
-- Det kan man väl inte direkt säga ...
-- Nej, därför sa jag indirekt också! Men vill ni ha pengar, så vänd er
till annan person. Säg mig en sak: vem är den nya assistenten här?
-- Jo, han har varit sjökadett, sägs det förstås, och nu ska han lära på
fiske, efter som hans far är rik, sägs det, förstås.
Intendenten hade satt sig vid fönstret, när samtalet började, och åsåg,
huru fröken Maria och assistenten kastat varpa. Han hade även sett, huru
hennes klädning lyftats framtill varje gång hon lutade sig bakåt för att
bränna den andres boll. Nu såg han, huru assistenten skämtsamt lutade
sig neråt, när klädningen for upp, liksom med gest och min antydande,
att han såg något.
-- Hör nu, upptog han; jag har tänkt länge på, att här skulle vara till
stort gagn för folkets ekonomiska bästa, att det fanns en handelsbod, så
att mänskorna sluppo ro till staden för att handla, och möjligt vore
också, att handelsmannen kunde förskottera dem varor, mot att han
avsatte deras fisk. Vad säger herr Olsson om det?
Predikanten strök sitt långa hakskägg, under det hans ansikte uttryckte
en hop skiftande begär och vaggande meningar.
Intendenten såg nu genom fönstret, huru assistenten äntrat utkiken och
bröt sig ut på armarne, under det fröken Maria klappade i händerna
nedanför.
-- Jo, säg, herr Olsson, om man kunde få en handelsbod här, skulle det
ju icke göra annat än gott.
-- Men si, kommunalen tillåter det nog inte, om inte man fick en
handelsman, som man kunde lita på, jag menar en person, som ...
-- Vi tar en andligt sinnad och låter andel i vinsten gå till
kapellfonden, så få vi både kommunen och stiftelsen på vår sida.
Nu klarnade det i ansiktet på predikanten:
-- Ja, på sådant vis skulle det kunna gå för sig!
-- Ja, tänk på saken och sök att få någon lämplig person, som inte
skinnar folket och inte gör kyrkan orätt. Tänk på det så länge. Nu till
en annan sak. Jag har tyckt mig märka, att sedligheten står något lågt
här på skäret. Har herr Olsson sett eller misstänkt, att det inte hänger
rätt tillsammans nere hos Vestmans?
-- Hm! Ja, det sägs, förstås, att det ska vara något, men det vet man
inte! Och jag tror inte, man kan lägga sig i'et!
-- Säger ni det! Men jag undrar, om man inte borde i tid inskrida, innan
de själva röja sig, ty sådant brukar sluta illa härute!
Predikanten syntes inte alls vilja röra i saken, antingen han icke ansåg
det vara något att tala om, eller han ej ville stöta sig med folket.
Dessutom tycktes hans sjukliga utseende upptaga hans tankar på egna
lidanden, varför han i en tvär vändning framdrog sitt egentliga ärende.
-- Jo, och så skulle jag vilja fråga, om intendenten hade något att ge
mig in, för jag har visst gått och fått frossan härute i fukten.
-- Frossan? Låt mig se!
I en ögonblicklig ingivelse och utan ett ögonblick glömma, att det var